Colombia_MR-rapport 2012 - doc

Denna rapport är en sammanställning grundad
på Utrikesdepartementets bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild
av läget för de mänskliga rättigheterna i
landet. Information bör också sökas från
andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Colombia 2012
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna och
trendanalys
I Colombia pågår sedan början på 1960-talet en intern väpnad konflikt, som
har haft förödande konsekvenser för situationen för de mänskliga rättigheterna
i landet. Fredssamtal mellan regeringen och FARC-gerillan har inletts under år
2012. Skulle den väpnade konflikten upphöra ökar möjligheterna att avsevärt
förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i landet.
Regeringen Juan Manuel Santos (2010-) har genomfört en rad viktiga initiativ
med bäring på situationen för de mänskliga rättigheterna, däribland den så
kallade Lagen om offrens rätt (Ley de Víctimas y Restitución de Tierras). Genom
lagen ges konfliktens offer möjlighet att söka kompensation från staten för
övergrepp av konfliktens parter (gerillagrupperna FARC och ELN, paramilitära
grupper samt de statliga säkerhetsstyrkorna). Personer som genom konflikten
förlorat sin markegendom ges möjlighet att kräva den åter.
Genom lagen om konfliktens offer stärktes det offentliga skyddssystemet för
dem som drabbats och nya myndigheter etablerades. Två exempel är
myndigheten för konfliktens offer och myndigheten för skydd av sårbara
grupper, där den senare har ett omfattande personskyddsprogram för särskilt
utsatta personer, bland annat fackliga ledare, försvarare av mänskliga
rättigheter, journalister, politiker, domare och åklagare.
Den tidigare polariseringen mellan regeringen och civilsamhället under
regeringen Álvaro Uribe (2002-2010) har minskat under president Santos tid.
Dialogklimatet för frågor rörande mänskliga rättigheter, demokratiutveckling
och respekt för rättsstatens principer har förbättrats.
2
Trots viktiga framsteg under de senaste åren finns alltjämt många utmaningar.
Den fortsatta interna väpnade konflikten och höga våldsnivåer bidrog till att
antalet mord översteg 16 000 år 2011. Under år 2012 rapporterades fortsatt
förekomst av utomrättsliga avrättningar, massakrer, användande av landminor,
kidnappningar, tortyr och påtvingade försvinnanden, även om antalet har
minskat under de senaste åren. Gerillagrupperna fortsätter att begå brott mot
internationell humanitär rätt i form av övergrepp mot civilbefolkningen,
tvångsrekryteringar av barn, tvångsförflyttningar, sexuellt våld och
kidnappningar. I vissa områden i landet där statens närvaro är svag begränsas
rörelsefriheten av gerillan. Fall av olagliga frihetsberövanden har rapporterats
under år 2012. Utöver gerillagrupperna och statliga säkerhetsstyrkor gör sig
även kriminella väpnade grupper med koppling till organiserad brottslighet
skyldiga till allvarliga övergrepp.
Det legala skyddet för de mänskliga rättigheterna är väl utbyggt i Colombia och
landets högsta domstolar uppvisar en hög grad av oberoende. Straffriheten för
många typer av brott är dock utbredd, vilket bland annat beror på hög
arbetsbelastning, ineffektivitet och korruption. Situationen i landets fängelser
präglas av kraftig överbeläggning, våld samt en ofta begränsad tillgång till
adekvat hälsovård.
På lokal nivå är i vissa områden såväl demokratins som rättsstatens principer
hotade av den organiserade narkotikarelaterade brottsligheten. Förekomsten av
våld och hot om våld genererar självcensur bland journalister, särskilt utanför
storstäderna. Även om situationen för landets fackligt aktiva har förbättrats
under de senaste åren förekommer alltjämt hot, attacker och mord riktade mot
denna grupp.
Enligt officiella siffror lever 34,1 procent av landets befolkning i fattigdom och
10,4 procent i extrem fattigdom år 2012. Ojämlikheten när det gäller fördelning
av landets resurser är betydande och det finns mycket stora skillnader mellan
stad och landsbygd, bl.a. när det gäller tillgång till hälsa och utbildning. Trots
framsteg på lagstiftningsområdet förekommer alltjämt diskriminering av
kvinnor, afro-colombianer, hbt-personer, personer med funktionsnedsättning
och urfolk.
Det finns 3,9 miljoner registrerade internflyktingar i Colombia, enligt officiella
siffror. Den väpnade konflikten är den huvudsakliga anledningen till att
människor tvingas fly.
Trots ett allt öppnare dialogklimat under den nuvarande regeringen har antalet
aggressioner riktade mot människoförsvarare ökat något de senaste två åren.
3
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Colombia har ratificerat följande centrala konventioner om mänskliga
rättigheter:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), 1969, samt de fakultativa
protokollen om enskild klagorätt, 1969, och avskaffandet av
dödsstraffet, 1997.
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR),
1969, men inte det fakultativa protokollet om enskild klagorätt
- Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD),
1981.
- Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
- kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against
Women (CEDAW), 1982. samt det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt 2007.
- Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), 1987, men inte det
fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr.
- Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC), 1991, samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter, 2005, respektive om handel med barn och barnpornografi,
2003.
- Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD), 2011.
- Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of All Persons from Enforced Disappearance (CED), 2012.
- Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees, 1961,
samt det tillhörande protokollet från 1966, 1980.
- Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC), 2002.
- Den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, 1973,
samt tilläggsprotokollet om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter, 1997.
Colombia uppfyller sina åtaganden när det gäller rapportering till FN-systemets
konventionskommittéer. Det finns en stående öppen inbjudan till FN:s
särskilda rapportörer.
4
Under perioden 2010-2012 har FN:s särskilda rapportörer för yttrandefrihet,
domares och juristers oberoende, utomrättsliga, summariska och godtyckliga
avrättningar samt människorättsförsvarare besökt landet. Dessutom har FN:s
oberoende expert för minoritetsfrågor, FN:s permanenta forum för
urfolksfrågor samt FN:s oberoende expert för sexuellt våld mot kvinnor i
konflikt besökt landet under samma period.
I december 2008 genomgick Colombia den första universella granskningen
(UPR) av respekten för de mänskliga rättigheterna av FN:s råd för mänskliga
rättigheter. Colombia mottog 75 rekommendationer och accepterade 65 av
dessa. Granskningen visade att framsteg skett men att det fortfarande finns
många utmaningar. Utrikesministeriet har skapat en särskild avdelning för
mänskliga rättigheter, bland annat för att systematiskt arbeta med
uppföljningen av internationella rekommendationer på området.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Den interna väpnade konflikten och höga våldsnivåer i samhället har bidragit
till fortsatta kränkningar av rätten till liv. Colombias rättsmedicinska institut
rapporterade om 16 554 mord i landet under 2011, vilket är en minskning med
drygt fem procent jämfört med året innan. 77 procent av morden begicks med
handeldvapen. 91 procent av offren var män och 9 procent var kvinnor.
Mordfrekvensen för år 2012 var 33 mord per 100 000 invånare.
Tortyr är förbjudet enligt landets författning. Det finns ingen officiell statistik
för tortyr. FN:s kontor för mänskliga rättigheter, liksom frivilligorganisationer
har rapporterat enskilda fall av tortyr utförd av såväl statens säkerhetsstyrkor
som gerillagrupperna. Många offer avstår från att göra anmälningar av rädsla
för repressalier och mörkertalen antas vara stora. Under år 2011 rapporterade
den nationella frivilligorganisationen CINEP 81 fall av tortyr. Det har även
förekommit enstaka fall där personer har dött av misstänkt övervåld av poliser
i samband med gripanden under år 2012.
Mellan åren 2004-2008 misstänks fler än 2 000 personer fallit offer för
utomrättsliga avrättningar, så kallade falsos positivos, där polis och militär
mördade civila för att sedan visa upp dem som gerillamedlemmar dödade i
strid. År 2011 rapporterades 17 nya fall av falsos positivos. År 2012 har inga
sådana fall rapporterats, enligt FN, även om andra typer av misstänkta
utomrättsliga avrättningar begångna av de statliga säkerhetsstyrkorna
rapporteras ha förekommit i ett fåtal fall. Utredning och internkontroll av fall
av misstänkta utomrättsliga avrättningar inom de statliga säkerhetsstyrkorna
rapporteras vara bristfällig.
5
Under år 2011 skedde 32 massakrer med sammanlagt 136 döda enligt den
nyetablerade myndigheten för historiskt minne (Centro de Memoria Historica). De
kriminella väpnade grupper med koppling till organiserad brottslighet som
tillkommit efter demobiliseringsprocessen av paramilitären år 2005 till 2010
och som regeringen benämner ”Bandas Criminales” (BACRIM), misstänks stå
bakom huvuddelen av dessa massakrer.
Gerillagrupperna FARC och ELN misstänks vara skyldiga till de allra flesta
fallen av försvinnanden, men även de statliga säkerhetsstyrkorna misstänks
begå denna typ av brott. I september 2012 fanns drygt 75 000 personer i det
nationella registret för försvunna personer. Knappt 19 000 av dessa fall
misstänks vara påtvingande försvinnanden. Colombia ratificerade FN:s
konvention mot påtvingade försvinnanden år 2012.
Landminor utgör ett hot mot människors liv och hälsa. Enligt
presidentkansliets program mot landminor registrerades 310 offer mellan
januari och augusti år 2012. De flesta minorna har placerats ut av FARC och
ELN för att skydda läger och kokaodlingar. Det förekommer även att minor
utplaceras i närheten av offentliga byggnader såsom skolor och
hälsovårdsmottagningar. Kriminella väpnade grupper använder sig också i viss
utsträckning av landminor. Av det totala antalet offer för minor beräknas 60
procent vara militärer och 40 procent civila.
Situationen i landets fängelser präglas av kraftig överbeläggning och bristande
sanitära förhållanden med ofta begränsade möjligheter till adekvat sjukvård.
Våldet inom landets fängelser är utbrett, och det har bland annat rapporterats
flera fall av misshandel och våldtäkter under år 2012. Enskilda organisationer
har rapporterat 81 dödsfall innanför fängelsemurarna under perioden januari
till september 2012. I september 2012 fanns enligt uppgifter från
justitieministeriet 111 214 fångar i landets fängelser. Den sammanlagda
kapaciteten är 75 676 intagna, vilket innebär en överbeläggning med 47
procent. Utbredd brottslighet, hårdare straffskalor samt avsaknaden av en
nationell kriminalpolitik med fokus på preventiva åtgärder bidrar till att
överbeläggningen har ökat de senaste åren.
Det finns ingen information som tyder på att det har förekommit att personer
har utvisats från Colombia till länder där de riskerar tortyr eller grym,
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
4. Dödsstraff
Dödsstraff är förbjudet enligt den colombianska grundlagen.
6
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudna enligt lag. Häktning får endast ske
om en person blir påkommen på bar gärning eller om det finns en
häktningsorder utfärdad. Frihetsberövanden ska prövas av domare inom 36
timmar efter anhållan. Därefter måste åtal väckas inom 30 dagar och rättegång
inledas inom 90 dagar. Vid grova brott kan åtal väckas inom 180 dagar. Det
förekommer att dessa tidsramar överskrids. Utbildningsinsatser riktade mot
polisen har bidragit till att antalet fall av godtyckliga frihetsberövanden har
minskat de senaste åren. Människorättsorganisationer har rapporterat ett fåtal
fall av godtyckliga frihetsberövanden under 2012, bland annat av
människorättsförsvarare och hbt-personer.
Den statliga närvaron på landsbygden är bristfällig i delar av landet, inte minst
när det gäller rättsliga institutioner. Militär och polis finns närvarande i stora
delar av landet. Såväl gerillagrupperna FARC och ELN som kriminella väpnade
grupper (Bacrim) utövar en betydande de facto kontroll över vissa områden.
Det förekommer att dessa inför lokala utegångsförbud, vägspärrar, väpnade
blockader samt kontroller av flodtrafik, vilka begränsar den personliga
rörelsefriheten och kan förhindra leveranser av bland annat livsmedel och
mediciner till civilbefolkningen.
Enligt uppgifter från försvarsministeriet rapporterades 298 personer ha
kidnappats under år 2011, jämfört med 282 personer år 2010. Sett över ett
decennium har dock antalet kidnappningar i Colombia minskat avsevärt. I
februari 2012 aviserade FARC-gerillan att den upphörde med kidnappningar
för ekonomisk vinning. Det har rapporterats fall av kidnappningar under år
2012 utförda av gerillagrupperna.
Illegala rekryteringar till armén har rapporterats förekomma. Frivilligorganisationen Civis har rapporterat om fall där armén olagligt har rekryterat
soldater genom att söka upp unga män som inte burit med sig sitt intyg på
utförd militärtjänstgöring och tvingat dem till militärtjänstgöring. Detta strider
mot lagen, som kräver en formell rekryteringsprocess till den obligatoriska
militärtjänsten.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Landets författning från år 1991 föreskriver grundläggande fri- och rättigheter,
och de normer som syftar till att garantera rättssäkerhet är väl utvecklade.
Domstolsväsendet består av författningsdomstolen (Corte Constitutional), högsta
domstolen (Corte Suprema de Justicia), motsvarande regeringsrätten (Consejo de
Estado) samt den högsta disciplinära instansen (Consejo Supremo de Judicatura)
7
samt ett stort antal underrätter. Åklagarmyndigheten (Fiscalía General de la
Nación) arbete leds av riksåklagaren (Fiscal General) som ansvarar för ett stort
antal åklagarkontor runt om i landet. Författningsdomstolen övervakar
tillämpningen av grundlagen och har en stark och oberoende ställning i landet.
Den colombianska lagstiftningen är generellt mycket omfattande och ger i
många fall ett gott legalt skydd. Utmaningar finns dock när det gäller att
implementera gällande rätt. Bland annat beror detta på ineffektiva metoder,
bristande resurser och korruption. År 2012 befann sig Colombia på plats 94 av
176 undersökta länder i Transparency Internationals årliga korruptionsindex.
Medborgarnas rättssäkerhet påverkas även av förekomsten av hot och attacker
riktade mot domare och åklagare, framför allt på lokal nivå. I synnerhet i
samband med utredningar om korruption och narkotikarelaterade brott har
domare och åklagare hotats, mördats eller tvingats fly. Många domare och
åklagare omfattas av regeringens personskyddsprogram.
Under regeringen Santos har många viktiga framsteg gjorts för att främja och
garantera mänskliga rättigheter. Det viktigaste initiativet med den största
positiva förändringspotentialen för situationen för de mänskliga rättigheterna
är att fredssamtal mellan regeringen och FARC-gerillan har inletts under 2012.
Skulle den väpnade konflikten upphöra ökar möjligheterna att avsevärt
förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i landet.
Ett annat mycket viktigt initiativ från regeringen var initierandet av den så
kallade Lagen om offrens rätt (Ley de Víctimas y Restitución de Tierras), som
trädde i kraft den 1 januari 2012. Lagen ger uttryck för ett paradigmskifte när
det gäller statens syn på den interna väpnade konflikten. Genom lagen
definieras för första gången att landet befinner sig i en intern väpnad konflikt
samt att offrens rätt sätts i fokus. Genom lagen ges konfliktens offer möjlighet
att söka kompensation från staten för övergrepp som har begåtts från år 1985
av konfliktens parter (gerillagrupperna FARC och ELN, paramilitära grupper
samt de statliga säkerhetsstyrkorna). Personer som har förlorat sin
markegendom inom ramen för konflikten från år 1991 ges även möjlighet att
kräva den åter. FN uppskattar att omkring tio miljoner hektar land har stulits
av främst gerillagrupper och paramilitärer genom våld och via korruption inom
lagfartsmyndigheterna. Att garantera säkerheten för de offer som söker
upprättelse samt för de tjänstemän som arbetar med dessa frågor är en
utmaning för staten. Enligt den nya myndigheten för återbördande av
markegendom har två lokala ledare som representerar konfliktens offer i
markfrågor mördats sedan lagen trädde ikraft.
Genom lagen om konfliktens offer omstrukturerades delar av det statliga
skyddssystemet för de mänskliga rättigheterna och nya myndigheter har
8
etablerats. Exempel på dessa är myndigheten för konfliktens offer (Unidad de
víctimas) samt myndigheten för skydd av sårbara grupper (Unidad de Protección),
som har personskyddsprogram för särskilt utsatta grupper, bland annat fackliga
ledare, försvarare av mänskliga rättigheter, journalister, politiker, domare och
åklagare. Den senare har tilldelats betydande resurser och dess skyddsprogram
omfattade drygt 11 000 personer år 2012.
Statliga kontrollorgan övervakar skyddet av de mänskliga rättigheterna.
Procuraduría General de la Nación (motsvarande Justitiekansliern), bevakar
efterlevnaden av grundlagen, övriga lagar, juridiska beslut samt enskilda
tjänstemäns myndighetsutövning. Ombudsmannaämbetet för mänskliga
rättigheter, Defensoría del Pueblo, (motsvarande Justitieombudsmannen) verkar på
nationell, regional och kommunal nivå. Ombudsmannamyndigheten, som är
självständig gentemot såväl den dömande som den exekutiva makten, tar emot
anmälningar från allmänheten om kränkningar av rättigheter och följer upp
dessa med berörda myndigheter. Trots att ombudsmannens regionala kontor
har utökats de senaste åren finns alltjämt svårigheter att nå ut till de mest
konfliktdrabbade områdena.
De lokala ombudsmännen, personeros, verkar i landets samtliga kommuner och
främjar de mänskliga rättigheterna på lokal nivå, där de flesta av övergreppen
sker. Ombudsmännen finansieras av staten och utses direkt av
kommunstyrelsen. I många kommuner har kommunala kommittéer för
mänskliga rättigheter bildats med representation från civilsamhället.
Förutom det civila domstolsväsendet finns även ett militärt sådant.
Förhandlingar i militära domstolar är inte offentliga och effektiviteten hos
dessa domstolar är generellt lägre än hos de civila. Fall som tas upp i de militära
domstolarna leder sällan till att dom meddelas. I december 2012 antogs en ny
lag som utvidgar jurisdiktionen för de militära domstolarna i de fall där
medlemmar av de statliga säkerhetsstyrkorna misstänks ha gjort sig skyldiga till
brott, även vissa brott mot de mänskliga rättigheterna. Förslaget har kritiserats
skarpt av bland annat FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, tio av
FN:s tretton specialrapportörer, den interamerikanska kommissionen för
mänskliga rättigheter samt ett stort antal internationella och nationella
människorättsorganisationer. Även EU framförde invändningar mot förslaget.
Sammanfattningsvis berör kritiken att förslaget befaras skapa än större
straffrihet för de fall där polis eller militär misstänks vara inblandade i
människorättsövergrepp begångna under den interna väpnade konflikten.
Bland annat handlar det om drygt 2 000 fall av utomrättsliga avrättningar (så
kallade falsos positivos), varav de flesta för närvarande är under utredning inom
det civila domstolsväsendet.
9
Colombias tidigare säkerhetstjänst (Departamento Administrativo de Seguridad,
DAS) – som kritiserats för att bland annat ha ägnat sig åt illegal avlyssning och
förföljelse av oppositionspolitiker, journalister, människorättsförsvarare och
domare i högsta domstolen – avvecklades under hösten 2011. Ett stort antal
brottsutredningar mot tidigare DAS-anställda pågår, och ett antal domar har
meddelats, bland annat mot en tidigare generaldirektör för myndigheten. DAS
ersattes i oktober 2011 av en ny nationell myndighet för underrättelsearbete
(Dirección National de Inteligencia, DNI).
År 2006 briserade den uppmärksammade så kallade parapolítica- skandalen om
nära kopplingar mellan paramilitärer och politiker. Ett stort antal
brottsutredningar pågår alltjämt riktade mot mer än 100 politiker och före
detta. politiker som anklagas för samröre med paramilitärerna. 53 politiker har
dömts hittills, varav sex under år 2012.
7. Straffrihet
Straffriheten i Colombia är omfattande för alla typer av brott. Ett ineffektivt
rättsväsende, bristande resurser och korruption bidrar till straffrihet. Ytterligare
anledningar är hot och infiltrering från gerillagrupperna samt från kriminella
väpnade grupper, framför allt på lokal nivå.
Lagen om rättvisa och fred (Ley de Justicia y Paz) från år 2005 inrättade ett
juridiskt ramverk för demobiliseringen av de paramilitära styrkorna, syftande
till att söka sanningen och gottgöra drabbade. Lagen är en tidsbegränsad lag för
övergångsrättvisa som erbjuder strafflättnader för paramilitära soldater, med
maxstraff på åtta år för grova brott, i utbyte mot fullständiga erkännanden och
redogörelser för begångna brott. Fram till och med 2012 hade drygt 4 500
personer knutits till rättsprocesser inom ramen för lagen, och mer än 44 000
brott erkänts, varav 18 000 mord. Fram till december 2012 hade endast två
domar vunnit laga kraft, genom vilka elva paramilitärer dömdes till fängelse.
Människorättsorganisationer har kritiserat lagen för att vara ineffektiv och för
att skapa straffrihet för dessa brott. År 2012 reformerades lagen, och tydligare
kriterier för val och prioritering av vilka fall som ska behandlas infördes.
8. Yttrande-, press och informationsfrihet, inklusive på internet.
Grundlagen föreskriver yttrande-, press och informationsfrihet. Ägandet av de
viktigaste tidningarna och TV- och radiokanalerna är koncentrerat till ett fåtal
familjer.
Enligt uppgifter från den colombianska frivilligorganisationen Colombianska
fonden för pressfrihet (FLIP) mördades fem journalister under de första tio
månaderna år 2012, varav ett mord misstänks ha koppling till den mördade
10
personens journalistiska verksamhet. Under samma period rapporterades
journalister ha tagit emot 65 hot. Enligt journalistföreningen Federación Colombia
de Periodistas kidnappades en journalist av FARC-gerillan under år 2012.
Journalisters utsatta situation har motiverat att de utgör en särskilt grupp inom
regeringens personskyddsprogram.
Förekomst av våld samt hot om våld genererar självcensur bland journalister,
särskilt på landsbygden. Känsliga teman är bland annat korruption, kopplingar
mellan kriminella grupper och politiker samt narkotikarelaterade teman.
I ett uppmärksammat fall dömdes en journalist av en appellationsdomstol till
fängelse och böter för förtal år 2012 efter att ha skrivit en kritisk ledare om en
före detta guvernör i provinsen Cundinamarca. Fallet har kritiserats bland
annat av FN:s särskilda rapportör för yttrandefrihet, och undersöks nu av
högsta domstolen.
I juni 2012 antogs en lag om tillgång till offentlig information. Samma månad
antogs också en lag som bland annat reglerar upphovsrättsliga frågor på
internet. Colombia befinner sig plats 117 av 192 undersökta länder i Freedom
House index för pressfrihet år 2012.
9. Mötes- och föreningsfrihet
Författningen föreskriver mötes- och föreningsfrihet, inklusive rätten att fritt
ansluta sig till politiska och fackliga organisationer. Enskilda organisationer
rapporterar om en svår situation för personer som lever i områden där gerillan
och andra illegala väpnade grupper utövar stort inflytande och där många
utsätts för förtryck och övergrepp av dessa grupper. Det rapporteras att
personer, framför allt ungdomar och kvinnor, tvingas leva efter särskilda
förhållningsregler och hindras bland annat från att uttrycka sina åsikter fritt och
mötas på offentliga platser.
10. Religions- och övertygelsefrihet
Religions- och övertygelsefrihet garanteras av landets författning och
respekteras generellt.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Colombia är en konstitutionell flerpartidemokrati. Presidenten är tillika statsoch regeringschef. Presidenten och vicepresidenten väljs genom allmänna val
för en mandatperiod om fyra år med möjlighet till omval för ytterligare en
mandatperiod. Presidenten tillsätter regeringen och landets högre tjänstemän.
11
Kongressen består av två kammare, överhuset senaten och underhuset
representanthuset. Representanthuset representerar regionerna medan senaten
väljs från en nationell lista i allmänna val som sammanfaller med presidentvalet.
Mandatperioden i båda kamrarna är fyra år. Senaten har 102 mandat, varav 99
mandat väljs från en nationell lista, två från en separat lista med kandidater
som tillhör urfolken och ett från en lista med afro-colombianer.
Representanthuset består av 166 ledamöter. Var och en av landets 32 provinser
har två mandat i representanthuset samt ett ytterligare mandat för varje
250 000 invånare. Utöver mandat från provinserna har representanthuset två
särskilda mandat för afro-colombianer och ett för urfolken. Rösträttsåldern är
18 år. Poliser och militärer saknar rösträtt.
Våren 2010 genomfördes kongress- och presidentval. Valövervakning
genomfördes av Organization of American States (OAS) samt den nationella
frivilligorganisationen Misión de Observación Electoral (MOE). Även om hot, våld
och köp av röster förekom i begränsad omfattning ansågs valen ha varit de
lugnaste och mest demokratiskt genomförda på flera decennier.
Under hösten 2011 genomfördes lokala och regionala val i landets 1 102
kommuner respektive 32 provinser. Inför lokalvalen mördades 55 kandidater,
enligt MOE. Den största delen av detta våld misstänks härröra från
gerillagrupperna samt kriminella väpnade grupper, som genom hot, våld och
finansiering av kandidater, använder de demokratiska mekanismerna för att
stärka sin territoriella kontroll, ofta för att skydda produktion och smuggling av
narkotika. Den organiserade narkotikarelaterade brottslighetens
korrumperande kraft på lokal nivå är i vissa områden betydande och utgör en
utmaning för såväl demokratins som rättsstatens principer.
Kvinnor är underrepresenterade i de politiska organen. Fem av regeringens
sexton ministrar är kvinnor (bland annat utrikesministern och
justitieministern). I senaten och representanthuset är sjutton respektive tolv
procent av ledamöterna kvinnor. Sedan år 2010 finns ett särskilt utskott för
jämställdhetsfrågor i kongressen. Tre av 32 guvernörer och 112 av 1 102
borgmästare är kvinnor. Genom en reform av lagen om de politiska partierna
år 2011 infördes en kvoteringslag som stipulerar att partiernas kandidatlistor
för val till folkvalda församlingar måste innehålla minst 30 procent kvinnliga
kandidater. Lagen användes för första gången vid de lokala valen hösten 2011.
Även om antalet inskrivna kvinnliga kandidater ökade med 179 procent
jämfört med det föregående lokalvalet – och uppgick till 35 procent – blev
andelen valda kvinnor enbart sexton procent.
Flera ministerier har särskilda enheter för mänskliga rättigheter, och
presidentkansliet har ett särskilt program för mänskliga rättigheter vilket lyder
12
under vicepresidenten. I december år 2011 skapades det så kallade nationella
systemet för mänskliga rättigheter, som bland annat syftar till ökad
myndighetssamordning för att på ett bättre sätt artikulera statens ansvar att
garantera de mänskliga rättigheterna.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
12. Rätten till arbete och relaterade frågor
Regeringen Santos har genomfört en rad åtgärder för att stärka arbetsrätten i
Colombia, bland annat har ett ministerium för arbetsfrågor återinrättats.
Arbetet för att stärka arbetsrelaterade frågor har främjats av att regeringen
utarbetade en särskild handlingsplan tillsammans med USA under år 2011, som
en del i förarbetet inför ratificeringen av frihandelsavtalet mellan USA och
Colombia. Denna plan fokuserade bland annat på åtgärder för att stärka det
arbetsrättsliga regelverket samt på insatser för att minska våldet mot fackligt
aktiva.
Enligt lagen får en arbetsvecka inte överskrida 48 timmar. Minimilönen
omförhandlas årligen mellan arbetsmarknadens parter. Minimilönen uppgick år
2012 till 315 USD per månad, vilket enligt uppgift inte är tillräckligt för att
garantera en rimlig levnadsstandard för en arbetstagare med familj.
Under 2012 har arbetslösheten uppgått till omkring tio procent enligt officiella
uppgifter. Omkring 40 procent av den arbetsföra befolkningen sysselsätts utan
att ha en formell anställning. Den nuvarande regeringen har under ledning av
arbetsministeriet genomfört en rad åtgärder som syftar till att få in personer i
den formella sektorn och att öka skyddet för arbetstagarna.
Colombia har ratificerat den internationella arbetsorganisationens (ILO)
samtliga åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter.
Arbetstagare har laglig rätt att organisera sig fackligt, med undantag för polisen
och militären. Anslutningsgraden beräknas uppgå till omkring fyra procent.
Kollektivförhandlingar tillåts i den privata sektorn men inte fullt ut i den
offentliga. Mindre än en procent av landets arbetstagare täcks av kollektivavtal.
Arbetare har laglig rätt att strejka med undantag för poliser, militärer och
anställda inom delar av den offentliga sektorn.
Colombia har under många år varit ett riskfyllt land för fackligt aktiva personer.
Under åren 1984-2011 registrerades 2 879 mord på fackligt aktiva, enligt en
studie från UNDP, vilket innebär i genomsnitt 100 personer per år. Även om
våldsnivåerna har sjunkit betydligt de senaste åren mördades tjugo fackligt
aktiva under år 2012 enligt Amnesty, och 29 fackligt aktiva under år 2011 enligt
13
organisationen Confederación Sindical Nacional. Lärare har varit en särskilt utsatt
grupp. Totalt omfattas drygt 1 400 fackligt aktiva av inrikesministeriets
personskyddsprogram. Sedan år 2006 finns en särskild enhet på åklagarmyndigheten med uppdrag att utreda våldsbrott mot fackföreningsaktiva.
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Det finns både ett offentligt och ett privat socialförsäkringssystem, som
inkluderar sjukvård och pension. Det offentliga systemet täcker 91,1 procent av
befolkningen, enligt officiella uppgifter. Inom det offentliga systemet ansluts
personer som har formell anställning via egenavgifter och arbetsgivaravgifter
och får även tillgång till vissa privata vårdgivare. Övriga personer erbjuds
subventionerad sjukvård inom det offentliga sjukvårdssystemet, där kvalitén är
sämre. Det finns även ett helt privatiserat system, som år 2012 täckte 4,8
procent av befolkningen.
Skillnaden i tillgång till hälsovård är stor mellan städer och landsbygd. I
storstäderna finns privata sjukhus med mycket god vårdkvalité medan den
offentliga sjukvårdens kvalité ofta är undermålig, särskilt på landsbygden.
Befolkningen i konfliktområden har ofta begränsad tillgång till hälsovård.
Detsamma gäller i perifera delar av landet, vilket ofta drabbar framför allt
urfolk och afro-colombianer. Enligt finansministeriet avsattes 10,4 procent av
statsbudgeten (två procent av BNP) till hälsosektorn år 2012.
14. Rätten till utbildning
Grundskoleutbildning är gratis till och med elfte klass, och inkluderar även
kostnader för transport, skolmaterial och skoluniform. Drygt 90 procent av
barn i åldern sju till elva år går i skolan, varav omkring 85 procent i offentliga
skolor och femton procent i privatskolor. Tillgången till utbildning och dess
kvalitet är sämre på landsbygden än i städerna, särskilt i områden med stor
närvaro av illegala väpnade grupper: Detta drabbar särskilt barn som lever i
konfliktområden samt urfolk och afro-colombianer. Läskunnigheten uppgår till
drygt 93 procent för ungdomar över femton år. 15,2 procent av statsbudgeten
allokerades till utbildning år 2012 (2,9 procent av BNP).
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Trots att Colombia är ett medelinkomstland med god ekonomisk tillväxt under
det senaste decenniet brottas landet med stora utmaningar när det gäller
fördelning av välståndet. Enligt Världsbanken uppvisar Colombia en
ekonomisk ojämlikhet som är bland de högsta i Latinamerika. 34,1 procent av
befolkningen lever i fattigdom och 10,4 procent av befolkningen i extrem
fattigdom år 2012, enligt landets statistikmyndighet. De nationella kriterierna
14
för fattigdomsmätning ändrades dock år 2011, vilket i sig resulterade i att den
officiella fattigdomsstatistiken minskade med knappt fyra procentenheter. 13,2
procent av alla barn under fem år är kroniskt undernärda, och 0,9 procent av
alla barn under fem år är akut undernärda, enligt UNICEF.
Fattigdomsminskningen har varit långsam under de senaste åren, trots flera år
av god ekonomisk tillväxt. Colombia befinner sig på plats 94 av 187
undersökta länder i FN:s Human Development Index för år 2012.
SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA
RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Grundlagen föreskriver lika rättigheter för kvinnor och män och förbjuder
könsdiskriminering. Den nuvarande regeringen håller på att utarbeta en
nationell jämställdhetspolitik för att avskaffa all form av diskriminering av
kvinnor i samhället.
Totalt uppskattas att tusentals kvinnor och flickor årligen drabbas av sexuellt
våld under den interna väpnade konflikten. Enligt Amnesty International gör sig
samtliga parter i den väpnade konflikten skyldiga till sådana övergrepp. Enligt
FN:s särskilda rapportör för urfolk har sexuellt våld mot kvinnor och flickor
som tillhör urfolken ökat under de senaste åren, vilket beror på att konflikten i
större utsträckning än tidigare är koncentrerad till områden som bebos av dessa
grupper.
En stor andel av brottsoffren anmäler inte brotten, bland annat på grund av
rädsla för repressalier eller okunskap. Bristande statistik bidrar till en generell
okunskap om problemets omfattning, och straffriheten för denna typ av brott
är hög. FN:s särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld mot kvinnor i
konflikt besökte Colombia år 2012. Samma år antogs en särskild policy riktad
mot de statliga säkerhetsstyrkorna för att förebygga denna typ av brott. Ett
kapitel i den nya lagen om konfliktens offer ägnas åt sexuellt våld mot kvinnor.
När det gäller sexualbrott generellt har det skett en successiv ökning av antalet
anmälda fall under de senaste åren. Det är dock oklart om det verkligen sker
fler brott, eller om antalet anmälningar ökat. Under 2011 genomfördes 22 597
rättsmedicinska undersökningar för misstänkta sexualbrott, vilket var en
ökning med 11 procent jämfört med året innan. Mer än 85 procent av offren
för sexualbrott är unga kvinnor. Det pågår insatser för att förbättra
åklagarmyndighetens utredningar av sexuella övergrepp mot kvinnor samt för
15
att förbättra mottagande av brottsoffer. En nationell politik mot alla typer av
våld mot kvinnor är under utarbetande.
Våld i hemmet är förbjudet i lag. Enligt offentliga uppgifter skedde 89 207
anmälningar år 2012, varav 78 procent av brottsoffren var kvinnor. 34 procent
av det totala antalet mord på kvinnor år 2011 skedde i nära familjerelationer.
Abort är endast tillåtet i tre fall; när graviditeten utgör risk för kvinnans hälsa
eller liv, när fostret inte är livsdugligt eller när graviditeten är resultatet av en
våldtäkt eller incest. Illegala aborter är vanligt förekommande och utgör inte
sällan fara för kvinnans liv. Tillgången till adekvat mödravård på landsbygden
är begränsad.
Trots att all form av människohandel är förbjuden förekommer nationell och
internationell människohandel i Colombia. Officiell statistik saknas, och
bristande information gör det svårt att avgöra fenomenets omfattning. Många
offer för människohandel tvingas till prostitution eller tvångsarbete.
Trots förbud och utbildningsinsatser har det år 2012 rapporterats enstaka fall
där kvinnlig könsstympning har praktiserats av ett fåtal urfolksgrupper.
17. Barnets rättigheter
Barn under 18 år utgör omkring 40 procent av den colombianska
befolkningen. Barn som bor utanför storstäder (omkring 35 procent) drabbas
särskilt hårt av den väpnade konflikten, såsom exempelvis barnsoldater, offer
för landminor och vittnen till övergrepp. Särskilt utsatta grupper är barn som
tillhör någon av landets urfolksgrupper eller afro-colombianer. Barn utsätts
också för sexuellt våld inom ramen för konflikten. I synnerhet gäller det
tvångsrekryterade flickor inom gerillagrupperna, som tvingas utföra sexuella
tjänster och tvingas till aborter i händelse av graviditet. Enligt FN används barn
även som informatörer, framför allt av gerillan, men även i enstaka fall av
militären. Mellan år 2009 och 2011 dödades eller skadades 116 barn av
landminor.
Trots flera åtgärder och program för att förebygga rekrytering av barnsoldater,
inklusive en nationell politik på området, fortsätter gerillagrupperna att
rekrytera och använda barnsoldater i stor omfattning. Genomsnittsåldern för
rekrytering av barnsoldater är enligt FN tretton år, och den har sjunkit under
de senaste åren. Antalet fall har samtidigt ökat. Mellan åren 1999 och 2012 har
statens återintegreringsprogram tagit emot omkring 4 900 barnsoldater, varav
omkring hälften var rekryterade av FARC.
16
Åklagarmyndigheten uppskattar att omkring 200 000 övergrepp mot barn sker
årligen. Enligt uppgifter från polisen anmäldes 915 sexuella övergrepp på barn
under de första fyra månaderna 2011. Barnaga är inte straffbelagt.
Minimiåldern för giftermål är 14 år med föräldrarnas samtycke. Minimiålder för
anställning är 15 år. Enligt statlig statistik arbetar omkring 1,2 miljoner barn
mellan fem och 17 år. Det är vanligt förekommande att barn arbetar inom
riskfyllda områden såsom illegal gruvdrift. Det finns omkring 60 000 gatubarn i
Colombia, enligt statliga uppgifter. Minimiåldern för fängelsestraff är 14 år.
19,5 procent av alla kvinnor mellan femton och nitton år är eller har varit
gravida, och 51 procent av dessa graviditeter är oönskade, enligt nationell
statistik. Det finns en nära korrelation mellan tonårsgraviditeter och fattigdom.
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Colombias grundlag ger ett starkt skydd för urfolken och erkänner
grundläggande rättigheter såsom skydd för urfolkens jord, identitet och
självstyre. Enligt officiella uppgifter utgör urfolk drygt tre procent av
befolkningen. Det finns 87 olika urfolksgrupper, varav 32 riskerar att
försvinna. Omkring tio procent av Colombias befolkning definierar sig själva
som afro-colombianer. Såväl urfolken som afro-colombianerna har traditionellt
utestängts från den politiska och ekonomiska sfären, och få personer som
tillhör dessa grupper innehar höga poster inom de politiska institutionerna.
Enligt lag ska urfolk rådfrågas om projekt och investeringar som berör
områden där de lever, såsom utvinning av naturresurser, infrastrukturprojekt
och storskaliga jordbruksprojekt. Ett problem är att staten ser konsultationerna
som rådgivande medan urfolken ofta ser dem som tvingande. Afrocolombianer har också territoriella rättigheter, om än inte lika långtgående.
Urfolks och afro-colombianers tillgång till sjukvård och utbildning är betydligt
sämre än det nationella genomsnittet. Samtliga sociala indikatorer, såsom
levnadsstandard, analfabetism, barnadödlighet och medellivslängd är lägre för
dessa grupper. Såväl urfolk som många afro-colombianer lever i områden där
den interna väpnade konflikten är påtaglig och där den statliga närvaron är
minimal, vilket gör dessa grupper särskilt utsatta för alla former av
människorättskränkningar som kan relateras till den interna väpnade
konflikten. Det förekommer även tvångsförflyttningar av dessa folkgrupper
utförda av aktörer som ägnar sig åt illegal gruvnäring.
Det finns ett antal offentliga stödprogram som syftar till att förbättra såväl
urfolks som afro-colombianers situation, med inriktning på utbildning, hälsa
och sociala förmåner, men deras effekt har ifrågasatts.
17
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Den colombianska grundlagen föreskriver alla människors lika värde och
rättigheter, och författningsdomstolen har i flera fall explicit uttalat att detta
inkluderar hbt-personer.
Homosexuella par kan sedan 2009 registrera partnerskap. I praktiken
förekommer dock alltjämt att samkönade par nekas registrering. Samkönade
par ges inte möjlighet att vara förmånstagare till sin partner i landets
socialförsäkringssystem. Samkönade par accepteras inte som adoptivföräldrar.
Författningsdomstolen beslutade genom en dom år 2011 att samkönade par
bör ha rätt att gifta sig, och domstolen gav kongressen i uppdrag att senast i juli
2013 lagstifta om samkönat borgerligt äktenskap. Ett lagförslag har utarbetats
och diskuteras för närvarande i kongressen.
Även om samhällsklimatet för hbt-personers rättigheter successivt blir allt
öppnare finns det fortfarande starkt motstånd från bland annat den katolska
kyrkan och konservativa politiska grupper, som har agerat aktivt mot
lagstadgande av vissa rättigheter för hbt-personer. Nationella program för att
främja hbt-personer rättigheter saknas, men i vissa storstadskommuner, såsom
Bogotá och Medellín, finns sådana initiativ.
Den colombianska frivilligorganisationen Colombia Diversa, som arbetar med
hbt-personers rättigheter, har registrerat flera fall av polisövergrepp mot hbtpersoner samt fall av nedvärderande och inhuman behandling, trakasserier och
godtyckliga frihetsberövanden. Under 2011 misstänks minst 14 personer ha
dödats på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet (jämfört med 44
personer 2010), enligt Colombia Diversa. Tillförlitlig officiell statistik saknas
eftersom eventuella hatbrottsmotiv normalt inte utreds. Särskilt drabbade
grupper är transpersoner, hbt-personer som öppet visar sin sexuella läggning
samt hbt-personer i områden med stor närvaro av gerillagrupper.
20. Flyktingars rättigheter
Den humanitära krisen i Colombia är mycket allvarlig. Omkring 3,9 miljoner
personer finns officiellt registrerade som internflyktingar. Mer än hälften av
dessa personer har varit registrerade i över fem år och är i många fall inte
längre i behov av flyktingassistans. De har dock inte kunnat avregistreras på
grund av juridiska oklarheter när det gäller kriterier för avregistrering.
De vanligaste orsakerna till att människor flyr är hot och våld från
gerillagrupper samt rädsla för tvångsrekrytering och sexuellt våld. Det
18
förekommer också att kriminella väpnade grupper förorsakar
tvångsförflyttningar, särskilt i de områden där det förekommer
narkotikaproduktion och illegal gruvnäring.
Sedan år 2008 har gerillagrupperna ändrat sin militära strategi genom att
koncentrera aktiviteten till färre områden. I dessa områden har antalet
gerillaattacker ökat och säkerhetsläget därmed förvärrats. Detta är en
bidragande orsak till att antalet massiva tvångsförflyttningar (där mer än tio
familjer eller 50 personer tvingats på flykt vid ett och samma tillfälle) har ökat
sedan år 2010, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Mellan januari och
november 2012 skedde 63 procent fler massiva tvångsförflyttningar i
jämförelse med hela år 2011. Värst drabbade var regionerna Cauca, Nariño,
Valle del Cauca, Putumayo och Antioquia. Enligt UNHCR ökade antalet
internflyktingar med omkring 165 000 personer år 2011. Många colombianer
som flyr undan den väpnade konflikten söker skydd i gränsområdena mot
Panama, Venezuela och Ecuador, och omkring en halv miljon människor
beräknas ha flytt till grannländer.
Personer som anmäler sig som internflyktingar har under de 60 första dagarna
rätt till ekonomiskt stöd av den kommun där de befinner sig. När denna tid
löpt ut, och under tiden fram till att officiell flyktingstatus uppnås, vilket kan
dröja upp till tio månader, måste flyktingarna försörja sig själva. Flyktingar
löper då ökad risk att bli utsatta för bland annat tvångsrekrytering till
gerillagrupperna samt människohandel. Urfolk och afro-colombianer är
överrepresenterade bland landets internflyktingar.
Colombia erkänner asylrätten enligt Genevekonventionen och tar emot ett fåtal
asylsökande varje år (87 personer sökte asyl under perioden januari till
november 2012). De flesta asylsökande är kubaner.
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Officiell information om antalet personer med funktionsnedsättning och om
deras situation är bristfällig. Enligt den senaste folkräkningen från år 2005 lever
6,3 procent av befolkningen med funktionsnedsättning, men sannolikt är den
verkliga andelen högre.
Författningen garanterar alla personers lika rättigheter och förbjuder
diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Trots detta förekommer
diskriminering och enligt en nationell undersökning från år 2010 är
anställningsgraden för personer med funktionsnedsättning betydligt lägre än
för andra människor. Andelen som lever i fattigdom är också högre för denna
grupp. 30 procent saknar grundutbildning och endast 0,06 procent har avlagt
19
universitets- eller högskoleexamen. Staten verkar för att barn med
funktionsnedsättning ska integreras i den vanliga skolan.
Det finns en nationell handlingsplan för personer med funktionsnedsättning,
och det juridiska skyddet har förbättrats de senaste åren. I maj 2011 ratificerade
Colombia FN:s konvention om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD).
Hundratals personer faller offer för personminor varje år, med
funktionsnedsättning som följd. Offren har rätt till vård, ersättning och vissa
förmåner enligt lag, men det finns stora brister i vården av offer för
personminor.
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Såväl internationella som nationella enskilda organisationer som arbetar med
mänskliga rättigheter tillåts bedriva verksamhet i Colombia. Det finns flera
nationella välrenommerade människorättsorganisationer i landet.
Det politiska klimatet har förändrats sedan president Santos tillträdde. Den
tidigare polariseringen mellan regeringen och civilsamhället har minskat och
dialogklimatet för frågor rörande mänskliga rättigheter, demokratiutveckling
och respekt för rättsstatens principer har förbättrats.
Trots ett öppnare politiskt klimat för människorättsförsvarare har situationen
när det gäller hot och attacker försämrats under de senaste två åren. Under det
första halvåret 2012 rapporterade den colombianska organisationen Programa
Somos Defensores 163 fall av aggressioner riktade mot människorättsförsvarare,
vilket är en ökning med tolv procent jämfört med föregående år. Av dessa
aggressioner var 81 hot, 29 mord, 29 våldsdåd, sjutton godtyckliga
frihetsberövanden samt tre påtvingade försvinnanden.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Sveriges utvecklingssamarbete med Colombia präglas av en hög profil inom
området mänskliga rättigheter, både bilateralt samt genom EU. Främjande av
mänskliga rättigheter genomsyrar såväl den politiska dialogen som
utvecklingssamarbetet med Colombia.
Fem svenska frivilligorganisationer har närvaro i Colombia: Civis, Diakonia,
Forums Syd, Kristna Fredsrörelsen och Svenska Kyrkan.
20
Sverige stödjer genom olika kanaler ett femtiotal nationella, regionala och
internationella frivilligorganisationers verksamhet för bland annat demokratiutveckling, mänskliga rättigheter och skydd för människorättsförsvarare.
Sverige samarbetar även med det colombianska ombudsmannaämbetet för
mänskliga rättigheter, Defensoría del Pueblo, och stöder det colombianska
rättsväsendet i arbetet med övergångsrättvisa. Särskilt fokus ligger på rätten till
sanning, gottgörelse och försoning för den väpnade konfliktens offer.
Ett av de mest strategiska stöden inom arbetet med att främja de mänskliga
rättigheterna är samarbetet med det lokala kontoret för FN:s högkommissarie
för mänskliga rättigheter, till vilken Sverige är en av de största bidragsgivarna.
Kontoret finns i landet sedan år 1997 och dess uppdrag är att följa och
rapportera om situationen för de mänskliga rättigheterna i landet, främja och
sprida kunskap om frågan samt ge tekniskt stöd till regeringen. I uppdraget
ingår också att arbeta med humanitär rätt.
Sveriges bilaterala utvecklingssamarbete med Colombia uppgick år 2012 till
cirka 135 miljoner kronor samt därutöver humanitära insatser för 45 miljoner
kronor.
FN-systemet bedriver ett omfattande utvecklingssamarbete med Colombia
genom ett drygt tjugotal FN-organ närvarande i landet. Det finns ett femtontal
länder som har bilaterala program för utvecklingssamarbete med Colombia.