KAT – drog med två ansikten

Inledaren
KAT – drog med två ansikten
at är en drog med två ansikten. Den har en stark symbolisk laddning, antingen som
harmlös markör för social och
nationell identitet, som ofta är fallet
för landsflyktiga somaliska män, eller
för oss västerlänningar som främmande och farlig drog använd av problematiska minoritetsgrupper.
Den finlands-svenske Linnélärjungen Peter Forsskål var den förste
botaniker som beskrev växten kat.
Han hade år 1761 fått möjlighet att
åka på en expedition till ”Det underbara Arabien”, framför allt för att
kartlägga de växter som omnämns i
Bibeln. Som flera andra av Linnés utskickade lärljungar blev Forsskål sjuk
på resan och dog i malaria i Jemen
1763, endast 31 år gammal.
K
Kat har ett utbredningsområde som
sträcker sig över stora delar av Asien
och Afrika. Vildväxande Kat-träd kan
bli över 20 meter höga men i odlingar
tuktas växten i allmänhet till buskformat. Den trivs bäst på 1500 till 2500
meters höjd, och vill ha ungefär
samma förutsättningar som kaffe och
te även om den är tåligare. Kat är den
enda växt vi hittills känner som innehåller de naturliga amfetaminliknande substanserna katinone och katin. Om katbladen tuggas inom ett par
dygn från skörd ger det upphov till
mild eufori, följd av ett mer kontemplativt tillstånd.
Koncentrationen av de aktiva substanserna är låg i de växtdelar som
tuggas. Detta är en faktor som motverkar allvarliga negativa konsekvenser av bruket även om ett långvarigt
och omfattande vanemässigt bruk har
visat sig kunna förknippas med både
hälsomässiga och sociala problem.
Under århundradena var konsum2
tionen begränsad till odlingsområdena och angränsande närbelägna
disktrikt. Kat-tuggandet spreds inte
då de aktiva substanserna bryts ned
snabbt efter det att kvistar och blad
skördats. Men utvecklingen av vägnät
och snabba flygtransporter öppnade
nya marknader på 1980-talet.
Trots att kat finns vildväxande i ett
vidsträckt område är odlingsområdet
ganska begränsat. Det sträcker sig
från Jemen på Arabiska halvön till de
så kallade Merubergen i Kenya. Katodlingens ursprung kan spåras till
Jemen och Etiopien, där kat varit en
ingrediens i rituellt och socialt liv
sedan åtminstone tusen år tillbaka. I
dessa länder begränsas kat-tuggandet
av sociala och kulturella regler och
sedvänjor.
I Jemen använder en stor del av
befolkningen kat, och enligt Menely
(1996) har det sociala och ekonomiska livet anpassats efter eftermiddagens kat-tuggande. Under slutet av
1980-talet försökte man reglera katkonsumtionen i den södra delen av
den då tvådelade staten, genom att
begränsa användandet till endast
torsdagar. Men sedan enandet 1990
saknas regleringar och kat-tuggandet
är en så gott som daglig aktivitet
bland dem som har ekonomiska möjligheter. Kat är med andra ord en integrerad del av Jemeniternas sociala
liv och identitet och effektiva regleringar är, enligt den brittiska forskaren Susan Beckerleg, knappast möjliga under överskådlig framtid.
Om kat-tuggande är en gammal
vana i Jemen, så är utbredd kat-konsumtion bland Somalier snarare ett
1900-talsfenomen. Kat importeras
nu dagligen till det krigshärjade landet, som sedan 1993 inte har någon
fungerande regering. När Somalierna
tvingades fly det pågående kriget blev
kat en symbol i förskingringen för social identitet och samhörighet. Konsumtionen ökade bland landsflyktiga
somalier.
Det hävdas ofta att kat bär skulden
för somaliers dåliga integrering i det
svenska samhället. Istället för att
söka jobb, lära sig svenska och ta
hand om familjen spenderar en del
somaliska män sin tid med att tugga
kat tillsammans med landsmän. Det
är argument som känns igen från
1800-talets nykterhetsrörelse, som
såg alkoholens gift sprida sig i arbetarklassen. Men det är också en förenklad förklaring till djupt rotade och
komplexa problem, som lägger skulden på individen som ofta redan är
marginaliserad på grund av låg utbildningsnivå, dåliga språkkunskaper, arbetslöshet, hudfärg, religion
och traumatiska krigsupplevelser.
Den brittiske forskaren Axel Klein
menar att kriminaliseringen av kat
riskerar att ytterliggare förstärka
utanförskapet.
Staffan Hasselgren
redaktör