Sovjets fall – En missräkning?
Att Sovjetunionen drogs med dålig ekonomi är ingen hemlighet, men hur stor inverkan
hade det egentligen i stormaktens slutgiltiga fall?
En grav anledning till Sovjetunionens misslyckande torde vara de stora bristerna i det
ekonomiska systemet. Tack vare det kalla kriget och rymdkapplöpningen med USA
satsade Sovjetunionen i det närmaste all teknisk forskning och möjlig budget på utveckling
av militär materiel. Sovjet var av hävd en militärmakt och jag tror här att det fanns en allt
för stor prestige i att inte halka efter västvärlden. Således kunde man inte dra i
handbromsen när det egentligen var dags. Man beräknar att så mycket som 40% av BNP
hade militära ändamål. Dock saknade Sovjet de finansiella medlen som fanns naturligt hos
konkurrenten USA med betydligt större ekonomisk bas. För att hålla samma takt i
upprustningen fick Sovjet prioritera och lägga allt krut på ovan nämnda militärindustri. En
följd blev att man tappade mark på det närmaste alla andra områden i avsaknaden av
finansiering till investering och forskning.
För att mörka att man halkade efter väst i levnadsstandard duperades befolkningen med
statlig propaganda vilken tryckte på det egna systemets storhet och självklarhet. När man
som indoktrinerad sovjet märker att man inte alls har det så bra som man lurats att tro
förstår jag att man snabbt börjar ifrågasätta staten och systemen,
Eftersom det saknades privat äganderätt, vinstintresse och marknader blev det nästan en
naturlig följd att industrierna i stället för att producera, bidra och utveckla Sovjet, i själva
verket blev institutioner för slöseri och nonsensarbete. Begreppet ”Vi låtsas arbeta och ni
låtsas betala oss för vårt arbete” gällde över tiden ute på fabrikerna. Här är det svårt att
inte angripa svagheten i avsaknaden av marknadsekonomi. Oavsett om fabriken där man
arbetade gick med stora förluster så var det aldrig tal om att lägga ned. Staten betalade ut
löner vid fabriker som producerade varor som inte efterfrågades. Samtidigt levde
befolkningen i en vardag med ransonerade konsumtionsvaror, teknisk underlägsenhet och
allmän efterblivenhet.
Legitimiteten för det egna systemet undermineras när befolkningen successivt börjar
märka att gräset ser grönare ut runt hörnet. När ett sådant drev börjar ta form förstår jag
att det blev svårt för staten att skjuta ner tankarna med propaganda och järnhänder vilket
varit ”botemedlet mot huvudvärken” tidigare. Staten fortsätter i stället blint att pumpa in
varenda möjlig rubel i militärindustrin för att upprätthålla stormaktsfasaden gentemot Väst.
USA och Sovjet emellan, ser jag, förutom de diametralt olika ideologierna, till yttermera
visso en annan tydlig skillnad hos länderna. Amerikanerna hade ett betydligt större stöd
från befolkningen i sin upprustning. Deras kapitalistiska system gav varje man möjlighet att
att skapa sig sitt eget liv efter behag. De hade ekonomiska förutsättningar för att gå längst
fram både militärt och samtidigt leda utvecklingen inom övriga industrier.
Kombinationen av urusel ekonomi och konservativa ledares oförmåga att se sanningen
blev enligt mig det som i slutändan avgjorde Sovjets öde. Institutionen som sådan var
svårförändrad i grunden. Trots att deras utopi, kommunismen, kanske var vacker som
tanke. Var den i praktiken omöjlig i och med ledarnas ovilja och oförmåga att ifrågasätta de
egna arbetssätten. I takt med att övriga världen utvecklas och levnadsstandarden ökar
klamrade sig sovjeterna stolt kvar vid gamla strategier och rutiner trots systemets brister.
