Vart tog vägen vägen?

Predikan, Korskyrkan Borås, söndagen den 9 januari 2005,
Micael Nilsson.
Tema: Andliga discipliner - Vägen
Sid. 1(5)
Vart tog vägen vägen?
Text: Matt 7:17-23
Inledning
Sakta lämnar vi julen bakom, men jag tror att många har en liten rest kvar att klara av.
Julgransplundringen. Jag är inte riktigt klar över de lokala traditionerna när det gäller detta.
Hemma i Värmland gjorde vi det alltid tjugonda’ knut. Då for granen ut, med buller och bång.
Nu är det inte så säkert att du tänker slänga ut din gran i år. Senare tider har det uppstått en ny
tradition. Man plockar istället ner granen i en kartong, ofta i mindre beståndsdelar, fäller ihop
dess grenverk och ställer in den i förrådet. Fast jag skulle bara rekommendera detta om du har
en konstgjord gran.
Nu för tiden är en konstgjord gran ofta en skickligt gjord kopia. Man får nästan ta i den för att
försäkra sig om den är äkta eller inte. Den ser lika bra ut och fungerar utmärkt som
upphängningsanordning för pappersänglar, glaskulor och silverglitter.
Fast det är ju ingen gran, säger några få övervintrade traditionalister, som med värme i
blicken plockar barr ur sina fötter. Nej, det är ju ingen gran. Den har aldrig varit en liten kotte.
Den har aldrig slagit rot i den mörka skogen eller växt mot himlen i ur och skur. Plastgranen
ser ut som en gran, men det är tillverkad i en fabrik. Det gör ingenting för den praktiske
pragmatikern, men är otänkbart för den nostalgiske traditionalisten.
Ibland har jag undrat om det är på samma sätt med den kristna tron. Vad är verklig
kristendom och vad är livlös kopia? Ibland är jag rädd, som när jag läser dessa Jesusord som
faktiskt också handlar om falska och äkta träd: ”Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt
träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära
bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall
ni alltså känna igen dem. Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i
himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många
säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt
namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag
känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’”, Matt 7:17-23.
”Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som
gör min himmelske faders vilja.” Det finns alltså en välformulerad och korrekt kristendom
som ändå inte känner Jesus.
Eller: ”På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt
namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag
säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!”
Det finns alltså en aktiv och välorganiserad kristendom som ändå inte känner Jesus.
Vem av oss kan läsa detta utan att ställa frågan: - Det är väl inte mig du beskriver Herre. Är
det mitt liv du talar om? Är jag en av dem som vet hur man formulerar sig i kyrkans
trosbekännelse, en av de aktiva, engagerade, resultatinriktade – som inte känner dig?
Och hur är det med din kyrka?
Jag har arbetat i många församlingar. Ofta har jag fått arbeta med dokument. Många, många
arbetstimmar har gått till att formulera trosbekännelser, församlingsordningar,
© Micael Nilsson 2005. Detta material är hämtat på http://www.korskyrkan.org.
Materialet är upphovsrättsskyddat. Det innebär att du fritt kan ta del av det i sin helhet. Det är tillåtet att citera så länge källan anges. Du får däremot
inte ändra i texterna eller använda dem, helt eller delvis, i något kommersiellt syfte utan att först erhållit skriftligt tillstånd. Mer information kan fås på
http://www.korskyrkan.org.
Predikan, Korskyrkan Borås, söndagen den 9 januari 2005,
Micael Nilsson.
Tema: Andliga discipliner - Vägen
Sid. 2(5)
visionsbeskrivningar. Ett arbete som jag tycker är mycket välmotiverat och viktigt. Många
timmar har gått till att arbeta för Jesus. Vi kallar det verksamhet. Jag har sprungit mig trött.
Det har blivit tusentals och tusentals timmar. Jag har ofta arbetat mig in i natten och därefter
drömt om församlingen. Men känner jag Jesus?
Bär mitt liv verkligen prägel av att jag är en som känner Jesus?
Märker mina vänner att jag är en som känner Jesus? Ser de det i mina ögon? Hör de det i min
röst? Känner de det i mitt stöd och i mina förböner?
Märker mina fiender att jag är en som känner Jesus? Ser de det i min förlåtande attityd, eller i
min rakryggade kamp för det jag tror på, och min Jesuslika förmåga att skilja mellan sak och
person?
Märker min fru att jag är en som känner Jesus? Igår firade vi vår 22 bröllopsdag. Hon har lärt
känna mig mer än vad någon annan människa har behövt göra. Men har hon lärt känna Jesus
genom mig?
Och mina barn, märker de att jag är en som känner Jesus? Eller vet de att pappa bara är som
en plastgran full med religiös tingetangel? Ser de det när de behöver mitt stöd? Ser de det när
de gjort något fel?
Sådana frågor gör ont. Jag grät mig genom den här delen av mina predikoförberedelse igår.
Jag hade så svårt att svara ja på dessa frågor.
Men sådana frågor är också nödvändiga. Åtminstone för den som inte är nöjd med en livlös
kopia av det mest fantastiska liv man kan leva. Jesus säger: ”Tjuven kommer bara för att
stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.”, Joh 10:10.
Jag vill inte ha en bestulen kristendom. En kall religion som tjuven slaktat och dödat. Jag
skulle vilja ha den kristendom som min Frälsare kallar liv och liv i överflöd.
Fast hur går det till? Många av oss har försökt och misslyckats. Jesu ord blir vår tröst men inte
vår verklighet. Jesu ord blir vackra ord som vi låter brodera på en tavla och sätter upp på
väggen men vi vet inte riktigt hur vi ska få till det i våra liv. Jesu ord framstår som
ouppnåeliga ideal. Risken är uppenbar att vi med tiden nöjer oss med en plastgran, eller en
kristendom som åtminstone på utsidan ser bra ut.
Vi vet hur man uttrycker kyrkans tro i ord men inte i liv.
Vi vet hur man formulerar kyrkans värderingar men inte hur man får kraft att följa dem.
Men tänk om Jesus menar allvar. ”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.”
Skulle du vilja ha det livet då? Även om det skulle kosta något av dig? För Guds nåd betyder
inte att livet med Gud är smärtfritt eller att allt går av sig självt. Lyssna till Jesus igen: ”Om
någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.”, Matt
16:24.
Ska min kristendom bli verklig måste det ske ett antal saker i mitt liv:
1. Jag måste vilja det
- Om någon vill... Jag måste ta ett beslut. Ett sådant beslut kan man ta på kort tid, men inte för
en kort tid. Det måste få handla om livet. Jag ska snart utmana dig att ta ett beslut.
2. Jag måste förneka mig själv
Nej, nu hörde en och annan fel. Inte FÖRAKTA sig själv. Självförakt är osunt. Självförakt är
inte detsamma som ödmjukhet. Ödmjukhet är mildhet och lydnad. Ödmjukhet är gudsfruktan
© Micael Nilsson 2005. Detta material är hämtat på http://www.korskyrkan.org.
Materialet är upphovsrättsskyddat. Det innebär att du fritt kan ta del av det i sin helhet. Det är tillåtet att citera så länge källan anges. Du får däremot
inte ändra i texterna eller använda dem, helt eller delvis, i något kommersiellt syfte utan att först erhållit skriftligt tillstånd. Mer information kan fås på
http://www.korskyrkan.org.
Predikan, Korskyrkan Borås, söndagen den 9 januari 2005,
Micael Nilsson.
Tema: Andliga discipliner - Vägen
Sid. 3(5)
och tro. Självförakt är ett fängelse. Jag är övertygad om att Gud vill hjälpa dig ut ur det
fängelset och att det liv Jesus beskriver som ett liv i överflöd är ett liv i frihet.
Vi tar det en gång till: Jag måste FÖRNEKA mig själv. D.v.s. jag kan inte bara tro på mig
själv. Ofta hör jag att man ska följa sitt hjärta. Det är ett modern axiom. En slags självklarhet.
Men det säger verkligen inte Bibeln. Profeten Jeremia visste bättre. Lyssna vad han funnit:
”Hjärtat är bedrägligast av allt, det är oförbätterligt - vem kan förstå det?”, Jer 17:9.
Bibeln menar att det är naivt att tro på sitt eget hjärta. Att förneka sig själv är att ibland
ifrågasätta sig själv och att välja att tro på Gud. Att bli en lärjunge. Att bestämma sig för att
studera Guds ord och att börja följa Jesus i praktisk handling. Att inte bara ställa sig själv och
sina egna intressen i centrum.
3. Jag måste bära ett kors
Att bära ett kors är att axla en kallelse. Det är att leva ett korsmärkt liv. Att ställa sig under
korset och låta hela dess tyngd falla över det egna livet. På en annan plats i evangelierna säger
Jesus det så här: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta
på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er
själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”, Matt 11:28-30.
Ofta citerar vi Jesus, men avbryter honom mitt i meningen. Vi läser om vila, men avbryter
innan han fått tala med oss om att bära ett ok. Oket är att lära sig av Jesus.
Låt mig nu tala en stund till dig som är beredd att ta sådana beslut, beredd att ifrågasätta dig
själv och beredd att ställa ditt liv under hans kors. Hur gör man det?
Att öva sig i gudstfruktan
Låt mig ta en bild. Det är en fin bild. Jag såg den på TV för något år sedan. Den föreställer en
förståndshandikappad pojke som utövar idrott. Idrotten kan vara ful och smutsig, den kan vara
oren och sniken, men här var den vacker. Jag tror inte att någon elitidrottsman i världen har en
sådan glädje i sitt idrottsutövande som den pojken hade. Nu ska han hoppa höjdhopp. Han står
länge på ansatsplatsen. Koncentrerar sig som om det gällde sista hoppet i OS finalen. Det är
väldigt tydligt vilka som är hans stora idoler. Han har studerat de största inom sporten: Kajsa
Bergkvist och Stefan Holm. Det ser man för han gör som dem. Han rullar sina händer som
Kajsa Bergkvist. Ställer sig på sina hälar och gungade som Kajsa Bergkvist. Drar sina fingrar
genom håret och tar ett antal djupa andetag som Stefan Holm. Och han springer som dem,
precis som dem, fram till ribban som ligger på kanske en meters höjd. Väl där stannar han
tvärt, vänder på sig och hoppar jämfota rakt in i ribban.
Varför? Han gjorde ju precis som de bästa.
Vi förstår alla varför – inte sant? Kajsa Bergkvist hoppar inte två meter för att hon rullar med
händerna eller klappar på sina ben. Stefan Holm tar inte OS guld för att han drar fingrarna
genom håret. Deras hemlighet syns inte i bild. Deras talanger har skärpts genom tusentals
timmar som ingen ser, genom träning och hård disciplin.
Jesus sa: ”… lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er
själ.”
© Micael Nilsson 2005. Detta material är hämtat på http://www.korskyrkan.org.
Materialet är upphovsrättsskyddat. Det innebär att du fritt kan ta del av det i sin helhet. Det är tillåtet att citera så länge källan anges. Du får däremot
inte ändra i texterna eller använda dem, helt eller delvis, i något kommersiellt syfte utan att först erhållit skriftligt tillstånd. Mer information kan fås på
http://www.korskyrkan.org.
Predikan, Korskyrkan Borås, söndagen den 9 januari 2005,
Micael Nilsson.
Tema: Andliga discipliner - Vägen
Sid. 4(5)
Det är den kristna kallelsen. En kristen är kallad att bli som och leva som Jesus. Inte bara att
beundra honom.
Hur ska det bli möjligt? Ja inte genom att vi går till kyrkan och där försöker bete oss som
honom, utan genom att vi lever som han varje dag av våra liv. Pojken som tror att man kan
uppnå stjärnans resultat genom att bete sig som honom är inte ett dugg löjligare än en kristen
människa som förväntar sig att kunna leva som Jesus i prövningens stund utan att ha övat sig
länge i gudsfruktan.
Därför skriver Paulus: ”Öva dig i gudsfruktan. Kroppsövningar är nyttiga på sitt sätt, men
gudsfruktan är nyttig på alla sätt, med sitt löfte om liv både för denna tiden och den
kommande.” 1 Tim 4:7-8.
Man hoppar inte två meter i höjd för att man beter sig som Stefan Holm. Man lever inte ett
nytt liv för att man lär sig hur man beter sig i kyrkan. Nej det handlar om målmedveten
träning och om hjärtats överlåtelse.
Detta är de goda nyheterna: Gud inbjuder oss till verkligt liv, verklig glädje och verklig kraft.
Du behöver inte låtsas som om detta fanns. Du kan få det. Men du måste söka det. Av hela
ditt hjärta och av all din kraft.
Inga genvägar bjuds
Det är typiskt mänskligt att söka efter genvägar.
Det är pinsamt tydligt också i den kristna kyrkan.
Vi drömmer om de snabba klippen. Eller åtminstone om de enklare vägarna. Att stega fram
till en böneplats och få möta Gud en dag så att allt förändras. Att möta Gud i en bönestund är
möjligt men inte att göra det en gång för alla. Eller så ser vi oss om efter de framgångsrika
koncepten. Var finns de växande församlingarna? Om vi gör som dem så kanske att vi växer.
Och det kanske att vi gör. Men lär vi känna Gud?
Och många som sprungit efter predikanter som lyst som stjärnor, fått förbön både här och där
eller som lyssnat till det ena församlingskonceptet efter det andra utan att ha funnit den vila
Jesus talar om har gett upp.
Gör inte det!
Idag vill jag be dig att börja en resa. Jag vill göra den tillsammans med dig. Jag vill be dig att
komma hit ett antal gudstjänster i vår och i höst, inte bara för att lyssna utan framförallt för att
få hjälp att handla.
Jag lovar dig ingen genväg, men jag lovar att försöka röja några gamla smala stigar, i vår tid
nästan igenväxta, där heliga män och kvinnor gått genom historien i sitt gudssökande. Det blir
inget nytt. Det blir bara gammal. Gammalt och beprövat. Hjältarnas smala stig.
Jag skulle vilja be dig att ta ett beslut idag att börja söka Gud med ny intensitet – oavsett vad
det kommer att betyda för dig. Jag ber dig att göra detta för att jag tror att Jesus Kristus
uppstod ur sin grav – på riktigt. Jag tror att han är verklig. Jag tror att hans närvaro är verklig.
Jag tror att hans kraft och tröst är verklig.
Det kommer att handla om stillhet och avskildhet, om att tjäna människor med sina pengar
och talanger, med sin tid och kraft. Det kommer att handla om bön och om fasta och om
mycket annat.
© Micael Nilsson 2005. Detta material är hämtat på http://www.korskyrkan.org.
Materialet är upphovsrättsskyddat. Det innebär att du fritt kan ta del av det i sin helhet. Det är tillåtet att citera så länge källan anges. Du får däremot
inte ändra i texterna eller använda dem, helt eller delvis, i något kommersiellt syfte utan att först erhållit skriftligt tillstånd. Mer information kan fås på
http://www.korskyrkan.org.
Predikan, Korskyrkan Borås, söndagen den 9 januari 2005,
Micael Nilsson.
Tema: Andliga discipliner - Vägen
Sid. 5(5)
Jag ber dig att tänka efter, och om du vill följa mig, om inte går jag själv, vill jag be dig
att göra två saker:
1. Ta ett beslut i den bönestund som följer. Böj dina knän, uppsök en bönevän eller hur du
finner det lämpligt. Överlåt ditt liv i Guds händer.
2. Bestämd dig för att ta en kvart om dagen, bestäm dig för en månad – men sikta på livet.
En kvart om dagen där du blir stilla inför Gud. Inte som en aktiv bönestund där du upprepar
alla dina behov utan där du blir tyst och Gud får tala. Sitt i en skön fåtölj, lyssna på stilla
musik och bara sök Jesus med hela din kärlek. Ta en promenad. Öppna upp din stressade själ
mot livets Gud. Detta är inget omöjligt. 15 minuter i stillhet med Gud är fullt möjligt. Detta är
inget offer. Hans ok är mild.
Några slutord:
Man har funnit, i utgrävningar i Egypten, gamla frön, flera tusen år gamla. När man satte
några av dem i jorden började de växa.
Du som tycker att ditt andliga liv förtorkat: Det finns en fantastisk kraft i livet med Gud. Sätt
fröet i jorden igen. Lägg livet i Guds händer på nytt. Kom inte bara till ett möte. Gör ett möte.
Ett möte med livets Gud.
© Micael Nilsson 2005. Detta material är hämtat på http://www.korskyrkan.org.
Materialet är upphovsrättsskyddat. Det innebär att du fritt kan ta del av det i sin helhet. Det är tillåtet att citera så länge källan anges. Du får däremot
inte ändra i texterna eller använda dem, helt eller delvis, i något kommersiellt syfte utan att först erhållit skriftligt tillstånd. Mer information kan fås på
http://www.korskyrkan.org.