Predikan i Landeryds kyrka Tredje söndagen i Fastan den 8 mars 2015
Första Samuelsboken 17:40-50 * Efesierbrevet 5:1-9 * Lukas 11:14-26
K
ampen mellan David och Goljat var inte bara en
dramatisk händelse i ett krig mellan israeliter
och filisteer en gång i historien utan också en profetia
om Jesu kamp mot ondskan och därmed också en
berättelse om den kristna kyrkans och våra personliga strider mot det onda.
Israeliterna låg i krig med filisteerna, ett folk som
hörde hemma utmed kusten i södra Palestina, inklusive till exempel den nuvarande Gaza-remsan.
Filisteen Goljat var, står det, tre meter lång, hans
hjälm och bröstpansar vägde sextio kilo, hans spjutskaft var tjock som en vävbom. Han utmanade israeliterna till tvekamp. Vann han, skulle israeliterna bli
filisteernas slavar – och omvänt. Goljat och den israelit som antog utmaningen skulle alltså kämpa som
representanter för sina respektive folk, ställföreträdande för alla de andra.
Krig och politik fungerar ofta så, liksom en del
annat i tillvaron, idrottstävlingar till exempel.
David kom till krigszonen för att hälsa på sina
bröder som tillhörde den israelitiska hären. När han
hörde Goljat tala hädiskt om Gud, anmälde han sig till
tvekampen – och Israels kung Saul gick med på det.
David klädde sig i soldatkläder med hjälm och rustning. Men det passade honom inte, så han avstod.
Därefter kom det som dagens text berättar om.
David besegrade Goljat. Man kan säga att han gjorde
det med list. Fast det är inte Bibelns förklaring. Den är
i stället att David besegrade Goljat genom att göra
det Gud ville. Gud ”utlämnade Goljat åt David”, står
det och därför stupade Goljat. David gick alltså Guds
ärenden.
När Goljat var död, högg David av honom huvudet
och tog det till Jerusalem.
Detta handlar alltså egentligen om Jesus och
Hans kyrka och om kampen mot djävulen, mörkrets
makter och ondskan i världen. David var herde och
hörde hemma i Betlehem. Han handlade profetiskt för
sin kommande ättling Jesus, Davids son, den gode
herde som barnföddes i Betlehem. Goljat i sin tur
representerar mörkrets furste djävulen. Goljat var
skräckinjagande, mardrömslikt stor; ”alla israeliterna
ryggade förskräckta tillbaka när de fick se honom”,
står det. I hans gestalt kan vi känna igen sådant som
är skräckinjagande och mardrömslikt här i världen,
stort som smått. Det är bister verklighet att det finns
goljatar i alla tider och i olika gestalter. Har ni anat
något mardrömslikt i er närhet eller sett hans härjningar i världen, är ni inte ensamma om saken.
David mötte inte Goljat på hans villkor – med rå
styrka. Jesus mötte och möter inte ondskan på ondskans villkor. När Han blev smädad, smädade Han inte
igen. När Han blev slagen, slog Han inte tillbaka.
Jesus besegrade i stället döden inifrån, genom att dö
– det hade djävulen inte tänkt sig – och sedan uppstå
– den modellen fanns inte på kartan.
Jesus’ – och Davids – sätt att möta och besegra
ondskan är förstås en mall också för oss, som kristna
och som kyrka. Vi besegrar inte ondskan genom att
svara med samma mynt som ondskan eller agera på
dess villkor. Ibland ska vi kasta andliga stenar från
herdens ränsel. Ibland ska vi segra genom att lida
och dö.
David var medveten om att Gud gjorde jobbet,
”idag ska Herren utlämna dig åt mig”, sade han till
Goljat. Davids sak var att vara trogen Gud. Det är det
viktiga. ”Det är med Guds finger jag driver ut demonerna” sade Jesus i dagens evangelietext, inte med
något annat. Det gäller också oss.
Att David stred för alla var också en profetia om
Jesus. Jesus stred och vann ställföreträdande för
världen och mänskligheten, som representant för oss
andra. ”Jesus dog, då dog vi alla, Jesus uppstod,
också vi uppstod då till evigt liv”, som påskpsalmen
sjunger.
Så är det också med den kristna kyrkan, alltså
gemenskapen av människor som tror och firar gudstjänst. Vi besegrar det onda som representanter för
alla människor och för vår omvärld, vi gör det ställföreträdande. Vi ber, bekänner och lovsjunger för
allas räkning.
Att David tog Goljats avhuggna huvud till Jerusalem pekar mot Jesu död och uppståndelse, som ju
ägde rum i Jerusalem. Där uppfyllde Gud det löfte
som Han gav efter syndafallet att en människa, ett
Evas barn, en gång skulle söndertrampa ormens,
alltså djävulens, huvud. Det skedde när Jesus dog
och uppstod. Ibland kan man på bilder på Jesu korsfästelse se en dödsskalle under Jesu kors. Det är
djävulens, ormens eller, utifrån dagens text, Goljats
huvud. Det krossades på Golgata i Jerusalem, förebådat när David tog Goljats huvud just dit.
Hur gör vi då, när livet är motigt eller något
skräckinjagande ont, stort eller litet, finns inom synhåll eller när något man inte vill försöker ta makten
över en?
Svaret på den frågan är alldeles för komplicerat
för att rymmas i en predikan. Det grundläggande är
att ”leva i Jesus”. ”Lev i kärlek, som Kristus har älskat
oss och utlämnat sig själv för vår skull”, som det stod
i episteln, alltså den kärlek med vilken Kristus älskar
oss. Det är, kan man säga, att leva i Jerusalem. Livet
med Jesus börjar med dopet, och att bli döpt är att
med-dö och med-uppstå med Jesus (Rom 6:3-11).
Modellen från Jerusalem är alla döptas livsmodell. I
kyrkan och kyrkans liv finns det Jerusalem, där Jesus
dödade ondskan och döden. Här är platsen där David
besegrade Goljat. Här är platsen där Jesus tillsammans med Mikael och hans änglar besegrade ormen
från urtiden (Upp 12:7-12). Här är platsen för den
”nya sången” när Gud vunnit segern med sin starka
hand (Ps 98:1). Kyrkan är det nya Jerusalem (Upp
21:1-5) som väntar oss efter döden.
Det som då passar sig, skrev Paulus i episteln, är
tacksägelse till Gud. Han använder samma ord som
används om nattvarden, eukaristi. Tacksägelsen är
centrum i livet i Jesus. Mässan, den heliga nattvarden, instiftad i Jerusalem, är centrum i Jesus-livet.
Det är ju rätt enkelt när vi ber eller firar mässa
eller lever i bot och bättring, rätt klent i förhållande till
politisk eller militär eller ekonomisk makt. Tja, så sade
Goljat föraktfullt om Davids litenhet och ynkliga
vapen. Något liknande sade man om Jesus på Långfredagen, hånade Honom för Hans maktlöshet och
oförmåga.
Men så fel de hade. Och har.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
