Dialog och retorik

Södertörns högskola | Institutionen för Svenska, retorik
och journalistik
Dialog och retorik
En jämförande topikanalys av antilogikens
och dialogfilosofins dialogformer
Av: Hans Bourghardt
Handledare: Maria Wolrath-Söderberg
1
Innehållsförteckning
1. Inledning……………………………………………………………………….....................................5
2. Utgångspunkter för uppsatsen…………………………………………...………………………….5
3. Val av undersökningsmetod……………………………………………………………………….…6
4. Uppsatsens upplägg…………………….……………………………………...……........................7
5. Definition av dialog…………………………………………….……………………………..……......7
6. Syfte……………………………………………………………………………………………………….9
7. Forskningsfrågor………………………………………….………………………………………........9
8. En introduktion till antilogiken och dialogfilosofin……………………………………..………...9
8:1 Varför Mendelsons ”Many Sides”……………………………………………………………………..9
8:2 Antilogiken………………………………………………………………………………………...……10
8:2:1 Vad är antilogik?……………………………………………………………………………….……10
8:3 Martin Buber och dialogfilosofin…………………………………………………………...…….…..12
8:3:1 Världens tvåfaldighet…………………………………………………….………………………….12
8:5 Några reflektioner och preliminära slutsatser………………………………………………………13
9 Topikläran som undersökningsmetod och analysinstrument…………………………...….…13
10 Bakgrund – antilogiken och dialogfilosofin kontextuellt……………………………………...17
10:1 Två världsbilder i strid………………………………………………………….…………………....18
10:2 Platon…………………………………………………………………………………….……………18
10:3 Sofismen……………………………………………………………….……………………………..19
10:4 Aristoteles…………………………………………………………………….….…………………...19
10:5 Förändring av logosbegreppets betydelse……………………………………………………..…20
10:6 Bacon………………………………………………………………………………………………….20
10:7 Descartes……………………………………………………………………………………………..21
10:8 Nietzsche……………………………………………………………………………………………..21
10:9 Positivism och hermeneutik………………………………………………………………………...22
10:10 En levande motsättning…………………………………………………………………………....23
11. Antilogiken………………………………………………………………………………….………...24
11:1 Antilogikens kunskapsteoretiska grund……………………………………………………………24
11:2 Kritiken av homo mensura-satsen och dess förhållande till den epistemologiska
kunskapssynen…………………………………………………………………………………………….25
2
11:3 Några konsekvenser av Protagoras filosofi för retoriken………………………………………..27
11:4 Antilogikens natur och praktik………………………………………………………………………28
11:5 Antilogik, eristik och dialektik……………………………………………………………………….28
11:6 Pragmatism, etik och antilogikens funktioner……………………………………………….…….29
11:7 Antilogikens etiska dimension………………………………………………………………………31
11:8 Antilogikens retoriska form……………………………………………………………………….…32
11:8:1 Flerstämmighet…………………………………………………………………………………….32
11:8:2 Oppositionell……………………………………………………………………………….……….32
11:8:3 Dynamisk…………………………………………………………………………………………...33
11:9 Antilogikens efterföljd………………………………………………………………………………..34
12. Dialogfilosofin…………………………………………………………………………..…………….35
12:1 Jag-Du………………………………………………………………………………………………...35
12:2 Jag-Det………………………………………………………………………………………………..36
12:3 Det eviga Duet………………………………………………………………………………………..38
12:4 Dialogfilosofins kunskapsteoretiska grund………………………………………………………..38
12:5 Språket………………………………………………………………………………………………..41
13. Undersökningsdel – jämförande analys mellan antilogisk dialog och dialogfilosofin....42
13:1 Språksyn………………………………………………………………………………………………42
13:2 Kunskapssyn…………………………………………………………………...…………………….44
13:3 Etik……………………………………………………………………………………………………..46
13:4 Dialog………………………………………………………………………………………………….47
13:4:1 Kontext…………………………………………………………………………………………...…48
13:4:2 Flerstämmighet………………………………………………………………………………….....48
13:4:3 Sanning……………………………………………………………………………………………..49
14. Slutsatser och diskussion………………………………………………......……………………..50
14:1 Överblick………………………………………………………………………………………………50
14:2 Några slutsatser………………………………………………………………………………...……51
14:3 Några tankar kring hur antilogiken och dialogfilosofin kan berika varandra med perspektiv,
idéer och begrepp……………………………………………………………………………..…………..51
14:4 En möjlig problematik kring kunskap och kunskapande…………………………………………52
14:5 Ett pedagogiskt perspektiv av dialogfilosofin……………………………………………………..53
3
14:6 Några reflektioner kring topikläran som analysinstrument………………………………………53
Litteraturlista……………………………………………………………………………………………...54
4
1. Inledning
Retoriken betraktas vanligen som monologisk, eristisk och inte sällan som manipulativ.
Uppfattningen kan ledas tillbaka till Platon. Termen retorik dyker första gången upp i Platons
dialog ”Gorgias” och Platon definierar där följdriktigt retorik som doxastyrd och följaktligen
som skenbar verklighet1. Kanske inte konstigt då att uppfattningen om retoriken som varande
manipulativ och eristisk levt kvar in i nutid. Den monologiska, retoriska traditionens
hegemoni har också skymt det faktum att det finns en antilogisk2, dialogisk tradition inom
retoriken. Antilogisk och dialogisk retorik går tillbaka till ”Dissoi Logoi”, till sofismen och
till sofisten Protagoras, Homo mensura-sats. Spår av den antilogiska, dialogiska retoriken går
också att finna i Ciceros, ”De Oratore” och ”De Officiis” men också i Quntilianus verk,
”Institutio Oratoria”.
Tankar kring dialogen och en dialogisk tradition finns också utanför retorikens domäner.
Filosofisk hermeneutik, Mikhail Bakhtins dialogism och Martin Bubers dialogfilosofi utgör
exempel på en mer filosofiskt inriktad ansats till dialog. Bubers dialogfilosofi intar i
sammanhanget en särställning då den med antropologisk utgångspunkt ställer dialogen i
centrum för mänskligt varande. Dialogen får därför hos Buber en existentiell dimension och
kopplar Buber till tänkare som Pascal, Kierkegaard och Heidegger. Någon utarbetad
antropologisk teori eller existentiell dimension finns knappast i den antilogiska dialogen men
det räcker med att gå till Protagoras Homo mensura-sats för att se en världsbild och en
antropologi tona fram. Det är en världsbild och en syn på människan som står i konflikt med
den platonska, positivistiska grundsynen. Retoriken spelar i sammanhanget en viktig roll.
Kanske är det så att en tilltro till retorik som metod och till dess språksyn indirekt formar en
syn på människan och i förlängningen en världsbild. Och omvänt, om Bubers dialogfilosofi
med dess språksyn äger giltighet så borde den rimligtvis innefatta en retorisk, antilogisk
dimension.
Mitt intresse för antilogikens dialogform och Bubers dialogfilosofi utgår ifrån de här
frågeställningarna. Martin Buber var ingen retoriker och hans dialogfilosofi skiljer sig på
avgörande punkter från den antilogiska dialogen. Den är också en utarbetad antropologi,
vilket den antilogiska dialogen inte är. Men trots avgörande skillnader så tycker jag mig ändå
finna påfallande likheter, inte minst i de båda dialogsystemens språk- och kunskapssyn. Jag
menar därför att det med retoriska utgångspunkter kan vara intressant att jämföra likheterna
närmre. Även om dialogfilosofins jag-konstituerande dimension inte har någon motsvarighet
inom den antilogiska dialogen kan det vara värt att undersöka om inte också den dimensionen
kan tänkas ha retoriska implikationer.
2. Utgångspunkter för uppsatsen
Uppsatsen är en jämförande studie av dialogfilosofin och den antilogiska dialogen. Jag vill
undersöka om de båda dialogsystemen har beröringspunkter och något eller några
överlappande fält. Ambitionen är också att se på vilka avgörande punkter de båda
1
Det grekiska begreppet för (sann) kunskap om verkligheten är episteme. Den ”skenbara” verkligheten och
kunskap som utgår ifrån människors tyckande betecknas doxa
2
Begreppet, logos, kan i Mendelsons redogörelse för antilogiken och dess utveckling tolkas som utsaga,
ståndpunkt/position, ställningstagande i specifik fråga
5
dialogsystemen skiljer sig åt i fråga om uppbyggnad, perspektiv, inriktning och utifrån var de
hämtat impulser. Även en belysning av skillnaderna borde kunna ge underlag för slutsatser
kring i vilken utsträckning dialogfilosofin kan betraktas som en antilogisk dialogform. En
sådan undersökning, om än i det här begränsade formatet, kan kanske komma fram till var i
det vetenskapliga och filosofiska landskapet dialogfilosofin kan placeras och därmed också
dess position i förhållande till den antilogiska, retoriska dialogen. En utgångspunkt för
uppsatsen är att Bubers dialogfilosofi med dess två existensdimensioner kan bidra med
kunskap kring dialogens villkor och möjligheter. Den kan tillföra den antilogiska dialogen en
mer uttalad existentiell dimension samtidigt som den antilogiska dialogen med dess större
betoning av techne kan ge dialogfilosofin kompletterande metoder för hur en autentisk dialog
utifrån Bubers tankar kan förverkligas.
3. Val av undersökningsmetod
Retoriken erbjuder en hel arsenal av olika analysmodeller. De flesta måste av olika skäl
uteslutas för min studie. Jag har valt att göra en topisk analys av mitt undersökningsmaterial.
Topikläran3 har många tillämpningar. Som analysinstrument kan den användas för att frilägga
olika tankemönster och förgivettaganden, koppla dessa till givna doxa och ge indikationer på
vilken världsbild de springer ur. Jag vill här bara kort utveckla motiven till valet av topikläran
som analysmetod. Mer utförliga motiv och topikläran som tankemodell redovisar jag i
uppsatsens genomgång av topikläran under punkt 9.
De likheter och överensstämmelser, som vid ett ytligt betraktande, tycks finnas mellan
dialogsystemen, tror jag närmre kan utredas med hjälp av det topiska tänkandets analoga och
associativa tankestrukturer. Det tycks också med hjälp av topikläran vara möjligt att göra både
konvergent och divergent d v s att utifrån flera topoi studera och frilägga ett specifikt topos
och omvänt, att utifrån ett topos titta närmre på andra topoi. Topikläran kan därmed ge goda
möjligheter till perspektivskiften och problematisering av olika begrepp och topoi. Den kan
också ge möjlighet att titta på enskilda topoi utifrån skiftande kontexter och relatera valda
topoi till doxa. Att kunna frilägga, åtminstone avgörande delar, av vetenskapligt och
filosofiskt doxa blir viktigt för att kunna få veta hur de båda dialogsystemen förhåller sig till
varandra.
Jag har efter att ha gått igenom texterna som utgör underlag för min jämförande studie
kommit fram till ett antal topoi som jag menar har betydelse för att kunna dra rimliga
slutsatser kring möjliga beröringspunkter och överensstämmelser mellan de båda
dialogformerna. De topoi som undersökningen utgår ifrån är: språksyn, kunskapssyn, etik,
dialog, kontext, flerstämmighet och sanning. Dessa topoi kommer jag att analysera både
konvergent och divergent för kunna dra slutsatser kring analogier, likheter och skillnader.
3
Topos är grekiska och betyder plats med topoi som pluralform. Topik betecknar en grupp topoi och kan ses som
ett mönster eller en struktur som vi kan lägga över ett ämne ( se Hellspong, Konsten att tala, s 84)
6
4. Uppsatsens upplägg
Uppsatsen undersöker två skilda dialogformer, antilogiken och dialogfilosofin. Begreppet
dialog får med nödvändighet en central betydelse för hur dialogformerna ska tolkas och
förstås. Jag gör därför en kortfattad utredning av begreppet dialog och försöker att definiera
det. Det är viktigt att redan här påpeka att begreppet skiftar i betydelse och betydelseomfång
mellan de olika systemen. Mitt syfte med den kortfattade utredningen är att ge en allmän och
mer grundläggande definition, i viss mån skilja den från den mer vardagliga betydelsen och
sätta in begreppet i en kontext bestående av de båda dialogsystemen som jag undersöker. Det
kan också vara värt att påpeka att ytterligare skiftningar i betydelse och betydelseomfång av
begreppet redovisas i mina genomgångar av dialogsystemen och analysen av dem.
Antilogiken och Bubers dialogfilosofi och den jämförande undersökningen och analysen av
dem upptar huvuddelen av uppsatsen. Jag gör därför en kortfattad introduktion av dem och
redovisar i den här delen av uppsatsen dialogformernas viktigaste karaktärsdrag detta för att
ge läsaren bättre förutsättningar att sätta in dem i en vidare kontext och ge en rimlig bakgrund
till de preliminära slutsatser som redovisas efter introduktionen.
Då jag kommer att använda topikläran som analysmetod för min jämförande undersökning
gör jag sedan en kortfattad genomgång av topikläran och redovisar mina utgångspunkter för
att använda den som analysverktyg.
De resterande delarna av uppsatsen utgörs av en mer utförlig beskrivning av de båda
dialogsystemens karaktäristika, den jämförande topiska analysen av dem och de slutsatser
undersökningen landar i.
5. Definition av dialog
Det tycks mig finnas något villkorat i begreppet dialog. Ordet används ofta i sammanhang
som har en mer seriös, allvarlig och kanske också, formell prägel. Maud Olofsson efterlyste
vid något tillfälle en ”öppen” dialog. Sydkoreanerna söker dialog med talibanerna i det i
skrivande stund pågående gisslandramat i Afghanistan. Tidningen ”Forska” utgiven av
Vetenskapsrådet redogör för en ”levande” dialog kring forskningsfinansiering och EU vill ha
en ”demokratisk” dialog mellan beslutsfattare och allmänheten. Epiteten som sätts framför
ordet dialog, menar jag, förstärker intrycket seriositet och målinriktning.
I vardagligt språkbruk används ordet dialog ofta växelvis med skenbara synonymer som
samtal och diskussion. De här orden fungerar utmärkt som synonymer i vardagliga situationer
men för mina syften är det meningsfullt att försöka att göra en distinktion av ordet ”dialog” då
samtal och diskussion i andra sammanhang utanför vardagligt språkbruk inte kan betraktas
som synonyma med dialog.
Ordet dialog förekommer i olika sammanhang där ordet inte får samma betydelseinnehåll. I
den litterära, dramatiska dialogen används ju ordet för att beteckna scenisk och filmisk
gestaltning av samtal mellan två eller fler personer och i kontrast till litterär och dramatisk
monolog. I denna betydelse hamnar ordet utanför mitt undersökningsområde.
Vad står då dialog för och vad skiljer en dialog från ett samtal eller en diskussion?
7
Etymologisk kommer ordet dialog från grekiskans dia (genom) och logos (ord, tal, språk).
Inte sällan får ordet betydelsen samtal mellan två personer. Det kan bero på likheten mellan
prefixet di och prefixet dia.4 Ordet i dess ursprungliga betydelse står därmed för två eller flera
personer som etablerar och upprätthåller en relation genom språket för att nå fram till
varandra med sina tankar och argument. Det kan vara värt att notera då ordet i den här
betydelsen används i de texter som utgör mitt underökningsmaterial.
För att ytterligare kunna definiera betydelsen av dialog vill jag kort redogöra för betydelsen
av då två närbesläktade orden, samtal och diskussion.
Ordet samtal indikerar genom prefixet sam- att de samtalande kan tänkas ha vissa
gemensamma värderingar i frågor som samtalet rör sig kring och att samtalet förs på
någorlunda jämlika villkor. En dialog förutsätter däremot inte någon samsyn i en fråga eller
ett ämne kring vilket dialogen förs även om dialogen också förutsätter någorlunda jämlika
deltagare för att kunna fungera. Med mina personliga konnotationer indikerar samtal också
något förtroligt och lågmält med smak av eftertanke och reflektion. I samband med Ingmar
Bergmans bortgång sändes ett antal intervjuprogram med regissören där man förde samtal.
Samtalen liknade mer monologer men jag har svårt att tänka mig att det sammanfattande ordet
samtal här skulle kunna ha bytts ut mot dialog utan att det skulle ha blivit missvisande. Ett
samtal har heller aldrig, vad jag förstår, en eristisk5 inriktning; vi slår inte varandra i huvudet
med argument under ett samtal och korar ingen ”segrare”.
Ordet diskussion kommer från latinet och har samma ordstam som verbet, dissikera, som
betyder skära sönder eller ta isär. Det antyder en inriktning mot argumentation och eristik. I
en diskussion plockar vi isär meningsmotståndarens argument och analyser och värderar dem.
Diskussionen har också en riktning som inte förutsätts i dialog som till sin natur är mera
sökande och improviserad. Även om en diskussion inte behöver innefatta konfrontation så har
argumentationen en given plats i en diskussion.
Det är rimligt att anta att Platons dialoger haft betydelse för hur vi ser på dialog och vad vi
lägger in för betydelse i ordet. I Platons dialoger får dialogen formen av ett utredande,
analytiskt meningsutbyte mellan den ”litteräre” Sokrates och någon erkänd
meningsmotståndare. I det dialektiskt präglade meningsutbytet använder Sokrates deduktiva
resonemang för att steg för steg smula sönder motståndarens argumentation och slutligen
förlösa den platonska sanningen.
Parallellt med denna eristiskt präglade dialog och en mer monologiskt inriktad retorik löper en
mindre uppmärksammad sofistisk tradition som utgår ifrån Protagoras homo mensura-sats6
Dialogen i denna antilogiska tradition tar mer formen av, en mellan flera parter, gemensamt
genomförd inventering och bedömning av motstridiga ståndpunkter för att kunna komma fram
till beslut präglade av konsensus och homonoia med strävan mot fronesis.
4
http://sv.wikidedia.org/wiki/Dialog
eristik, konsten att disputera med hjälp av sofismer och ologiska men förvillande argument.
Källa: Nationalencyklopedin
6
”Människan är alltings mått: måttet på det varande, att det är, och för det ickevarande, att det icke är”
(Protagoras) Rosengren, s 13
5
8
6. Syfte
Syftet med uppsatsen är att utifrån topikläran som analysmetod försöka komma fram till om,
och i så fall, i vilken omfattning, på vilka sätt och inom vilka områden Bubers dialogfilosofi
överensstämmer med antilogikens retoriska dialogform och i vilka viktiga avseenden de
skiljer sig åt. Jag vill med uppsatsen kunna ge ett godtagbart underlag för att bedöma inom
vilket vetenskapligt och filosofiskt tankefält Bubers dialogfilosofi hör.
7. Forskningsfrågor
•
Vilka avgörande gemensamma topiker går att finna mellan antilogiken och
dialogfilosofin?
•
Vilka delslutsatser går att dra utifrån de gemensamma topikerna?
•
Var hör dialogfilosofin vetenskapligt och filosofiskt hemma?
•
På vilka sätt kan de båda dialogformerna komplettera och korsbefrukta varandra?
8. En introduktion till antilogiken och dialogfilosofin
Dialogfilosofin och antilogiken utgör grunderna för min jämförande studie. Jag vill därför i
den här delen av min undersökning göra en kort introduktion av respektive tankesystem för att
därefter mer ingående behandla några av de viktigaste konstituerande delarna hos de båda
dialogformerna. De resonemang jag för i den utredande delen av uppsatsen utgår ifrån den
redogörelse som följer och har uppsatsens kortfattade genomgång av de viktigaste
vetenskapliga och filosofiska paradigmskiftena som fond och avstamp för mina slutsatser.
8:1 Varför Mendelsons ”Many Sides”?
Den sofistiska, antilogiska tanketraditionen är sammansatt och har utlöpare in i vår tid såsom
hermeneutiken och senare postmodernismen som har hämtat influenser därifrån. Det finns
också motstridiga uppfattningar kring synen på sofismen och i vilken utsträckning, om någon,
vissa tänkare kan betecknas som sofister. Min uppsats har självklart inga ambitioner att ge sig
in i den striden. Jag har valt Mendelsons ”Many Sides”av tre skäl. För det första gör den
genomgång av en alternativ strömning i retorikens historia, den antilogiska, som utgör en
viktig grund för min jämförande studie. Det finns naturligtvis skäl att fråga sig om Protagoras
antilogiska idéer godtagbart kan spegla och representera denna tradition. Men, många av
sofismens och antilogikens grundläggande, relativistiska idéer och dess språksyn kan ledas
tillbaka till Protagoras och hans två inflytelserika idéer: doktrinen om motsatta argument och
homo mensura-satsen. Protagoras lär vara den förste som hävdade att det i varje fråga finns
två motsatta, motstridiga argument.7 Alltså, jag gör inga anspråk på att Mendelsons historiska
genomgång skulle representera denna tanketradition i dess helhet men menar ändå att
7
Mendelson, Many Sides, s 2
9
Protagoras idéer och den influens som de haft på Cicero, Quintilianus och andra väl speglar
grunddragen hos den sofistiska antilogiken och hos några av dess proselyter och historiska
utlöpare.
För det andra låter jag också Mendelsons historiska genomgång av det antilogiska tänkandet
utifrån Protagoras idéer representera antilogiken på grund av det begränsade utrymme som en
c-uppsats erbjuder. En mer uttömmande redovisning av sofismen och antilogiken faller med
nödvändighet utanför ramarna för en undersökning av den här begränsade omfattningen. För
det tredje så finns det i ”Many Sides” en tydlig ambition att utifrån Protagoras tankar utforma
en alternativ dialogisk, retorisk pedagogik. Den pedagogiska ansatsen är också tydlig hos
Buber. Även om de pedagogiska aspekterna av de båda dialogformerna inte utgör huvudspåret
i min undersökning kommer pedagogiska frågeställningar in i min analys och i mina
reflektioner.
Min förhoppning och tro är att min kortfattade genomgång av ”Many Sides” ska kunna ge en
rimligt god, om än inte heltäckande, bild av antilogiken.
8:2 Antilogiken
Vi lever i föreställningen att argumentation är en form av krigföring. Argumentation är
agonistisk till sin natur; det gäller att gå segrande ur striden som en argumentation ger upphov
till. Vid sidan av denna hegemoniska uppfattning finns en retorisk tradition som har sina rötter
hos de grekiska sofisterna och då fr a Protagoras. Den utgår från tanken att alla utsagor eller
logos aldrig kan vara mer än partiella och att argumentation kan användas i dialog för komma
fram till övervägda och goda konsensusbeslut.
Michael Mendelson som är professor i retorik vid Iowa State University har utifrån den
antilogiska traditionen utvecklat en dialogisk pedagogik som bygger på denna tradition. I sin
bok ”Many Sides” gör han en genomgång av den antilogiska traditionen och dess utveckling
och lägger upp riktlinjer för en pedagogik byggd på dess grunder.
Mitt intresse för den antilogiska traditionen ligger på dess dialogiska inriktning. Min något
summariska sammanfattning har visst fokus på den antilogiska dialogen och de
förutsättningar för den som antilogiken ger. Mindre vikt läggs vid redogörelsen för den
antilogiska pedagogiken då den aspekten har behandlats i Nämds uppsats.8
8:2:1 Vad är antilogik?
Antilogik är en metod för argumentation där två motsatta positioner undersöks i förhållande
till varandra.9 Liksom varje form av argumentation är antilogiken techne. Den är anpassad för
att hantera varje form av fråga som det råder motstridiga uppfattningar om i en social diskurs.
Antilogiken utmärker sig genom en medveten strävan att sätta motstridiga uppfattningar sida
vid sida i syfte att kunna göra gemensamma jämförelser. För en meningsfull jämförelse måste
till varje logos läggas dess antilogos. Vad som utmärker antilogiken som argumentation är
den dubbla eller bilaterala relationen mellan motstridiga argument. Det finns i antilogiken ett
implicit krav på dialogiskt utbyte som skiljer den på i stort sätt alla punkter från den ensidiga
8
9
Therese Nämnd, Dialog i Undervisning, Undervisning i Dialog, c-uppsats i retorik, Södertörns högskola
Mendelson, s 47
10
eller unilaterala betoningen i traditionell debatt.10 När vi i traditionell argumentation säger att
argumentationens mål är att upptäcka sanningen eller att åstadkomma konsensus så stödjer vi
en intention som går utöver dialogen nämligen att ersätta två eller fler stridande röster med
något slags nytt logos som överbryggar tidigare motsättningar eller alternativt upptar någon
slags mittposition. Resultatet blir att monologen segrar.11
Genom att insistera på tvåsidighet eller flerstämmighet i dialog, inte bara uppmanar oss
antilogiken att erkänna att den andra sidan är lika reell och närvarande, men ännu viktigare,
den tvingar oss att erkänna att det alternativa inte är underordnat, att de som deltar i dialogen
och deras logoi är reella och sanna för dem som framför dem. Antilogiken syftar inte till att
skapa någon form av syntes eller att avsluta dialogen. Istället är den först och främst ett möte
med den självständige ”andre”, ett möte som erbjuder varje sida en möjlighet att se bortanför
sina egna gränser och sin egen logik, men bara så länge som dialogen fortgår.
Antilogisk dialog ska ses som interaktion mellan två eller fler parter där varje utsaga ska
sättas in i dialogens kontext av yttranden. Den här kontextualiteten är utmärkande för
antilogisk dialog och skiljer den från formell argumentation.12
I korthet: antilogos uppmanar varje sida att försöka förstå varifrån ”den andre” kommer.13
Förekomsten av det personliga i antilogiska relationer leder fram till slutsatsen att Protagoras
argument är en form av praktiskt övervägande eller fronesis, en metod för att hantera rådande
meningsmotsättningar mellan enskilda personer snarare än spekulation kring det universella
och opersonliga.14
Utifrån vilka principer ska man då etablera den individuella ståndpunkten som något mer
fördelaktigt i jämförelse med andra och på så sätt komma fram till en provisorisk eller
preliminär överenskommelse? Protagoras svar är pragmatiskt: vi gör bedömningar av ett
individuellt ställningstagande utifrån hur det fungerar i en specifik kontext och framför allt
utifrån vilka allmänna fördelar det kan föra med sig.15 Antilogiken är alltså en praktisk
färdighet som framför allt syftar till att bedöma fördelarna av alternativa lösningar och föreslå
en lösning som är bäst lämpad att bidra till välbefinnande för de människor den berör i den
stunden och under de specifika omständigheterna.16
Antilogik är inte bara en pedagogisk teknik eller en metod för att tillägna sig kunskap. Den är
en diskursiv metod för att förändra specifikt förekommande motsättningar mellan individer
till samhällskontrakt där åsiktsskillnader kan ses som mångfald i det goda samhällets
intresse.17
10
Ibid, s 49
Ibid, s 50
12
Ibid, s 50
13
Ibid, s 51
14
Ibid, s 51
15
Ibid, s 51
16
Ibid, s 52
17
Ibid, s 58
11
11
8:3 Martin Buber och dialogfilosofin
”Världen är tvåfaldig för människan alltefter hennes tvåfaldiga hållning.”. Ansatsen i Martin
Bubers filosofiska huvudverk, ”Jag och Du” är rakt på sak. I en mening fångar han in den
viktigaste förutsättningen för dialogfilosofin. I nästa mening etableras språket som en
förutsättning; Buber talar om grundorden som inte är enstaka ord utan ordparen, Jag-Du och
Jag-Det. Buber betecknar den jag-konstituerande delen av tillvaron som Jag-Du och
människans förhållande till tingen och det vetenskapliga tänkandet som Jag-Det. Jag redogör
mer ingående för dessa två dimensioner i tillvaron under rubriken ”Världens tvåfaldighet
(8:3:1) och i genomgången av dialogfilosofin (12).
Ytterligare några stycken ner på första sidan i den svenska översättningen framträder en syn
på språket och dess betydelse som inte står Aristoteles efter i fråga om den vikt språkandet
tillmäts. Grundorden utsäger inte något, som skulle bestå utanför dem, när de uttalas skapar
de en verklighet (min kursivering). Joachim Israel betecknar Bubers inställning till språket
som konstruktivistisk, i det att Buber avvisar den förenklade uppfattningen att orden bara
betecknar något.18 Buber anser istället att språket åstadkommer världen. Orden blir inte
representationer för något som redan existerar i förväg. Språket instiftar och konstruerar
världen kognitivt.
En förståelse av den här synen på språkets roll och funktion i våra liv som relationsskapande
varelser är en förutsättning för att över huvud taget kunna ta till sig Bubers dialogfilosofi.
Buber är ofta dunkel, svårtydd och poetiskt målande i sin framställning. Metaforiken är tät:
”Så länge Duets himmel är välvd över mig, kryper orsaksbundenhetens vindar ihop vid mina
fötter och ödets virvel hejdas” 19 Israel menar att Bubers språk uppvisar likheter med de
bibliska profeternas.20 Emellanåt bryter dock sakligt präglade formuleringar och åsikter in i
poesin. Så här kan det låta: ”Och om vi sedan ser från ledarna till de ledda, har inte
utvecklingen själv i arbetets och ägandets moderna form utplånat nästan varje spår av att
leva i förhållande till någon eller något, av en meningsfull relation?” 21 I den dystopiska
kritiken av det moderna samhället tonar en sann humanist fram, djupt förankrad i
föreställningen om det autentiska mötet mellan människor som en förutsättning för ett verkligt
liv.
8:3:1 Världens tvåfaldighet
Grundordparen Jag-Du och Jag-Det konstituerar världens tvåfaldighet. Utifrån det är också
människan tvåfaldig. Grundordparet, Jag-Du skapar förutsättning för en relation. Buber menar
att vår strävan efter relation är något medfött. Relationen till världen byggs upp i tre sfärer:
-Livet med naturen
-Livet med människorna
-Livet med den andliga världen
18
Israel, Martin Buber, dialogfilosof och sionist, s 110
Buber, Jag och Du, s 15
20
Israel, s 79
21
Buber, Jag och Du, s 63
19
12
Människans relation till naturen är av uppenbara skäl inte primärt språklig. Vi förväntar oss
inte något språkligt baserat svar när vi pratar med en katt eller ett träd. Men, visst kan vi i
lyckliga stunder höra naturen ”tala” till oss och visst kan vi stå i relation till en katt eller ett
träd. Relationen till naturen rör sig i mörker och kan inte anta språklig form, säger Buber. Vårt
du-sägande till naturen stannar vid språkets tröskel.22
Relationen till människor blir uppenbar och antar språklig form.
I livet med den andliga världen eller verkligheten är relation svårare att klä i ord. Buber ger
oss bilder eller metaforer för den. Han säger att denna relation är höljd i moln, vilket kan
tolkas som om den eller det jag står i relation till inte är gripbar eller klart synlig men att
relationen inte är mindre verklig för det. Den här relationen uppenbarar sig ordlös men är
samtidigt språkalstrande.23 Jag kommer senare att beröra Bubers förhållande till religion och
religiositet men vill redan här peka på det uppenbara: Buber är likt Kiergegaard en djupt
religiös tänkare. Människans relation med det som Buber kallar det eviga Duet är inget annat
än relationen med Gud eller vilket namn denne än må gå under.
8:5 Några reflektioner och preliminära slutsatser
Utifrån den här snabba överblicken av antilogiken och dialogfilosofin kan vi konstatera att
antilogiken är mer inriktad på argumentation, där språkliga utsagor ställs mot varandra i en
dialogisk process med syfte att åstadkomma gemensamma beslut. Den utgår ifrån sakfrågor
och framtonar som en handlingsteori och problemlösningsmetod. Dialogfilosofin lägger mer
vikt vid språkets och dialogens funktion i våra liv och mindre vid specifika utsagor och att nå
fram till överenskommelser. De båda dialogsystemen förenas dock i den vikt de lägger vid
språkets betydelse och dess intersubjektivitet.
9. Topikläran som undersökningsmetod och analysinstrument
Topikläran är svår att få grepp om. Aristoteles tar upp topos i sin Retorik och i Topica och ger
oss förklaringar för vad han avsåg med begreppet men han definierar det inte.24 Det är troligt
att han ansåg det klarlagt genom sin framställning. Tanken hos Aristoteles var att topos skulle
vara ett verktyg vid inventeringsarbetet. Han la också ner en hel del möda på att exemplifiera
olika topoi och ange hur och vilka sammanhang vi kan utnyttja topiken. Men topos är och
förblir en metafor för något annat och därmed också öppet för en rad olika tolkningar. Att
ordet på grekiska betyder plats känner vi till men vad denna plats betecknar och hur vi ska
omvandla den till användbart redskap för vårt tänkande är inte oproblematiskt25.
Det är klart att topos kan betraktas som en plats med mening, eller om vi så vill en mental
struktur som hjälper oss att uppfatta verkligheten. Hellspong betecknar topikerna som
intellektuella utsiktsplatser som man kan söka upp för att finna stoff till tal.26 Man kan
uppfatta topikläran som en metod eller som en praktisk lära i hur man kan bära sig åt för att
22
Ibid, s 11
Ibid, s11
24
Aristotle, On Rhetoric, s 45 (1358a)
25
Notera skillnaden mellan topos och det grekiska ordet, choros, som betecknar fysisk plats
26
Hellspong, Konsten att tala, s 75
23
13
finna argument, menar Rosengren.27 Han fortsätter: ”Man följer en väg och vid varje korsning
(topos) dyker en möjlig idé upp, en premiss för ett enthymem”.28 Maria Wolrath-Söderberg ser
”topos som öppna förhandlingsbara begrepp eller tankestrukturer som fungerar som
mötesplatser mellan olika perspektiv både i vår interaktion med omvärlden och vårt
processande av olika tolkningsmöjligheter”.29 Hon hävdar att topos inte bara är platser där
man kan spara utan också platser där man kan hitta.30 Hon problematiserar begreppet:
Men topos är inte bara olika platser i en kognitiv ortskatalog, dessa platser står i relation till
varandra i ett landskap. Från en plats får vi ett visst perspektiv på en annan plats och en plats
kan ses från flera olika platser lika väl som att flera andra platser i landskapet kan studeras
från en och samma kulle. Det innebär att topos kan användas både konvergent och
divergent31
Hon förklarar det konvergenta användandet av topos med att vi skulle kunna uppfatta ett
topos med hjälp av flera andra och det divergenta med att vi utifrån ett topos studerar en
mängd olika fenomen.32 Det topiska tänkandet sker alltid i förhållande till ett tankemässigt
fält. ”Allmänna topos blir lokala när man använder dem – de är alltid knutna till en
utsiktspunkt som är lokal”33
Så här långt så står det klart att vi tvingas beskriva metaforen topos med hjälp av andra
metaforer. Topoi blir allt från mötesplatser, utsiktspunkter, korsningar, öppna
förhandlingsbara begrepp, tankestrukturer, kullar och fält. Denna rika metaforik skapar
svårigheter för den som praktiskt ska ge sig i kast med att använda topikläran som verktyg för
upptäckt och analys. Även metaforen, verktyg, tycks mig svårhanterbart i det här
sammanhanget. Utmaningen ligger i att kunna använda sig av metaforiken som
toposbegreppet uppenbarligen inspirerar till för att faktiskt kunna använda topikläran som en
metod att upptäcka samband, mönster, analogier likheter och divergenser med.
En annan svårighet med topikläran som arbetsredskap ligger i begreppet topos och dess
komplexa sammanflätning med doxa. Topikerna kan i förhållande till doxa betraktas som
klyschor, klichéer, fördomar eller förgivettaganden. Som sådana är de som tanke- och
handlingsmönster kopplade till vår kultur och vårt doxa och därmed också dolda eller
åtminstone svårupptäckta. Vi går (för att nu fortsätta med metaforiken) till förutbestämda
platser och vi ser inte andra platser trots att de finns där och är möjliga att nå. Och, vi bestiger
utsiktsplatser och kullar med ögonbindel som vårt doxa försett oss med. Topikerna är inlärda
tanke- och handlingsmönster och en självklar del av socialisationsprocessen inom en kultur.
För att kunna avtäcka nya samband och blottlägga förgivettaganden eller våra doxagivna
topiker krävs topiskt tänkande och medvetet och konstruktivt användande av topikläran. Vi
frilägger så att säga topos med topos.
Perelman tar upp topoi eller loci och redovisar exempel på olika kategorier av loci34 bl a
kvalitéts-, kvantitets, turordnings- , existens-, väsens- och personloci. Han utgår från den
27
Rosengren, Doxologi, s 83
Ibid, s 83
29
Wolrath-Söderberg, Rhetorica Scandinavica nr 38 s 73
30
Ibid, s 74
31
Ibid, s 75
32
Ibid, s 76
33
Ibid, s 76
34
Plural för latinets locus som betyder plats
28
14
klassiska uppdelningen mellan allmänna- respektive specifika loci och beskriver dem som
påståenden om vad som kan vara att föredra. ”Dessa spelar en roll i argumentationen som är
analog med antagandenas och förgivettagandenas”.35
Det är intressant att notera hur Perelman redogör för användandet av loci eller topoi i
uppbyggandet av argumentation som bygger på förgivettaganden. Det ger ur ett lite skiftande
perspektiv en uppfattning om svårigheterna med att använda topikläran som
undersökningsmetod och analysredskap. Svårigheten, som jag ser det, ligger i att upptäcka
relevanta topoi som uttrycker förgivettaganden och kan relateras till doxa. Om detta inte helt
lätt låter sig göras i inventeringsarbetet så erbjuder ett analysarbete utifrån topikläran knappast
mindre svårigheter.
Jag vill samtidigt inte överdriva svårigheterna. Det finns god inspiration att söka hos några
uppsatser som tagit sig an uppgiften att använda topikläran som metod och undersöka dess
möjligheter och potential. Martin Wedby undersöker i sin uppsats, ”En retorisk undersökning
om topiklärans potential”, topiklärans relation till doxa och diskurser. Han vill se om ett
topiskt tankesätt kan skapa topiska tankemönster som påverkar perspektiven för individer och
kulturer. Det är en god ansats även om uppsatsformatet inte tillåter några djupare analyser och
därmed några mer långtgående slutsatser.
Therese Nämd har i sin uppsats, ”Dialog i Undervisning, Undervisning i Dialog”, gjort en
jämförande studie mellan Olga Dysthes och Michael Mendelsons pedagogiska teorier med
topikläran som undersökningsmetod. Hon drar ett antal slutsatser kring likheter och skillnader
mellan Dysthes och Mendelsons teorier med hjälp av topiker som, dialog, demokrati,
lyssnande, respekt m fl. Nämds uppsats är intressant också för att hennes
underökningsområde till viss del sammanfaller med mitt och att hon använder sig av
topikläran som undersökningsmetod. Hennes uppsats tycker jag pekar på både topiklärans
möjligheter men också på de svårigheter vi kan stöta på i användningen av den. Möjligheterna
ligger framför allt i att med hjälp av topikläran kunna avtäcka tankemönster och
förgivettaganden som indikerar en världsbild. Svårigheterna tycks bestå i att utifrån
identifierade topiker ta analysen till nästa steg och utveckla tankegångar kring vad
bakomliggande idéer är sprungna ur och vad de pekar mot och kan kopplas till.
Hur kan man då närma sig topikläran som metod och anaylsinstrument? ”Med hjälp av topos
kan man nalkas ny kunskap på ett meningsfullt sätt. Jag måste förstå det nya med det gamla”
36
Topikläran verkar här ha kopplingar till olika pedagogiska teorier. Jag tycker mig se
beröringspunkter med Piagets tankar om assimilation och ackommodation. Men också
Vygotskijs begrepp, den nära utvecklingszonen, menar jag kan kopplas till topikläran. Piagets
och Vygotskijs pedagogiska modeller har ju som grundläggande idé att utifrån befintlig
kunskap närma sig det som är nytt eller okänt.
Mats Rosengren redogör utifrån den franske samhällsvetaren, kritikern och essäisten Roland
Barthes för tre olika sätt att använda topiker. Han har doxologiska syften med sin beskrivning
men jag tycker trots det att de anger möjliga utgångspunkter för vidare användningsområden:
-som metod för hur man bär sig åt för att finna de topoi som en doxa omfattar
35
36
Perelman, Retorikens imperium, s 57
Wolrath-Söderberg, Rhetorica Scandinavica nr 38 s 75
15
-som en karta över vad, vilka typer av tankeplatser eller topoi, en viss doxa innehåller
-som en förteckning över hur man brukar uttrycka och formulera sig (klichéer, diskurser)
inom en viss grupp37
Rosengren fortsätter:
”Värdet av topiken som metod ligger snarare i att ange vilken typ av saker man bör leta efter
– alltså topoi – samt fråga efter hur de är relaterade till varandra. Ett grundantagande i den
topiska metoden är att man söker efter de diskursiva elementen inom en doxa, samt att dessa
element kan förstås som en samling till varandra relaterade idéer, föreställningar,
antaganden och så vidare. Kan man beskriva hur dessa relationer ser ut, den struktur de
bildar, så kan man säga något intressant om den doxa man undersöker.” 38
Det är genom att använda topikläran som ett instrument att undersöka hur olika topiker är
relaterade till varandra och se hur dessa relationer ser ut, som jag tror att topikläran kan vara
meningsfull i min begränsade undersökning. Jag vill därför försöka att använda topikläran för
att finna i något avseende gemensamma topiker hos antilogiken och dialogfilosofin och sedan
se hur de kan tänkas relatera till varandra och vilka idéer, antaganden och föreställningar som
dessa topiker kan tänkas frilägga.
Jan Lindhardt har en mer återhållsam syn på topoi och dess möjligheter:
”Det är värt att understryka att dessa frågor, lika väl som alla andra topoi, föreligger redan i
vardagsspråket och används oavbrutet. Topiken är därför bara ett medvetandegörande av
topoi och ett mer eller mindre systematiskt ordnande av dem med syfte att säkra att man inte
glömmer några väsentliga spörsmål. Det hävdas ofta att topiken betjänar
problemformuleringen men inte problemlösningen. ”Den sörjer för att de relevanta frågorna
blir ställda men prejudicerar inte något om hur de ska besvaras” 39
Lindhardts syn på topiklärans begränsningar utgår ifrån Aristoteles fyra grundfrågor40, hans
allmänna och mer ämnesrelaterade topoi, i det här sammanhanget kopplat till juridiken. Och,
det är möjligt att topiken är mer lämpad till problemformuleringar än till att bidra till
problemlösningar, men jag är ändå inte säker på det. I en jämförande studie som min tror jag
att själva problemformuleringen kan vara en del av problemlösningen och att topikläran kan
bidra till alla steg i en sådan undersökning.
”Den grundläggande rörelsen i det topiska tänkandet är metonymiskt eller analogiskt snarare
än logiskt”.41 Det här är en tanke som också finns i Wedbys uppsats där han tittar på
topiklärans kopplingar till metaforen och metonymin.42
Synen på topikläran som metaforisk, metonymisk, analogisk och associativ till sin karaktär
går, så vitt jag förstår, tillbaka till Vicos jämförande studie mellan franskan och italienskan
som språkliga redskap för kunskapsprocessen. Han ställer franskan som ett språk rikt på
37
Rosengren, Doxologi, s 87
Ibid, s 88
39
Lindhardt, Retorik, s 68
40
Vad som är tillfälligt (accident), artbestämt (genus), säreget (proprium) och definition av det som ska
undersökas. ibid s 67
41
Wolrath-Söderberg, Rhetorica Scandinavica nr 38, s 76
42
Wedby, En undersökning…, s 17-21
38
16
abstrakta idéer, väl lämpat för filosoferande, mot italienskans förmåga att frammana bilder.43
Vico sammanfattar sin syn:
”Let him, instead, cultivate his mind with the ingenious method; let him study topics, and
defend both sides of a controversy, be it on nature, man or politics, in a freer and brighter
style of expression.” 44
Vico menar, som jag förstår det, att topikläran skapar möjligheter till större frihet i tänkandet
och att den går att använda den för att avtäcka olika perspektiv i en given fråga. Han tycks
också mena att denna frihet möjliggörs genom språket, vilket ligger i linje med topiklärans
utgångspunkter.
Topikläran med dess möjligheter att avtäcka förgivettaganden, strukturer, åskådningar och
tolkningar, analogier och samband utifrån flera giltiga, relevanta och, kanske till och med,
samverkande perspektiv, ser jag som en möjlig och intressant metod för min studie.
Topikläran blir då en annan form av logik, ”en öppen produktiv logik för
kunskapsstrukturerande i en inre (eller yttre) dialog”.45 Den blir, med andra ord, en diskursiv
logik.
För att ytterligare klargöra min hållning till topikläran som metod och analysinstrument så vill
jag låna en formulering från Wolrath-Söderberg: ”Observera att topos inte är själva
ingredienserna och inte heller själva begreppen, utan tanke- och handlingssätten som
begreppen pekar på”.46
Det är ett viktigt påpekande. Om topikläran inte bara ska bli till en sökordskatalog och
resultatet av undersökningen en ”ingredienssammanställning”, utan mer till en dynamisk,
kreativ undersökningsprocess som frilägger bakomliggande mönster och förhållningssätt, så
tror jag att det är viktigt att sträva efter det som Vico betecknar, ingenium, det vill säga en
strävan att se bortom begreppen och leta efter underliggande samband och analogier.
10. Bakgrund – antilogiken och dialogfilosofin kontextuellt
En deluppgift i min uppsats är att försöka finna indikationer på var Bubers dialogfilosofi
vetenskapligt och filosofiskt hör hemma. Frågan är i stora stycken besvarad av Buber själv,
inte minst i hans verk, ”Människans väsen” men jag vill här aktualisera frågeställningen, inte
minst för att se om det finns ytterligare beröringspunkter mellan den antilogiska dialogen och
Bubers dialogfilosofi och då framför allt kring frågan om gemensamma tankar, idéer och
filosofiska influenser hos de båda dialogformerna. Jag gör därför en kort genomgång av några
viktiga strömningar och paradigmskiften i filosofihistorien. Genomgången är tänkt att utgöra
en fond mot de resonemang jag för i analysdelen av min uppsats.
43
Vico, On Study Methods of Our Time, s 40-41
Ibid, s 41
45
Wolrath-Söderberg, En retorisk infallsvinkel på dialogisk pedagogik, s 9 (notera att citatet är hämtad från en
vid tidpunkten ännu ej publicerad skrift)
46
Ibid, s 8
44
17
10:1 Två världsbilder i strid
Genom filosofihistorien och under den vetenskapliga utvecklingen från antikens Grekland och
fram i vår tid har en strid om hegemonin över tanken förts mellan en epistemologisk och en
doxabaserad ontologi. Finns det någon universell och evig sanning? Existerar världen i sig
utanför vårt medvetande och våra språkliga begreppsbildningar eller konstrueras den kognitivt
och ges mening först genom språket? Är sanningen beroende av perspektiv och subjekt eller
är den något som kan fångas objektivt och verifieras genom mätbara fakta, oberoende av
individen? Kampen blir med andra ord en kamp om språkets funktion och betydelse i det
filosofiska och vetenskapliga landskapet. Dialogens funktion, meningsfullhet och syfte måste
därför motiveras utifrån vilken språksyn den utgår ifrån. Förs den med utifrån en
epistemologisk språksyn blir dess syften att genom logiska slutledningar frilägga en absolut
sanning. Med en doxagrundad språksyn kan dialogen bli kunskapande i det att olika
individuella perspektiv bryts mot varandra utifrån ett relativistiskt sanningsbegrepp.
Relationen mellan filosofi och retorik har aldrig varit speciellt vänskaplig. Tänkare som
Nietzsche, Marx, Freud, i viss utsträckning Heidegger och senare franska författare som
Derrida, Barthes, Foucault, Lacan och Althusser har ifrågasatt den rådande rationalistiska
filosofiska traditionen genom direkta eller indirekta retoriska utgångspunkter.47 Mitt intresse
för motsättningen mellan dessa båda tankemodeller rör framför allt de konsekvenser som det
får synen på språket, dess funktion och dess plats i respektive tankesystem. De kortfattade
reflektionerna kring de båda tankesystemens språksyn gör jag för att kunna sätta in mitt
jämförande resonemang mellan antilogikens dialogformer och Bubers dialogfilosofi i en
rimlig och relevant kontext.
10:2 Platon
Platons kritiska eller till och med avfärdande inställning till retoriken och inte minst den
sofistiska traditionen med företrädare som Protagoras, Gorgias, Isokrates och andra, är
välkänd.
”With Plato the conflict between philosophy and rhetoric reached a peak.” 48
För Platon var retorik en form av inställsamhet, något som utgav sig för att vara konst men
inte var det.49 Monologisk retorik skulle enligt honom bara användas när talaren eller läraren
ägde verklig insikt och sann kunskap.50 Förutsättningen för monologisk retorik var
följaktligen episteme. Den insikt om sanningen som man eftersträvade kunde bara förlösas
genom samtal, diskussion och dialog.51 Det maieutiska samtalet eller dialogen utgick ifrån en
epistemologisk grundsyn där det sanna var objektivt, universellt och evigt. Platons
kunskapssyn kontrasterar otvetydigt sofismens och antilogikens relativism och subjektivism.
Han söker efter kriterier för att kunna skilja mellan det känslomässiga, åsiktsbaserade
föreställningar och det logiska, sanna, det ideala och essentiella. Det förra representerar doxa
och det senare episteme.52 Därför tillskriver Platon filosofin en absolut prioriterad position
47
Ijsseling, Rhetoric and Philosphy in Conflict, s 5
Ibid, s 7
49
Platon, Gorgias, s 333-334
50
Ijsseling, Rhetoric and Philosophy in Conflict, s 9
51
Ibid, s 9
52
Ibid, s 14
48
18
över retoriken, en inställning som de flesta filosofer efter honom också intar.53 En konsekvens
av Platons inställning blir en kritisk och skeptisk syn på språket som manipulativt,
känsloförmedlande och doxastyrt. Hans avoga syn på i synnerhet litteraturen kan ses i skenet
av hans förhållande till språket.54 Samtidigt måste hos honom tanken ha funnits, att språket
avskalat från retorik, känslor och manipulation, ändå kunde fånga in sanningen och de
ursprungliga idéerna.
10:3 Sofismen
Sofisternas relativism utgick från språket och doxa. Den tanken ges också ett uttryck i
Protagoras homo mensura-sats. Språket blir för sofisterna ett redskap för att förstå världen och
människorna. Språket är det som bjuds oss för vårt tänkande. Ingen sanning eller rättvisa finns
utanför logos. Isokrates menade att inget som krävde intelligens eller insikt kunde företas
utanför språket.55 För honom var allt tänkande och handlande styrt av logos.56 Därmed ges
också ett utrymme för antilogisk, kunskapande dialog. Den uppfattningen står i skarp kontrast
till Platon som menade att idén om det sanna och goda ligger på ett högre plan och definitivt
utanför doxa och våra förställningar. Konflikten mellan Platon och sofisterna är därför i
grunden en konflikt mellan episteme och doxa.57 eller om vi så vill, en strid om språkets roll.
Ijsseling uttrycker den av bifurkationen präglade konflikten och kunskapssynen mellan
episteme och doxa så här:
”In short one can say that within such an option, non-philosophical and unscientific speech
merely leads to doxa, while philosophical and scientific speech is characterized by an attempt
to arrive at episteme, i.e. generally valid and certain knowledge” 58
10:4 Aristoteles
Man kan säga att Aristoteles intar en slags mellanställning mellan Platon och sofisterna då
han tillerkänner både episteme och doxa betydelse men inom olika områden av mänskligt
handlande och i människornas förhållande till världen och till varandra. För Aristoteles tillhör
episteme, fysis, det vill säga naturen. Om det kan vi inte nå någon verklig förståelse, menar
Aristoteles. Vi kan endast avgöra vad som är sant och falskt. Det tillhör det som, med hans
egna ord, ”inte kan vara på annat sätt”. Retoriken placeras i hans etiska system, i praxis och
praxis tillhör i sin tur nomos eller om vi så vill, doxa. Retoriken blir för Aristoteles
övervägandets konst som syftar till en strävan mot det goda handlandet. I denna strävan mot
fronesis blir retoriken ett verktyg och resultatet av våra överväganden kommer till uttryck i
praxis. Retoriken får därmed en etisk dimension. Till skillnad från fysis och theoria är detta en
del av tillvaran som skapas, styrs och utvecklas genom mänsklig interaktion och är därför
sådant som kan vara på annat sätt.59 Retorikens funktion inom doxa är att ställa olika
alternativ mot varandra för att komma fram till vad som är rätt eller orätt, gott eller ont, bra
eller dåligt under givna omständigheter och förutsättningar. Med den synen på retorikens
53
Ibid, s 9
Ibid, s 10
55
Isokrates, Antidosis, ur ”Godbitar och sura uppstötningar ur retorikens idéhistoria,.s 20
56
Ibid, s 20
57
Ijsseling, s 15
58
Ibid, s 23
59
Se Arsitoteles, Nikomachiska etiken
54
19
funktion och syfte lämnar, menar jag, Aristoteles en öppning mot övervägande, retorisk och
till och med antilogisk dialog. I episteme kan vi sluta oss till vad som är sant respektive falskt
genom dialektiken och med hjälp av deduktiva slutledningar och generaliseringar gjorda
utifrån induktioner. Inom doxa och praxis kan vi med liknande verktyg överväga
handlingsalternativ och eftersträva fronesis. Aristoteles grundsyn på språket och dess funktion
framgår i hans verk,”Politiken” .60 Det är samtidigt uppenbart att han tillskriver språket
epistemologiska möjligheter inom dialektiken.61
10:5 Förändring av logosbegreppets betydelse
I och med Platon sker ett skifte från logos som tal till logos som förnuft och rationalitet, eller
om man så vill, från retorisk dialog till det vetenskapliga samtalet, från doxa till episteme. De
olika bidragen till skiftet ger enligt Ijsseling processen en komplexitet som kan vara svår att
överblicka.62 Några nedslag kan ändå vara värda att göra för att belysa antilogikens dialog och
dialogfilosofin mot en fond som ger dialogens roll en någorlunda rimlig kontext. Hur och på
vilka grunder det nutida vetenskapliga samtalet eller dialogen ska föras för att enligt ett antal
auktoriteter renderas epitetet vetenskaplig redovisas längre fram.
10:6 Bacon
Hos Francis Bacon och hans nya vetenskap finns en skeptisk syn på språket som kommer till
uttryck i hans beskrivning av människors språkligt skapade föreställningar av olika slag.63
Hans strävan var inte att få kontroll över människor genom språket utan att få kontroll över
naturen genom kunskap.64 I konsekvens med denna uppfattning avvisade Bacon Protagoras
homo mensura-sats.65 Enligt Bacon måste vår strävan vara att bli fria från våra
vanföreställningar och skapa ett slags vakuum genom vilket sanningen kunde inträda och ta
plats. Han avfärdar följdriktigt retoriken och förordar istället induktionen som vetenskaplig
metod. Problemet med induktionen är att Aristoteles delvis hänför den till retoriken. Detta är
också en av anledningarna till att det tagit vetenskapen så lång tid att acceptera induktionen
som vetenskaplig metod.66
60
”…så finns talet för att visa på det som är till fördel eller skada, och sålunda även det som är rätt och orätt.
Detta är nämligen något speciellt för människan i jämförelse med de övriga djuren, att hon ensam kan uppfatta
gott och ont, rätt och orätt, och så vidare, och det är gemenskap i dessa värderingar som bildar hus och stat.”,
Aristoteles, Politiken, s 13 (1253a)
61
Aristotle, On Rhetoric, s 28 (1354a)
62
”Her one might mention Plato´s hostile rejection of rhetoric, the different meanings witch logos has of old and
the theological context in witch the problems of logos has been raised, as undoubtedly influential factors.”
Ijsseling, s 20
63
Bacon, Neues Organon, s 93-107
64
Ijsseling, s 60
65
Bacon, Neues Organon, s 94
66
”With Aristotle in any case induction belongs to the domain of rhetoric: it is the realm of paradigm. The latter
has also been one of the reasons why it has taken so long to accept induction as a scientific method.” Ijsseling, s
61
20
10:7 Descartes
Descartes sökte efter en absolut solid grund för sanningen. För att nå fram till den måste
individen vara beredd att ifrågasätta allt, auktoriteter, vad hon tidigare lärt sig och vad som
framträder för henne genom hennes sinnen.67 Vad som slutligen återstår för att komma fram
till sanningen är tänkandet i sig. Sanning blir för Descartes det som kan fastställas med
absolut säkerhet. Tanken är varken bunden till språket eller till vad som tidigare har yttrats,
inte heller till den självtolkande historien genom vilken världen har blivit vad den är. Språket
är för Descartes ett helt neutralt medium.68 Det är uppenbart att Descartes syn på språket och
på sanningskriterier inte lämnar något utrymme för dialog och retorik. Han utgår ifrån
matematiken då det enligt honom endast är den som kunnat frambringa några bevis eller
vetenskapligt hållbara sanningar.69
Bacon och Descartes la fram principerna som vetenskapen skulle utformas efter för att kunna
vara verklig vetenskap. En av de grundläggande principerna var ett avståndstagande från varje
form av retorik.70
10:8 Nietzsche
Med Nietzsche sker ett brott med den tidigare synen på filosofin. Han ser på filosofin som
texter, en väv av ord, ett nätverk av uttalanden och språkliga uttryck. Sanningen blir för
honom ingenting annat än en rörlig armé av metaforer och metonymier. Nietzsche lät sig
inspireras av tänkare som Gustav Gerber och Friedrish Gruppe. Dessa hävdade att filosofiska
problem i slutänden inte är något annat än språkliga frågeställningar.71 Filosofin, menar
Nietzsche är styrd av en dold, omedveten och ofta subtil retorik. Hans mission blir följdriktigt
att påvisa detta och demaskera filosofin och dess pretentioner. Filosoferandet blir med den
utgångspunkten en fråga om språk, tolkning och formulering. ”Är språket det adekvata
uttrycket för alla realiteter”, frågar sig Nietzsche.72 Och svaret är givet. Filosofin består enligt
Nietzsche i slutänden inte av något annat än ett nätverk av ord och satser.73 Att då tala om sant
eller falskt är, menar Nietzsche, meningslöst. Filosofin blir inte bara ett nätverk av ord och
satser den blir samtidigt ett nätverk av tolkningar.74 Orden vi använder menar Nietzsche,
kommer till oss genom en lång tradition. Det är därför inte i första hand vi som styr orden och
våra tankar utan snarare orden som styr oss.75 Med en Bubersk formulering skulle man kunna
säga att språket inte finns i oss utan snarare att vi finns i språket. Ytterligare en konsekvens av
Nietzsches uppfattning är att varje tolkning utgör ett specifikt perspektiv. Giltigheten hos
varje tolkning är proportionell mot dess möjligheter att skapa en värld som det är gott att leva
i.76 I den tanken tycker jag mig se en koppling till Protagoras och den antilogiska
tanketraditionen. Den antilogiska dialogen strävar ju efter homonoia och efter interimistiska
överenskommelser som skapar förutsättningar för en bättre tillvaro.
67
Descartes, Om metoden, s 31-32
Ijsseling, s 65
69
Descartes, Om metoden, s 31-32
70
Ijsseling, s 70
71
Ibid, s 106
72
Nietzsche, Om sanning och lögn i utommoralisk mening, s 506
73
Ibid, s 506
74
Ijsseling, s 110
75
Ibid, s 111
76
Ibid, s 112
68
21
10:9 Positivism och hermeneutik
De två tanktraditionerna som utgår ifrån de försokratiska tänkarna Parmenides och
Herakleiton strider alltjämt över vilket av synsätten som ska styra det filosofiska och
vetenskapliga tänkandet: episteme eller doxa, positivism eller hermeneutik.
”Kampen mellan och diskussionen om två alternativa synsätt har, trots de tekniska idealens
dominans, aldrig dött ut. Denna levande motsättning har under tidens lopp upptagit många
olika namn.”77
I motsättningen mellan positivism och hermeneutik speglas motsättningen mellan filosofi,
vetenskap, episteme på ena sidan och retorik och doxa på den andra. Det handlar om: ”…två
skilda sätt att förhålla sig till verkligheten och att artikulera detta förhållningssätt i tanke och
tal. ” 78
Ramirez menar att det språk som används av den positiva vetenskapens beskrivningar ska
bygga på sann kunskap och bara utgör en del av det språk vi känner till. Det finns en strävan
efter det rumsliga, oföränderliga, tidlösa och fysiskt avgränsbara. Orden ska kunna peka ut
och referera till någon fysiskt avgränsbar verklighet som också ska kunna mätas. Den mening
vi lägger i orden ska också referera till sakens objektiva natur. Språkets och ordens
metaforiska dimension måste därför reduceras och anpassas till en fysikalisk konkret
verklighet.79 Språket blir därmed en slags representation av verkligheten som fångas in i den
vedertagna spegelmetaforen. Den positivistiska språkteorin bygger på substantivering. I
Platons idélära finns en strävan mot att reducera allting till abstrakta substantiv för att kunna
fånga in det oföränderliga.80 Ramirez menar att Platons idélära är grunden i den positivistiska
språkteorin. Den positivistiska språksynen brukar kallas korrespondensteorin i det att den
utgår ifrån tanken att det finns en korrespondens mellan språk, tanke och verklighet.81 Det
positivistisk använda språket får följdriktigt en deskriptiv funktion. Språket står utanför
verkligheten och ska kunna beskriva den.82
För hermeneutiken kan språket och orden aldrig utgöra någon spegling eller representation av
verkligheten. Utifrån en hermeneutisk språksyn så finns inte språket utanför världen. Det
ingår som en del av den och dess funktion är att artikulera mening åt den och åt våra liv.83
Språket blir därmed människans viktigaste aktivitet. Det beskriver inte världen och
verkligheten, det konstituerar den. Om den positivistiska språksynen utgår ifrån definitionen
som metod så är kontextualiteten en bärande idé hos hermeneutiken. Termerna blir därmed
inte entydiga och bundna till en mening. Betydelsen eller meningen beror också på relationen
till helheten och termens funktion däri.84 Det handlar dock inte om relativism och godtyckliga
bedömningar:
”Det är klokheten som lär oss att dra nytta av erfarenheten och samtidigt bedöma den
enskilda situationen på sina egna villkor.”85
77
Ramirez, Positivism eller hermeneutik, s 3
Ibid, s 5
79
Ibid, s 10
80
Ibid, s 13
81
Ibid, s 27
82
Ibid, s 28
83
Ibid, s 28
84
Ibid, s 16
85
Ibid, s 17
78
22
Ramirez menar att underlaget för våra avgöranden skapas i en retorisk diskurs. Mänskliga
handlingar är alltid invävda i logos och blir därmed diskursivt förnuft och språkande. Vi
handlar alltid i dialog eller samtal med den andra eller med oss själva.86 Slutsatsen blir att
diskursivt förnuft utgår ifrån dialogen och att dialogen utgör grunden för den hermeneutiska
språksynen.
10:10 En levande motsättning
Att de två kulturtraditionerna som kommer till uttryck i positivism och hermeneutik eller om
vi så vill i episteme och doxa alltjämt utgör grogrund för fortsatta strider kring vilken
verklighetsbild som ska vara den rådande och ”vetenskapliga” manifesteras i juninumret,
2007 av tidskriften Axess. Tidningen låter under temat: ”Postmodernismens kris” ett antal
utländska och inhemska akademiker fundera över postmodernismens svagheter. Mycket av
kritiken av postmodernismen har ideologiska utgångspunkter men utrymme ges också åt
postmodernismens filosofiska och vetenskapliga grunder. Även här faller det mesta utanför
ramen för min uppgift. Det finns dock några aspekter av kritiken som har relevans.
Ophelia Benson och Jeremy Stangroom kritiserar under rubriken ”Postmodernismen raserar
vårt kunskapsarv” postmodernismens kunskapsteoretiska och etiska relativism. En av
följderna av den kunskapsteoretiska relativismen, menar Benson och Stangroom, är en
utbredd förvirring kring vad som konstituerar kunskap. Med en epistemologisk utgångspunkt
menar de att det finns anledning att göra motstånd mot den postmoderna nihilismen rörande
möjligheten av kunskap och sanning.87 Kritiken faller om inte direkt så indirekt även på
antilogiskens förbehållsstyrda relativism, dess kunskapssyn och sanningskriterier.
Även Christofer Edling, docent i sociologi vid Stockholms universitet hävdar att relativism
undergräver vetenskapen och försvarar en positivistisk samhällsforskning.88 Visserligen
modellerade positivismen samhällsvetenskapen efter naturvetenskapen men den gjorde det
med insikten om att samhällsvetenskapens studieobjekt på ett avgörande sätt skiljer sig från
samhällsvetenskapernas.89 Socialkonstruktivismen har inom samhällsvetenskaperna förts fram
som ett alternativ till positivismen. Denna konstruktivism antar att ”det inte finns någon
verklighet utanför oss, utan att verkligheten konstrueras av människor i enlighet med deras
behov och intressen”.90 Den här konstruktivistiska synen har likheter med Bubers
dialogfilosofi. En konsekvens av kunskapsrelativiseringen som nådde samhällsvetenskaperna
under 1980- och 1990- talen är att den har förskjutit fokus från vetenskap till litteratur.
”Tanken att producera kunskap om en företeelse med hjälp av metod har helt kommit att
underordnas arbetet med texten.”91
Den här synen på texten och dess betydelse tycks ligga nära sofismens och antilogikens
uppfattning att ingen sanning finns utanför logos.
86
Ibid, s 18
Axess, s 18
88
Ibid, s 23
89
Ibid, s 23
90
Ibid, s 24
91
Ibid, s 24
87
23
Edlings positivistiska syn på kunskap och kunskapssökande skiljer sig från Aristoteles syn på
olika kunskap och vetande. Edling skriver:
”Det förefaller mig förhastat att utifrån konstaterandet att naturen och samhället är olika dra
slutsatsen att vägen till kunskap om de båda också är fundamentalt olika”92
För Edling tycks det inte finnas någon avgörande skillnad mellan hur kunskapssökandet inom
episteme ska bedrivivas och hur kunskap inom nomos konstitueras. I Aristoteles system utgör
episteme och nomos/doxa åtskilda aspekter av verkligheten.
Det är i utfallet av den alltjämt fortgående striden kring vilket vetenskapligt paradigm som ska
råda som olika dialogformer kan få ett utrymme eller avfärdas.
11. Antilogiken
Den antilogiska traditionen, konstaterar Mendelson, står i opposition till Platons dialoger som
syftar till att förlösa sanningen och fastställa universella principer. Men den kontrasterar också
mot Descartes tankar om klara och distinkta premisser.93 Snarare är det senare tänkare som
Bakhtin, Dewey, Gadamer och Buber som tagit upp traditionen och tänkt i dialogiska banor.94
11:1 Antilogikens kunskapsteoretiska grund
De två idéer som utgör själva startpunkten för den antilogiska traditionen och dess utveckling
genom retorikens historia är Protagoras homo mensura-sats och hans tanke om motsatta
argument.95 Mendelson menar att vi kan närma oss homo mensura-fragmentet genom att
koncentrera oss på två framträdande drag hos det nämligen dess perspektivism och dess
relativism.96 Satsen indikerar att all erfarenhet är grundad i, filtrerad och bedömd utifrån ett
individuellt perspektiv och att man kan betrakta mänskligheten som alltings mått. Mendelson
tolkar satsen som att det i första hand är det individuella perspektivet som satsen utgår ifrån.97
Före Protagoras hade det funnits starka influenser från Parmenides och hans tanke att all
förändring i världen inte är något annat än en illusion.98 Homo mensura-satsen bryter med den
uppfattningen. Den stipulerar att hur vi uppfattar något beror på vilka referensramar vi har
som individer och att vi som individer har olika referensramar. Följden blir att kunskap får
olika betydelse och olika värde för olika individer. Verkligheten tolkad utifrån det mänskliga
förståndet måste då ses som både variabel och emellanåt motstridig. Den här uppfattningen är
inte bara i konflikt med Parmenides utan även med den dominerande traditionen inom
västerländsk filosofi. Denna tradition strävar efter att fastställa kunskap som något ontologiskt
oföränderligt utifrån principer som är tidlösa och universella.99 Homo mensura-satsens
relativism betyder dock inte att sanningen är en fallasi och en ”uppfinning” av oss människor
92
Ibid, s 25
Mendelson, s XVII
94
Ibid, s XVII
95
Ibid, s 2
96
Ibid, s 3
97
Ibid, s 4
98
Ibid, s 4
99
Ibid, s 4
93
24
för att hindra oss från att kastas in i kaos. Det betyder inte heller att olika individers
uppfattningar är oförenliga och att vi måste hänge oss åt solipsism. Satsen bör tolkas som att
det finns många sidor av olika frågor som äger vikt. Istället för att kasta oss in i anarki, ger det
oss en möjlighet att återupprätta ett mänskligt perspektiv på världen.100 Steget från
Parmenides till Protagoras markerar ett avgörande skifte från ett ontologiskt perspektiv, ett
idealt abstrakt betraktelsesätt av naturen, till ett hermeneutiskt intresse för olika
tolkningsmöjligheter. Varje diskursteori grundad på Protagoras principer måste därför placera
argumentation och strävan att värdera motstridiga krav och uppfattningar i centrum av en
retorisk praktik men också i centrum för alla ansträngningar att förstå världen och organisera
kulturell samvaro. Följaktligen elimineras varje anspråk på auktoritet som inte kan
ifrågasättas. I en sådan kontext kan inget påstående göra anspråk på att representera världen
sådan den är utanför mänskliga bedömningar.101
Mendelson hävdar att det inte finns någon absolut slumpmässig eller tillfällig kunskap i
Protagoras system. Eftersom det finns icke-kongruenta eller motstridiga påståenden
tillgängliga för varje fråga så kan Protagoras homo mensura-sats uppfattas som en
hermenuetiskt tolkningsprocess.102
11:2 Kritiken av homo mensura-satsen och dess förhållande till den epistemologiska
kunskapssynen
En invändning mot satsen är att den i sig är en självmotsägelse och strider mot filosofiska
lagar. Invändningen, som jag uppfattar den, utgår ifrån att satsens generella utsaga att
människan är alltings mått faller samman om vi tolkar satsen ur ett individuellt perspektiv.
Det blir då meningslöst att ens tala om något mått som skulle innebära några som helst
möjligheter till generaliseringar. Därav anklagelsen att satsen i sig är en självmotsägelse.
Kritiken från sådana som Platon och Sextus Empiricus går ofta ut på att byta ut vad som är
A:s perspektiv till objektet för det som bedöms.103 Men Protagoras tillstår att det finns
ståndpunkter som är svagare eller starkare i förhållande till den nytta de skapar. Det är t ex
möjligt för en läkare att få en patient att byta ut ett svagare doxa (medicinen smakar illa) mot
ett starkare (den hjälper). Vad satsen gör är att förneka absoluta påståenden och utsagor.
Istället argumenterar den för att den mänskliga kunskapen legitimerar en vidare syn på
sanning som svarar mot den mänskliga erfarenheten.104 Satsen utgör ingen bedömning av hur
ting är i en essentiell abstrakt form utan snarare en slags tumregel för bedömning av våra
erfarenheter av världen såsom den ter sig för individer under rådande omständigheter.105
Utifrån ett retoriskt perspektiv så möjliggör en flertydig sanning ett slags motstånd mot
dogmatism och hegemoni. Det inbjuder också till att reflektera över negligerade utsagor och
understryker uteslutna perspektiv hos varje ensidigt logos. Sanningen blir beroende av retorns
perspektiv – vinet är inte torrt i absolut mening, vinden inte kall och det vita inte vitt.106
Sanningen i ett argument framträder utifrån ett spektrum. Att närma sig sanningen utifrån
100
Ibid, s 6
Ibid, s 7
102
Ibid, s 8
103
Ibid, s 19
104
Ibid, s 20, Platon, ”Theaetetus”, The Internet Classical Archives s 24
105
Ibid, s 21
106
Ibid, s 21
101
25
Protagoras perspektiv är att närma sig sanningen som en mänsklig konstruktion och tillåta
flerstämmighet när den ska uttryckas.107
Homo mensura-satsen hävdar att samma vind kan vara kall för A men icke kall för B. Den av
epistemologin hyllade uppfattningen om objektivitet och kunskap frikopplad från personliga
och experimentella variationer utmanades genom satsen. Om rationell kunskap om världen
ska kunna hävdas så måste också Protagoras förnekas. Anspråket på absolut visshet upphöjde
vetenskapen till paradigm för all kunskap.108
Kritiken mot homo mensura-satsen, som har varit massiv och bestående genom filosofins
historia, kan sammanfattas med att relativismen ses som ett principiellt fel då den undergräver
sin egen premiss och utgör en filosofisk hädelse som hotar grunden för kunskap, hotar
undervisning och utbildning, försvagar etiken och öppnar dammluckorna för en flod av
irrationalism, nihilism, skepticism, solipsism och anarki.109
Men, menar Mendelson, Protagoras grundläggande idéer fungerar som filosofiska
utgångspunkter för antilogisk argumentation och ger en grund för dialogisk retorik.110 För när
vi avfärdar tanken om en fix, universell ordning och en överordnad betydelse hos formella,
rationella slutledningar, så faller invändningarna mot satsen. Den ber oss acceptera
hermeneutisk mångfald som den självklara kontexten utifrån vilka alla kunskapsanspråk
väcks.111 Enligt homo mensura-satsen så är kunskap relativ i förhållande till det vetande
subjektet och till subjektets position i världen. All kognitiv representation av världen är ett
resultat av immanenta relationer mellan subjektet och världen och i den här relationen är de
kognitiva processerna hos subjektet primära. Vad vi uppfattar om världen är beroende av det
individuella perspektivet.112 Den här relativistiska utgångspunkten stödjer tanken att vad som
är sant för en person under en period i en given kultur inte nödvändigtvis är sant för en
annan.113
En absolut utsaga grundar sig på två antaganden: 1. ett anspråk på att ett specifikt påstående
svarar ovedersägligt mot 2. tingens sanna natur.
Protagoras homo mensura-sats utgår ifrån att 1. all kunskap är relativ i förhållande till person
och 2. det specifika perspektivet för en persons uppfattning är implicit och oskiljaktigt från
den personens syn på världen.114
Mendelson ställer ett antal frågor:
Hur förhåller sig motstridiga utsagor i en given fråga till varandra?
Hur är samförstånd möjligt under relativistiska förhållanden?
Hur kan vi göra anspråk på att besitta kunskap överhuvudtaget om sanningen själv relateras
till en myriad av olika subjektiva ramar? 115
107
Ibid, s 22
Ibid, s 22
109
Ibid, s 25
110
Ibid, s 26
111
Ibid, s 23
112
Ibid, s 27
113
Ibid, s 28
114
Ibid, s 28
115
Ibid, s 29
108
26
Som ett svar på frågorna är det viktigt att hålla i minnet att även om olika uppfattningar är
sanna för de personer som omfattar dem så betyder det inte att alla uppfattningar är
likvärdiga. Det finns alldeles klart starkare och svagare logoi mellan mer normativa
uppfattningar och mer eller mindre excentriska idéer som är sanna endast för A. Det kan
aldrig vara giltigt att betrakta en uppfattning som sann bara för att den är ens egen och svarar
mot något pragmatiskt behov eller mening som man har. Det är därför en avgörande skillnad
mellan det pragmatiska erkännandet av kunskap som framträder ur en subjektiv orientering
hos det kunskapande subjektet och den naiva uppfattningen att allt beror på hur man ser på en
fråga och att var och en är herre i sitt eget hus. En ”protagoran” skulle peka på det faktum att
somliga logoi är att föredra framför andra, är rimligare, och att vara relativist inte innebär att
man behöver överge vedertagna grunder för omdömen. Det är tvärtom så att en relativistisk
hållning möjliggör för oss att bedöma olika logoi och genom dialog komma fram till en
intersubjektivistisk överenskommelse.116
Tänkandet sker inte endast utifrån den tänkande personen utan är i hög grad beroende av ett
språkligt och socialt system som bidrar till att göra tänkaren till den hon eller han är. Det
tänkande subjektet är ett socialt subjekt vars självständiga ansträngningar till
kunskapsbildande alltid sker utifrån relation till andra.117 För Protagoras och andra sofister var
kunskap relativ inte bara i förhållande till det specifika hos subjektet utan också i förhållande
till de sociala ramarna som subjektet har som medlem i en grupp. Utifrån ett historiskt
perspektiv är därför vetande alltid vetande utifrån givna och specifika förhållanden.118 Det
finns ingen neutral standard, inget pankulturellt perspektiv och inget ramverk oberoende av
kulturella och historiska omständigheter.119
11:3 Några konsekvenser av Protagoras filosofi för retoriken
För Protagoras är det vetande subjektet kriteriet utifrån vilket kunskap bedöms. Subjektet är
dessutom alltid placerat i och samverkande med konkreta sociala och historiska
omständigheter så att tänkandet uppstår i relation till specifika sannings- och
värderingsnormer. Kunskapsanspråk korresponderar därför direkt med en omedelbar
verklighet. Att den universella sanningen inte är tillgänglig för oss ogiltigförklarar inte
kunskap som sådan, det endast placerar kunskapen i relation till individen, hans eller hennes
perspektiv och tolkningsramar.120 Trots att varje individ i någon bemärkelse har sin egen
något annorlunda strukturerade värld så är råmaterialet som ligger till grund för strukturen
densamma: en oberoende verklighet.121
Betoningen av det intersubjektivistiska leder till frågor kring hur vi kommunicerar för att
överbrygga de oundvikliga skillnaderna och hur vi bedömer konkurrerande perspektiv. Här
har möjligheten att jämföra mellan sinsemellan disparata frågor en avgörande betydelse för att
kunna skapa intersubjektiva överenskommelser, menar Mendelson.122 Den antilogiska
argumentationens mål är att bidra med en slags gemensam syn genom att inkorporera
motstridiga uppfattningar i kunskapsbildningen och i bedömningen av olika ståndpunkter.123
116
Ibid, s 29
Ibid, s 30
118
Ibid, s 31
119
Ibid, s 33
120
Ibid, s 34
121
Ibid, s 35
122
Ibid, s 36
123
Ibid, s 37
117
27
Det blir en fråga om att närma sig skillnader i uppfattning som en källa för upptäckter. Med
ett sådant synsätt blir intersubjektiva överenskommelser grunden för kunskap och görs möjlig
genom retorik, genom vår förmåga att jämföra och bedöma skillnader och förmedla
mening.124
Det går att hävda att teknisk kunskap strävar efter att minimera beroendet av det vetande
subjektet genom att använda strikta undersökningsmetoder och ett neutralt fackspråk. Trots
detta kan tekniskt präglad kunskap och dess oberoende av tid, plats och människor
ifrågasättas.125 Så snart dessa kunskaper sätts in i meningsfulla sammanhang så rehumaniseras
de och ramarna kan alltid relateras till de människor som utvecklar och använder dem.126
Protagoras representerar en syn på motstridiga argument eller logoi som en möjlighet att
identifiera det socialt viktiga snarare än det individuellt fördelaktiga. Det är inte ett recept för
kaos och inte heller en kapitulation för normer och värderingar som vedersakarna hävdar. I en
värld utan universella garantier måste vi kunna argumentera kring allt.127
11:4 Antilogikens natur och praktik
Mendelson betraktar homo mensura-satsen som en kunskapsteori i vilken vetaren och
vetandet existerar i symbiotisk relation. Utifrån satsen kan inte oenighet lätt avfärdas.
Skillnader i åsikter kan inte lösas utifrån hänvisning till individuell auktoritet eller hänvisning
till universella principer. Istället måste vi tillstå att det alltid kommer att finnas
meningsmotsättningar i varje given fråga och att olika uppfattningar kan vara en utgångspunkt
för mänskliga överväganden och det material vilket tänkandet måste brottas med och ur vilket
kunskap uppstår. Sökandet efter sanning och vederläggning blir delar av samma process.128
11:5 Antilogik, eristik och dialektik
När antilogiken används som en teknik för att skifta perspektiv i syfte att rättfärdiga den egna
ståndpunkten så devalveras den till att bli eristik.129 Eristiken är upptagen av att vinna och
avfärdar alla krav på att upprätthålla giltighet och hållbarhet i en ståndpunkt. Antilogisk
argumentation skulle bedöma dialogiskt utbyte mellan människor med olika uppfattningar och
ståndpunkter som en slags seger då det skulle innebära en utökning av kunskapspoolen eller
copia. Sett ur det perspektivet framstår eristisk argumentation som något som står i direkt
motsatsställning till antilogikens syften.130
Dialektiken är enligt Platon den ultimata metoden att bruka för att komma fram till sanningen.
Den dialektiska undersökningen har därför ofta fokus på den universella naturen hos det
undersökta och dess beständighet.131 Aristoteles är liksom Platon intresserad av universellt
giltiga lagar och utsagor som är objektiva tidlösa och som kan kopplas till auktoritet.132
124
Ibid, s 38
Ibid, s 38
126
Ibid, s 39
127
Ibid, s 41
128
Ibid, s 44
129
Ibid, s 59
130
Ibid, s 60
131
Ibid, s 60
132
Ibid, s 61
125
28
Det finns likheter mellan dialektik och antilogisk dialog i det att båda intresserar sig för att
undersöka kontrasterande och motstridiga utsagor och premisser.133 Men, dialektik och
antilogisk dialog skiljer sig också åt på en rad punkter. Dialektiken är främst inriktad på
undersökning av abstrakta frågeställningar. Dialektiken är intresserad av tingens sanna natur
och inte som sofistisk tänkande som enligt Platon gräver ner sig i den allmänna opinionens
känslor och åsikter.134 Dialektik skulle kunna betecknas som en idealiserad diskurs, vanligtvis
förd av en auktoritet med experter som målgrupp och med en strävan efter att ställa upp
hypoteser, en kunskap som har skilts från sin kontext i verkligheten och allt för att kunna dra
generella och precisa slutsatser. Dialektik blir därför ett sökande efter kunskap för dess egen
skull, en kunskap som söker sig bortom det specifika.135 På grund av det abstrakta hos
dialektiken och den antilogiska dialogens situationella och konkreta karaktär så uppstår också
potentiella skillnader i relationerna mellan dem som deltar i dialektiskt respektive dialogiskt
samtal.136
Dialektik vänder sig först och främst till förnuftet och inte till personen. Dialektisk
argumentation tar ofta formen av intellektuell strid, en slags tävling där vederläggande av
motpartens argument och försök att få denna att framstå som inkonsekvent och ologisk är en
del av strävan att komma fram till sanningen.137
Antilogisk dialog är mer flytande och mindre förutsägbar eftersom den rör sig kring
individuella åsiktsskillnader och svarar mot båda parters bilaterala, ömsesidiga intresse.
Antilogiken söker överensstämmelser mellan motstridiga åsikter för att kunna legitimera
preliminära, provisoriska slutsatser och stödja gemensam handling.138
Dialektiken är uppenbart mer intresserad av idéer än av människor. Dialektiken, i sin strävan
att frilägga och slå fast sanningen, är motsatsen till den antilogiska självklara, beständiga
öppenheten.139 Dialektik är en intellektuell disciplin med målet att komma tillrätta med
kontrasterande argument som berör komplexa frågor genom att abstrahera dem till stridigheter
och utsätta dem för systematisk och formell analys.140
Antilogiken är däremot praxis i syfte att vara ett stöd för kollektivt handlande. Den syftar till
att kunna göra kunskapen praktiskt användbar för att omsätta den i handling.141
11:6 Pragmatism, etik och antilogikens funktioner
Protagoras placerar allt övervägande kring vad som är verkligt och sant i direkt relation till
språkliga möjligheter. I aristoteliska termer så blir diskursivt utbyte den formella grunden för
vad vi vet om världen, det som vår erfarenhet formas utifrån. Protagoras idéer är ett av de
första försöken att tala om världen genom att tala om språket och genom att fundera över hur
logos fungerar för att förmedla erfarenheter och ge form åt vad vi vet. Antilogiken lyfter fram
den språkliga grunden för mänsklig förståelse och stärker uppfattningen genom att föreställa
133
Ibid, s 61
Ibid, s 62
135
Ibid, s 63
136
Ibid, s 62
137
Ibid, s 62
138
Ibid, s 64
139
Ibid, s 64
140
Ibid, s 65
141
Ibid, s 65
134
29
sig den epistemiska processen som en konstant pendling eller växling mellan stridande
logoi.142 Språk är inte bara ett redskap som talare använder för att ge en diskursiv form åt det
ena eller andra, det är snarare en omslutande rymd inom vilken en mängd röster samverkar i
förståelseprocessen, en rymd där gränserna för självet och andra är flytande och förändras.143
Den här synen på argumentation går bortom de allmänna förväntningarna på språklig
medvetenhet och pekar framåt mot modern filosofi som placerar den dialogiska mixningen av
röster i centrum av mänsklig erfarenhet, i synnerhet då Bakhtins dialogism, filosofisk
hermeneutik, Bubers existentiella antropologi och amerikansk pragmatism. Protagoras
förebådar uppfattningen att språket i allmänhet och argumentation i synnerhet är en form av
handling , med avsikt att göra diskursen verksam inte bara för att det ska få intellektuella
konsekvenser men också för att det ska skapa påtagliga effekter i våra liv. Antilogiken blir
därmed samtidigt är en handlingsteori.144
Att vara pragmatisk utifrån Protagoras betyder att befatta sig med det mänskliga.
Argumentation utifrån Protagoras försöker att komma fram till meningsfulla
handlingsalternativ genom att göra rimliga och riktiga bedömningar av vad som sker i
samhället.145 Beskrivningen ligger inte långt ifrån det Aristoteles benämner fronesis i sin
Nikomachiska etik och som han utvecklade i både Politiken och Retoriken.146 Fronesis eller
praktisk handlingsklokhet blir då lika mycket en fråga om karaktär och etik som något som
kan hänföras till intellektet. Om sofia handlar om teoretisk kunskap och visdom och inriktar
sig på att veta varför något är som det är, så är fronesis inriktat på hur en målsättning eller en
önskan kan genomföras och rättfärdigas, alltså förmågan att göra goda val.147 .
Det går att hävda att antilogiken likt fronesis är en övervägande deliberativ process ägnat att
komma fram till de rätta skälen snarare än att det skulle vara en slags intuitiv insikt.
Antilogiken söker praktisk snarare än teoretisk kunskap. Antilogiken verkar liksom fronesis
utanför poiesis och episteme och är därför inte styrd av samma strikta och exakta regler.
Antilogiken tenderar likt Aristoteles euboulia eller deliberationen att landa i övervägda val,
val som inte kan bedömas förrän efter det dialogiska mötet mellan alternativa positioner. Till
skillnad från euboulia som börjar med att argumenten redan har valts när man tagit ställning
för ett alternativ så är antilogiken en metod för undersökning av alternativa val i sig, inte en
argumentation för val som redan blivit fattade. Antilogiken tar vara på den mänskliga
förmågan och kapaciteten för goda överväganden genom att framför allt dra
uppmärksamheten till den mångfald av möjligheter som öppnar sig inför en given fråga.148
Antilogiken likt fronesis skapar möjlighet att handla utifrån en given situations förutsättningar
och krav men möjligheten innefattar mer än att fatta ett beslut eller göra ett omdöme. Snarare
är antilogiken en praxis , en aktivitet vars resultat ligger i dess egna skeende, vilket betyder att
den möjliggör ett utbyte av motstridiga logoi som är ett resultat i sig, eftersom inget enskilt
logos kan rubba det faktum att det endast är partiellt. Om dialogen upphörde skulle det enligt
Bakhtin ta död på den sfär som språket och orden lever i.149
142
Ibid, s 74
Ibid, s 75
144
Ibid, s 75
145
Ibid, s 76
146
Ibid, s 76
147
Ibid, s 77
148
Ibid, s 78
149
Ibid, s 78
143
30
Vad som skiljer antilogiken som metod för undersökning från andra former är dess absoluta
krav på interaktion mellan deltagarna och ett givande och tagande utifrån motsatta
positioner.150 Antilogiken skapar inte bara en förutsättning för handlande, den är i sig
handling med det mänskliga goda som mål.151
11:7 Antilogikens etiska dimension
Protagoras antilogik har från begynnelsen blivit stigmatiserad som en källa till retoriskt förfall
och korruption. För, säger kritikerna, om vi med samma ihärdighet och hängivenhet inte bara
kan utan bör argumentera utifrån båda sidor av en ståndpunkt då måste lojaliteten med
sanningen, i bästa fall, vara svag.152 Det går att konstatera att de källor Mendelson är
hänvisade till för att förstå Protagoras etik nästan utan undantag varit mycket fientligt
inställda till honom.153
Men, antilogiken är långt ifrån något oetiskt system som låter egenintresset styra oinskränkt.
Istället la Protagoras ut riktlinjer för en ny moral där individer skulle behandla varandra väl då
de var bundna och beroende av varandra.154 Enligt Cynthia Farrer är Protagoras den förste
som gör en sammanhållen analys av den demokratiske mannen och hur samhället
åstadkommer social ordning och samtidigt erbjuder maximal individuell frihet.155 Målet för
samhället är att skapa goda människor.156
Det finns hos antilogiken en betoning av nytta och användbarhet och en tillit till
argumentationens styrka och förmåga att avtäcka idéer som överensstämmer med god moral
och dygd, menar Mendelson.157 I etiska termer är samtidigt erkännandet av människans
begränsningar och felbarhet en uppriktig och ärlig hållning.158
En inventering förblir ofärdig fram till dess att man har föreställt sig och gått igenom alla
möjliga alternativ. Att sträva efter det är ett uttryck för rättvisa, dike. Det är också ett uttryck
av respekt för andra, aidos, en förlängning av den likvärdiga behandlingen av alla deltagarna i
ett meningsutbyte. Ett erkännande av att vi behöver stå i kontakt med dem för att komma
vidare. Att argumentera blir då att förbinda sig till andra och att odla relationen genom
dialog.159 Autentisk dialog är också mer än att komma fram till goda idéer, det är med sin
förmåga att sammanlänka och koordinera olikheter en grund för det sociala kontraktet. I varje
demokratisk kultur blir antilogiken ett medel för minoriteters åsikter att i opposition till
dominerande vedertagna värderingar och ”sanningar” göra sig hörda och samtidigt ett medel
för att försvara ett öppet forum för idéer som varje demokratiskt samhälle är beroende av.160
Bara när den svagaste rösten får komma till tals kan man se den fulla vidden av
meningsmotsättningar. Antilogiken blir en heuristik för att bedöma varje alternativs kvaliteter
150
Ibid, s 81
Ibid, s 82
152
Ibid, s 88
153
Ibid, s 89
154
Ibid, s 90
155
Farrer,The Origins of Democratic Thinking: The Invention of Politics in Classical Athens, Cambridge
University Press, 1988
156
Mendelson, s 92
157
Ibid, s 96
158
Ibid, s 97
159
Ibid, s 97
160
Ibid, s 98
151
31
och förtjänster, nå försoning mellan motstridiga åsikter och från delar av dessa logoi skapa
egna.161 Antilogikens mål är homonoia, en bedömning som de med olika uppfattningar kan
enas om även om den bara är temporär.162
11:8 Antilogikens retoriska form
Antilogiken är liksom fronesis i grunden improviserad. Den fungerar i stort utanför strikta
kopplingar till särskilda tekniker.163 Den strävar genom dialog mot allmänt accepterade
lösningar.164
Enligt Mendelson bygger antilogiken på tre viktiga principer: den är flerstämmig,
oppositionell och dynamiskt.165
11:8:1 Flerstämmighet
Flerstämmigheten innebär att ett argument aldrig kan vara mer än partiellt, inget påstående,
oavsett hur dominerande, mer än sannolikt. Det resulterar i att ett enskilt argument för sig
självt, är ett falskt synekdoke, en del som utger sig för att vara helheten. Det här behöver
betonas, menar Mendelson, eftersom enstämmigheten hos argumentation är legio i den
rådande retoriska traditionen. Enligt den här traditionen ägnar sig en framgångsrik retor åt en
soloprestation, genom att bygga upp logiskt hållbara, noggrant utmejslade slutledningar som
står stadigt på egna grunder. Den första principen för antilogiken är att ingen position eller
logos i någon argumentation någonsin kan vara fullständig eller komplett i sig; den existerar
alltid i relation till andra logoi. Antilogiken strävar, efter copia, en mängd eller rikedom av
idéer, frågeställningar och motsatsställningar.166
I antilogiken blir det en fråga om etisk praxis att alla argument får utrymme i en
argumentation om grundantagandet är att det alltid finns mer än två sidor hos varje fråga. Det
betyder inte att alla logoi är likvärdiga när det kommer till bedömning. Det ligger i det
praktiska bedömningsarbetet att testa alternativ, göra skillnad mellan motstridiga alternativ,
väga sannolikheten och besluta utifrån vad som är det lämpligaste. Fram till dess så måste den
antilogiska praktiken utgå ifrån att alla logoi ska bli hörda och att varje logos ska kunna
ifrågasättas. Varje logos kan innehålla ett frö till en idé som leder fram till ökad förståelse och
kanske till och med samstämmighet/konsensus.167
11:8:2 Oppositionell
Ingen ståndpunkt i någon argumentation kan någonsin vara komplett i sig.168 Relationen
mellan två eller fler logoi i varje argumentation tenderar att bli oppositionell. Det
161
Ibid, s 98
Ibid, s 99
163
Ibid, s 101
164
Ibid, s 103
165
Ibid, s 112
166
Ibid, s 113
167
Ibid, s 115
168
Ibid, s 119
162
32
oppositionella kan ha flera former såsom: motsatser, dikotomier, motsägelser med mera. Det
viktiga konstaterandet är att oppositionen i argumentation vanligtvis är antagonistisk.169
Alla logoi är komplementära till varandra, de står inte bara i närhet utan också i relation till
varandra, detta trots att motsatta ståndpunkter när de stöter ihop kommer in i
argumentationsfältet från motsatta håll. Deras gemensamma uppträdande på
argumentationsfältet skapar möjligheter till gemensamma vinster, menar Mendelson.170
Lagen om position utgår ifrån att vi ser olika saker i samma händelse beroende på var vi är
placerade. Genom mötet med andra kan vi få en glimt av något som tidigare genom vår egen
position inte var synligt för oss och det på grund av relationen till den andre. Det ger oss en
möjlighet att skifta uppfattning av argumentation som krig till något som kan betecknas som
argumentation som möjlighet. Det är åkallandet av aidos, respekten för andra, inte minst för
våra opponenter, som gör argumentationen möjlig att transformera från en debatt med våra
rivaler till en form av diskussion som frammanar den goda viljan.171 Påtagliga åsiktsskillnader
och motsättningar i en diskussion eller en debatt beror enligt antilogiken på att det finns ett
gemensamt engagemang i det aktuella problemet.172 Antilogiken hävdar nödvändigheten av
motsättning och skillnad för att något ska hända genom diskurs, för att lösa problem; men
problemet finns för båda inblandade och därför blir ens opponent i en diskussion en allierad i
jakten på förståelse.173
Uppmaningen blir att ägna lika stor uppmärksamhet åt opponentens skäl som åt sina egna.174
Det första steget blir att befria uppfattningen av åsiktsskillnad i en fråga från de falska
associationerna med osämja och uppfatta motsättning som en oersättlig komponent i
argumentation, en praxis som kommer att ge utdelning.175
Något av antilogikens paradox är att meningsmotståndaren eller opposition i allmänhet blir en
nödvändig partner i en gemensam strävan efter något som ligger bortom det vi på egen hand
kan nå.176
11:8:3 Dynamisk
I antilogisk struktur finns det dynamiska elementet inbyggt, ett antagande om kontinuerlig
förändring hos dem som är inblandade i kontroversen då de svarar upp mot den progressiva
utvecklingen i en argumentationsprocess. Antilogiken kommer alltid att se bortom ett för
stunden dominerande logos mot ett antilogiskt ”annat” något som kommer att svara mot och
förändra rådande uppfattningar.177
Antilogiken åberopar motsatta logoi för att få diskussionen att fortsätta. Tanken på rörelse är
avgörande och sammankopplar antilogiken med den mest grundläggande uppfattningen om
dialogen, en konversation där deltagarna fortlöpande ger respons. Tyngdpunkten i antilogiken
169
Ibid, s 120
Ibid, s 120
171
Ibid, s 121
172
Ibid, s 122
173
Ibid, s 122
174
Ibid, s 122
175
Ibid, s 123
176
Ibid, s 124
177
Ibid, s 127
170
33
ligger på rörelsen och interaktionen mellan logoi och inte på någon uppsättning mönster för
slutledningar eller på något avgörande och oantastligt resultat som hos dialektiken. På sätt och
vis sätter principen för antilogisk dynamism upp målet som framåtskridandet i sig, handling
snarare än lösning, en pågående process av tankegångar och slutledningar som svar på
kontrovers.178
Den dynamiska kraften hos antilogiken påbjuder att öppningspositionen i en argumentation
alltid är provisorisk och att argumentationens progressiva natur kommer att förändra ens
initiala hållning, oavsett hur dominerande och stark övertygelsen kan tänkas vara.179
Ett framträdande drag hos antilogiken i sin dynamiska form är dess koppling till framtiden.
Varje nytt logos i argumentationsutvecklingen anger en riktning mot upptäckter.180 Slutligen
måste ändå beslut fattas trots att det avbryter den progressiva utvecklingen av argument. Men
den praktiska nödvändigheten av att komma fram till ett bra beslut rättfärdigar inte slutsatsen
att ett givet beslut skulle vara det slutliga eller det bästa, det enda kvarstående argumentet i
debatten. Det finns inte något i argumentation som ”det sista ordet”.181
11:9 Antilogikens efterföljd
Trots en annan tid och ett annat namn så är argumentationen i De Oratore antilogisk till sin
natur, menar Mendelson.182 Den antilogiska prägeln går igen i, ”De Officiis, ett annat av
Ciceros verk. För honom blir controversia eller antilogik ett försök att upprätthålla rättvisan i
argumentationen, genom att ta in motsatser i sökandet efter kunskap.183
Även Quintilianus ärver antilogiskt tankegods av sofisterna. Han menar att den ideale oratorn
inte bara skulle ha förmågan utan också äga skyldighet att värdera möjliga dissoi logoi i varje
fråga eller ämne där det kunde finnas olika uppfattningar.184 Att öppet och utifrån olika
perpsektiv närma sig argumentationen är en retorisk vana som Mendelson menar, är ett
utmärkande drag hos Quintilianus.185 Den kritiska undersökningsmetoden hos controversia
genomsyrar Instititio Oratoria.186
Det är också värt att notera att Quintilianus liksom Cicero likställer inventeringsarbetet med
dialog och då särskilt med för- och emot resonemang.187
178
Ibid, s 128
Ibid, s 129
180
Ibid, s 130
181
Ibid, s 131
182
Ibid, s 136
183
Ibid, s 172
184
Ibid, s 181
185
Ibid, s 184
186
Ibid, s 186
187
Ibid, s 207
179
34
12. Dialogfilosofin
Martin Bubers huvudverk, ”Jag och Du” har en existensfilosofisk ansats med tydliga
influenser från Kierkegaard.188 Den är en brytning med subjektfilosofin som Buber ersätter
med en intersubjektivitetens filosofi.189 I verket utvecklar Buber den dialogiska principen och
utgår från tanken att kunskap uppstår och växer till i kommunikation mellan språkkompetenta
subjekt.190 De grunder för dialogfilosofin som Buber lägger i ”Jag och Du” har haft ett
betydande inflytande på många områden utanför filosofin såsom inom etik, teologi,
humaniora, samhällsvetenskap, psykologi och pedagogik.191
Verket består av tre delar där den första delen behandlar grundorden, Jag-Du, den andra
grundorden Jag-Det och den tredje tar upp relationen till det eviga Duet och utvecklar en
religiös problematik.
12:1 Jag-Du
Det finns inte något Jag, isolerat för sig. Jag måste ses i relation såsom i Jag-Du eller Jag-Det.
När en människa säger ”Jag”, menar hon något av dessa grundordpar.192 Vad Buber säger är
att det är meningslöst att prata om ett Jag om vi inte samtidigt ser jaget i relation till Du eller
ett Det. Han går till och med längre än så. Han hävdar att mitt Jag uppstår i mötet med ett Du.
Jaget är därför inte en förutsättning för relationen, den är ett resultat av den.193 I
dialogfilosofin ersätts därför det subjektiva medvetandet med den intersubjektiva
relationen.194 Att uppriktigt säga Du betyder alltså att stå i relation. Människan blir genom
Duet till ett Jag.195
”Det första grundordet sönderfaller visserligen i Jag och Du men det har inte uppstått ur en
sammanfogning av dem. Det föregår istället jagupplevelsen. Det andra grundordet har
uppstått ur en sammanfogning av Jag och Det. Det är en följd av jagupplevelsen”196
Relationssträvan kommer först, säger Buber. Här klargör han också sin syn på jagupplevelsen.
Den är en följd och ett resultat av relationen till Du. Jagets relation till världen och objekten,
det avgränsade och det mätbara kommer senare. Det är som Buber säger en följd av
jagupplevelsen. Det är genom relationen till Du som en människas självidentitet utvecklas.
Den autentiska relationen mellan Jag och Du har heller inte något syfte utöver sig själv. I den
här relationen finns inga begär och inga föregripanden, säger Buber.197 Det betyder att
relationen med Du sker utifrån hela människans väsen. Att stå i relation är som Israel tolkar
Buber, ett uttryck för människans socialitet. Socialitet utgör den mänskliga naturens och det
188
Israel, s 73
Ibid, s 73
190
Ibid, s 74
191
Ibid, s 75
192
Buber, Jag och Du, s 8
193
Israel, s 125
194
Ibid, s 126
195
Buber, Jag och Du, s 40
196
Ibid, s 32
197
Ibid, s 18
189
35
mänskliga väsendets grund. Grundorden skapar en relation och manifesterar människans
väsen.198
Jag-Du-relation levs alltid i nuet. Jag tolkar Buber så att han menar att relationen skapar
närvaro, och mer än så, ett slags uppgående i mötet där det inte finns plats för reflektion,
bedömning, avgränsningar och sammanhang. Så, det är kanske följdriktigt att Buber menar att
denna relation inte har ett samband i rum och tid.199 Jag-Du-relationen är ömsesidighet och
verkligt liv, inte genom uppgående i någon annan utan genom ett förverkligande av Jaget
genom relationen med Du. ”Den levande gestalt som träder emot mig kan jag inte lära känna
eller beskriva; jag kan bara förverkliga den”200
Det tillhör också människans tragik att Jag-Du-relationen alltid måste övergå i Jag-Det. Varje
Du i vår värld måste bli till ett Det.201
”Jag kan hämta fram ur henne färgen på hennes hår eller färgen i hennes tal eller färgen i
hennes godhet, ja, jag måste ständigt på nytt göra det; men i samma ögonblick är hon inte
längre Du”202
Buber, menar jag, beskriver och gestaltar något som är varje reflekterande människas
erfarenhet: Vi kan inte varaktigt hålla fast vid upplevelsen, den autentiska relationens närvaro.
Så snart som vi försöker mäta, värdera, sammanfatta och avgränsa faller Jag-Du-relationen
samman och objektifieras, eller för att använda Bubers språk, blir till ett Jag-Det. Så här
uttrycker Buber det: ”Äkta seende har kort varaktighet; det liv i naturen som upplät sig för
mig i växelverkans hemlighet, har nu åter blivit möjligt att beskriva, sönderdela, infoga i ett
sammanhang; det har blivit skärningspunkten för en mångfald områden behärskade av
lagbundenhet”203
12:2 Jag-Det
”Det-världen har sammanhang i rummet och i tiden”204 ”I Det-världen råder
orsaksbundenheten oinskränkt”205 Det-världen har grundläggande betydelse för vårt
kunskapsbildande. I Det-världen avgränsar vi, systematiserar, analyserar och drar slutsatser.
Det är den kunskapsalstrande världen. Det tillhör det mänskliga livets grundsanningar, säger
Buber: ”Endast Detet kan ordnas”206 Med hjälp av grundordet Jag-Det placerar Buber den
dialogiska relationen i en samhällelig och samhällskritisk kontext.207
Världen är för människan tvåfaldig och därför är också människan tvåfaldig. Varje autentisk
relation mellan Jag och Du måste övergå i relation mellan Jag och Det. Utan Det kan inte
människan leva, säger Buber. Men, fortsätter han, den som lever endast därmed är ingen
198
Israel, s 113
Buber, Jag och Du, s 47
200
Ibid, s 16
201
Ibid, s 25
202
Ibid, s 14
203
Ibid, s 25
204
Ibid, s 47
205
Ibid, s 68
206
Ibid, s 43
207
Israel, s 85
199
36
människa.208 Jag-Det kan erfaras men Jag-Du måste upplevas. Tvåfaldigheten uttryckt i
grundorden utgör två olika kunskapskällor. Jag-Du har betydelse för de mellanmänskliga
relationerna och Jag-Det för det vetenskapliga tänkandet.209
Vi ska alltså uppfatta Det-världen som den del av verkligheten där vi samlar på oss
erfarenheter, bygger upp kunskap, systematiserar och ordnar vår världsbild och relaterar till
vår omvärld genom avgränsningar, objektifieringar och begreppsbildningar.
”Varje svar binder Duet i Det-världen. Det är människans tragik och detta är hennes storhet.
Ty på det sättet kommer kunskap till, så blir verket till, så bilden och förebilden i den levande
människovärldens mitt.
Men det som sålunda har förvandlat sig till Det och stelnat till ett ting bär i sig som mening
och bestämmelse, att det ständigt på nytt ska förvandlas”210
Det-världen är en självklar och nödvändig del eller dimension av våra liv. Men, den människa
som funnit sig tillrätta i Det-världen, bland ägodelar, statussymboler och objekt, som utnyttjar
dessa och inte längre kan frigöra sig från dem, har förlorat en dimension i tillvaron. Hon har,
om jag tolkar Buber rätt, avhänt sig möjligheten till självinsikt. Och, inte bara det, hon har
förlorat sitt Jag, eftersom Jaget endast konstitueras i Jag-Du-relationen. Det är denna
växelverkan mellan de två dimensionerna i vår tillvaro som ger den mening. Denna mening
förfuskas av den som fastnat i Det-världen, enligt Buber.211 Det ligger en risk i när världen
blir ett medel för våra syften. Ju bättre vi blir på att använda världen för våra syften, ju mer
minskar vår förmåga att etablera direkta och omedelbara mänskliga kontakter. Det andliga
förtvinar eftersom det andliga inte är i Jaget utan mellan Jag och Du.212
Bubers samhällskritik tonar på flera ställen tydligt fram i den här delen av ”Jag och Du”. Han
menar att utvecklingen av förmågan att lära känna och begagna oss av vår omvärld samtidigt
minskar människans relationsförmåga.213
”Men de yttre livsformernas avskilda Det är ett Golem 214 och känslornas avskilda Jag en
kringfladdrande fjäril i själen. Ingetdera känner människan”215
Problemet, som jag förstår det, är inte Det-världen i sig: materien, objekten eller kunskapen.
Problemet uppstår först när vi gör anspråk på att detta skulle representera något som det inte
är, nämligen den ursprungliga, autentiska relationen mellan Jag och Du. Jag-Du-relationen är
också, om jag förstår Buber rätt, förutsättningen för att erfarenhet, kunskap, begreppsbildning
208
Buber, Jag och Du, s 48
Israel, s 82
210
Buber, Jag och Du, s 52
211
Ibid, s 53
212
Israel, s 85
213
Buber, Jag och Du, s 57
214
Golem är ett sagoväsen i judisk mytologi. Enligt legenden skapade Rabbi Löw år 5340 enligt judisk
tideräkning (1580) en figur av lera som han ingjöt liv igenom att placera en magisk formel i lerfigurens mun ett s
k ”shem”. En annan version förtäljer att Löw ristade in det hebreiska ordet emeth (sanning) i lerfigurens panna.
När den första bokstaven i ordet suddades ut så blev ordet meth (död)
Den stumma lerfiguren arbetade som tjänare hos Löw. Golem var tafatt och klumpig men snäll och tjänstvillig.
Varje sabbat plockade Löw ut shem ur Golems mun och han blev åter livlös. En sabbat glömde Rabbi Löw att
plocka ut shem och Golem löpte amok och förstörde allt i sin väg med sin övernaturliga styrka. Rabbi Löw
lyckade slutligen plocka ut shem ur Golems mun. Efter händelsen bestämde Rabbi Löw att aldrig mer ge liv åt
Golem. http://www.praginfo.com/historia/golem.htm
209
215
Buber, Jag och Du, s 59
37
och systematisering av världen ska kunna komma till stånd; först när vårt Jag har uppstått i
relation till Du kan vi förhålla oss till Det-världen.
Människan kan alltså inte leva utan Det-världen men hon kan samtidigt inte leva enbart i
den.216
Buber får själv klargöra väsensskillnaden mellan de två dimensionerna:
”Jaget i grundordet Jag-Det framträder som individ och blir medveten om sig själv som
subjekt (det som lär känna och begagna).
Jaget i grundordet Jag-Du framträder som person och blir medveten om sig självt som
egentligt subjekt (utan avhängigt objekt).
Människan som individ framträder genom att avgränsa sig från andra individer.
Människan som person framträder genom att träda i relation till andra personer.” 217
12:3 Det eviga Duet
Bubers framställning av människans relation till Gud eller det Buber kallar Jagets relation till
det eviga Duet har kopplingar till Jag-Du-relationen, varför jag här kortfattat vill beröra den.
Bubers Gud är varken en princip eller en idé i Platons bemärkelse. Bubers eviga Du eller Gud
är en slags allomfattande relation som innesluter alla andra, en relation som är både skapande
och förlösande för människan.218 För Buber handlar denna relation inte om en specifik
religion utan om människans religiositet och hennes strävan att stå i relation. Min tolkning av
Jagets relation med det eviga Duet är att det kan ses som ett koncentrat av människans
socialitet, hennes strävan att stå i relation med andra. Relationen med Gud eller det eviga Duet
blir en bekräftelse på att hon är en människa och en person, ett Jag, om vi så vill. Den som
uttalar ordet Gud och verkligen menar Du, tilltalar, i vilken villfarelse hon än är fången i, sitt
livs sanna Du, säger Buber219
”Mötet med Gud vederfares inte människan för att hon skall befatta sig med Gud, utan för att
hon skall bekräfta meningen i sitt förhållande till världen”220
12:4 Dialogfilosofins kunskapsteoretiska grund
Bubers dialogfilosofi måste ses i ljuset av en lång filosofisk tradition som går tillbaka till
Platon och de sokratiska dialogerna.
Aristoteles har enligt Buber bidragit till filosofin genom att vara den som först ställde den äkta
antropologiska frågan även om han och de antika grekerna aldrig lyckades upptäcka
människans särställning i världen. Det är enligt Buber, bara människan i världen och inte
världen i människan som blir begriplig för dem.221
216
Israel, s 90
Buber, Jag och Du, s 84
218
Israel, s 92
219
Buber, Jag och Du, s 99
220
Ibid, s 152
221
Buber, Människans väsen, s 27
217
38
Det finns en tydlig koppling mellan Bubers filosofiska antropologi och medeltida tänkare som
Augustinus. Liksom Augustinus vänder sig Buber till ett Du eller om vi så vill till Gud med
frågan: Vad är jag? Vad är min natur? Pehr Sällström påpekar i sitt efterord till Bubers,
”Människans väsen”, att Buber känner sig befryndad med en tänkare som så passionerat söker
sanningen genom dialogisk relation.222
I ”Jag och Du” finns också en existensfilosofisk ansats inspirerad och påverkad av
Kierkegaard.223 I sitt verk, ”Människans väsen” för Buber en diskussion där han jämför
Kierkegaard och Heidegger utifrån ett antropologiskt perspektiv. Kierkegaards kallar
människans strävan efter förverkligande i relationen med Gud för en existentiell strävan.224
Här framgår likheterna men också skillnaderna mellan Buber och Kierkegaard. Kierkegaard
ser relationen med Gud och att bli, som han benämner det ”enskild” som det viktiga och
avsäger sig relationen med människorna, medan Buber för samman dessa relationer och ser
dem som aspekter av människans relationssträvan. Buber kallar Kiergegaards antropologi för
en teologisk sådan.225 Heideggers antropologi menar Buber är en sekularisering av
Kiergegaards i det att människan hos Heidegger bär sitt väsen i sig själv utan relation till
någon annan. Det blir därmed enligt Buber ett slutet system till skillnad från Kiergegaards och
hans egen syn som blir öppna i det att människans väsen konstitueras i relationen, må vara att
det hos Kiergegaard uteslutande gäller relationen till Gud, men dock.226 Bubers engagemang i
Heideggers filosofi tycks vara att ta den som en utgångspunkt och ett avstamp för att klargöra
de fundamentala skillnader som Buber anser finns mellan honom och Heidegger.
Buber tar också i ”Människans väsen” upp det inflytande som den tyska filosofen Feuerbach
haft på hans dialogfilosofi. Feuerbach menade att filosofins högsta mål inte var människan
som individ utan människa med människa, alltså en intersubjektivistisk antropologi som
Buber tog intryck av. Andra tänkare som haft inflytande på Buber och hans antropologiska
filosofi är Edmund Husserl, skaparen av den fenomenologiska metoden, F H Jacobi och
Ebner.227
Hos den franske filosofen Blaise Pascal finner Buber något viktigt. Hos Pascal finner den
antropologiska frågan ett delsvar, enligt Buber. Pascal är den som konstaterar att människan
inte bara ”finns till” utan att hon också är medveten om sin utsatta belägenhet i världen. I och
med att människan förmår att problematisera sitt förhållande till världen så menar Buber att
det uppstått en motpart, en dialogpartner till världen, någon som är mäktig att upprätta en
relation.228
Bubers dialogfilosofi utgör ett klart avsteg från subjektfilosofin i det att den går emot synen
på det subjektiva medvetandet och ersätter det med det intersubjektiva, det som förverkligas i
relationen med ett Du. Det är en brytning med en tradition inom modern filosofi, en tradition
som har sitt ursprung hos Descartes.229 Skiftet från det subjektiva till det intersubjektiva
222
Sällström, Efterskrift till Människans väsen, s 163
Israel, s 73
224
Buber, Människans väsen, s 86
225
Ibid, s 86
226
Ibid, s 100-101
227
Israel, s 77-78
228
Sällström, Efterskrift till Människans väsen, s 164
229
Israel, s 73
223
39
innebär också en förskjutning från analysen av medvetandet till analysen av språket eftersom
språket per definition är intersubjektivt.230
För Buber blir Jag-Du-relationen kunskapsteoretiskt grundläggande för all vår kunskap.
Samtidigt blir den kunskap som baseras på empirisk erfarenhet något som finns inom
människan och inte mellan henne och världen såsom i det autentiska mötet och den förståelse
och intuitiva upplevelse som springer ur kommunikation. För Buber är Jag-Du och Jag-Det
två olika kunskapskällor. Den första har betydelse för de mellanmänskliga relationerna och
den andra för det vetenskapliga tänkandet.231
Bubers dialogfilosofi utgår enligt Israel från tre teser. Den första är av ontologisk art. För att
jag ska bli ett Jag krävs det att en andre accepterar mig som sin jämlike med samma
rättigheter och skyldigheter som han själv har och att jag behandlar honom på samma sätt.
Den ontologiska ansatsen ligger i att Bubers dialogfilosofi söker människans autentiska
existens i den ömsesidiga, likställda relationen mellan jaget och det mänskliga liksom i
relationen med det eviga Duet. Människan skapas, karaktäriseras och kan beskrivas utifrån
hennes relationer. För Buber blir detta en ontologisk princip.232
Den andra tesen är kunskapsteoretisk. För att jag ska kunna få kunskap om att jag själv är en
person förutsätter det att jag har kunskap om att det finns andra personer och att vi tillhör
samma slag. För Buber är kunskap inte något som jag har utan något som jag åstadkommer
genom att sätta mig i relation till världen och relationen uttrycks genom språket.233
Den tredje tesen är genetiskt-psykologisk. Jag måste kunna kommunicera och interagera med
andra för att kunna utveckla ett Jag. Jaget blir därmed ett resultat av denna interaktion och inte
en förutsättning för den.234
Det finns hos Buber också klara markeringar mot vissa riktningar inom filosofin och
vetenskapen. När han betonar den speciella kunskapsteoretiska grunden i den intersubjektiva
relationen så kan det uppfattas som en varning för att se och analysera mänskliga relationer
uteslutande utifrån naturvetenskapliga principer.235 Det finns också, följdriktigt kan tyckas, en
kritik mot det positivistiska tänkandet och dess anspråk på att skapa en helhetsbild av
människan och av kunskap som något i huvudsak kvantifierbart.236 Även den determinism
som kommer i kölvattnet av det historicistiska och biologiska tänkandet ställer sig Buber
avvisande till.237 De ideologiska strömningar som betonar individualism och de som har en
kollektiv grundsyn avfärdar Buber följdriktigt. Individualismen sysslar med människans
relation till sig själv och ser inte eller vill inte se det intersubjektiva, medan kollektivismen
inte upptäcker människan överhuvudtaget.238
230
Ibid, s 74
Ibid, s 82
232
Ibid, s 84
233
Ibid, s 84
234
Ibid, s 125
235
Ibid, s 83
236
Ibid, s 88, 132
237
Ibid, s 90
238
Ibid, s 116
231
40
En viktig markering som Israel gör är att understryka att Buber inte likt de franska
strukturalisterna har någon ambition att eliminera subjektet. En intersubjektiv relation
förutsätter subjekt.239
Det finns en klar etisk dimension i Bubers dialogfilosofi. Dialogen är inget självändamål.
Dialogen och kommunikationen är ett medel för att skapa en relation byggd på ömsesidighet
och jämlikhet. Den bygger på normativa ställningstaganden och val, betonar Israel. Därför får
den också en tydlig etisk dimension.240 Det krävs enligt Buber en ständig strävan att upprätta
Jag-Du-relationen. Denna strävan får därmed en etisk innebörd. Jag-Du-relationen görs till det
praktiska förnuftets krav.241
Den människa som träder ur en Jag-Du-relation har med sig någonting därifrån, något har
tillförts hennes väsen, något som hon tidigare var omedveten om. Den förändringen som
Buber talar om tolkar Israel som ett etiskt krav som han formulerar ungefär så här: Bli inte
kvar i den värld och den tillvaro som du känner dig hemma i på grund av rutin och vana.
Öppna dig i stället och se vad som kommer att ske. Relationen skapar människans enhet och
hennes integration. Den skapar en närvaro och en möjlighet för framtiden.242
12:5 Språket
Språket är per definition intersubjektivt. Dialogfilosofin utgår ifrån den sociala människan
och ersätter därmed det subjektiva med det intersubjektiva, medvetandet ersätts med språket
och betoningen av subjekt-objekt-relationen med subjekt-subjekt-relationen. Dialogfilosofin
tar därmed sin utgångspunkt i språket. Det går att se dialogfilosofin som en handlingsteori. En
språkhandning, säger Israel, utgår visserligen från en person men är som handling alltid
intersubjektiv. Den föregår mellan personer, även om jag skulle prata med mig själv eller om
min mottagare skulle vara fiktiv.243
”Den mänskliga existensens fundamentala faktum är människa med människa. Vad som helt
unikt kännetecknar människornas värld är framför allt att något utspelar sig mellan väsen
och väsen, vars like inte går att finna någon annanstans i naturen: språket. Språket är för
människan tecken och medium”244
För Buber är ande människans svar till ett Du. Ande är därför ord. I verkligheten, säger
Buber, är det inte så att språket finns i människan utan att människan finns i språket och talar
ur det.245 Språket och orden utgör den fasta mark på vilken relationen skapas. Momenten i
relationen är förbundna genom språkets element i vilka de är nedsänkta, säger Buber.246
239
Ibid, s 127
Ibid, s 126
241
Ibid, s 87
242
Ibid, s 96
243
Ibid, s 149
244
Buber, Människans väsen, s 150
245
Buber, Jag och Du, s 52
246
Ibid, s 135
240
41
13. Undersökningsdel – jämförande analys mellan antilogisk dialog och
dialogfilosofin
I den här delen av uppsatsen gör jag en topisk analys av antilogiken och dialogfilosofin utifrån
topikerna språksyn, kunskapssyn, etik och dialog.
Med hjälp av topiken språksyn diskuterar jag intersubjektivitet och perspektivförskjutningen
från psykologi till språk. Jag försöker också med hjälp av topiken språksyn ge ett ontologiskt
perspektiv på dialogfilosofin.
Utifrån topiken kunskapssyn vill jag undersöka hur topiken kan kopplas till språksynen hos de
båda dialogformerna. Likheter och skillnader diskuteras.
Den etiska dimensionen analyseras sedan, bland annat utifrån begrepp som aidos, dike och
fronesis.
Med topiken dialog analyserar jag slutligen divergent topiker som kontext, flerstämmighet
och sanning.
13:1 Språksyn
Språksynen speglar det vetenskapliga och filosofiska paradigmet. Om språket är ett neutralt
medium som Descartes hävdade, om positivismens korrespondensteori, som stipulerar en
korrespondens mellan språk, tanke och verklighet, äger relevans så har det avgörande
betydelse för ontologin. Om å andra sidan språkets funktion, som Aristoteles hävdade, är att
få oss att kunna avgöra vad som är gott och ont, rätt och orätt, vad som är till fördel eller till
skada, så skapar det en annan syn på världen. Om, som sofisterna ansåg, inget tänkande sker
utanför logos, så är språket inte något neutralt medium, utan snarare något som aktivt styr och
påverkar vår verklighetsuppfattning.
För att kunna komma fram till i vilken utsträckning, om någon, dialogfilosofin och
antilogiken har en överensstämmande syn på språket och dess roll och funktion i formandet
av vår världsbild så kan det vara meningsfullt att utifrån topiken språksyn undersöka
antilogisk dialog och dialogfilosofin. Med hjälp av topiken språksyn går det förhoppningsvis
att frilägga de troper och den kontext som språket och dess funktion beskrivs utifrån inom
respektive dialogform.
Martin Buber liknar språket vid den luft vi andas. Språket finns inte i människan utan
människan finns i språket och talar ur det, säger Buber.247
En nästan identisk språksyn finns hos antilogiken. Språket blir där inte bara ett redskap utan
snarare en omslutande rymd. Tänkandet blir beroende av ett språkligt och socialt system som
formar tänkaren och hennes tankar.
Den metaforiska likheten mellan luft och rymd är uppenbar. Det är språket som formar och
skapar förutsättningar för människan och individen i lika hög eller högre utsträckning än
tvärtom.
247
Buber, Jag och Du, s 52
42
Antilogiken betonar den språkliga grunden för mänsklig förståelse. Förståelse blir en
fortgående pendling mellan stridande logoi. Därmed är också det intersubjektiva som en
förutsättning för förståelse och samverkan betonad. Hos Buber är det intersubjektiva grunden
och ersätter subjektfilosofins medvetande med språket. Det innebär förskjutningen från det
subjektiva till det intersubjektiva men också en förskjutning från analysen av medvetandet till
analysen av språket. Det subjektiva medvetandet ersätts med den intersubjektiva relationen.
Ande är ord, säger Buber. Även hos Protagoras och antilogiken finns ett intresse av att utifrån
språket försöka förstå världen och människorna, hur språket ger form åt våra erfarenheter och
vad vi vet, och i slutänden kanske också, vilka vi är.
Jag tycker mig se en betoning av språket och dess betydelse för att förstå människan hos både
antilogiken och dialogfilosofin. Psykologin och intresset för medvetandet är i stora delar ersatt
av ett intresse för språket och dess relationsskapande funktion och dess betydelse för
medvetandet och självinsikten. Det är också som om individen/personen hos antilogiken och
hos Buber får träda ett steg tillbaka. Inte för att individen, människan, är oviktig, utan snarare
för att det intersubjektiva är primärt och konstituerande för vårt individuella medvetande och
för att språkets jag-konstituerande funktion är det primära. Språkets konstruktivistiska
egenskap är uttalad hos dialogfilosofin och, menar jag, mer indirekt antydd hos antilogiken.
Språket är hos antilogiken en rymd där gränserna för individen blir flytande och förändras.
Buber kan med sin konstruktivistiska syn på språket sägas gå ett steg längre. Han menar att
språket inte bara är en förutsättning för relationen och dess utveckling; språket skapar jaget,
subjektet, när det som tecken och medium skapar relationen till duet.
Utifrån topiken språksyn går det att iaktta en metonymisk glidning mellan begreppet
medvetande och begreppet språk. Språket gör individens gränser flytande och påverkar
därmed också medvetandet utifrån antilogikens språksyn. I dialogfilosofin blir språk ande och
medvetande. Språket och orden skapar jaget och därmed också jagets medvetande och
självinsikt.
En topik som framträder hos både antilogiken och dialogfilosofin är intersubjektivitet. Språket
är en förutsättning för denna intersubjektivitet. Språket och orden utgör den fasta grund på
vilket relationen skapas, säger Buber. För Buber är dialogen och språket en utgångspunkt för
ömsesidig relation. Jag tycker mig finna en så nära växelverkan mellan dessa topiker att de i
betydelse tycks sammanfalla. Språk och intersubjektivitet blir perspektivförskjutningar av
samma topik.
Hos antilogiken finns en liknande växelverkan mellan olika logoi och en given uppfattning
om språket som förutsättning för dialog och relation. Det är även hos antilogiken mötet med
den andre, ett du, möjligt genom språket, som utgör grunden. Varje logos är i sig
ofullständigt. Det är den andres perspektiv och logos som fullbordar. Även hos antilogiken
blir språket och det intersubjektiva två topiker som överlappar varandra. Topiken språk
avtäcker topiken intersubjektivitet och de förutsätter varandra. Mellan dessa topiker finns,
tycker jag, en klar konvergens.
Antilogikens och dialogfilosofins språksyn tycks till stora delar, och i allt väsentligt,
sammanfalla. Det finns hos båda inriktningarna en tydlig grund i intersubjektivitet. Synen på
språket som kognitivt verklighetskonstituerande förenar dem också; ingen verklighet finns
utanför logos. Hos Buber konstituerar grundorden Jag-Du dessutom subjektet.
43
Med de här utgångspunkterna är det, menar jag, rimligt att hävda att dialogfilosofins språksyn
i stort överensstämmande med antilogikens och sofismens. Det understryks också av Bubers
kritik av det positivistiska tänkandet och dess anspråk på att skapa en helhetsbild av
människan och av kunskap. Dialogfilosofin kan därmed utifrån sin språksyn sägas vara en
ontologi där episteme innefattas i nomos/doxa.
13:2 Kunskapssyn
Med topiken språk följer topiken kunskap. Antilogikens och dialogfilosofins språksyn skapar
förutsättningar och utgångspunkter för uppfattningar om hur kunskap blir till inom respektive
dialogform.
Att kunskap för antilogiken inte är något objektivt, fixerat och med neutrala mått mätbart står
klart. Mendelson redogör tydligt för de klara skillnader som finns mellan dialektik och
antilogik och landar i slutsatsen att antilogiken är praxis, interimistisk, improviserad,
relativistisk, dynamisk och framåtriktad i sin kunskapssyn och med en strävan mot fronesis.
Eftersom det finns motstridiga påståenden för varje fråga menar Mendelson att antilogiken
kan ses som en hermeneutisk tolkningsprocess. Kunskapen svarar mot den mänskliga
erfarenheten. Topiken, kunskap, relativiseras i antilogiken och sätts in i olika specifika
sammanhang och perspektiv. Objektivitet och kunskap frikopplad från personliga och
experimentella variationer utmanas genom antilogikens kunskapssyn. Kunskapen blir
odogmatisk och ett ställningstagande mot hegemoni. Som topik blir kunskap inom antilogisk
kontext flytande, oppositionell och dynamisk. Den ges sina förutsättningar utifrån
intersubjektivitet och kontextualitet.
I dialogfilosofin är världen tvåfaldig och uttrycks genom grundorden Jag-Du och Jag-Det.
Tvåfaldigheten får konsekvenser för kunskapssynen. Kunskapen blir ett resultat av
människans relationssträvan, men det är denna strävan som kommer först. För Buber blir
grundorden också ett uttryck för två olika kunskapskällor. I Du-världen ställs människan i
relation till en annan människa, ett Du. Resultatet blir att jaget konstitueras. Genom denna
konstitution når också människan insikt om sig själv i världen och som subjekt, som person.
Du-världen utgör alltså en primär kunskapskälla ur vilken människans förhållande till Detvärlden blir möjlig. Och, det är Det-världen som kan ordnas, säger Buber. Där finns
sammanhang i tid och rum. Därför har Det-världen grundläggande betydelse för vårt
kunskapsbildande. Det är där vi samlar på oss erfarenheter, bygger upp kunskap,
systematiserar och ordnar vår världsbild. Jag –Du har betydelse för det mellanmänskliga och
Jag-Det för det vetenskapliga tänkandet. Med de här utgångspunkterna blir kunskap och
kunskapsbildning till i relation och i dialog. Kunskap i dialogfilosofin är inte något som jag
har utan något som jag åstadkommer genom att sätta mig i relation till världen, en relation
som kommer till uttryck och förutsätts genom språket.
Pehr Sällström skriver i ”Dialoger”: ”Övervinnandet av de subjektiva ståndpunkternas
herravälde genom avstående från Det-världens trygga ordning i tid och rum, är måhända en
nödvändig förutsättning för all verklig kunskapsutveckling. För att få ny kunskap, frammana
en ny ordning, måste jag bryta upp från den ordning jag hittills accepterat som sann och i det
kaos som uppstår finna ett nytt mönster. Det ligger i verklighetens natur detta, att den kan ge
ny kunskap, åter och åter, ur nya konfrontationer, i en ständigt fortlöpande dialog. Kunskap
om världen blir aldrig färdig. Det finns ingen botten. Jag-Du-relationernas ögonblick ger
44
ingen kunskap. De är i sig själva ingen kunskap, men de är källor till den kraft som leder till
bildernas förvandling” 248
Det blir tydligt, utifrån Sällström, att dialogfilosofins kunskapssyn, liksom antilogikens, har
ett starkt dynamiskt, framåtriktat inslag. Det står också, utifrån Sällström, klart att
kunskapssynen i dialogfilosofin förutsätter relation och att den därmed också är relativ; den är
beroende av tid, rum, subjekt och relation och blir därför också perspektivisk.
Genom topiken kunskapssyn framträder likheter men också skillnader mellan antilogiken och
dialogfilosofin. Skillnaderna är i grunden en fråga om angreppssätt och generaliseringsnivå.
Detta beror i sin tur på att antilogiken primärt är techne och pedagogik, visserligen på
filosofisk och ontologisk grund, men ändå till sin karaktär en dialogform. Utifrån den
pedagogiska nivån blir antilogiken mer konkret, utförlig och specifik i sin kunskapssyn än
dialogfilosofin, som namnet utsäger, är en filosofi. ”Buber var ingen systembyggare”, hävdar
Pehr Sällström.249 Han var inte intresserad av något intellektuellt filosoferande utan mera
praktiskt inriktad. Icke dess då mindre är dialogfilosofin primärt en filosofi och ontologi och
sekundärt techne och pedagogik250 därav en viktig skillnad i behandlingen av kunskap och
kunskapsbildande mellan antilogiken och dialogfilosofin. Likheterna mellan de båda
inriktningarnas kunskapssyn är kanske ändå fler och uppenbara.
All kunskapsbildningen förutsätter språkande, intersubjektivitet och dialog är en uppfattning
som förenar antilogiken och dialogfilosofin. Det finns också hos båda en inriktning på
praktisk nytta och utbyte av kunskapandet. Antilogiken och dialogfilosofin förenas också i
synen på kunskap som något dynamiskt, statt i ständig förändring och utveckling genom
dialog. Hos antilogiken är kunskapssynen uttalat relativistisk, perspektivisk och kontextuell.
Hos dialogfilosofin finner jag de här kunskapskriterierna bara antydda och indirekta och som
en konsekvens av relationen och dialogen stadd i utveckling, pånyttfödelse och förnyelse.
Antilogiken som techne och pedagogik vilar på sofismens relativistiska och perspektiviska
grund så som den kommer till uttryck i Protagoras homo mensura-sats. Den grunden gör
antilogiken till dialogiskt inriktad retorik.
Dialogfilosofins tvåfaldiga världsbild gör det svårare att fånga in dess kunskapssyn. Jag-Dudimensionen är inte primärt kunskapsbildande utan subjektkonstituerande. Den blir därför en
förutsättning för kunskapsbildningen genom relation och dialog. Dialogfilosofins
tvådimensionella världsbild har ingen motsvarighet inom den antilogiska retoriken. Jag –Det
-värdens utgångspunkter för kunskapsbildning har däremot kopplingar till antilogiken. Men,
medan antilogiken explicit redogör för tanken kring dissoi logoi så finns denna
kunskapsgrundande förutsättning endast indirekt antydd i dialogfilosofin utgångspunkter i
intersubjektivitet, relation och dialog. Hur en epistemologisk dialog skulle kunna föras inom
Jag-Det-världen redovisar, så vitt jag vet, Buber inte. Att den kan föras inom denna dimension
av verkligheten är dock helt klart.
En fråga som jag berört i samband med språksynen är om dialogfilosofin kan sägas tillhöra
epistemologisk/positivistisk eller en doxiskt/hermeneutisk vetenskaps- och filosofisyn eller
om den kan tänkas inkorporera och förena båda dess paradigm. I dialogfilosofins språk- och
248
Sällström, Dialog, 1986 reviderad 03-02-06, http:/swipnet.se/pehrs/buber.htm
Ibid
250
Buber var också verksam som pedagog och utvecklade tankar och idéer kring barns uppfostran. Han
sammanställde bl a tre av sina pedagogiska föreläsningar i en bok, ”Om uppfostran”.
249
45
kunskapssyn ligger, menar jag, svaret latent. Buber avfärdar naturligtvis inte epistemologin
och de naturvetenskapliga landvinningarna. Hans filosofiska system är dock i grunden
antropologiskt. Om det einsteinska begreppet rumtid säger han:
”Einsteins begrepp rumtid betyder på intet sätt bekräftelsen av själens aning utan motsäger
alla dessa aningar och föreställningar. Den världen kan visserligen tänkas, men det går inte
att föreställa sig den.” 251
Buber diskuterar också olika tidsbegrepp och menar att vi bör skilja på kosmologisk och
antropologisk tid. Den förra kan vi aldrig fullt ut förstå och den blir därför inte meningsfull att
ta in i ett antropologiskt perspektiv.252 Filosofin och antropologin går endast ut på att förstå
människan själv, menar Buber.253 Det är en hållning, menar jag, som har stora likheter med
Protagoras homo mensura-sats. Om det är en rimlig slutsats, så delar Buber, i grunden,
sofismens språk- och kunskapssyn. Dialogfilosofins tvådimensionella världsbild gör att en av
dess konstituerande delar, Jag-Du-världen, undandrar sig retoriskt betraktande. Den har inte,
så vitt jag vet, någon motsvarighet inom retoriken. Dialogfilosofins Det-värld, menar jag, har
utifrån sin kunskapssyn likheter med antilogiken. Dialogfilosofin är till sin konstitution och i
sin uppbyggnad, i allt väsentligt, doxisk med ett givet utrymme för episteme inom dess
gränser.
Om antilogiken pekar mot en världsbild så kan man säga att dialogfilosofin utgör en
13:3 Etik
Det är rimligt, menar jag, att betrakta antilogiken och dialogfilosofin som handlingsteorier.
Om vi ser de båda inriktningarna ur det perspektivet ligger det nära till hands att se hur den
etiska dimensionen i respektive inriktning framtonar. Utifrån topiken etik går det att
undersöka om den etiska dimensionen i dialogfilosofin har likheter med antilogikens
handlingsetik och om det finns några inslag i dialogfilosofin som motsvarar antilogikens
strävan mot fronesis.
Antilogiken skapar inte bara en förutsättning för handlande, den är i sig handling med det
mänskliga goda som mål. Protagoras är, menar Mendelson, den förste som gör en
sammanhållen analys av människan och samhället för att komma fram till hur samhället ska
kunna erbjuda ordning och samtidigt största möjliga frihet för individen.
Antilogiken betonar nytta och användbarhet för att kunna komma fram till det som är god
moral och dygd.
Två viktiga begrepp som tydligt pekar på antilogikens etiska dimension är aidos och dike.
Dike står för rättvisa. I antilogiken kommer det till uttryck i en strävan att låta alla logoi
komma till tals och bedöma varje alternativt logos rättvist. Aidos betecknar respekt för den
andre. I antilogiken kommer det till uttryck i en strävan efter likvärdig behandling av alla i
dialogen ingående deltagare. Aidos blir ett erkännande av den andre och att vi är beroende av
varandra för att kunna komma fram till för oss goda beslut, ny kunskap och förståelse. Aidos
och dike blir en förutsättning för att odla relationer till andra genom dialog. Mendelsons
slutsats är att antilogiken samtidigt som den är en argumentationsteori blir en handlingsteori
251
Buber, Människans väsen, s 37
Ibid, s 49
253
Ibid, s 21
252
46
som strävar efter fronesis och homonoia. I antilogiken blir det därför en fråga om etisk praxis
att alla argument får utrymme i en argumentation.
I dialogfilosofin finns det andliga inte i jaget utan mellan jag och du. Den utgångspunkten
ställer krav på en människa att skapa relationer som kan utveckla och bekräfta jaget,
självinsikten och kunskap genom dialog. Därmed finns en tydlig etisk dimension inbäddad i
Bubers tänkande. Det finns också en ontologisk grund för den etiska dimensionen i
dialogfilosofin. Buber söker människans existens i ömsesidiga och likställda relationer.
Dialogen i dialogfilosofin har inget självändamål. Den är till för att skapa en jämlik relation
som bygger på normativa ställningstaganden och val. Den ska skapa förutsättningar för etiskt
handlande. I dialogfilosofin finns en ständig strävan att upprätta Jag-Du-relationen som ger
den en etisk innebörd. Där finns också ett krav på förändring och utveckling som kan ges en
etisk innebörd; genom relation och dialog blir utveckling möjlig och skapar förutsättningar för
enhet, integration och närvaro.
Godtar vi Aristoteles definition av retorik som övervägandets konst och samtidigt väger in
hans uppfattning om språket betydelse för att göra människan till en zoon logon echon, är
förutsättningarna för normativa värderingar och en handlingsetik lagda. Utifrån en
handlingsetik skapas begrepp som fronesis och kairos. Betraktar vi samtidigt antilogiken och
dialogfilosofin som handlingsteorier, så förläggs tyngdpunkten inom de två inriktningarna till
övervägande, inventering och kunskapande i syfte att komma fram till goda beslut,
handlingsalternativ, tankar och idéer. Under processen får, i bästa fall, Kants fyra
antropologiska frågor sina delsvar (1 Vad kan jag veta? 2 Vad bör jag göra? 3 Vad vågar jag
hoppas? 4 Vad är en människa?) 254 Utifrån det perspektivet går det, menar jag, att påvisa att
både antilogiken och dialogfilosofin uppvisar likheter med Aristoteles dygdetik. Dialogens
förutsättningar i respekt för den andre, rättvisa, ömsesidighet, jämlikhet och en strävan mot
fronesis och homonoia gör att antilogiken och dialogfilosofin i stort har en överensstämmande
etiksyn. Jag vill inte dra alltför långt gående slutsatser kring frågan var i det filosofiska och
vetenskapliga landskapet dialogfilosofin hör hemma. Att Buber påverkats av Aristoteles
antropologiska insatser står klart. Han tillerkände Aristoteles och de gamla grekerna
upptäckten att ha sett människan i världen men menade på att de aldrig lyckades se världen i
människan.255 Bubers stora förtjänst var att han lyckades tillföra den dimensionen i sin
filosofi.
13:4 Dialog
Jag vill avsluta min topiska undersökning med att utifrån topiken dialog resonera kring hur
den kan kopplas till topikerna kontext, flerstämmighet och sanning.
Det har egentligen aldrig varit en fråga om huruvida det finns några beröringspunkter mellan
antilogiken och dialogfilosofin. Det är uppenbart så. Frågan är i vilken utsträckning och hur
de två inriktningarna överensstämmer? Jag har funnit tydliga överensstämmelser mellan
utifrån topikerna språksyn, kunskapssyn och etik.
Utifrån topiken dialog går det att se vilka andra topiker som dialog ”pekar” mot. Jag tycker
mig ha funnit tre sådana, för mina syften, viktiga topiker, nämligen, kontext/kontextualitet,
flerstämmighet och sanning.
254
255
Ibid, s 14
Ibid, s 27
47
13:4:1 Kontext
Kontextualtitet är en bärande idé inom hermeneutiken. Dialogen utgör en viktig grund för
hermeneutiken och kontextualitet är också en grund i antilogiken. Den skapas genom dialog
när motstridiga logoi ställs mot varandra. Ett logos måste ses i en kontext av andra logoi – en
utsaga stå i relation till andra. Antilogiken blir därför en interaktion mellan två eller flera
parter där varje logos ska ses utifrån dialogens kontext av yttranden. Även bedömningen av
specifika ställningstaganden görs utifrån hur väl de fungerar i en given kontext. Dialogen
skapar kontext och ger den dess förutsättningar. Därmed betonas dialogens retoriskt
övervägande natur. Topiken, dialog, pekar mot kontextualitet.
Även hos Buber utgör dialogen en grund. Hos dialogfilosofin kan man betrakta språket som
en kontext i vilken människan handlar. Det går också att betrakta relationen med andra
personer/individer kontextuellt. I språket får orden sin betydelse, grammatiskt och syntaktiskt
i relation med andra ord. Det tycks som om förutsättningarna i Bubers värld liknar språkets. I
dialogfilosofin får människan sin mening och konstitueras i relation till andra genom dialog.
Det-världens kunskapsbildande sker i en kontext, då kunskap inte skapas inom subjektet utan
intersubjektivt i dialog med andra. Du-världens kontextualitet är svårare att definiera, då
denna dimension i Bubers världsbild inte är mätbar, avgränsande och kunskapsbildande.
Relationen med ett Du blir kontexten. Om kunskapsbildningen och erfarenheterna skapas i
dialog med andra är även hos Buber övervägandet accentuerat. Även här pekar topiken dialog
mot kontextualitet.
13:4:2 Flerstämmighet
Flerstämmighet skapar kontext. En kontext behöver dock, så vitt jag vet, inte utgå ifrån
flerstämmighet. Trots det tycker jag att det i det här sammanhanget finns skäl att hävda att
topiken flerstämmighet utgör en perspektivförskjutning av topiken kontext.
I antilogiken förutsätts flerstämmighet för att kunna få en uppfattning om alla möjliga
alternativ. Den förutsättningen innebär att ett argument aldrig kan vara mer än partiellt.
Utifrån antilogiken blir ett enskilt argument till ett falskt synekdoke - en del som utger sig för
att vara helheten, om det framförs med anspråk på hegemoni. Flerstämmighet innebär också
att alla argument måste bli hörda och bedömda. Genom mötet med andra och deras argument
har vi möjlighet att få en uppfattning om något som i vår egen position inte var synligt för oss.
Därmed ökar flerstämmigheten möjligheten till kunskap och insikt. Flerstämmigheten blir en
förutsättning för perspektivförskjutning och kunskapande och breddar basen för
överväganden. Dialogen syftar inom antilogiken till att i flerstämmighet göra goda
överväganden. Topiken dialog pekar därmed mot topiken flerstämmighet inom antilogiken.
En avgörande likhet med antilogiken har dialogfilosofin i det att den ser kunskapandet som
frukten av intersubjektivitet. Kunskap åstadkoms när jag sätter mig i relation till världen
genom dialog. Flerstämmighet som topik finns därmed inbyggd i Bubers system.
Flerstämmighet genom dialog blir hos Buber också konstituerande för människan och jaget.
Det blir till och med så att människans religiositet görs till uttryck för denna relationssträvan –
driften att söka kontakt och låta sin egen röst blandas med andras. I flerstämmighet tonar
människans socialitet fram och relationen till det eviga Duet blir en bekräftelse på denna
socialitet.
48
Liksom i resonemanget kring topikerna, språksyn och kunskapssyn går det också här att
konstatera att dialogfilosofin till skillnad från antilogiken är ontologisk och filosofisk till sin
natur. Buber har genomgående ett antropologiskt perspektiv i sitt tänkande. Topikerna,
kontext och flerstämmighet framträder på ett mer grundläggande plan och görs till
förutsättningar för människans existens. En fråga som väcks blir då: Är antilogiken när den
utövas dialogfilosofi omsatt i praktisk handling?
13:4:3 Sanning
Sanning är i antilogiken topiskt kopplad till dialog, kontext och flerstämmighet i den
meningen att sanning relativiseras och framträder som en konsekvens av perspektiv, rum, tid
och subjekt. Det bör i det här sammanhanget nämnas att sanningsbegreppet även hos Platon
kan kopplas till dialog, men att det hos honom görs diametralt annorlunda. Hos Platon syftar
dialogen, som jag tidigare redogjort för, till att dialektiskt förlösa en universellt och evig
sanning. Antilogikens sanningsbegrepp vilar på relativistisk grund även om dess relativism
inte är förbehållslös. Sanningen framträder i antilogiken också utifrån doxa och rådande
normer och värderingar. Antilogiken argumenterar därmed för en vidare syn på sanning som
svarar mot den mänskliga erfarenheten. Vad som blir sant står också i direkt relation till
språkets möjligheter och språkets möjligheter att korrespondera med en oberoende verklighet
är alltid kontextuella och förmedlas utifrån konnotationer, metaforer och metonymiska
associationer och betydelseförskjutningar.
Bubers dualistiska världsbild öppnar upp för tanken om två sanningskriterier. I Jag-Detvärlden finns, menar jag, en slags sofistisk, relativiserad och dialogbetingad sanning innanför
logos. I Jag-Du-världen blir sanningsbegreppet med nödvändighet ett annat då det där inte kan
vara kunskapsbaserat. I Jag-Du-världen får sanningen en existentiell dimension. Jag-Duvärldens sanning blir att jag som person existerar och att detta konstitueras och bekräftas
genom närvaro och relation till ett Du. Om Descartes får sin existens bekräftat genom det
subjektiva tänkandet så är det för Buber en sanning att jaget existerar i relation och dialog
med ett Du. I den här synen på sanning är Buber, som redan berörts, mer befryndad med
Augustinus och i opposition med Descartes.
Bubers syn på Einsteins rumtid-begrepp, tycker jag, belyser hans uppfattning om sanning,
giltighet och relevans i förhållande till människans villkor. Uppfattningen understryker hans
antropologiska utgångspunkter. Han är i lika hög utsträckning eller i högre upptagen av tankar
kring världen i människan som av tankar om människan i världen. Han avfärdar på intet sätt
det naturvetenskapliga och epistemologiska tänkandet men tycks betona världen i människan
för att utforska hennes existentiella villkor; det äger så att säga större relevans i hans
dualistiska världsbild och det ger hans sanningsbegrepp dess förutsättningar. Bubers
sanningsbegrepp är, menar jag, därför doxiskt, normativt och språkbetingat. Ingen sanning
äger egentlig relevans utanför logos för att kunna förstå människans villkor. ”Människan är
alltings mått” också för Buber, åtminstone nästan och i allt väsentligt.
Även hos Buber pekar topiken, dialog, mot topiken, sanning, och skapar dess förutsättningar.
Dialogfilosofins syn på sanning överensstämmer därför i stort med antilogikens. En viktig
skillnad mellan de båda dialogformerna kan åter ledas tillbaka till dialogfilosofins dualistiska
världsbild. Att definiera sanningsbegreppet i Jag-Du-världen är svårt. Jag har ovan angivit en
möjlig tanke som skulle behöva utvecklas ytterligare för att stå på fast grund. I det här
49
sammanhanget får jag nöja mig med att peka på en tydlig skillnad mellan de båda
dialogformerna.
14. Slutsatser och diskussion
14:1 Överblick
Det kan tyckas, vid en överblick av min jämförande undersökning av antilogikens dialogform
och dialogfilosofin, att den väcker mer frågor än den ger svar. Om det är så, ser jag det inte
som ett negativt utfall av undersökningen förutsatt att den ger ett godtagbart underlag för
några viktiga konklusioner. Jag hoppas och tror att den ska kunna göra det.
Jag vill därför utifrån undersökningens syfte och forskningsfrågor, och som ett resultat av den
topiska analysen, dra några slutsatser kring var dialogfilosofin kan placeras i det filosofiska,
vetenskapliga fältet.
En problematik som möjligen är en skenbar paradox, är att Buber enligt Israel menar att
empirisk kunskap är något som finns inom människan/subjektet medan hans övergripande syn
på kunskap och kunskapsbildning är intersubjektiv. Den problematiken kan vara värd några
raders reflektion.
Michael Mendelson lägger i sin bok, ”Many Sides” upp riktlinjer för en pedagogik byggd på
antilogikens dialogform. Förutom att pedagogiken har sin grund i Protagoras, homo mensurasats, så har Mendelson hämtat inspiration och influenser från bland andra Bakhtin, Dewey,
Gadamer och inte minst Martin Buber.
Martin Buber, som innehade en professur i socialfilosofi i Jerusalem mellan 1938 och 1951,
ägnade sig under den tiden bland annat åt vuxenutbildningen i Israel.256 Han har också haft
inflytande inom området barnpedagogik och uppfostran.257 Det finns därför skäl att kortfattat
ta upp den pedagogiska aspekten av antilogiken och dialogfilosofin, även om min uppsats inte
haft denna i fokus. Det går, inte minst utifrån den pågående svenska skoldebatten kring
kunskapskrav och betyg, att göra några reflektioner kopplat till de berörda dialogformerna.
Jag vill avsluta min diskussion med några tankar kring topikläran som analysinstrument och
undersökningsmetod. Min uppsats har haft ambitionen att vara en retorisk undersökning,
samtidigt som den är ett försök att ge svar på frågan om dialogfilosofin i något avseende kan
betraktas som retorisk diskurs.
256
257
Sällstöms kommentarer till, Jag och Du, s 175
Se Bubers, Om uppfostran
50
14:2 Några slutsatser
Jag har i min undersökning försökt visa att antilogikens och dialogfilosofins språk- och
kunskapssyn uppvisar avgörande och betydelsefulla likheter i fråga om metaforik,
intersubjektivitet och i synen på relationens och dialogens roll i kunskapsbildningen. Även
utifrån topiken etik finns likheter. Båda dialogformerna är handlingsinriktade i en strävan mot
fronesis och homonoia. Antilogikens begrepp aidos och dike, menar jag, gäller även för
dialogfilosofin. Topiken dialog avtäcker hos båda inriktningarna kontextualitet och
flerstämmighet. Även i synen på sanning och vad som konstituerar den finns tydliga
överensstämmelser. Frågan om var dialogfilosofin vetenskapligt och filosofiskt hör hemma
menar jag därför är besvarad. Slutsatsen måste bli att Martin Bubers filosofi vilar på doxisk
grund. Den står i opposition till positivismen och avvisar naturvetenskapligt grundade
metoder för att förstå människan och hennes väsen. Människan är ingen maskin som Julien
Offray de La Mettrie hävdade, i varje fall inte om man frågar Martin Buber. Hans filosofi har
klara antropologiska utgångspunkter med en uttalad existentiell dimension. Influenserna från
Augustinus, Kierkegaard, Pascal och judisk tanketradition, framför allt chassidismen märks
tydligt. Han tog också intryck av österländska läror som taoismen och buddhismen. Hans
dualistiska världsbild kan betecknas som ontologi. Jag-Du-relationens subjektkonstituerande
funktion har, som jag tidigare berört, ingen motsvarighet inom retoriken. Dialogfilosofin med
dess dynamiska dualism kan inte betecknas som techne men indikerar ändå att den utövad i
praxis borde ha stora likheter med antilogisk dialog.
14:3 Några tankar kring hur antilogiken och dialogfilosofin kan berika varandra med
perspektiv, idéer och begrepp
Att stå i relation till en annan människa, till naturen och till det eviga Duet är enligt Buber ett
uttryck för människans socialitet och den mänskliga naturens grund. Dialogen blir därmed ett
ett medel för att manifestera det mänskliga. Den här tanken finns också hos antilogiken men
inte lika explicit uttalad. Just den ökade medvetenheten om att dialogen till sin natur är
flerdimensionell även om den på ett konkret plan skulle behandla en sakfråga eller en specifik
problemlösningsprocess, tror jag är något som dialogfilosofin kan tillföra antilogiken mer
uttalat. Protagoras grundläggande idéer fungerar som filosofiska utgångspunkter för antilogisk
argumentation och ger en bas för dialogisk retorik. Dialogfilosofin skulle kunna tillföra
antilogiken en mer uttalad existentiell dimension som kunde berika den. Då en dialog förs
utifrån en meningsskiljaktighet i någon specifik fråga skulle dialogfilosofins antropologiska
ansats ge dialogdeltagarna en ökad medvetenhet om dialogens flerdimensionella natur. En
dialog handlar med nödvändighet om mer än den fråga som avhandlas i dialogform.
Medvetenheten skulle med bidrag från dialogfilosofin utsträcka sig till att inte bara lösa
handlingsproblemet eller meningsskiljaktigheten utan framför allt att i dialogen se en
möjlighet till stärkt självidentitet och ökad kunskap om jagets relation till andra och de
förutsättningar de vilar på.
Den antilogiska dialogen är dynamisk, framåtriktad och inte minst interimistisk. Även hos
dialogfilosofin tycker jag mig finna en interimistisk dimension i Jag-Du-relationen som med
nödvändighet är en övergående och tillfällig fas. Det autentiska mötet eller Jag-Du-relationen
tillför ett annat perspektiv på den interimistiska karaktären hos en dialog. Jag tror att
dialogfilosofins Jag-Du-relation kan ge dem som för en dialog i antilogisk anda en djupare
insikt om vad pathos-argumentation i grunden handlar om, nämligen att bekräfta den andre.
51
Dialogen blir då inte endast styrd av sakfrågan och den möjliga lösningen. Den blir en
möjlighet att möta och bekräfta andra och sig själv och ett tydligt uttryck för aidos och dike.
Antilogiken förskjuter perspektivet från det individuellt fördelaktiga och ger möjligheter att
identifiera det socialt viktiga. Även i avväganden i den här balansgången tror jag att
dialogfilosofin har något att erbjuda antilogiken. Dialogfilosofin kan med sin betoning av
relationen och mötet mellan människor höja medvetenheten om att inga ståndpunkter eller
överenskommelser ska eller ens kan betraktas enkom utifrån ett individuellt perspektiv. Det
till synes individuellt fördelaktiga måste alltid sättas in i en social kontext. Det som utifrån ett
individuellt perspektiv framstår som fördelaktigt kan i ett vidare sammanhang framstå som
ofördelaktigt också för den person som söker egen vinning i en fråga.
Antilogiken söker praktisk snarare än teoretisk kunskap utifrån en strävan mot fronesis. Just
begreppet fronesis, menar jag, skulle kunna föras in i dialogfilosofin. Det råder inget tvivel
om att Buber var väl insatt i Aristoteles tänkande och begreppsapparat men någon explicit
uttalad motsvarighet till fronesis har jag inte upptäckt i de buberska texter jag satt mig in i.
Begreppet fronesis skulle möjligen, som ett komplement, kunna tydliggöra dialogfilosofins
etiska dimension – begrepp är ju till för att vi ska kunna begripa. Kanske är det möjligt att ur
dialogfilosofins Jag-Du-relation utläsa en syn på människan, i likställda relationer, som skulle
kunna tolkas utifrån fronesis. Jag-Du-relationen skulle då bli startpunkten för att manifestera
fronesis i praxis genom dialog. Tanken är kanske alltför vidlyftig men jag finner den ändå
spännande. Finns det något fog för den så ser vi hur de båda dialogsystemen skulle kunna
korsbefrukta varandra utifrån fronesis-begreppet.
Också i antilogikens dynamiska väsen med dess inriktning mot förändring och i
dialogfilosofins ”autentiska möte” med ”den andre” ser jag möjligheter till utbyte mellan de
båda tankesystemen, ett utbyte som skulle kunna fördjupa förståelsen av de processer i en
dialog som initierar och driver fram förändringar. Något sker i mötet, säger Buber, något
förändras; jag träder inte ur det autentiska mötet densamme som jag gick in i det.
Antilogikens medvetna och uttalade strävan att blicka bortom det rådande, mot något annat
har, om tanken är rimlig, sin grund och sina förutsättningar i Jag-Du-relationen.
14:4 En möjlig problematik kring kunskap och kunskapande
Jag vill i korthet beröra den motsättning inom Bubers tänkande som kan tänkas föreligga i
hans kunskapssyn. Israel menar i sina kommentarer om Bubers kunskapssyn, att kunskap som
baseras på empiriska erfarenheter är något som finns inom människan och inte mellan henne
och världen. Det konstaterandet tycks stå i strid med Bubers övergripande kunskapssyn som i
grunden är intersubjektivistisk. Israel sätter också sitt konstaterande i kontrast till det
autentiska mötet som äger rum i Jag-Du-världen och den intuitiva upplevelse som springer ur
mötet. Jag tror att denna motsättning är skenbar. Jag har svårt att se att Buber skulle ha
opponerat mot ståndpunkten att människan/subjektet är bärare av kunskap. Bubers poäng, så
vitt jag förstår, är att själva kunskapandet är intersubjektivt och uppkommer i relation och
dialog. Det är heller inget som motsägs av Israel.
52
14:5 Ett pedagogiskt perspektiv av dialogfilosofin
Allt lärande och all pedagogik grundar sig på möte och relation. I Martin Bubers världsbild är
mötet och relationen en grundläggande princip för människan. Det är därför följdriktigt att
Buber kom att intressera och engagera sig i pedagogik, lärande och uppfostran.
Barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson skriver i Pedagogiskt magasin nr 2/2206:
”Buber beskriver ingående och insiktsfullt det han kallar ´ensidig omfattning´, där läraren
måste kunna pendla mellan ett autentiskt möte med sin elev, på lika villkor, och en mer vuxen
position, där hon reflekterar över mötets form och innehåll och tar sitt fulla ansvar för
fortsättningen.
Bubers tankegångar är högaktuella i en tid då många vuxna, också pedagoger, har
svårigheter att finna sin roll i förhållande till barn och ungdomar, som inte längre är beredda
att respektera vuxnas auktoritet bara på grund av skillnader i ålder, makt och status i övrigt.”
Att kunskapande och lärande kan och till och med bör ha dialogen som pedagogiskt verktyg,
är en insikt som vuxit sig allt starkare. Pedagoger som Olga Dysthe, Roger Säljö och Tomas
Englund är representanter för en sådan pedagogik.
Parallellt med att insikten om dialogens betydelse för lärande och kunskapande etablerar sig,
pågår en skolpolitisk debatt kring mätbara kunskaper och betyg som mätinstrument för
kunskap. Man behöver inte vara motståndare till betyg för att finna definitionen av kunskap i
denna debatt något snäv. Denna debatt och dess snäva syn på kunskap riskerar på sikt att
underminera de insikter som vuxit fram kring dialogens roll i kunskapandet och
kunskapsbildningen. Här har Martin Buber och dialogfilosofin en roll att spela men också
retoriken och inte minst dess pathos-begrepp i dess djupaste betydelse: att bekräfta den andre.
Men också i konsultandets tidevarv av organisationsutveckling, teambildning och ledarskap,
borde rimligtvis dialogfilosofin kunna bidra med insikter kring relation, möten, ömsesidighet
och dialog och Buber kunna vara en källa till inspiration.
14:6 Några reflektioner kring topikläran som analysinstrument
I metoddelen av den här uppsatsen uttrycker jag en viss tveksamhet till topikläran som
analysinstrument och undersökningsmetod. Tveksamheten bottnade mer i intuition än i
intellektuella överväganden. Jag fann en utgångspunkt för mitt arbete i Rosengrens
beskrivning av topikläran som ett stöd för sökandet efter relevanta topiker och för att se hur
dess kunde tänkas vara relaterade till varandra. Också Wolrath-Söderbergs beskrivning av det
topiska tänkandet som en i grunden metonymisk och analogisk rörelse snarare än en logisk
utgjorde ett handfast stöd i mitt sökande. Jag fann att uttrycken, ”peka mot” och ”avtäcka”,
metaforiskt använda, kunde ge stöd för tankestrukturer som ledde in i associativa och analoga
banor.
Min uppsats har haft syftet att med hjälp av retorik, och mer specifikt med hjälp av topikläran
som metod, söka svar på ett antal frågor av retorisk natur. Ett sekundärt, men i stort lika
viktigt, syfte har varit att se om topikläran, som retorisk undersökningsmetod, kunde fungera
som stöd för att uppnå det syftet. Jag menar att den gör det. Om jag lyckats i mina intentioner
måste jag, med viss bävan, överlåta åt andra att bedöma.
53
Litteraturlista
Aristoteles. Den nikomachiska etiken, Göteborg, Daidalos, andra upplagan, 2004
Aristoteles. On rehetoric, NewYork,Oxford, Oxford University Press, 1991
Aristoteles. Politiken, Sävedalen, Pual Åströms förlag, 2003
Bacon, Francis, Neues Organon, Leipzig, Verlag Der Durr´schen Buchhandlung, Buch 1,
1870
Buber, Martin. Jag och Du, Ludvika, Dualis Förlag AB, 2001
Buber, Martin. Människans väsen, Ludvika, Dualis Förlag AB, 2005
Descartes, René, Om metoden, Stockholm, Berömda filosofer, 2:a upplagan, Björk och
Börjesson, 1926
Farrer,The Origins of Democratic Thinking: The Invention of Politics in Classical Athens,
Cambridge University Press, 1988
Hellspong, Lennart. Konsten att tala, Lund, Studentlitteratur, 1992
Ijsseling, Samuel, Rhetoric and Philosophy in Conflict, The Hague, Martinus Nijhoff, 1976
Israel, Joachim. Martin Buber dialogfilosof och sionist, Stockholm, Bokförlaget Natur och
Kultur, 2000
Lindhardt, Jan. Retorik, Åstorp, Rhetor förlag, 2005
Mendelson, Micheal. Many Sides: A Protagorean Approach to the Theory, Practice and
pedagogy of Argument, Dordrecht, Kluwer Academic Publishers, 2002
Nietzsche, Friedrich, Om sanning och lögn I utommoraliskt mening, Samlade skrifter, band 2,
Stockholm, Brutus Östlings förlag Symposium, 2005
Perelman, Chaim. Retorikens imperium, Stockholm, Brutus Östlings bokförlag Symposium,
2004
Platon, Gorgias, Bokförlaget, Atlantis, Stockholm, 2000
Platon, Theaetetus, The Internet Classical Archives
Ramirez, José Luis. Positivism eller hermeneutik, Tullinge, Forskarkooperativet Dialogos,
2001
Rosengren, Mats. Doxologi, Åstorp, Rhetor förlag, 2003
Vico, Giambattista. On the Study Methods of our Time, Ithaca, London, Cornell University
Press, 1990
54
Publikationer och skrifter
Godbitar och sura uppstötningar ur retorikens idéhistoria, Kompendium, Södertörns högskola,
2003
Tidskriften, Axess nr 5, 2007, Axess Publishing AB
Nämnd, Dialog i Undervisning, Undervisning i dialog, c-uppsats, Södertörns högskola
Sällström, Pehr. Efterskrift, (Människans väsen), Ludvika, Dualis Förlag AB, 2005
Sällström, Pehr. Dialog, http:/swipnet.se/pehrs/buber.htm, 1986 (reviderad 06-02-03)
Wedby, En retorisk undersökning om topiklärans potential, c-uppsats, Södertörns högskola,
2005
Wolrath-Söderberg, Maria. Projektpresentation, Åstorp, Rhetorica Scandinavica nr 38, Rhetor
förlag, 2006
55