Fritid
Människan har alltid haft fri tid, men vad som
menas med det har ändrats de senaste 200
åren. I Svenska akademins Ordbok från 1784
förklarades ordet fritid med: ”den tid man är
fri från (en periodiskt uppträdande) sjukdom
(i synnerhet frossa)”. Enligt Nationalencyklopedin 2006 är fritid ”den del av dygnet och
veckan som inte upptas av arbete, måltider och
sömn”.
Fritiden blev tydligare i industrisamhället. I
det gamla jordbrukssamhället styrde årstiderna
arbetstid och ledighet. Med industrialiseringen
blev det fabriksvisslan som talade om skillnaden mellan arbetstid och fritid.
I arbetarrörelsen såg man snabbt fritiden som
en egen del i människans liv. Mot slutet av
1800-talet blev arbetstiderna fastare och fabriksarbetarnas fria tid ökade. Kring sekelskiftet 1900 arbetade man sex dagar i veckan med
en veckoarbetstid runt 60 timmar. I början
av 1900-talet kämpade man för 48-timmars
arbetsvecka och på så sätt blev fritiden en
politisk stridsfråga.
och Fäktklubb och Malmö
Velocipedklubb. Arbetarrörelsen var från början
tveksam till detta med
idrott Kraften behövdes
i det fackliga arbetet och
skulle inte slösas bort på en fotbollsplan och
gymnastik, det var ett borgerligt påhitt. Men
tiden gick och idrotten förändrades Det blev
mer och mer lagsporter och tävlingar. Idrotten
blev långsamt mer folklig och 1903 bildades
Riksidrottsförbundet.
Fotbollen kom till Malmö i slutet på 1800talet. De som började var Malmö Velocipedklubbs bollspelsafdelning som också byggde
Malmös, och troligen Sveriges, första idrottsplats: Rörsjöbanan. Här spelades fotbollsmatcher, här hade man cykeltävlingar och
skolidrott. Och här var vadslagning tillåten.
När staden behövde marken för att bygga fler
hus flyttade Velocipedklubben till den så
kallade Magistratsvången. Den I juli 1896
invigdes Malmö Idrottsplats, ”på hvilken
samtliga grenar af idrott kunde utövas.”
På 1930-talet blev det lag på två veckors semester 1938. Den statliga fritids- och turistpolitiken handlade om att ge alla människor
möjlighet till en meningsfull fritid. Alla hade
rätt till semester, oberoende av vem man var
eller vilken klass man tillhörde. Semestern
utökades 1951 till tre veckor. 1963 till fyra
veckor och sedan 1977 har vi rätt till fem
veckors semester. Kortare arbetstid, semestern
och efterkrigstidens ökade välstånd, gjorde att
fritiden blev en större marknad med flera och
fler saker att göra och fler och fler prylar att
köpa.
idrottsrörelsen i Malmö
I slutet av 1800-talet var det borgerligheten,
ämbetsmännen, militären och akademikerna
som idrottade. Idrottsföreningar startades av
stadens styrande män från familjerna Beijer,
Kockum, Bager och Faxe: Malmö skyttesällskap, Malmö simsällskap, Malmö GymnastikFritider
Gamla stadion, 1952. Foto: Georg Oddner/ Malmö Museer.
1899 bildades idrottsföreningen kamraterna
Malmö, det vill säga IFK Malmö, av Malmö
högre allmänna läroverk. Medlemmar var mest
läroverksungdomar, men föreningen var öppen
för alla. Många ur arbetarklassen kände sig
1
ändå inte riktigt hemma i föreningen och man
startade istället Malmö Allmänna Idrottsförening, MAI, 1908 och Malmö fotbollsförening,
MFF, 1910. MAI och MFF lockade arbetare
från Kockums och Yllefabriken.
Fotboll och brottning blev omtyckta folksporter. Klubbarna ordnade även fester och basarer
för sina medlemmar. Mellan 1926 och 1935
startade mer än 100 idrottsföreningar i Malmö,
framförallt i arbetarkvarteren på söder och
öster. Många små fotbollsklubbar kom igång
i Malmös ytterkanter där det fanns obebyggd
mark och mycket gräs att spela på. Härifrån
kom många bra fotbollsspelare.
I mitten på 1930-talet kommunaliserades
Malmö idrottsplats. Med kommunala bidragen
var det lättare att satsa på idrott för alla, oavsett
klass.
Idrottsmän under uppmjukning, 1936. Foto: Otto Ohm/ Malmö
Museer.
I slutet av 1920-talet då företagen satsade på
idrott startade korporationsidrotten. Det var
olika personalgrupper och yrkeskårer som bildade egna så kallade korpidrottsföreningar. Det
startades en korpserie i fotboll där arbetskamrater från samma arbetsplats men med olika
bakgrund spelade tillsammans. Detta hjälpte
till att minska klyftorna mellan människor från
olika klasser.
Idrottsintresset ökade också genom fler och fler
sportnotiser i tidningen. Sydsvenskan satsade
under 1930-talet stort på idrottsreferat. Dåtidens store sportjournalist var Sven Hansson,
signaturen ”S.H.”
Fritider
Vid idrottsplatsen fanns
Conditoriträdgården där
man samlades efter matcherna. Och här fanns dansbanan Boston, som även
var tävlingslokal vid större
brottnings- och boxningsmatcher. Brottning
var en stor folksport i Malmö, och tävlingarna
drog lika mycket publik som fotbollsmatcher.
Gymnastik- och atletklubben Enigheten som
startades 1892 och brottarklubben Sparta från
1904 är exempel på populära brottarklubbar.
Vid sekelskiftet 1900 startades idrottsföreningen Qvinnliga gymnastikföreningen Raska
Flickor, och 1917 bildades Malmö Kvinnliga
GIF. Båda var gymnastikföreningar, en
passande idrott för överklassens kvinnor tyckte
man. Men inom arbetarklassporterna brottning
och fotboll fanns inga kvinnor. Damfotboll
fanns redan på 1920-talet, men då som en
lustighet, ”idrottsfester behövde någon muntration och så kom någon på att man kunde låta
klubbens så kallade slocknade stjärnor utmana
en samling fruntimmer i fotboll”. Däremot
fanns en korpserie i handboll för damer.
Inte förrän i slutet på 1960-talet togs damfotbollen på allvar och både IFK och MFF startade fotbollslag för kvinnor. Sedan 1971 har det
funnits en damfotbollsserie i Malmö. Allsvensk
damfotboll har funnits sedan 1981 och
MFF:s damlag har sedan 1985 aldrig haft sämre placering än tredje plats. De tog guld 1986,
1990, 1991, 1993 och 1994. Sedan 2004 är
föreningen fristående från herrfotbollen.
En anledning till att det fanns så få kvinnliga
idrottare i början av 1900-talet, var att kvinnorna till skillnad från männen inte kunde
dra lika stor nytta den ökade fritiden. Efter
förvärvsarbetet fortsatte kvinnornas arbetsdag
med ansvar för barn och hem, medan männen
hade tid över att idrotta.
Idrotten vävdes sakta men säkert samman med
arbetarrörelsens ideologi och strävan efter skötsamhet. Idrottande var en motvikt till alkohol
och krogliv.
2
Att gå på idrottstävlingar var under 1940- och
-50-talen ett mycket folkligt, och framför
allt manligt nöje. Vid hemmamatcher fylldes
idrottsplatsen till bristningsgränsen. MFF:s
herrmatcher var ofta utsålda. Publiksnittet vid
en hemmamatch var 15 000 åskådare vilket
gjorde fotbollsklubben till en av landets mest
populära. Matchen mellan MFF och HIF i
september 1953 satte nytt publikrekord med
20 860 åskådare. Matchen slutade 0-0.
Den folkliga förankringen gällde inte alla
sporter. Malmö Lawn Tennisklubb, MLTK,
bildades 1899 och hade medlemmar från
stadens överklass professorer, majorer och adjutanter. På 1910-talet lät major Georg Åkerman
uppföra en tennishall, ”Åkermanska hallen”,
intill sitt hus vid Fridhem. Kronprins Gustav
Adolf gjorde sin militärtjänstgöring vid Kronprinsens husarer och gav tennisen i Malmö
lite kunglig glans när han ibland spelade på
idrottsplatsen. 1954 startades gymnastikföreningen Malmöflickorna av estländskan Leida
Leesmert. I Föreningen, som vänder sig till
flickor från fyra år och uppåt, utövas rytmisk
dansgymnastik med röda bollar. Genom åren
har Malmöflickorna haft dansuppvisningar
i mycket stora sammanhang, bland annat på
invigningen av fotbolls-VM 1958, på världsutställningen i New York 1966, samt vid
öppningsceremonin på OS i Montreal 1976.
2004 deltog de i Skånsk idrottsgala på Slagthuset i Malmö.
I maj 1958 invigdes Stadionanläggningen
vid John Ericssons väg. På 1960- och 70-talen växte föreningsverksamheten och antalet idrottsanläggningar ökade. Det byggdes
idrottsanläggningar i de nya bostadsområdena
som Rosengård, Videdal, Lindängen och
Kroksbäck. Baltiska hallen invigdes 1964 och
Malmö Isstadion 1970.
I slutet av 1980-talet blev idrotten mer och
mer marknadsanpassad med anställda, avlönade spelare. MFF blev allt mer ett företag
bland andra i stadens näringsliv. Detsamma
gäller Malmö Ishockeyförening och MAI. Ett
tecken på hur näringslivet och idrottsrörelsen
Fritider
verksamheter närmar sig
varandra är när idrottsföreningar väljer in företrädare för olika företag i sina
styrelser. Som när byggmästaren Percy Nilsson
valdes till ordförande i MIF.
I samma takt som företagssponsringen ökade,
förändrades idrottens roll. De bästa åskådarplatserna är ofta reserverade för sponsorerna,
med vikande publiksiffror på hemmamatcherna som följd. På senare år har sportbarer som
erbjuder sina gäster att följa fotbollsmatcher på
storbildsskärmar, bidragit till att publiksiffrorna på arenorna minskat. Sportbarernas
sätt att sammankoppla idrott med alkohol
och krogliv är helt motsatt till arbetarrörelsens
idrottsliga strävan efter skötsamhet.
På 1980-talet ökade intresset för styrketräning
och gymping. Friskis och Svettis ökade till
exempel snabbt och 2006 hade föreningen 23
500 medlemmar i Malmö. Av dem var 65 %
kvinnor.
bad, badplatser och badhus
På 1860-talet fanns fyra kallbadhus i Malmö.
Alla låg de längs östra hamnsidan. Ett av dem
var för män, de andra för kvinnor. 1867 invigdes ett nytt, större kallbadhus. När Nyhamnen
byggdes på 1890-talet flyttades det längre
norrut, till en liten ö där det fanns kvar till
1940-talet. För att ta sig dit fick man åka med
badfärja.
Ribersborgs kallbadhus ritades av hamningenjör Sune Engström och öppnade 1898.
Badhuset var till för både kvinnor och män,
givetvis med separata avdelningar, och drevs av
AB Malmö Saltsjöbad. Förutom bad erbjuds
besökarna vin och maltdrycker, ”dock ej å tid,
då gudstjänst hålles i S:t Petri församlingskyrka”. Ingången till badhuset var genom
Riberborgs lilla stationshus på MalmöLimhamns järnväg. Från stationshuset ledde en
lång brygga ut till badhuset som stod på pålar
ungefär 170 meter ut i vattnet. Inträdet
kostade 20 öre och ett säsongskort 8 kronor.
3
Under sommaren gick ett tåg i timmen i varje
riktning till kallbadhuset. Det fanns särskilda
biljetter för tågresa och bad. Man kunde
också ta den hästdragna bussen som avgick tre
badade i
Industrihamnen, längre
österut.
Badsommar - Ribersborgsbadet, Malmö, juli 1944. Foto: Otto
Ohm/ Malmö Museer/ IBL Bildbyrå.
De som bodde i östra Malmö fortsatte bada i
östra hamnen trots att familjebad var förbjudet där. De kände sig inte riktigt hemma på
Ribersborg där alla de fina fabrikörernas villor
låg. Badandet i östra hamnen försvann när
industrihamnen byggdes ut och från 1930-talet
var Ribersborg Malmös mest populära strandbad. Och här fanns ju dessutom Limhamnsfältet, som kunde användas för olika idrotter.
Strandbad blev ett riktigt folknöje.
gånger i timmen från Stortorget. För den som
föredrog att cykla fanns en nyanlagd cykelbana. Utanför badhuset fanns ett cykelställ, en
nymodighet, med en anställd vakt som såg till
att badgästernas cyklar var i säkert förvar. På
kallbadhuset gavs simundervisning med
simuppvisningar som var populärt att besöka
samt olika simtävlingar.
Men på 1920-talet beslutade Malmö Försköningsoch Planteringsförening att göra ordning
stranden vid Ribersborg. Några år tidigare hade
man skapat strandpromenaden och nu var det
dags att ta itu med den ogästvänliga, steniga
stranden mellan Ribersborgs kallbadhus och
Limhamn. Sand från Öresund transporterades
på järnvägen till Ribersborg. Resultatet blev så
lyckat, att Malmö stad 1932 bidrog med både
pengar och nödhjälpsarbetare för att göra den
en och en halv kilometer långa stranden. Det
behövdes hela 93 500 kubikmeter sand. På den
nya Ribersborgsstranden skulle folk få bada
gratis och nu fick familjer bada tillsammans!
Kallbadhuset har farit illa av årens höst- och
vårstormar. Särskilt illa gick det under vårstormen 1988 och man funderade på att riva badhuset och bygga ett nytt närmare Kockumsområdet. Men förslaget skapade en folkstorm och
”Ribban” eller ”Kallis” finns fortfarande kvar.
Att bada i havet var från början ett nöje för
överklassen. Med det ökade intresset för friskvård och hälsa på 1910-talet blev det vanligt
bland alla malmöbor som ville bada eller
kanske bara njuta av havsutsikt och frisk luft.
Överklassen, eller borgerskapet, gjorde sina
stärkande simövningar och delade ut lagerkransar med pompa och ståt vid Ribersborgsstranden. Arbetarna och den lägre medelklassen,
som bodde i de södra och östra stadsdelarna
Fritider
Idrottsmän med åskådare. Foto: Otto Ohm/ Malmö Museer.
Soliga sommardagar är Ribban fortfarande den
självklara badplatsen. På badplatserna vid det
nybyggda området Bo01 i Västra hamnen är
det också trångt när sommaren är som bäst.
Kajen har helt oplanerat blivit en ny mötesplats
4
för malmöborna. Men det är inte bara de boende i områdets dyra bostadsrätter som fyller
kajerna, utan även ungdomar från ytterområden som Rosengård och Kroksbäck.
Simhallsbadet öppnades 1956. En stor, modern
och efterlängtad badanläggning. Intresset var
så stort att man fick tidsbegränsa ungdomarnas
badande. Med olikfärgade nyckelband kunde
man byta besökare efter bestämda tider. 1988
byggdes simhallen om till äventyrsbad och
bytte namn till Aq-va-kul.
krogar, danspalats och musik
Malmö växte snabb från 1870-talet och framåt.
Staden blev något av Sydsveriges huvudstad.
Det var industrierna som drog folk från landsbygden.
Och arbetarrörelsen blev större och större.
Men man saknade en plats att samlas på.
Socialdemokratiska föreningen hyrde därför
Mölleparken i stadens utkant, den park som
Frans Suell anlagt i början av 1800-talet. 1892
köpte Socialdemokratiska föreningen parken
för 50 000 kronor. När parken invigdes första
maj samma år blev den Sveriges första Folkets
park.
Folkparkens koppling till fackföreningsrörelsen var tydlig och det betydde också att till en
början framför allt var männens värld. Trots att
drygt 40 % av fabriksarbetarna i Malmö var
kvinnor. De första åren ordnade fackföreningarna morgonturer till parken om söndagarna.
Visst kom man dit för avkoppling men oftast
var det problem på arbetet och politiska frågor
som diskuterades över ölen. Till en början hade
man bara helgöppet, men snart var det öppet
även på måndagar eftersom många industriarbetare hade fria måndagar. Entréavgiften var
10-25 öre, beroende på programmet.
1892 öppnade också den första restaurangen i
parken, lämpligt nog kallad Parkrestaurangen,
nuvarande Far i Hatten, där det serverades
smörgåsar, sill och potatis och öl. Namnet Far
i hatten kommer från Per-Anton Holmberg
som var föreståndare på 1920-talet. Han hade
Fritider
för vana att alltid bära hatt
när han serverade.
I parken fanns dansbana,
friluftsscen och en konsertpaviljong. Dansbanan
var populär bland de flickor på Yllefabriken.
Friluftsscenen erbjöd bland annat cirkusartister
från fjärran och exotiska länder och i parken
fanns även ett tivoli för barnen. Folkparken
blev enormt populär och de första åren och
1919 kom
390 000 besökare.
Man var mån om parkens goda anseende och
ville inte veta av något busliv. I entrén möttes
besökarna av en skylt: ”För ordningen i parken
sörjer en talrik ordningsmannakår och allmänheten uppmanas ställa sig dess föreskrifter till
efterrättelse.”
Dansrestaurangen Amiralen, 1950. Foto: Gunnar Lundh/ Malmö
Museer
Men det fanns förstås flera nöjesställen i
Malmö. Dansrestaurangen Davidshall låg
vid nuvarande Davidhalls torg. Här fanns
kägelbanor, trädgårdspaviljonger och ölhall.
På sommaren kom resande varietésällskap
från Köpenhamn, det sattes upp akrobatiska
föreställningar och under 1880-talet gjordes
ett antal mer eller mindre lyckade ballonguppstigningar. På Davidshall möttes folk ur
alla klasser: Pigor, drängar, borgare, mästare
och gesäller. Man månade så gott man kunde
5
om ställets anseende och i lokalpressen kunde
man i ölhallens annonser läsa: ”Obs. Under
polisuppsikt stående fruntimmer få ej tillträde
till trädgården, utan komma alla sådana om de
anträffas, att genast utvisas.” Trots försöken kan
man i polisrapporter läsa om både fylleri och
slagsmål på krogen.
I mitten på 1800-talet drog ”harplufterna” från
krog till krog. Kvinnliga varietéartister, ofta
lättklädda med korta kjolar och djupa urringningar, som gick omkring i lokalen och sjöng
för pengar. Men 1875 ingrep landshövdingen
och förbjöd denna underhållning eftersom han
tyckte att den var farlig för ungdomen.
I östra Malmö fanns Fredriksbergs värdshus, ett
före detta lantställe med en stor trädgård. Här
fanns friluftsteater, danspaviljong och kägelbanor. Dansbanan var särskilt populär om
söndagarna. På teatern visades akrobatiska
föreställningar och komiska pjäser. I värdshuskällaren fanns en krog. Entréavgiften till
trädgården var 25 öre.
Nykterhetsrörelsen drev ett eget café, Concordiaträdgården i kvarteret Ellenbogen, med en
musikpaviljong, en liten teaterscen och från
1908 även en restaurang. I trädgården fanns
även kägelbanor och en biljardlokal.
Sommartid drevs flera värdshus i staden, till
exempel ”Mon Bijou” vid Rörsjömarken,
Casino vid Södra Förstadsgatan, och Altonaträdgården i stadsdelen Caroli. Då var det sång
och dans, varieté, akrobatik och karuseller.
Kungsparkens restaurang och musikpaviljong
var en populär sommarrestaurang vid förra
sekelskiftet. Den invigdes 1881. Här träffades stadens övre skikt och drack toddy eller
kaffe med punsch om sommarkvällarna. Från
sommaren 1884 serverade Bryggeriträdgården
öl, ”allt från fat under tryck af komprimerad
kolsyra” på Hyregatan.
I Stadt Hamburgs stora festsal gavs konserter
för stadens mera välbärgade befolkning. Sångarföreningen Par Bricoll som bildats 1878 i
Malmö som en dotterloge till den i Stockholm,
Fritider
hade en konsertsal här.
Föreningen, som fortfarande är verksam, värnar
1700-talets kulturarv, spiritualitet och elegans, och
medlemmarna ingår i ett
system med elva nivåer med olika gradbeteckningar. Vid sekelskiftet 1900 kom medlemmarna från överklassen med titlar som bankdirektör, konsul, rådman, förste lantmätare,
löjtnant, hovrättsnotarie eller häradshövding.
Även fabrikören Frans Henrik Kockum fanns i
medlemsförteckningen.
Musikframträdanden ”av god standard” hölls i
Landstingssalen i rådhuset där Kammarmusikföreningen höll till. På rådhuset hölls också den
årliga Amaranterbalen för stadens societet, och
mängder av nyfikna trängdes utanför för att få
en skymt av noblessen.
Dansrestaurangen
Amiralen, 1950.
Foto: Gunnar Lundh/
Malmö Museer.
På 1940- och 50-talen var Folkets park
Malmös populäraste nöjesplats med Moriska
paviljongens musikestrad, Trädgårdsrestaurangen, Far i Hatten och dansrestaurangen
Amiralen för att bara nämna något. Sommarsäsongen 1947 slog parken rekord med 742
309 besökare. Amiralen hade öppnat 1939,
Nordens största danspalats med plats för 1 400
gäster. Här fanns stadens största dansgolv och
Amiralen blev snabbt ett av Malmös mest
välbesökta dansställe. Kapellmästaren Harry
Arnold och hans elvamannaorkester gjorde
restaurangen välkänd under 1940-talet och
man var först i Sverige med danser som
”bebop” och ”conga”. Bland många kända
gästartister som spelade med Harry Arnolds
orkester kan man nämnas Alice Babs och
6
Coleman Hawkins.
På Amiralen fanns även en dansskola. Här
hade man uppvisningar av nya dansflugor och
danstävlingar. På Amiralens övervåning låg
restaurang Hyllan. Där satt ofta parkchefen
och vakade över vad som hände på dansgolvet.
Om man var danssugen och inte ville gå till
det eleganta Amiralen, fanns konkurrenten
Gösta Tönne och hans orkester som spelade på
Arena. Arena låg vid Regementsgatan, ungefär
där Kronprinsen finns idag. Stadens arbetarklassungdomar gick gärna hit. På Amiralen och
Arena gjorde stadens son Östen Warnerbring
sin debut som sångare och klarinettist på
1950-talet.
Den 31 oktober 1961 invigdes restaurang
Kronprinsen i den nya skyskrapan Kronprinsens bottenvåningen. Här fanns också
en showlokal av internationell standard där
gräddan av svenska och internationella artister
uppträdde under 1960- och 70-talen. Redan
tredje kvällen sände Malmö-TV direkt från
Kronprinsen. Den som stod för restaurangens
storslagna repertoar var byggmästare Hugo
Åberg som även skapade själva byggnaden.
På 1960-talet tog popmusiken över bland stadens ungdomar. Man träffades på ungdomsgårdar för att lyssna på skivor. I Beatles kölvatten
fick snart varje stadsdel ett eget popband, med
namn som Namelosers, Troublemakers, Gonks
och The Candys.
Popmusiken spreds framför allt av den
reklamfinansierade piratradiostationen Radio
Syd, som sände från ett fartyg ute på Öresund
1962-1966. Radio Syd blev enorm populär
och enligt en lyssnarundersökning i april 1964,
lyssnade 76 % av ungdomarna bara på denna
radiostation. Ett av Malmös mest populära
ställen under popvågen i mitten på 1960talet var Club Bongo, en pop- och rockklubb
med 3 500 medlemmar. Först delade man
lokaler med Ungdomens hus på Skolgatan och
senare flyttade man till Friisgatan. Klubben
kallades ibland för ”Logen” eftersom en IOGTFritider
loge hållit till på samma
plats. På Club Bongo
spelade lokala band men
även världsstjärnor som
The Who och The Kinks.
När huset revs i april 1968
upphörde klubben.
Den första Folkfesten i Slottsparken hölls 1971
och drog mer än 10 000 människor. Festen
hade vänsterprägel och drog igång proggmusikrörelsen i Malmö, med artister som
Mikael Wiehe och Dan Hylander. En grupp
som fick stor nationell uppmärksamhet var
malmöbandet Hoola Bandoola Band med
Björn Afzelius och Mikael Wiehe som frontfigurer. Hoola Bandoolas musik hade rötter
i både popmusik, jazz och folkmusik. Deras
låttexter var ofta provokativa och politiska. Det
musikerägda skivbolaget Almathea bildades i
Malmö under samma tid och blev symbol för
den kommersiella skivindustrins motsats.
Parallellt med proggmusiken levde discomusiken. I hotell Tunnelns lokaler på Adelgatan
fanns klubben Hot Pop Go Go, som på lördagar inte behövde mycket mer än en timme
för att fylla lokalen. Ett annat diskotek, Club
Camp, fanns på Regementsgatan 4. För att
komma in krävdes att man var medlem och ett
medlemskap kostade 50 kr per år.
Vid 1970-talets slut dök nästa musikstil upp
- punkrocken. I Malmö lyssnade man framför
allt på Wilmer X. Stället man samlades på var
Kursverksamhetens lokaler på Regementsgatan.
I slutet av 1990-talet började ungdomar från
några av Malmös förorter, träffas för att skriva
och rappa. De kom från stadsdelar som Lindängen, Kroksbäck och Hermodsdal, områden
där många har sina rötter i en annan del av
världen. En av de mest kända är Advance
Patrol vars fyra medlemmar hade chilensk bakgrund. De personliga låttexterna inspirerades
av det egna uppväxtområdet. Gruppens rykte
spreds över landet och 2001 släppte de sin
första singel ”Vem vill hem?”. 2002 skrev de
låten ”Välkommen till Malmö”, som var med
7
i dokumentärfilmen om Malmö FF ”Blådårar
2”. Låten framförs tillsammans med rapparen
Paulina.
Dagens krogliv kretsar runt Möllevången och
Lilla Torg. Musikarrangemang flyttar runt
mellan olika klubblokaler, till exempel Jeriko
som är ett kulturhus med betoning på jazz och
världsmusik, samt kulturföreningen Inkonst.
Stort idag är Malmöfestivalen. Den har funnits
sedan 1985 och har varje år flera olika musikscener.
Den klassiska musiken lockar många malmöbor och andra. Malmö Symfoniorkesters konserter på Konserthuset är mycket välbesökta.
Konserthuset byggdes 1985, men redan 1925
grundades Konserthusstiftelsen och innan dess
fanns Malmö Konsertförening. Från 1920-talet
gav Malmö Symfoniorkester konserter på
Scania-teatern och från 1944 delade de lokal
med den nybyggda Stadsteatern.
På invigningsdagen var det
så många besökare och så
många bilar att ridande
poliser fick hålla ordning
på parkeringen.
Malmös första shoppingcenter öppnades 1968
i den nedlagda MYA, Malmö yllefabrikens
gamla vävsalar. Idén - att samla olika butiker i
ett shoppingcenter, blev en succé och fler
byggdes i Kronprinsen och Caroli City. Nya
shoppingcentrum verkar numera vara ett
tecken på en stads utveckling: trängsel och
ständigt utökade öppettiderna på kvällar och
helger, och i det nyöppnade shoppingcentret i
Toftanäs breder ett nästan oändligt antal
kvadratmeter yta ut sig med ständigt nya
butiker.
konsumtion och shopping
Malmös första varuhus öppnades 1911. I
hörnet av Södergatan/Stora Nygatan slog Th.
Wessel & vett upp portarna - en sensation på
den tiden! Polisen fick hålla ordning på de
långa köerna av människor som ville in och
titta. För titta var det man gjorde mest. De
stora skyltfönstren med alla varor lockade alla
– inte minst kvinnorna.
Varuhuset Wessels, tygavdelningen. 1920. Foto: Ragnar Küller/
Malmö Museer.
Och skyltfönstren var arbetarklassens möjlighet
att ta del av överflöd och livets goda. Det som
tidigare bara var för överklassen. I alla fall
kunde man titta på det. 1934 öppnade EPA ett
varuhus på Södergatan och 1959 byggdes Domus vid Triangeln. Sveriges första stormarknad
öppnades på Jägersro Wessels i oktober 1962.
Det sena 1800-talets malmöbor gick gärna på
teater. Helst skulle det vara glada pjäser, ibland
med pikanta inslag, komedier och operetter.
Danska teatersällskap gästspelade på Malmö
Teater vid Gustav Adolfs torg, Hippodromen
och på Folkets hus teater på Skolgatan.
Shopping, Södergatan 2007. Foto: Andreas Nilsson/ Malmö
Museer.
Malmö Teater var stadens finaste gästspelsscen.
Här gavs många bejublade musikframträdanden. I publiken satt stadens överklass.
Hippodromen byggdes på 1890-talet på
platsen där det tidigare funnits ett ridhus. Här
kunde man på 1920-talet njuta av cirkus samt
av teater, operetter och revyer framförda av
Oscar Winges teatersällskap. Hit gick medelFritider
teater i Malmö
8
klassen. Flera populära amatörsällskap uppträdde på Hippodromen men man tyckte inte
att stället var riktigt lämpligt för seriös teater.
Hippodromen som teaterscen försvann 1950,
men återinvigdes 1994. Idag är Hippodromen
– Hipp - scen för Malmö Dramatiska Teater.
Stadt Hamburg, Gustaf Adolfs torg, 1939. Foto: Okänd/ Malmö
Museer.
Folkets hus teater invigdes 1893. En liten
teater med enkel scen som gav underhållande
och lättsamma föreställningar, nyårsrevyer och
folklustspel. Ibland med politisk underton. Hit
gick gärna arbetarklassen men tidningarnas
recensenter var ofta inte lika förtjusta. Det sägs
att Edvard Perssons debut som komiker var på
Folkets hus teater. Teatern lades ned 1947.
Friluftsteater har funnits i Pildammsparken
ända sedan 1914. Från början låg teaterscenen
vid det nuvarande vattentornet. Där spelades på 1930-talet folklustspel ledda av Oscar
Winge. På scenen stod storheter som Edvard
Person och Nils Poppe. På 1950-talet flyttades scenen intill Margarethapaviljongen och
friluftsteatern fick sitt nuvarande utseende.
Men tiden gick, Malmö teater blev för gammal
och Hippodromen för liten. Redan på 1920-talet ville Malmö teaterförening ha en ny teater,
men de fick vänta till 1944 innan den nya
Stadsteatern var klar. Idén drevs igenom av socialdemokraten Emil Olsson med stöd av andra
partier. Man tyckte att teater var folkbildande
och nyttigt och ville skapa en folkteater för
både modern och klassisk dramatik. Här skulle
gränserna mellan olika samhällsklasser suddas
ut och alla skulle ha tillgång teaterplatserna.
Fritider
Men den nya teatern blev
samtidigt en ny plats för
makthavarna.
Pompa och ståt. Den 23
september invigdes Stadsteatern av kronprins Gustav Adolf, som en av
Europas största och modernaste teatrar. På
kvällen spelades ”En midsommarnattsdröm”,
som kom att ses av sammanlagt av 56 337
personer.
En publikundersökning i början av 1950-talet
visade att 20-29-åriga kvinnor gick mest till
teatern. Samma undersökning visade att Stora
scenens publik kom från samhällen och byar
utanför Malmö och var mer låginkomsttagare
än publiken på den mindre scenen, Intiman.
Hit gick malmöbor som räknades till
socialgrupp 1. Skillnaderna höll i sig långt in
på 1980-talet.
De stora publikmagneterna har genom åren
utan tvekan varit operettföreställningarna.
Publikrekord ”La cage aux Folles” 1985 med
233 643 besökare och ”My fair lady” 1960
med 227 450 besökare. Men musikalen
”Kristina från Duvemåla” med urpremiär på
Malmö Stadsteater i oktober 1995 ligger i
topp. Föreställningen gavs 194 gånger och sågs
av 284 669 personer.
1993 delades Malmö stadsteater upp i två
delar: Malmö opera- och musikteater på stora
scenen och Malmö Dramatiska Teater på
Intiman och Hippodromteatern. Av Malmös
Baletten Svansjön, Stadsteatern, 1993. Foto: Georg Oddner/
Malmö Museer.
9
teaterscener drar tveklöst Malmö opera- och
musikteater den största publiken, även om
både antalet föreställningar och besökare har
minskat på senare år.
I slutet av 60- och början av 70-talet startades
flera fria teatergrupper i Malmö: Tidningsteatern, Bruksteatern, Skånska Teatern, Oktober,
Nationalteaterns föregångare Gorilla teatern
och Teater 23, som fortfarande är verksam.
En blandning amatörer och yrkesskådespelare
bjöd publiken på politisk experimentteater och
modern dramatik. Varietéteatern Barbes, Teater
Terrier, Morianen och Teater Weimar är några
av dagens fria teatergrupper.
1952 valdes Malmös
byggmästare Hugo Åberg
in i Skånska travsällskapets
styrelse och på 60-talet var
han ordförande. Han drev
uppfödning på sin gård
Göingeholm, ägde galopphästar och var ägare
till ett av Sveriges största travstall. Åbergs fritid
trav och galopp på Jägersro
Jägersro är Sveriges äldsta travbana. Överste
Bror Cederström och byggmästaren Christian
Lauritz Muller köpte egendomen Jägersro
utanför Malmö 1906 och den 20 maj 1907
arrangerades den första travtävlingen. Men
redan i slutet av 1800-talet hölls både trav- och
galopptävlingar på Limhamnsfältet av Skånska
Fältrittklubben. Då var sporten ett fritidsnöje
för yrkesmilitärer och för överklassen.
1923 när förbudet mot totalisatorspel upphävdes blev tävlingarna populära bland vanligt
folk. På premiärdagen den 15 juli samma år
fylldes Jägersro till bristningsgränsen av spelsugna människor.
Jägersro travbana, 1940-tal. Foto: Gunnar Lundh/ Malmö Museer.
handlade mest om Jägersro, hästar och trav.
Under hans tid som ordförande moderniserades Jägersros trav – och galoppbana: Ny läktare
tillkom, lokaler till hästägarna, ny restaurang
och travmotell. Åberg själv var en självskriven
gäst på travets tävlingsdagar – sittande i Skånska Travsällskapets styrelserum tillsammans
med de andra från styrelsen, tränare, jurister
och bankfolk.
På 1960-talet blev travet enormt populärt,
mest bland män och här fanns stora pengar.
På Jägersro är travet fortfarande störst men
intresset för galopp ökar. Här finns fler aktiva
kvinnor och åskådare men prispotterna är
mycket lägre. Jägersro är idag ett av få ställen
där malmöbor möts oavsett var i världen man
har sina rötter.
fritidshus, koloniträdgårdsområden,
semesterhem och barnkolonier
Jägersro travbana, 1940-tal. Foto: Gunnar Lundh/ Malmö Museer.
Fritider
Det blev populärt med fritidshus på 1930-talet.
De som hade råd byggde sig en sommarstuga
10
på Falsterbonäset. Arbetare och lägre tjänstemän fick nöja sig med en kolonistuga. Vid
denna tid var Malmö den kolonitätaste staden i
Sverige. Det var ryttmästare Waldemar Ewerlöf som i slutet på 1800-talet kom på idén att
stycka upp obebyggd mark i mindre lotter och
hyra ut dem till arbetarna ”som finna nöje i att
på lediga stunder egna sig åt trädgårdsskötsel
och plantering”. Hyran – eller arrendet –
gjorde en beroende av samhällets välvilja.
I slutet av 1940-talet blev
kolonin något för folk ur
alla socialgrupper. Så är
det än idag. Nya svenskar
har också hittat ut till koloniområdena. Elinelunds
sommarstad, Almåsa fritidsby, Östra sommarstaden i Kirseberga samt Malmös äldsta bevarade koloniområde Zenith på Celsiusgatan, är
några av dagens kolonistugeområden.
Semesterhem
På 30- och 40-talen kunde man åka på semester genom sin fackförening. Malmöföretaget
Addo 1945 gav till exempel pengar till ett
semesterhem för sin personal. Semesterhemmet
tillföll metallklubben eftersom tjänstemännen
inte var intresserade av idén. Verkstadsklubben
på Kockums skaffade ett semesterhem 1937.
Många semesterhem byggdes i Höllviken,
Ljunghusen och Kämpinge.
Koloniområdet Zenith. Foto: Nils Jönsson/ Malmö Museer.
Vissa företag hade kolonistugor för att de
anställda skulle komma ut i friska luften och
arbeta i den lilla täppan. Koloniträdgården var
från början till för arbetarklassen. Trädgårdsingenjören Rudolf Abelin, skaparen av Norrvikens Trädgårdar utanför Båstad, skrev 1907 om
fördelen med att arbetarna på fritiden påtade i
trädgården istället för att syssla med socialistisk
politik. (Koloniträdgården: En bok för stadsbor och industrisamhällen: Sveriges arbetare
tillägnad).
1939 skapades en semesterhemsfond som
gjorde att fabriksarbetarna kunde köpa tomt i
Tjörnarp. Här byggdes flera stugor, dessutom
en dansbana, en simbassäng och en bollplan.
Till semesterhemmet åkte man alltid med sina
arbetskamrater.
1935 bildades föreningen Semesterhem för
arbetarkvinnor i Skåne. Här skulle de få vila
och koppla av. Man hade semesterhemmet
Tallhem norr om Krankesjön och Solviken
i Magnarp norr om Ängelholm. På vykort
skickade hem till familjen kan man läsa vad
husmödrarna gjorde:
”Vi äro 23 stycken utom personalen. I går kväll
voro vi ute på Revingehed och traska oss trötta”.
”Idag har vi Olivia Nordgren som talar om pensioneringarna. Vi äro 42 st. deltagare, 5 rumskamrater har jag, trevliga och glada”.
Barnkoloni
Familj framför sin kolonistuga. Foto: Nils Jönsson/
Malmö Museer.
Fritider
I slutet av 1800-talet bildades en förening för
skollovskolonier i Malmö för att förbättra hälsan hos fattiga barn. Kolonierna låg på landet
med plats för lekar och nöjen. Barn från kusten
11
skickades inåt landet, till sjö och skog, medan
inlandsbarnen fick åka till kusten för att få
omväxling.
nyhetsprogram: Sydnytt,
landets första regionala
TV-nyhets program.
Malmö hade två kolonier i inlandet: Barnens
by utanför Hästveda, som fortfarande används,
och Ottarp nordost om Landskrona. Två kolonier fanns vid havet, i Kämpinge.
På underhållningssidan
höll Malmö sig väl framme. I Stockholm tvivlade man på att Malmö
kunde producera program som höll riksnivå,
men det var fel. Malmö TV hade skaffat sig erfarenheter genom samarbetet med Köpenhamn
och 1959 flyttade man in i ett specialbyggt
radio och tv-hus. Där kunde man producera
TV-program som stod sig väl i konkurrensen
från Stockholm. En av de första stora Malmöproduktionerna som gjorde succé var ”Bialitt”,
från 1961. Programmet utspelade sig på ett
värdshus i genuin skånsk stil där gästerna satt
vid långbord. Värdshusvärden var programledaren Lasse Holmqvist som gick runt och
pratade med kända och okända bland gästerna,
allt medan de övriga gästerna sorlade muntert.
Ibland sjöng man allsång tog armkrok och
gungade med till musiken. Denna gemytliga
stämning kom att bli något av Malmötelevisionens signum.
Dagarna på ”kollo” delades in i arbetstid och
lektid. För flickor innebar det hushållsarbete,
pojkarna fick arbeta utomhus. Det var meningen att barnen skulle ”äta upp sig” på kolonin
och de vägdes när de kom och när de åkte hem
igen. Barnkolonierna bekostades bland annat
genom fackföreningar och pengar från försäljning av första maj blomman.
Barnkolonierna finns inte längre men till
exempel Möllevångsgruppen anordnar bussutflykter med ”Barnens Buss” under sommarlovet. Stiftelsen Malmö sommargårdar erbjuder
funktionshindrade barn kollo på sommarlovet.
TV
Hösten 1951 kunde Skåne ta emot television
via Köpenhamn. Intresset bland skåningarna
växte snabbt och ett par år in på 50-talet startade televisionen i Malmö sin verksamhet med
hjälp av dansk teknik. Det första programmet,
”En afton i Skåne” sändes 1954 via parabol till
Köpenhamn. Programmet bestod av skånska
nyheter och lokala dokumentärer. Alla medverkande var skånebaserade.
1952 startade regelbundna sändningar av en
sydsvensk TV-journal varje fredagskväll. Televisionen i Stockholm, som börjat med sina försökssändningar i oktober samma år, brydde sig
inte särskilt mycket om landet utanför huvudstaden och de tidiga TV-entusiasterna i Malmö
kunde bestämma program utan inblandning
från Stockholm. I juni 1958 fick Malmö TVlänk med Stockholm. Nu skulle skånska inslag
in bland riksnyheterna. Men det visade sig
vara svårt eftersom nyhetsmaterialet från Skåne
oftast inte var särskilt intressant ur Stockholmssynpunkt. Inte förrän 1970 gav man
från Stockholm tillstånd att sända ett regionalt
Fritider
Malmö TV drev en regional linje, förankrad
i den skånska myllan. Att visa upp det skånska landskapet och det typiskt skånska för
det övriga landet var viktigt. Framgångarna
berodde också på karismatiska programledare
som gjorde succé i hela landet. Lasse Holmqvist var under 60- och 70 talet med i många
folkkära program. I början av 70-talet var han
programledare för ”På parkett”, föregångaren
till storsuccén ”Här är ditt liv” på 80-talet.
Här lanserades de typiska intervjufåtöljerna
som blev stilbildande för TV-underhållningen.
”Musikfrågan”, frågesportprogrammet i klassisk musik där den egensinnige programledaren
Sten Broman lyckades göra det akademiska
folkligt, blev också en succé.
Andra populära produktioner är till exempel:
Fråga Lund
N.P Möller
Barnjournalen
Vilse i pannkakan
Skånska mord
12
24-karat
Solstollarna
Helt apropå
Bildjournalen
Hipp Hipp
Listan kan göras lång…
biobesök och biografer
I slutet av 1800-talet kom bion till Malmö
– eller snarare rörliga ljusbilder, som en slags
fattigmansteater. ”Fint” folk ansåg inte att biobesök passade sig eftersom lokalerna var väldigt
enkla och man inte ens behövde klä upp sig!
1897 visades levande bilder av märket Cinematographe Lumiére i Concordiaträdgården.
Malmös första biograf, Biograph-Teatern vid
Södra Tullgatan, startades av dansken Niels Jacobsen Le Tort 1904. Vid invigningen visades
”Lefvande bilder från krigsskådeplatsen i Japan
och Ryssland”, samt ”mycket roliga skämtbilder” till tonerna av förstklassig musik! Innan
en gemensam censur kom för hela Sverige
1911 kontrollerades filmerna av polisbefälet vid
central-polisen. Filmerna fick inte vara för ruskiga eller lättsinniga, det kunde ju vara farligt! I
Malmö var det folkskollärare Fr. Hallgren som
granskade filmerna.
Biograph-Teatern följdes snart av fler, bland
annat Kosmorama och Alhambra på Södra
Förstadsgatan. Det stora genombrottet kom
under första världskriget då föreställningarna
kom tätare och biljettpriset sjönk. På 1920-talet
visades filmer som handlade om verklighetsflykt och
drömmar, i exempelvis
”Skuggornas hus” på
biograf Palladium på Södergatan eller ”Shejkens sju hustrur” på Biorama på Stortorget.
Sveriges första ljudfilmsbiograf invigdes i
Malmö 1920, biograf- och konsertsalongen
Palladium. Efter biobesöket gick man gärna till
Brauns konditori vid Gustav Adolfs Torg.
Men det var under 1950-talet som biograferna
hade sina rekordår. Att gå på bio var mycket
populärt i Malmö, med utsålda premiärföreställningar. Stadens biografstråk gick från
biograf Kaninen vid Triangeln, längs Södra
Förstadsgatan och Södergatan med flera biografer som Spegeln, Göta, Victoria och Scala,
Palladium och Scania upp till biograf Alcazar
på Stortorget. På 1950-talet fanns det ett tjugotal biografer i Malmö. Biosalongerna fylldes av
ungdomar och av äldre utan barn som kunde
betala biljettpriset på omkring 1 kr.
Den biograf som bytt namn flest gånger är
biografen Spegeln på Södra Förstadsgatan. Den
har hetat Orion, Röda Kvarn, Moulin Rouge,
Rialto, Spegeln, Grand och sedan Spegeln igen.
Spegeln är en av de biografer som visat film
längst tid i Malmö - i hela 84 år! De första åren
köpte man sin biljett utomhus. På 1940-talet
visades mest tecknade filmer, journalfilmer och
kortfilmer. Non-stop gick de mellan 13.00 och
23.00. Under 1950-talet visade man porrfilmer
sommartid och efterhand tog dessa filmer över
helt. Efter olika ombyggnader, namn- och ägarbyten, återinvigdes Spegeln i slutet av 1980talet. Numer visas kvalitetsfilm som inte har
möjlighet att gå upp på de stora biograferna. I
slutet av 1990- talet flyttade Spegeln till biografen Cameras gamla lokaler på Stortorget.
”Bian” är fortfarande ett populärt nöje bland
malmöborna. Efter att ha haft ett minskat
publikunderlag fram till år 2000, har Malmös
biografer åter stigande publiksiffror.
Capital-Biografen, 1940-talet. Foto: Gunnar Lundh/ Malmö
Museer.
Fritider
13
