Mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter
Mänskliga rättigheter – En introduktion
Detta utbildningshäfte innehåller en introduktion till de mänskliga rättigheterna. Här ges en beskrivning av bland annat begreppet mänskliga
rättigheter, arbetet för de mänskliga rättigheterna inom FN, Europarådet
och OSSE samt mänskliga rättigheter i Sverige. Häftet innehåller också en
ordlista. För ytterligare information se övriga utbildningshäften i serien
samt regeringens webbplats för mänskliga rättigheter:
www.manskligarattigheter.gov.se eller FN:s högkommissaries webbplats
www.unhchr.ch
Detta häfte ingår i regeringskansliets utbildningsmaterial om mänskliga rättigheter. Övriga häften i denna serie inkluderar:
♦ FN:s konventioner om mänskliga rättigheter
♦ ILO:s arbete för mänskliga rättigheter
♦ Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter
♦ Mänskliga rättigheter i Sverige
Producerat av Justitiedepartementet och Utrikesdepartementet 2005
Tryck: Elanders Gotab 2005
Illustrationer: Tove Siri Antonsson
Fler exemplar kan beställas på www.regeringen.se
Det här materialet är möjligt att beställa i alternativa format, till exempel talkassett
eller lättläst. Kontakta informationssektionen på Justitiedepartementet på tel 08405 10 00.
Mänskliga rättigheter — En introduktion
Vad är mänskliga rättigheter?
Begreppet mänskliga rättigheter
De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten, vilken
reglerar staters och internationella organisationers agerande
och förhållandet mellan dem. De är knutna till individen som
skall kunna åtnjuta rättigheterna ensam eller tillsammans med andra. Rättigheterna utgör en begränsning av statens makt över individen och det är staten, i första hand regeringarna och deras exekutiva organ, som har ansvar för
att rättigheterna främjas och skyddas. Varje rättighet för individen innebär
således en skyldighet för statsmakten.
Staten skall ansvara för att de mänskliga rättigheterna omsätts i praktiken
genom bland annat ett fungerande rättsväsende, lagstiftning, undervisning
och socialt stöd. Staten är skyldig att se till att dess företrädare agerar i enlighet med de mänskliga rättigheterna och måste på olika sätt förhindra att
dess företrädare kränker rättigheterna. Staten har också viss skyldighet att se
till att privata aktörer handlar i enlighet med rättigheterna. När privata aktörer bryter mot de begränsningar som staten föreskrivit begår de dock enligt
svenskt synsätt inte brott mot de mänskliga rättigheterna men ofta brott
mot landets lagstiftning.
Den internationella humanitära rätten är, liksom de mänskliga rättigheterna, en del av folkrätten och reglerar vad olika aktörer får respektive inte
får göra under väpnade konflikter. De mänskliga rättigheterna är främst tillämpliga i fredstid men också under väpnade konflikter. Under väpnade konflikter och andra situationer av allmänt nödläge kan undantag göras från
vissa mänskliga rättigheter. Det finns dock en rad rättigheter som det aldrig
får göras undantag ifrån. Som exempel kan nämnas förbudet mot tortyr och
mot slaveri.
♦ Mänskliga rättigheter är en del av folkrätten
♦ Mänskliga rättigheter utgör en begränsning av statens makt över individen
♦ Staten har ansvar för att rättigheterna främjas och skyddas
♦ Varje rättighet för individen innebär en skyldighet för staten
3
Mänskliga rättigheter — En introduktion
De mänskliga rättigheternas framväxt
Det internationella samarbetet kring de mänskliga rättigheterna har utvecklats framför allt efter andra världskriget. Det växte då fram en uppfattning
bland de länder som bildade Förenta nationerna, FN, att världssamfundet
måste ta ett gemensamt ansvar för den enskildes mänskliga rättigheter.
Främjandet av de mänskliga rättigheterna utgör därför ett av FN:s mål, vilket också framgår av FN:s stadga.
Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Förklaringen är ett unikt internationellt dokument som fastställer att alla människor är födda fria och lika i
värde och rättigheter. Däri fastslås bland annat att rättigheterna gäller för
alla och envar, oavsett till exempel ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk
uppfattning eller social ställning.
FN-dokument som behandlar de mänskliga rättigheterna
Utöver FN-stadgan och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna har det inom FN:s ram under åren utarbetats bindande konventioner
som behandlar mänskliga rättigheter. Konventionen om de medborgerliga
och politiska rättigheterna och konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter antogs båda 1966. Andra konventioner behandlar barnets rättigheter, avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor samt förbud mot tortyr och rasdiskriminering. Det finns också en konvention om
förebyggande och bestraffning av folkmord och en konvention om flyktingars
rättsliga ställning. Sverige har ratificerat nämnda konventioner1 . Läs mer om
de centrala konventionerna i utbildningshäftet FN:s konventioner om mänskliga rättigheter.
1
Sedan 1990 finns inom ramen för FN även en konvention om migrerande arbetares
och deras familjers rättigheter. Endast 27 stater har i januari 2005 ratificerat
konventionen. Sverige har inte ratificerat denna konvention. Vidare förhandlas inom
ramen för FN en konvention om funktionshindrades åtnjutande av de mänskliga
rättigheterna.
4
Mänskliga rättigheter — En introduktion
Exempel på viktiga FN-dokument
som behandlar mänskliga rättigheter:
♦ FN-stadgan, 1945
♦ FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, 1948
♦ Konventionen om förebyggande och bestraffning
av brottet folkmord, 1948
♦ Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, 1951
♦ Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, 1965
♦ Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, 1966
♦ Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, 1966
♦ Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, 1979
♦ Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning, 1984
♦ Konventionen om barnets rättigheter, 1989
Regionala dokument som behandlar de mänskliga rättigheterna
Inom ramen för Europarådet har det också genom åren utarbetats en rad dokument till skydd för de mänskliga rättigheterna. Europarådet bildades 1949
och ett av organisationens syften var att ena Europa men även att författa ett
dokument avseende mänskliga rättigheter. Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
Europakonventionen, antogs redan 1950. Vidare har bland annat en konvention till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning antagits liksom en social stadga och en konvention respektive en stadga om rättigheter för nationella minoriteter.
På den amerikanska liksom den afrikanska kontinenten har det också utarbetats regionala dokument för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Läs mer om de regionala dokumenten i utbildningshäftet Regionala
system för att främja och skydda mänskliga rättigheter.
5
Mänskliga rättigheter — En introduktion
Exempel på regionala dokument som behandlar mänskliga
rättigheter:
♦Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna, 1950
♦Europeiska sociala stadgan (reviderad), 1996
♦Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning, 1987
♦Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter 1995
♦Europeiska stadgan om landsdels eller minoritetsspråk, 1992
♦Amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, 1969
♦Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter, 1981
Mellanstatliga avtal
De olika dokumenten om mänskliga rättigheter är resultatet av förhandlingar mellan stater. Dokumenten har arbetats fram inom ramen för internationella organisationer, såsom FN eller Europarådet. Enskilda organisationer
och andra aktörer kan vara viktiga påtryckare vad gäller beslut om att påbörja förhandlingar om ett nytt dokument liksom dokumentets slutliga konkreta innehåll. Det är dock viktigt att understryka att de flesta dokumenten
förhandlas fram av stater och att det endast är stater som kan vara parter till
olika dokument om mänskliga rättigheter.
Juridiskt bindande
Konventioner är, till skillnad från deklarationer och förklaringar, juridiskt
bindande för de stater som förbundit sig att följa konventionerna vilket innebär att det finns en folkrättslig förpliktelse för staterna att skydda och främja
konventionsrättigheterna. I vissa fall kan även en deklaration eller förklaring
anses juridiskt bindande. Till exempel anses stora delar av FN:s allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna vara juridiskt bindande genom sedvanerätt.
För att en stat ska bli bunden av en konvention är det vanligaste tillvägagångssättet att först underteckna och sedan ratificera konventionen. Under-
6
Mänskliga rättigheter — En introduktion
tecknandet kan ses som ett godkännande av textens utformning samt en signal att landet ifråga förbereder ratifikation av en viss konvention. Genom
ratifikationen förklarar sig staten sedan bunden av konventionens innehåll.
Detta görs i de flesta stater av regeringen efter beslut i landets parlament.
Rättigheternas karaktär
De rättigheter som inryms i bland annat FN:s allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna innehåller följande:
1) de grundläggande friheterna, såsom yttrandefrihet, religionsfrihet och
mötesfrihet,
2) rättigheter till skydd mot övergrepp, såsom förbud mot slaveri och mot
tortyr samt rätten att inte bli godtyckligt frihetsberövad,
3) rättigheter för att tillgodose de grundläggande behoven, såsom rätten till
en tillfredsställande levnadsstandard och till utbildning.
Rättigheterna är samverkande, odelbara och universiella
Att dela in rättigheterna i kategorier innebär ingen gradering, de är alla viktiga. En rad beslut inom FN, till exempel vid Wienkonferensen 1993, har
också understrukit vikten av att se rättigheterna som ömsesidigt samverkande, odelbara och delar av samma enhet. Den markeringen har kommit
som en reaktion på att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna,
som finns för att tillgodose de grundläggande behoven, ofta i praktiken fått
en lägre prioritet än andra rättigheter. Vidare har det vid återkommande tillfällen slagits fast att de mänskliga rättigheterna är universella - de gäller för
alla människor, utan åtskillnad, över hela världen, oavsett land, kultur eller
specifik situation
Övervakning av rättigheternas efterlevnad
För att övervaka staternas efterlevnad av fastslagna rättigheter finns bland
annat olika övervakningsorgan. Inom ramen för FN har det till respektive
konvention kopplats övervakningskommittéer. Varje kommitté, som består av
7
Mänskliga rättigheter — En introduktion
självständiga experter, har till uppgift att övervaka staternas efterlevnad av
respektive konventions rättigheter. Det innebär framförallt att kommittéerna granskar de rapporter som staterna är skyldiga att med jämna mellanrum
avlägga. En stat blir rapporteringsskyldig när staten ifråga har ratificerat en
konvention. I flera fall har kommittéerna även mandat, enligt respektive
konvention eller särskilda protokoll, att utreda klagomål från enskilda eller
stater om kränkningar av konventionens rättigheter. Kommittéerna fungerar
dock inte som domstolar och deras beslut är därför inte bindande utan speglar experternas åsikter och rekommendationer. Läs mer om kommittéernas
mandat under respektive konvention i utbildningshäftet FN:s konventioner
om mänskliga rättigheter.
Det finns även regionala övervakningssystem. Som exempel kan nämnas
den domstol som är kopplad till Europakonventionen. Genom åren har domstolen utarbetat en rik praxis avseende tolkningen av konventionen. I
utbildningshäftet Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter går det att läsa närmare om domstolens arbete liksom om andra regionala övervakningsmekanismer.
När en stat anklagas för att inte respektera de mänskliga rättigheterna ska
staten först och främst se till att rätta till det eventuella felet på nationell
nivå, till exempel genom att ändra ett beslut som rör en enskild individ eller
betala skadestånd till individen. Om detta inte görs, och individen försökt
med alla inhemska rättsmedel, kan den enskilde för att få sin sak prövad
vända sig till något av de internationella organ som kan ta emot enskilda
klagomål, till exempel Europadomstolen.
Om en stat systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna kan till exempel flera av FN:s övervakningskommittéer liksom FN:s kommission för
de mänskliga rättigheterna och FN:s generalförsamling ta upp frågan till behandling. På så sätt får kränkningarna publicitet och även andra länder kan
trycka på för att påverka staten i fråga att upphöra med kränkningarna. Effekten av att FN:s olika mekanismer, andra stater och internationell media
uppmärksammar kränkningarna ska inte underskattas. I vissa fall har den internationella uppmärksamheten också lett till att den utpekade staten utsatts för ekonomiska sanktioner. Detta var fallet med apartheidregimen i
Sydafrika.
8
Mänskliga rättigheter — En introduktion
Skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige
Sverige har ratificerat de flesta konventioner om mänskliga
rättigheter som utarbetats inom ramen för bland annat FN
och Europarådet. Sverige är därför folkrättsligt skyldigt att
främja och skydda de olika rättigheterna inom landet. I
Sverige skyddas de mänskliga rättigheterna främst genom tre
grundlagar; regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Vidare är Europakonventionen sedan 1995 svensk lag. Även en rad
andra svenska lagar och föreskrifter har relevans för den enskildes fri- och
rättigheter. Det gäller till exempel föreskrifter inom områden som hälso- och
sjukvård, socialtjänst, kriminalvård och skydd mot olika former av diskriminering. Flera frågor som tillhör EU:s kompetensområde berör i allra högsta
grad mänskliga rättigheter. Som exempel kan nämnas asyl- och
jämställdhetspolitiken.
Skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige
♦ Grundlagarna
♦ Europakonventionen
♦ Olika lagar och föreskrifter (såsom socialtjänstlagen, utlänningslagen, föräldrabalken och rättegångsbalken)
♦ EU:s regelsystem
Kontrollmekanismer avseende respekten för mänskliga rättigheter i Sverige
Det är staten, i första hand regeringen och dess myndigheter, som har ansvar
för att de mänskliga rättigheterna främjas och skyddas i Sverige men även
kommuner och landsting liksom domstolar har ett ansvar för att så sker. Om
en individ anser att ett offentligt organ kränkt en mänsklig rättighet kan personen ifråga vända sig till den myndighet som fattat beslutet för att få beslutet ändrat. Den främsta kontrollen för tillvaratagande av rättigheterna utgörs dock av de nationella domstolarna. Det finns också en möjlighet att
vända sig till Riksdagens ombudsmän (JO), som är valda av riksdagen, för att
påtala att en myndighet eller annat offentligt organ handlat i strid med lagen.
9
Mänskliga rättigheter — En introduktion
Vidare finns ett antal ombudsmän som är underställda regeringen.
Justitiekanslern (JK) är regeringens högste ombudsman och har bland annat
till uppgift att utöva tillsyn över myndigheter och deras tjänstemän.
Tillsynsverksamheten är främst inriktad på att upptäcka systematiska fel i
den offentliga verksamheten. Vidare finns Jämställdhetsombudsmannen
(JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Barnombudsmannen (BO), Handikappombudsmannen (HO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). Dessa ombudsmän kan genom sina skilda mandat på olika sätt bistå enskilda i tillvaratagandet av deras rättigheter.
Utöver ovan nämnda nationella kontrollmekanismer spelar Europadomstolen, EG-domstolen och de olika övervakningskommittéerna som är
kopplade till FN:s olika konventioner om mänskliga rättigheter en viktig
kontrollerande roll.
Kontrollmekanismer avseende respekten för mänskliga
rättigheter i Sverige
♦ Nationella domstolar
♦ JO
♦ Ombudsmännen underställda regeringen (JK, JämO, DO, BO, HO, HomO)
♦ Europadomstolen
♦ EG-domstolen
♦ FN:s övervakningskommittéer
Regeringen arbetar på olika sätt för att främja och skydda de mänskliga
rättigheterna i Sverige. Som ett led i detta arbete utarbetades regeringens
skrivelse En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna (skr.
2001/02:83). I handlingsplanen fastställer regeringen det långsiktiga målet
att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna, ökad kunskap och
medvetenhet om de mänskliga rättigheterna samt bättre samordning av arbetet med att främja mänskliga rättigheter. Den första handlingsplanen
(2002-2004) kommer att följas upp av en andra handlingsplan, som planeras
vara klar i början av 2006. Läs mer om regeringens arbete och den nationella
handlingsplanen i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige.
10
Mänskliga rättigheter — En introduktion
Arbetet för mänskliga rättigheter
Arbetet för mänskliga rättigheter inom FN
Utöver det arbete som genomförs i nämnda övervakningskommittéer pågår inom flera olika FN-organ och fora ständigt ett arbete, ofta av mer politisk karaktär, för att främja
och skydda rättigheterna.
Ekonomiska och sociala rådet, ECOSOC, svarar under generalförsamlingen för FN:s arbete inom de ekonomiska, sociala och kulturella områdena samt utbildnings- och hälsovårdsområdena. Rådet samordnar
och övervakar ett stort antal underorgan och lämnar rekommendationer till
generalförsamlingen. Till underorganen hör till exempel nio funktionella
kommissioner, bland annat FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna består av 53 medlemsstater
och sammanträder sex veckor varje vår i Genève. Kommissionen har varit ett
nyckelorgan när normerna för de mänskliga rättigheterna utarbetats. Under
senare år har kommissionen dock varit mer fokuserad på hur reglerna efterlevs. Kommissionens arbete innebär framförallt antagande av olika resolutioner om situationen avseende mänskliga rättigheter i enskilda länder liksom
om olika sakfrågor, exempelvis dödsstraff, tortyr, utbildning och barnets rättigheter.
Underkommissionen för de mänskliga rättigheterna är ett expertorgan med
26 medlemmar. Underkommissionen förebereder olika frågor om mänskliga
rättigheter på uppdrag av ECOSOC eller kommissionen för de mänskliga
rättigheter.
Kommissionen för de mänskliga rättigheterna tillsätter specialrapportörer
med olika uppgifter. Det kan handla om en rapportör som ska granska en viss
sakfråga, såsom tortyr, eller situationen avseende mänskliga rättigheter i ett
visst land.
Många av de frågor som på våren tas upp i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna behandlas återigen på hösten i New York av tredje utskottet
och vice versa. Utskottet är ett av FN:s generalförsamlings sex utskott och
det behandlar sociala, humanitära och kulturella frågor. Sammansättningen
vid de båda mötena skiljer sig dock. Medan bara 53 länder åt gången kan vara
medlemmar och rösta i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, så
11
Mänskliga rättigheter — En introduktion
har alla FN:s medlemsländer en röst i generalförsamlingens tredje utskott.
En högkommissarie för de mänskliga rättigheterna tillsattes för första
gången 1993 av FN:s generalförsamling. Högkommissarien ska främja och
skydda de mänskliga rättigheterna, vara rådgivare till regeringar och samordna aktiviteter inom FN-systemet som rör mänskliga rättigheter.
Exempel på viktiga fora och aktörer inom FN
♦ Övervakningskommittéer kopplade till respektive FN-konvention
♦ ECOSOC
♦ FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna
♦ Underkommissionen för de mänskliga rättigheterna
♦ Specialrapportörer
♦ Generalförsamlingens tredje utskott
♦ FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna
Internationella brottmålsdomstolen
och krigsförbrytartribunalerna
Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) är den första permanenta internationella domstolen för utredning och lagföring av folkmord, brott mot
mänskligheten och krigsförbrytelser, samt i framtiden eventuellt även mot
aggressionsbrott. ICC, som har sitt säte i Haag, inrättades genom Romstadgan, som antogs 1998.
Enligt Romstadgan har domstolen endast behörighet att ta upp brott om
de har begåtts efter stadgans ikraftträdande. Domstolen kan endast agera där
det nationella rättsystemet underlåtit att lagföra en enskild individ på ett
rimligt sätt. Exempel på sådana situationer är då det nationella rättssystemet
har kollapsat eller där det inte finns vilja att lagföra den misstänkte. Stater
som har ratificerat Romstadgan erkänner domstolens jurisdiktion över de
brott som finns nämnda i den.
Innan Romstadgan trädde i kraft instiftade FN:s säkerhetsråd Internationella tribunalen för brott mot humanitär rätt i före detta Jugoslavien (ICTY)
samt Internationella tribunalen för brott mot humanitär rätt i Rwanda (ICTR)
12
Mänskliga rättigheter — En introduktion
i ett försök att ställa de ansvariga för bland annat folkmord och krigsförbrytelser inför rätta. Dessa båda tribunaler är dock endast tillfälliga domstolar med begränsad jurisdiktion avseende territorium, tid och tillämplig
lagstiftning.
Internationella tribunaler avseende folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten
♦ Internationella brottmålsdomstolen (ICC)
♦ Internationella tribunalen för brott mot humanitär rätt i f.d. Jugoslavien
(ICTY)
♦ Internationella tribunalen för brott mot humanitär rätt i Rwanda (ICTR)
Arbetet för mänskliga rättigheter inom Europarådet
Skyddet för de mänskliga rättigheterna tillhör Europarådets kärnområden
och i arbetet spelar Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, som upprättats i enlighet med Europakonventionen, en avgörande roll. Europarådets
ministerkommitté har bland annat till uppgift att övervaka att domstolens
domar verkställs av staterna. Ett nytt medlemsland övervakas också efter
anslutning till Europarådet av den parlamentariska församlingen.
Vidare granskar den europeiska kommittén för sociala rättigheter hur stater
uppfyller sina förpliktelser enligt den europeiska sociala stadgan. En liknande
kommitté finns för att granska förpliktelserna enligt den europeiska
konventionen till förhindrande av tortyr m.m. Den rådgivande kommittén om
tillämpningen av ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter övervakar hur länderna tillämpar nämnda konvention. Vidare finns expertkommittén
om tillämpningen av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.
Den europeiska kommittén mot rasism och intolerans, ECRI, övervakar
medlemsländernas arbete mot bland annat rasism och etnisk diskriminering.
Läs mer om detta i utbildningshäftet Regionala system för att främja och
skydda mänskliga rättigheter.
Utöver nämnda arbete pågår inom Europarådet också annat arbete för att
främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Sedan 1999 finns en kommissarie för de mänskliga rättigheterna som har till uppdrag att främja utbildning
13
Mänskliga rättigheter — En introduktion
och ökad medvetenhet om mänskliga rättigheter i Europarådets medlemsländer. Kommissarien ska också identifiera eventuella brister i lagar, regler
och praxis med det övergripande målet att främja respekten för mänskliga
rättigheter i alla medlemsländer.
Exempel på viktiga fora och aktörer inom Europarådet
♦ Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna
♦ Europarådets ministerkommitté
♦ Europarådets parlamentariska församling
♦ Europeiska kommittén för sociala rättigheter
♦ Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning
♦ Rådgivande kommittén om tillämpningen av ramkonventionen om
skydd för nationella minoriteter
♦ Expertkommittén om tillämpningen av den europeiska stadgan om
landsdels- eller minoritetsspråk
♦ Europeiska kommittén mot rasism och intolerans
♦ Europarådets kommissarie för de mänskliga rättigheter
Arbetet för mänskliga rättigheter inom OSSE
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), är i huvudsak
inriktad på att förebygga konflikter, krishantering och att återuppbygga samhällen efter konflikter. En grundläggande princip för OSSE:s verksamhet är
att varaktig säkerhet förutsätter demokrati, respekt för mänskliga rättigheter
och en fungerande rättsstat.
Inom OSSE är kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, ODIHR, den institution som främst ansvarar för frågor som rör mänskliga rättigheter och demokrati. En stor del av verksamheten är fokuserad på
att främja förutsättningarna för demokratiska val och att stödja medlemsländernas arbete för att bygga upp och stärka demokratiska institutioner.
OSSE:s högkommissarie för frågor om nationella minoriteter är inte någon
övervakare av mänskliga rättigheter i traditionell mening utan arbetar för att
14
Mänskliga rättigheter — En introduktion
dämpa motsättningar i frågor som rör nationella minoriteter som annars
skulle riskera att trappas upp till en konflikt. Detta hindrar inte att högkommissarien i sin verksamhet dagligen arbetar med frågor om mänskliga
rättigheter.
OSSE:s medierepresentant har till uppgift att följa utveckling inom media
och yttrandefrihet i hela OSSE-området och att stödja medlemsländernas
arbete att utveckla dessa områden, men också att påtala när medlemsländerna bryter mot åtaganden om yttrandefrihet.
Exempel på viktiga fora och aktörer inom OSSE
♦ ODIHR, kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter
♦ OSSE:s högkommissarie för frågor om nationella minoriteter
♦ OSSE:s medierrepresentant
Arbetet för de mänskliga rättigheterna inom EU
Flera frågor som tillhör EU:s kompetensområde berör i allra högsta grad
mänskliga rättigheter. Som exempel kan nämnas asyl- och jämställdhetspolitiken. Vidare finns nu också ett särskilt dokument till skydd för mänskliga rättigheter inom EU, stadgan om de grundläggande rättigheterna, den så
kallade EU-stadgan. Stadgan avser skyldigheter gentemot medborgarna som
skall respekteras av unionens institutioner och organ samt medlemsländerna
när de tillämpar EG-rätten.
I juni 2004 enades det Europeiska rådet om ett nytt EU-fördrag som kan
träda i kraft när samtliga medlemsstater har ratificerat det. Det nya fördraget innehåller en bestämmelse som gör det möjligt för EU att anslutas till
Europakonventionen och diskussioner pågår nu om att EU skall kunna bli
part till Europakonventionen. EU-stadgan är en annan ny del av EU:s nya
fördrag och kan alltså bli juridiskt bindande när fördraget träder i kraft.
Det europeiska centret för övervakning av rasism och främlingsfientlighet,
EUMC, är ett exempel på organ som arbetar med frågor om mänskliga rättigheter inom EU. EUMC har som främsta uppgift att förse EU och dess medlemsstater med information om bland annat rasism och etnisk diskriminering. Vid Europeiska rådets möte i Bryssel i december 2003 beslutades att
15
Mänskliga rättigheter — En introduktion
mandatet för EUMC skall utvidgas så att centrumet blir en byrå för mänskliga rättigheter. Under 2005 kommer kommissionen att lägga fram förslag till
förordning om byrån.
Inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik bedrivs
arbete för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna världen över. En
rad verktyg har utformats för att stärka arbetet för de mänskliga rättigheterna. Bland annat finns riktlinjer i en rad frågor, till exempel för arbetet mot
dödsstraffet och mot tortyr. Sedan januari 2005 finns också en representant
för frågor om mänskliga rättigheter med placering hos europeiska rådets generalsekreterare och höge representant för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Dessutom skall främjandet av de mänskliga rättigheterna
utgöra en väsentlig del av EG:s utvecklingspolitik. För mer information se
regeringens skrivelse Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik (skr.
2003/04:20) .
Andra viktiga aktörer i arbetet för de mänskliga rättigheterna
Utöver nämnda fora och aktörer finns det andra viktiga aktörer som arbetar
för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Runt om i världen finns
till exempel olika typer av nationella institutioner som arbetar för att främja
och skydda de mänskliga rättigheterna. Det kan till exempel vara nationella
kommissioner eller ombudsmän.
Vidare spelar olika enskilda organisationer en viktig roll bland annat som
påtryckare. Som exempel kan nämnas att en rad enskilda organisationer deltog aktivt i utarbetandet av konventionen om barnets rättigheter som utarbetats inom ramen för FN. Enskilda organisationer skriver också ofta egna så
kallade parallellrapporter, som skickas till FN:s övervakningskommittéer
när dessa skall behandla en rapport från en stat om hur en konvention efterlevs i landet.
16
Mänskliga rättigheter — En introduktion
Ordlista
Deklaration
En deklaration är en politisk förklaring av stater och/eller internationella organisationer. En deklaration kan behandla olika frågor, till exempel mänskliga rättigheter. Till skillnad från konventioner (se konvention) är deklarationer vanligtvis inte juridiskt bindande utan slår fast en politisk vilja. Innehållet i en deklaration kan utgöra sedvanerätt (se sedvanerätt). Deklarationer utarbetas oftast inom ramen för olika internationella organisationer såsom FN och Europarådet.
Folkrätt
Folkrätten reglerar staters och internationella organisationers agerande och
förhållandet mellan dem. Regler om mänskliga rättigheter, havsrätt, humanitär rätt och diplomati är exempel på områden inom folkrätten.
Förklaring
Se deklaration.
Inkorporering
Inkorporering innebär att det i lag föreskrivs att den internationella överenskommelsen skall gälla som svensk lag. Överenskommelsens autentiska text,
på ett eller flera språk, ligger då till grund för tillämpningen. (Jämför med
transformering)
Jurisdiktion
Det geografiska och juridiska område som en domstol har rätt och möjlighet
att döma inom.
17
Mänskliga rättigheter — En introduktion
Jus cogens
Jus cogens är tvingande rätt som det inte går att göra undantag ifrån. Exempel på sådana regler är förbudet mot tortyr och mot folkmord.
Konvention
En konvention är en juridiskt bindande överenskommelse, ett avtal, mellan
stater och/eller internationella organisationer, och kan behandla olika frågor,
till exempel mänskliga rättigheter. Konventioner utarbetas ofta inom ramen
för olika internationella organisationer såsom FN och Europarådet. Det finns
flera konventioner som närmare beskriver och definierar de mänskliga rättigheterna.
Protokoll, fakultativt protokoll eller tilläggsprotokoll
För att komplettera eller förändra innehållet i en konvention (se konvention) utarbetas protokoll (fakultativt protokoll eller tilläggsprotokoll).
Ratificera
Genom ratifikation förklarar sig ett land slutligt bundet av en konvention.
Detta görs i de flesta stater av regeringen efter beslut i landets parlament (i
Sverige riksdagen, om konventionen kräver ändring av svensk lag eller är av
större vikt). När ett land ratificerat konventionen är staten juridiskt bunden
av konventionens innehåll. (Se underteckna)
Reservation
En reservation är ett ensidigt meddelande från en stat om att staten avser att
utesluta eller ändra tillämpningen av vissa bestämmelser i en konvention.
Reservationer görs vanligtvis i samband med ratifikation.
Resolution
En resolution är ett beslut i en viss fråga i en internationell organisation såsom FN och Europarådet.
18
Mänskliga rättigheter — En introduktion
Sedvanerätt
Sedvanerätt är oskrivna internationella regler som uppstår genom staters
praxis och som accepteras som bindande.
Traktat
Traktat är en överenskommelse mellan stater och/eller internationell organisation. Traktat är synonymt med konvention.
Transformering
Transformering innebär att texten till en internationell överenskommelse
översätts till svenska och sedan tas in i en svensk författning eller att överenskommelsen omarbetas till svensk författningstext. (Jämför med inkorporering)
Underteckna
För att visa sin vilja att bli bunden av en konvention (se konvention) undertecknas konventionen av företrädare för regeringen. Genom undertecknandet åtar sig staten att inte agera i strid med konventionens syfte.
Undertecknandet är ofta ett steg mot ratifikation (se ratificera).
19