MENA-projektet
Ekonomiska utmaningar
Författare: Carl-Johan Belfrage
Delstudie 9, 2000
UD
MENA-projektet
Ekonomiska utmaningar
Författare: Carl-Johan Belfrage
1
Text: Utrikesdepartementet, Enheten för Mellanöstern och Nordafrika,
MENA-projektet
Form och layout: Norstedts Tryckeri AB
Omslag: UD-Redaktionen, Maria Beckius
Artikelnr: UD 00.025
ISBN: 91-7496-200-0
Tryckt av Norstedts Tryckeri AB, 2000
2
Förord
Hösten 1998 tillsattes en projektgrupp inom Utrikesdepartementet
för att göra en genomlysning av politiska, ekonomiska och sociala förhållanden i Mellanöstern och Nordafrika. Inom ramen för detta projekt har en skriftserie tillkommit, vari denna studie ingår. För innehållet i de enskilda studierna svarar enbart författarna själva och det speglar därför inte nödvändigtvis Utrikesdepartementets position i frågan.
Den föreliggande skriften behandlar möjligheter och hinder för ekonomisk utveckling och handelsliberalisering i Mellanöstern och Nordafrika, samt tänkbara följder av dessa.
Författare till skriften är fil. dr. Carl-Johan Belfrage, verksam vid Institutionen för nationalekonomi vid Lunds Universitet och konsult åt
Sida.
Redaktionen
3
4
Innehållsförteckning
Förord .............................................................................
6
1
Länderna i MENA-regionen – en heterogen skara ....
7
2
Ekonomiskt betydelsefulla likheter MENA-länderna
emellan ....................................................................
10
3
En region med stor potential ....................................
18
4
Regionens olycka – konflikter, auktoritära regimer
och oljeinkomster ....................................................
19
5
Den ekonomiska utvecklingen sedan 1985 ..............
26
6
Källor till hopp om en positiv socio-ekonomisk
utveckling ................................................................
Fredsprocessen ...............................................................
Draghjälp från omvärlden ..............................................
Reformer .......................................................................
En stabil bas för reformarbetet.......................................
32
32
34
35
37
7
Vad bromsar reformprocessen? ................................
39
8
Integration med EU som lösning på reformprocessen 41
Alternativ till integration med EU .................................
44
Avslutande synpunkter ............................................
45
Referenser .......................................................................
46
9
5
I Mellanöstern och Nordafrika (MENA) finner man en stor och i många
avseenden heterogen samling länder. Med hänsyn till ramarna för den
här studien ligger fokus emellertid på några för regionen gemensamma
problem. Jag talar alltså i stor utsträckning om regionen som en enhet
men försöker i viss mån komplettera diskussionen med kommentarer
kring större landspecifika avvikelser från gjorda generaliseringar. Ambitionen har också varit att peka på omständigheter och sådana
implikationer av enklare teori som förefaller utelämnade eller åtminstone styvmoderligt behandlade i den dominerande policyorienterade
ekonomiska litteraturen om regionen.
Carl-Johan Belfrage
6
1 Länderna i MENA – en
heterogen skara
MENA-regionen utgörs av en stor och i många avseenden heterogen
samling länder. Framförallt råder det stora skillnader i levnadsstandard
såväl inom som mellan regionens länder. Mänsklig utveckling och levnadsstandard är naturligtvis mycket svårt att fånga med hjälp av enstaka statistiska indikatorer men de mest ambitiösa försöken, baserade
på teoretiska och praktiska insatser av bland andra nobelpristagaren
Amartya Sen, utgörs av de index som upprättas av United Nations
Development Programme (UNDP) och rapporteras i den årliga publikationen Human Development Report. I tabell 1 återges MENA-ländernas värden på Human Development Index (HDI) som reflekterar vad
ländernas befolkningar uppnått i termer av förväntad livslängd,
kunskapsnivåer och konsumtionsmöjligheter. I samma tabell återges
också Human Poverty Index (HPI) som indikerar i vilken omfattning
invånare exkluderas från vissa miniminivåer av just livslängd, kunskapsnivåer och konsumtionsmöjligheter.1
Israel, vars ekonomiska förhållanden kan sägas vara av europeisk
karaktär, har ett HDI-värde (0,89) som inte ligger långt under det
svenska (0,92), medan det fattiga Jemen har ett HDI-värde (0,45) som
pekar på en levnadsstandard i världens bottenliga. Graden av fattigdom (HPI) följer i stora drag HDI med undantag för Jordanien som
utifrån dessa siffror kan sägas ha en för regionen ovanligt jämn fördelning av livsvillkor bland sina invånare. Förutom en historisk utveckling
som ligger långt utanför vad som är möjligt att analysera inom ramen
för den här studien, står viktiga förklaringar till dessa stora variationer
i levnadsstandard att finna i
1
I sin senaste version har Human Development Index och dess beståndsdelar genomgått avsevärda förbättringar avseende såväl metodologi som datainnehåll, inte minst
tack vare förnyade insatser av dess inspiratör Amartya Sen.
7
Tabell 1:
Human Development Index och Human Poverty Index 1997
HDI
Israel
Kuwait
Bahrain
Qatar
FAE
Libyen
Libanon
Saudiarabien
Oman
Jordanien
Iran
Tunisien
Algeriet
Syrien
Egypten
Irak
Marocko
Jemen
0,883
0,833
0,832
0,814
0,812
0,756
0,749
0,740
0,725
0,715
0,715
0,695
0,665
0,663
0,616
0,586
0,582
0,449
U-länder
I-länder
Världen
0,637
0,919
0,706
HDI-ranking
23
35
37
41
43
65
69
78
89
94
95
102
109
111
120
125
126
148
HPI
9,8
17,7
16,4
11,3
23,7
9,8
20,4
23,1
28,8
20,1
33,0
39,2
49,2
27,7
Källa: Human Development Report 1999, UNDP.
(i) den ojämna fördelningen av naturtillgångar länderna emellan och
(ii) skillnaderna i politiska relationer med omvärlden.
De viktigaste naturtillgångarna i regionen är förstås fossila bränslen
varav oljan dominerar men också naturgasen har stor (och växande)
betydelse. En viss uppfattning om variationerna mellan MENA-länderna, vad beträffar bränsletillgångarnas direkta bidrag till levnadsstandarden, ges av tabell 2 som redovisar energiproduktionen under 1996.2
Av de länder för vilka uppgifter saknas i tabell 2 så hör Bahrain och
Qatar till de stora oljeproducenterna per kapita medan Västbanken
och Gaza helt saknar sådana tillgångar. En jämförelse med tabell 1
2
Det bör noteras att inte bara priser utan även utvinningsnivåer varierar kraftigt år
från år.
8
Tabell 2:
Kommersiell energiproduktion per kapita 1996
Ekvivalenter av ton olja per invånare
Algeriet
Bahrain
Egypten
FAE
Irak
Iran
Israel
Jemen
Jordanien
Kuwait
Libanon
Libyen
Marocko
Oman
Qatar
Saudiarabien
Syrien
Tunisien
Västbanken och Gaza
4,05
0,94
66,00
1,58
3,50
0,10
1,16
0,03
68,23
0,06
15,45
0,03
21,43
25,19
2,32
0,70
Källa: Författarens beräkningar baserade på uppgifter om energiproduktion från
World Development Indicators 1999 och befolkningsstorlek från Human
Development Report 1999.
pekar samtidigt, föga förvånande, på att de stora energiproducenterna
också hör till den grupp MENA-länder med högst levnadsstandard
enligt HDI-måttet.
MENA-ländernas skiftande politiska relationer med omvärlden hänför sig bland mycket annat till koloniala bindningar, ställningstaganden
eller direkt inblandning i regionala konflikter (varav främst de som
involverar Israel), hanteringen av etniska och religiösa motsättningar
inom egna gränser, roller som innehafts under det kalla kriget och
inrikespolitiskt inflytande i västländer. De nivåer på levnadsstandard
som uppnåtts har påverkats av de internationella politiska relationerna
direkt genom effekterna på investeringar, handelsflöden (alltifrån sanktioner till fungerande frihandelsavtal) och bistånd men också indirekt,
genom den grad till vilken säkerhetspolitiska snarare än samhällsekonomiska hänsyn har fått styra inhemsk resursallokering.
9
2 Ekonomiskt betydelsefulla
likheter MENA-länderna
emellan
Det råder som ovan noterats ingen brist på olikheter MENA-länderna
emellan – men för nästan alla i regionen ingående länder finner man
också några gemensamma nämnare, som kan antas spela en viktig roll
för levnadsstandard och politisk stabilitet i regionen.
Tabell 3:
Storleken på MENA-ländernas ekonomier
BNI i miljarder USD 1997
Algeriet
Bahrain
Egypten
FAE
Irak
Iran
Israel
Jemen
Jordanien
Kuwait
Libanon
Libyen
Marocko
Oman
Qatar
Saudiarabien
Syrien
Tunisien
Västbanken och Gaza
43,9
5,2
72,2
42,7*
108,6
94,4
4,4
6,8
30,4*
13,9
34,4
10,6*
7,4*
143,4
16,6
19,4
4,0
Källa: Human Development Report 1999, World Development Report 1998/99 och
för Västbanken och Gaza the United Nations Office of the Special Coordinator in the
Occupied Territories.
* BNP har angivits istället för BNI. Stora kapitalinkomster från utlandet gör förmodligen att BNI överstiger BNP för dessa länder.
10
Tabell 4:
Befolkning och befolkningstillväxt i MENA-regionens länder
Algeriet
Bahrain
Egypten
FAE
Irak
Iran
Israel
Jemen
Jordanien
Kuwait
Libanon
Libyen
Marocko
Oman
Qatar
Saudiarabien
Syrien
Tunisien
Västbanken och Gaza
Befolkning i miljoner
1998
Årlig befolkningstillväxt
i % (1995–2000)
30,1
0,6
65,6
2,4
21,8
73,1
5,8
16,9
5,9
1,8
3,2
6,0
28,0
2,5
0,58
20,2
15,3
9,5
2,9
2,34
2,08
1,85
2,01
2,80
2,23
1,91
3,74
3,28
3,01
1,78
3,33
1,77
4,16
1,80
3,42
2,54
1,81
5,50
Källor: United Nations Statistics Division (1999) och Palestinian Central
Bureau of Statistics (PCBS, 1999).
Variationen inom regionen är visserligen stor även i detta avseende
men man kan ändå hävda att samtliga MENA-länder är små i ekonomiska termer. Av tabell 3 framgår att den i nationalinkomsttermer största
MENA-ekonomin, Saudiarabien, 1997 hade en bruttonationalinkomst
(BNI) som endast utgjorde 55% av den svenska (232 miljarder USD).
En liten inhemsk marknad kan utgöra en viktig begränsning av ett
lands inkomst- och konsumtionsmöjligheter eftersom den kan beskära
möjligheterna till utnyttjande av stordriftsfördelar, upprätthållande av
en effektiv konkurrens på alla marknader och ett brett varuutbud. Dessa
begränsningar av ett litet lands ekonomiska kapacitet kan övervinnas
med hjälp av långtgående integration i världsekonomin – något som
MENA-länderna i allmänhet har sökt undvika.
En annan väsentlig likhet MENA-länderna emellan är den höga befolkningstillväxten. Tabell 4 indikerar en prognosticerad årlig befolk11
ningstillväxt för perioden 1995–2000 på 1,8% i de länder som har
lägst befolkningstillväxt (Libanon, Qatar och Saudiarabien) och uppåt
5,5% i Västbanken och Gaza där befolkningstillväxten är som högst.
En grov uppfattning om hur höga dessa siffror är får man vid en
jämförelse med den befolkningstillväxt på 1,2% under perioden 1990–
97 som gäller gruppen ”lower middle income countries” till vilken de
flesta av MENA-länderna hör. Man kan också betänka att med bibehållen befolkningstillväxt för regionen som helhet (2,4%) så fördubblas befolkningen på mindre än trettio år.
Nära förknippat med den höga befolkningstillväxten är en låg utbildningsnivå hos äldre generationer kvinnor och ett mycket lågt kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden. Såväl utbildningssituationen som
deltagandet på arbetsmarknaden har förbättrats markant på senare år
men tabell 5 visar hur MENA-länderna trots detta fortfarande släpar
långt efter i internationella jämförelser.
Det bör noteras att registrerad ekonomisk aktivitet i allmänhet begränsar sig till sådan som ger avtryck på marknaden. Siffrorna kan alltså
inte tolkas som att det råder en hög grad av sysslolöshet bland kvinnor
– men en begränsning av kvinnors verksamhet till vissa sektorer är
ändå inte uteslutande ett jämställdhetsproblem, utan med nödvändighet också något som ger upphov till ett ekonomiskt ineffektivt tillvaratagande av mänskliga resurser. Det är dessutom ett i empirisk litteratur väl etablerat samband att förekomsten av grundläggande utbildning hos kvinnor har en starkt folkhälsoförbättrande men samtidigt
fertilitetsbegränsande effekt.
En annan gemensam nämnare för MENA-länderna som är nära förknippad med omfattningen av och inriktningen på ekonomisk verksamhet är en akut vattenbrist. Tabell 6 anger den aktuella omfattningen
av förnybara färskvattentillgångar respektive vattenanvändningen per
invånare i MENA-länderna.
Vi kan se att (med undantag för Libanon, Iran och Marocko) vattenförbrukningen redan idag är ohållbart hög. Qatar och Västbanken/Gaza,
för vilka uppgifter saknas, är också kända för att lida av svår vattenbrist. Givet regionens geografiska förutsättningar och ett tänkt läge
med en ekonomisk aktivitet på dagens europeiska nivå så räknar man
med en efterfrågan på färskvatten som ligger nära den för MENAregionen som helhet idag genomsnittliga tillgången, alltså ca 1200 kubikmeter vatten per invånare och år. Eftersom befolkningstillväxten
snabbt reducerar tillgången per person och eftersom varken praktiska
12
Tabell 5:
Kvinnors läs- och skrivkunnighet och ekonomiska aktivitet 1997
Andelen kvinnor som är
läs- och skrivkunniga i %
Algeriet
Bahrain
Egypten
FAE
Irak
Iran
Israel
Jemen
Jordanien
Kuwait
Libanon
Libyen
Marocko
Oman
Qatar
Saudiarabien
Syrien
Tunisien
Västbanken och Gaza
U-länder
I-länder
Världen
47,7
80,7
40,5
76,8
65,8
93,4
21,0
81,8
77,5
78,3
62,9
32,7
55,0
81,2
62,5
56,5
55,8
62,9
99,0
Kvinnors ekonomiska
aktivitet i % av männens
36,0
33,1
43,2
28,1
24,0
35,6
66,9
39,0
31,0
49,9
38,7
30,2
53,1
20,4
30,7
21,1
36,5
46,1
68,0
72,6
69,8
Källa: Human Development Report 1999.
eller politiska förutsättningar finns för en delning av regionens vattenresurser efter behov, så måste man ta med i beräkningen att näringsverksamhet (hushåll står endast för några få procent av vattenförbrukningen) inom en snar framtid kommer att behöva anpassas till
vattentillgångarna. I samband med diskussionen om nödvändiga reformer nedan får jag anledning att återkomma till denna för ekonomisk
verksamhet kritiska restriktion.
Överlag är MENA-ländernas invånare också underkastade auktoritära styrelseskick. Israel kan sägas utgöra ett undantag (särskilt i de avseenden som är relevanta för kopplingarna mellan demokrati och ekonomi som vi har anledning att återkomma till senare) men demokra13
Tabell 6:
Förnybara vattentillgångar och vattenanvändning 1998
Algeriet
Bahrain
Egypten
FAE
Irak
Iran
Israel
Jemen
Jordanien
Kuwait
Libanon
Libyen
Marocko
Oman
Qatar
Saudiarabien
Syrien
Tunisien
Västbanken och Gaza
U-länder
I-länder
Världen
Förnybara tillgångar på
vatten i m3 per kapita per år
Vattenanvändning
i m3 per kapita per år
460
180
43
64
1 615
1 755
289
243
114
11
1 315
100
1 071
393
921
954
2 368
1 079
407
119
456
371
1 003
1 069
376
6 055
9 817
6 918
492
1 058
626
201
307
444
880
433
656
Källa: Human Development Report 1999.
tiska värden tenderar där att överskuggas av s.k. säkerhetspolitiska hänsyn, vilka tar sig uttryck i omfattande och väldokumenterade brott
mot grundläggande mänskliga rättigheter. I övrigt är variationen stor
mellan regionens länder, officiellt mellan formella autokratier och förmenta demokratier och i praktiken mellan relativt öppen opinionsbildning och hård åsiktskontroll. Enligt den diskussion som följer i senare avsnitt innebär icke-demokratiska styrelseskick inte bara ett åsidosättande av mänskliga värden utan tenderar också att underblåsa
politiska beslut som innebär ett ineffektivt utnyttjande av ekonomiska
resurser.
14
Tabell 7:
Regionala konflikter och gränsdispyter som involverar MENA-länder
Algeriet – Libyen
Algeriet – Marocko
Bahrain – Qatar
Egypten – Israel
Egypten – Sudan
FAE – Iran
Iran – Azerbajdzjan
FAE – Oman
FAE – Saudiarabien
Irak – Iran
Irak – Kuwait
Irak – Saudiarabien
Irak – Syrien
Irak – Turkiet
Iran – Israel
Iran – Kazakhstan
Iran – Ryssland
Iran – Turkmenistan
Israel – Libanon
Israel – Syrien
Israel – Västbanken och Gaza
Jemen – Eritrea
Kuwait – Saudiarabien
Libanon – Syrien
Libyen – Niger
Libyen – Tunisien
Marocko – Västsahara
Saudiarabien – Jemen
Syrien – Turkiet
Källor: Waterbury (1998) och CIA World Factbook 1998
Ett annat, ur ekonomisk synvinkel synnerligen relevant, gemensamt
bekymmer för MENA-länderna är att de brottas med en komplicerad
väv av interna och regionala konflikter och spänningar. I tabell 7 listas
inte mindre än 29 mer eller mindre olösta regionala konflikter som gör
detta till en region försatt i ett ständigt lågintensivt konflikttillstånd.
I en diskussion om hur det nuvarande ekonomiska tillståndet i regionen har uppkommit återkommer jag till några av den säkerhetspolitiska situationens ekonomiska konsekvenser.
I ett tidigare avsnitt noterades visserligen att de stora skillnader i
levnadsstandard som råder inom MENA-regionen delvis kan hänföras
till variationer i fossila bränsletillgångar. Detta förhållande till trots är
det ändå rimligt att hävda att en gemensam nämnare för länderna i
regionen är ett relativt stort beroende av inkomster från utvinning av
naturtillgångar varav olja och naturgas dominerar men även fosfater
spelar en betydande roll (för Algeriet, Jordanien, Marocko, Syrien och
Tunisien). För de länder (förutom Israel) som i stort sett saknar egna
oljetillgångar (såsom Jordanien, Libanon och Västbanken/Gaza) är
beroendet av regionens oljeinkomster ändå stort eftersom värdet av
deras omfattande export av arbetskraft till regionens större
oljeexportörer, liksom regionala biståndsflöden, tenderar att följa
oljeinkomsternas storlek.
15
Tabell 8:
Naturtillgångars andel av export respektive BNP 1992
Andel av export i %
Algeriet
Bahrain
Egypten
FAE
Irak
Iran
Israel
Jemen
Jordanien
Kuwait
Libanon
Libyen
Marocko
Oman
Qatar
Saudiarabien
Syrien
Tunisien
Andel av BNP i %
97
60*
65
96
52
30*
36
49
96
37
50
90*
35*
20
52*
98*
45
95
70*
99
62
27
35*
29
52
30*
52
53
32
Källa: World Bank (1995).
* Gäller endast fossila bränslen för år 1997 och är hämtat ur CIA World
Factbook 1998.
Tabell 8 ger en fingervisning om den ekonomiska betydelse som utvinning av naturtillgångar har haft för MENA-länderna. Variationen i
priser gör valet av år kritiskt för den här typen av uppgifter. Den för
våra syften mest heltäckande informationen om exportandelar och
andelar av BNP hänför sig till 1992. Lyckligtvis råkar det också vara ett
år med oljeprisnivåer såväl nära de nuvarande som nära genomsnittet
för perioden sen 1970.
De angivna exportsiffrorna gäller traditionell handel i varor och tjänster, vilket innebär att de inte inkluderar handeln i så kallade rena faktortjänster såsom gästarbete i grannländer. Inte heller i BNP-statistiken
inkluderas inkomster genererade utanför ett lands gränser. Efterfrågan
på gästarbetartjänster är emellertid starkt förknipad med nivån på
oljeinkomster och gästarbetarnas inkomster utgör ett viktigt inslag i de
ekonomier som har små egna bränsletillgångar. Man kan därför hävda
16
att såväl de angivna export- som BNP-andelarna underskattar hur länderna med lägst inkomster från utvinning av egna naturtillgångar påverkas av regionens inkomster från naturresursutvinning.
Sammanfattningsvis har vi alltså att göra med en heterogen skara
länder, särskilt med avseende på levnadsstandard (nära relaterad till
naturrikedomar och politiska relationer med omvärlden), som har det
gemensamt att de är små i ekonomiska termer, har en hög befolkningstillväxt, få kvinnor på arbetsmarknaden, lider av en akut vattenbrist,
har auktoritära styrelseskick, är inblandade i diverse militära konflikter och sist men inte minst i hög grad lever på inkomster som kan
hänföras till utvinning av naturresurser i regionen.
17
3 En region med stor potential
Det kanske viktigaste man kan säga om MENA-regionen är ändå
att det är en region som besitter en stor ekonomisk potential, tack
vare rikliga naturliga och mänskliga tillgångar. Möjligheterna att låta
dessa generera ekonomiskt välstånd är nu dessutom större än någonsin.
Vissa idag högt värderade tillgångar, såsom olja och naturgas, är förvisso ojämnt fördelade mellan regionens länder men andra tillgångar
kan, givet att vissa förutsättningar uppfylls, sägas bära med sig än större
ekonomiska löften för regionens länder. Möjligheterna finns exempelvis att, under stabilare politiska omständigheter, till regionen locka ännu
större turistskaror. Det stora utbudet av platser av unikt historiskt och
religiöst värde tilldrar sig redan ett starkt intresse bland nordamerikaner, européer och östasiater men möjligheterna att kombinera dessa
sevärdheter med traditionell badturism är idag långt ifrån maximalt
exploaterade. Andra viktiga tillgångar som ofta tillskrivs MENA-länder är exilmedborgare, som förfogar över såväl humankapital (via god
utbildning och erfarenheter från förvärvsliv i Europa och Nordamerika) som finansiella resurser och besitter en vilja att överföra sådana
tillgångar till sin hemregion. Till detta kan läggas en tradition av gott
entreprenörskap som idag inte fullt ut kanaliseras mot produktiv verksamhet.
Möjligheterna att dra ekonomiska fördelar av sina tillgångar (liksom
risker vilka kan hanteras med politiskt beslutsfattande samt fungerande
rättsliga och finansiella system) ökar i takt med den pågående globaliseringen. Minskade transaktionskostnader för handel och direktinvesteringar innebär ökade möjligheter att komma i åtnjutande av
växande köpkraft och produktivitet i omvärlden (med ökad
exportefterfrågan respektive billigare import som följd) samt möjligheter att öka den egna produktiviteten (via den teknologiöverföring
som direktinvesteringar och även handel kan medföra).
18
4 Regionens olycka – konflikter,
auktoritära regimer och
oljeinkomster
MENA-regionen har emellertid inte alls lyckats leva upp till sin stora
ekonomiska potential. Den hypotes jag i korthet tänker argumentera
för nedan är att den outnyttjade potentialen förklaras av den ovan illustrerade olyckliga kombinationen av konflikter, auktoritära regimer
och stora (kraftigt varierande) inkomster relaterade till naturresursutvinning.
Den uppsjö av militära konflikter eller överhängande hot om sådana
som förelegat inom eller mellan de flesta av MENA-länderna har föranlett en kanalisering av produktionsresurser till militär uppbyggnad.
Tabell 9 visar att MENA-regionen är världsledande i militärutgifter.
Trots en nedgång sedan 1988 spenderade samtliga MENA-länder
(med undantag för Tunisien) under 1996 mer än världsgenomsnittet
på sina militära styrkor. Sammantaget innebär siffrorna att omkring 8
procent av MENA-regionens BNP 1996 gick till militära utgifter – en
notering som enligt UNDPs statistik endast överträffades av Nordkorea (27%).
I de oljerika länderna har den statliga kontrollen över oljeproduktionen
underlättat anskaffandet av de nödvändiga inkomsterna, något som skulle
kunna bidra till att förklara den för regionen relativt höga andel militärutgifter bland just de oljerikaste staterna som återspeglas i tabell 9. En
alternativ eller bidragande ekonomisk förklaring till sambandet mellan
relativt stora oljetillgångar och relativt stora militärutgifter har med värdet på den militärt försvarade landytan att göra. Landarealer med stora
naturtillgångar kan antas vara mer värda såväl att försvara som att erövra. Man kan också (om än med iakttagande av stor försiktighet) spekulera i att den auktoritära karaktären hos regionens regimer inte bara
förstärkts av rådande konflikttillstånd utan i sin tur också (av politiska
överlevnadsskäl) förstärkt benägenheten att bygga upp militär styrka.
Vid betraktande av de för regionen relativt låga militärutgifterna i Marocko och Algeriet kan man ha i minnet att militärt ”förtryck av folk
19
Tabell 9:
Militärutgifternas andel av BNP i %
1988
1996
1,9
5,5
4,5
6,7
Algeriet
Bahrain
Egypten
FAE
Irak
Iran
Israel
Jemen
Jordanien
Kuwait
Libanon
Libyen
Marocko
Oman
Qatar
Saudiarabien
Syrien
Tunisien
17,6
7,9
2,7
3,4
5,4
4,5
4,5
8,3
2,5
8,7
3,7
8,8
11,9
6,3
5,1
3,9
13,2
10,2
13,2
6,7
1,8
Alla u-länder
Alla i-länder
Världen
3,1
3,6
4,0
2,4
2,3
2,4
3,2
13,0
11,4
8,2
4,1
20,1
Källa: UNDP genom Human Development Report 1999 och www.undp.org/
hdro/military.htm.
inom egna gränser inte kostar tillnärmelsevis lika mycket som att förbereda sig för krig med sina grannar” (Waterbury, 1998). I samband med
en diskussion om fredsprocessens konsekvenser nedan återkommer jag
till tänkbara ekonomiska implikationer av att så stora resurser kanaliserats
till militär verksamhet.
Den inneboende osäkerheten kring militära konflikter samt i någon
mån den svårförutsägbarhet som följer av bristen på informationsspridning i auktoritära stater har utgjort stora politiska risker att kalkylera med vid bedömningen av potentiella (inhemska och utländska)
investeringar i regionen. Samtidigt existerar ekonomiska risker i form
av variationer i den regionala efterfrågan på varor och tjänster som
följer av de stora variationerna i olje- och gaspriser. En fingervisning
20
Tabell 10: Variationerna i exportens köpkraft
Procentuell variation 1970–93*
Algeriet
Bahrain
Egypten
Iran
Israel
Jemen
Jordanien
Kuwait
Marocko
Oman
Saudiarabien
Syrien
Tunisien
51
48
28
55
13
49
43
61
19
23
78
30
25
Oljeexportörer i MENA
Icke oljeexportörer i MENA
57
18
U-länder
OECD-länder
24
15
Källa: Riordan et al. (1998).
* Mätt som standardfelet i en regression på tidstrenden.
om denna risknivå återfinns i tabell 10 som redovisar ett mått på variationen i MENA-ländernas exportinkomster och relaterar detta till de
betydligt lägre värden som gäller i övriga världen.
De ekonomiska riskerna i fråga är i teorin försäkringsbara via internationella investeringsgarantiorgan respektive agerande på de globala
råvarumarknaderna men sådana instrument är varken perfekta eller
kostnadsfria att använda. Sammantaget har de politiska och ekonomiska
investeringsriskerna förmodligen haft ett signifikant negativt inflytande
på investeringsnivån i regionen.
En längre period av gynnsamma oljeinkomstnivåer (1973–85) gav
på många håll i MENA-regionen ett ökat politiskt manöverutrymme.
Stora offentliga investeringar gjordes i såväl humankapital som fysiskt
kapital, alls inte utan positiva resultat på välstånd och utbildningsnivåer. Produktionsstrukturen anpassades emellertid till den höga nivån på offentliga investeringar, till förmån för stora statliga industrier.
Samtidigt tenderade såväl utbildningssatsningar som välfärdssystemen
21
i övrigt att i stor utsträckning gynna redan välbeställda grupper. Den
gängse bilden är att resultatet av de stora oljeinkomsterna var att ekonomiskt och fördelningspolitiskt ineffektiva produktionsstrukturer byggdes upp och att dessa strukturer inte alls fungerar vid lägre oljepriser
och i den nya konkurrenssituation som globaliseringen fört med sig (se
t.ex. World Bank, 1995).
En annan typ av ineffektiv ekonomisk politik som varit och alltjämt är
vida praktiserad i MENA-regionen är protektionism. Graden av protektionism är i allmänhet mycket svårmätbar eftersom skydd från utländsk konkurrens kan ta sig uttryck i alltifrån vanliga tullar via importkvoter till
svåra byråkratiska procedurer.3 I den mån beståndsdelar i en produkt importeras blir kalkylen ännu svårare. Tabell 11 som anger tullintäkternas
andel av importen för några av regionens länder och motsvarande siffror
för några länder på samma inkomstnivå ger ändå en grov indikation på
den höga graden av protektionism hos många MENA-länder.
Den protektionistiska politiken kan också i viss mån hänföras till den
olyckliga kombinationen av konflikttillstånd, stora oljeinkomster och
auktoritära regimer. Konflikter tenderar att framkalla vad som är ett åtminstone upplevt behov av självförsörjning på många varor. Samtidigt
har de stora oljeinkomsterna hjälpt till att kompensera befolkningen för
onödigt höga priser på importkonkurrerande produktion. Via begränsningar i informationsspridningen och de kringskurna möjligheterna att
”bestraffa” regeringar som för en onödigt dyrbar politik har de auktoritära regimerna kunnat genomdriva protektionismen som tenderar att
gynna etablerade intressen på den övriga befolkningens bekostnad.
Protektionism innebär försuttna möjligheter att dra nytta av den
teknologiöverföring som import i viss mån kan innebära, att ineffektiva produktionsmönster bibehålls och att konsumenterna av importkonkurrerande varor får betala för mycket för varorna ifråga. Protektionism utgör samtidigt ett hinder för exportorienterad produktion,
eftersom den höjer priset på importerade insatsvaror samt sänker priset på exportvaror relativt priset på importkonkurrerande produktion.
Länder i MENA-regionen förknippas ofta med en hög grad av korruption. Detta bekräftas av resultaten från undersökningar som gjorts
med syfte att utröna hur korruptionsnivån i olika länder upplevs av
3
Av denna anledning finns inom WTO (och även som ett led i processen mot en
frihandelszon kring Medelhavet) en strävan i riktning mot användning av tullar som
enda handelspolitiska instrument.
22
Tabell 11: Protektionismen i MENA och några referensländer
Tullintäkter i % av importvärdet 1993 (om ej annat årtal anges)
Algeriet (1998)
Bahrain
Egypten
FAE
Irak
Iran
Israel
Jemen
Jordanien
Kuwait
Libanon
Libyen
Marocko
Oman
Qatar
Saudiarabien
Syrien
Tunisien
Chile
Indonesien
Malaysia
Mexiko
Sydkorea
Turkiet
17,2
4,0
14,9
1,2
19,1
17,8
17,5
3,0
16,4
18,7
9,7
4,9
4,9
4,8
4,4
2,5
Källor: World Bank, 1999 World Development Indicators. Hoekman (1998).
näringsidkare och medborgare. Det finns naturligtvis många skäl att ta
resultaten från dylika undersökningar med en nypa salt. En viss trovärdighet kan dock tillskrivas resultaten på grund av att den ranking av
länder efter korruptionsnivå, som kan göras baserat på de indextal som
rapporteras i tabell 12, blir densamma i alla tre undersökningarna.4
4
I sammanhanget bör noteras att olika graderingssystem har använts i de olika undersökningarna. Exempelvis är Business Internationals undersökning från 1980-83 och
Transparency Internationals s.k. Corruption Perceptions Index konstruerade så att en
hög grad av korruption ger låga indexvärden medan motsatsen gäller för det index
som konstruerades vid den undersökning som Världsbanken genomförde för World
Development Report 1997.
23
Tabell 12: Undersökningar angående intryck av korruptionsgrad
Algeriet
Bahrain
Egypten
FAE
Irak
Iran
Israel
Jemen
Jordanien
Kuwait
Libanon
Libyen
Marocko
Oman
Qatar
Saudiarabien
Syrien
Tunisien
Västbanken och Gaza
Minst korrupt
Medianobservationen
Mest korrupt
BI 1980–83
TI 1998
WDR 1997
(Hög siffra motsvarar
låg korruptionsgrad)
(Hög siffra motsvarar
låg korruptionsgrad)
(Hög siffra motsvarar
hög korruptionsgrad)
5
3,25
2,9
10
3,25
9,25
7,1
8,33
7,75
4,7
3,96
5,66
3,7
5
4,75
3,8
10
(Schweiz)
7
(Kamerun)
1
(Zaire)
10
(Danmark)
4,2
(Sydkorea)
1,4
(Kamerun)
1,56
(Schweiz)
4,4
(Indien)
5,26
(Colombia)
Källor: Business International (BI) rapporterat av Mauro (1995), Transparency
International (TI, 1999), World Bank (WDR, 1997).
Även den utbredda korruptionen i MENA-regionen kan i någon mån
härledas ur kombinationen konflikttillstånd, oljeinkomster och auktoritära regimer. Detta kan göras indirekt med hänvisning till den ekonomiskt ineffektiva regleringspolitik och protektionism som diskuterades ovan. Regleringar, inklusive importkontroller, ger tjänstemän reell
makt att påverka det ekonomiska utfallet av en affärstransaktion, t.ex.
via hanteringstiden för tillståndsgivning eller förtullning av varor. Korruption tenderar också att föda korruption – ju mer utbredd korrup24
tionen är, desto lägre är den sociala kostnaden för en viss individ att
själv bete sig korrupt. I nästa steg uppfinner korrupta tjänstemän nya
byråkratiska procedurer för tillämpningen av de politiskt beslutade
regelverken. Auktoritära regimer kan sägas ge ett större utrymme åt
korruption än demokratiska genom informationsrepressionen som förhindrar att folket får sig korruptionsavslöjanden till livs och genom
omöjligheten att vid politiska val bestraffa regimer med bristande
korruptionsbekämpning.
Korruption kan visserligen utgöra en väg förbi samhällsekonomiskt
ineffektiva regleringar men denna roll som ekonomiskt smörjmedel
överskuggas förmodligen av den menliga inverkan på tillväxt, som följer av att resurser dras mot mutinbringande verksamhet och ifrån produktiva investeringar.5 I MENA-fallet skulle en del av den till synes
alltför stora efterfrågan på sådan högre utbildning som är inriktad på
anställningar inom den offentliga byråkratin i någon mån kunna förklaras av att existerande korruption gör investeringar i andra former av
humankapital (som kan generera tillväxt) relativt sett olönsam.
5
Synen på korruption som ekonomiskt smörjmedel har fått sitt mest berömda uttryck
i Huntingtons (1968) påstående att ”det enda som är värre för ekonomisk tillväxt än
ett samhälle med en stelbent, övercentraliserad, ohederlig byråkrati är ett [samhälle]
med en stelbent, övercentraliserad, hederlig byråkrati.”
Resonemanget om negativa samband mellan korruption och tillväxt återfinns i fördjupad form i Bardhan (1997)
25
5 Den ekonomiska utvecklingen
sedan 1985
I stora svepande drag skulle man alltså kunna hävda att en olycklig
kombination av konflikttillstånd, auktoritära regimer och stora inkomster från naturresursutvinning gjort MENA-regionen till världsmästare i militärutgifter, med en på många håll mycket riskfylld investeringsmiljö och ekonomiska system präglade av protektionism, svällande
byråkratier och korruption.
Dessa omständigheter har förmodligen bidragit starkt till att de, till
följd av sjunkande oljepriser, minskande offentliga investeringarna i
regionen under 1980-talet inte kunde ersättas av privata (inhemska
eller utländska) investeringsflöden. Bristen på jämförbara data gör det
svårt att redovisa de enskilda komponenterna men i tabell 13 kan vi i
alla fall se hur de MENA-länder (med undantag för Marocko) för vilka
erforderliga data finns, från att ha ökat andelen bruttoinvesteringar
mellan 1965 och 1980, fick uppleva en minskning i denna andel mellan 1980 och 1990. Minskningen betydde i de allra flesta fall att
investeringsandelen sjönk till en nivå under världsgenomsnittet.
Redan fallande investeringar vore nog för att åstadkomma en sjunkande tillväxt i regionen men, enligt en undersökning av Page (1998),
föll dessutom den totala faktorproduktiviteten. Det sistnämnda innebär att MENA-regionen inte längre förmådde utnyttja tillgängliga produktionsresurser lika effektivt som tidigare. Page (1998) hävdar att
detta förklaras av att huvuddelen av investeringarna gick till konkurrensskyddad statlig verksamhet resp. byggnadsindustri, vilkas produkter
svårligen låter sig handlas över gränserna och därför inte heller har
kunnat utsättas för prispressande konkurrens och produktivitetsfrämjande influenser från utlandet. Ur ett makroekonomiskt perspektiv kan man samtidigt peka på att de stora förändringarna i tillgångar
på produktionsfaktorer (minskningen av kapital till följd av reducerade offentliga investeringar och ökningen av tillgång på arbetskraft
via den höga befolkningstillväxten) hade krävt bättre fungerande mark26
Tabell 13: Bruttoinvesteringarnas andel av BNP i %.
Algeriet
Bahrain
Egypten
FAE
Irak
Iran
Israel
Jemen
Jordanien
Kuwait
Libanon
Libyen
Marocko
Oman
Qatar
Saudiarabien
Syrien
Tunisien
Alla u-länder
Världen
1965
1980
1990
1997
22
39
31
28
28
33
21
23
25
27
5
18
30
22
37
23
21
18
15
19
19
29
24
22
33
13
27
32
24
22
22
26
17
21
14
10
28
22
28
29
17
14
27
20
29
24
20
23
26
25
26
23
25
22
18
16
17
29
16
22
29
10
Källor: World Tables 1992 , World Development Indicators 1999 , World
Development Report 1992 och World Development Report 1999.
nader för bibehållen effektivitet i sammansättningen av dessa till varor
och tjänster (d v s bibehållen total faktorproduktivitet). Ett intressant
undantag från regeln om fallande total faktorproduktivitet utgörs av
Egypten. Page (1998) spekulerar i att detta beror på att Egypten efter
1973 tillät privata nyinvesteringar i sin statliga industrisektor och utsatte den för konkurrens utifrån för första gången, vilket främjade en
snabb produktivitetstillväxt.
Nedgången i oljeinkomster, investeringar och produktivitet under
1980-talet fick till följd en negativ eller i det närmaste obefintlig tillväxt i inkomst per kapita i de flesta MENA-länder under perioden
1980–97, vilket visas i tabell 14. Bland de länder för vilka tillgänglig
statistik finns, utgörs undantagen av nyss nämnda Egypten och Israel.
Man kan också notera att en del MENA-länder under 1990-talet
27
Tabell 14: Genomsnittlig procentuell årlig tillväxt i BNP per kapita.
1965–80
Algeriet
Bahrain
Egypten
FAE
Irak
Iran
Israel
Jemen
Jordanien
Kuwait
Libanon
Libyen
Marocko
Oman
Qatar
Saudiarabien
Syrien
Tunisien
Alla u-länder
Världen
3,6
1980–97
varav
1980–90
varav
1990–97
3,0
4,0
–1,4
0,5
1,2
–1,6
–13,9
–0,2
1,7
–0,6
3,0
–1,7
1,8
–5,5
–0,1
3,2
9,4
0,7
0,0
1,6
4,5
0,2
0,4
6,0
5,7
4,4
–0,7
0,8
1,6
–6,3
–1,2
1,1
–1,0
3,6
3,5
3,6
2,0
1,6
0,8
0,8
0,8
2,8
0,8
5,2
–0,2
–1,6
2,8
–5,7
–14,0
–0,9
1,7
1,7
–1,4
2,9
2,9
Källor: Human Development Report 1999, World Development Report 1992
samt författarens egna beräkningar baserade på uppgifter i dessa källor.
lyckats vända den olyckliga inkomsttrenden, något vi får anledning att
återkomma till.
En allvarlig konsekvens av fallande investeringar och produktivitet
har varit att MENA-ländernas ekonomier inte förmått absorbera den
stora tillströmning av arbetskraft som följt i befolkningstillväxtens spår.
Med undantag för GCC-länderna är arbetslösheten och undersysselsättningen hög, särskilt bland individer med relativt hög formell
utbildning. Rättvisande eller åtminstone jämförbar arbetslöshetsstatistik
är mycket svår att finna men en viss uppfattning om arbetslöshetsproblemets omfattning ges av de uppgifter från CIA, som återges i
tabell 15.
GCC-ländernas stora arbetskraftsimport och den uppgift som finns
från Kuwait indikerar att de (möjligen bortsett från Bahrain) utgör
28
Tabell 15: Arbetslöshet i MENA-regionen (senast tillgängliga årtal)
Arbetslöshet i %
av arbetskraften
Algeriet
Bahrain
Egypten
FAE
Irak
Iran
Israel
Jemen
Jordanien
Kuwait
Libanon
Libyen
Marocko
Oman
Qatar
Saudiarabien
Syrien
Tunisien
Västbanken och Gaza
28
15
9,4
Arbetslöshet i % av
personer med minst
högstadieutbildning
32
57
30
7,7
30
25
1,8
18
25
16
33
12
15
28
45
31
18
53
25
Källor: CIA World Factbook 1998 (den vänstra kolumnen) och World Bank (1995)
(den högra kolumnen).
undantagen från den regel som innebär att nära 20% av MENA-regionens invånare går arbetslösa. För de länder där uppgifter finns ser vi
också att, enligt Världsbankens skattningar från 1995, arbetslösheten
genomgående är särskilt hög hos gruppen med utbildning som, åtminstone formellt sett, ligger på lägst högstadienivå. Här ligger arbetslösheten ofta över 30% och i vissa fall (Jordanien och Egypten) över 50%.
Detta kan vara ett problem av övergående art, orsakat av neddragningar
i offentlig administration, men det är inte svårt att tänka sig att
sysselsättningsbrist och inkomstbortfall hos relativt välutbildade ungdomar kan utgöra en grogrund för den typ av revolutionär verksamhet, som är en sådan framträdande källa till oro bland makthavare såväl inom som utanför regionen.
Mycket pekar alltså på att just MENA-regionen under de senaste
29
Tabell 16: Skillnad i världsranking baserad på köpkraftsparitetsjusterad BNP/
capita respektive HDI.
BNP/kapita-position – HDI-position
Algeriet
Bahrain
Egypten
FAE
Irak
Iran
Israel
Jemen
Jordanien
Kuwait
Libanon
Libyen
Marocko
Oman
Qatar
Saudiarabien
Syrien
Tunisien
–31
–8
–14
–18
–22
–29
3
18
2
–30
–4
–6
–27
–47
–23
–37
–11
–34
Källa: Human Development Report 1999.
15–20 åren lyckats allt sämre med att utnyttja sin stora ekonomiska
potential. Baserat på Human Development Index skulle man dessutom kunna hävda att MENA-länderna inte bara försuttit möjligheten
att nå upp till de inkomstnivåer man har potential för, utan (med undantag för Israel, Jordanien och Jemen) också är sämre än världsgenomsnittet på att konvertera nationalinkomst till levnadsstandard.
Detta reflekteras i de skillnader mellan ranking i nationalinkomst per
capita och ranking i Human Development Index som återges i tabell
16. Ett negativt värde innebär alltså att landet ifråga har en sämre position i världsrankingen baserad på HDI än i motsvarande ranking baserad på köpkraftsparitetsjusterad BNP/capita.
Jag har hittills målat upp en tämligen mörk bild av utvecklingen i
MENA-länderna under den senaste tjugoårsperioden men också
argumenterat för att de i grunden besitter en stor potential för avsevärda förbättringar i levnadsstandard. Om några nödvändiga förutsättningar – framsteg i fredsprocessen, ekonomisk integration med om30
världen och framgångsrika ansträngningar inom vissa reformområden
– skulle kunna uppfyllas, finns det anledning att hysa förhoppningar
om att MENA-regionens länder kan närma sig sin potential under det
kommande decenniet. I det följande skall vi närmare betrakta innehållet i den nyss nämnda uppsättningen nödvändiga förutsättningar för
en positiv ekonomisk utveckling i regionen.
31
6 Källor till hopp om en positiv
socio-ekonomisk utveckling
Fredsprocessen
Med fredsprocessen avses normalt den som rör konflikterna mellan
Israel, dess grannstater och palestinier i ockuperade områden. Dessa
intimt förknippade konflikter kan emellertid sägas ha såväl strategisk
som ekonomisk betydelse för så gott som alla MENA-länder. Förhoppningar finns dessutom om att en stabil fredslösning i den processen
kan fungera som katalysator för framgångsrika fredsinitiativ i andra
regionala konflikter.
Den mest direkta ekonomiska effekten av en framgångsrik fredsprocess – där framgång innebär att samtliga inblandade parter blir nöjda
i meningen att de inte tror sig kunna åstadkomma mer förmånliga
lösningar med framtida militära angrepp, ens om grannarna skär ned
på sina försvar – är sänkningar av de höga nivåer på militära utgifter
som rapporterades i tabell 9. Låt oss använda ett enkelt räkneexempel
för att få en uppfattning om vad detta skulle kunna vara värt i termer
av ekonomisk tillväxt: Antag att de årligen återkommande militära utgifterna sänktes till en andel av BNP strax över u-landsgenomsnittet,
dvs. från gällande MENA-genomsnitt på 8 procent till 3 procent (vilket för övrigt skulle utgöra en besparing i nivå med de offentliga utgifterna för utbildning i regionen). Som utgångspunkt för snabba kalkyler räknar man ofta med en kvot mellan marknadsvärdet av en produktionsökning och kostnaden för den investering som orsakat den på
1/3. En optimistisk kalkyl skulle utgå ifrån att hela besparingen i militära utgifter omvandlas till tillväxtgenererande investeringar. Den årliga tillväxten i MENA-regionen som helhet skulle i detta fall öka med
(5%/3 =) 1,67 procentenheter vilket skulle innebära en knapp fördubbling av nuvarande tillväxttakt (1,9%).
Nu är det emellertid inte troligt att alla eventuella besparingar i
militära utgifter skulle gå till investeringar. Dessutom bör man beakta
att militära satsningar i sig kan ha positiva effekter på tillväxten. El32
Naggar och El-Erian (1993) pekar till exempel på möjligheten till ökad
civil produktivitet genom militär utbildning och militära bidrag till
den offentliga infrastrukturen. Dessutom kan resultaten av militär forskning och utveckling i viss mån utnyttjas också för civila ändamål. Det
vore emellertid underligt om man inte, med civila satsningar direkt
ägnade åt att uppnå sådana effekter, skulle kunna få ut mer av de använda resurserna. En bedömning av fredsprocessens effekter på tillväxten i MENA-ekonomierna hänger alltså på antaganden om i vilken
mån de resurser som förut gått till militär verksamhet kommer att
kanaliseras till produktiva investeringar, vilka effekter de militära satsningarna har på tillväxten och hur stor effekt investeringsökningarna
har på produktionskapaciteten. Såväl kanalisering av resurser till produktiva investeringar som nyinvesteringarnas effekt på den samlade
produktionskapaciteten påverkas förmodligen i hög grad av hur väl
prissystemet förmår signalera behov av och tillgång till investeringsresurser, något jag får anledning att återkomma till i avsnitten om reformer.
Bortsett från de direkta effekterna av ett samhällsekonomiskt mer
gynnsamt utnyttjande av resurser, som tidigare lagts på militär verksamhet, så kan en framgångsrik fredsprocess bidra till att göra privata
investeringar mer attraktiva till följd av en minskad politisk risk. Den
kapitalflykt, som pågått från många av MENA-länderna under de senaste två decennierna, kan vändas och en del av de allt mer rörliga
internationella kapitalflödena skulle kunna komma regionen till del.
Samtidigt kan förutsättningarna för såväl nationell som internationell
handel drastiskt förbättras genom att bojkotter och andra konfliktpolitiskt motiverade hinder för handel och arbetskraftsflöden undanröjs samt att riskerna för att varor inte skall nå fram sjunker. Vad handel i tjänster beträffar, hävdas det vanligen att turismen i regionen är
mycket känslig för oroligheter, vilket innebär att en framgångsrik fredsprocess skulle kunna möjliggöra ett förverkligande av regionens stora
potential inom turistnäringen. Sammantaget torde resultatet bli
engångseffekter på reala inkomster genom att kostnaderna för handlade varor och tjänster blir lägre men också positiva tillväxteffekter av
högre investeringsnivåer och i någon mån av de produktivitetseffekter
genom teknologiöverföring och ökad konkurrens som ökade
investerings- och handelsmöjligheter kan föra med sig.
Mycket finns också att vinna på möjligheter att genomföra regionala
infrastrukturprojekt. Regionala lösningar, för exempelvis produktion
33
och distribution av el och vatten, är ofta i kostnadstermer överlägsna
nationella sådana och i en del fall dessutom det enda sättet att reducera dylika viktiga begränsningar för ekonomisk expansion i regionen.
Gemensamma system för vattendistribution kan till exempel göra det
möjligt att upprätta en vattenmarknad där de mest behövande länderna kan köpa vatten från sina grannländer. Förutom att sådana regionala lösningar kan öka produktionsmöjligheterna inom många sektorer, så kan de befästa framgångar i fredsprocessen och därigenom bidra
till minskade investeringsrisker. Möjligen är värdet av regionala
infrastrukturprojekt således långt högre än vad som kan räknas hem i
snäva projektkalkyler.
Viljan till biståndsinsatser för att cementera en framgångsrik fredsprocess är förmodligen stor och kan kompensera för utebliven
stormaktssubventionering av militär uppbyggnad. En indikation på att
så är fallet är de stora biståndsflöden som kommit Västbanken och
Gaza till del efter Oslo- och Parisavtalen.
De slutsatser vi kan dra om ekonomiska effekter av fredsprocessen
är att det, särskilt för de direkt inblandade parterna, finns en god potential för såväl engångseffekter på realinkomster som permanenta
tillväxteffekter till följd av kapitaltillskott och ett bättre utnyttjande
av tillgängligt kapital. Utfallet är emellertid i hög grad beroende av i
vilken mån man förmår utnyttja draghjälp från omvärlden och reformera sina politiska och ekonomiska system. Dessa grannlaga uppgifter
är föremål för diskussionen i de följande avsnitten.
Draghjälp från omvärlden
Den pågående globaliseringen, i meningen sjunkande transaktionskostnader för handel och direktinvesteringar, innebär att såväl tillgången
på möjliga importprodukter som storleken på potentiella exportmarknader växer (vid givna priser) och att mängden tillgängligt kapital (för
investeringar i exempelvis MENA-länderna) ökar genom att inte längre
vara bundet till sitt ursprungsland. Samtidigt ökar naturligtvis möjligheterna för exempelvis EU-länderna att importera från och placera
kapital i andra regioner än MENA-regionen.
Den möjlighet till draghjälp från omvärlden som globaliseringen
innebär förutsätter således i viss mån att de intimt förknippade villkoren för import, export och investeringar är relativt gynnsamma i jäm34
förelse med dem som andra regioner kan erbjuda. Samtidigt bör det
noteras att ökade handels- och kapitalflöden över gränserna kan förstärka problem som följer av så kallade marknadsmisslyckanden, som
inte hanterats med välavvägda regleringar eller skatter. Ett exempel är
verksamheter som genererar – men inte behöver betala för – kostnader i form av miljöförstöring. Varorna som produceras blir därigenom
billigare att producera – och alltså mer konkurrenskraftiga på exportmarknader samtidigt som verksamheterna blir mer attraktiva för utländska investerare – än de borde vara ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. I detta exempel blir alltså miljökostnaderna högre om globaliseringen tillåts slå igenom. Skall globaliseringen ge god draghjälp krävs
därför inte bara minskade hinder för handel (se diskussionen om protektionism ovan) och investeringar, utan också välfungerande mekanismer för att hantera marknadsmisslyckanden på exempelvis miljöområdet.
Draghjälp från omvärlden kommer också i form av fortsatta inflöden
av förmånliga krediter och bistånd inte minst från Europeiska Unionen, i synnerhet (som ovan noterades) vid framgångar i fredsprocessen.
Jag har redan antytt att en stor del av de gynnsamma effekter av
fredsprocessen och den ekonomiska draghjälp från världsmarknaden
som skisserats ovan förutsätter politiska och ekonomiska reformer i
MENA-länderna – reformer som dessutom kan förväntas ha gynnsamma samhällsekonomiska effekter också oberoende av fredsprocessens utveckling. I nästa avsnitt behandlar jag i grova drag vilka
typer av reformer som i allmänhet anses vara mest akuta och pekar på
tänkbara orsaker till att genomförandet av dylika reformer går trögare
i MENA-länderna än på de flesta andra håll i världen.
Reformer
Av diskussionerna som förts ovan (och i viss mån på grundval av inhämtade synpunkter från policyinriktade ekonomer) kan man dra slutsatsen att de flesta MENA-länder behöver
• se över reglerings- och avgiftssystem så att onödiga och korruptionsgenererande regleringar elimineras medan sådana som behövs för
att hantera marknadsmisslyckanden (se diskussionen om draghjälp
från omvärlden ovan), inklusive en god konkurrenslagstiftning, finns
på plats.
35
• liberalisera handeln efter en översyn av reglerings- och avgiftssystemen i punkten ovan.
• genomföra en demokratisering, vilken skulle göra det möjligt att
dra större nytta av det civila samhället i reformprocessen och släppa
fram viktiga informationsflöden.
• bolagisera eller privatisera affärsdrivande statlig verksamhet för att
uppnå effektiviseringsvinster via förbättrad finansiell kontroll och
konkurrensutsättning.
• försöka få ut mer av de redan stora utbildningsinsatserna genom
standardiserade kvalitetsutvärderingssystem och en högre utbildning mer inriktad på efterfrågan i industrin och exempelvis de med
befolkningen växande lärarbehoven än på offentlig administration.
• förbättra systemen för skatteuppbörd för att få möjlighet att finansiera utbildning åt en växande befolkning och möjliggöra inkomstomfördelningsinsatser.
• upprätta sociala skyddsnät med en mer progressiv inriktning än de
nuvarande, exempelvis genom att tillse att de statliga subventioner
som på många håll är mycket omfattande riktas till fattiga snarare
än rika, något som långt ifrån är en självklarhet i dagsläget.
• vidta åtgärder mot korruption genom reformer som reducerar möjligheterna till korrupt beteende (via avreglering och rationaliseringar
i myndighetsadministration) och påverka incitamenten för korrupt
beteende (genom förändringar i sanktionssystemen och ökade risker för avslöjanden via större pressfrihet och trygghetsgarantier för
avslöjare).
• införa en prissättning på färskvatten som reflekterar rådande knappheter så att vattenintensiv produktion, främst inom jordbruket, börjar
ersättas av import (s.k. virtuell vattenimport).
Listan är omfattande och kan göras längre. Dessutom innebär de flesta
av nämnda reformtyper tämligen drastiska omvälvningar. Häri ligger
också en delförklaring till den tröghet i reformprocessen som kan observeras i MENA-länderna. I de följande avsnitten tänker jag diskutera
de förutsättningar som finns för genomförande av de nämnda reformerna.
36
En stabil bas för reformarbetet
Utvecklingsländer har ofta hamnat i situationer där stora skuldåterbetalningar eller obalanser i utrikeshandeln föranlett svåra inflationsepisoder (på grund av att man sett sedelpressarna som en sista utväg
eller det funnits starka förväntningar att så skulle ske) och/eller dramatiska växelkursfall (till följd av inflation, inflationsförväntningar
eller sinande valutareserver). När situationerna blivit ohållbara, har
man tvingats till s.k. stabiliseringsåtgärder (kraftiga penning- och
finanspolitiska åtstramningar, ofta dikterade av IMF) som närmast är
att likna vid ekonomiska undantagstillstånd med mycket kännbara
effekter för utsatta grupper. Siffrorna på inflation och växelkursförändringar angivna i tabell 17 indikerar att MENA-länderna (med
Tabell 17: Indikatorer på makroekonomisk stabilitet
Algeriet
Bahrain
Egypten
FAE
Irak
Iran
Israel
Jemen
Jordanien
Kuwait
Libanon
Libyen
Marocko
Oman
Qatar
Saudiarabien
Syrien
Tunisien
Västbanken och Gaza
Inflation i %
1997
Genomsnittlig årlig förändring i
växelkurs gentemot USD 1996–98
7
–0,2
4,9
3,6
–3,8%
fixkurs, ingen annan uppgift
0%
fixkurs, ingen annan uppgift
parallell kurs med 5 ggr övervärdering och hög volatilitet
0%
–5,2%
–20%
fixkurs sen 1996
–1%
1%
–3,4%
–6%
fixkurs sen 1986
fixkurs, ingen annan uppgift
fixkurs sen 1986
parallell kurs med
4 ggr övervärdering
–9,5%
ingen egen valuta
23
9
5
3
3,2
9
30
3
1
2,5
0
15–20
4,6
8,4
Källor: CIA World Factbook 1998 samt författarens egna beräkningar baserade
på därifrån hämtade uppgifter.
37
undantag för Irak och i viss mån även Syrien) i stort sett är befriade
från sådana.
Om man bortser från de stora svängningar i inkomster som följt av
oljeprisernas upp- och nedgångar är makroekonomisk stabilitet alltså en
gemensam nämnare för MENA-länderna (med undantag för Irak och
kanske även Syrien). Det finns således inga akuta problem att ta itu
med, förutom de ovan nämnda reformer som krävs för att invånarna i
MENA-länderna skall kunna öka sina inkomster och för att dessa inkomster skall kunna fördelas mer rättvist.
38
7 Vad bromsar reformprocessen?
Avsaknaden av konkurrerande punkter på den ekonomisk-politiska
agendan, liksom de flesta MENA-regeringars officiellt positiva inställning till stora delar av innehållet i de ovan redovisade reformförslagen
(med Libyen och Irak som de främsta undantagen) har emellertid uppenbarligen inte räckt till för att ge liv åt reformprocessen i MENAländerna (med undantag för Marocko och Tunisien som kommit en bit
på väg).
Att det bland regionens auktoritära regimer föreligger en bristande
vilja att avhända sig makt genom demokratisering säger sig självt. Bristen på demokratiska informationsflöden gör dessutom att det är svårt
att få reda på (i) omfattningen och fördelningen av reformers konsekvenser samt (ii) styrkan på reaktioner hos berörda grupper (dvs. hur
dessa grupper i praktiken värderar olika ekonomisk-politiska alternativ). Reformer med stora men osäkra omvandlingskonsekvenser tenderar därför att undvikas av regimer som värnar om sin maktutövning.
I allmänna termer kan man också hävda att en lång period med små
förändringar i politikens innehåll måste ha inneburit att de särintressen
som tjänar på status quo har hunnit bli väletablerade. Företag som har
byggts upp under skydd från utländsk konkurrens med hjälp av billiga
krediter, liksom en medelklass som vant sig vid subventionerade varor,
billig högre utbildning och välbetalda statliga tjänster, tenderar att utveckla ett kraftfullt motstånd när deras privilegier är hotade.
En mer specifik förklaring till den utbredda trögheten i reformprocessen är enligt Karshenas (1999) att små utbudsreaktioner (främst
i form av investeringsflöden) har observerats i samband med de reformer som hittills genomförts. En möjlig förklaring är att det råder en
större tröghet i anpassningen hos näringslivet än vad man kunnat föreställa sig men det kan också vara så att reformerna saknar trovärdighet,
dvs. att potentiella investerare inte vågar riskera pengar på något som
förutsätter att reformerna faktiskt genomförs fullt ut och sen perma39
nentas. Denna brist på tillit till politikernas beslutsamhet att gå i land
med reformarbetet kan delvis grunda sig på förväntningar om att de
på reformerna följande omvandlingarna blir särskilt kostsamma för
utsatta eller politiskt inflytelserika grupper.
En analys av reformprogrammens kärna – handelsliberalisering –
pekar på att detta faktiskt skulle kunna vara mer svårgenomförbart för
MENA-länderna än för länder i andra regioner. Låt oss anta att kapitalet är fullständigt rörligt (eller är anpassat till förlegade produktionsmönster och därför oanvändbart) och därmed inte behöver räknas in
bland landspecifika faktortillgångar: I grova drag kan man då hävda att
oljerika MENA-länder har sina komparativa fördelar i naturresurskrävande produktion medan oljefattiga MENA-länder har sina
komparativa fördelar i landarealintensiv produktion.
Med höga handelshinder kan man då vänta sig att genomsnittslönen
för outbildad arbetskraft skulle vara högre i MENA än i relativt
befolkningsrika regioner som t.ex. Asien och Latinamerika. Enligt
Karshenas (1999) är detta också fallet. Den export som skett inom
främst textil- och beklädnadsindustrierna (som intensivt använder lågutbildad arbetskraft) har nämligen gått till Europa under skydd av
multifiberavtalet (nu under avveckling), vilket förhindrat konkurrens
från låglöneländer i Asien och Latinamerika, och dessutom varit starkt
subventionerad.
Handelsliberaliseringar skulle alltså, parallellt med de förväntade
positiva nettoeffekterna på nationalinkomster och framtida tillväxt,
komma att innebära sänkta ersättningar till outbildad arbetskraft och
en ökad betoning på naturresursbaserad produktion. Bristen på fungerande omfördelningsmekanismer som kan kompensera förlorarna, det
faktum att dessa förlorare återfinns i redan inkomstsvaga grupper och
regionens sociala institutioner (såsom patriarkala familjestrukturer med
negativa attityder till kvinnligt arbete utanför jordbrukssektorn) gör
de förväntade reallöneminskningarna särskilt svåra att hantera för utsatta hushåll.
Det saknas med andra ord inte orsaker att förvänta sig en avsevärd
tröghet i reformprocessen, särskilt vad de i sammanhanget centrala
handelsliberaliseringarna beträffar, och vi har anledning att närmare
betrakta vad som kan underlätta den.
40
8 Integration med EU som
lösning på reformproblematiken
EU-länderna anses ha ett intresse av att MENA-länderna lyckas genomföra reformer som såväl minskar benägenheten att emigrera till
Europa som ökar värdet av handelsutbytet regionerna emellan. Bland
annat av dessa orsaker söker man fullfölja den så kallade Barcelonaprocessen med frihandel (om än en begränsad sådan) och utökade
integrationsinriktade biståndsinsatser på programmet. Tabell 18 anger
de olika MENA-ländernas inblandning i denna process (som också kallas
EuroMed, förkortat EM) och andra handelsavtal med EU samt deras
relation till världshandelsorganisationen WTO.
Kalkyler rörande de samlade samhällsekonomiska effekterna av genomförande av de planerade och i vissa fall sakta infasade handelsavtalen mellan EU och flertalet MENA-länder pekar i allmänhet på
mycket små, obefintliga eller rentav negativa så kallade statiska
integrationsvinster (se t.ex. Diwan et al. (1998)). Dessa beräknas som
en summa av den ökade nytta som tillfaller konsumenter tack vare
lägre priser, de förbättrade marginaler som exportörer möter när de
slipper sänka priserna för att kompensera för fördyrande handelshinder,
de försämrade marginaler som importkonkurrerande inhemska producenter möter i frånvaron av tullskydd och de minskade tullintäkter
som tillfaller staten. Orsaken till att man inte hyser mycket hopp om
stora statiska integrationsvinster för MENA-länderna är riskerna för
en relativt omfattande handelsomfördelning, dvs. att de borttagna
handelshindren på varor från EU gör att importen från EU kommer
att öka på bekostnad av i grunden billigare men med handelshinder
behäftad import från annat håll. Utöver de statiska integrationseffekterna finns emellertid dynamiska sådana, alltså tillväxtfrämjande
effekter av ökad handel såsom teknologiöverföring och konkurrensinducerade effektiviseringar, som kan antas vara positiva men är än svårare att kalkylera.
Det enda man säkert kan säga om konsekvenserna av det faktum att
41
Tabell 18: Relationer med EU respektive WTO
Algeriet
Bahrain
Egypten
FAE
Irak
Iran
Israel
EU
WTO
EM, förhandlar om
associationsavtal
Samarbetsavtal
EM, förhandlar om
associationsavtal
Samarbetsavtal
Observatör
EM, har associationsavtal +
interimsavtal
Jemen
Jordanien
Kuwait
Libanon
Libyen
Marocko
Oman
Qatar
Saudiarabien
Syrien
Tunisien
Västbanken och Gaza
EM, har ingått
associationsavtal
Samarbetsavtal
EM, förhandlar om
associationsavtal
EM, har ingått
associationsavtal
Samarbetsavtal
Samarbetsavtal
Samarbetsavtal
EM, förhandlar om
associationsavtal
EM, associationsavtal
har trätt i kraft
EM, har interimsavtal
Medlem
Medlem
Ansökt om
medlemskap
Medlem
Observatör
Observatör
Medlem
Observatör
Medlem
Observatör
Medlem
Observatör
Medlem
Ansökt om
observatörsstatus
Källa: Kommerskollegium.
jordbrukspolitiken inte är inkluderad i de ingångna eller planerade
frihandelsavtalen med EU är att exportorienterad jordbruksproduktion i MENA får en sämre position relativt importkonkurrerande sådan. En av de viktigaste effekterna att reda ut i det sammanhanget
bygger på en jämförelse av nettoimporten av virtuellt vatten (mängden vatten som i MENA skulle ha gått åt för att producera de varor
som importeras minus den mängd som går åt i samband med jordbru42
kets eventuella produktion för export). Detta är viktigt på grund av
jordbrukets stora andel av förbrukningen av regionens mycket knappa
färskvattenresurser, i kombination med det faktum att bönder i MENA
i allmänhet inte behöver betala de verkliga kostnaderna för sin vattenförbrukning och därför tenderar att överanvända vatten. Oavsett utfallet
av nämnda analys av effekterna på den virtuella vattenimporten kan
man naturligtvis hävda att frihandel även på jordbruksområdet och en
korrekt prissättning på vatten vore att föredra framför övriga alternativ.
De ekonomiska delarna av avtalen med EU kan möjligen bidra till
den trovärdighet i reformarbetet som krävs för att åstadkomma avsedda utbudsreaktioner. Uppbackningen med infrastrukturinvesteringar
(även om dessa tenderar att vara av den arten att de exklusivt främjar
EU-MENA-handel på bekostnad av handel med andra regioner) och
biståndsmedel förstärker denna trovärdighetseffekt. I enlighet med
diskussionen ovan om farhågor kring svåra fördelningseffekter av
handelsliberaliseringar i MENA kan man hävda att ju mer av EUs bistånd som inriktas på olika former av kompensation till de grupper
som på kort till medellång sikt förlorar på handelsliberaliseringarna,
desto fortare kommer dessa reformer att genomföras.
En fara som MENA-länderna utsätter sig för vid den typ av partiell
ekonomisk integration med EU som Barcelonaprocessen väntas medföra, är att man kan förvandlas till en periferi som med tiden förlorar
sina rörliga produktionsresurser till det centrum som EU i det här fallet kan väntas bli. Den typen av slutsats kan man komma till vid tillämpning av ekonomisk-geografisk teori, där å ena sidan existensen av
stordriftsfördelar i produktionen gör det gynnsamt att koncentrera all
produktion till en plats, medan kostnader för handel å andra sidan gör
att man vill lägga produktionsenheter nära konsumenterna. Vid mycket
höga handelskostnader mellan olika delar av ett område (t.ex. mellan
EU och MENA) tenderar produktionen att bli relativt jämnt fördelad
men också dyr, eftersom man inte kan dra nytta av stordriftsfördelar.
Reducerar man sedan handelskostnaderna till en intermediär nivå, blir
det gynnsamt att producera mycket i det område som har mest produktion redan i utgångsläget (här alltså EU). Produktionen blir billigare, vilket gynnar konsumenterna i alla områden samtidigt som rörliga produktionsresurser (t ex lättrörligt kapital) flyttar från periferi
till centrum, medan inkomsterna i periferin sjunker (till följd av den
minskade tillgången på rörliga produktionsresurser). Tillåter man emel43
lertid integrationen att gå riktigt långt, blir skillnaderna i ersättning till
orörliga produktionsfaktorer (t ex arbetskraft som inte lätt kan flytta
mellan regionerna) allt mer relevanta och periferin (här alltså MENA)
börjar dra åt sig mer av de rörliga produktionsfaktorerna och höjer
därmed sina inkomster.
Den sista biten från en intermediär grad av integration till en mycket
långtgående sådan är emellertid inte lika gynnsam för samhället i centrum och de perifera samhällena (MENA-länderna i vårt exempel)
riskerar att gå förlorande ur vad som till slut blir en halvfärdig ekonomisk integrationsprocess. Man bör naturligtvis vara mycket försiktig
med att dra några slutsatser på grundval av ett så här förenklat resonemang. Dess inneboende logik gör emellertid att man från EUs sida
behöver vara öppen för en mycket långtgående ekonomisk integration
med MENA-länderna, ifall man vill undvika anklagelser om ekonomisk nykolonialism.
Sammanfattningsvis har den pågående integrationen med EU kanske sitt huvudsakliga samhällsekonomiska värde i möjligheterna att i
avtal fastslå, med biståndsmedel underlätta och därigenom skänka trovärdighet åt det påbörjade reformarbetet, medan de direkta välfärdsvinsterna från ökad frihandel förmodligen är mycket begränsade.
Alternativ till integration med EU
Större och mer samhällsekonomiskt gynnsamma effekter genom nya
handelsflöden skulle förmodligen emanera ur det mer hypotetiska alternativet att genomföra en ensidig och fullständig handelsliberalisering
inom ramen för WTO (se Diwan et al., 1998, och Alonso-Gamo et al.,
1997). Bristen på åtföljande biståndsflöden och investeringar i handelsunderlättande infrastruktur från EU-håll samt större möjligheter att
avvika från denna frihandelspolitik, om de politiska önskemålen skulle
förändras, gör emellertid att trovärdighetsproblemen för reformprocessen kvarstår.
44
9 Avslutande synpunkter
På grundval av den relativt översiktliga analys som ovan presenterats
är det naturligtvis inte rimligt att dra några långtgående slutsatser om
svenskt och europeiskt agerande gentemot länderna i MENA-regionen. Det kan emellertid som sammanfattning och avslutning vara på
sin plats att kort upprepa några av de framförda argument som har
implikationer för sådant agerande:
• En demokratisk utveckling i regionen kan väntas ha positiva ekonomiska effekter vid sidan om effekterna på fred och respekten för de
mänskliga rättigheterna.
• Vissa nödvändiga inslag i de reformpaket som många MENA-länder förväntas implementera, såsom handelsliberaliseringar, kan ha
svåra effekter på inkomstfördelningen och behöver därför åtföljas
av politiska åtgärder som kan bidra till att kompensera förlorarna.
• En ekonomisk integration mellan EU och MENA kan, om den inte
genomförs fullt ut, gynna EU på MENAs bekostnad.
• Fredsprocessen kan gynnas av genomförandet av gemensamma
infrastrukturprojekt, som inte uppfyller de krav som ställs på gängse
projektkalkyler och därför kan behöva biståndsliknande finansiering.
45
Referenser
Alonso-Gamo, P., Fennell, S. och Sakr, K. (1997), ”Adjusting to New
Realities: MENA, The Uruguay Round, and the EU-Mediterranean
Initiative”, IMF Working Paper 97/5.
Bardhan, P. (1997), ”Corruption and Development: A Review of Issues”,
Journal of Economic Literature, vol. 35:2, ss. 1320–1346.
Central Intelligence Agency (1999), CIA World Factbook 1998, http:/
/www.odci.gov/cia/publications/factbook/.
Diwan, I., Yang, C.-P. och Wang, Z. (1998), ”The Arab Economies, the
Uruguay Round Predicament, and the European Union Wildcard”, i
Shafik (ed.), Prospects for Middle Eastern and North African Economies:
From Boom to Bust and Back?, MacMillan.
El-Naggar, S. och El-Erian, M. (1993), ”The Economic Implications of
a Comprehensive Peace in the Middle East”, i Fischer, S., Rodrik, D.
och Tuma, E. (eds.), The Economics of Middle East Peace, the MIT
Press.
Huntington, S. P. (1968), Political Order in Changing Societies, Yale
University Press.
Karshenas, M. (1999), ”Economic Liberalisation, Competitiveness and
Women’s Employment in the Middle East and North Africa”, Department of Economics Working Paper no. 79, School of Oriental
and African Studies, University of London.
Mauro, P. (1995), ”Corruption and Growth”, Quarterly Journal of Economics, ss. 681–712.
Page, J. (1998), ”From Boom to Bust – and Back? The Crisis of Growth
in the Middle East and North Africa”, i Shafik (ed.), Prospects for
Middle Eastern and North African Economies: From Boom to Bust and
Back?, MacMillan.
Palestinian Central Bureau of Statistics (1999), http://www.pcbs.org.
Riordan, E.M., Dadush, U., Jalali, J., Streifel, S., Brahmbhatt, M. och
Takagaki, K., ”The World Economy and its Implications for the
46
Middle East and North Africa, 1995–2010”, i Shafik (ed.), Prospects
for Middle Eastern and North African Economies: From Boom to Bust
and Back?, MacMillan.
Transparency International (1999), The Corruption Perceptions Index,
http://www.transparency.de/documents/cpi/index.html.
United Nations Development Programme (1999), Human Development
Report 1999.
United Nations Office of the Special Coordinator in the Occupied
Territories (1999), Some Macroeconomic Indicators for the West Bank
and the Gaza Strip.
United Nations Statistics Division (1999), Indicators on Population,
http://www.un.org/depts/unsd/social/poptn.htm.
Waterbury, J. (1998), ”The State and Economic Transition in the Middle
East and North Africa”, i Shafik (ed.), Prospects for Middle Eastern
and North African Economies: From Boom to Bust and Back?,
MacMillan.
World Bank (1995), Claiming the Future: Choosing Prosperity in the
Middle East and North Africa.
World Bank (1997), results of survey commissioned for the 1997 World
Development Report.
World Bank (1999), World Development Indicators 1999, http://
www.worldbank.org/data/wdi/home.html.
.
47
Genom beslut av regeringen (UD98/1416/MENA) år 1998
tillsattes inom Utrikesdepartementet en arbetsgrupp för att göra
en genomlysning av politiska, ekonomiska och sociala förhållanden
i Mellanöstern och Nordafrika. Framträdande bland de aspekter som
skulle belysas var regionens säkerhetspolitiska betydelse för Sverige
och Europa, demokratins möjligheter, ekonomiska trender och
handelsmönster samt biståndets roll. Arbetet avslutades hösten
1999 med dels en huvudstudie, dels en skriftserie med fokus på
enskilda frågor av intresse i det större sammanhanget. Föreliggande
skrift ingår som nummer nio i denna serie.
Tidigare har utkommit:
l
Delstudie 1
Delstudie 2
l
Delstudie 3
l
Delstudie 4
l
Delstudie 5
l
Delstudie 6
l
Delstudie 7
l
Delstudie 8
l
Ingmar Karlsson: Tankar om islam och Europa
Patrik Johansson: Konfliktmönster i MENA-regionen
1980–1997
Helena Lindholm Schulz, Michael Schulz och
Thord Jansson: Demokratins möjligheter i Mellanöstern
Khaled Salih och Jakob Dencker: Demokratins möjligheter
– Fallstudier, Jordanien och de palestinska områdena
Anita Theorell: Om kultursamarbete – Från ”Att se den
andre” till ”Att se varandra”
Gunnar Arbman, Göran Danielsson, Jan Prawitz och Lars
Wigg: Massförstörelsevapen och säkerhetspolitik
Eva Marling och Sholeh Irani: De feministiska paradoxerna
i Iran, Rädsla förvandlad till mod. Två perspektiv på de
iranska kvinnornas situation
Bertil Egerö, Lise Munck och Mikael Hammarskjöld: Mycket
olja, många barn, Befolkningsutveckling i MENA-regionen
Utrikesdepartementet
103 39 Stockholm
Tel: 08 – 405 10 00, Fax: 08 – 723 11 76
http://www.ud.se
Artikelnummer: UD 00.025, ISBN: 91-7496-200-0
Tryck: Norstedts tryckeri AB 2000
