EUROPEISKA
KOMMISSIONEN
Bryssel den 26.2.2015
SWD(2015) 20 final
ARBETSDOKUMENT FRÅN KOMMISSIONENS AVDELNINGAR
Rapport om
EUROOMRÅDET
{COM(2015) 85 final}
Detta dokument är ett arbetsdokument från Europeiska kommissionen. Det utgör inte
och föregriper inte kommissionens officiella ståndpunkt i frågan.
SV
SV
SV
SV
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sammanfattning ......................................................................................................................... 2
1.
Bakgrund: den ekonomiska situationen och utsikterna för euroområdet ..................... 4
2.
Strukturella frågor ........................................................................................................ 6
2.1.
Strukturpolitiska reformer ............................................................................................ 6
2.2.
Budgetpolitik .............................................................................................................. 13
2.3.
Politik för finanssektorn ............................................................................................. 19
1
SAMMANFATTNING
Euroområdet fortsätter sin pågående återhämtning, och för första gången sedan 2007
förväntas alla dess ekonomier åter växa i år. De beslutsamma politiska åtgärderna och de
sjunkande råoljepriserna bör stödja tillväxten, men den ekonomiska återhämtningen begränsas
av den långa perioden med svag tillväxt och av återverkningarna av den senaste ekonomiska
och finansiella krisen, t.ex. fortlöpande extern ombalansering, hög offentlig och privat
skuldsättning med tillhörande skuldsaneringstryck, hög arbetslöshet och lågt förtroende samt
ihållande låga investeringar. Det krävs ytterligare beslutsamma politiska ansträngningar för att
permanent råda bot på dessa brister.
Den senaste krisen har visat att chocker kan spridas snabbt och kraftfullt över gränserna i
euroområdet. De nära kopplingarna mellan euroområdets ekonomier innebär att den
makroekonomiska politiken kan få betydande spridningseffekter genom handel och finansiella
kanaler och eftersom nationella politiska beslut får konsekvenser för resten av euroområdet.
Krisen har satt fokus på negativa spridningseffekter och återkopplingar, men det finns samma
möjligheter att skapa en positiv dynamik och utveckling och stärka synergieffekterna genom
att främja samordnade och konsekventa politiska beslut i medlemsstaterna. Euroområdets
ekonomier befinner sig i olika faser i anpassningsprocessen och utmaningarna för de mest
krisdrabbade euroländerna begränsar deras förmåga att bidra till tillväxt i euroområdet.
Obalansernas omfattning före krisen, positionen i konjunkturcykeln och det budgetpolitiska
utrymmet varierar avsevärt mellan olika medlemsstater. Den förda politiken inom
euroområdet bör främja tillväxt och samtidigt säkerställa att framstegen i ombalanseringen
inte äventyras. I många av euroområdets ekonomier är skuldsaneringsprocessen långt ifrån
slutförd. Om och hur reformerna nu genomförs kommer att avgöra euroområdets
tillväxtpotential på medellång till lång sikt.
Omfattande åtgärder har redan vidtagits under det senaste året genom lanseringen av
kommissionens investeringsplan, Europeiska centralbankens penningpolitiska beslut och de
stora steg som tagits mot bankunionen.
Eurogruppen har successivt intagit en mer aktiv roll när det gäller att utforma samordnade
politiska åtgärder, främja en samsyn på de politiska utmaningarna och stärka förtroendet hos
euroområdets huvudaktörer. De särskilda rekommendationerna för euroområdets enskilda
medlemsstater och euroområdet som helhet har dock ännu inte genomförts fullt ut.
Utmaningar återstår på följande områden som hör samman inbördes:
Långtgående strukturreformer som ökar konkurrenskraften och tillväxtpotentialen har
fortfarande genomförts i otillräcklig omfattning i euroområdet. Den externa
ombalansering pågår, men framstegen har varit ojämna och de stora överskotten i
bytesbalansen har inte justerats. Det finns tecken på en förbättring på arbetsmarknaderna,
men arbetslösheten är fortfarande hög och den stigande långtidsarbetslösheten riskerar att
rota sig och ytterligare förvärra fattigdomen. Mot denna bakgrund kan långtgående
strukturreformer göra det möjligt att underlätta den nödvändiga ekonomiska anpassningen
i euroområdet och att öka tillväxten i de länder som genomför sådana reformer. Om alla
medlemsstater genomför reformerna tillsammans ger de fördelar för euroområdet som
helhet genom positiva spridningseffekter, men justeringen av de samlade obalanserna
kommer ändå att ta tid. Vissa av strukturreformernas kortsiktiga effekter på ekonomin kan
vara negativa när penningpolitiken begränsas till den undre nollgränsen (dvs. när räntorna
ligger nära noll och inte kan sänkas mycket mer). Reformerna kan dock anpassas för att
minimera eventuella negativa effekter på kort sikt. Tanken att en senareläggning av
strukturreformerna inom en överskådlig framtid skulle förbättra de ekonomiska villkoren
vid nollgränsen stöds därför inte.
2
Samordningen av budgetpolitiken är fortfarande otillfredsställande. Den sammantagna
budgetpolitiska bilden i euroområdet har förbättrats avsevärt sedan krisen började och den
samlade budgetpolitiska situationen är i stort sett neutral, vilket kan anses utgöra en
godtagbar balans mellan att säkerställa hållbarhet och stabilisera konjunkturcykeln. Det är
dock stora skillnader mellan medlemsstaterna, vilka inte alltid återspeglar de
budgetpolitiska utmaningarnas omfattning och medlemsstaternas skyldigheter enligt
stabilitets- och tillväxtpakten. Vissa länder klarar inte att fullgöra sina skyldigheter enligt
stabilitets- och tillväxtpakten, medan andra fortfarande har handlingsutrymme enligt
reglerna för stabilitets- och tillväxtpakten. En bättre samordning skulle främja tillväxten i
euroområdet som helhet, om de medlemsstater som saknar budgetpolitiskt utrymme skulle
anstränga sig att återfå sådant utrymme och de medlemsstater som har sådant utrymme
utnyttjar möjligheten att stimulera den inhemska efterfrågan, med särskild tonvikt på
investeringar. Potentiellt stora och positiva spridningseffekter på tillväxten skulle kunna
skapas genom mer samordnade insatser. Om flexibiliteten i stabilitets- och tillväxtpaktens
regler utnyttjas kommer detta att hjälpa medlemsstaterna att genomföra sina
investeringsplaner och strukturreformer. De budgetpolitiska strategierna är ännu inte
tillräckligt tillväxtvänliga. På inkomstsidan är skattesystemen fortfarande inte tillräckligt
effektiva och skatterna på arbete är alltför höga, trots förbättringar på senare tid som
stimulerats av den ökade samordningen inom Eurogruppen. På utgiftssidan är de
offentliga investeringar som stöds av en sund kostnadsnyttoanalys och andra offentliga
utgifter med starka positiva effekter på tillväxten alltför låga. I utgiftsöversynerna har
behovet av ökad effektivitet i den offentliga förvaltningen betonats.
Villkoren på den finansiella marknaden i euroområdet har förbättrats, men utlåningen
till den privata sektorn är fortfarande låg och den finansiella marknaden är fortfarande
alltför splittrad. Lanseringen av EU:s investeringsplan, tillsammans med Europeiska
centralbankens utökade program för köp av tillgångar, väntar fortfarande på
kompletterande åtgärder i den bredare finanssektorn för att främja utlåning. Den
gemensamma regelboken tillämpas ännu inte konsekvent av bankerna i euroområdet.
Diversifieringen av finansieringskällorna i riktning mot mer marknadsbaserad finansiering
har ännu inte tagit fart. Bättre integrerade och effektivare kapitalmarknader skulle ge
ytterligare medel för investeringar samt göra den europeiska ekonomin mindre beroende
av banker och dess finansiella strukturer mer balanserade och stabila.
3
1.
BAKGRUND: DEN EKONOMISKA SITUATIONEN OCH UTSIKTERNA FÖR EUROOMRÅDET
Euroområdet fortsätter sin pågående återhämtning, och för första gången sedan 2007
förväntas alla dess ekonomier åter växa i år. Återhämtningen är dock fortfarande svag. De
sjunkande oljepriserna och stödpolitiken förväntas stimulera tillväxten, men de svaga
investeringarna, den avstannande tillväxten hos euroområdets huvudsakliga handelspartner
och det försämrade geopolitiska läget är till nackdel för utvecklingen på kort sikt. Den mycket
låga inflationen till följd av den svaga ekonomin och de sjunkande energi- och
livsmedelspriserna försvårar skuldminskningen och justeringen av relativpriserna, alltmedan
skillnaderna i skuldnivåer och konkurrenskraft består. De regionala och konjunkturbundna
skillnaderna har förvärrats i euroområdet, eftersom medlemsstaternas ekonomiska och
finansiella utmaningar har varierat och de nationella myndigheterna inte har reagerat lika
snabbt. En måttlig återhämtning förväntas dock under 2015 och 2016, men riskerna
beträffande de ekonomiska utsikterna går dock fortfarande mer i negativ riktning.
Den ihållande låga tillväxten är delvis ett direkt resultat av den ekonomiska anpassningen
efter den globala finansiella och ekonomiska krisen och den påverkar de ekonomiska
utsikterna på kort sikt. Förtroendet har försvagats och ett skuldsaneringstryck vilar fortfarande
över både den privata och den offentliga sektorn. En intern och extern anpassning sker, men
den är i högsta grad ojämn mellan länderna. Den potentiella tillväxten har minskat genom en
minskad kapitalbildning och hög arbetslöshet, och den strukturella arbetslösheten har ökat.
Den ihållande låga tillväxten är också kopplad till vissa utmaningar på medellång sikt som var
uppenbara redan före krisen, t.ex. den låga faktorproduktiviteten och den åldrande
befolkningen. Tillväxtutsikterna begränsas också av ett svagt investeringsklimat och en hög
arbetslöshet. Dessutom kvarstår den strukturella stelheten på de nationella arbets- och
produktmarknaderna, vilket bromsar effekterna av penningpolitiska åtgärder och förhindrar en
snabb anpassning av den reala ekonomin till de negativa ekonomiska chockerna.
Fragmenteringen på den finansiella marknaden längs nationella gränser har minskat, men har
ännu inte återgått till den situation som rådde före krisen.
Många av euroområdets nuvarande problem återfinns även i andra utvecklade ekonomier,
men bristerna i den ekonomiska och monetära unionens (EMU) struktur har bidragit till den
djupa krisen i euroområdet. Medvetenheten har ökat när det gäller behovet av att åtgärda de
brister som rör styrningen av EMU och att stärka dess struktur så att den blir robust och
motståndskraftig. Det komplexa systemet av inbördes sammanverkande ekonomiska variabler
och det stora ömsesidiga beroendet mellan medlemsstaterna i en monetär union understryker
vikten av en konsekvent och samordnad strategi både på nationell nivå och inom
euroområdet. Detta har lyfts fram genom den senaste krisen, som visade att chocker snabbt
kan spridas över gränserna och vara omfattande, och att de gemensamma chockerna kan ge
mycket olikartade effekter på tillväxten i olika länder, på grund av de fortsatta stora
skillnaderna vad gäller ekonomiska och institutionella strukturer i medlemsstaterna. EMU:s
unika struktur understryker behovet av en samarbetsstrategi för att uppnå en mer samordnad
privat och offentlig anpassning som stöder den inhemska efterfrågan på kort sikt och för att
stimulera strukturella förändringar i syfte att öka tillväxtpotentialen på längre sikt.
4
Euroområdet är inte bara en enkel summering av dess beståndsdelar. De krisrelaterade
chockerna och den bristande samordningen av de politiska åtgärderna under krisen spred sig
över nationsgränserna och skapade existensrisker för hela euroområdet. På samma sätt kan en
nära samordning av de politiska åtgärderna mellan medlemsstaterna skapa positiva
synergieffekter, ge upphov till positiv återkoppling mellan olika politikområden och stimulera
positiva spridningseffekter mellan medlemstaterna.
Rekommendationerna till euroområdet i samband med den europeiska planeringsterminen har
redan visat sig vara värdefulla genom att de främjar en starkare politisk samordning i
euroområdet. Eurogruppens ökade egenansvar för rekommendationerna för euroområdet har
under det senaste året underlättat framsteg på en rad viktiga politikområden. Till följd av detta
har granskningen av utkasten till budgetplaner utmynnat i att medlemsstaterna gjort fasta
åtaganden om att anpassa sin budgetpolitik. Eurogruppen har diskuterat reformplanerna
utförligt och främjat samsyn i viktiga frågor, t.ex. om strukturreformernas potentiella fördelar,
inklusive frågor som rör åtgärder beträffande höga skatter på arbete och effekterna av den
ojämna ekonomiska anpassningen inom EMU. Detta har bidragit till att man har funnit en
samsyn på de nuvarande politiska utmaningarna, identifierat bästa praxis och underlättat en
bättre samordning av de politiska åtgärderna i riktningar som främjar tillväxten.
För en fortsatt och förstärkt återhämtning krävs det ytterligare och beslutsamma politiska
ansträngningar. Strukturpolitiska, budgetpolitiska, finanspolitiska och penningpolitiska
åtgärder inom ramen för en integrerad, tillväxtfrämjande strategi, skulle kunna råda bot på den
ihållande låga tillväxten, både på efterfråge- och utbudssidan i våra ekonomier. De
huvudsakliga utmaningarna för euroområdet är att
(i) stödja en balanserad anpassning inom den privata och den offentliga sektorn,
(ii) öka ekonomins tillväxtpotential på medellång till lång sikt, och
(iii) fullborda EMU:s struktur.
Investeringar måste spela en avgörande roll. Breda politiska lösningar krävs även för att
överbrygga produktionsgapet och öka den potentiella produktionen för att trygga Europas
framtid på lång sikt, också med tanke på EU:s åldrande befolkning.
Utmaningar på kort sikt: Bedömningen av 2015 års utkast till budgetplaner tyder på att det
finns utrymme för en bättre samordning av de skilda budgetåtgärderna hos euroområdets
medlemsstater. Medlemsstater som saknar budgetpolitiskt utrymme måste arbeta för att
återvinna det, medan länder med större budgetpolitiskt utrymme bör utnyttja möjligheten att
stimulera den inhemska efterfrågan, särskilt för att främja investeringar. Detta skulle främja
tillväxten och bidra till att ta vara på positiva spridningseffekter i euroområdet.
Investeringsplanen kommer att bidra till en mer tillväxtfrämjande budgetpolitik och prioritera
produktiva investeringsmöjligheter. De penningpolitiska åtgärderna kommer också att spela
en viktig roll för att öka förtroendet och tillväxten genom de vanliga och extraordinära
penningpolitiska åtgärder som aviserats. Hur effektiva dessa åtgärder blir kommer också att
bero på reformåtgärder på andra politikområden (budget- och strukturpolitik), hur ambitiöst
åtgärderna utformas och hur beslutsamt de genomförs.
Utmaningar på medellång sikt: Lämpliga och väl genomförda strukturreformer på arbets-,
produkt- och finansmarknaderna har fortfarande inte genomförts tillräckligt snabbt och
5
kraftfullt. Justeringen av de samlade obalanserna kommer dock fortfarande att ta tid. Vissa av
strukturreformernas kortsiktiga effekter på ekonomin när penningpolitiken begränsas till den
lägre nollgränsen (dvs. när räntan ligger nära noll och inte kan sänkas mycket mer) kan vara
negativa, men dessa effekter kommer sannolikt att vara små och beror på vilka åtgärder som
vidtas. Åtgärderna kan anpassas för att minimera eventuella negativa effekter på kort sikt.
Tanken att senarelagda strukturreformer skulle förbättra de ekonomiska villkoren i det
nuvarande läget stöds därför inte1. När några länder genomför dessa reformer samtidigt för att
ta vara på positiva spridningseffekter kan de positiva effekterna förstärkas. En stor del av
dessa positiva effekter kommer att uppstå genom åtgärder som undanröjer regler som hindrar
investeringar, framsteg på sådana områden som tjänster, energi, telekommunikation och den
digitala ekonomin, bättre allmänna villkor för företagen, arbetsmarknadsreformer, ökad
tillgång till långsiktig finansiering samt en fullbordad bankunion för att åtgärda den
finansiella fragmenteringen och säkerställa finansiell stabilitet.
Utmaningen på lång sikt är att komma till rätta med bristerna i EMU-strukturen.
2.
2.1.
STRUKTURELLA FRÅGOR
Strukturpolitiska reformer
I 2014 års landsspecifika rekommendationer för euroområdet efterlystes
strukturreformer i euroområdet för att främja tillväxt, konvergens och anpassning av
interna och externa obalanser. Behovet av att övervaka, bedöma och stimulera framsteg i
genomförandet av reformåtagandena framhölls, särskilt för de medlemsstater i euroområdet
som har alltför stora obalanser som kräver beslutsamma politiska åtgärder i syfte att begränsa
oönskade spridningseffekter till euroområdet som helhet. I rekommendationen efterlystes
lämpliga strategier i länder som har stora överskott i bytesbalansen, i syfte att bidra till
positiva spridningseffekter. I rekommendationerna föreslogs även regelbundna tematiska
diskussioner om strukturreformer på arbets- och produktmarknaderna med potentiellt stora
spridningseffekter, med särskild inriktning på att minska den höga skattekilen på arbete och
att reformera tjänstemarknaderna.
Överlag har vissa framsteg gjorts när det gäller att genomföra strukturreformer under
2014 (se tabell i bilagan). Sammantaget har dock takten i genomförandet av
strukturreformerna i euroområdet som helhet inte ökat under 2014.
Den externa ombalanseringen i euroområdet fortsätter. I flera länder i euroområdet har
bytesbalansen justerats från mycket höga underskott före krisen till balans eller överskott i
bytesbalansen. En stor del av denna justering är inte konjunkturbunden och förväntas kvarstå
när väl den allmänna ekonomiska situationen ljusnar2. En viktig följd av detta är att
euroområdet som helhet har en alltmer positiv bytesbalans. Den ökade från ett underskott på
0,8 % av BNP under 2008 till ett överskott på 2,0 % av BNP år 2013 och till 3,2 % år 2014
(se figur 1). Anpassningen i de skuldsatta länderna har i hög grad drivit på ombalanseringen i
euroområdet, med borgenärstater som inte har justerat sina överskott. Överskott i
bytesbalansen är inte lika riskabla som stora underskott, men kräver övervakning och
1
2
Se ”Structural reform at the zero lower bound”, Quarterly report on the euro area vol. 13, utgåva 3, 2014.
Se Quarterly Report on the Euro Area, vol. 13, nr 4, Europeiska kommissionen.
6
eventuella politiska åtgärder, eftersom de tyder på att den inhemska tillväxten kan vara
dämpad och att de ekonomiska resurserna kanske inte har fördelats på ett effektivt sätt.
Den fortsatt höga skuldsättningen hämmar fortfarande ekonomin. Trots de justerade
flödena är stockarna av externa skulder fortfarande mycket höga, särskilt i vissa länder (se
figur 2). I några länder låg nettoutlandsskulden nära eller över årsproduktionen 2013. Få har
noterat någon förbättring den senaste tiden. Den största delen av nettoutlandsskulden i
länderna med anpassningsprogram består av skulder som medför hållbarhetsrisker. För att
minska den höga externa skuldsättningen till mer hållbara nivåer måste de förbättrade
bytesbalanserna bibehållas i framtiden. I vissa fall kan också ytterligare förbättringar krävas
genom ännu större handels- och bytesbalansöverskott.
Vissa faktorer försvårar för närvarande anpassningsprocessen. De satsningar som görs
för att återfå konkurrenskraften och jämvikten i den externa bytesbalansen försvåras av att
inflationen och tillväxten är lägre än förväntat i kombination med stelheter som gör att priser
och löner inte justeras nedåt. Denna situation innebär att resurser överförs från gäldenärer till
borgenärer. Den mycket låga inflationen bidrar till att stödja konsumtionen, men försvårar
anpassningen av relativpriserna i euroområdet. En stor utmaning för de skuldsatta länderna är
att undvika reformtrötthet och fortsätta att genomföra reformer och strategier för att befästa
sin ställning, men en anpassning i borgenärländerna skulle kunna ge positiva
spridningseffekter för resten av euroområdet. Den nuvarande deprecieringen av euron, de
sänkta oljepriserna och de extraordinära penningpolitiska åtgärderna förväntas bidra till en
ombalansering särskilt i de skuldsatta länderna. Detta beror på att de generellt sett har en
större elasticitet när det gäller exportpriser, högre energiintensitet, allmänt sett större
räntedifferenser för obligationer och relativt blockerade bankutlåningskanaler. På det
internationella planet måste euroområdet framstå som trovärdigt och genomföra lämpliga
strategier för att främja ekonomisk anpassning.
Företagens och hushållens skuldsanering pågår. Minskningen av de utestående privata
skulderna är fortfarande i sin linda3. Den stora utlandsskulden i vissa länder i euroområdet
återspeglar den höga skuldsättningen i både den privata och den offentliga sektorn. Det är
särskilt skuldsaneringstrycket inom den privata sektorn, både på hushållen och på företagen,
som håller tillbaka den privata konsumtionen och de privata investeringarna. Detta tryck har
delvis minskat i förhållande till nivån före krisen. Negativa kreditflöden har hittills varit den
främsta orsaken till minskningen av skulden i förhållande till BNP, vilket medfört betydande
dominoeffekter på ekonomin. Den tröga eller till och med negativa BNP-tillväxten har varit
till nackdel för en minskning av skuldkvoten.
Se ”Private Sector Deleveraging, where do we stand”, Quarterly Report on the Euro Area, vol. 13, nr 3,
Europeiska kommissionen.
3
7
Figur 1: Bidrag till euroområdets bytesbalans
(i % av euroområdets BNP)
Figur 2:
Finansiell
nettoställning
mot
omvärlden för högt skuldsatta länder (i % av
BNP), 2013
4
60
40
3
20
0
-20
1
% av BNP
% av EO18 BNP
2
0
-1
-40
-60
-80
-100
-120
-2
-140
-3
-4
02q1
FR
PT
04q1
06q1
DE
ES
08q1
EL
Övriga
10q1
12q1
IT
EO18
EL
IT
14q1
SI
DE
IE
NL
ES
EO
PT
NL
Källa: Europeiska kommissionen.
Anm.: Euroområdets bytesbalans beräknas som
summan av de enskilda medlemsstaterna bytesbalans.
Den är en glidande summa för fyra kvartal.
Källa: Europeiska kommissionen.
Flera ekonomier har fortfarande stora skuldsaneringsbehov. Skuldsaneringsbehovet inom
den privata sektorn är större än 30 % av BNP i ett antal länder, däribland i vissa länder där
den redan har minskat betydligt. På grund av bristerna i kreditmarknadsvillkoren och
balansräkningarna inom den privata sektorn som kräver en snabbare anpassningstakt kan den
aktiva skuldsaneringen förväntas fortsätta.
De konjunkturbundna skillnaderna är stora i euroområdets medlemsstater.
Konjunkturbundna skillnader är till viss del oundvikliga i en monetär union. De avspeglar
skillnader när det gäller ekonomiska strukturer, institutioner och motståndskraft samt
anpassning till ekonomiska chocker. De är dock ett problem om de är alltför stora och
ihållande över tiden. De stora konjunkturbundna skillnader som nu konstateras i euroområdet
kan huvudsakligen förklaras med stora skillnaderna i medlemsstaternas ekonomiska
strukturer, otillräcklig nationell ekonomisk politik, bristande gränsöverskridande integration
och brister i EMU-strukturen, inklusive otillräcklig riskspridning via finans- och
kapitalmarknaderna. De visar också att anpassningen till chockerna, särskilt på det finansiella
området, fortfarande går långsamt i euroområdet, särskilt vid en åtstramad budgetpolitik och i
avsaknad av en fullt utvecklad bankunion.
Arbetsmarknaderna förbättrats, men arbetslösheten är fortfarande hög. För första
gången sedan krisens början konstaterades under 2014 en viss konvergens när det gäller läget
på arbetsmarknaden, med en minskad arbetslöshet även i de euroländer som hade den största
ökningen av arbetslösheten till följd av statsskuldskrisen. Arbetslösheten var i stort sett stabil i
8
länder med låg arbetslöshet. Bristen på en övergripande arbetsmarknadsförbättring noterades i
vissa länder med en arbetslöshet på över 10 %, och skillnaderna i arbetslöshetstalen mellan de
olika länderna nådde 20 procentenheter. Med en långtidsarbetslöshet på närmare 50 % av den
totala arbetslösheten under 2014 (se figur 3) och en fortsatt hög ungdomsarbetslöshet finns det
fortfarande en risk att vissa höga arbetslöshetstal kan komma att bli strukturella. Processen
med att omfördela resurser från den sektor som inte är exponerad för internationell handel till
sektorn som är exponerad för internationell handel fortsatte i länderna med
anpassningsprogram, med stöd av en måttligare löneutveckling i den sektor som inte är
exponerad för internationell handel. Utöver en justering av relativlönerna krävs det
skräddarsydda strategier för att främja en snabbare omfördelning av resurser mellan
sektorerna och bidra till att åtgärda långtidsarbetslösheten. Betydande kompetensglapp
hindrar bättre arbetsmarknadsvillkor i flera medlemsstater som särskilt är i behov av att
genomföra strategier med inriktning på den lågkvalificerade arbetskraften. Åtgärderna för att
uppmuntra livslångt lärande är inte tillräckliga för att ta itu med den utmaning som en
åldrande arbetskraft och arbetskraftens rörlighet medför.
Figur 3: Långtidsarbetslöshet (minst ett år) i
EU, euroområdet och USA (i % av den totala
arbetskraften)
EU
Euroområdet
2014q1
2014q2
2013q1
2012q1
2011q1
2010q1
2009q1
2008q1
2007q1
2006q1
2005q1
7
6
5
4
% 3
2
1
0
US
Källa: Europeiska kommissionen och U.S. Bureau of
Labor Statistics.
Efter försämringen i krisens kölvatten har den sociala situationen i euroområdet inte
förbättrats nämnvärt. De senaste tillgängliga uppgifterna visar att den allmänna risken att
drabbas av fattigdom och allvarlig materiell nöd började minska på årsbasis under 2013, till
16,7 % respektive 7,4 %. Andelen människor som bor i hushåll med mycket låg
arbetsintensitet och andelen fattiga bland de förvärvsarbetande ökade dock något till 10,9 %
respektive 11,5 %, vilket huvudsakligen berodde på utvecklingen i de länder som drabbats
hårdast av krisen. Fattigdomsklyftan fortsatte också att öka till 24,0 % år 2013, till följd av
den fortsatta negativa utvecklingen i de euroländer som måste göra kraftiga justeringar. I de
länder som drabbats hårdast av krisen har andelen människor som lever i fattigdom och
allvarlig materiell nöd fortsatt att öka markant, och i ett antal medlemsstater har de nationella
inkomstnivåerna sjunkit. Den sociala utvecklingen kan påverka den långsiktiga tillväxten och
9
statsskuldens hållbarhet på flera sätt4. Fattigdom kan inverka negativt på produktiviteten
genom sämre tillgång till utbildning och hälso- och sjukvård, samtidigt som bristande
jämlikhet kan få negativa konsekvenser för tillväxten i form av ökad privat skuldsättning och
lägre konsumtionstillväxt. Den höga ungdomsarbetslösheten och den stigande
långtidsarbetslösheten får negativa sociala och ekonomiska konsekvenser på lång sikt.
Långtidsarbetslösheten är en av de faktorer som är närmast kopplad till fattigdom i Europa5.
Arbets- och produktmarknaderna i euroområdets länder kännetecknas fortfarande av
en betydande stelhet som hämmar den inre marknaden. En sådan stelhet kan inskränka
medlemsstaternas möjligheter att anpassa sig till ekonomiska chocker, vilket förhindrar att
EMU fungerar smidigt.
Den potentiella tillväxten minskade i nästan alla länder i euroområdet mellan 2007 och
2013. Minskningen var mest påtaglig hos de ekonomiskt mest sårbara euroländerna och i de
baltiska staterna. I de medlemsstater där inkomstnivåerna ligger lägre än genomsnittet i
euroområdet har därför den potentiella tillväxten minskat mest. I vissa av dessa länder
förvärrades den ökade arbetslösheten av en negativ utveckling vad gäller befolkning i
arbetsför ålder och arbetskraftsdeltagande. Denna arbetskraftsminskning var huvudorsaken till
den minskade potentiella tillväxten. Även kapitalets och den totala faktorproduktivitetens
bidrag till den potentiella tillväxten minskade i samtliga medlemsstater under 2007–2013.
Det krävs ett nytt åtagande för strukturreformer i syfte att öka konkurrenskraften och
tillväxtpotentialen. Inför införandet av euron trodde man att den gemensamma valutan i sig
skulle kunna fungera som ett incitament för reformer, eftersom växelkursen inte längre skulle
kunna användas för att öka konkurrenskraften. Så blev inte fallet, och strukturreformerna har
varit långt ifrån tillfredsställande. Sedan krisen har omfattande strukturreformer genomförts i
flera länder i euroområdet, särskilt i länderna med anpassningsprogram. Reformerna har
fortsatt under 2014 och bidragit till den pågående anpassningen. Reformframstegen i
euroländerna ligger dock fortfarande betydligt under de nivåer som fastställdes i de särskilda
landsspecifika rekommendationerna. det praktiska genomförandet har dessutom ibland stannat
av, och det finns en risk för bakslag så snart de akuta finansieringsbehoven avtar och de
ekonomiska villkoren förbättras. Genomförandet av lämpliga reformer i alla euroländer skulle
bidra till att stimulera den inhemska efterfrågan och underlätta ansträngningarna för att
återställa konkurrenskraften och tillväxten i euroområdet. Modellsimuleringar visar dessutom
att ett samtidigt genomförande av strukturreformer i flera länder i euroområdet skulle leda till
bättre resultat än om länderna agerar på egen hand (se ruta 1).
Arbetskrafts- och kapitalutnyttjandet i euroområdet är för lågt. Lämpliga reformer kan,
genom sina effekter på tillväxten, produktiviteten och sysselsättningen, minska de negativa
konsekvenserna av den nödvändiga skuldsaneringen inom den privata sektorn samt bidra till
att förebygga skadliga makroekonomiska obalanser och skador på den sociala situationen som
helhet. Strategier som bidrar till att öka investeringarna är av avgörande betydelse. Ökade
Darvas, Z. och G. Wolff, ”Europe's social problem and its implication for economic growth”, Bruegel Policy
Brief, utgåva 03, 2014. Cingano, F. (2014), ”Trends in Income Inequality and its Impact on Economic Growth”,
OECD Social, Employment and Migration Working Papers, Nr 163, OECD Publishing.
5
Se ”Poverty development in the EU after the crisis”, M. Duiella och A. Turrini (2014), ECFIN Economic Brief,
utgåva 31, maj 2014.
4
10
investeringar i de stora länderna i euroområdet skulle leda till positiva spridningseffekter för
resten av euroområdet6. Mot denna bakgrund lanserades kommissionens investeringsplan för
EU i november 2014. Planen bygger på tre ömsesidigt förstärkande delar: 1) mobilisera minst
315 miljarder euro i ytterligare investeringar under de kommande tre åren genom att utnyttja
särskilda riskfinansieringsinstrument, maximera de offentliga medlens inverkan och locka
privata investeringar, 2) ta riktade initiativ för att säkerställa att dessa ytterligare investeringar
tillgodoser den reala ekonomins behov samt 3) vidta åtgärder som ger större förutsägbarhet på
lagstiftningsområdet, undanröjer hinder för investeringar och gör EU mer attraktivt för
investeringar. För att återställa förtroendet och minska den osäkerhet som hämmar
investeringar är det viktigt att åtgärder vidtas samtidigt på dessa tre områden.
Det är av största vikt att intensifiera genomförandet av reformerna för euroområdet.
Avsaknaden av flexibla växelkurser som justeringsmekanism innebär att andra ekonomiska
variabler måste anpassas för att absorbera chocker eller möjliggöra anpassning i ekonomin. I
många euroländer har också de sektorer som inte är exponerade för internationell handel en
högre andel av sysselsättningen och förädlingsvärdet än i början av 2000-talet, vilket gör det
svårare för dessa ekonomier att anpassa sig till konkurrenstrycket. Detta kan få negativa
konsekvenser för konkurrenskraften i hela ekonomin.7 Arbets- och produktmarknaderna
måste därför fungera bättre så att de medger tillräcklig flexibilitet och man undviker att
obalanser eller chocker leder till långtidsarbetslöshet.
Strukturreformernas potentiella vinster kan vara betydande. Det tar normalt sett tid
innan reformer ger full utdelning. Det finns saker som tyder på att de pågående reformerna
visar tidiga tecken på framgång.
I ruta 1 anges jämförbara skattningar av reformernas effekter på hela ekonomin med hjälp av
Quest-simuleringar.
Se ”Cross-border spillovers in the euro area”, Quarterly report on the euro area, volym 13, nr 4, december
2014.
7
I vissa länder har ett strukturskifte mot sektorer som är exponerade för internationell handel börjat ske: andelen
av förädlingsvärdet inom dessa sektorer ökade i sju länder i euroområdet, medan den under åren 2008–2013
nästan inte alls förändrades i ett land och minskade i övriga länder i euroområdet.
6
11
Ruta 1: Strukturreformernas potentiella effekter på tillväxten i euroområdet
Figur 7: BNP-effekter per reformområde efter 5, 10 och 20 år.
EO
18.0
16.0
14.0
12.0
10.0
%
8.0
6.0
4.0
2.0
0.0
5
10
20
År
-2.0
Produktmarknad
Skatteskift
Innovation
Kompetens
Arbetsmarknad
TOTALT
Källa: Varga och in ’t Veld (2014), procentuell skillnad från utgångsläget.
Euroområdet skulle kunna dra stor nytta av strukturreformer. Enligt en modellbaserad analys med
hjälp av Europeiska kommissionens Quest-modell skulle produktionen kunna ligga 7 % högre efter
tio år, med en högre sysselsättning och förbättrade offentliga finanser. Denna jämförelsemetod
grundas på strukturella indikatorer på sådana områden som konkurrens och reglering på marknaden,
arbetsmarknaden och kompetens, skattestruktur och FoU. I metoden tillämpas tillvägagångssättet
”avstånd till bästa land” (distance-to-frontier) för att kvantifiera reformpotentialen genom att man
antar att klyftan till genomsnittet av de tre bästa EU-länderna successivt och delvis överbryggas (en
närmare förklaring finns i Varga och in’t Veld, 2014).8 För att undvika att fastställa mål som är
orealistiska eller som inte kan uppnås inbegriper scenarierna endast hälften av de klyftor som gradvis
håller på att slutas.
I figur 7 visas BNP-effekter för reformområden i euroområdet, med antagandet att alla medlemsstater
genomför liknande reformåtgärder på dessa områden. De största effekterna på kort sikt ger
arbetsmarknadsreformer (ökat arbetskraftsdeltagande, aktiv arbetsmarknadspolitik och reformer av
förmånssystemen), skattereformer (skifta beskattningen mot indirekta skatter) och reformer av
produktmarknaden (ökad konkurrens i tjänstesektorn och lägre kostnader för inträde på marknaden).
Strategier som främjar kompetenshöjning och FoU påverkar i hög grad BNP på mycket lång sikt och
motsvarar mer än en tredjedel av de långsiktiga BNP-effekterna. (Se Varga och in ’t Veld, 2014).
Varga och in ’t Veld, ”The potential growth impact of structural reforms in the EU. A benchmarking exercise”,
European Economy Economic Papers, 2014, s. 541.
8
12
Strukturreformer i ett land kan ge positiva spridningseffekter i andra länder. Det kan
t.ex. röra sig om följande: i) Spridningseffekter på handeln genom reformer som ökar
efterfrågan. Ett exportlands åtgärder för liberalisering av marknaden kan t.ex. hjälpa till att
öka produktiviteten i ett importland genom högre kvalitet på insatsvaror. ii) Reformer som gör
investeringar mer attraktiva, särskilt utländska direktinvesteringar, kan bidra till att styra
investeringsflöden. iii) Reformer som förbättrar arbetskraftens rörlighet och
resursfördelningen i enskilda länder kan också bidra till att främja samma sak på
euroområdesnivå. iv) Strukturreformer kan, genom att de ökar förtroendet, också ge en positiv
effekt på euroområdet. Samordnade reformansträngningar kan bidra till att förmedla
strukturreformernas mer övergripande effekter på välfärden.
Vissa strukturella utmaningar är mer angelägna, även med tanke på de potentiella
fördelar för hela euroområdet som kan uppnås genom ett snabbt genomförande. På
produktmarknaderna kan framsteg på sådana områden som tjänster, energi,
telekommunikation och den digitala ekonomin ge positiva spridningseffekter på tillväxten i
medlemsstaterna och, tillsammans med bättre allmänna villkor för företagen (t.ex.
administrativ förenkling), skapa nya möjligheter för investeringar, nya arbetstillfällen och
tillväxt. Reformer som syftar till att stärka konkurrensen i sektorer som inte är exponerade för
internationell handel skulle stödja anpassningen, främja investeringar och underlätta
utvecklingen av dessa sektorer. På arbetsmarknadsområdet bidrar reformer till att omfördela
resurser till de mest dynamiska sektorerna och till att stödja anpassningen och
konkurrenskraften. Det är fortfarande viktigt att minska det höga skattetrycket på arbete (se
även avsnitt 2.2). Med tanke på den ökande långtidsarbetslösheten skulle det vara fördelaktigt
att förstärka både de aktiva och de passiva arbetsmarknadsåtgärderna för att höja
kompetensnivån och förhindra ytterligare bortfall av mänskligt kapital och marginalisering på
arbetsmarknaden.
2.2.
Budgetpolitik
I de landsspecifika rekommendationerna 2014 för euroområdet efterlystes samordning
av euroländernas budgetpolitik inom eurogruppen. Närmare bestämt borde utkasten till
budgetplaner bedömas för att garantera en konsekvent och tillväxtfrämjande budgetpolitisk
hållning i hela euroområdet. Enligt rekommendationen borde man också öka de offentliga
finansernas kvalitet och hållbarhet genom att prioritera investeringar nationellt och på EUnivå. Slutligen framhölls att de nationella finanspolitiska ramarna, inbegripet nationella
finanspolitiska råd, skulle vara starka.
Det sammantagna budgetpolitiska läget i euroområdet fortsatte att förbättras under
2014. Vissa framsteg gjordes med samordningen av budgetpolitiken. De budgetpolitiska
utsikterna för euroområdet som helhet förbättrades och överlag förefaller den budgetpolitiska
hållningen lämplig. Det nominella underskottet i euroområdet sjönk 2013 under 3 % av BNP
för första gången sedan 2008, och spås minska till 2,6 % av BNP under 2014 och 2,2 % av
BNP under 2015 enligt den ekonomiska vinterprognosen 2015. Den totala skuldkvoten tros
dock förbli i princip oförändrad under 2015; den uppgick 2014 till 94,3 % av BNP och tros
13
börja minska till 94 % av BNP under 2016 (se figur 8). För många länder kommer
skuldkvoten att fortsätta att öka även efter 2015.
Det återstår fortfarande en hel del att göra för att nå hållbara budgetpositioner. Sedan
konsolideringarna avstannade 2014 planerar euroländerna som helhet inte att återuppta
budgetkonsolideringen 2015. Detta framgår av de olika åtgärderna för strukturell
budgetjustering, både den diskretionära budgetpolitiska ansträngningen9, och förändringarna
av det strukturella saldot tyder inte på några justeringar 2015 (se figur 8). Efter flera års
avsevärda budgetpolitiska ansträngningar och med den rådande låga tillväxten och inflationen
förefaller en mestadels neutral budgetpolitisk hållning lämplig. Avsaknaden av åtstramningar
i euroområdet som helhet beror bl.a. på behovet av en lämplig avvägning mellan hållbarhet
och konjunkturstabilisering.
Samordningen av budgetpolitiken är fortfarande suboptimal. Stora skillnader mellan
länderna kvarstår, vilket innebär risker för euroområdet som helhet (se figur 9). De
medlemsstater som har mer utrymme över i budgeten kan nu uppmuntra den inhemska
efterfrågan, särskilt investeringar. De budgetpolitiska säkerhetsmarginalerna har ännu inte
återställts, hållbarheten är fortfarande bräcklig och höga, ökande skuldkvoter måste
fortfarande åtgärdas beslutsamt i de länder där de förekommer. Utan mer satsningar på att
återställa marginalerna är medlemsstaterna och euroområdet som helhet fortfarande sårbart
mot negativa ekonomiska chocker. En av euroområdets viktigaste politiska utmaningar är att
få ned statsskulderna genom en differentierad, tillväxtvänlig budgetpolitik och samtidigt
stärka euroområdets tillväxtpotential10. Man uppmärksammar här särskilt den suboptimala
samordningen av budgetpolitiken inom EU:s regelbaserade system. De medlemsstater som
inte har något budgetutrymme bör arbeta för att återfå det, och de som har det bör ta tillfället i
akt att uppmuntra den inhemska efterfrågan, särskilt investeringar. Simuleringar av effekterna
av en tillfällig tvåårig ökning av offentliga investeringar i länder med ett budgetutrymme på
1 % av BNP och visar på en långvarig positiv inverkan på tillväxten, med en multiplikator på
0,8–1. Importläckage leder till relativt stora spridningseffekter till andra euroländer, och ökar
BNP med 0,2–0,3 %11.
9
Den diskretionära budgetpolitiska ansträngningen består av ett upplägg nedifrån och upp på intäktssidan och ett
upplägg som i princip är uppifrån och ned på utgiftssidan (jfr Public Finances in EMU, 2014, kommissionen).
10
Se t.ex. Goujard, A. Cross Country Spillovers from fiscal consolidations, OCED Economics Department
Working Papers, nr 1099, 2013, och In't Veld, J. Fiscal consolidations and spillovers in the euro area periphery
and core, European Economic Papers, nr 506.
11
Se Cross-border spillovers in the euro area, Quarterly report on the euro area, vol. 13, nr 4, december 2014.
14
Figur 8: Den diskretionära budgetpolitiska Figur
9:
Hållbarhetsrisk
och
den
ansträngningen och förändringen av det prognosticerade diskretionära budgetpolitiska
ansträngningen under 2015.
strukturella saldot 2015 (% av BNP)
1.5
1.5
DFI
DFI
SI
1.0
PL
DK
SE
HU BG
FI
0.5
HR
PT
FR
EU-28
IT
CY
0.0
LV ES DE
IE
SK
LV
AT
FI
LT
BE
IT
FR
0.5
BE
IE
CY
EL
DE
0
AT
EO
PT
MT
Hållbarhetsrisk
-0.5
ES
EE
NL
1
SI
SK
EO-18
RO
-0.5
LT
UK
EE
NL
MT
-1
LU
-1.0
CZ
LU
EL
-1.5
-1.5
-1.5
-1.0
-0.5
0.0
0.5
1.0
1.5
∆ SB
-2
-4.0
Källa: Europeiska kommissionen
-2.0
0.0
2.0
4.0
6.0
8.0
Källa: Europeiska kommissionens vinterprognos 2015.
Anm.: risken för hållbarheten mäts av indikatorn S1,
som visar (i procentandelar av potentiell BNP) hur
mycket det strukturella saldot behöver ha förändrats
2020 från 2014 för att kvoten mellan skuld och BNP
ska nå 60 % 2030. Den budgetpolitiska ansträngningen
mäts som den prognosticerade diskretionära
budgetpolitiska ansträngningen under 2015.
Medlemsstaterna är skyldiga att fullt ut rätta sig efter stabilitets- och tillväxtpakten. Då
åtta euroländer12 kvarstod i förfarandet vid alltför stora underskott 2014 och bara två av
medlemsstaterna i den förebyggande delen förväntas nå eller överskrida sina medelfristiga
mål 2014–2015, förefaller avsaknaden av strukturella justeringar tyda på att stabilitets- och
tillväxtpaktens krav inte helt följs i euroområdet som helhet13. EU:s budgetpolitiska ram
uppmuntrar en differentierad och tillväxtvänlig budgetkonsolidering. Stabilitets- och
tillväxtpakten låter medlemsstaterna föra differentierade budgetstrategier som beaktar deras
särskilda omständigheter. Länder som står inför allvarligare budgetutmaningar behöver
genomföra större konsolideringar. De medelfristiga målen står för de sunda budgetpolitiska
positioner som inbegriper behovet av en hållbar skuldsättning och marginaler mot alltför stora
underskott.
12
Frankrike, Irland, Malta, Portugal, Slovenien, Spanien, Grekland och Cypern.
Den totala strukturanpassningen ger bara en grov bild av läget, eftersom den inte säger något om de stora
skillnaderna mellan medlemsstaterna i förhållande till stabilitets- och tillväxtpaktens krav, som behandlas i
kommissionens landsrapporter. Dessutom bör alla eventuella slutsatser om den samlade konsolideringen som
dras på grundval av förändringar i det strukturella saldot tas med försiktighet, eftersom det strukturella saldot
inte alltid ger en rättvisande bild av den budgetpolitiska ansträngningen, exempelvis om inkomsterna skulle
reagera på ett ovanligt sätt på ekonomisk tillväxt.
13
15
Stabilitets- och tillväxtpaktens flexibilitet gör det möjligt att bevara tillväxten på kort
sikt. För det stigande antalet medlemsstater i den förebyggande delen kan den budgetpolitiska
konsolideringen särskilt anpassas till det ekonomiska läget, med hänsyn till genomförandet av
substantiella strukturreformer. Investeringsplanen för EU kommer att bidra till tillväxten
genom att uppmuntra mer produktiva investeringar. Kommissionen kommer särskilt i sina
bedömningar enligt stabilitets- och tillväxtpakten att se positivt på alla kapitaltillskott till
Europeiska fonden för strategiska investeringar.
De offentliga finansernas kvalitet har inte ökat tillräckligt. Utgifternas övergripande
kvalitet beror på en kombination av framför allt två faktorer: i) utgifternas sammansättning,
särskilt de mer tillväxtvänliga utgiftsposternas andel, och ii) utgifternas effektivitet, dvs. hur
väl offentliga medel omsätts i tjänster till enskilda och företag. Det finns avsevärt utrymme att
låta budgetstrategierna utformas på ett mer tillväxtbefrämjande sätt. Det gäller visserligen alla
EU-länder, men euroländerna har ett särskilt intresse av att se till att de nationella budgetarna
används som en effektiv justeringsmekanism. På inkomstsidan kan de offentliga finansernas
kvalitet stärkas genom att man bl.a. tar itu med skattesmitning och ojämlikhet.
Ruta 2: Uppföljning av rekommendationerna för euroområdet – skattetryck på arbetskraft
För lejonparten av euroländerna är skattetrycket på arbetskraft förhållandevis högt (omkring 40 %
eller mer av de totala arbetskraftskostnaderna). Detta hämmar arbetsmarknadens resultat och den
ekonomiska aktiviteten. Ett avgörande politiskt val är en skatteväxling bort från arbetskraft till mer
tillväxtbefrämjande beskattningsformer såsom skatter på konsumtion, återkommande fastighetsskatter
och miljöskatter. Dessa underanvänds i en del länder. En skatteväxling bort från arbetskraften
stimulerar utbud och efterfrågan på arbetskraft och bidrar till företagens lönsamhet, vilket i sin tur
bidrar till att förbättra avkastningen på kapital och investeringsincitamenten.
Figur 10: Skattetryck på arbetskraft i euroområdet, med fördelning 2013 (%)
Figur 11: Skattetryck på lågavlönad arbetskraft i euroområdet över tid
60
Sociala avgifter,
arbetsgivaren
Sociala avgifter,
arbetstagaren
Inkomstskatt
50
40
30
20
10
0
BE DE AT FR
IT
LV
FI
SI
EL PT SK LT ES EE LU NL
IE MT
EO EU UK US JP
Källa: OECD och kommissionen. Anm.: Det mått som visas, den s.k. skattekilen, motsvarar den del av arbetskraftskostnaden som beror på
inkomstskatt och sociala avgifter (%). Skattekilen visas för en barnlös ensamstående arbetstagare med medellön 2013 (figur 10) och 67 %
av medellönen (figur 11). Aktuella uppgifter för Cypern saknas.
Under krisen trappades satsningarna på att minska de höga skatterna på arbetskraft ned, och flera
medlemsstater höjde arbetskraftsskatterna för att bidra till konsolideringen. Rådet utfärdade
rekommendationer till enskilda medlemsstater om att åtgärda det höga skattetrycket på arbetskraft
och en rekommendation till euroområdet att diskutera frågan, eftersom den är gemensam för många
euroländer och kan få stora spridningseffekter genom inverkan på efterfrågan och konkurrenskraft.
Eurogruppen följde omedelbart upp rekommendationen i en serie diskussioner. En öppen debatt ledde
till att man enades om gemensamma principer för utformning av finansiering av reformer av
arbetskraftsbeskattningen liksom ett klart åtagande från ministrarna att gå vidare med arbetet.
16
En första genomgång visar att diskussionerna i eurogruppen har fått stor inverkan på euroländernas
medvetenhet om fördelarna med att åtgärda det höga skattetrycket på arbetskraft. Mycket få åtgärder
vidtas som ökar skattekilen, medan många medlemsstater planerar eller genomför åtgärder för att
minska skattekilen. De gemensamma principer som eurogruppen enats om tas också i beaktande av
medlemsstaterna: bl.a. riktar man ofta skattesänkningar på arbetskraft särskilt till de lägre
inkomstskikten. Det finns också ett behov av att undvika att göra systemet för krångligt för
skattebetalare och skattemyndigheter, att ta hänsyn till läget i stort på arbetsmarknaden och se till att
man har politisk och samhällelig förankring.
Problemformuleringen och de erforderliga politiska åtgärderna är i stort sett tydliga, men det är
viktigt att fortsätta att bevaka genomförandet. Fortsatt engagemang i eurogruppen kan bidra till att
hålla kvar frågan högst upp på den politiska dagordningen.
Kommissionen har hela tiden sagt att en budgetsammansättning som främjar tillväxt
bör prioriteras. På inkomstsidan innebär det ett effektivt, tillväxtfrämjande skattesystem.
Särskilt skadliga för tillväxten är skatt på arbetskraft (se ruta 2). En skatteväxling från skatt på
arbetskraft till mer tillväxtvänliga skatteformer som skatt på konsumtion, återkommande
fastighetsskatt och miljöskatter har ägt rum, men denna skatteväxling är fortfarande blygsam i
förhållande till vad som står på spel. Medelvärdet av den högsta bolagsskattesatsen i
euroområdet är inte särskilt högt jämfört med andra utvecklade ekonomier, men skattesatserna
varierar avsevärt mellan medlemsstaterna (se figur 12). Olika skattesatser och skattebaser kan
leda till skattekonkurrens. Skillnaderna kan också skapa utrymme för vinstöverflyttning och i
förlängningen till urholkning av skattebasen.
Utgifternas sammansättning har inte gjorts tillräckligt tillväxtvänlig. Den senaste
utvecklingen visar att några mindre tillväxtvänliga utgiftsposter ökat, men det kan bero på att
sociala skyddsnät tagits i bruk för att motverka krisens negativa sociala följder. Samtidigt har
mer tillväxtbefrämjande utgifter, såsom utbildning och offentliga investeringar, stagnerat eller
till och med minskat.
Figur 12: Skattetryck på företagens inkomster (%), 2014
40.0
35.0
30.0
25.0
20.0
15.0
10.0
5.0
0.0
FR
MT
BE
PT
IT
DE
ES
LU
EL
NL
AT
FI
SK
EE
SI
LV
LT
IE
CY
EO
Källa: Europeiska kommissionen. Anm.: medelvärdet för euroområdet är BNP-vägt. Det som visas är generell
lagfäst högsta skattesats på företagens inkomster, inklusive permanenta eller tillfälliga extraavgifter och lokala
skatter. För närmare uppgifter se Tax reforms in EU Member States, kommissionen, 2014.
17
Utgifterna i euroområdet kan bli betydligt effektivare. De offentliga utgifterna kan
förbättras betydligt genom en mer systematisk användning av utgiftsöversyner inbyggda i
budgetprocessen, för att bl.a. identifiera potentiella (minst tillväxtskadliga) besparingar, styra
om resurserna till tillväxtfrämjande utgiftsområden och effektivisera den offentliga sektorn
enligt landsspecifika behov och prioriteringar. Lämpliga och väl genomförda utgiftsöversyner
leder till smartare medelstilldelning till de nationella politiska prioriteringarna som inte bara
bidrar till att nå de budgetpolitiska målen utan också kan frigöra budgetutrymme för nya eller
ökade tillväxtfrämjande utgifter eller skattesänkningar14. Utgiftsnedskärningar är visserligen
särskilt tillrådliga i länder med förhållandevis stora offentliga sektorer, men det kan också
finnas utrymme för vissa skatteomläggningar i länder med lägre utgifter.
Stabila och öppna nationella budgetramar utgör grunden för en ansvarsfull, hållbar
budgetpolitik i euroområdet. Under 2014 trädde de rättsliga kraven för stärkta nationella
budgetramar i euroländerna i kraft fullt ut: budgetramverksdirektivet15, förordningen om
stärkt budgetövervakning16 samt finanspakten17, som är helt tillämplig i alla euroländer.
Denna lagstiftning ger euroländerna tillfälle att se över sina inhemska arrangemang för
budgetstyrning och genomföra substantiella reformer, som ibland innebär en fullständig
översyn av budgetområdets regler, förfaranden och institutioner. Reformerna har omfattat alla
byggstenar i de nationella budgetramarna:
-
De budgetpolitiska reglerna har blivit fler och har skärpts: regler om balanserade
budgetar är på väg att bli ett centralt inslag i de stärkta budgetramverken i nästan alla
euroländer. Reglerna är utformade för att nå medelfristiga mål eller mer långtgående
budgetpolitiska
mål,
men
utformningen
av
undantagsklausuler
och
korrigeringsreglernas bindande kraft vid avvikelser kan ge ett visst utrymme för
glidningar, och de nya reglernas trovärdighet har ännu inte prövats i den faktiska
budgetpolitiken.
-
Den årliga budgetprocessens och den medelfristiga budgetplaneringens omfattning,
kvalitet och öppenhet har förbättrats. Dessa processer håller dessutom på att anpassas
till de gemensamma delmålen i tvåpacket.
-
Oberoende institutioner har inrättats (eller förstärkts) med uppdraget att övervaka de
offentliga finanserna, särskilt de gällande budgetreglerna, och ta fram eller ge sitt stöd
till makroekonomiska prognoser som används i budgetplaneringen. Sådana institutioner
saknas dock fortfarande i några euroländer, och generellt sett är det fortfarande för tidigt
att uttala sig om dessa nyinrättade tillsynsorgans faktiska resultat och deras inverkan på
euroländernas budgetpolitik.
14
Se Vandierendonck, C., Public spending reviews: design, conduct, implementation, European Economy
Economic Papers nr 525, juli 2014.
15
Rådets direktiv 2011/85/EU av den 8 november 2011 om krav på medlemsstaternas budgetramverk.
16
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 473/2013 av den 21 maj 2013 om gemensamma
bestämmelser för övervakning och bedömning av utkast till budgetplaner och säkerställande av korrigering av
alltför stora underskott i medlemsstater i euroområdet.
17
Finanspakten är den finanspolitiska delen av fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom
Ekonomiska och monetära unionen.
18
De euroländer som försöker ta vara på den nya omgången nationella budgetramverk i
budgetpolitiken står inför två utmaningar:
i)
Färdigställa och anta de kvarvarande reformer som är avsedda att i nationell rätt
införliva kraven i EU:s nya budgetpolitiska styrning (varvid man bör ha i åtanke att
efterlevnaden av de tillämpliga rättsliga bestämmelserna kontrolleras löpande av
kommissionen).
ii)
Se till att de nyinrättade eller nyligen uppgraderade budgetramverken verkligen
fungerar, så att de fullt ut kan tjäna sitt syfte och bidra till en sund och hållbar budgetpolitik i
enlighet med både inhemska politiska krav och de fördragsfästa budgetåtagandena. Det
innebär bland annat att oberoende budgetinstitutioner ska vara helt operativa och att deras
ansamlade kunnande tas till vara för en effektivare förvaltning av de nationella offentliga
medlen.
2.3.
Politik för finanssektorn
I de landsspecifika rekommendationerna 2014 för euroområdet efterlystes åtgärder för
att trygga bankväsendets motståndskraft. Detta skulle särskilt ske genom åtgärder för att
följa upp ECB:s översyn av tillgångarnas kvalitet, genom att tillämpa förordningarna om
bankunionen och arbeta vidare med de ytterligare åtgärder som planeras under övergången till
den gemensamma rekonstruktionsmekanismen. Vidare rekommenderades åtgärder mot
splittringen av finansmarknaden, stimulans av den privata sektorns investeringar och ökat
kreditflöde till ekonomin genom åtgärder för att förbättra de små och medelstora företagens
tillgång
till
kredit,
fördjupa
kapitalmarknaderna
och
få
ny
fart
på
värdepapperiseringsmarknaden. Den senaste krisen kännetecknades av stora negativa
spridningseffekter på finansmarknaderna, över marknaderna för statsobligationer och mellan
statspapper och privata värdepapper. En analys av de bilaterala spridningseffekterna av
statsskuldskreditrisker i euroområdet visar en mycket skiftande bild mellan länderna, där de
länder som har ekonomiska anpassningsprogram både själva orsakar spridningseffekter och
dessutom är sårbara för belastningar från andra medlemsstater. Krisen vände delvis
utvecklingen mot finansiell integration som den monetära unionen lett till, och släppte lös
starka splittrande krafter. Bl.a. kommer den nya bankunionen och de gemensamma
spelreglerna att bidra till att bryta sambandet mellan statsskuld och banksektor. I kombination
med bankernas ökande motståndskraft förväntas mer hållbara gränsöverskridande
finansflöden öka vartefter.
Totalt sett har avsevärda framsteg gjorts i förhållande till dessa rekommendationer.
Närmare bestämt, särskilt med tanke på de olösta frågorna i euroområdets finanssektor, kan
följande sägas:
Villkoren på euroområdets finansmarknader har förbättrats, men marknaderna är
fortfarande splittrade. I samklang med hur ECB:s styrränta utvecklades har de kortfristiga
marknadsräntorna på penningmarknaderna i euroområdet sjunkit till nästan noll. På samma
sätt har avkastningarna och spreaden på euroländernas statsobligationer tenderat att sjunka,
särskilt på grund av i) penningpolitikens inverkan, däribland ECB:s beslutsamhet att följa
programmet för direkta monetära transaktioner (OMT-programmet) och storskaliga
19
kvantitativa lättnader, ii) minskad förväntad långsiktig inflation, iii) upplevd minskad
kreditrisk i de ekonomiskt sårbara medlemsstaterna, iv) stärkta ramar för ekonomisk och
budgetpolitisk styrning samt v) stärkt finansiell reglering och tillsyn. Marknaden för
statsobligationer i euroområdet stod emot tillfälliga fall av volatilitet till följd av ogynnsamma
geopolitiska händelser. På några marknadssegment har faktiskt den finansiella splittringen
vänt sedan mitten av 2013, men förblir historiskt sett hög. Enligt enkäter om bankernas
utlåning kvarstår skillnader i utlåningsvillkor i euroområdet, bl.a. på grund av
företagsspecifika faktorer och utvecklingen inom nödlidande lån.
Trots förbättringar av finansieringskostnaderna förblir bankernas utlåning till den
privata sektorn låg. Det finns inga ovedersägliga bevis för en allmän finansieringsbrist i
euroområdets ekonomi, eftersom den låga efterfrågan är en viktig förklaring för den
begränsade kreditexpansionen. Det syns dock vissa friktionsmoment i finansflödena, särskilt
för långfristiga infrastrukturprojekt och för små och medelstora företag verksamma i de mest
sårbara ekonomierna. Alla omotiverade begränsningar av tillgången till kredit måste
avlägsnas, så att det inte uppstår några finansieringsbrister som hämmar den ekonomiska
tillväxten när väl efterfrågan på kredit kommer i gång igen.
För att åtgärda den låga inflationen har ECB vidtagit ett antal konventionella och
okonventionella penningpolitiska åtgärder. Inflationen uppgick 2014 till i genomsnitt
0,4 % i euroområdet, långt under ECB:s medelfristiga inflationsmål. ECB:s centrala
styrräntesatser sänktes till ett minimum till stöd för det medelfristiga inflationsmålet. Räntan
för de huvudsakliga refinansieringstransaktionerna (MRO-räntan) sänktes till 0,05 % i
september 2014, medan räntan på inlåningsfaciliteten sattes till -0,20 %. I juli 2013 gavs
framåtriktad vägledning för att mer direkt påverka räntornas struktur. ECB bekräftade att de
centrala styrräntorna skulle förbli låga under lång tid, med tanke på de låga
inflationsprognoserna. De riktade långfristiga refinansieringstransaktionerna (TLTROåtgärderna) infördes för att tillhandahålla finansiering i upp till fyra år till en mycket låg fast
ränta. ECB vidtog också flera andra okonventionella åtgärder, och ingrep bl.a. direkt på
marknaderna för tillgångssäkrade värdepapper (ABS) och säkerställda obligationer.
I januari 2015 antog ECB ett storskaligt program för kvantitativa lättnader. Banken
tillkännagav att den planerade att expandera sitt program för uppköp av tillgångar utöver
tillgångssäkrade värdepapper (ABS) och säkerställda obligationer till traderbara statspapper i
euro med högt kreditbetyg, utfärdade av euroländerna och EU-institutionerna. Inom detta
expanderade uppköpsprogram kommer eurosystemets köp av offentliga och privata
värdepapper uppgå till 60 miljarder euro per månad fram till slutet av september 2016, och till
dess att en varaktig förändring av inflationsutvecklingen som är förenlig med en inflation på
knappt 2 % på medellång sikt uppnås. ECB beslutade dessutom att ändra prissättningen på de
riktade långfristiga refinansieringstransaktionerna. Räntan på framtida riktade långfristiga
refinansieringstransaktioner kommer att vara samma som för eurosystemets huvudsakliga
refinansieringstransaktioner vid den tidpunkt då den aktuella riktade långfristiga
refinansieringstransaktionen genomförs, vilket undanröjer spreaden på 10 räntepunkter över
den ränta för huvudsakliga refinansieringstransaktioner som gällde de första två riktade
långfristiga refinansieringstransaktionerna. Marknaderna reagerade positivt på det
expanderade uppköpsprogrammet, som tros vara tillräckligt stor att påverka den
20
makroekonomiska utvecklingen i stort i euroområdet och bidra till att fästa den medelfristiga
och långfristiga förväntade inflationen i närheten av ECB:s prisstabilitetsmål på en inflation
på knappt 2 %. Detta torde i sin tur underlätta skuldsaneringen i euroområdet och bidra till
kreditefterfrågan och investeringar. Genomslaget för ECB:s beslutsamma åtgärder på detta
område beror också på beslutsamheten och lämpligheten hos reformer på andra
politikområden, både budgetpolitiska och strukturpolitiska.
En stark penningpolitisk stimulans bedöms nödvändig för att bidra till att motverka
ekonomiska svagheter och bevara prisstabiliteten på medellång sikt, men dessa
satsningar kompletteras ännu inte av åtgärder på andra områden, däribland
finanssektorn. ECB:s översyn av tillgångarna och Europeiska bankmyndighetens stresstest
för hela EU visar på en tydlig förbättring av de europeiska bankernas kapitaltäckning de
senaste sex åren. Under åren 2008–2013 uppbådade de 130 bankkoncernerna i ECB:s översyn
över 200 miljarder euro i kapital. Från och med januari 2014 tills översynen blev färdig i
oktober 2014 uppbådades ytterligare 57 miljarder euro. Detta är ett tecken på bankernas
omfattande ansträngningar att återkapitalisera sig enligt de nya reglerna (EU:s förordning och
direktiv om kapitalkrav), tillsynsmyndigheternas krav och marknadernas förväntningar. ECB
konstaterade i sin översyn en kvarvarande kapitalbrist på 25 miljarder euro i 25 banker. Av
dessa 25 banker har 12 redan täckt bristen genom att de under 2014 ökade sitt kapital med
totalt 15 miljarder euro. Banker med för lågt kapital har utarbetat kapitalplaner och har nu upp
till nio månader på sig att täcka kapitalbristen. De europeiska bankerna står nu mycket bättre
rustade mot finansiella chocker än före krisen. Detta borde ge investerarna garantier för att
EU-bankernas tillgångar är sunda och bidra till att återställa förtroendet, så att bankerna kan
ägna sig åt sin kärnverksamhet att låna ut pengar till den reala ekonomin.
Problem kvarstår dock, och bankernas balansräkningar och styrformer är ännu inte
färdigomställda. Avsevärda framsteg har gjorts med att reparera den europeiska
finanssektorn, och det har lett till starkare balansräkningar för bankerna och bättre tillgång till
kredit. Under 2014 uppgav bankerna i euroområdet för första gången på sju år lättare villkor
för lån till företag. ECB:s enkät om bankernas utlåning ger vid handen att villkoren för
kredittillväxt i euroområdet successivt förbättras, men det återstår att se om dessa positiva
tendenser kommer att omsättas i ny nettokredit, då återbetalningar fortfarande leder över ny
utlåning i ett antal länder. Bankernas utlåning kommer att förbli den viktigaste källan till
finansiering för det europeiska näringslivet ett bra tag, och bankerna har ännu inte återställt
hela sin utlåningskapacitet. Därför är fler reformer av bankväsendet att vänta. Bankerna i
euroområdet måste fortfarande utvecklas i riktning mot bättre efterlevnad av de högre
kapitalkraven i förordningen och direktivet om kapitalkrav, som får fullt genomslag 2019.
Dessutom måste bankerna stärka sin riskhantering och sina styrformer och ta itu med
lönsamheten. De europeiska bankernas affärsmodeller kan göras ännu motståndskraftigare
mot skadliga chocker, t.ex. genom stabilare finansieringskällor för bankerna. Bankernas
tillgångar står dessutom under tryck genom den höga andelen nödlidande lån. I de fall där
företagens skuldnivåer inte är hållbara men deras verksamhet anses livskraftig, kan
nödlidande lån hanteras genom omstrukturering av skulden, bättre insolvensregler eller
särskilda upplägg som utbyten av skulder mot aktier. Sådana instrument kan kompletteras
med åtgärder för bättre samstämmighet mellan beskattningen av kreditfinansiering och
finansiering genom eget kapital. Motsvarigheten till att åtgärda nödlidande lån i bankernas
21
balansräkningar är en nödvändig sanering av de privata icke-finansiella företagens skulder,
vilket i sin tur minskar skuldbördan efter krisen och bidrar till att understödja ekonomisk
aktivitet.
Framstegen med att genomföra bankunionen fortsätter. ECB:s gemensamma
tillsynsmekanism inledde sin verksamhet den 4 november 2014 och svarar nu för den direkta
tillsynen över de viktigaste bankerna i euroområdet.
En enhetlig tillämpning av förordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen
kompletterar bankunionens uppbyggnad. Samtidigt pågår arbetet med att upprätta
Gemensamma resolutionsnämnden. Nämndens ständiga ledamöter förväntas tillträda sina
tjänster de närmaste månaderna. Nämndens administrativa och operativa uppbyggnad går
också planenligt, och utarbetandet av bankresolutionplaner ska inledas i år.
Arbetet pågår med att upprätta en gemensam reserv för den gemensamma
resolutionsfonden under övergångsperioden, då de nationella resolutionsresurserna från
de länder som medverkar i den gemensamma resolutionsmekanismen gradvis samlas. I
december 2014 enades medlemsstaterna om ett uttalande om likvärdig behandling av fonden
mellan euroländerna, med stöd av Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM), och de länder
utanför euroområdet som går med i bankunionen.
Att utveckla ett mer motståndskraftigt finanssystem går hand i hand med att ta fram
alternativa, diversifierade och motståndskraftiga marknadsbaserade finansieringssätt.
Detta är särskilt viktigt med tanke på EU:s starka beroende av bankfinansiering, och med
tanke på att traditionell bankfinansiering håller på att drivas bort av kraven på skuldsanering
och ändring av affärsmodellerna till följd av kommande regeländringar. Jämfört med andra
ekonomier framstår euroområdet som starkt bankbaserat. När det gäller marknadsfinansiering
är den, i den mån den växt fram alls, mycket starkt inriktad på lånefinansiering medan
finansiering med eget kapital har mindre betydelse. Forskningen tyder på att en diversifiering
i riktning mot mer marknadsbaserad finansiering kan skapa ekonomisk nytta. Andra positiva
effekter är bl.a. större finansiell stabilitet, eftersom marknadsbaserade finansiella strukturer
innebär lägre systemrisk och högre ekonomisk tillväxt i tider av ansträngda marknader än
bankbaserade strukturer.
För att diversifiera möjligheterna till extern finansiering av företag och därigenom
bidra till ekonomisk tillväxt är kommissionen fast besluten att genomföra
kapitalmarknadsunionen.
22
Åtaganden
Sammanfattning
Landsspecifika rekommendationer 2014 för euroområdet
Rekommendation 1
I samarbete med kommissionen främja och
övervaka genomförandet av strukturreformer på
de områden som har störst betydelse för
euroområdets funktion i syfte att främja tillväxt,
konvergens och justeringar av interna och
externa obalanser. Bedöma och uppmuntra till
framsteg med fullgörandet av reformåtagandena
i de euroländer som har alltför stora obalanser
och genomförandet av reformer i de euroländer
vars obalanser kräver beslutsamma åtgärder för
att begränsa negativa spridningseffekter till
övriga euroområdet. Uppmuntra lämplig politik
i länder med stora överskott i bytesbalansen för
att bidra till positiva spridningseffekter.
Regelbundet hålla tematiska diskussioner om
strukturreformer
på
arbetsoch
produktmarknaderna med potentiellt stora
spridningseffekter, särskilt när det gäller att
minska den höga skattekilen på arbete och
reformera tjänstemarknaderna.
Rekommendation 2
Samordna euroländernas budgetpolitik i
samarbete med kommissionen, särskilt vid
bedömningar av utkast till budgetplaner, för att
garantera en konsekvent och tillväxtfrämjande
budgetpolitisk hållning i hela euroområdet. Öka
de offentliga finansernas kvalitet och hållbarhet
genom att prioritera materiella och immateriella
investeringar nationellt och på EU-nivå. Se till
att de nationella finanspolitiska ramarna,
inbegripet nationella finanspolitiska råd, är
starka.
Euroområdet har gjort vissa framsteg i förhållande till
rekommendation 1:
Framsteg med att förverkliga reformåtagandena
har särskilt förekommit inom euroområdet som
helhet, bl.a. i tekniska diskussioner i kommittén
för ekonomisk politik och ekonomiska och
finansiella
kommittén
samt
politiska
diskussioner i eurogruppen och Ekofinrådet.
Programländernas reformer och reformer i
medlemsstater med alltför stora obalanser eller
obalanser som kräver beslutsamma åtgärder har
också diskuterats.
De landsspecifika reformerna i de enskilda
medlemsstaterna förefaller ha genomförts till
omkring 50 % av vad som anges i
rekommendationerna, åtminstone i form av vissa
framsteg, i euroområdet som helhet.
Eurogruppen har fört ett antal diskussioner om
lämplig
politik
i
länder
med
stora
bytesbalansöverskott, bl.a. i samband med
bedömningen av utkasten till budgetplaner.
Eurogruppen höll två diskussioner i juli och
september om minskning av den höga skattekilen
på arbetskraft, och en diskussion till kommer att
hållas i mars om reform av tjänstemarknaderna.
Euroområdet har gjort vissa framsteg i förhållande till
rekommendation 2:
Vissa framsteg har gjorts med att samordna
budgetpolitiken, så att de budgetpolitiska
utsikterna för euroområdet som helhet har
förbättrats och den totala budgetpolitiken
förefaller
lämplig.
Samordningen
av
budgetpolitiken är dock fortfarande suboptimal.
Detta har diskuterats i samband med
bedömningen av utkasten till budgetplaner.
Kommissionen offentliggjorde den 13 januari ett
meddelande om att på bästa sätt utnyttja
flexibiliteten inom stabilitets- och tillväxtpaktens
befintliga regler, bl.a. för att underlätta
investeringar.
Begränsade framsteg har gjorts med att öka de
offentliga finansernas kvalitet och hållbarhet, och
detta kommer att tas upp i den inbördes
utvärderingen i kommittén för ekonomisk politik.
Diskussioner har ägt rum på teknisk nivå och i
23
eurogruppen och Ekofinrådet om främjande av
investeringar, bl.a. satsningar på materiella och
immateriella investeringar nationellt och på EUnivå.
Tekniska diskussioner har ägt rum om de
nationella budgetramarna, däribland nationella
finanspolitiska råd.
Rekommendation 3
Se till att banksystemet är motståndskraftigt,
särskilt genom att vidta nödvändiga åtgärder för
att följa upp översyner av tillgångarnas kvalitet
och stresstester och genom att tillämpa
förordningarna om bankunionen och arbeta
vidare med de ytterligare åtgärder som planeras
under övergången till den gemensamma
rekonstruktionsmekanismen. Stimulera den
privata sektorns investeringar och öka
kreditflödet till ekonomin genom åtgärder för att
förbättra de små och medelstora företagens
tillgång till kredit, fördjupa kapitalmarknaderna
och få ny fart på värdepapperiseringsmarknaden
på grundval av förslagen och tidsplanen i
kommissionens meddelande om långsiktig
finansiering av den europeiska ekonomin.
Euroområdet har gjort avsevärda
förhållande till rekommendation 3:
framsteg
i
Avsevärda framsteg har gjorts för att garantera
bankväsendets motståndskraft:
ECB:s heltäckande bedömning, som omfattar
Europeiska bankmyndighetens stresstest i hela
EU, blev färdig i oktober 2014 och bekräftade att
de europeiska bankernas kapitalisering hade
förbättrats betydligt de senaste åren. Uppföljning
av bedömningen pågår. Banker som fortfarande
har brister har utarbetat kapitalplaner och har upp
till nio månader på sig att täcka sina brister.
I fråga om bankunionen tog den gemensamma
tillsynsmekanismen officiellt över tillsynen den
4 november 2014. Högt prioriterat är att se till att
lika spelregler råder för alla stora europeiska
banker inte bara i fråga om tillsyn utan också i
fråga om enhetlig tillämpning av de
gemensamma reglerna.
Inrättandet
av
den
gemensamma
resolutionsnämnden fortgår också planenligt.
Nämndens ständiga ledamöter förväntas tillträda
inom några månader, och bankresolutionsplaner
ska börja utarbetas under året.
Reglerna för riskjusterad beräkning av bankernas
bidrag till resolutionsfonderna enligt direktivet
om återhämtning och resolution av banker har
antagits.
Vissa framsteg har gjorts med att stimulera den
privata sektorns investeringar och öka kreditflödet till
ekonomin genom olika åtgärder:
Beträffande offentliga insatser för att direkt
stimulera
privata
investeringar
lade
kommissionen fram sin investeringsplan i
november 2014. Den är tänkt att leda till bättre
integrering
och
diversifiering
av
finansieringsmarknaderna i EU och fungera som
katalysator för privata investeringar.
Förordningen om europeiska långsiktiga
investeringsfonder ska innehålla gemensamma
EU-regler och medflyttbarhet för fonder som
specialiserar sig på långsiktiga investeringar
inom exempelvis infrastruktur eller små och
medelstora företag. Fonderna bör kunna inleda
24
verksamheten i mitten av 2015.
Rekommendation 4
Gå vidare med arbetet för att fördjupa den
ekonomiska och monetära unionen och bidra till
en förbättrad ekonomisk övervakning i samband
med översynerna i slutet av 2014.
Kommissionen har tillkännagett att man ska
verka för en kapitalmarknadsunion för att få en
större, djupare marknad och arbeta fram en
verklig inre marknad för finansiella tjänster.
En av kommissionens närtidsprioriteringar är
utvecklingen av en hållbar EU-marknad för
värdepapperisering. Här håller kommissionen på
att utveckla ett upplägg där mer riskkänslighet
byggs in. Kommissionen antog i oktober kriterier
på hög kvalitet i sina delegerade akter om
solvens II (regler om försäkrarkapital) och
likviditetstäckningsgrad (regler om bankers
likviditet), och det är ett första steg i den här
riktningen. Kompletterande offentliga och
privata initiativ krävs för att utveckla sunda,
djupa och likvida värdepapperiseringsmarknader
i EU.
Euroområdet har gjort vissa framsteg i förhållande till
rekommendation 4:
Kommissionen har lagt fram ett meddelande om
översyn av sexpacket och tvåpacket som underlag
för diskussionerna med Europaparlamentet och
rådet. Kommissionen kommer utifrån det att
överväga om det behövs några ändringar av
lagstiftningen eller tillämpningen av den.
Kommissionen tillkännagav i den årliga
tillväxtöversikten ett antal åtgärder för att
förbättra den ekonomiska styrningen redan under
Europeiska planeringsterminen 2015.
När det gäller fördjupning av Ekonomiska och
monetära unionen uppmanade eurotoppmötet i
oktober
kommissionens
ordförande
och
ordförandena i ECB, Europeiska rådet och
eurogruppen att vidta ytterligare steg för att stärka
den ekonomiska styrningen. Europeiska rådet
efterlyste vid sitt möte i december en informell
diskussion vid Europeiska rådets möte i februari
och en rapport till Europeiska rådets möte i juni.
25
