1 legionen - Historiska Media

legionen
1
2
legionen
simon scarrow
översättning
ingmar wennerberg
historiska media
3
Tidigare utgivna böcker i Silverörnserien:
Legionären
Erövringen
Jakten
Upproret
Sveket
Profetian
Hotet
Centurion
Gladiatorn
Historiska Media
Box 1206
221 05 Lund
www.historiskamedia.se
[email protected]
© Simon Scarrow 2010
The right of Simon Scarrow to be identified as the Author
of the Work has been asserted by him in accordance
with the Copyright, Designs and Patents Act 1988.
First Published in 2010
by HEADLINE PUBLISHING GROUP
Originalets titel: The Legion
© Svensk utgåva Historiska Media 2014
Översättning: Ingmar Wennerberg
Omslag:Lönegård & Co.
Omslagsbilder: Stephen Mulcahey
Sättning: Åsa Björck
Tryck: ScandBook AB, Falun 2014
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN: 978-91-7545-120-6
4
Till Ahmed (Änglarnas ledare)
och Mustafa (Den utvalde)
5
6
Som vanligt är jag tacksam för min hustru Carolyns kritiska läsning
av manuskriptet och för att hon stod ut med mig då jag var helt uppslukad av boken. Jag vill även tacka min far Tony, som kastade ett
extra öga på det slutgiltiga korrekturet. Många av bakgrundsdetaljerna bygger på iakttagelser som jag har gjort under egna resor till
Egypten och längs Nilen. Tack till Ahmed och Mustafa för att de delade med sig av sin kunskap om sitt fascinerande hemland. Få länder har ett så rikt och uråldrigt kulturarv, och de har all rätt att vara
stolta över Egypten.
7
8
DEN ROMERSKA ARMÉNS BEFÄLSORDNING
Kejsar Claudius
Tjugoandra
legionens legat
Lägerprefekt
Förstetribun
Nio andra
kohorter
anförda av
erfarna
centurioner. Varje
kohort utgörs av
sex centurior
som leds av yngre
Femtiocenturioner
åtta andra
centurioner
Förste centurion,
primus pilus, befälhavare
över första kohorten
Fem stabstribuner
Högkvartersstab,
bland annat kvartermästare, rustningssmed,
förste fältläkare etc.
Centurion
Hundratjugo ryttare
fördelade på fyra
skvadroner, var och
en under befäl av
en decurion
Centurians
skrivare
Optio
Åttio legionärer
Standarbärare
9
10
Den romerska legionens
sammansättning
Tjugoandra legionen bestod av ungefär fem och ett halvt tusen män.
Basenheten var centurian på åttio man som leddes av en centurion,
med en optio som ställföreträdare. Centurian var uppdelad i sektioner på åtta man som delade rum i kasernen och som delade tält
när de låg i fält. Sex centurior utgjorde en kohort och tio kohorter
en legion, där den första var dubbelt så stor som de övriga. Till varje legion hörde en kavallerienhet på etthundratjugo man uppdelade
i fyra skvadroner, vilka tjänade som spejare och budbärare. I fallande ordning var de viktigaste graderna följande:
Legaten var en man som tillhörde riddarståndet (i legioner utan­
för Egypten tillhörde legaten däremot senatorsståndet). Legaten
ledde legionen i flera år. Under den tiden hoppades han göra sig
ett namn och på så vis förbättra möjligheterna till en framtida politisk karriär.
Lägerprefekten var en veteran som tidigare varit legionens högste
centurion och som nu befann sig på toppen av en yrkessoldats karriär.
Sex tribuner tjänade som stabsofficerare. De var män i tjugoårsåldern som tjänstgjorde i armén för första gången i syfte att samla på
sig erfarenhet innan de fick en lägre befattning i den civila förvaltningen. Förstetribunen var speciell. Han var ämnad för en högre politisk befattning för att slutligen bli befäl över en legion.
11
De sextio centurionerna var legionens disciplinära ryggrad och de
som ansvarade för soldaternas träning. De var särskilt utvalda eftersom de uppvisade goda befälsegenskaper. Den mest erfarne centurionen ledde första kohortens första centuria.
Legionens fyra decurioner ledde kavalleriskvadronerna och hoppades på att bli befordrade till befälhavare över kavalleriets auxiliära trupper.
Varje centurion biträddes av en optio med enklare befälsplikter.
Option väntade på en ledig plats som centurion.
Under option stod legionärerna, män som hade förbundit sig till
legionen i tjugofem år. I teorin var man tvungen att vara romersk
medborgare för att kvalificera sig till legionär, men rekryterna hämtades allt oftare ur den lokala befolkningen och blev automatiskt romerska medborgare när de tog värvning.
Lägre status än legionärerna hade mannarna som ingick i auxiliärkohorterna. De rekryterades från provinserna och utgjorde Roms
kavalleri, lätta infanteri och andra specialtrupper. Efter tjugofem års
tjänstgöring belönades de med romerskt medborgarskap.
12
Den romerska flottan
Romarna började ägna sig åt krigföring till sjöss ganska sent, och det
var inte förrän under Augustus (27 f.Kr.–14 e.Kr.) som de etablerade
ett permanent sjöförsvar. Huvudstyrkan var uppdelad i två flottor­
baserade i Misenum och Ravenna, men det fanns också mindre­styrkor i Alexandria och andra större hamnstäder runt Medelhavet­. Utöver att bevara freden till havs hörde det till flottans uppgifter att
patrullera kejsardömets stora floder, såsom Rhen, Donau och, natur­
ligtvis, Nilen.
Varje flotta hade en prefekt som chef. Tidigare erfarenhet från
krigsflottan var inget krav, tjänsten var främst administrativ.
Den grekiska flottans starka inflytande på kejsardömets flotta syns
tydligt i graderna under prefekten. Divisionernas befälhavare kallades
navarker och förde befäl över tio skepp. Navarkerna var, liksom legionernas centurioner, högre officerare med permanenta befattningar.
Om de så önskade kunde de ansöka om förflyttning till en legion och
tjänstgöra som centurion. Den högste navarken i flottan kallades navarchus princeps. Han hade samma funktion som den högste centurionen i en legion och gav tekniska råd till prefekten när det behövdes.
På skeppen hade trierarkerna befälet. Precis som navarkerna befordrades de ur leden och tilldelades ansvar för enskilda skepp. Deras roll kan emellertid inte jämföras med dagens fartygschefer. De
hade hand om själva seglingen, men under strid var det centurionen, med befäl över marinsoldaterna, som var den högste chefen.
13
Den vanligaste typen av fartyg var en liten patrullgalär, kallad liburnerjakt. Den framfördes med åror eller segel och hade ett litet
manskap marinsoldater. Biremen var ett fartyg av samma klass, men
lite större och bättre lämpat för strid. De större örlogsfartygen – triremer, fyrroddare och femroddare – var relativt sällsynta under perioden då denna bok utspelas. De var reliker från äldre tiders sjöförsvar.
14
15
N
Caprae
•
Rom
ITALIEN
MEDELHAVET
GREKLAND
KRETA
EGYPTEN
Alexandria
ROMERSKA KEJSARDÖMET RUNT MEDELHAVET
JUDEEN
ROMERSKA PROVINSEN EGYPTEN UNDER
FÖRSTA ÅRHUNDRADET EFTER KRISTUS
MEDELHAVET
Epichos
Alexandria
NILDELTAT
Memfis
ARABIA
PETRAEA
M
AR
E
ER
YT
HR
AE
ÖKEN
UM
NI
LE
N
Diospolis
Magna
NUBIEN
16
I
Befälhavaren över romerska flottans provianteringsbas i Epichos åt
frukost när option som ledde gryningsvakten kom för att avlägga
rapport. Det hade duggat lätt sedan soluppgången – det första regnet på flera månader – och options mantel täcktes av glaspärleliknande små droppar.
”Vad är det, Septimus?” frågade trierark Philipus strävt och doppade en brödbit i en liten skål med garum. Varje morgon gick han en inspektionsrunda runt det lilla fortet innan han återvände till högkvarteret för att äta sitt morgonmål, och han var inte van vid att bli störd.
”Jag vill rapportera att ett skepp har siktats, trierark. Det är på
väg hit längs kusten.”
”Jaha? Ett fartyg råkar vara på väg längs en av kejsardömets mest
vältrafikerade farleder.” Philipus drog djupt efter andan för att dölja
sin irritation. ”Tycker den vakthavande marinsoldaten att det är så
märkligt?”
”Det är ett örlogsfartyg, trierark. Och det är på väg mot buktens
inlopp.” Option struntade i befälhavarens syrlighet och fortsatte att
lämna sin rapport med samma uttryckslösa tonfall som han hade använt varenda dag sedan trierarken tillträdde sin kommendering vid
utposten för två år sedan.
I början hade Philipus njutit av sin befordran. Tidigare hade han
fört befäl över ett smäckert liburniskt örlogsfartyg vid flottan i Alexandria och varit hjärtligt trött på det kvävande, enahanda livet som
17
lägre officer på ett litet fartyg som sällan haft anledning att lämna stadens östra hamn. Tjänsten vid den lilla provianteringsbasen i
Epichos hade gett honom större självständighet, och Philipus hade
till en början strävat efter att göra sin bas föredömligt effektiv. Men
nyhetens behag hade lagt sig redan efter några månader, när han insett att männen inte hade särskilt mycket annat att göra än att förse örlogsfartyg och kejserliga depeschfartyg på väg till Egypten med
ny proviant. Philipus enda plikt därutöver bestod i att skicka regelbundna patruller till Nildeltat för att påminna befolkningen om att
deras romerska herrar hade ögonen på dem.
Philipus ägnade alltså dagarna åt att föra befäl över en halv centuria med marinsoldater och lika många sjömän samt en gammal
birem, Anubis, som en gång ingått i den flotta som Kleopatra hade
ställt till sin älskare Marcus Antonius förfogande under kriget mot
Octavianus. Efter Antonius nederlag i Actium hade biremen övertagits av romerska flottan i Alexandria och slutligen skickats till
Epichos för att tillbringa resten av sitt liv uppdragen på stranden
utanför det lilla lertegelhuset med utsikt över havet.
Det var en eländig kommendering, tyckte Philipus. Kusten vid
Nildeltat var platt och enformig, och på många håll i bukten växte mangrover där krokodiler låg stilla som palmstockar i väntan på
att ett byte kom nära nog för att angripas. Trierarken hade hoppats
på mer äventyr.
Dagens mest spännande aktivitet skulle bestå i att förse det siktade skeppet med skorpor och vatten samt tågvirke, segelduk eller
rundhult. Det var knappast värt att störa hans frukost för.
”Det är alltså ett örlogsfartyg.” Philipus tog en tugga bröd. ”Ja,
det är väl ute och patrullerar.”
”Jag tror inte det, trierark”, sa optio Septimus. ”Jag har kollat
i basens loggbok och vi väntar inga örlogsfartyg här i Epichos på
minst en månad.”
”Det har säkert detacherats”, sa Philipus avfärdande. ”Kaptenen
lägger till här för att proviantera och fylla på vattenförråden.”
18
”Ska jag ge order om ökad beredskap, trierark?”
Philipus gav honom en vass blick. ”Varför då? Vad är det för mening med det?”
”Stående order, trierark. Om ett okänt fartyg siktas ska garnisonen larmas.”
”Men det här är inte ett okänt fartyg, eller hur? Det är ett örlogsfartyg. Och som romare tillhör vi det enda folk som har örlogsfartyg i östra Medelhavet. Därför är det inte okänt, och således finns
det ingen anledning att störa mannarna.”
Septimus stod på sig. ”Om fartyget kommer oanmält är det tekniskt sett okänt, trierark.”
”Tekniskt sett?” Philipus hade svårt att dölja sin irritation. ”Optio, ni ska larma garnisonen vid tecken på fara. Men först och främst
ska ni informera kvartermästaren om att vi har besök och att han
och hans stab ska göra sig redo att fylla på örlogsfartygets förråd.
Nu vill jag äta min frukost i lugn och ro. Ni kan gå.”
”Ja, trierark.” Option ställde sig i givakt, gjorde honnör och stegade i väg längs den korta kolonnaden mot befälshögkvarterets entré. Philipus suckade. Han ångrade att han behandlat mannen så
föraktfullt. Septimus var en utmärkt och mycket effektiv ung officer, även om han inte var särskilt initiativrik. Han hade gjort rätt i
att åberopa den stående ordern som Philipus själv omsorgsfullt författat på den tiden då han fortfarande känt sig entusiastisk över sin
nya kommendering.
Philipus svalde den sista tuggan bröd, drack upp sitt utspädda
vin och gick till sitt sovrum. Där stannade han vid några pinnar
på väggen och lyfte ner sin bröstplåt och hjälm. Det var bäst att ge
fartygets befälhavare ett formellt välkomnande och se till att han fick
effektiv betjäning, så att flottan i Alexandria fick ett gott intryck av
dem. Så länge Philipus meritlista såg bra ut fanns det alltid en chans
att han befordrades till någon mer prestigefylld befattning och kunde lämna Epichos bakom sig.
Trierarken knöt hakbandet, justerade hjälmen, lade vapenbältet
19
över axeln och gick ut ur högkvarteret. Fortet i Epichos var litet. Den
tio fot höga lertegelmuren var knappt femtio steg lång på varje sida
och skulle inte utgöra något allvarligt hinder för en fiende som bestämt sig för att anfalla provianteringsbasen. Muren var dess­utom
så sprucken och förfallen att den lätt kunde raseras. Inte för att det
fanns någon överhängande risk för angrepp, tänkte Philipus. Romerska flottan kontrollerade havet, och de närmaste hoten från land
utgjordes av kungadömet Nubien, som låg flera hundra mil* söder­
ut, samt enstaka arabiska stråtrövarband som då och då gjorde räder mot de mer isolerade bosättningarna utmed Nilens övre lopp.
Trierarkens högkvarter låg i fortets ena ände, intill ett spannmålsmagasin och ett lagerhus med skeppsförnödenheter. Sex baracker
kantade vägen som gick rakt genom fortet fram till porthuset. Ett
par vakter ställde sig makligt i givakt när Philipus gick förbi och lämnade fortet. Fastän himlen var klar hängde en fin dimma över bukten och tätnade i mangrovernas virrvarr av säv, palmer och buskar,
vars lite spöklika natur Philipus i början hade upplevt som obehaglig. Sedan dess hade han ofta deltagit i flodpatrullerna, och nu hade
han vant sig vid Nildeltats morgondimma.
Utanför fortet fanns en långsträckt strand som följde bukten mot
mangroverna. I andra riktningen svängde en stenig landremsa ut
mot havet och bildade en utmärkt naturhamn. Precis utanför fortet låg den uppdragna biremen som Philipus hade fått med sin befälspost. Förstesnickaren hade ägnat flera månader åt att reparera
det gamla örlogsfartyget och hade tillsammans med sina mannar
bytt ruttnande plankor, tjärat skrovet och riggat om masten och
bommarna. Sidorna hade målats om och bogen försetts med ett
omsorgsfullt utfört ögonmotiv. Skeppet var sjödugligt, men Philipus
misstänkte starkt att veteranen från Actium hade sett sin sista strid.
Inte långt från Anubis sköt en kraftig träpir ut ungefär fyrtio steg i
* Den mil som avses här och i det följande är den romerska, det vill säga 1 467,5
meter. Övers. anm.
20
bukten, och det var intill den de besökande skeppen brukade lägga till.
Solen hade ännu inte höjt sig över dimman, men det var varmt i
luften och Philipus hoppades att formaliteterna i samband med skeppets ankomst skulle vara snabbt avklarade så att han kunde ta av sig
bröstplåten och hjälmen. Han vände om och följde den sandiga stigen till utkikspunkten. Det lilla tornet låg en bit ut på den steniga
landremsan som bildade ett slags naturlig vågbrytare. Längst ut på
udden stod ett annat, kraftigare vakttorn med uppsikt över inloppet. På muren fanns fyra ballistor samt ett fyrfat så att eventuella
fiendefartyg som gled in genom det smala hamninloppet kunde beskjutas med eldpilar.
Philipus gick in i vindskyddet nedanför utkikspunkten. Där inne
satt tre av hans marinsoldater på en bänk och småpratade och åt
bröd och torkad fisk. När de fick syn på sin befälhavare reste de sig
och gjorde honnör.
”Ta det lugnt, pojkar.” Philipus log. ”Vem siktade örlogsfartyget?”
”Jag, trierark”, svarade en av soldaterna.
”Bra, Horio. Visa vägen.”
Marinsoldaten lade ifrån sig brödbiten i matkärlet, gick genom
rummet och klättrade uppför stegen till taket. Trierarken följde efter
och klev ut på plattformen bredvid fyrfatet som stod redo att omedelbart tändas. Platsen skuggades delvis av ett palmbladstak. Vakten som hade avlöst Horio stod vid det nötta träräcket och blickade ut mot havet. Philipus ställde sig bredvid honom och Horio och
iakttog skeppet som närmade sig inloppet. Besättningen höll på att
beslå seglet, en stor vinröd getskinnsduk som dekorerats med breda
örnvingar. Så snart seglet hade surrats sköt åror ut från fartygets sidor. En kort paus följde innan ordern om rodd delades ut och årorna gav ny fart åt skeppet.
Philipus vände sig mot Horio. ”Vilken riktning kom skeppet från
innan det började närma sig land?”
”Västerifrån, trierark.”
21
Trierarken nickade. Från Alexandria, med andra ord. Vilket var
besynnerligt, eftersom ett örlogsfartyg väntades till utposten först
om en månad, då ett skepp skulle komma med depescher och den
penningkista som avlämnades varje kvartal. Philipus följde hur fartyget passerade tornet vid hamninloppet och fortsatte genom det
lugna vattnet mot träpiren. Matroser och marinsoldater stod utmed relingarna och studerade bukten. I trätornet längst fram i fören stod en lång gestalt med plymprydd hjälm. Han höll händerna
på relingen framför sig och stirrade mot piren och fortet där bakom.
Philipus observerade en rörelse vid fortet och såg att Septimus
och kvartermästaren tågade ner mot piren med en liten eskort av
matroser.
”Det är väl bäst att ansluta sig till välkomstkommittén”, muttrade han och kastade en sista blick mot fartyget. Det såg effektivt och
elegant ut där det närmade sig land mot en fond av mangrover. Så
vände han sig om och klättrade nedför stegen.
När han kommit fram till platsen där träpiren nådde land hade
örlogsfartyget saktat in, och när de tre officerarna och matroserna
stegade ut på piren för att möta nykomlingarna hörde de tydligt hur
befälhavaren beordrade besättningen att ligga på årorna. Roddarna
höll årorna i vattnet och årbladens motstånd dämpade snabbt fartygets framåtrörelse.
”Åror in!”
Det mullrade dovt när årorna drogs in genom träöppningarna i
fartygets sidor och männen vid rorkulten styrde in liburnern så att
skeppet gled fram jämsides med piren. Nu kunde Philipus tydligt se
officeren i tornet: en lång, bredaxlad man som var yngre än han hade
väntat sig. Mannen stod orörlig medan hans trierark gav order om att
matroserna skulle förbereda förtöjningslinorna. När skeppet närmade
sig piren kastade männen i fören över rep som Philipus mannar greppade och halade in tills fartygets sida dunsade mot byltena av flätad
vass som skyddade pirens pålar. En annan lina slängdes till männen
som väntade nära aktern, och strax därpå var fartyget säkert förtöjt.
22
Officeren klättrade ner från tornet och gick över däck medan matroserna öppnade sidporten och lade ut landgången. En enhet marinsoldater hade formerats på däck och officeren gav tecken åt dem
när han klev ner på piren. Philipus stegade fram mot honom med
framsträckt hand.
”Jag är trierark Philipus, och det är jag som för befälet över den
här provianteringsbasen.”
Officeren fattade hans hand i ett hårt grepp och nickade kärvt.
”Centurion Macro, som förflyttats från flottan i Alexandria. Vi måste talas vid – i ert högkvarter.”
Philipus kunde inte låta bli att höja på ögonbrynen av förvåning
och märkte att hans underordnade utväxlade oroade blickar bredvid honom.
”Talas vid? Har det hänt något?”
”Jag har order om att diskutera saken med er i enrum.” Officeren
nickade mot de övriga männen på piren. ”Där andra inte kan höra
oss. Var snäll och visa vägen.”
Philipus förvånades över den yngre officerens burdusa sätt.
Mannen kom utan tvekan från Rom, en nykomling av den sorten
som gärna behandlade provinsiella styrkor med högfärdig arrogans.
”Som ni vill, centurion. Följ mig.”
Philipus började gå tillbaka längs piren.
”Ett ögonblick”, sa centurion Macro och vände sig mot marinsoldaterna som väntade på däck. ”Följ med!”
Tjugo beväpnade och kraftigt byggda beväpnade marinsoldater
gick nedför landgången och slöt upp bakom sin centurion. Philipus
rynkade pannan. Han hade räknat med att utväxla lite artighetsfraser
och nyheter innan han gav order till kvartermästaren att förse skeppet med förnödenheter. Inte det här bryska mötet. Vad kunde officeren vilja berätta som var så viktigt att det måste sägas i enrum?
Philipus undrade oroligt om man försökte sätta dit honom för något
slags påstått brott. Han tecknade åt officeren att följa honom, och
därefter började den lilla kolonnen röra sig in mot stranden. Phili23
pus slöt upp vid centurionens sida. ”Kan ni tala om vad det rör sig
om?” frågade han lågt.
”Ja, om en liten stund.” Officeren blängde på honom och log
lite. ”Det är inget att oroa sig för, trierark. Jag vill bara ställa några frågor.”
Philipus lät sig inte lugnas av svaret och förblev tyst tills de nådde pirens slut och marscherade mot fortets port. Vakterna ställde sig
i givakt när officerarna och marinsoldaterna närmade sig. ”Jag förstår att fartyg sällan angör er hamn”, sa centurion Macro.
”Det händer inte så ofta”, svarade Philipus och hoppades att den
andre nu skulle visa en mer sällskaplig sida av sin i övrigt kyliga personlighet. ”Det är mest enstaka marinpatruller och kejserliga sändebud. Kanske ett och annat skepp med stormskador under vintern,
men inte så mycket mer. Epichos har blivit en avkrok. Det skulle
faktiskt inte förvåna mig om guvernören i Alexandria drar in utposten en vacker dag.”
Centurionen kastade en blick på honom. ”Nu fiskar ni efter information.”
Philipus såg på honom och ryckte på axlarna. ”Givetvis.”
När de kom in i fortet stannade centurion Macro och såg sig
omkring. Det var tyst och stilla. De flesta soldater var i barackerna.
Nattvakten åt frukost och förberedde sig på att vila me­dan and­ra satt
på pallar utomhus och spelade tärning eller pratade lågmält med
varandra. Centurion Macro studerade allt med uppmärksam blick.
”Ni verkar ha en stillsam kommendering, Philipus. På en plats
utanför allfarvägarna. Men jag förmodar att ni ändå är välförsedda.”
Philipus nickade. ”Vi har gott om spannmål och skeppsförnödenheter. Men efterfrågan är inte längre så stor.”
”Perfekt”, mumlade centurion Macro, vände sig om och nickade
mot sin option som hade befäl över marinsoldaterna. ”Då sätter vi
igång, Kharim.”
Option nickade och vände sig mot mannarna. ”Anfall!”
Fyra av marinsoldaterna drog sina svärd och rusade på vakterna
24
vid porten. Dessa hann knappt vända sig om innan svärdshuggen
haglade över dem, de hann inte ens skrika innan de sjönk ihop. Philipus stirrade i fasa på de döda kropparna framför porten och vände sig bestört mot centurion Macro.
Mannen log mot honom. Det rasslade till av en blixtsnabb rörelse och trierarken kände en stöt i magen, som om han fått ett hårt
knytnävsslag. Ytterligare ett hugg fick honom att flämta till. När
Philipus tittade ner såg han den andre mannens hand hålla om ett
knivskaft. En tum av knivbladet syntes innan det försvann in bland
tunikans veck, alldeles under hans bröstplåt. En röd fläck spred ut
sig på tyget medan Philipus tittade på, lamslagen och oförstående.
Centurionen vred om knivbladet som skar genom de inre organen.
Philipus kippade efter andan och grep tag om hans arm med båda
händerna. ”Vad … vad gör ni?”
Centurionen drog ut vapnet och Philipus kände blodet forsa ut
ur såret. Han släppte taget, kände benen vika sig och föll ner på knä
medan han stirrade upp på centurionen i stum förskräckelse. Genom
porten kunde han se de döda vakterna, och längre bort klev en av
marinsoldaterna utanför fortet och stötte svärdet i luften tre gånger. Det måste vara någon sorts överenskommen signal, tänkte Philipus, och ögonblicket efter hördes tjut från liburnern när män som
legat gömda på däck störtade över sidan och ner på piren. Philipus
såg hur kvartermästaren försökte dra sitt svärd men övermannades
av en serie glittrande svärdshugg. Option och matroserna gick samma öde till mötes och var döda innan de hunnit få fram sina vapen.
Inkräktarna rusade därefter längs piren, mot fortets ingång.
Philipus dråsade ihop mot porthusets vägg och knäppte upp
bröstplåten. Han lät rustningen glida åt sidan och förde med ett
stön händerna till såret. Officeren som utdelat stöten stod bredvid.
Han hade stuckit dolken i bältet och ropade nu ut order till sina
mannar, som stormade in i fortet och högg ihjäl alla motståndare de
såg. Philipus kunde bara plågat se på medan hans marinsoldater och
matroser slaktades framför ögonen på honom. De som spelat tärning
25
utanför barackerna, liksom ett antal som kommit ut när de hört
det första stridslarmet, låg döda på marken. Kvävda skrik och tjut
in­ifrån barackerna vittnade om att fler höll på att dräpas där inne.
Vid vägens slut hade några mannar dragit svärd och gjorde sitt bästa för att hålla stånd, men de var ingen match för de skickliga motståndarna, som enkelt slog undan deras klingor och stack ihjäl dem.
Centurionen såg på fortet och nickade belåtet innan han riktade blicken mot Philipus.
Trierarken harklade sig. ”Vem är ni?”
”Spelar det någon roll?” Mannen ryckte på axlarna. ”Ni håller
på att dö. Koncentrera er på det i stället.”
Philipus skakade på huvudet. Han kunde redan se hårfina mörka
skuggor längst ut i synfältet. Han kände sig yr och händerna blev hala
av blod när han försökte stävja flödet. Han fuktade läpparna. ”Vem?”
Den kraftigt byggde mannen lossade sitt hakband, tog av sig hjälmen och satte sig på huk bredvid Philipus. Han hade mörkt, lockigt hår och ett tunt ärr över pannan och kinden. Han såg på trierarken med stadig blick. ”Om det gör er lugnare att känna till namnet
på er dråpare ska ni veta att det är Ajax, Telemachus son, som dödar er och era mannar.”
”Ajax”, mumlade Philipus och svalde. ”Varför?”
”För att ni är min fiende. Rom är min fiende. Jag tänker döda
romare ända tills jag själv blir dödad. Det ligger i min natur. Gör
er redo!”
Han reste sig och drog svärdet. Philipus spärrade skräckslaget upp
ögonen och höjde sin blodiga hand. ”Nej!”
Ajax rynkade pannan. ”Ni är i stort sett redan död. Acceptera ert
öde med värdighet.”
Philipus låg stilla en stund och sänkte sedan handen, knep ihop
ögonen och vred huvudet så att strupen blottades. Ajax placerade
svärdsspetsen alldeles ovanför gropen vid trierarkens nyckelben och
stötte nedåt med kraft. När han drog loss svärdet sprutade en klarröd fontän upp. Philipus blinkade till, krökte munnen och rosslade
26
lite innan livet rann ur honom. Det ryckte i armarna och benen, sedan låg han stilla. Det väste metalliskt när Ajax satte tillbaka svärdet
i skidan efter att ha torkat av blodet på den dödes tunika.
”Kharim!”
En av mannarna, en mörkhyad man från österlandet, skyndade
fram. ”Ja, Ajax?”
”Ta med dig fem man och finkamma byggnaderna. Döda de sårade och alla som vi eventuellt har missat. Ro sedan över bukten med
kropparna och släng dem i mangroverna. Krokodilerna kommer att
göra processen kort med dem.”
Kharim nickade men fick sedan syn på något bakom sin ledare.
”Titta!” sa han och pekade.
Ajax vände sig om och såg en tunn rökstrimma stiga mot den klara himlen bakom fortets mur. ”Det är vakttornet. De har tänt signalelden!” Ajax såg sig snabbt om och vinkade till sig två av sina löjtnanter. Den ene var en lång, muskulös nubier. ”Hepithus, ta med
dig din grupp till utkikspunkten”, befallde Ajax honom. ”Dräp männen där och släck elden så snabbt du kan. Canthus, du tar hand om
tornet längst ut på udden.”
Hepithus nickade, röt åt sina mannar att följa honom och skyndade ut genom porten. Den andre befälhavaren som Ajax kallat till
sig, Canthus, var en man med mörka drag. Han hade varit skådespelare i Rom innan han förpassats till arenan för att ha förfört hustrun till en framstående och oförsonlig senator. Han log mot Ajax
och vinkade åt den andra gruppen att följa honom. Ajax klev åt sidan för att släppa förbi dem och gick sedan fram till trätrappan som
ledde upp på fortets mur. Där gick han in i porthuset och klättrade
upp på tornets plattform. Han hade god utsikt över hela provianteringsbasen och studerade fortet, bukten och den lilla flodbåten som
dragits upp i sanden nära mangroverna, där en flod rann ut. När han
vände blicken åt andra hållet såg han hur Hepithus och hans mannar stormade utkikspunkten och släckte signalelden. Röken som stigit mot skyn började lätta.
27
Ajax förde handen till hakan och kliade skäggstubben medan han
funderade över situationen. Han och hans mannar hade varit på flykt
undan sina romerska förföljare i flera månader. De hade sökt skydd
i isolerade bukter längs kusten och ständigt spanat mot horisonten
efter tecken på fienden. När förnödenheterna börjat tryta hade de
tvingats lämna sina gömställen för att borda ensamma handelsfartyg
eller plundra små samhällen längs stränderna. Vid två tillfällen hade
de sett romerska örlogsfartyg. Första gången hade romarna vänt om
och förföljt dem. De hade jagat Ajax och hans mannar genom natten tills den flyende besättningen till sist lyckats lägga om kursen
och skaka av sig sina förföljare kort före gryningen. Andra gången
hade Ajax suttit gömd på en stenig liten ö och sett två skepp segla
förbi den skyddade viken där hans fartyg legat gömt med palmblad
bundna vid masten som kamouflage.
Att vara på flykt under så lång tid hade varit påfrestande för männen. De var fortfarande lojala mot honom och lydde hans order utan
att klaga, men Ajax insåg att vissa av dem började misströsta. Det
fanns en gräns för hur länge de orkade leva i rädsla för att tillfångatas
och korsfästas. De behövde en ny drivkraft, såsom den de haft när
de följde honom i slavupproret på Kreta. Ajax lät blicken glida över
provianteringsbasen och nickade belåtet. I dag hade han fått ytterligare ett fartyg samt tillräckligt med förnödenheter för flera månader. Utposten skulle bli en perfekt bas för hans kamp mot det romerska riket. Ajax ansikte hårdnade när han mindes vilket lidande
Rom vållat honom och hans anhängare. Åratal av slit och det livsfarliga livet som gladiator. Ajax tänkte se till att romarna fick betala ett högt pris för det. Han tänkte föra krig mot fienden så länge
hans mannar var beredda att följa honom.
”Det här duger just nu”, sa han lågt för sig själv och blickade ut
över provianteringsbasen. ”Det duger riktigt fint.”
28