Regional öveRsikt: amerika

amnesty international årsrapport 2010
Regional översikt: amerika
“
Vi har lidit alltför mycket med så mycket våld… vi ber inte om
våra rättigheter, vi kräver dem: en snabb gränsdragning kring våra
landområden så att vi kan återvända för att leva i fred, med lycka och
värdighet.
”
Öppet brev från Guarani-Kaiowáfolket till Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva, augusti 02010.
I länderna i Amerika har många mänskliga rättigheter erkänts i lag, om än inte alltid i
praktiken, under de senaste 50 åren. Övergrepp förekommer uppenbart alltjämt – särskilt
mot sårbara grupper – men det kan inte förnekas att regionen har sett framsteg, låt vara
långsamma och ofullständiga. Regeringar kan med rätta räkna sig dessa förändringar till godo.
Den starkast drivande kraften bakom förändringarna är emellertid de samhällen som drabbats
mest av brott mot de mänskliga rättigheterna. Deras beslutsamhet och ihärdighet när de höjt
sina röster och kämpat för förändring, ofta med stort personligt risktagande, har inspirerat
miljontals människor och gjort det allt svårare för stater att ignorera det växande kravet på
grundläggande och oåterkallelig förändring.
Året började emellertid med en skarp påminnelse om hur sköra dessa hårt tillkämpade
rättigheter kan vara. I januari drabbades Haiti av en förödande jordbävning som orsakade mer
än 230 000 döda och miljontals hemlösa. I slutet av året levde fortfarande mer än 1 050 000
människor i provisoriska tältläger sedan katastrofen tvingat dem på flykt. De förnekades
sin rättighet till tak över huvudet och var sårbara för överfall. Den dramatiska ökningen av
våldtäkter var ett klart tecken på myndigheternas misslyckande att garantera kvinnors och
flickors säkerhet i lägren.
Haiti blev en stark symbol för vad bristande politisk vilja att prioritera rättighetsskyddet
kan betyda för vanliga människor. Genom katastrofen uppenbarades emellertid också på
ett kraftfullt sätt hur gräsrotsorganisationer, som strider i främsta ledet för de mänskliga
rättigheterna, kan hålla hopp och värdighet vid liv trots till synes obefintliga framtidsutsikter.
Kvinnokommissionen Offer för Offer (Komisyon Fanm Viktim Pou Viktim, KOFAVIV) är en av
dessa organisationer som erbjuder stöd till det växande antal kvinnor som överlevt sexuellt
våld i Haitis läger. De flesta medlemmarna i KOFAVIV är själva överlevande efter våldtäkt och
många förlorade allt i jordbävningen. Ändå har de trots sina personliga tragedier ställt upp för
att ge de överlevande medicinskt, psykologiskt och finansiellt stöd, något den haitiska staten
borde ha stått för men försummat.
Även under perioder av relativ fred och stabilitet underlåter regeringar ofta att se till att
rättigheter upprätthålls i praktiken, särskilt för dem som löper störst risk för kränkningar,
till exempel människor som lever i fattigdom, ursprungsfolk samt kvinnor och barn. Detta är
särskilt fallet då starka ekonomiska intressen anser att det strider mot deras ekonomiska mål
att upprätthålla fattiga och marginaliserade gruppers rättigheter.
Large encampment of
people left homeless by the
earthquake, Port au Prince,
Haiti, 23 January 2010.
The encampment is located
near the Port au Prince
airport.
© Habitat for Humanity/
Steffan Hacker
2
amnesty international årsrapport 2011
Människorättsförsvarare
I många länder i regionen var det fortfarande ett farligt arbete att försvara de mänskliga
rättigheterna. Aktivister dödades, hotades, trakasserades eller utsattes för godtyckliga
rättsprocesser i ett antal länder, däribland Brasilien, Colombia, Kuba, Ecuador, Guatemala,
Honduras, Mexiko och Venezuela. De attackerades ofta därför att deras arbete hotade de
makthavandes ekonomiska och politiska intressen.
I länder som Colombia och Brasilien vidtogs vissa mått och steg för att motverka de risker
som människorättsförsvarare utsattes för. I andra länder slutade året utan att några åtgärder
vidtagits för att ta itu med problemet. I Mexiko hade myndigheterna 2008 åtagit sig att
åstadkomma ett skyddsprogram för aktivister men hade, trots ökande säkerhetsproblem, inte
kommit särskilt långt med detta.
Ursprungsfolk
En av medlemmarna i
Föreningen för anhöriga
till kidnappade, fängslade
och försvunna (ANFASEP),
även känd som Mödrarna,
håller en stickad tavla
med namnet på en älskad
försvunnen. Demonstration
utanför Justitiepalatset i
Lima, Peru.
15 juli 2010.
© Karin Orr, 2010 Peace
Fellow
Amerikas ursprungsfolk har under senare år i allt större utsträckning gjort sig
hörda och organiserat sig till försvar för sina rättigheter. Traditionen av omfattande
människorättskränkningar jämte underlåtenheten att ställa förövarna till svars hjälpte dock
till att vidmakthålla långvarig diskriminering och fattigdom ibland ursprungsfolken över hela
regionen.
Utbredningen av jordbruks- och råvaruindustrier och uppkomsten av enorma utvecklingsprojekt
som till exempel dammar och vägar på ursprungsfolkens traditionella marker utgjorde ett stort
och växande hot mot dessa folk. I Argentina, Brasilien, Chile, Colombia, Guatemala, Panama,
Paraguay and Peru blev ursprungsfolk som ansågs stå i vägen för kommersiella intressen
hotade, trakasserade, fördrivna, tvångsförflyttade och dödade, när satsningen på att utnyttja
resurser intensifierades i de områden där de bodde.
Trots att amerikanska stater röstade för FN-deklarationen 2007 om ursprungsfolkens
rättigheter, hade i slutet av 2010 ingen stat åstadkommit lagstiftning för att säkerställa att
utvecklingsprojekt som påverkar ursprungsfolk alltid föregås av deras samtycke.
amnesty international årsrapport 2011
3
Konflikter
I Colombia krävde den 45 år långa väpnade konflikten fortfarande många liv bland
civilbefolkningen som fick ta emot de värsta stötarna av fientligheterna. Tusentals människor
blev offer för tvångsförflyttning, mord, kidnappning eller påtvingade försvinnanden genom
gerillagruppers, säkerhetsstyrkornas eller paramilitärens agerande. De mest marginaliserade
grupperna - ursprungsfolk, afroättlingar och bondesamhällen, liksom de fattiga i städerna –
blev måltavlor för de krigförande parterna. Löften från den nyvalde presidenten, Juan Manuel
Santos, att han skulle prioritera mänskliga rättigheter och kampen mot straffrihet, väckte
förhoppningar om att hans styre skulle visa politisk vilja att ta itu med den långvariga krisen
för de mänskliga rättigheterna i landet. Attacker mot människorättsförsvarare, aktivister och
folkledare, särskilt mot dem som arbetade med frågor om markrättigheter, visade emellertid
omfattningen av de svårigheter som väntade.
I ett antal länder, särskilt i regionen kring Anderna, förekom massdemonstrationer mot
regeringspolitik och lagstiftning i frågor som rörde tillgång till naturresurser, mark, utbildning
och samhällsservice. Ecuador föreföll i september befinna sig vid randen av inbördeskrig efter
att hundratals poliser gav sig ut på gatorna i protest mot regeringsförslag att ändra deras löner
och förmåner. President Correa, som blev inblandad i protestaktionerna, fick tillbringa en kort
tid på sjukhus efter att ha utsatts för tårgas.
Bristande säkerhet för allmänheten
Fattigdom, våldsbrottslighet och spridningen av handeldvapen skapade och vidmakthöll de
förhållanden som gynnade brott mot de mänskliga rättigheterna. Invånare i fattiga stadsmiljöer
– särskilt i delar av Mexiko, El Salvador, Guatemala, Brasilien och Karibien – hamnade
fortfarande i kläm mellan våldet från organiserade kriminella gäng och säkerhetsstyrkornas
människorättsbrott.
I många fall undergrävde endemisk korruption inom statliga institutioner deras möjlighet att
på ett adekvat sätt bemöta organiserad brottslighet. Regeringar visade sig emellertid inte
särskilt angelägna att angripa detta långvariga övergripande problem. Snarare anlitade de i
ökande utsträckning militären för att bemöta organiserad brottslighet och andra upplevda hot
mot säkerheten.
I Mexiko resulterade anlitandet av militären för att bekämpa organiserad brottslighet i många
rapporter om allvarliga människorättsbrott, däribland mord, påtvingade försvinnanden, tortyr
och godtyckligt fängslande. I Jamaica proklamerades undantagstillstånd i maj i delar av
landet efter ett utbrott av gängvåld. Medan undantagstillstånd rådde fängslades minst 4 000
människor och 76 dödades, däribland tre medlemmar ur säkerhetsstyrkorna. Mer än hälften av
morden uppgavs ha varit utomrättsliga avrättningar.
regional översikt amerika
Peru var nära att anta en epokgörande lag i maj när Lagen om rätt för ursprungsfolk till
rådslag i förväg, som skrivits med deltagande av ursprungsfolk, gick igenom i kongressen.
President Garcia vägrade emellertid att kungöra den. Paraguay underlät alltjämt att rätta
sig efter två beslut som Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter utfärdat
2005 och 2006. Besluten beordrade staten att återbörda hävdvunna landområden till
Yakye Axa- och Sawhoyamaxafolken. I augusti reglerade domstolen ett tredje fall som
berörde ursprungsfolkens rättigheter och dömde Paraguay för dess kränkning av Xákmok
Kásekfolkets rättigheter. I Brasilien där ursprungsfolkens rättigheter till sina ”av hävd besuttna
landområden” skrevs in i konstitutionen redan 1988, mötte Guarani-Kaiowáfolket i Mato
Grosso do Sul många hinder och utdragna förseningar då de begärde att få sina landanspråk
tillgodosedda. Medan deras yrkanden låg kvar i domstolarna trakasserades och attackerades
Guarani-Kaiowáfolket av beväpnade män, inhyrda av lokala bönder för att få bort dem från
området.
4
amnesty international årsrapport 2011
Terrorbekämpning och mänskliga rättigheter
USA:s president Obamas löfte att Guantánamolägret skulle vara stängt i januari 2010
uppfylldes inte. I slutet av året var 174 personer kvar i fängelset. Den hittills ende
Guantánamofånge som överförts till USA för rättegång i en federal domstol blev lagförd
och dömd. Två Guantánamofångar dömdes av militärdomstolar under året efter att ha
erkänt sig skyldiga. Reviderade bestämmelser, utfärdade i april, som reglerade förfarandet
vid militärkommissioner för så kallade ”kriget-mot-terrorismen-”misstänkta, visade att det
förelåg föga hopp att USA:s administration skulle genomföra några väsentliga reformer och
upprätthålla de mänskliga rättigheterna.
Rättvisa och straffrihet
I många latinamerikanska länder, i synnerhet i Sydkonen, (Argentina, Chile, Paraguay och
Uruguay) gjordes kontinuerliga och betydande framsteg i försöken att lagföra några av de
ansvariga för allvarliga och utbredda brott mot de mänskliga rättigheterna under de forna
militärregimerna.
I Argentina förklarades Reynaldo Bignone, före detta general och president, i april skyldig
till tortyr, mord och flera kidnappningar som inträffade medan han var chef för det beryktade
fånglägret Campo de Mayo mellan 1976 och 1978. I juli dömdes general Luciano Benjamín
Menéndez och före detta chefen för underrättelsetjänsten, Roberto Albornoz, till livstids
fängelse för brott mot de mänskliga rättigheterna som begåtts i ett hemligt fångläger i
Tucumánprovinsen under militärregimen (1976-1983).
I juli dömdes Manuel Contreras, före detta chef för det beryktade Nationella direktoratet
för underrättelseverksamhet i Chile (Dirección de Intelligencia Nacional, DINA) till 17 års
fängelse för sin medverkan i mordet på general Carlos Prats och hans hustru i Argentina 1974.
General Carlos Prats var medlem i Salvador Allendes regering (1970-1973).
Högsta domstolen i Uruguay uttalade i ett avgörande beslut i oktober att 1986 års amnestilag
stred mot konstitutionen. Beslutet syftade särskilt på åtalet mot den förre presidenten Juan
María Bordaberry (1971-1976) och kommer därför inte att leda till att tidigare avslutade fall
tas upp på nytt.
I oktober dömdes också medlemmar av ”Colinagruppens” dödspatrull i Peru och före detta
höga tjänstemän i Alberto Fujimoris regering (1990-2000) för 15 mord och tio påtvingade
försvinnanden år 1991 och 1992.
I Colombia dömdes i juni den pensionerade översten Luis Alfonso Plazas Vega till 30 års
fängelse för elva påtvingade försvinnanden 1985 när militären stormade justitiepalatset, där
människor hölls som gisslan av gerillagruppen M-19.
Det förekom emellertid att militära institutioner inte samarbetade vid utredningar av brott
mot de mänskliga rättigheterna eller att de direkt motarbetade dem, vilket utgjorde allvarliga
hinder mot framsteg. I Bolivia, till exempel, fick tjänstemän som undersökte påtvingade
försvinnanden som ägt rum under 1980 och 1981, fortfarande inte tillgång till militära arkiv,
trots två beslut i Högsta domstolen att arkiven skulle öppnas.
I Mexiko och Colombia fortsatte de militära rättssystemen att hävda jurisdiktion i mål
angående brott mot de mänskliga rättigheterna som begåtts av soldater i de väpnade styrkorna.
Ny lagstiftning i Colombia och föreslagna legala reformer i Mexiko garanterade inte att alla
brott mot de mänskliga rättigheterna skulle undantas från militär jurisdiktion, trots klara bevis
på militärdomstolars och militära åklagares bristande oberoende och opartiskhet.
amnesty international årsrapport 2011
5
I El Salvador godkände president Funes i januari ett verkställighetsdekret som lag, varigenom
man skapade en ny Nationell undersökningskommission för försvunna barn för att söka efter
barn som försvann under den väpnade konflikten (1980-1992). I slutet av året var emellertid
den nya kommissionen ännu inte verksam och det förblev okänt vart hundratals försvunna barn
hade tagit vägen.
I USA ställdes under tiden de som var skyldiga till brott mot folkrätten som begåtts som en del
i ”kriget mot terrorismen”, till exempel tortyr och påtvingade försvinnanden, inte till svars. I
november medgav förre presidenten George W. Bush att han under sin regeringsperiod hade
gett tillstånd till användning av ”water-boarding” (en form av tortyr genom skendränkning).
Trots detta hade inget ansvar utkrävts och ingen gottgörelse lämnats för brott mot de
mänskliga rättigheterna som begåtts inom USA:s program för hemliga fängslanden och
överföringar. I november tillkännagav USA:s justitiedepartement, utan vidare förklaring, att
ingen skulle komma att åtalas för att 2005 ha förstört 92 band med bilder som bevisade att
”water-boarding ” och andra tortyrmetoder hade använts mot två personer som hölls fångna
2002.
I december dömdes 14 människor – 12 chilenska före detta militära tjänstemän, däribland
general Manuel Contreras; en chilensk civilperson; och en argentinsk före detta militär
tjänsteman – i sin frånvaro till mellan 15 års och livstids fängelse av en domstol i Frankrike.
De 14 dömdes med anledning av det påtvingade försvinnandet av fyra fransk-chilenska
medborgare under de första åren av Augusto Pinochets militärregering i Chile (1973-1990).
Domare i Amerika tillämpade folkrätten för att återuppta fall av brott mot de mänskliga
rättigheterna som hade lagts ned därför att preskriptionstiden gått ut. I Colombia, till exempel,
bestämde Högsta domstolen i maj att den förre kongressledamoten César Pérez García skulle
åtalas med anledning av en massaker 1988 i Segovia, då mer än 40 bönder dödades av
paramilitärer. Domstolen angav som skäl att massakern innebar brott mot mänskligheten och
därför inte kunde preskriberas.
Under 2010 blev St. Lucia den 113:e staten som ratificerade Romstadgan för den
Internationella brottmålsdomstolen. Paraguay och Brasilien ratificerade den Internationella
konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden, men ingendera
erkände behörighet för Kommittén mot påtvingade försvinnanden att motta och behandla
skrivelser från offren eller å deras vägnar.
regional översikt amerika
Försöken att införa lagar för att bekämpa straffrihet körde fast i vissa länder, och i andra
länder omintetgjordes tidigare vunna framsteg. I april bestämde till exempel Högsta domstolen
i Chile att amnestilagen från 1978 skulle tillämpas i fallet Carmelo Soria Ezpinosa, en spansk
diplomat som mördades 1976 av säkerhetsstyrkorna. Vidare höll Brasiliens högsta federala
domstol fast vid tolkningen att brott som begåtts av militären – mord, tortyr och våldtäkt
– var politiska eller relaterade till politiska handlingar och därför täcktes av en amnestilag
som militärregimen infört 1979. Emellertid beslutade den Interamerikanska domstolen för
mänskliga rättigheter i november att 1979 års amnestilag var av noll och intet värde och
påminde de brasilianska myndigheterna om deras åtagande att ställa förövare inför rätta.
Under tiden röstade kongressen i Peru för att annullera lagdekret 1097 som tillerkände
förövare av brott mot de mänskliga rättigheterna fullständig amnesti. Däremot gällde
fortfarande två dekret som tillät att soldater i de väpnade styrkorna, som anklagats för brott
mot de mänskliga rättigheterna, lagförs i militärdomstolar.
6
amnesty international årsrapport 2011
Dödsstraffet
46 fångar – 45 män och en kvinna – avrättades i USA under året. Det totala antalet
avrättningar som genomförts sedan USA:s högsta domstol 1976 upphävde moratoriet för
dödsstraffet, uppgick därmed till 1 234.
I Guatemala antog kongressen i oktober lagstiftning som möjliggjorde återupptagande av
användning av dödsstraffet. Presidenten lade emellertid in sitt veto mot lagförslaget och i
december röstade Guatemala ja till den resolution i FN:s generalförsamling, som anbefallde
moratorium för användning av dödsstraffet.
Kuba omvandlade i december domarna mot de tre sista dödsdömda fångarna.
Dödsdomar fälldes i Bahamas, Guyana, Jamaica samt Trinidad och Tobago men inga
avrättningar genomfördes.
Yttrandefrihet
Nord- och Sydamerika förblev en farlig region för dem som arbetar inom media. Endast från
Asien rapporterades ännu fler mord på journalister under 2010. Nästan 400 mediearbetare
hotades eller angreps och minst 13 journalister dödades av oidentifierade våldsmän. Mexiko
stod för mer än hälften av dessa mord, följt av Honduras, Colombia och Brasilien. I många
fall antogs journalister ha dödats på grund av sina försök att avslöja korruption eller blottlägga
förbindelserna mellan tjänstemän och kriminella nätverk.
Ett betydande antal TV-stationer, särskilt i Venezuela och Dominikanska republiken, tvingades
tillfälligt stänga; även radiostationer drabbades. I Dominikanska republiken fick åtminstone sju
TV- och radiostationer sin sändarsignal blockerad eller tvingades tillfälligt stänga inför valen i
maj. Några kanaler hade ännu vid slutet av året inte kunnat återuppta sändningarna.
I Kuba fängslades fortfarande journalister godtyckligt och alla media förblev under statlig
kontroll.
Ojämlikhet och utveckling
Framsteg noterades beträffande minskad fattigdom i Argentina, Brasilien, Mexiko och
Venezuela. Trots tecken på att fattigdomen sakta minskade i Latinamerika och Karibien levde
emellertid nästan en femtedel av regionens befolkning alltjämt i extrem fattigdom, varav de
allra flesta tillhörde ursprungsfolken. Ojämlikheten minskade visserligen i många länder,
särskilt i Venezuela, men många av de minst utvecklade länderna lyckades inte uppvisa
några konkreta förbättringar. I slutet av 2010 var Latinamerika fortfarande den mest ojämlika
regionen i världen.
Ursprungsfolk och afroättlingar var oproportionerligt många bland de fattiga, fler än någon
annan grupp. Ett bestående mönster av rättighetskränkningar hade sin grund i det upprepade,
men falska, påståendet att respekt för ursprungsfolkens rättigheter är omöjligt att förena med
ekonomisk tillväxt och utveckling. Trots en begäran av den Interamerikanska kommissionen
för mänskliga rättigheter att guldgruvan Marlin 1 i San Marcodepartementet i Guatemala
tills vidare skulle stängas, pågick brytningen fortfarande i slutet av året. I Kanada fattade
Torontobörsen beslut i januari att kasta ut Copper Mesa Mining Corporation från börsen.
Företaget var föremål för en process som startats av i Intagfolket i Ecuador, som anklagade
bolaget för att ha begått brott mot de mänskliga rättigheterna. I maj lade en domstol i Ontario
ner processen; ett överklagande låg i slutet av året i appellationsdomstolen i Ontario.
amnesty international årsrapport 2011
7
Arton FN-organisationer som arbetar i Latinamerika gav i juli ut en rapport om hur långt
staterna kommit med att uppnå Milleniemålen för utveckling (MDGs). Rapporten avslöjade
att målet när det gällde att minska mödradödligheten hade längst kvar. Tiotusentals kvinnor
dog fortfarande av havandeskapsrelaterade komplikationer som hade kunnat förebyggas, och
stora olikheter rådde fortfarande beträffande tillgång till god hälsovård. Rapporten angav som
förklaring diskriminering av kvinnor och deras låga status i samhället.
Våld mot kvinnor och flickor, däribland sexuellt våld, var fortfarande utbrett och de flesta som
överlevde fick inte tillgång till rättvisa och upprättelse. Stater i regionen införde visserligen
lagstiftning för att bekämpa könsrelaterat våld men lagarna tillämpades sällan i praktiken.
Undersökningar och åtal var sällsynta. En ny lag i USA gav hopp till kvinnor från ursprungsfolk
som överlevt våldtäkt, genom att den etablerade mera robusta system för att få tillgång till
rättvisa. I länder som Bolivia, Guatemala, Haiti och Nicaragua vidmakthölls straffrihet för
könsrelaterat våld med hjälp av bristfälliga rättssystem. Härigenom skapades ett klimat där
denna typ av våld spred sig.
Tusentals kvinnor i regionen blev våldtagna, utsattes för påtvingade försvinnanden eller
dödades under året. Kvinnor i vissa delar av Guatemala och Mexico och kvinnor från
ursprungsfolk i Kanada löpte särskilt stor risk. Bristen på tillgängliga resurser för att utreda
och åtala dessa brott väckte frågor om myndigheternas villighet att ta itu med våld mot
kvinnor.
Många av dem som utsattes för könsrelaterat våld var flickor under 18 år. I oktober krävde till
exempel FN:s kommitté för barnets rättigheter att Nicaragua snabbt skulle vidta åtgärder för
att stoppa sexuellt våld mot barn efter allt fler vittnesbörd om utbredda sexuella kränkningar
av flickor och tonåringar i landet.
Kvinnor och flickor i El Salvador, Chile och Nicaragua förvägrades alltjämt sin rätt till
sexuell och reproduktiv hälsa genom lagar som förbjöd abort under alla omständigheter.
Kriminaliseringen av abort utsatte var och en som utförde eller sökte en abort för risk att
hamna i fängelse. Detta gällde även flickor och kvinnor som blivit gravida som resultat av
våldtäkt eller led av livshotande komplikationer under sin graviditet.
I en del andra länder var möjlighet till abort garanterad i lag men förvägrades i praktiken på
grund av segdragna juridiska procedurer som gjorde en säker abort nästan omöjlig, särskilt för
dem som inte hade råd att betala för privata aborter.
”Jag begär att regeringen respekterar våra rättigheter som kvinnor. Vi är flickor och vi har
rättigheter, och så länge de inte respekterar dessa rättigheter kommer vi att kämpa för att
kräva dem”
Clara, 18 år, förespråkare för ungdomars rättigheter, Nicaragua.
regional översikt amerika
Våld mot kvinnor och reproduktiva rättigheter