The Svedberg död
Nekrolog författad av professor Stig Claesson 1971
"Den siste store allomfattande naturforskaren"
Nobelpristagaren i kemi professor emeritus The Svedberg, Sundets gård, Kopparberg, har
avlidit i en ålder av 86 år. Han var en av landets mest kända internationella forskare. År 1926
tilldelades han Nobelpriset i kemi.
Professor Svedberg föddes i Fleräng i Valbo, Gävleborgs län. Som 20-åring kom han till
Uppsala universitet, där han efter endast fyra års studier blev fil dr och docent. Samtidigt
tjänstgjorde han som amanuens vid den kemiska institutionen, förordnades 1909 till lärare i
fysikalisk kemi samt erhöll 1912 en personlig professur. 1949 avgick The Swedberg från professuren i fysikalisk kemi och blev föreståndare för Gustaf Werners institut. 1967 lämnade
professor Svedberg sin tjänst som föreståndare vid institutet men fortsatte forskningen speciellt av strålningens inverkan på äggviteämnen. Ett stort antal forskare från skilda delar av
världen har varit lärjungar hos professor The Svedberg i Uppsala och själv har han upprepade
gånger föreläst vid utländska universitet. Han var också ledamot eller hedersledamot av flera
svenska och utländska akademier och lärda samfund och hedersdoktor vid många utländska
universitet. Närmast sörjande är makan Margit, född Hallén, barnen i första äktenskapet
Hillevi och Elias, båda arkitekter, Stockholm, i andra äktenskapet Malin, lågstadielärare, gift med bokkonstnär, Harry Kumlien, Lund, Bengt, civilingenjör, Tanum, Sven,
leg läkare, Trollhättan, Eva, psykolog, Lidingö, i tredje äktenskapet Jonas, kapten, Göteborg;
Sissela, gift med tjänsteman Leif Liljeqvist, Åseda, och Ulf, studerande Uppsala, samt i fjärde
äktenskapet Carl Henrik, Karin och Anna, alla studerande, Kopparberg, samt sonhustrur och
barnbarn.
Budet om The Svedbergs bortgång kommer ej helt överraskande. För alla hans lärjungar,
medarbetare, kolleger och vänner, som alltsedan detta århundrades början i honom sett den
geniale naturforskaren, den generöse idégivaren, den självklara ledargestalten och den
opretentiösa vännen, kommer dock vetskapen om att han ej längre finns bland oss att få livet
att verka fattigare.
The Svedberg kom till Uppsala vårterminen 1904, föregången av ryktet om den
exceptionella begåvning som han givit prov på redan under skolåren. Sedan han efter egen
utsago övervunnit en viss tvekan inför valet mellan kemi och botanik och bestämt sig för
kemin, gjorde han redan från allra första början av sina rekordmässigt få akademiska läroår
upp en arbetsplan, vars originalitet och klara sikt mot målet skulle förvåna, även om det
gällt en länge tränad vetenskapsman och inte en 20-åring.
Efter att ha avlagt, den tidens fil kand-examen på mindre än två år blev han amanuens på
Kemicum, och under hans inspirerande ledning växte där en helt ny kemi fram. En av hans
samtida har berättat: "Det var så självklart för alla att vanliga tidsberäkningar och
svårighetsgrader förlorade sin betydelse när det gällde Svedberg. På ett naturligt och
opretentiöst sätt gick han förbi alla andra".
Svedbergs mycket framgångsrika forskningar inom kolloidkemi, Brownsk rörelse,
ljusabsorption och partikeIstorleksbestämningar liksom hans experimentella bevis för
en kontinuerlig övergång från molekylära till kolloldala system gjorde hans namn
internationellt berömt. Han intresserade sig emellertid även för andra aktuella
forskningsproblem, och man kan nämna hans studier rörande radioaktivitet, liksom ett tidigt
arbete, tillsammans med Strömholm, där isotopieffekter antyddes flera år innan deras
existens blev slutgiltligt bevisad. Året 1923 tillbringade Svedberg vid University of
Wisconsin, och han har själv många gånger erinrat om betydelsen därav för hans fortsatta
forskning. Det/var då han började tänka i "big science" och planerade
ultracentrifugeringsprojektet — det första verkligt stora projektet inom kemisk
grundforskning Sverige.
De enastående resultat han uppnådde med hjälp av ultracentrifugeringstekniken, särskilt
inom äggvitekemin, men även inom andra grenar av den makromolekylära kemin, gjorde
Uppsala till ett, självklart internationellt centrum för sådan forskning och fick också
avgörande betydelse för den biokemiska forskningens vidare utveckling i landet. Nobelpriset
i kemi 1926 gav honom ytterligare möjligheter att ,utveckla sin forskning, och 1930 stod en
ny institutionsbyggnad, färdig att tas i bruk som även i dag kan tjäna som mönster för
framsynt planering.
Ett stort antal både in- och utländska forskare har där fått sin utbildning i makromolekylär
kemi både med inriktning mot biokemi och teknik.
Svedberg visade redan tidigt stort, intresse för samarbete mellan forskning och industri,
och särskilt under andra världskriget gjorde han betydelsefulla insatser för att främja sådan
verksamhet. Efter pensioneringen 1949 från professuren i fysikalisk kemi, som han innehaft
sedan 1912, överflyttade han sin verksamhet, till det av honom skapade Werner-institutet
med dess, stora syncrocyklotron. Åter visade han prov på sin sällsynta förmåga att finna nya
forskningsområden när hän där särskilt intresserade sig för den högenergetiska strålningens
biologiska och medicinska tillämpningar.
The Svedberg, kan förvisso karaktäriseras som den siste store allomfattande naturforskaren i
klassisk mening med en enastående intuition att finna jungfruliga och centrala
problemställningar. Detaljarbetet fick efterföljarna utföra. Vid ett av sina sällsynta middagstal karaktäriserade han sig själv på ett sätt som är svårt att överträffa: "Både som kemist och
botanist har jag föredragit den öppna tundran."
STIG CLAESSON
Theodor (The) Svedberg föddes i Valbo i Gävleborgs län, blev Student i Göteborg 1903, Fil
kand i Uppsala 1905, fil lic 1907, samt fil dr och docent i kemi vid Uppsala universitet samma
år. Han var amanuens vid kemiska institutionen i Uppsala 1905-1909, examinator i kemi i
olika perioder 1909-1912, professor i fysikalisk kemi1912-49, samt föreståndare för
Gustaf Werners Institut för Kärnkemi i Uppsala 1949-57. Han tilldelades 1926 Nobelpriset i
kemi, var ledamot, av Nobelkommittén för kemi 1925, tillhörde statens tekniska
forskningsråd 1942-57, atomkommittén 1946-59 och var styrelseledamot i AB Atomenergi
1942-57. Han har varit ledamot av en mängd svenska och utländska, akademiska och lärda
samfund, blev medicine hedersdoktor i Uppsala 1932, teknologie hedersdoktor i Stockholm
1944 och var hedersdoktor också vid ett flertal utländska universitet. Han har utgett flera
avhandlingar och skrifter.
