Gerner 4.indd - Historiska Media

Vad hade hänt om …
Åtta kontrafaktiska historier
Kristian Gerner (red.)
historiska media
Historiska Media
Box 1206
221 05 Lund
[email protected]
www.historiskamedia.se
© Historiska Media 2015
Sättning: Frederic Täckström, Stilbildarna i Mölle
Omslag: Per Idborg
Omslagsbilder: Josef Stalin, 1937. Svampmoln
efter atombomben över Nagasaki 9 augusti 1945
(National Archives). Gustav II Adolf, porträtt av
Matthaeus Merian från 1632 (Skoklosters slott).
Poliser och demonstrant under junikravallerna
i Stockholm 1917 (Axel Malmström). Fredrik III,
tysk kejsare och kung av Preussen.
Målning av Heinrich von Angeli, 1874.
Tryck: ScandBook AB, Falun 2015
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN: 978-91-7545-264-7
Innehåll
Kristian Gerner
Inledning – den möjliga historien
Per T Ohlsson
Stockholms blodbad 1917
Dick Harrison
Om Richelieu slutit fred 1636 7
13
33
Daniel Rydén
Om kronprins Fredrik hade sagt ja till
Preussens krona år 1862
59
Monica Braw
Om inte Hiroshima och Nagasaki hade atombombats 81
Kristian Gerner
Lavrentij Beria och EU:s födelse
– en historisk återblick
Kim Salomon
Det förödande kärnvapenkriget 111
139
Staffan Skott ”Oderint dum metuant” (Må de hata blott de frukta) 165
Klas-Göran Karlsson
Att avvärja en geopolitisk katastrof
189
Om författarna
215
Kristian Gerner
Inledning – den möjliga historien
Historikerna Lars M Andersson och Ulf Zander gav 1999
ut en bok som på bred front introducerade kontrafaktisk
historieskrivning i Sverige. De framhöll redan i bokens titel
att kontrafaktisk historieskrivning är en tankelek; boken fick
titeln Tänk om. Nu, 2015, är det åter dags att ge ut en bok
på samma tema. I den nya boken vill vi visa att kontrafaktisk historieskrivning inte enbart behöver vara en lek med
tankar. När man återger en historisk händelse och särskilt
uppehåller sig vid att det fanns alternativ kan man bidra till
att ge en fördjupad förståelse av förhållandet mellan orsaker,
händelser och följder.
Under den gemensamma rubriken Vad hade hänt om?
berättar vi, åtta historiker och journalister, om vad som
hade kunnat hända om historien tagit en annan vändning.
Genom att något vrida på perspektiven kastar vi nytt ljus
över avgörande skeenden i Sveriges, Europas och hela världens historia.
I själva verket är sådana tankeexperiment som ligger till
grund för kontrafaktisk historieskrivning regel snarare än
undantag inom historia och samhällsvetenskap. När forskaren vill förklara vad som har hänt eller försöker förutsäga
7
vad hade hänt om …
vad som sannolikt kommer att ske vägs olika alternativ mot
varandra och alternativa scenarier skisseras.
Vi kan ägna oss åt ”framåtsyftande” historieskrivning i
meningen att vi inte berättar om hur det faktiskt gick utan
visar hur det kunde ha gått. Termen ”framåtsyftande” (prospektivt) minne brukar användas när man talar om män­
niskors förmåga att ”minnas” vad de har planerat att göra,
det vill säga ”komma ihåg” något som inte har inträffat men
förväntas göra det. Att skriva framåtsyftande historia är att
berätta om hur det kunde ha gått när startpunkten ligger i
det förflutna. Kontrafaktisk historieskrivning är framtidsforskning från en förfluten tids utgångspunkt.
År 1972 publicerade en grupp samhällsvetare en bok
som när den gavs ut på svenska år 1975 bar titeln Mänskligheten vid vändpunkten: den andra Rom-rapporten om
människans situation. Tänkvärt är att denna skrift med hela
mänskligheten som aktör var en framtidsstudie. Författarna
föreställde sig att man befann sig i en valsituation. Det fanns
alternativ. I vår bok Vad hade hänt om?, som handlar om det
som inte inträffade men som skulle kunna ha gjort det, är
grundantagandet att historiska personer har en viss frihet att
forma sina samhällen. Historien är inte förutbestämd. Vi är
inte helt fångna i historiens garn. Historien är spännande!
Två mycket kända exempel där kontrafaktiska resonemang ofta har aktualiserats är de omedelbara förspelen till
de två världskrigen under 1900-talet, det vill säga julikrisen
1914, med dess stora militära mobiliseringar som inte gick
att återkalla när de väl hade satts igång, och Münchenkrisen
1938, med dess appeasement-politik som gav Hitler grönt
ljus att ta Sudetlandet från Tjeckoslovakien. Det kontrafak8
inledning – den möjliga historien
tiska resonemanget har i båda fallen ansetts vara relevant i
betydelsen att man bör lära av historien: om de europeiska
stormakternas ledare hade handlat annorlunda 1914 och
1938 hade det inte behövt bli krig. Detta intalade sig både
politiker och kommentatorer under kalla krigets och kärnvapenerans kritiska perioder, särskilt under Berlinkrisen
1961 och Kubakrisen 1962.
Istället för en mobilisering som automatiskt skulle eskalera till krigshandlingar, istället för förbehållslösa eftergifter
respektive ultimatum som var omöjliga att acceptera, markerade både den sovjetiska och den amerikanska statsledningen under de två kriserna i Europa och Amerika 1961
och 1962 tydligt vad de kunde gå med på och vad de inte
kunde acceptera.
De kontrafaktiska scenarierna fungerade. Medvetet undvek aktörerna på båda sidor att upprepa föregångarnas handlingsval 1914 och 1938. USA accepterade att den sovjettrogna
kommunistregimen blev kvar i Kuba medan Sovjetunionen
gick med på att inte ha raketbaser för kärnvapen där. Ingen
”mobilisering” med följande eskalering. Och USA godtog
Sovjetunionens politiska och militära kontroll över staterna
i Östeuropa, men gick inte med på att Västberlin skulle
bli sovjetiskt. Ingen ”appeasement” med följande sovjetisk
framryckning.
De olika exemplen i vår bok visar att små ”justeringar”
av den faktiska historien hade kunnat få stora verkningar –
eller kanske inga viktiga verkningar alls. I det senare fallet
blir det kontrafaktiska resonemanget en analys som visar att
vad som syntes ske ”i verkligheten” på längre sikt visade sig
vara betydelselöst. Det som syntes ske var en illusion som
9
vad hade hänt om …
man i samtiden trodde på. På detta sätt ger den kontrafaktiska analysen ett djupperspektiv på den faktiska historien.
Den fäster uppmärksamheten på likaväl de ljusa som på de
mörka historiska möjligheterna.
Vi har, för att citera den brittiske historikern Richard
Evans rekommendation i boken Altered Pasts (2014), bara
gjort ”minimala omskrivningar” som fokuserar på faktiska
valsituationer. Vi rubbar inte på det aktuella politiska systemets spelregler eller lägger till information som de historiska
aktörerna inte hade. Boken behandlar faktiska historiska
händelseförlopp, viktiga skeden i Sveriges, Europas och hela
världens historia. Artiklarna berättar om en möjlig men
annorlunda svensk historia under såväl folkhemsepoken
som stormaktstiden, om Tysklands möjlighet att välja en
alternativ väg åren innan kejsarriket utropades 1871 och om
Sovjetledarnas dramatiska valsituationer efter Josef Stalins
död och under Michail Gorbatjovs sista tid som ledare. Nytt
ljus kastas över kärnvapnens roll både i begynnelsen av kalla
kriget – Manhattanprojektets fullbordan 1945 – och under
dess mest dramatiska skeende – Kubakrisen 1962.
Vi visar vad som kunnat hända i dramatiska ögonblick
när historien var öppen och utan facit:
Per T Ohlsson frågar vad som hade hänt om kommissarie
Anders Gustaf Kempe inte hejdat den våldsamma polisinsatsen vid hungerdemonstrationerna i Stockholm 1917.
Skulle det ha blivit revolution i Sverige?
Dick Harrison diskuterar vad som hade hänt om kardinal Richelieu hade dragit Frankrike ur trettioåriga kriget
år 1636. Skulle vi ha fått ett Sverige utan Skånelandskapen
men med ett större Östersjövälde?
10
inledning – den möjliga historien
Daniel Rydén frågar vad som hade hänt om Preussens
kronprins Friedrich hade accepterat kung Vilhelms föreslagna abdikation år 1862 och själv övertagit kungamakten. Skulle Preussen under de följande årtiondena ha odlat
vänskap med Frankrike och England och första världskriget
aldrig brutit ut?
Monica Braw analyserar vad som hade hänt om USA
aldrig hade atombombat Hiroshima och Nagasaki i augusti
år 1945. Hade kärnvapenupprustningen under kalla kriget
utmynnat i kärnvapenkrig om man inte hade haft lidandena i
Hiroshima och Nagasaki som åskådligt exempel på fasorna?
Kristian Gerner undrar vad som hade hänt om Nikita
Chrusjtjov förlorat maktkampen mot Lavrentij Beria i Sovjetunionen år 1953. Hade det kalla kriget kvävts i sin linda
och EU blivit verklighet flera årtionden innan Maastrichtfördraget skrevs under år 1992?
Kim Salomon diskuterar vad som hade hänt om Kubakrisen år 1962 hade utmynnat i kärnvapenkrig. Skulle endast
spillror av mänskligheten ha överlevt i isolerade enklaver
och historien börjat om från en nollpunkt?
Klas-Göran Karlsson och Staffan Skott skisserar i olika
scenarier vad som hade hänt om kuppförsöket mot president Gorbatjov hade lyckats i Sovjetunionen år 1991. Hade
det sovjetiska imperiet bestått intakt och Vladimir Putin
sluppit försöka återupprätta det? Hade vi fortfarande haft
ett kommunistiskt parti i Sveriges riksdag?
11
vad hade hänt om …
Referenser
Evans, Richard J., Altered Pasts. Counterfactuals in history. London
2014.
Gerner, Kristian, ”History as Quasi-Laboratory. Reflections of
the Stanford Studies of the Crisis of 1914”, i On Making Use of
History. Research and Reflections from Lund. Joseph Zitomersky
(red.). Lund 1982.
Hughe, R. Gerald, The Postwar Legacy of Appeasement: British
­Foreign Policy Since 1945. London & New York 2014.
Mesarovic, Mihajlo D. och Pestel, Eduard, (red.). Mänskligheten vid
vändpunkten: den andra Rom-rapporten om människans situation.
Stockholm 1975.
Rystad, Göran, Prisoners of the Past? The Munich Syndrome and
Makers of American Foreign Policy in the Cold War. Lund 1982.
Zander, Ulf och Andersson, Lars M., Tänk om: nio kontrafaktiska
essäer. Lund 1999.
12
Per T Ohlsson
Stockholms blodbad 1917
När kommissarie Anders Gustaf Kempe vaknade i gryningen
den 21 april 1917 märkte han genast att han hade svårt att
svälja. Han svettades, halsen värkte och näsborrarna var så
tilltäppta att det kändes som om ett par pilsnerkorkar hade
tryckts upp i dem. Den förkylning som han försökt tänka
bort de senaste dagarna hade blommat ut i full och febrig
prakt. Han vände sig om och lade märke till att Katarina,
hans hustru, låg vaken i sängen på andra sidan nattduksbordet. Hon tittade bekymrat på honom:
”Hur mår du?”
Kempe – de flesta kallade honom bara AG – hostade och
drog täcket mot hakan. Det var rått och kallt i bostadsdelen
i polishuset på Kungsholmen, där familjen förfogade över
en av de lägenheter som erbjöds högre befäl i Stockholms
poliskår. Koks var en bristvara, liksom så mycket annat.
”Inte bra alls. Jag vet inte om jag kan gå på kommenderingen idag.”
”Självklart skall du inte göra det”, sade Katarina, som
inom familjen och bland vänner gick under den kärleksfulla
förkortningen Ina. ”Det är fortfarande kallt och de har lovat
regn idag. Du kan ju få lunginflammation.”
13
vad hade hänt om …
Kempe bad henne ringa ner till högkvarteret och meddela
att han var sjuk. Försiktigt smög Ina ut i hallen, vevade på
väggtelefonen och talade med vakthavande. Sedan fyllde hon
ett stort glas med vatten, blötte en handduk och återvände
till sängkammaren, där AG låg och dåsade. Ina ställde ner
glaset: ”Du måste dricka mycket.”
Hon strök den fuktiga tygbiten över hans feberblanka
panna och satt kvar en stund på sängkanten medan hon
begrundade att livet, trots allt, hade ordnat sig till det bästa.
De hade gift sig i Hedvig Eleonora kyrka 1890, han tjugofem
år, hon tjugotre. Brudgummen, stram och rakryggad, hade
haft polisuniform, men något överklassbröllop var det sannerligen inte. AG var född i en fattig familj vid Dalälven och
hade som äventyrslysten yngling fotvandrat till Stockholm,
där han tog soldatvärvning vid Svea ingeniörkår 1882. Fem
år senare anställdes han vid Stockholmspolisen och blev 1907
chef för centralavdelningen, vad som idag är kriminalpolisen.
Ina var från Torsåker utanför Sandviken. Hon blev tidigt
föräldralös och tillsammans med sin lillasyster togs hon om
hand av en prästfamilj som flyttade till estniska Dagö, då en
del av Ryssland. Där växte hon upp och begav sig sedan till
Stockholm för att, som det hette, söka tjänst.
I Stockholm träffade hon en bredaxlad polisman som
uppvaktade henne flitigt. Det resulterade i giftermål och
fem barn. Sonen Gunnar var yngst, ett sladdbarn som kom
till världen 1909. Han var anledningen till att Ina tassat
fram så försiktigt till telefonen i hallen. Hon ville inte väcka
Gunnar, som gott kunde få sova en stund till innan det var
dags att gå till skolan.
Ina lyfte på handduken, böjde sig ner, gav AG en lätt puss
14
stockholms blodbad 1917
på pannan och tänkte att han även i detta feberångande tillstånd var en ståtlig karl och att hon skulle få fullt sjå med
att hålla sin make nerbäddad ifall dagens demonstration
gick över styr.
Demonstrationen, ja. Tidningarna hade berättat om den
i förväg. Utan att söka tillstånd hade Socialdemokraterna
uppmanat till samling utanför riksdagen.
På natten, när febern steg, hade AG muttrat något i sömnen om att han måste vara på plats för att hålla ögonen på
”den där Tamm”. Ina visste mycket väl vem ”den där Tamm”
var och hon tyckte inte om honom. Stockholms polismästare Vilhelm Adolf Tamm var en högdragen adelsman som
betraktade hungriga arbetare som ett opålitligt patrask som
måste hållas på mattan för att det inte skulle gå i Sverige som
i Ryssland. Ina kände en ilning av obehag inför dagen och
gick ut i köket för att förbereda frukosten.
Familjen Kempe var lyckligt lottad i den meningen att den
fick extra ransoner och att AG hade kontakter som ibland
kunde trolla fram lite extra mjöl och smör och någon gång
en köttbit. Det var en lyx som de flesta svenska hushåll inte
ens kom i närheten av, hänvisade som de var till kålrötter
och potatis. Men den här lördagsmorgonen var det ganska
tomt även i Inas skafferi och flera av de ransoneringskort som
hon förvarade i en glasburk på diskbänken var utgångna.
Riktigt kaffe var det svårt att komma över; oftast fick det bli
surrogat som smakade alldeles förfärligt, särskilt det rävgift
som tillverkades av maskrosor. Bättre skulle det inte bli så
länge kriget pågick ute i Europa. Skördarna var dåliga och
britterna spärrade av Sverige, rasande över den tysklutande
neutralitetspolitik som fram till nyligen hade bedrivits av
15
vad hade hänt om …
en högerbetonad ämbetsmannaregering under Hjalmar
Hammarskjöld, i folkmun kallad ”Hungerskjöld”.
Ina hällde över de sista havregrynen i en kastrull och
började koka gröt. Hon funderade på att skära några bitar
från den grova limpa som AG bytt till sig från en kollega,
men bestämde sig för att vänta till nästa morgon: att söndagsfrukosten skulle vara lite speciell var en tradition som
Kempes höll styvt på. Och visst fanns det kvar en gnutta
honung och lite smör som kunde bres på skivorna.
Medan Ina rörde i kastrullen kom Gunnar in i köket i sin
pyjamas. Han hade hört hur det slamrade:
”Mår pappa sämre?”
”Ja, han har feber. Han skall inte arbeta idag.”
Gunnar klängde sig upp på en av pinnstolarna i väntan
på sin gröt. Ina frågade hur dags han skulle vara i skolan.
”Vi har morgonbön åtta. Jag slutar ett. Då tänker jag gå
till Arne. Jag skall med på hans träning.”
Arne hette Borg i efternamn. Han var åtta år äldre, Gunnars store idol och bodde även han med sin familj i en av
polishusets lägenheter. Arne var, det visste alla på Kungsholmen, en lovande simmartalang och lille Gunnar hängde
efter honom så fort han fick chansen. Den här lördagen
skulle han få följa med till Arnes träningspass hos Stockholms kappsimningssällskap.
”Det låter bra”, sade Ina. ”Men du vet att du måste vara
hemma till middagen.”
”Blir det köttbullar?”
Ina och Gunnar tittade på varandra för ett ögonblick.
Sedan brast båda ut i skratt över frågans orimlighet denna
dramatiska, farliga och hungriga vår 1917.
16
stockholms blodbad 1917
När Ina hade skickat iväg Gunnar till skolan fortsatte hon
med olika bestyr och gick då och då in i sängkammaren
för att titta till AG, som sov lugnt. Strax efter två skrällde
telefonen. Signalen väckte honom. Efter en kort stund kom
Ina tillbaka:
”Det är Karlsson från vakten. Han undrar om du orkar
tala med honom.”
AG tyckte att han kände sig lite bättre. Febern hade nog
dämpats. Han knöt på sig morgonrocken, satte fötterna i
sina tofflor och hasade ut i hallen. Där stod han ett bra tag
med den svarta luren mot ena örat. Han hummade mest,
men Ina förstod att han var bekymrad. ”Det här är ju rena
vansinnet”, sade han till kollegan i andra änden av linjen.
”Kan du ordna fram en bil?” Sedan ringde han av och vände
sig mot Ina.
”Jag måste ta mig till Helgeandsholmen. Tamm har beord­
rat chock mot folkmassan som tränger in i riksdagshuset.
Det är ett elände utan like. Demonstranter blir nersablade
ute på trappan och inne i foajén och militären är på väg.”
”Kommer icke på fråga att du går hemifrån”, svarade Ina
barskt. ”Du är alldeles för dålig.”
Men Anders Gustaf Kempe var redan på väg mot klädhängaren och sin uniform. Hans ben darrade. Ina undrade
om det berodde på feber eller ilska.
Vid lunchtid hade planen framför riksdagshuset börjat
fyllas med folk, mest arbetare från fabriker som stängt för
helgen, men också hemmafruar som fått nog av att i timmar köa till mjölkbutikerna och bagerierna. Under dessa
nervösa månader, med en stor del av den manliga befolk17
vad hade hänt om …
ningen inkallad, var det ofta kvinnor som gick i bräschen
för protesterna mot dyrtiden.
Fler och fler demonstranter anslöt sig och massan växte
till en mäktig och svart ridå, perforerad av bleka ansikten.
De hårda ransoneringarna och en kall vinter hade tärt på
både kroppar och tålamod och under ytan vibrerade den
explosiva frågan om allmän och lika rösträtt.
Anledningen till demonstrationen, som planerades av
tidningen Social-Demokratens andreredaktör Per Albin
Hansson, var att det denna lördag hölls en interpellationsdebatt i andra kammaren. Statsminister Carl Swartz, som i
mars hade efterträtt Hammarskjöld, skulle redogöra för det
besvärliga livsmedelsläget och regeringens åtgärder. Genom
att ta initiativ till manifestationen, som samlade omkring
10 000 deltagare, ville Socialdemokraterna, kammarens
största parti, öka pressen på regeringen.
Internationalen steg ur människohavet och många ropade
efter Hjalmar Branting, Socialdemokraternas partiledare.
Endast ett tjugotal nervösa poliskonstaplar var på plats
utanför riksdagshuset, vars vaktmästare hade låst samtliga
ingångar. Efter att ha överlagt med den moderatliberale
talmannen Johan Widén steg Branting ut på riksdagshusets trappa för att försöka lugna stämningen och redogöra
för vad Swartz hade sagt i debatten. Branting och Widén
var överens om att inte tillåta ens en smärre deputation av
demonstranter att komma in i huset; det skulle skapa ett
riskabelt prejudikat.
Brantings framträdande verkade först ha viss effekt, men
efter en knapp timme anlände polismästare Tamm i spetsen
för väldiga förstärkningar, inbegripet ridande polis, som
18
stockholms blodbad 1917
intog ställningar bakom folkmassan. Iförd paraduniform
klev Tamm upp på trappan. Han höjde ena handen där han
höll sina vita handskar. Det var signalen till förstärkningarna
att skingra demonstrationen. Medan sabelviftande poliser
bröt in i folkmassan trängde sig ett par konstaplar fram på
trappan och släpade iväg Per Albin Hansson. Det var nästan
ingen som lade märke till gripandet i det kaos som utbröt.
Poliserna högg omkring sig och red omkull demonstranter. Paniken växte och tusentals människor pressades mot
riksdagshusets huvudingång. En del yngre män drog fram
yxor som de hade dolt under sina rockar och gav sig på de
tunga dörrarna, som till sist gav vika. Demonstranter rusade
in och slog sönder tavlor, statyer och annan inredning på sin
väg mot andrakammarsalen. När de nådde kammaren var
den nästan tom. Ledamöterna hade antingen barrikaderat
sig på sina rum eller tagit sig ut genom sidodörrar. Arbetarna vände tillbaka mot foajén, men där väntade poliser
med sina sablar. Golvet färgades rött av blod.
Ännu värre var det på planen utanför. Två kulsprutekompanier anlände från regeringslojala landsortsregementen som
av ”ordningsskäl” hade förlagts till den oroliga huvudstaden.
De öppnade eld rakt in i folkmassan. Hur många som fick
sätta livet till har aldrig klarlagts, men det torde ha rört sig
om dussintals offer.
Många av demonstranterna spred ut sig över centrala
Stockholm, där butiker plundrades och vandaliserades.
Gatstenar ven som projektiler genom luften och mellan
husväggarna ekade klappret från polishästarnas hovar. Situationen trappades upp ytterligare när flera billaster med
beväpnade så kallade skyddskårister anslöt sig till militär och
19
vad hade hänt om …
polis. Det var medlemmar ur det medborgargarde som hade
bildats av en skräckslagen överklass och som med regeringens
goda minne hade sitt högkvarter på Krigshögskolan. När
nyheten om gardets ingripande nådde värnpliktiga soldater
vid Stockholms regementen gjorde de revolt, lade beslag på
gevär och pistoler och gav sig ut på gatorna i en aktion som
i största hemlighet hade förberetts av Föreningen Soldater
och arbetare, en proletär kampgrupp som hade formerats
enligt mönster från revolutionens Ryssland. Kring Östermalmstorg utkämpades regelrätta eldstrider.
Från bakre bänken i en av polisens taklösa piketbilar, en
modernitet som hade introducerats 1913, bevittnade Anders
Gustaf Kempe de förfärande scenerna utanför riksdagshuset. Det fanns inget han kunde göra; han hade kommit för
sent. Precis som han befarat hade polismästare Tamm tappat besinningen. Kempes feber övergick i en annan känsla,
ett slags vredgad sorg. Var Sverige nu dömt till revolution
och inbördeskrig?
Kempe betraktade sig själv som lagens trogne tjänare och
hyste inga som helst sympatier för upprorsmakare, men med
sin enkla bakgrund och öppna, gemytliga attityd hade han
förståelse för åtskilliga av de krav som demonstranterna
framförde. Han hade dessutom svårt att tåla de nedsättande omdömen om arbetarbefolkningen som cirkulerade
bland en del kollegor. Han bestämde sig för att återvända
till Kungsholmen. Kanske skulle även polishuset attackeras
av uppretade människor – och där fanns Ina. Och så var
det lille Gunnar. Hur skulle han kunna ta sig hem i denna
laglösa röra?
20