Predikan i S:t Hans kyrka Söndagen före Pingst den 12 maj 2013
Deuteronomium (5 Mosebok) 31:6-8 * Romarbrevet 8:31-39 * Johannes 16:23-33
D
et står i himmelsfärdsberättelserna att ett
moln tog Jesus bort ur lärjungarnas åsyn
(Apg 1:9) och att de sedan återvände till Jerusalem
under stor glädje (Luk 24:52).
Vad var det för moln? Jo, den Helige Ande, Han
som redan under ökenvandringen uppträdde som
ett moln (om dagen och som en eld under natten; 2
Mos 13:21, Ps 78:14).
Varifrån kom den stora glädjen? Från den Helige Ande. Glädjen är näst efter kärleken Andens
viktigaste gåva – eller frukt, för att vara noga (Gal
5:22).
Anden har alltid funnits på jorden. Redan när
den var öde och tom, i Bibelns andra vers (1 Mos
1:2), svävade Guds Ande fram ”över det mörka
vattnet”.
Vid himmelsfärden tog Anden Jesus till den heliga staden, till den verklighet som ligger utanför det
vi kan se eller ens fatta med vårt förstånd.
I och med att vi i dopet blir ett med Jesus, dör
som Han och uppstår som Han (Rom 6:3-11), händer det med oss när vi dör, att vi, hand-i-hand med
Jesus, av Anden tas bort ur den synliga verkligheten, ur våra vänners och medmänniskors åsyn,
och så genom nådens pärleport förlöses in i den
himmelska härligheten (jämför Ef 2:4-6).
Jesus har låst upp porten, Anden öppnar den
för oss, kan man säga. Anden och Jesus är ett och
deras verk går egentligen inte att skilja åt.
Poängen just nu är att Anden öppnar för himlen
och den större verkligheten, för helighetens land.
Anden leder oss längre än vår blick och tanke når,
som det står i psalmboken (nr 367).
I dagens gammaltestamentliga text talar Mose
till folket i slutet på ökenvandringen när de närmar
sig det bättre landet på andra sidan floden. Ökenvandringen är en bild för människolivet och övergången över floden för döden. ”Herren går med dig
till det bättre landet”, säger Mose, ”Han sviker dig
inte och överger dig inte. Var inte rädd för övergången, tappa inte modet.” Jesus är bron över det
oroliga vattnet, byggd med Hans död och uppståndelse. Anden leder och bär oss på bron över det
mörka vattnet döden. Han öppnar för himlen.
I episteln skrev Paulus att han är viss om att
inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus
Jesus, och att alltså allt som hotar oss och gör oss
illa i längden är maktlöst. Kristen tro vet att jordelivet innehåller, som Paulus skrev, nöd och ångest,
förföljelse och svält, nakenhet, fara och svärd – vi
kan lägga till en del av samma sort – men inget
sådant kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus
Jesus och det som Han i sin kärlek har gjort för
oss, segern över ondskan, synden och döden.
Därför triumferar vi över allt elände, skrev Paulus.
Men hur kan han vara säkert på det, viss
därom? Jo, det är Andens sak. Att det finns liv efter
döden, helighet som är starkare än ondskan, förlåtelse för all synd och kraft också för den svage,
det ordnade Jesus med sitt liv, sin död och sin
uppståndelse. Men att vi kan veta det, våga tro på
det och i en mening vara säkra på det, det är
Andens verk.
När Anden kommer behöver vi inte fråga om
någonting, sade Jesus i evangeliet. Anden skall
lära oss allt och påminna oss om allt som Jesus
har sagt er, som det står på ett annat ställe (Joh
14:26).
Det är en sak att kunna den bibliska historien
och veta vad Jesus har gjort eller känna till den
kristna kyrkans världssyn eller människosyn eller
vad kristen tro tänker om meningen med livet och
vad som händer när vi dör – och en annan sak att
lita på det.
Det är Anden som öppnar himlen åt oss, öppnar
för det överförståndiga, ger den sortens visshet
som Paulus talar om, den lite märkliga insikt eller
trygghet som gör att vi inte behöver fråga så
mycket mer; så som Jesus sade i evangeliet.
Vid himmelsfärden tog Anden Jesus in i himlen.
Pendangen till det är Marie bebådelse när Anden
tog Jesus in i världen, konkret in i Maria. Och vid
dopet – i just Jordan av alla floder – ledde Anden
Jesus in i nästa steg i Guds plan för Hans jordeliv.
Därefter ledde Anden Jesus ut i frestelsernas öken
– och så höll det på. Ibland var Andens närvaro
tydlig, till exempel på förklaringsberget när Anden
fanns i ett moln. Ibland var Andens närvaro osynlig
också för Jesus; på korset bad Han ”Min Gud,
varför har Du övergett mig?”, fast Han visste att
Han inte var ensam ens då – som det stod i evangeliet idag.
Så om Anden tar oss bort ur den jordiska
åsynen, när vi dör, så förbereder Han den saken
hela vår livsvandring. Anden följer också oss som
en molnpelare om dagen och eldpelare om natten.
Anden öppnar himlen redan under resan dithän.
Paulus blev en gång av Anden förd till sjunde himlen; S:t Hans fick, som bekant, se in i himlen, åtskilliga gånger.
När Jesus i evangeliet talar om den dag när vi
inte behöver fråga eller be om någonting längre
utan allt är klart och inte längre gåtfullt, så blir man
inte riktigt klar över vilken dag eller tid Han menar.
Kanske är det medvetet. Anden öppnar himlen för
oss både här i livet och efter det.
Alla de tre texterna idag tar liksom spjärn mot
vår rädsla och osäkerhet, av det enkla skälet att vi
är rädda och osäkra – och Gud och Jesus vet det.
Just därför säger Gud: Jag sviker inte. Och Paulus
upprepar: inget kan skilja oss från Guds kärlek (inte
ens vår synd). Och Jesus säger: jag har besegrat
världen. Var inte rädd.
Den livgivande och tröstande Helige Ande finns
där Jesus är, i bönen i Jesu namn, i Ordet och i
sakramenten, i Kristi kropp, i mässan och i den
kristna kyrkans liv.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
