Forntiden

Forntiden
Så länge det har funnits människor har instrumentet sång funnits och människor har
i alla tider haft behov av att uttrycka glädje och sorg genom sin röst och därigenom
skapat musik. Hos alla folk och så även i Sverige och nordisk kultur har vi sen forntid
haft arbetssånger som fyllde ett direkt praktiskt behov såsom lockrop och vallsånger.
Arbetssånger satte fart på arbetet och från rytmiskt arbete till lek och dans är steget
inte långt. Eftersom musiken alltid har tyckts som en mystisk kraft som påverkar oss
är det inte konstigt att den förekommit vid religiösa riter genom hela människans
historia.
I det forna Mesopotamien(ca3000-500f.kr.)uppfann man kilskriften som användes
till att förmedla både ord och notera musik. Man har hittat texter med bland annat
berättelser om gudar och anvisningar om klago- och lovsånger, kör mot körsång(antifonal) och solo mot kör-växelsång
(responsorial). Dessa texter genom kilskrifter är de första nedtecknade melodierna i
världen. I dessa texter finns även angivet namnen på lyrans strängar och genom det
vet vi att detta instrument existerade i Mesopotamiens forna rike. Man har även
hittat harpor vid utgrävningar.
Egypten
Musikinstrument användes i Egyptens forna rike redan 5000år sedan. Det var
liknande harpor, flöjter och träblåsinstrument. Lite senare kom även
rytminstrument, lyror och stränginstrument. Många av instrumenten var inhemska
och andra introducerades via utbyte med främre Asien. Tongångarna blandades
senare även med grekisk kultur och det blev ett enda stort kretslopp av blandningar
mellan olika kulturer.
(Bilden föreställer kvinnliga musiker som spelar på flöjt, luta och harpa)
Det fanns både manliga och kvinnliga musiklärare och kvinnliga musikanter och
danserskor i hoven hade en hög ansedd ställning. Sången intog en central plats både
genom solosång och kör, det förekom växelsång och flerstämmighet också i samspel
med instrument.
Antiken
I antikens grekland hade man ett eget system för att notera musik det finns
fortfarandesånger bevarade varav den är Seikilos epitaf som även anses vara den
äldsta fullständigt bevarade musiken i världen. Det fanns stränginstrument såsom
lyra, kithara och en slags harpa kallad trigonon. Bland blåsinstrumenten dominerade
ett instrument kallat aulos som var en föregångare till skalmejan som i sin tur var en
tidig variant av en oboe.
(Bilden föreställer en musiker som spelar aulos)
Även många slaginstrument förekom vid exempelvis religionsutövande och dans.
Det grekiska dramat hade många musikaliska inslag och bestod av solosång och
körpartier. Körpartierna framfördes ofta med dans.
Medeltiden ca500-1500-talet
Medeltiden födde notkonsten, trubadurkonsten och den gregorianska sången samt
flerstämmigheten. Medeltidens musik kan delas upp i den profana(värdsliga) och
den sakrala(kyrkliga). Då det var inom den sakrala musiken som notskriften
utvecklades är det i huvudsak den som bevarats från medeltiden, det var dock
mycket vanligt att kyrkan kopierade populära profana sånger och satte sakral text till
dem och bland annat därav kan vi få inblick i hur även medeltidens profana musik
lät.
Trubadurkonsten uppkom på 1100-talet i Frankrike, en profan musik man kunde
finna i furstars och grevars hov. Musikens lyrik behandlade ämnet kärlek och var
oftast riktat till en gift kvinna som en hyllning till henne. Trubaduren kunde tillhöra
vilket samhällsskikt som helst även om de oftast var adelsmän och skrev och
komponerade sina verk själva, ibland hade de även tjänare till hjälp. Denna
trubadurform utvecklades till mer sceniska spel med dansmusikaliska former såsom
virelai, ballade och rondeau. I dessa framträdanden växlade sången mellan solist och
kör. Guillaume de Poitiers(d. 1127) är kallad den förste trubaduren.
Även Rickard Lejonhjärta (1157-99)ska ha sysslat med trubadurkonst.
Den så kallade Minnessången stod i rak kontrast till trubadurkonsten då den ofta var
rent religiös i sitt syfte, den kvinna som hyllades här var Jungfru Maria. Till skillnad
från trubadurernas jordiska kärlekslängtan diktade man här istället om mer platonsk
kärlek. Ordet Minnesång kommer ur tyskans Minnessang som åsyftar hövisk kärlek.
Notskriften
Det var Guido av Arezzo som på 1030-talet gav namn åt tonerna i hexakordskalan
med ett system kallat solmisationen för att förenkla inlärandet av nya melodier.
Hexakordskalan bestod av sex toner som Guido gav namnen; Ut, Re, Mi, Fa, Sol, La
som motsvarar C, D, E, F, G, A i vår tids tonnamn. Guido använde sig av hymnen
nedan när han namngav tonerna, hymnen användes även sedan som en inlärnings
och minnessång för tonplatserna. De sex första fraserna i hymnen går från skalton C
till A. Detta tonspråk är väldigt likt det vi har idag i vår brukliga durskala. Guidos
system var det som levde vidare och utvecklades.
Innan Guido fanns flera sätt att notera musik på men Guido uppfann den så kallade
linjenotskriften som till skillnad från de gamla systemen var så pass utvecklad att en
sångare kunde sjunga Guidos noterade musik ”a prima vista” utan att någon
behövde förebilda sången.
Den gregorianska sången var alltid enstämmig men ur den utvecklades senare
flerstämmigheten. Namnet är uppkallat efter påven Gregorius den store(540-604)
som ville skapa en standardrepertoar för att ena den kristna världen och därur
myntades den Gregorianska sången. Vid 1000-talet var den standardrepertoar i
praktiskt taget alla västeuropeiska kyrkor.
Den utfördes antingen som ”responsorial” sång, alltså av solist och kör i dialog eller
som ”antifonal” sång då två körer svarar varandra. Den skulle enbart utföras av
röster utan inblandning av några instrument då sången ansågs vara det viktigaste
och renaste sättet att framföra helig musik på. Därför blev också sången det
vanligaste instrumentet under medeltiden. Man skiljde på den ”syllabiska”sången
som innebar att en ton sjöngs per stavelse, och den ”melismatiska” där flera toner
kunde sjungas per stavelse som två varianter av gregoriansk sång. Tonspråket och
repertoaren i form av exempelvis kyrkotonarterna kom bland annat från den Judiska
traditionen och orienten ihop med källor från det Bysantinska riket uppblandat med
germansk kultur och tolkat genom antikens filosofiska tradition. Medeltidens musik
blev alltså ett resultat av många kulturer som influerat varandra.
I den utomkyrkliga musiken var sträng och stråkinstrument som, fela, vevlira, och
luta förekommande och bland blåsinstrument fanns skalmeja och traversflöjt. De
liksom tonspråket tog sig till Europa från bland annat mellanöstern.
Några av Augustinus och Boëthius tankar och idéer om musik under medeltiden.
Augustinus är känd för sin musikåskådning som hade stor inverkan på kyrkan under
medeltiden. Han är författare till de två verken ”Confessiones” och ”De musica” och
genom dem spred sig hans idéer om musiken.
Under medeltiden var kyrkofäderna helt insnöade på att lyckas få musiken att enbart
verka för den kristna kyrkans syfte. Kyrkans verksamhet skulle ju endast vara till för att
tjäna den kristna gudstron och allt som befann sig utanför ramen skulle man egentligen
hålla sig ifrån. Vid Augustinus tid var det väldigt omdiskuterat under vilka
omständigheter musiken skulle få förekomma i kyrkliga sammanhang. I sina verk
försökte Augustinus få ordning på hur man skulle närma sig musiken på ett rentroget
sätt. Han skriver bland annat om den svåra balansgången mellan text och melodi som
även är hans eget problem, samtidigt som han vill njuta och kan beröras av musiken räds
han över att tappa kontrollen över sig själv och sitt sinne och plötsligt finna sig medryckt
av melodin så pass att han glömt att lyssna till orden. Guds ord som har en så långt
högre ställning än musiken och Augustinus känner att han vid sådana tillfällen syndar.
Augustinus uppmanar musiker till att kombinera musikteorin med det praktiska
utövandet för en riktig musiker har enligt honom en musikalisk förståelse och insikt.
Hans idéer och värderingar av musiken hade stor betydelse för hela den kyrkliga världen
under medeltiden och han påverkade många.
Lite efter Augustinus tid fanns Boëthius som var statsman och filosof och levde i Rom.
Han skrev bland annat ”De institutione musica”, hans tankar och idéer hade väldig
inverkan på medeltidens musikåskådning även om han till skillnad från Augustinus inte
skrev i kyrkligt syfte.
Boëthius ser friare på musiken än sin föregångare men är ändå till stor del på samma
linje som Augustinus när han skriver om att man ska passa sig för att snärjas av viss
förledande musik- som kan göra även moralisk kämpe lössläppt och tappa omdömet.
Liksom Augustinus var Boëthius hänförd av antikens filosofer och inspirerad av deras
filosofier skrev han att han ser musik som tal i den form vi kan höra dem och
tonintervaller är talförhållanden. De matematiska talen regerar världen och allt vackert
kan förklaras genom dem, vi människor har lättast att förstå dem när de gör formen
musik. Med andra ord är musik skönhet som tar form genom talen.
Roten till deras tveksamhet inför musiken var som en fruktan för undermedvetna
känslor.
Undermedvetandet är ju något vi inte riktigt kan kontrollera och befinner sig på ett
bakre plan i vårt intellekt mer i form av känslor än tankar som vi lyckats sätta ord på. När
vi upplever någonting är undermedvetandet det första som uppfattar det innan vi kan
identifiera vad det är vi egentligen känner och kan formulera det. Augustinus beskriver i”
Confessions” hur han märker att tanken inte hinner komma före känslan och hur
syndfullt det känns när han njuter utav musiken på ett mer sinnligt plan än förnuftigt.
Lyssningsexempel:
https://www.youtube.com/watch?v=ixW20479qTw
https://www.youtube.com/watch?v=ixW20479qTw
Spotify: ”Musik i sverige från medeltid till barock”
Renässansen Ca1400-1600 ”pånyttfödelse”
Affektläran, vilken innebär att varje stycke, eller del av ett stycke har som mål att
försätta lyssnaren i en viss sinnesstämning, föddes under 1600- och 1700-talen.
Olika intervall och notvärdenas relation till varandra skapade ett slags system för hur
musiken skulle tolkas. Den tyske tonsättaren Quantz sa exempelvis att små intervall
och bundna noter beskriver det ömsinta, smickrande och svårmodiga medan stora
språng och korta notvärden var käcka och glada.
Under renässansen började en pånyttfödelse och en frigörelse från den mörka
medeltiden samtidigt som antikens filosofier återigen väcktes till liv. Man strävade
mot humanism och naturvetenskap och försökte på samma gång återskapa det
antika dramat som så småningom blev grundstenen i det vi idag kallar för opera.
Musikens centrum var inte längre kyrkan utan hoven vilket ledde till att den
världsliga musikens status höjdes avsevärt. Notskriften utvecklades i och med
boktryckarkonsten och musiken fick en mycket större spridning än tidigare. Böcker
var inte längre priviligierat munkar utan alla kunde nu få tag på en bok och lära sig
läsa vilket var revolutionerande.
Vokalmusiken dominerade under Renässansen, det sägs att det var à capella
sångens guldålder. Musikstyckena som skrevs var vanligtvis polyfoniska, alltså
stämmor hade individuella, självständiga melodier fria från varandra. För att alla
stämmor skulle fungera ihop trots sin självständighet använde man sig av
”kontrapunkt” som verktyg. Kontrapunkt är ett stort begrepp och många böcker har
skrivits om hur det fungerar. Palestrina från Italien är en mycket känd tonsättare och
utövare av kontrapunktiska idéer från Renässansen.
Martin Luthers Tankar och idéer om musik från renässansen
Vi känner till Luther som den store reformatorn, han som var grundaren till
protestantism. Klart är att han hade många goda tankar och idéer men vad som kanske
är mindre känt är hans lika goda tankar om musik. Luther var visserligen inte
högutbildad inom musik men kunde både sjunga och spela instrument men kanske
viktigast var att han förstod möjligheterna i musikens enorma genomslagskrafter.
Luther verkade för att allt folk skulle kunna ta till sig mässor och Gudstjänster. Han drog
sig inte för att ta in världslig musik till kyrkan utan tog folkligt kända melodier och
ändrade endast texten för att sedan använda dem som vanliga psalmer. Detta var
förstås speciellt positivt för det vanliga folket eftersom det innebar möjlighet till mer
delaktighet för dem. I princip var bara munkarna musikteoretiskt lärda och de som
kunde konsten att läsa noter, därför blev det mycket lättare för folket med Luthers nya
psalmer eftersom det var världslig musik och folkliga visor som de redan kunde melodin
på. Luther hade alltså även ett pedagogiskt intresse för musiken, han kunde se den
väldigt positiva verkan det hade att tillsätta melodi till en biblisk text. Textens budskap
och påverkan kunde förstärkas med en melodi.
Till skillnad från Augustinus och Boëthius som fruktade musikens makt hyllade Luther
denna mäktiga konstart och han fascinerades av att den kunde behärska människan så
genomgående. Tvärt emot de tidigare tänkarna menar han att örat och sinnena ska
lyssna till musiken och njuta av den istället för att känslokallt avgöra om det är bra eller
dålig musik. Musik skulle enligt hans tycke komponeras av glädje och inte efter en massa
mallar och regler. Luther var en ihärdig förespråkare av musiken och sa bland annat att
”…näst efter Guds ord är det bara musiken som förtjänar att lovprisas som härskaren av
människohjärtats känslor”1 och ”jag önskar sannerligen att alla kristna skulle ära och
älska musikens underbara gåva, vilken är en värdig och dyrbar skatt, som Gud har skänkt
mänskligheten. Musikens rikedomar är så värdefulla och överväldigande att jag saknar
ord varje gång jag försöker tala om dem eller beskriva dem…”.
Luthers tid var ju ganska strax efter digerdödens ände och kanske var det en drivkraft för
att våga gå emot den oftast så konservativa kyrkan- även prästerna dog ju under
digerdöden och de sågs inte som allvetande längre.
Lyssnings exempel:
Spotify: Grex Vocalis ”weep oh mine eyes”
French Chansons “Belle qui tiens ma vie”
Barocken Ca1600-1750 Palestrina och de andra Renässanskompositörerna
lämnade över till de yngre som exempelvis var Claudio Monteverdi. Andra kända
barockkompositörer är Purcell och Händel men den som ofta anses som den störste
kompositören och den som i störst utsträckning satte tonen på barockens musik var
Bach, när han dog 1750 dog även barockens era och övergick i klassicism.
Gradvis förändring av dynamik såsom crescendo och diminuendo användes sällan
under barocken, förändringarna var direkt från piano till forte eller tvärt om.
Renässansens polyfoni(självständiga stämmor) fanns kvar till stor del under
barocken men nu introducerades även homofonin där endast en stämma var
självständig och de andra bildade harmonier. Händel växlade ofta mellan polyfoni
och homofoni genom olika partier i sin musik.
Generalbas(basso continuo) var en slags ackordanalys man använde där man utgick
från bastonen och skrev de tonplatsers siffror man skulle använda. Cembalon som
var barockens version av piano var det instrument som oftast stod för denna
kompningsmetod som blev väldigt vanlig i samband med monodins starka
etablerande under barocken. Monodi är solosång ackompanjerad av ofta just
cembalo genom generalbas. Ur monodin växte kantaten fram som är en solosång
skriven för solist, orkester och ofta kör. Bach skrev många kantater.
De sakrala verken under barocken var ofta oratorier som var ett stort verk med
orkester, kör och solister. Oratorier har alltid berättelser att förmedla men det görs
utan sceniska framträdanden som vi annars känner till det i operor och teaterpjäser.
Ur ett historiskt sångperspektiv har Barocken blivit förknippad med framväxten av
musikdramat och den monodiska sångstilen alltså den solistiska sångstilen. Tidigare
hade körsången dominerat. Operan växte fram som en viktig folklig genre och
tillhörde alltså den profana musikens fack. På operan kunde folket få ta del av
berättelser som inte behövde ha kyrklig anknytning. En av de mest kända
barockoperorna är Dido och Aeneas av Purcell. Claudio Monteverdi sägs ha varit
operans urfader då han skrev Orfeus som blev den första operan i historien.
Några tankar och idéer om musik från Barockens tid
Diskussionerna om musik var nu på en helt ny nivå om man jämför med tidigare
perioder. Medeltidens tveksamhet till musikens positiva verkan hade Barockens filosofer
och tonsättare för länge sedan lämnat bakom sig
Under Barocken fortlöpte intresset för affektläran, den teori som förespråkade att vissa
kombinationer av tonarter, rytmer, tempo etcetera kunde få en åhörare in i ett speciellt
känsloläge.2 Descartes var en av dem som bidrog till tankarna om affektläran med sin
författning ”Les passions de l’âime”. Det fanns både de som var för och de som var emot
affektläran. Georg Muffat var en tysk tonsättare och en av dem som praktiserade
affektläran. Han skrev sviter med olika känslolägen som titlar exempelvis ”ensamhet”,
”otålighet” eller ”trofasthet”. Meningen med sviterna var att åhöraren skulle få en
känsla av till exempel just ensamhet om sviten ”ensamhet” spelades och så vidare. När
tonsättarna skrev efter denna princip höll de sig till en känsla per stycke och uppehöll
samma känsla genom hela stycket, förändringar i känslan var ovanligt förutom i opera
där det var nödvändigt eftersom vi människor, som operan speglar, oundvikligen växlar
mellan olika känslor.
Någon som däremot avvisade affektläran var Johann Kuhnau som ansåg att idén var helt
befängd. Kuhnau menade att vi människor är för olika för att det ska vara möjligt att
med endast instrumentalmusik tvinga in åhöraren i olika känsloupplevelser, det går inte
att planera hur den enskilda individen ska reagera.
Allting handlade förstås inte om affektläran, under Barocken började till exempel
kyrkotonarterna att användas mindre och mindre då man istället fick upp ögonen för att
bruka dur och moll tonarterna. Matematik och musik kopplas alltmer samman och
begreppet ”akustik” uppfinns av Joseph Sauveur. I tyskland fanns under 1600-talet
Athanasius Kircher som skrev ”Musurgia universalis” där han bland annat skriver att ett
folks kultur och sociala förhållanden påverkar musiken och gör den typisk för ett folk och
ett land eller område.
Som i alla epoker blev även Barocken en början till något nytt.
Lyssningsexempel:
Spotify: ”Motet larghetto”
”Dido and Aeneas” 20
Klassicism ca1750-1820
Klassicismen var en kort period i jämförelse med de tidigare. Mozart och Haydyn var
de största revolutionärerna under denna epok. Den tidigare populära polyfonin var
nu så gott som borta och nu regerade istället homofonin. Det var alltså oftast
komponerat så att en stämma hade melodin och de andra skapade harmonier till
melodin. Därmed fick begreppet ”melodi” en ny innebörd och för första gången
skapades slagdängor som var lätta att sjunga med i och nynna på.
Pianots intåg i historien kom under klassicismen och var en viktig del i utvecklandet
av dynamik i musiken, på cembalon kunde man inte göra några förändringar alls i
dynamik men med ett piano var det möjligt och dessutom att göra crescendon och
diminuendon.
Man höll sig inte heller längre till enbart en känslostämning per stycke utan kunde
växla mellan melankolisk moll till glädjefylld dur i samma stycke.
Generalbasens era dog ut under klassicismen då det krävdes för stor teoretisk och
improvisatorisk kunskap för att amatörer skulle klara av det och det blev vanligt
förekommande med piano som ett amatörinstrument i var mans hem och
efterfrågan hamnade istället på folkliga och lättspelade sånger.
Det blev vanligare med profan musik än sakral då de mest framstående
kompositörerna oftast var anställda vid hoven och musik började handla mer om
konst och underhållning. Det finns dock ett par välkända oratorium från epoken som
Skapelsen av Haydyn och Mozarts Requiem.
Utvecklandet av orkestern under klassicismen har betytt mycket och den standard
och de regler man då satte upp för symfoniorkester är de samma vi använder oss av
idag.
En sonat skrevs oftast för ett eller två instrument, pianosonater blev mycket vanliga.
En sonat är uppbyggd efter formen; Exposition, genomföring, återtagning.
Exposition är där man presenterar de musikaliska teman som sonaten bygger på,
ofta var det 2 teman. Genomföringen är variationer på temana och återtagningen är
som en snarlik repris av expositionen men ofta med en Coda vilken innebär en
avslutande slinga som knyter ihop sonaten.
En symfoni är uppbyggd efter strukturen; 4 satser. Den första är en snabb sats,
livlig(allegro), andra satsen är långsam sats(andante), tredje satsen är dansrelaterad
och ofta i tretakt, sista satsen är igen snabb och livlig sats.
Operor, sonater, symfonier, solokonserter och kammarmusik med mera
komponerades i mängder och ofta för stråkkvartetter(en stråkkvartett består av två
fioler, en viola och en cello). Operan delades in i två genrer; opera seria som var
allvarlig och ofta tragisk, och 21
opera buffa som oftast var komisk opera. Två av Mozarts mest kända operor är
Figaros Bröllop och Trollflöjten.
Några tankar under klassicismen
Klassicismen var även perioden för upplysningstiden då kristendomen hade en
trovärdighetskris i och med upptäckter på 1600-talet om gravitationen och att
jorden inte är solsystemets mittpunkt, tro kunde nu ersättas med vetande.
Vetenskapens universum tycktes oförenlig med den tidigare ”av Gud givna
ordningen”. Hierarkier och samhällsklyftor började ifrågasättas. Den starkaste tron
blev nu istället på människans förnuft, man ska inte okritiskt ta in allt vad präster
och makthavare säger, samhället utvecklas bäst av jämlika människor i samverkan.
Alla dessa nya tankar ledde fram till en höjdpunkt som blev franska revolutionen
1789-99.
Romantiken ca1820-1910
Det sägs att Beethoven drog igång romantiken och han influerade många
kompositörer under den romantiska epoken. Romantiken avlade fler välkända
kompositörer än vad klassicismen gjorde med namn som Wagner, Brahms, Chopin,
Schubert och Tjajkovskij.
Romantiken blev en extrem period då de klassiska riktlinjerna och reglerna för
musikskapande lämnades och musik blev mer av en konstart i kompositörernas
experiment. Starka känslor skulle speglas i musiken och kompositörerna ville vara
helt fria i sitt skapande vilket kunde innebära att exempelvis taktarten plötsligt
ändrades från ¾-delstakt till 13/16delstakt. Melodierna var ofta flödande och vackra
men också föränderliga i sitt tonspråk, ofta användes kromatik och stora
intervallsprång vilket inte hade nyttjats i tidigare epoker. Extremt blev det även i
dynamikskillnader då man sökte efter effektfulla uttryck och i noterna kunde det stå
fyra forte f påföljt av lika många piano P.
Både homofoni och polyfoni användes. Orkestrarna blev större och instrumenten
utökades med exempelvis piccolaflöjt, engelskt horn, tuba, harpa och kontrafagott.
Roantiken bjöd på alla former av musik som klassicismen hade såsom sonater och
symfonier.
Chopin utvecklade formen av verk skrivna för pianosolister.
Operan togs till nya nivåer av uttryck och hänförelse. Wagner skrev mästerverket om
Nibelungens ring baserad på tyska legender. Verket bestod av 4 sammanhängande
operor;
Rhenguldet- där härrskarringen skapas och förbannas
Valkyrian- syskonen Siegmund och Sieglinde blir kära och får sonen Siegfried.
Valkyrian Brünnhilde hjälper dem och får därför straffet att bli nersövd omringad av
eld.
Siegfried- han växer upp, erövrar ringen och uppväcker Brünnhilde.
Ragnarök- Kampen om ringen förtsätter, Siegfried dödas och Brünnhilde lämnar
tillbaka ringen till naturen.
Kvinnliga sopraner utkonkurrerar kastratsångare och operans första primadonnor
kom till. En sådan var exempelvis Angelica Catalani som sjöng ända upp till
trestrukna g och ansågs vara tekniskt fulländad. Under senromantiken utvecklades
operetten som blev väldigt populär och det uppstod en kommersialisering och
massproduktion av publiksuccéer, operetten var romantikens musikal.
Under romantiken utveckades baletten till den form vi känner den även idag även
om den har långt äldre anor än så. Den kvinnliga dansaren blev nu i centrum,
tåspetstekniken utvecklades och den manliga dansaren blev mer till för att stötta
och lyfta den kvinnliga dansaren. Tjajkovskij skrev de genom tiderna mest kända
baletterna av alla däribland dem Svansjön och Törnrosa.
Tankar och idéer under romantiken
Romantikens tankar och idéer blev en reaktion mot upplysningstidens
förnuftstänkande, det hade ju ändå bara lett till krig och död i form av franska
revolutionen. Romantikerna hävdade istället att det var känslan som var viktiga.
Man studerade själen och metafysik hellre än matematik. Konstnären hyllades som
ett skapande geni. Individualisten föddes nu. Många blev också nationalromantiska
och man drömde sig tillbaka till en medeltid av hjältemod. Nationaliteten blev även
viktig då man sökte efter gemenskap och vi-känsla. Genom musiken och konsten
försökte man närma sig människans innersta väsen.
Man strävade efter att bli ett med naturen och man tänkte sig att hela naturen fanns
inom människans själ.
Modernism och 1900-talet
Modernismen markerar brottet med romantiken, nu var det nytänkande som
betonades. Gärna expressivt och gränstänjande, ramarna för vad som ansågs vara
musik sprängdes och man hade en idé om att musiken fanns överallt såkallad
”ljudbaserad komposition” där inspelat fågelkvitter kunde arrangeras till musik.
!900-talets nya teknikmöjligheter var alltså en viktig del i utvecklingen. Man börjar
prova nya sätt att spela på för att se vad man kan få ut i ytterlighet av ett
instrument. Man övergav gamla regler och klassiska system, man skrev musik utan
tonarter och Arnold Schönberg skapade tolvtonsmusiken som går ut på att alla toner
i tolvtonsskalan ska utnyttjas i en komposition men samma ton får endast spelas en
gång. Det är nu den ”klassiska” musiken börjar låta som den kommande
experimenterande frijazzen. Man har dock fastställt att skillnaden är att klassisk
musik ska vara noterad. Igor Stravinskij är en av 1900-talets mest kända klassiska
kompositörer. Han skrev efter klassicismens principer fast på ett mer fritt sätt än vad
en kompositör som levde under klassicismen skulle gjort. Mot slutet av karriären
började även han experimentera med tolvtonsteknik. Han skrev operan Näktergalen
och baletten Petrusjka.
Béla Bartók är också en av modernismens kända tonsättare. Han var från ungern och
var intresserad av sitt lands folkmusik.