Predikan i S:t Hans kyrka Midsommardagen den 25 juni 2016
Job 12:7-13 * Apostlagärningarna 7:22-31 * Matteus 6:25-30
ser av allt att ni är mycket noga med
”J agreligiösa
ting”, sade Paulus i Athen,
berättade dagens läsning från Apostlagärningarna.
Det är som om Paulus var med på ett svenskt
midsommarfirande, då när det äntligen är tillåtet för
svenska folket att känna sig lite trolska och
magiska, omslutna av det sköna livet, och längta,
sjunga och dansa tillsammans och bli lite extatiska.
Var finns Jesus i det svenska midsommarfirandet?
Där Han alltid finns. Jesus är ju inte den som
hälsar på bara någon gång om året eller bara när
livet är skönt och härligt, utan är med oss alla
dagar, för övrigt inte minst i dödsskuggans dal.
Men kanske är det så att fler ser spåren av
Honom lite mer under midsommar. ”Jag ser Hans
spår, varhelst en kraft sig röjer, en blomma doftar
och ett ax sig böjer”, som det står – och det är,
säger kristen tro inte spåren av en skaparkraft eller
en opersonlig urgud, utan spåren av Jesus – ty i
Honom har allt skapats och blivit till. Skapelsen
och Gud är inte samma sak, ty Gud har skapat
skapelsen (genom Jesus), och Gud är därmed
något annat än det som är skapat; Gud är inte
själv skapad, alltså inte heller Jesus; inte heller
den Helige Ande. Vi tillber därför inte skapelsen
utan Skaparen, Honom vars spår vi ser i skapelsen. Och det är spåren av en allsmäktig och obegriplig Gud som samtidigt är Marias och Guds Son
Jesus. Himlarnas himmel kan inte rymma Gud –
och samtidigt är Han, Människosonen, inte långt
borta från någon enda av oss.
När vi är samlade i Hans namn är Jesus mitt
ibland oss. När vi ber är Han i vår omedelbara
närhet, Han och den Helige Ande är lika nära som
luften vi andas. När vi firar nattvard tillsammans är
Jesus synlig i brödet och vinet. Skapelsen alltså
inte bara bär spår av sin skapare utan det skapade, brödet och vinet, förmår bära Hans närvaro.
”Jag hör Hans röst när sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusar”, står det.
”Rösterna” i naturen är rösterna från den Jesus
som vi talar med i bönen, umgås med i gudstjänsten och lever med när vi i kyrkan delar livet med
Honom.
I Honom har vi vårt ursprung, sade Paulus.
Därför blir vi dem vi egentligen är, när vi är tillsammans med och delar livet Honom.
Rent allmänt blir man mer sig själv i relation till
andra och när man delar livet med andra, I ett fungerande äktenskap, som är det tydligaste exemplet, lämnar man sitt eget liv åt den andre – och vice
versa – och i det ömsesidiga gemensamma delandet blir man dels mer mänsklig, dels mer sig själv.
Det blir man inte genom att den andre är en förebild eller rådgivare, utan man blir det just genom
att man delar livet med varandra.
Jesus vill att vi ska gifta oss med Honom – om
ni förstår vad jag menar. Han vill vara mer än ett
föredöme eller en rådgivare eller lärare. Han vill
dela livet med oss. Han, som alltså är vårt ursprung, som Paulus sade, och den i vilka vi i
någon mening rör oss och är till, vill dela livet med
oss – och alltså svarar på en av midsommarnattens djupaste längtor, att få leva i sitt egentliga
ursprung.
”Fråga djuren, de kan lära dig” sade Job, himlens fåglar, markens kryp, havets fiskar kan ge dig
svar – vilket svar? Jo, att allt liv är Herrens verk, att
Jesus har alla varelsers liv i sin hand. Och att Han
vill dela livet med oss som brudgum, livets alla
dagar intill tidens ände.
Man behöver inte vara särskilt religiös för att
inse vilka konsekvenser det får; här finns både det
religiösa och det förnuftiga, både det känslosamma
och det sakliga svaret på frågan om vilka vi är.
Och så var det då solnedgången och soluppgången. Lite romantiskt är det när solen går ned
på midsommar, vilket väl beror på att solen går
upp igen så snart att den knappt hinner ned; annars är väl en solnedgång i december lika vacker
som midsommarens.
Var är Jesus i det sammanhanget?
Där Han alltid är. Och där Han är är den eviga
soluppgången. Johannes Döparens pappa sade
just så om Jesus: Han kommer som en soluppgång. Det har Han bekräftat för alla människor
genom att uppstå från de döda, konstaterade
Paulus i Athen. Att vår kyrka är rosa signalerar
samma sak: Här finns soluppgångens Jesus.
”O, ljusets, fridens, salighetens källa, när skall
för mig din rena våg uppvälla? Vem förer mig till
dina friska flöden? Den stilla döden” – ty där ”mig
vännen vinkar”, vännen Jesus, livskamraten, den
ljuva, som vi ”får se och smaka” – så som vi såg
och smakade Honom här, och så sjunka i Hans
armar, Hans som sig förbarmar.
Kanske man kan säga att Paulus efter ett
svenskt midsommarfirande vill vidga vyerna: Vi ser
i den svenska sommaren spåren av dels vårt ursprung, dels vår soluppgång. Vi ser spåren av den
Jesus som älskar oss och genom vilken vi är
skapade. Vi ser spåren av den Jesus som kan
bära oss genom mörkret och döden till ljuset och
livet.
Och Han är där Han alltid är.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
