Valfria kurser och projekt

Examensarbete
Vårterminen 2008
Handledare: Inger Wårdh Karolinska Institutet
Institutionen för odontologi
Avd. för Gerodonti
Ämne:
Äldrevården och äldretandvården ur ett historiskt perspektiv
Amir Henareh
Tandläkarstuderande T10
[email protected]
Äldrevården och äldretandvården ur ett historiskt
perspektiv
Inledning och bakgrund
Medelåldern bland både kvinnor och män har ökat kraftigt under det senaste århundradet. Vid
förra sekelskiftet var medelålder i Sverige för kvinnor 52 och för män 55 år. Nu är
motsvarande siffror 81 respektive 75 år.28
En kategorisering av personer i de högre åldrarna som tillhörande den tredje respektive fjärde
åldern har blivit allt vanligare på senare år. Den tredje åldern betecknar tiden från det man
slutar arbeta eller inte arbetar av nödvändighet eller på heltid, och så länge man
huvudsakligen klarar sig själv. Den fjärde åldern är den tiden man är beroende av andra för att
klara sig eller är mycket skröplig.
Hög ålder gör att även den friska människan är känsligare för extra påfrestningar liksom för
oväntade eller oönskade förändringar. Detta gäller också i tandvårdssammanhang och innebär
att tandläkaren i sin terapiplanering måste reflektera över vilka förutsättningar en äldre patient
har att klara sin munhälsa om jämvikten skulle rubbas dvs. livssituationen ändras, innan
patienten förses med komplicerad odontologisk teknologi.29
Ett professionellt förhållningssätt i äldretandvården kräver inte nya egenskaper men ställer
större krav på skärpta terapeutiska ”instrument”, dvs. faktakunskap, praktiska färdigheter,
empati, självkännedom, omdöme och civilkurage.29
Det övergripande syftet med detta arbete är att uppmärksamma blivande och examinerade
tandläkare om det ökande behovet av äldretandvård och förhoppningsvis kan arbetet hjälpa
dem att finna äldretandvården viktig och intressant, öka deras kunskaper om äldre människor
och vägleda till ett professionell bemötande av äldre människor. Tandläkare bör utveckla
perspektivet om äldre människor och se dem som unika varelser vilka förtjänar respekt och
hänsyn i alla vårds sammanhang.
Författarens bakgrund och intresse för historia har bidragit till valet av examensarbete;
tidigare utbildning på omvårdnadsprogrammet och arbete som undersköterska inom
äldreomsorgen vid sidan av studierna. Den moderna och välorganiserade verksamheten inom
äldrevården i Sverige har väckt intresse för att ta reda på hur äldrevården och äldretandvården
har fungerat i Sverige tidigare och hur den har kunnat nå den nuvarande nivån.
Material och metod
Examensarbetet är uppdelat i två delar. Temat för den första delen är ”Äldrevården ur ett
historiskt perspektiv”. Den delen ger en historisk bild av Sveriges äldrevård. Uppsatsen följer
utvecklingen av äldrevården i Sverige från och med medeltiden fram till 1900-talet. För att
underlätta presentationen är den indelad i tre tidsperioder; medeltiden fram till 1700-talet,
1800-talet och slutligen 1900-talet. Bakgrunden till ”Äldrevården ur ett historiskt perspektiv”
skrevs av författaren höstterminen 2004, som ett valfritt projekt med handledning av docent
Gunilla Nordenram. Redan då fanns planer på att ha den uppsatsen som bas för ett kommande
examensarbete om äldretandvården.
Till denna första del skrevs ursprungligen en struktur med rubriker/frågeställningar för att
underlätta valet av vad som skulle skrivas ner och i vilken ordning. Som kurslitteratur
rekommenderade Gunilla Nordenram att läsa artikeln ”Åldrande och de gamlas villkor” ur
Signums svenska kulturhistoria.1 Med utgångspunkt från den artikeln hittades en artikel till
och några andra böcker som kunde ge svar på frågeställningarna.
För andra delen av examensarbetet föreslog min handledare odont dr Inger Wårdh att inleda
arbetet med att läsa två intressanta böcker: ”Åldrandet och äldreomsorgen” och ”De äldre
2
och tandvården”. Dessa böcker skapade en större medvetenhet om vad uppsatsen skulle
behandla och vilken litteratur som behövdes. Många referenser från dessa böcker söktes upp i
databasen ”PubMed”, vilken i sin tur gav många relaterade artiklar. Abstract på de relaterade
artiklar genomlästes och där efter valde de artiklar som var mest intressanta för
Examensarbetet. Som sökord i bibliotekets katalog användes: Sverige; historia; äldretandvård,
äldrevård, tandvårdsförsäkring, odontologisk historia, äldreomsorg, munvård hos äldre och
äldres sjukdomar och äldres hälsa.
Utöver hjälp av databaser i Karolinska institutets bibliotek i Huddinge gjordes ett besök på
Riksarkivet i Marieberg samt upprepade besök i Stadsbiblioteket vid Odenplan eftersom den
mest relevanta litteraturen fanns där. På så sätt har examensarbetet vuxit fram successivt.
Examensarbetets första del har skett enligt följande indelning och frågeställningar:
Medeltiden fram till slutet av 1700-talet
Fanns det gamla människor under medeltiden?
Hur organiserade samhället ramarna för de gamlas liv under medeltiden?
Vilka andra utvägar fanns för att sörja för sin ålderdom än att lita på sina barn eller skriva
kontrakt med någon närstående?
Samhällets ansvar för fattigvård och äldreomsorg
1800-talet
Hur ansvarade det svenska samhället för fattigvården under 1800-talet?
1900-talet
Vilka äldrelagar och - reformer kom på 1900-talet och vad innebar detta för äldrevården?
Ädelreformen
Examensarbetets andra del har skett enligt följande indelning och frågeställningar:
Hur var det med tandhälsan förut?
Tandrötan
Tandvården före 1860
Vad innebar tandvården före 1860-talet?
Tandvård och äldretandvård på 1900-talet och fram till våra dagar
Hur ändrades levnadsvillkoren i Sverige på 1900-talet och vad innebar detta för äldre och
deras munhälsa?
Särskilt tandvårdsstöd för alla pensionärer
Särskilt tandvårdstöd för sjuka och omvårdnadsberoende äldre
Dagens munhälsoproblem hos sjuka och omvårdnadsberoende äldre
Reflektioner
3
Äldrevården ur ett
historiskt perspektiv
Medeltiden fram till slutet av 1700-talet
Fanns det gamla människor under medeltiden?
Medeltidens samhällen saknade befolkningsstatistisk och kyrkliga längder om dödsfall.
Först vid mitten av 1700-talet inrättade rikets ständer i Sverige ett statligt tabellverk med
uppgift att söka bestämma befolkningens storlek och fördelningen på åldersklasser. Under
senare år har emellertid osteologerna börjat göra utgrävningar på medeltida kyrkogårdar.
Genom detta har man fått fram material som kan användas för att fastställa ungefär vid
vilken ålder människorna dog och därmed om de hann bli gamla innan de avled. De tidiga
utgrävningarna av en församlingskyrkogård i Jämtland har en andel av gamla på tio
procent. De senaste utgrävningarna, i Lund och Åhus visar att de som dog efter sextio års
ålder utgjorde 25 till 27 procent.
Medeltidsmänniskorna föreställde sig att livet kunde uppdelas i perioder från födelse till
död. Kyrkofadern Augustinus, som levde 354-430 och utvecklade den katolska kyrkans
lärobyggnad, delade människans livslängd i sju faser. Sådana föreställningar spred sig
över hela det kristna Europa, främst genom bilder på kyrkorna väggar i form av livshjul
och senare som folkliga tryck av ålderstrappor. De sista stegen i livscykeln tecknas som
skröplighet och beroende. Vid femtio års ålder träffades omsvängningen. Detta svarade
mot prästernas noteringar i senare kyrkoböcker. Femtioåringar betecknas ofta som
åldringar.1,2
Om endast en tiondel av befolkningen levde över sextio års ålder innebär detta att
förhållandevis få familjer bestod av tre samtidigt levande generationer. 1
Samhället under medeltiden var skiktat i egendomsägande feodal adel, som gjorde militär
tjänst, fria bönder eller landbor som brukade jorden, präster inordnade i kyrkans
socialordning och hantverkare och köpmän, vanligen knutna till de små städerna.
Dessutom fanns soldater, tjänstefolk, jordbruksarbetare, hantverksgesäller och annat ”löst
folk”, som kunde åldras i någon annans tjänst.
I det medeltida samhället inträdde ålderdomen tidigt för de många arbetande
människorna; laboratores som bestod av bönder och borgare vilka var utslitna av hårt
arbete och otillräcklig föda. Milites; riddare och soldater som försvarade den heliga
kristna tron och hennes tjänare vid sin frihet och frälse, hade växlande livslängd. Endast
den kyrkliga eliten, oratores; prästerskapet, uppnådde regelbundet högre åldrar.
Livsvillkor för dessa olika grupper tedde sig olika under ålderdomen, från ett liv i
gårdagens lyx och bekvämlighet till ett liv som kringvandrande tiggare. 2
4
Hur organiserade samhället ramarna för de gamlas liv under medeltiden?
De äldsta källorna som berör vården av gamla återfinns i de gamla landskapslagarna från
1200-talet. Av dessa framgår att ansvaret låg på de anhöriga. 3
År 1337 konfirmerade kung Magnus Eriksson Sveriges första landslag. Den omskrevs i
viss grad under Kung Kristoffers tid och förblev i princip giltig tills 1734 års lag
stadfästes. När det gäller gamla bönders underhåll stadgar lagen i anslutning till
Upplandslagen från 1296 att barnen i princip var skyldiga att underhålla sina föräldrar när
dessa blev sjuka eller gamla. Om det fanns flera arvingar skulle de gamla flyttas mellan
barnens olika hushåll. Detta innebar en statusförlust, eftersom vandring mellan olika
hushåll var tiggarnas sätt att klara sitt uppehälle. Bestämmelsen infördes för att varje barn
skulle kunna få ut sin del av arvet. Om barnen inte var villiga att ta hand om de gamla,
kunde dessa istället vända sig en arvsberättigad släkting. 4
Lagtexterna är normativa källor, och de säger inte något om hur de sociala formerna
gestaltade sig. Det saknas befolkningsstatistik och kyrkoböcker från medeltiden som kan
berätta för oss hur man i praktiken löste frågan om gamla bönders livsvillkor. De flesta
exempel som påträffas från 1500- och 1600-talen tyder på att kringflyttning mellan barnen
sällan förekom. Ett av barnen, ofta en dotter, tog ansvar för den gamle och hans hustru. 5
Enligt historiska källor från England avträdde gamla bönder genom kontrakt sin jord till
en granne eller en anhörig mot att få vård och underhåll till döddagar. Kontrakten
antecknades i domboken, vilken gav en kvalitetssäkring för att de gamla fick sitt
underhåll. 5
De flesta i Sverige levde under landslagen. Endast cirka fem procent av befolkningen
bodde i städerna. Under Magnus Erikssons regeringstid tillkom också en stadslag. I ett
viktigt avseende finns det en skillnad mellan landslagen och stadslagen. Medan landslagen
förbjuder gamla att avhända sig jord för sitt underhåll till andra än arvingar, tillät
stadslagen att gamla själva valde vårdgivare om barnen vägrade dem hjälp. Barnen
förlorade då rätten till arvet. 6
I det gamla jordbrukssamhället var det således vanligaste att barn eller någon annan
släkting tog hand om de gamla. De självägande bönderna hade ofta en undantagsstuga
eller ett undantagsrum dit de gamla flyttade när gården överläts. Detta system för
omvårdnad av de äldre anhöriga levde kvar på den svenska landsbygden långt in på 1900talet. 3
Vilka andra utvägar fanns för att sörja för sin ålderdom än att lita på sina barn eller
skriva kontrakt med någon närstående?
Hade man inte barn eller andra närstående att lita till kunde man utnyttja kyrkans
institutioner. I de äldsta kristna församlingarna utvecklades en solidarisk barmhärtighet
som tydligt avtecknar sig i Paulus brev till församlingarna. Gamla änkor var en speciellt
omhuldad grupp som skulle tas om hand men också utnyttjas för omsorgsarbete. Från och
med 1200-talet utvecklades sjukhus och klostervård över hela Europa. Många förmögna
jordägare fann att det var en trygg utväg för ålderdomen att köpa sig underhåll och vård i
5
klostren med hjälp av gåvor i gods eller pengar. De många präster, nunnor och munkar
som åldrades utan anhöriga måste också tas omhand av kyrkan.
Under senmedeltiden fanns ett femtiotal kloster i Sverige (med Finland). Det är välkänt att
kloster och andra kyrkliga inrättningar tog emot lekbröder och leksystrar mot att i gengäld
få ersättning i lös eller fast egendom. Detta var en motsvarighet till klosterfolkets ingifter
och kallades provent. Överenskommelsen hade formen av ett gåvobrev. 7
För Stockholms del utvecklades ett institutionaliserat vårdsystem, sannolikt från
sekelskiftet 1300, då ett helgeandhus inrättades. Helgeandshus var inrättningar som stod
under den ”Helige Andes beskydd”.
Här vårdades och försörjdes fattiga och gamla på villkor att helgeandshuset fick ärva de
tillgångar den intagne hade.
På 1420-talet uppfördes Själagården, som omfattade ett ålderdomshem dels för borgare,
dels för gamla präster som tjänstgjorde vid Själakoret. I ålderdomshemmet intogs åldrande
stadsbor i utbyte mot en donation. 8
Uppenbart är att själagården fungerades som ålderdomshem för de besuttna, de som kunde
planera för sin ålderdom genom en gåva till stiftelsen. Genom att köpa in sig i
ålderdomshemmet även med en piga garanterade de sig själva god omvårdnad utöver mat
och husrum. Verksamheten svarade mot den katolska kyrkorättens gerontocomia.
Även spetälskehospitalet S:t Örjansgården utanför staden hade en avdelning, som
fungerade som ålderdomshem.
Även Helgeandshuset fungerade under senmedeltiden som ålderdomshem för de som
kunde betala. 9
Samhällets ansvar för fattigvård och äldreomsorg
Fattigvården är den äldsta kända formen av samhällets hjälpverksamhet för åldringar,
sjuka och barn som saknade försörjning genom anhöriga.
Av Upplandslagen från 1296 framgår att fattiga och vanföra skulle vandra mellan byarna
och varje bonde skulle underhålla var och en ett dygn. I början av 1300-talet upprättades,
vanligen av gillen och andliga ordnar, vid kyrkorna och klostren hospital och
helgeandshus för sådana åldriga sjuka och vanföra, vilka saknade krafter att gå omkring
och tigga.
Från medeltiden tillhörde fattigvården kyrkans och församlingens ansvarsområde. Med
hjälp av gåvor och insamlingar och avkastningar från kyrkogodsen underhölls fattigstugor
för gamla, sinnesslösa, sjuka och barn som inte hade annan försörjning. De fattiga bidrog
till att andra fick utföra ett ”Gudi behagligt verk” genom att ge allmosor. 10
Under Gustav Wasa och hans söner förbjöds ”husbondelösa personer” att löpa kring
landet. Sjuka, vanföra och övriga hjälplösa skulle intagas på hospitalen, men ”emedan
fattigt folk voro många och hospitalen få och svaga, vore det gott och kristligt att även
några små sjukstugor underhölls i socknarna för 4-6 personer”. Här framträder (1571) för
första gången socknen såsom en organisatorisk enhet i fattigvårdsavseende. De fattiga
som inte intogs på hospital eller sjukstugor, fick skaffa sitt uppehälle genom tiggeri. 11
Gustav II Adolf förordade (1624) större hospital, dit vårdkrävande fattiga skulle sändas
men mötte protester för detta.
6
Kyrkolagen från 1686 stadgade att sjuk- och fattigstugor borde uppföras i socknarna och
att sockenborna samfällt borde hjälpa till med byggnadsarbetet.
Efter denna kyrkolag fick socknarna i uppdrag att bygga egna fattighus. Det byggdes
stugor intill kyrkan och där skulle socknen försörja sina fattiga. Det låg på föreståndaren,
eller kommandoran som hon kallades, att skaffa fram pengar till verksamheten vid
fattighuset. 11
Fram till 1763 var fattigvården helt frivillig, men nu skärptes skyldigheten för socknen att
ta hand om sina fattiga. Lagstiftningen på socialvårdens område, Fattigvårdsförordningen,
kom detta år. Här stod det klart i lagen att socknen var ytterst ansvarig för fattigvården.
Fattigvården var underställd en fattigvårdsstyrelse. På fattighuset fick man mat och
husrum. De hjon som kunde hjälpa till med hemmets skötsel var tvungen att göra det. 12
Förmynderiet var vid den här tiden mycket vanligt.
Fattigvården bedrevs inte bara vid fattighusen. Rotegång var ett annat sätt. Socknens
gårdar var indelade i olika rotlar. Varje rotel fick svara för någon eller några hjons
försörjning i en eller ett par dagar. Hjonen bar med sig en fattigbricka som lämnades till
den som skulle svara för uppehället. Brickan var en stor ”legitimation” för rotehjonen.
Utackordering var vanligt. Det innebar att föräldralösa barn ackorderades ut till den
sockenbo som åtog sig att försörja dem mot lägsta ersättning. Auktion där barn och gamla
”bjöds ut” till lägstbjudande förekom också.
Tiggeriet var mycket utbrett. För att ha någorlunda kontroll över tiggeriet utfärdades
dokument, tiggarpass, till de allra fattigaste. Med hjälp av tiggarpassen fick hjonen
tillstånd att tigga inom ett visst område. 12,13
Gamla sagor och berättelser om denna tid tyder på att de äldre människor som var
beroende av fattigstugor bodde under stora missförhållanden, som Astrid Lindgren har
beskrivit i Nya hyss av Emil i Lönneberga:
”… Om du tänker dig en liten usel stuga med ett par rum i och hela den stugan full med
fattiga, utslitna gamla människor som bor där tillsamman i en enda röra av bara lort och
löss och svält och elände, då vet du vad fattighjon är och fattigstuga…”
1800-talet
Hur ansvarade det svenska samhället för fattigvården under 1800-talet?
Under 1800-talet löste socknarna fattigvården på olika sätt. Det fanns förutom fattigstugor
även fattiggårdar, som var ett slags arbetsinrättningar med jordbruk eller annan
produktion, men också andra anstalter för oförsörjda. Bortauktionering till lägstbjudande
och rotegång förekom fram till 1900-talets början. Fram till mitten av 1800-talet intog
fattighus, hospital och lasarett en kvantitativt sett mindre del av vården än den som
husbondeväldet handhade. 13
7
1862 delades socknarna upp i en kyrklig kommun som skulle sköta de kyrkliga
angelägenheterna och en borglig kommun som skulle sköta ”hushålls- och
ordningsangelägenheterna”. De första kommunallagarna betonade starkt det kommunala
självstyret.
I fattigdomens sammanhang har 1800-talet kallats för filantropins (välgörenhetens)
århundrade. Filantropin anses ha sitt ursprung i upplysningens humanism. En höjdpunkt
för de filantropiska idéerna utgjorde 1840-talet. Dessa idéer var inte begränsade till den
enskilda välgörenheten utan berörde i lika hög utsträckning den offentliga fattigvården.
Den otillräckliga legala (lagstadgade eller förordade kommunala) fattigvården förutsatte
enskild välgörenhet och dessa båda fattigvårdsformer var i många avseende integrerade
bl.a. organisatoriskt och genom de personer, som var engagerade inom bådadera. Detta
förhållande tycks ha förstärkts under senare delen av 1800-talet och bestod framtill 1930talet då socialdemokraternas inriktning på generella offentliga insatser började göra sig
gällande. 13
De socialt engagerade politikerna med liberala och filantropiska idéer, hämtade bl. a. från
Tyskland, England och Frankrike, spelade en viktig roll för kommande
fattigvårdslagstiftning. 1847 och 1853 kom nya fattigvårdsförordningar vilka innebar ett
ökat ansvar på bönderna för sockens fattigvård. En särskild fattigskatt kunde tas ut om
inte resurserna räckte till.
Tiggarpass, som tidigare utfärdats för att lösa försörjningen av vissa fattiga, tilläts inte
längre. Vårdtagarna fick rätt att överklaga sockens beslut.
Till följd av missväxt och allmän ekonomisk depression i slutet av 1860 talet ökade
fattigvårdbördan starkt och därmed kom en reaktion mot 1853 års förordning. 1871
förordnades inskränkningar av den obligatoriska fattigvården och vad som skulle anses
nödtorftigt understöd. De anhörigas ansvar förstärktes igen och fattigvårdtagarna
förlorade rätten att klaga. 14
8
Bil 1, ur boken Historisk över Stockholms Äldreomsorg. Bilden visar hjälpsökande vid
Serafimerlasarettet, en teckning av R. Lundberg ur boken Sverige 1892.
1900-talet
Vilka äldrelagar och - reformer kom på 1900-talet och vad innebar detta för äldrevården?
Under 1900-talet reformerades fattigvårdslagen (1918). Rotegång, utackordering och
auktioner av fattiga förbjöds. Fattighusen döptes om till ålderdomshem, men först 1945
fick de som bodde där tillbaka sin rösträtt.
1913 fick man sin första folkpension i Sverige.
1918 fick Sverige sin första egentliga sociallag i lagen om fattigvård. En av de viktigaste
nyheterna var utvidgningen av den obligatoriska fattigvården så att den skulle omfatta
varje faktiskt nödläge, som hade sin grund i minderårighet eller bristande arbetsförmåga
till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- och själskrafter.
Fattigvårdens former skulle främst vara understöd i hemmet, utackordering i enskilt hem
och anstaltsvård. Varje fattigvårdssamhälle skulle ha en anstalt: ålderdomshem, vårdhem
eller försörjningshem. Fattigvårdslagen uppmanade fattigvårdsstyrelserna att söka
förebygga fattigvårdsbehov genom hjälp till självhjälp: anvisa arbete, ge råd om
försäkringar och sjukkassor, informera om understödföreningar, sparkassor etc. Vid denna
tidpunkt utövades en större del av den öppna fattigvården av olika ideella föreningar.
I 1918 års fattigvårdslag blev fattigvården således en rättighet. Fattighusen blev
ålderdomshem. Betoningen på hem var viktig. Under tiden fram till andra världskriget
byggdes runt om Sverige över 700 ålderdomshem. Ålderdomshemmen skulle inte vara
9
sjukvårdsinstitutioner. De gamla skulle göra rätt för sig genom arbete och för detta fick de
flitpengar. 15
Eftersom fattigvården nu blev en rättighet fick den enskilde återigen rätt att överklaga och
besvära sig över fattigvårdens utövning och behandling på anstalt.
Under 1920-talet och första hälften av 1930-talet hade Sverige ett svårt ekonomiskt
tillstånd och en hög arbetslöshet. Detta hindrade fortsatta sociala reformer. Men i mitten
av 1930-talet blev samhällsekonomi bättre och socialvården kom in i en
förändringsperiod. Folkpension, den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen och
sjukförsäkringen förbättrades.
1947 infördes allmän folkpension och kommunala bostadstillägg. Samtidigt beslöt
riksdagen att ålderdomshemmen skulle skiljas från fattigvården och istället för
försörjningsinrättningar bli inackorderingshem för gamla. Intagningen till ålderdomshem
skulle ske efter behov av omvårdnad och tillsyn och inte ha något att göra med ekonomisk
ställning. I ålderdomshemmen skulle finnas ”anställda befattningshavare till det antal och
med sådan utbildning, att de i hemmet inackorderade kunna erhålla en tillfredställande
vård. ”Stadsbidrag till ålderdomshem infördes 1953. Frågan om tvångsintagningar till
ålderdomshem, deras auktoritära ledning och andra allvarliga brister debatterades livligt i
början av 1950-talet. Blandningen av olika människor, klienter, sågs som ett stort problem
ända in på 60-talet. Kraven som fördes fram på 1950-talet, avsåg främst satsningar på vård
och hjälp i det egna hemmet. I denna debatt hade bl.a. Ivar Lo Johansson en viktig del. 16
De syften och mål, som har införts och utryckts i offentlig socialpolitisk debatt under
1900-talet kan sammanfattas i följande:
Humanitet och barmhärtighet
Hjälp till självhjälp (resocialisation och rehabilitering)
Integration-normalisering
Solidaritet
Jämlikhet och rättvisa
Social trygghet
Demokrati och självbestämmande
Den ekonomiska situationen för pensionärerna förbättrades avsevärt från senare hälften av
1960-talet framförallt genom ATP, sjukförsäkring och en indexreglering av
folkpensionerna samt kommunala bostadstillägg. 17
Andelen som förvärvsarbetade efter fyllda 70 år har minskat från 40 % på 30-talet till 3 %
på 80-talet bland männen och från 9 % till mindre än en procent bland kvinnorna. Det är
främst bland jordbrukarna och de egna småföretagarna som pensioneringen inte innebär
slutet på förvärvsarbete. Många utnyttjar idag möjligheten till delpension redan vid 60 års
ålder och 93 % av pensionärerna uppger sig inte vilja ha förvärvsarbete. 18
När det gäller boendet har de gamlas situation, liksom befolkningen i övrigt, väsentligt
förbättrats. Praktisk taget alla äger eller har förstahandskontrakt på bostaden och 90 % av
pensionärerna bor i en vanlig bostad.
10
I en utredning, som ledde till 1957 års statliga riktlinjer för äldrevården, talades inte längre
enbart om vård av åldringar, vilket dittills gällt, utan begrepp som omvårdnad och
omsorg fördes in. Åldringar blev samtidigt äldre. I det som lagstadgades som
äldreomsorgen innefattades stöd och hjälp samt service som medel för äldres själständiga
liv och aktiva och meningsfulla tillvaro. Stöd och hjälp innebar bl.a. tillgång till
serviceboende med personal, som (i viss utsträckning) skulle ge ”social och medicinsk
vård”. 19
Som nämndes tidigare har författaren Ivar Lo Johansson spelad en stor roll i förbättring
och modernisering av äldrevården. 1949 startade han en kampanj och kämpade för gamlas
bättre livsvillkor. Samma år gjorde Ivar Lo Johansson en studieresa tillsammans med
fotografen Sven Järlås. De reste runt och besökte ett dussintal ålderdomshem över hela
Sverige. Efteråt tog han alltid upp de gamlas frågor i sina debatter och artiklar. Avslöjande
av brister i äldrevården och höjningen av pensionsstorlek var bland de mål som hade
fokus i Ivar Lo Johanssons debattartiklar. Boken ”Ålderdoms- Sverige” kom 1952 och är
en summering av den kampanj författaren förde i radio, tidningar, tidskrifter och
skönlitterära böcker. Den gav upphov till den fortfarande pågående, moderna
åldringsvårddebatten.
Ädelreformen
I december 1990 beslutade riksdagen att kommunerna skulle få ett ökat ansvar för service
och vård till äldre, handikappade och långtidssjuka. Den så kallade Ädelreformen trädde i
kraft i januari 1992. Uttrycket ÄDEL kommer från en förkortning av Äldredelegationen
som 1988 utsågs av riksdagen. Denna delegation hade till uppgift att utreda om en
förändring av ansvarsfördelning mellan huvudmännen för service och vård till äldre,
handikappade och långtidssjuka. Syftet med reformen var att skapa ett klarare ansvar för
service och vård till äldre och handikappade. Med reformen ville man också få en
välfungerande organisation för att nå de mål för äldreomsorgen inför 1990-talet som
riksdagen beslutat om.
Äldretandvården ur ett
historiskt perspektiv
Hur var det med tandhälsan förut?
Beträffande tandhälsan så visar studier av kranier från stenåldern/järnåldern att den tidens
tandhälsotillstånd var gott, betydligt bättre än det är idag.8 Förklaringen till detta står att finna
i födan. Rötter, segt kött och hårt bröd gjorde att tänderna fick arbeta mer än idag för att
krossa födan. Detta innebar ökad salivgenomströmning och bättre renhållning av tänderna.
11
Käkarna var bredare och utrymmet för tänderna större. Sällan förekom det platsbrist för
visdomständerna, som det ofta gör i våra dagar. Dock kunde den mekaniska slitningen
medföra att tänderna förstördes, ibland ända ned till pulpan. I förhållande till västvärlden idag,
så har människors intag av sackarider varit lägre genom årtusendena. Det har hjälpt till att
hålla kariesaktiviteten på en låg nivå. 20
Tandrötan
I början av 1600-talet erövrade Nederländerna Portugals ostindiska och sydamerikanska
kolonier. Därmed blev billigt ”Brasiliensocker” tillgängligt i för stort sett hela holländska
befolkningen och tandrötan – den gamla benämningen för karies - drabbade också alla
samhällsklasser. I Sverige blev socker en vardagsvara först i slutet av 1800-talet då odlingen
av sockerbetan satte igång, råsockerfabrikerna växte fram och urbaniseringen tog fart.
Tandrötan blev snabbt en folksjukdom även i Sverige.
Tandborsten var under lång tid något enbart för de rika och det dröjde till slutet av 1800-talet
innan den industriella produktionen av tandborstar började.
Bild 1, Målning av Jan Steen (1629-1679), ur boken I väntan på tandvård.
En resande tandoperatör har satt upp sitt stånd i en Holländsk by. Hans
verksamhet både skrämmer och roar åskådarna.
En banbrytande upptäckt för tandläkarkonsten, och för övrig medicinsk vetenskap, var
upptäckten av bakterier. Den allra första beskrivningen av en bakterie gjordes av Anton van
Leeuwenhoek (1632-1723). Det skulle dock dröja ytterligare tvåhundra år innan forskare
insåg att mikroorganismer orsakar sjukdom och att avlägsnandet av bakterier utgör själva
grunden för hälsa.30
En ny teori angående tandrötans etiologi och patogenes formulerades vid 1880-talets slut av
den amerikanske tandläkaren Willoughby Dayton Miller. I korthet innebar teorin att
tandröteprocessen sker i två steg:
1. Genom bakteriejäsning av kvarsittande matrester i munhålan och runt tänderna skapas syror
som löser upp tandens yttre hårdvävnad, emaljen.
12
2. Bakterier kan nu invadera tanden och bryta ned den uppmjukade tandvävnaden med en
fortgående, allt snabbare destruktion av tanden som följd.21
Det dröjde ända till 1960-talet innan nästa språng togs i den mikrobiologiska forskningen om
karies etiologi, i och med att man då identifierade specifika syrabildande bakterier med
förmåga att bilda plack på tandytan. 21
Tandvården före 1860
Vad innebar tandvården före 1860-talet?
Tandbehandling i äldre tider handlade framför allt om att dra ut trasiga, värkande tänder och
skilde sig inte åt för olika åldrar. Det var akuta ingrepp och i många fall en bisyssla för
kirurger, fältskärer eller barberare. Dessa var ganska fåtaliga och fältet låg därför öppet för det
man med tidens språkbruk kallade fuskare av olika slag: urmakare, guldsmeder, smeder, kloka
gubbar och gummor. År 1668 utfärdades nya medicinalordningar som gav Collegium
Medicum rätt att kräva utbildningsintyg för den som ville ägna sig åt tandbehandling, så
kallade tesimonia. Kollegiet kunde därför ge venia practicandi, ett slags yrkestillstånd. Ett
litet fåtal operaturer begärde och fick sådana tillstånd. Nästa reglering med inverkan på
tandvårdsverksamhet dröjde till år 1797, då Collegium Medicum enligt kunglig instruktion
fick uppdraget att övervaka hela medicinalväsendet i riket, inklusive tandoperatörerna. 22
Bild 2, ur boken I väntan på tandvård. Bilden visar Fältskären, Pehr Hillström
(1732-1816). Patientens krampaktiga grepp i benet avslöjar bristen på smärtlindring.
Möjligen har han ändå fått en dos från ölstånkan på bordet.
Collegium medicum, ursprungligen Collegium medicorum, kallades förr en svensk
läkarorganisation som stiftades 1663 på initiativ av Stockholmsläkarna Grégoire François Du
Rietz (drottning Kristinas livläkare), Below, Wattrang och Gripenflycht. Ändamålet var från
början att verka för hög standard inom läkarkåren, ta vara på dess intressen och motarbeta
kvacksalvare och charlataner, vilka kunde ge verkningslösa eller farliga medicinska
behandlingar, utan erforderliga kunskaper .31
13
Syftet var även att Collegium Medicorum skulle vara en undervisnings- och prövningsanstalt.
Genom förnyade stadgar från 1684 och 1688 erhöll samfundet namnet Collegium medicum,
vilket beordrades undervisningsskyldighet i anatomi, botanik och farmaci samt erhöll rättighet
och skyldighet att låta varje doktor, medicus; livläkare, som ville utöva sitt yrke i Stockholm,
på landsbygden eller som stadsläkare genomgå en examen.
Collegium Medicum ombildades till kongli. SundhetsCollegium år 1813 och i de instruktioner
som utfärdades två år senare fick organisationen även ansvar för tillsyn av ”fältskärsstugorna i
Stockholm och badareämbetet”.
Det dröjde till år 1833 innan en infödd svensk fick tandläkarbehörighet, närmare bestämt Carl
Fredrik Bogren som huvudsakligen hade fått sin utbildning i Frankrike. I framförallt
Stockholm och Göteborg ökade från 1840-talet antalet svenska yrkesmän med utländsk
utbildning. År 1842 anmodade Sundhetskollegium Karolinska Institutets inspektör och dess
professor i anatomi att anordna examen med personer som önskade jobba som dentister i
riket.23
År 1860 fanns i Sverige 18 tandläkare som godkändes av Sundhetskollegium varav flera än
hälften verkade utanför huvudstaden. I december samma år bildades Tandläkare Sällskapet i
Stockholm av sju tandläkare. Tre av dem hade sin bakgrund i olika hantverk. Fram till 1830talet var tandoperatörerna i Sverige uteslutande invandrare, utbildade någonstans i Europa.
Ett viktigt steg mot en ordnad utbildning togs år 1884 då riksdagen beslöt att inrätta
Stockholms Stads Poliklinik för Tandsjukdomar, med utbildningsplatser för klinisk
undervisning. Denna startade året efter och var dimensionerad för maximalt 20 studerande per
termin. Som förste lärare anställdes Otto Ulmgren, medicine doktor och tandläkare.
Den 1 maj år 1897 beslöt riksdagen att inrätta ett tandläkarinstitut i Stockholm.
Tandläkarinstitutet blev en filial till Karolinska Institutet och därmed hamnade
tandläkarutbildningen inom den medicinska sfären. Efter ett års förberedelse tog det
nyöppnade institutet emot sina första studenter för teoretiska kurser hösten 1898 i Karolinska
Institutets lokaler. Utbildning var dimensionerad för antagning av cirka 15 studenter per år,
men antalet ökade successivt under de första decennierna till det dubbla. 23
Tandvård och äldretandvård på 1900-talet och fram till våra dagar
Hur ändrades levnadsvillkoren i Sverige på 1900-talet och vad innebar detta för äldre och
deras munhälsa?
Medleåldern bland både kvinnor och män ökade kraftigt under detta århundrade. Förbättringar
i uppväxtförhållanden och framsteg i behandling av sjukdomar ledde till att allt fler överlevde
till vuxen ålder.
Samhällets värderingar förändrades också under detta sekel. Ett bondesamhälle med kyrkan
mitt i byn såg ett industrisamhälle födas. Människorna lämnade landsbygden och flyttade till
större tätorter för att försörja sig med lönearbete i industrin. Man ville skapa ett folkhem med
social välfärd byggd på solidaritet och jämlikhet.28
Munnens hälsa i Sverige har förbättrats mycket under de senaste decennierna. Den
obligatoriska skoltandvården som infördes 1938, ökade kunskaper om förebyggande tandvård,
fluorsköljning i skolorna, fluortandkräm och den allmänna tandvårdsförsäkringen för vuxna
14
som infördes 1974, är faktorer som bidragit till att dagens äldre har många men lagade tänder.
Dessa kallas ibland för amalgamgenerationen eftersom de under sin skoltid, innan
fluoranvändningen minskade kariessjukdomens framfart, hade ett par nya hål per år och
således hann få många tänder lagade med amalgam i barn- och ungdomsåren.
Den allmänna tandvårdsförsäkringen som infördes 1974, ledde till att flera tandläkare
utbildades och gjorde att allt fler vuxna kunde få tandvård till en rimlig kostnad. Kraftigt
skadade eller förlorade tänder kunde ersättas med mera kostsamma fasta brokonstruktioner
istället för avtagbara proteser. Man fick också en mera tandbesparande tandvård eftersom man
inte som tidigare generationer, behövde vilja det billigaste behandlingsalternativet. Istället för
att dra ut skadade tänder, kunde de rotfyllas och förses med nya kronor eller bli stöd i en
brokonstruktion. Dagens äldre har därför mera sällan avtagbara proteser utan oftast egna
tänder där tandluckor kompletterats med kronor och broar. Många av dagens 80-åringar har
hårt restaurerade tänder men hela, rena och välfungerande. Tandköttet kan ha dragit sig en
aning tillbaka så att en liten bit av rotytorna är blottade på vissa tänder men tandköttet är
fortfarande friskt, ljusrosa och ligger stramt an mot tänderna utan tandköttsfickor. 24
De ökade kunskaperna om orsaker och sjukdomsutveckling för karies och parodontit har
medfört att tandvårdens inriktning under 1970-talet ändrade karaktär. Under 1950- och 1960talen behandlades dessa sjukdomar med huvudsakligen reparativa åtgärder, men de
förebyggande tandhälsovårdande insatserna kom alltmer i förgrunden under 1970-talet. 25
Detta gäller dock de friska äldre. Bland de sjuka och omvårdnadsberoende äldre ses inte
samma goda munhälsa som hos de självständiga pensionärerna i ”den tredje åldern”. Gammal
och sjuk innebär vanligen att man har flera olika sjukdomstillstånd som leder till beroende av
hjälp och stöd från de anhöriga och/eller av den kommunala äldreomsorgen. Många av
ålderdomens vanliga sjukdomar innebär var och en för sig en ökad risk för den genom åren
välbevarade munhälsan. Exempel på dessa sjukdomar är depression, Parkinsons sjukdom,
stroke och demenssjukdomar. 26
Särskild tandvårds stöd för alla pensionärer
Den första juli 2002 infördes ett särskilt högkostnadsskydd inom tandvårdsförsäkringen för
fast protetik (kronor, broar, implantat) för personer 65 år och äldre. Dessa personer får också
en förhöjd återbetalning på så kallade bastandvård, dvs. lagningar, rotfyllningar,
tandstensborttagning etc. Material och eventuell för behandling inför fast protetik ingår inte i
högkostnadsskyddet varför den totala behandlingskostnaden för patienten blir högre än
högkostnadsskyddets gräns på 7700 kronor för sådan behandling. Nu ser regeringen över
tandvårdsförsäkringen och med all sannolikhet kommer denna del att ersättas av ett ej
åldersberoende högkostnadskydd.32
Särskilt tandvårdstöd för sjuka och omvårdnadsberoende äldre
Den första januari 1999 trädde tandvårdsförordning SFS 1988:1338 i kraft innebärande bl.a.
ett utökat stöd för vissa äldre och funktionshindrade.33 Den som omfattas av den kommunala
omsorgen och som har svårt att ta sig till tandläkare eller tandhygienist kan få ett avgiftsfritt
hembesök, där behovet av förebyggande och nödvändig tandvård fastställs. Den kan också få
nödvändig tandvårdsbehandling för samma avgift, som tillämpas inom den öppna hälso- och
sjukvården.
15
Uppsökande och nödvändig tandvård administreras av landstingen och därmed varierar såväl
organisation som bedömning av dessa verksamheter mellan de olika landstingsområdena.
Kraven på förhandsprövning för nödvändig tandvård varierar, liksom tillvägagångsättet vid
upphandling av uppsökande tandvård. Intyget om rätten till tandvårdsstöd ser olika ut och
behöriga att utfärda underlag för detta intyg kan vara biståndshandläggare, distriktssköterska,
sjukhemsföreståndare, medicinskt ansvarig sjuksköterska, s.k. MAS, eller vid vissa
psykiatriska tillstånd en läkare. Den som utfärdar intygsunderlaget förutsätts känna patienten
väl och kunna bedöma omvårdnadsbehovet, vilket är det som utgör grunden för rätten att få
ett intyg. Uppsökande tandvård förutsätter ett bra samarbete mellan den kommunala
omsorgen med dess olika representanter och tandvårdspersonalen.
Följande grupper är berättigade till uppsökande och nödvändig tandvård:
• Personer som får service och omvårdnad av kommunen genom särskilda
boendeformer
• Personer som får hemsjukvård
• Personer som omfattas av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)
• Personer i ordinärt boende som bedöms ha likvärdigt omvårdnadsbehov som
vårdtagare på särskilda boenden (insatser mist 3gg/dag och nattillsyn)
• Personer med psykiska funktionshinder
Dessa delar av tandvårdsförsäkringen kommer enligt uppgift ej att beröras av den pågående
revisionen.
Dagens munhälsoproblem hos sjuka och omvårdnadsberoende äldre
Världshälsoorganisationen (WHO) har nyligen uppmärksammat de äldres munhälsoproblem
och sambandet mellan munhälsa och allmänhälsa. Stora utmaningar väntar för samhället: när
befolkningen blir äldre och hälsoproblemen ändrar karaktär räcker inte gamla lösningar.
Arbetet måste fokuseras på att kartlägga riskgrupper för de vanligaste munsjukdomarna karies
och parodontit, samt att förebygga, hejda och behärska dem. Idag satsas inte tillräckliga
resurser på förebyggande vård utan vården koncentreras på reparativ behandling.
Munhälsoarbete på både individ- och gruppnivå kräver omfattande kunskaper och ett
multiprofessionellt samarbete såväl vid planering av åtgärder, vid riskanalyser och vid arbetet
med att påverka olika ordinationer/behandlingar. 27
Det är viktigt att man uppdaterar egenvårdskunskaperna när man gör stora reparativa eller
protetiska ingrepp, men det bör också ske som en del av de vanliga tandvårdsrutinerna.
Äldre människors munstatus och hjälpbehov kan snabbt förändras. Man måste på ett
lättförståligt sätt förklara sådana förändringar dels för patienten själv men också för alla som
sköter den dagliga munhälsan samt för patientens tandläkare.34 På så sätt blir det lättare att
omedelbart sätta in de stödåtgärder som behövs för att upprätthålla munhälsan och undvika att
hälsotillståndet i munnen snabbt försämras.
De anhöriga eller vårdpersonalen måste erbjuda munvårdshjälp på ett finkänsligt sätt. En äldre
person som redan är beroende av hjälp med dagliga sysslor klarar knappast sin munhygien
utan hjälp. Här kan vårdarnas bristande kompetens bli ett problem, inte minst bland
anhörigvårdare. Liksom vårdpersonalen bör de erbjudas handledning när ett hjälpbehov har
upptäckts. Den kommunalt anställda vårdpersonalen ska erbjudas munvårdsutbildning via det
lagstadgade tandvårdsstödet för äldre och funktionshindrade.35
16
Eftersom allt flera och allt äldre individer har många egna tänder behöver sambandet mellan
oral hälsa och allmänhälsa uppmärksammas. De äldre med kroniska sjukdomstillstånd bör
därvid särskilt uppmärksammas i forskning då dessa grupper kan vara extra känsliga för den
ytterligare belastning som en dåligt munhälsa innebär. Munnen är en del av kroppen och en
kronisk infektion i munnen påverkar hela organismen. Utöver inflammatorisk påverkan
innebär dåliga tänder också försämrad tuggförmåga och därmed sämre nutrition och sämre
allmänt välbefinnande.36
Reflektioner
Under medeltiden i Sverige var barnen i princip skyldiga att underhålla sina föräldrar när
dessa blev sjuka och gamla. Detta råder fortfarande i många länder runt om världen. I Mellanöstern är det nästan en kultur att ta hand om sina föräldrar i äldre dagar.
Bland kurderna som huvudsakligen lever i Kurdistan, ett landområde i västra Asien är det en
stor skam för en familj om denna inte klarar av att sköta sina gamla. Äldre brukar vandra
mellan sina barns hushåll och stanna mest där de trivs bäst. Äldre har hög status och är alltid
uppskattade och respekterade av sin närstående. Man ser på dem som viktiga
familjmedlemmar som förtjänar mycket respekt och hänsyn i sina livs sista dagar. Att bo kvar
hos familjen möjliggör en mycket socialt trivsamt liv för äldre som ofta får beröm, stöd och
uppskattning av sina barn, barnbarn och andra närstående. På så sätt är livet i äldre dagar
mycket meningsfullt för dem. Ensamhet och depression är sjukdomar som äldre sällan
upplever. Även att lämna sina svårt sjuka äldre i sjukhem är idag ett stor etiskt dilemma bland
familjer.
Tack vare lagar och sociala reformer som har utvecklats successivt i Sverige sedan medeltiden
har äldre idag ett självständigt liv. Alla har sina egna lägenheter och de flesta har en bra
lägenhet med stort utrymme. De har också tillräckligt med pengar att kunna klara av sin
vardag. Äldre i den tredje åldern klarar sin vardag på egen hand, de är fortfarande aktiva och
har ett meningsfullt liv.
Men kvaliteten på det psykosociala livet i den fjärde åldern är dålig för de flesta äldre i
Sverige. Fjärde åldern är då man är beroende av andras stöd och hjälp för att kunna klara sig.
Möjligheten att vara nära anhöriga är begränsat för många. Barnen bor ofta i avlägsna
områden och hinner sällan träffa sina föräldrar. Ensamhetskänsla och depression är mycket
vanlig bland svenska äldre i fjärde åldern. Enligt Socialstyrelsens lägesrapport om
äldreomsorg37 lider upp mot 400.000 äldre över 65 år av psykisk ohälsa.
Det krävs nya reformer i äldrevården som kan fokusera mera insatser på äldres psykiska hälsa.
Man bör noggrant planera för identifiering och psykosocialt omhändertagande av dessa äldre
med utbildad och välengagerad vårdpersonal. Man bör också underrätta och uppmärksamma
anhöriga om det stöd som behövs.
Förmåga till egen oralhygien är ofta nedsatt hos hjälpberoende äldre. Detta är början till en
ond cirkel som kan innebära karies, parodontit och orala manifestationer. Hjälp med
förebyggande insatser t. ex tandborstning med fluortandkräm och munsköljning med fluorlösning bör planeras i vård- och omsorgsinsatser. Två gånger tandborstning med
17
fluortandkräm dagligen har en hög evidens för förebyggandet av karies. Hjälp med
tandborstning kan också hjälpa äldre att känna sig fräscha och friska i munnen.
Välbevarade tänder livet ut är en möjlighet som tidigare generationer inte hade. Vi har
kommit en bit på väg genom att allt fler äldre har allt fler egna tänder. Paradoxalt nog kan
detta innebära större problem på längre sikt om behandlingsmetoder och förebyggande
åtgärder inte anpassas till förutsättningarna under sista delen av livet. Detta ställer krav på
samhället, professionen och eventuell vårdpersonal men också på patienten själv.
En förutsättning för en bra äldretandvård är att hela personalen tycker om och är intresserade
av gamla människor som personer, inte enbart som patienter. Givetvis skall det också finnas
reell kunskap om det normala åldrandet och ålderdomens sjukdomar utöver de rent
odontologiska kunskaperna. Odontologisk diagnostik och behandling skiljer sig inte från
annan vuxentandvård, men anpassning till den enskilda patienten kräver ett holistiskt synsätt
dvs. patientens hela livssituation bör genomtänkas.
18
Referenser:
Litteratur
•
Oden, Birgitta. Avsnittet ”Åldrande och de gamlas villkor”, ur Signums svenska kulturhistoria.
Medeltiden, s. 335-351. Redaktör: Jakob Christensson. Utgivning: Lund, Signum, 2004.
•
Thullberg, Signe. Historik över Stockholms äldreomsorg, Stockholm, Socialtjänsten, Forskning och
utvecklings byrån 1990. FoU-rapport nr 126. Beställes genom Stockholms Socialförvaltningen FoUbyrån, 106 64 Stockholm. Telefon 08-675 82 74
•
Johansson, Ivar Lo. Ålderdoms Sverige. Falkenbergs Tryckeri AB, Falkenberg 1974
•
Göthson, Eva & Karlström, Elisabeth. Social omsorg. Liber AB 1999.
•
Lindgren, Astrid. Nya hyss av Emil i Lönneberga. Rabén & Sjögren Stockholm 1966.
•
Gunilla Nordenram och Göran Nordström. Äldretandvård. Gothia AB 2000.
•
Mats Thorslund, Sven-Erik Wånell. Åldrandet och äldreomsorgen. Författarna och studentlitteratur
2006.
•
Redaktör: Carl Ström. De äldre och tandvården. Symposium i Wenner-Gren center, Stockholm 20-21
april 1982. Liber Förlag 1983.
•
Christer Lindblom. I väntan på tandvård. Carlsson Bokförlag 2004.
•
SOU 1998:2. Tänder hela livet. Fritzes, Stockholm 1998
•
Lindhe, Jan, Textbook of Clinical Periodontology, Munksgaard, 1995
Tidskrifter
•
Odèn, Birgitta. Article “The role of the family and State in old-age support: the Swedish experience up
to 1913”. Department of history, University of Lund, Sweden 1988.
•
Miira Vehkalati & Matti Knuuttila. Article “Förebyggande vård främjar äldres munhäls”.
Tandläkartidningen, NR 2 2008 Årgång 100.
•
World Health Organisation. “Oral health in ageing societies”: Integration of oral health and general
health. Geneva: WHO; 2006
•
Gerodontology.” Meeting the challenges of oral health for older people: A strategic review”.
2005;22(suppl1): 2-48
•
Widström E. “Prevention and dental health services”. Oral health Prev Dent 2004;28Suppl 1): 255-8
•
Hugoson A, Koch G, Göthberg C, Helkimo AN, Lundin SA, Norderyd O, Sjödin B, Sondell K. ”Oral
health of individuals aged 3-80 years in Jönköping, Sweden during 30 years (1973-2003)”. II. Review
of clinical and radiographic findings. Swedish Dental journal, 29(4), 139-155.
19
•
Mulsant BH, Ganguli M.” Epidemiology and diagnosis of depression in late life”. The journal of
Clinical Psychiatry, 1999;60 Suppl 20:9-15
•
Alexandersen V. ”Ett verktyg att tugga och arbeta med”, Populär arkeologi”, nr 4-86
•
Larsson, KA. Unika silvertandborstar berättar tandvårdshistoria, Tandläkartidningen, nr 12-85.
Övriga källor
Wikipedia : flerspråkig internetbaserad encyklopedi med öppet innehåll som utvecklas av sina användare.
Wikipedia drivs av den icke vinstdrivande stiftelsen Wikimedia Foundation med stöd av Free Software
Foundation.
Ceder Håkan, artikel: ”äldres psykiska ohälsa bortglömd”. Tidningen SvD. Publicerad 28 februari 2008.
Fotnoter:
1
Oden, Birgitta. Avsnittet ”Åldrande och de gamlas villkor”, ur Signums svenska kulturhistoria. Medeltiden,
s 335-351. Redaktör: Jakob Christensson. Utgivning: Lund, Signum, 2004.
2
Ibid, s.336
3
Thullberg, Signe. Historik över Stockholms äldreomsorg, s.8. Stockholm, Socialtjänsten, Forskning och
utvecklings byrån 1990. FoU-rapport nr 126. Beställes genom Stockholms Socialförvaltningen FoU-byrån,
106 64 Stockholm. Telefon 08-675 82 74
4
Oden, Birgitta. Avsnittet ”Åldrande och de gamlas villkor”, ur Signums svenska kulturhistoria. Medeltiden,
s 340. Redaktör: Jakob Christensson. Utgivning: Lund, Signum, 2004
5
Ibid, s.341
6
Ibid, s.342
7
Ibid, s.344
8
Ibid, s.345
9
Ibid, s.456
10
Thullberg, Signe. Historik över Stockholms äldreomsorg, s.10. Stockholm, Socialtjänsten, Forskning och
utvecklings byrån 1990. FoU-rapport nr 126. Beställes genom Stockholms Socialförvaltningen FoU-byrån,
106 64 Stockholm. Telefon 08-675 82 74
11
Ibid, s.11
12
Ibid, s.12
13
Ibid,s.13
14
Ibid, s.14
15
Ibid, s. 14-15
16
Ibid, s.15-19
20
17
Ibid, s.20-21
18
Ibid, s.21
19
Ibid,s. 21-23
20
Larsson, KA. Unika silvertandborstar berättar tandvårdshistoria, Tandläkartidningen, nr 12-85.
21
Christer Lindblom. I väntan på tandvård. Carlsson Bokförlag 2004. S.96-99
22
bid, s.29
23
Ibid, s.31-34
24
Mats Thorslund, Sven-Erik Wånell. Åldrandet och äldreomsorgen. Författarna och studentlitteratur 2006.
s.141-143
25
Redaktör: Carl Ström. De äldre och tandvården. Symposium i Wenner-Gren center, Stockholm 20-21
april 1982. Liber Förlag 1983.s.111-112
26
Mats Thorslund, Sven-Erik Wånell. Åldrandet och äldreomsorgen. Författarna och studentlitteratur 2006.
s.145-147
27
Miira Vehkalati & Matti Knuuttila. Article “Förebyggande vård främjar älders munhäls”. Tandläkar
Tidningen, NR 2 2008 Årgång 100.s-70-77
28
Gunilla Nordenram och Göran Nordström. Äldretandvård. Gothia AB 2000. S, 7-16
29
Ibid. s.48-56
30
Lindhe, Jan, Textbook of Clinical Periodontology, Munksgaard, 1995. S, 129
31
Wikipedia : flerspråkig internetbaserad encyklopedi med öppet innehåll som utvecklas av sina användare.
Wikipedia drivs av den icke vinstdrivande stiftelsen Wikimedia Foundation med stöd av Free Software
Foundation. Sök ord: Collegium Medicum
32
Mats Thorslund, Sven-Erik Wånell. Åldrandet och äldreomsorgen. Författarna och studentlitteratur 2006.
S,147.
33
Gunilla Nordenram och Göran Nordström. Äldretandvård. Gothia AB 2000. S, 125-127.
34
Miira Vehkalati & Matti Knuuttila. Article “Förebyggande vård främjar älders munhäls”. Tandläkar
Tidningen, NR 2 2008 Årgång 100.s,74-75
35
Ibid. S.75
36
Mats Thorslund, Sven-Erik Wånell. Åldrandet och äldreomsorgen. Författarna och studentlitteratur 2006.
s.145
37
Ceder Håkan, artikel: ”äldres psykiska ohälsa bortglömd”. Tidningen SvD. Publicerad 28 februari 2008.
21