Att uppleva
>|< utanförskap
Mats Fahlgren
Att uppleva
>|< utanförskap
Mats Fahlgren
En serie populärvetenskapliga kunskapsöversikter från
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS.
Nr 1/2009: Att uppleva utanförskap
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap initierar och finansierar
grundläggande och behovsstyrd forskning för att främja människors
arbetsliv, hälsa och välfärd.
Författare: Mats Fahlgren, vetenskapsjournalist
Projektledare och redaktör: Annie Rosell
Referensgrupp: Kenneth Abrahamsson, Inger Jonsson,
Solweig Rönström och Ulla Wallin.
Omslag och grafisk form: Lena Eliasson/Prospect Communication AB
Omslagsfoto: Robert Ekegren Bildbyrå
Tryck: Alfa Print AB
Copyright: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS, 2009,
och författaren. Författaren svarar för innehållet i boken.
ISBN: 978-91-89602-36-6
ISSN: 1652-3199
Beställningsinformation:
Denna kunskapsöversikt kan beställas från FAS hemsida:
www.fas.se/bokhandel eller från Hellmans Förlag AB
E-post: [email protected]
Tel: 0150-78 880
Utgivare:
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS,
Box 2220, 103 15 Stockholm, tel: 08-775 40 70.
E-post: [email protected]
www.fas.se
3 | <
Innehåll
Förord >>> 6
Kap 1
Ett laddat begrepp om rädslan att bli övergiven >>> 11
Utanförskap är en riskfaktor >>> 12
Delaktighet föder ansvar >>> 13
Ett klatschigt ord >>> 15
Måste definiera vad man menar >>> 17
Utanförskapets glidande skala >>> 19
Fakta >>> 21
Kap 2
Grundbulten i välfärden är ömsesidighet
– även för dem i utanförskap >>> 22
Tre tydliga klasser >>> 23
Litar på systemet >>> 24
Inget fusk och missbruk >>> 26
”Utanförskap lika med fattigdom” >>> 27
Tysta kontraktet upphör >>> 29
”Finansvärldens excesser bakom krisen” >>> 30
Fakta 1 Forskarnas källor >>> 31
Fakta 2 Axplock ur Klassamhällets kollektiva
medvetande >>> 32
Kap 3
Barn utan hem blir utanför på många sätt >>> 33
Inga missbrukare >>> 34
Hårdnande samhällsklimat >>> 36
Bostad först! >>> 38
Byggs för lite bostäder >>> 39
Sprickor i välfärdens fasad >>> 40
”För mycket soppkök” >>> 41
> | 4
innehåll
Kap 4 Sverige polariseras: Arbetslösa i utanförskap och
tidsfattiga i ekorrhjulet >>> 43
Klyftorna ökar >>> 44
Barnen vill hjälpa till >>> 46
Vi bor mer åtskilda >>> 48
Hårdare krav på utbildning >>> 49
24-timmarsvecka skulle räcka >>> 50
Fakta Andel ekonomiskt utsatta barn >>> 52
Kap 5 Bra bemötande i vården kan bryta långtidssjukas
utanförskap >>> 53
Sjukskrivning en rättighet? >>> 54
Som en våt hund i regnet >>> 56
Vill ta eget ansvar >>> 57
Orkar inte argumentera >>> 58
Stor studie om bröstcancer >>> 60
Kap 6 Internet har minskat utanförskapet för
hbt-personer >>> 62
Avskyr Ikea-reklamen >>> 63
Virtuella toleranszoner >>> 65
Internet ger motmakt >>> 67
Nya erotiska oasen >>> 68
Uppbrott och vändpunkter >>> 69
Kap 7 Samhällsperspektiv efterlyses i forskningen om mobbning >>> 72
Vem är offret? >>> 73
Kan leda till upptrappning >>> 75
Medlingsgrupper rycker ut >>> 76
E-mobbningen är värre >>> 78
Börja nerifrån >>> 79
5 | <
Kap 8 Nya DO – en statlig grindvakt mot utanförskap >>> 81
”En politiskt lanserad term” >>> 82
Våld i familjen >>> 83
Sverige i skamvrån >>> 84
Lagen ska avskräcka >>> 85
Ett oändligt projekt >>> 87
Fakta Fyra diskrimineringsombudsmän >>> 88
Kap 9 De hjälper sig själva mot utanförskap >>> 89
Välgörande att prata ut >>> 90
Igångsättaren med i början >>> 91
Bättre psykisk hälsa >>> 92
Fattig kvinna med värk >>> 94
”Kris är ingen sjukdom” >>> 95
Litteraturlista >>> 97
> | 6
Förord
Forskning om social skiktning, marginalisering
och effekter av olika fördelningspolitiska insatser
har en lång tradition inom svensk samhällsvetenskap. Sedan slutet av 60-talet har det genomförts låginkomstutredningar, maktutredningar och välfärdspolitiska bokslut.
Idag pågår en rätt omfattande forskning om levnadsvillkor,
välfärd, utbildning, arbetsliv och hälsa – inte minst genom ett
utökat nordiskt samarbete. Pendeln går lite fram och tillbaka
rörande vilka begrepp som förekommer i debatt och forskning. Under några år var klassbegreppet på väg ut och större
uppmärksamhet kom att ägnas kön och genusfrågor eller
etnicitet, kultur och språk.
När låginkomstutredningen var aktuell för över tre decennier sedan talades det om politiska resurser och politisk
fattigdom. Idag kan man skönja en renässans för begreppet fattigdom. Samtidigt är det vanligare – och kanske mer
accepterat – att tala om ojämlikhet än om klassklyftor. En
annan utveckling gäller skiftet från betoning av omfördelning
av välfärd och levnadsresurser (redistribution) till en ökad
kenneth abrahamsson
7 | <
fokusering på erkännande och respekt för individens värde
(recognition). Identitetsfrågor och respekten för mångfald och
olika livsstilar får en ökad betydelse i samhällsutvecklingen.
Värdet av människors sociala kapital och nätverk betonas i
högre grad.
Under senare år har begreppet utanförskap präglat den
politiska debatten om arbetsliv och välfärd i Sverige. Alliansregeringens syn på begreppet utanförskap inbegriper förtidspensionerade, sjukskrivna, öppet arbetslösa, personer
i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, undersysselsatta samt
latent arbetssökande. Sammantaget rör det sig om över 1,5
miljoner individer i arbetsför ålder i Sverige. Siffrorna har
varierat något de senaste åren. Andelen sjukskrivna har
minskat kraftigt, samtidigt som andelen öppet arbetslösa eller
undersysselsatta förväntas öka kraftigt som en följd av den
globala ekonomiska krisen, med sjunkande efterfrågan. Det
politiska initiativet att reducera utanförskapet genom att öka
olika gruppers självförsörjning och delaktighet i arbetsliv och
samhälle präglade i hög grad 2006 års valrörelse.
Syftet med denna skrift är inte att analysera effekterna av
den politiken. Avsikten är att ge en översiktlig redovisning av
aktuell forskning om människors utsatthet, marginalisering
och utanförskap. Begreppet utanförskap kan ses från olika
perspektiv. En första tolkning gäller betydelsen av medborgarskap och mänskliga rättigheter. Vanliga exempel är flyktingar
och papperslösa invandrare. Att inte ha medborgerliga rättigheter och skyldigheter innebär att man i väsentliga avseenden
står utanför samhället.
En andra innebörd, och kanske den vanligaste, är ett socialt
och ekonomiskt utanförskap. Gemensamt för flertalet grup-
> | 8
förord
per som omfattas av den gängse benämningen ”utanförskap”
är att de har social inkomst, d.v.s. försörjer sig inte genom
lönearbete utan genom olika former av ersättningar knutna
till socialförsäkringarna, arbetslöshetsunderstödet eller andra
bidragsformer.
En tredje betydelse av begreppet kan vara den subjektiva
upplevelsen av att stå utanför gemenskapen. Man kan känna
sig utanför i skolan eller på en arbetsplats, till exempel därför
att man är trakasserad och mobbad. Sexuell läggning är inte
sällan orsak till diskriminering och uteslutande av olika grupper. Människor med psykisk ohälsa kan uppleva att de inte
är delaktiga i samhället och olika former av mänsklig gemenskap.
För det fjärde kan utanförskap handla om segregation i
boende eller olika former av hemlöshet. Men det finns också
ett självvalt utanförskap inom konsten, litteraturen och filmen
genom att utmana och kritisera det etablerade samhället. FAS
avsikt är inte att ge en entydig definition av begreppet utanförskap. Snarare är uppgiften att peka på olika innebörder
och spegla forskares uppfattning om begreppet.
Inte oväntat råder det olika uppfattningar om värdet av
begreppet utanförskap bland forskarna. En del av kritiken är
att begreppet är en blandning av olika företeelser och inte så
konstruktivt som utgångspunkt för forskning. Den politiska
tanken med begreppet utanförskap är att öka arbetskraftsutbudet och främja delaktighet i samhället, det som inom EU
kallas ”social inclusion”, vilket är positivt. Samtidigt kan det
finnas en risk med att ”klistra etiketten utanförskap” på människor som på grund av kronisk sjukdom, funktionsnedsättning eller arbetsskada inte kan bidra till sin egen försörjning.
kenneth abrahamsson
9 | <
Då berör man centrala värdegrundsfrågor om människovärde
och rättigheter som speglas i studier om medborgarskap och
rättvisa. Dit hör också forskning om medborgarnas tilltro till
välfärdsstaten i form av ett ömsesidigt kontrakt. Enligt sociologen Stefan Svallfors, Umeå universitet, finns i Sverige och
många andra västeuropeiska länder ett starkt stöd för en kollektivt finansierad och offentligt organiserad välfärdspolitik.
Trots detta finns det stora grupper som lever i hemlöshet
och utan tillgång till fast bostad, något som särskilt drabbar
barnen negativt, visar forskning av Hans Swärd och Gunvor
Andersson vid institutionen för socialt arbete, Lunds universitet. En stor riskgrupp i samhället är de ungdomar som inte
får fast förankring på arbetsmarknaden eller som drabbas av
ökande psykisk ohälsa menar Tapio Salonen, Växjö universitet. Hur ser vägen tillbaka till arbetslivet ut för människor
som varit långtidssjuka? Den forskning som Kristina Alexandersson bedrivit vid Karolinska Institutet pekar på att bemötandet och det individuella stödet är av större betydelse än
man trott tidigare.
Homosexuella, bisexuella och transpersoner har ofta levt
i ett dolt utanförskap, där de har riskerat trakasserier och
utestängning om de skulle ha trätt fram med sin sexuella
läggning. I sin forskning visar Sven-Axel Månsson, Malmö
högskola, att nätet har kommit att bli en erotisk frizon. Dessutom ges exempel på hur gemenskapen inom utanförskapet
förstärks genom att det, på olika sätt, är fritt fram att kritisera
den rådande normen i samhället.
Ann-Carita Evaldsson, Uppsala universitet, forskar om
mobbning och trakasserier. Hon konstaterar att e-mobbningen breder ut sig bland både barn och vuxna.
> | 10
förord
Avslutningsvis redovisar Katri Linna, ”ny” DO, vilken roll
hennes myndighet kan spela när det gäller att motverka diskriminering och utanförskap inom olika samhällsområden.
Det är FAS förhoppning att denna skrift ska bidra till reflektion över olika innebörder av begreppet utanförskap och vad
som kan göras för att öka människors delaktighet i samhället
i stort.
Kenneth Abrahamsson
Programchef
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)
11 | <
Kap 1 Ett laddat begrepp om rädslan
att bli övergiven
Det gör ont att ställas utanför. Att inte få vara med i gänget
på jobbet, i skolan eller i samhällets stora gemenskap. Men
”utanförskap” är också ett modeord med stark politisk laddning. Är det ett bra begrepp? Låt oss syna det från tre utsiktspunkter: psykologens, nationalekonomens och statsvetarens.
En av människans starkaste rädslor är att bli övergiven. Bortlämnad av sina föräldrar, uppsagd av sin
arbetsgivare, glömd av kompisarna eller sviken av samhället.
– Människan är ju en social varelse och vissa av oss kan
göra nästan vad som helst för att få komma in i eller tillhöra
en grupp. De allra flesta människor vill till varje pris undvika
att lämnas ensamma, säger Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi, psykiater och författare.
Fast begreppet ”utanförskap” använder hon sällan själv,
hon tycker att det är för oprecist.
– Vi är alla utanför, i något sammanhang. Däremot talar
man inom psykologin om ingrupps- och utgruppsfenomen,
alltså ett insorterande i ”vi och dom”, säger Åsa Nilsonne.
> | 12
ett laddat begrepp om rädslan att bli övergiven
Sådana insorteringar gör människan snabbt och ibland automatiskt, oftast utan att tänka på det. Vi skapar en ingrupp
och inom den respekterar vi medlemmarna och deras kunskaper och följer etiska och moraliska regler för alla i gruppen.
– Utgruppen värdesätter man inte alls på samma sätt, man
respekterar dem inte som enskilda individer och bryr sig inte
om deras kunskaper. Om det till exempel finns en regel om att
inte döda andra, kanske den tillämpas enbart på ingruppen.
Utgruppen däremot får man gärna ha ihjäl!
Utanförskap är en riskfaktor
Studier bland psykiatriker tyder på att de kan se på sina
patienter olika, utifrån om dessa tillhör läkarens ingrupp eller
utgrupp.
– Det verkar faktiskt som att vi ställer andra typer av diagnoser beroende på om vi uppfattar att patienten är en ”vi”
eller en ”dom”, säger Åsa Nilsonne och påpekar att människor som inte har en grupp runt omkring sig är psykologiskt
utsatta.
– I den bemärkelsen kan man säga att utanförskap är en
riskfaktor för både psykisk och fysisk ohälsa, säger Åsa
Nilsonne.
Hon påminner om den israeliske sociologiprofessorn Aaron
Antonovsky, som studerade judiska kvinnor som överlevt
nazisternas förintelseläger. Hans rön låg till grund för teorin
om salutogenes, de hälsobringande faktorerna som ett resultat
av Kasam, (Känsla av sammanhang). Det vill säga att livet ska
vara begripligt, hanterbart och meningsfullt, då har vi lättare
att vara vid god hälsa. Och där är gemenskapen med andra
viktig.
mats fahlgren
13 | <
– Även om man känner samhörighet i en religion eller annan övertygelse så är ju oftast andra människor involverade.
Jag har svårt att tänka mig Antonovskys ”sense of coherence”
utan andra människor, säger Åsa Nilsonne.
Hon har bott utomlands i långa perioder, bland annat i
Afrika, och tror inte att Sverige är ett land med särskilt stort
utanförskap.
– Snarare tvärtom. Vi har ju åtminstone hittills haft en förhållandevis homogen befolkning om man jämför med andra
länder, som Kenya och Etiopien, där olika folkgrupper tävlar
om makten och där förlorarna upplever sig marginaliserade,
säger Åsa Nilsonne.
En sådan marginalisering kan vara mycket splittrande för
ett samhälle.
– Den grupp som står utanför makten kan uppleva att de
inte har samma möjligheter som de andra att utbilda sig eller
få arbete, man upplever att man inte är i samma båt.
– Jag tror att det är till väldigt stor nackdel för ett land när
befolkningen inte upplever att alla är med i samma projekt,
att ”vårt land är vårt projekt”. Då får man ett utanförskap
hos dem som upplever att ”nån annan” sitter vid makten och
får vinsterna, säger Åsa Nilsonne.
Hon tror dock att Sverige varit relativt förskonat från
sådan splittring, här har väldigt många kunnat känna sig
delaktiga.
Delaktighet föder ansvar
– Och när vi känner oss delaktiga är vi också beredda att ta
ansvar och göra det där lilla extra, till exempel att låta bli att
skräpa ner ute för att man känner att ”det är ju mitt torg och
> | 14
ett laddat begrepp om rädslan att bli övergiven
min park”, säger Åsa Nilsonne.
Som psykiater känner hon ett särskilt ansvar för de psykiskt sjuka, som ofta hamnar utanför.
– Inte nog med att de drabbas av schizofreni eller någon
annan sjukdom, de blir dessutom uteslutna ur den sociala
gemenskapen eller ställda till svars för sin sjukdom på ett sätt
som oftast inte är fallet när det gäller kroppsliga sjukdomar,
säger Åsa Nilsonne.
– De får ett sekundärt problem i att inte uppskattas som
fullvärdiga gruppmedlemmar. Och det gör det ännu svårare
för dem att fungera.
– Därför ser jag som min uppgift att minska det utanförskap som många patienter drabbas av. Alltså att göra psykisk
sjukdom mer begriplig för dem som inte är sjuka, att påverka
människors attityder gentemot folk som är psykiskt sjuka,
säger Åsa Nilsonne.
Historiskt kommer begreppet utanförskap från engelskans
”social exclusion”, främst använt inom sociologin. Men i den
offentliga debatten fanns ordet knappt för 15 år sedan.
En sökning i den stora tidningsdatabasen Mediearkivet ger
en enda träff år 1990. Tio år senare, år 2000, har det ökat
till 744 träffar och för 2008 får man hela 3 696 träffar, alltså
antalet artiklar där ordet utanförskap nämns.
En bidragande orsak till begreppets ökade frekvens är
Folkpartiets lansering av ”Utanförskapets karta”. De miljonprogramsområden som tidigare kallats ”nationella utvecklingsområden” döptes här till ”utanförskapsområden”.
Men det verkliga uppsvinget kom när de borgerliga allianspartierna lanserade kampen mot utanförskapet på bred front i
valrörelsen 2006. Att ”återupprätta arbetslinjen och bekämpa
mats fahlgren
15 | <
utanförskapet på arbetsmarknaden” var alliansens viktigaste
löfte.
Hur mäts då utanförskapet i Sverige? SCB har massor av
siffror som kan användas, beroende på exakt vad man vill
mäta, till exempel sjukdom, fattigdom, valdeltagande eller
arbetslöshet.
Dock ingen kolumn som heter just ”utanförskap”.
Så när arbetsmarknadsdepartementet konstaterar att det
under november 2008 fanns 1 438 978 personer i utanförskap, var det en blandning av medborgare som var öppet
arbetslösa, deltog i arbetsmarknadspolitiska program, var
latent arbetssökande, undersysselsatta, hade sjukpenning eller
förtidspension. Allt omräknat till ”helårsekvivalenter”.
Men att räkna på det viset innebär att även personer som
är korttidsarbetslösa eller korttidssjuka anses tillhöra utanförskapet, till exempel den som ligger hemma med influensa i
två veckor. En som är mycket kritisk till regeringens tolkning
av utanförskapet är Bertil Holmlund, professor i nationalekonomi i Uppsala.
Ett klatschigt ord
– Ett mycket diskutabelt mått. Utanförskap är ett klatschigt
ord, så man förstår att det är populärt. Men om man börjar
gräva i hur det räknas fram och vad det egentligen betyder, så
är det ett gungfly, säger Bertil Holmlund.
Han har länge irriterats av hur slarvigt arbetslöshetsbegrepp används i debatten och när regeringen påstod att ”utanförskapet i Sverige trendmässigt har ökat”, reagerade han.
– Det är ett väldigt tvivelaktigt påstående med tanke på
att sysselsättningen trendmässigt har ökat. Om man tittar på
> | 16
ett laddat begrepp om rädslan att bli övergiven
data är det snarare ”innanförskapet” som har ökat, nämligen
välfärdstatens ersättningar till en allt större arbetskraft, där
ju folk då och då är sjuka eller arbetslösa, säger Bertil Holmlund.
Han tog upp saken i en debattartikel i Upsala Nya Tidning
sommaren 2008:
”Utanförskap” ger associationer till långvarig frånvaro
från förvärvsarbete och det är så den politiska retoriken ofta
formuleras. Men det ”utanförskap” som mäts är ett hopkok
av kortvarig och långvarig frånvaro från arbete, till exempel
korttidsfrånvaro, långvarig arbetslöshet och förtidspensioneringar. ”
– Det är principiellt fel att försöka tolka framgångar på
arbetsmarknaden med hjälp av socialförsäkringssystemen. Det
kan manipuleras för politiska syften, till exempel kan man
ju lättare nå målet ”minskat utanförskap” genom att införa
restriktioner för socialförsäkringarna, säger Bertil Holmlund.
Han påpekar att de skärpta reglerna för A-kassa och sjukersättning förmodligen kommer att ”minska utanförskapet”
rent automatiskt.
– Färre personer kommer att få sjukpenning och A-kassa,
men det betyder inte nödvändigtvis att människor blivit
friskare eller att sysselsättningen ökat. Att ”utanförskapet
minskar” på det sättet är en rent mekanisk effekt, säger Bertil
Holmlund.
I regeringens utanförskapsbegrepp ryms inte all arbetslöshet i Sverige, enbart den som omfattas av ersättning från
samhället.
– Så egentligen är det en trygghet, ett innanförskap, man
mäter här. Att beskriva all frånvaro från arbete som kompen-
mats fahlgren
17 | <
seras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemen som ”utanförskap” gränsar till missbruk av modersmålet, tycker Bertil Holmlund.
Frågan är då vad man bör använda för term i stället. Bertil
Holmlund anser att flera väletablerade begrepp från arbetsmarknadsstatistiken i Sverige och andra länder är betydligt
bättre:
– Arbetslöshet, till exempel. Ett långt ifrån perfekt och ibland kritiserat mått, men trots allt välgrundat, för det omfattar folk som vill ha arbete men som inte kan få det. Och det
finns rimliga konventioner som går långt tillbaka i tiden om
hur man ska mäta arbetslösheten.
Måste definiera vad man menar
– Andra mått är sysselsättningsgraden, eller andelen i arbete,
där man tagit bort sjukfrånvaron. De tre täcker det viktigaste,
säger Bertil Holmlund.
Men arbete och pengar är ju inte det enda i livet. Det finns
så många fler utanförskap, till exempel att vara kroniskt sjuk,
funktionshindrad eller att stå utanför språket och kulturen, de
sociala sammanhangen och politiken.
– I gränslandet mellan sociologi och statskunskap talar
man om ”social exclusion” och dess samvariation med ”political exclusion”, säger Per Strömblad, fil dr i statskunskap och
forskare vid Institutet för Framtidsstudier.
– I praktiken kan det innebära att ekonomisk fattigdom
”spiller över” i politisk fattigdom, till exempel att folk som
har svårt att göra sig gällande på arbetsmarknaden också har
svårt att göra sin röst hörd i demokratin.
Per Strömblad roade sig med att googla på ”politiskt
> | 18
ett laddat begrepp om rädslan att bli övergiven
utanförskap” och kunde konstatera att en skrift av honom
själv kom upp som tredje träff, men säger att han inte brukar
använda begreppet i sin forskning.
– Det är ett tacksamt rubrikord när man ska resonera populärvetenskapligt. Men forskningsmässigt lämnar det en hel
del att önska: Vad är det som ska mätas? Och utanför vadå?
– Om man ska använda begreppet i vetenskapliga studier,
måste man raskt definiera vad man menar. Inom mitt fält
handlar det oftast om relativa skillnader i politisk delaktighet
av olika slag, säger Per Strömblad.
Han forskar om politiskt engagemang, integration och
föreningslivets betydelse för demokratisk delaktighet.
Inom det fältet finns, som han säger, ”tonvis med politisk
och sociologisk beteendeforskning” som visar att vissa grupper regelmässigt har sämre möjligheter att göra sina röster
hörda i samhället.
– I alla demokratiska länder finns hur mycket data som
helst om betydande klyftor mellan högutbildade höginkomsttagare och lågutbildade arbetslösa. Och det gäller både
faktiska möjligheter att göra sig gällande och psykologiska
resurser, som till exempel politiskt självförtroende, säger Per
Strömblad.
Enligt SCB:s undersökningar av levnadsförhållandena
(ULF) betecknades i början av 2000-talet 1,5 procent av Sveriges befolkning i åldrarna 16–84 år som ”politiskt apatiska”.
Det betyder att man inte röstar i allmänna val och inte skriver
insändare, inte deltar i manifestationer, överklagar myndighetsbeslut eller lyssnar när andra pratar politik.
mats fahlgren
19 | <
Utanförskapets glidande skala
I procent låter det inte mycket, men det blir trots allt cirka
100 000 personer som är ”politiskt apatiska.” Är det för
många? Var går gränsen för utanförskap? När står man utanför demokratin? Här är vi inne på en glidande skala, där det
är svårt att säga vad som är mycket eller lite. (I Folkpartiets
rapporter Utanförskapets karta är ett av kriterierna ”mindre
än 70 procents valdeltagande”. Om det tillämpades i USA,
skulle hela nationen bli ett utanförskapsområde).
– Om vi kallar det utanförskap, halkar man lätt in på en
relativ – inte en absolut – definition. Så om man konkret ska
forska om politiskt utanförskap bör man skilja mellan faktiska aktiviteter och passiv delaktighet, säger Per Strömblad.
Aktiviteterna är till exempel att rösta i allmänna val samt
olika politiska aktiviteter mellan valen, som att delta i demonstrationer, konsumentbojkotter eller skriva på upprop.
Alla utnyttjar inte demokratin för att försöka påverka samhällsordningen, även om de har goda möjligheter. Massor av
resursstarka personer går aldrig med i demonstrationer eller
överklagar beslut. Inte för att de inte kan, utan för att de inte
anser sig behöva det. Men det betyder inte att de befinner sig i
politiskt utanförskap.
– Därför finns det en poäng i att också ha ett passivt delaktighetsbegrepp, som har med politiskt intresse och självförtroende att göra, synen på den egna förmågan att vara delaktig i
samhället, säger Per Strömblad och tar ett konkret exempel:
Högutbildade småbarnsföräldrar som är ganska nöjda
med skolan, men så snart det blir problem, raskt ringer upp
rektorn och klagar välformulerat. Eller drar igång ett upprop
eller arrangerar en manifestation.
> | 20
ett laddat begrepp om rädslan att bli övergiven
– Den typen av människor har ju ett högt politiskt självförtroende, en tillit till sin förmåga. Men för det mesta ser
de inget behov av att delta i politiska aktiviteter, eftersom
”hälsan tiger still”, säger Per Strömblad.
– Ska man problematisera ytterligare, kan man skilja mellan den egna förmågan och förtroendet för systemet. De två
faktorerna hänger delvis ihop men inte alltid.
En person kan ha en positiv syn på den egna förmågan,
men en ganska negativ syn på det politiska systemets förmåga
att ta intryck av medborgarnas krav.
– Bäst förutsättningar för aktivitet torde vara vid högt
förtroende i båda avseendena. Man ser ljust på möjligheterna
för folk i allmänhet att lyckas och man tror särskilt gott om
de egna möjligheterna, säger Per Strömblad.
Då är två viktiga psykologiska hinder övervunna och personen ser ett behov av att aktivera sig politiskt – i stället för
att sitta i passivt utanförskap.
Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi, vid
Karolinska institutet, psykiater och författare.
Bertil Holmlund, professor i nationalekonomi,
Uppsala universitet.
Per Strömblad, fil. dr i statskunskap,
Institutet för framtidsstudier.
mats fahlgren
21 | <
Fakta
Regeringen har fått kritik av Riksrevisionen för sin hantering av
begreppet utanförskap. I en granskningsrapport från december
2008 heter det att regeringens begrepp saknar en tydlig definition
och att målet om ett minskat utanförskap ”inte uppfyller de krav
som finansutskottet ställt upp för målvariabler”.
Granskningen omfattar de ekonomiska propositionerna för
åren 2007, 2008 och 2009. Riksrevisionen skriver att ”regeringens
redovisning av utanförskapet i de ekonomiska propositionerna är
otydlig i flera avseenden”.
”Exempelvis är det inte alltid tydligt om det rör sig om helårsekvivalenter eller fysiska personer när storleken på utanförskapet
diskuteras. Den beskrivning som ges av begreppet blir därför lätt
att missförstå.”
Riksrevisionen anser att det finns ett behov av att precisera
målet för sysselsättningspolitiken: ”Genom att använda sig av ett
otydligt mål riskerar regeringens styrning att leda till felprioriteringar inom sysselsättningspolitiken.”
> | 22
Kap 2 Grundbulten i välfärden är
ömsesidighet –även för dem i
utanförskap
Stödet för välfärdsstaten är mycket starkt i Sverige, både från
dem som står utanför och innanför tryggheten.
Men stödet är villkorat: Tydliga regler, inget fusk och staten
måste infria sina löften. Annars gäller inte det ”tysta kontraktet” mellan stat och medborgare.
– I stora drag har en omfattande, kollektivt finansierad och offentligt organiserad välfärdspolitik ett
mycket starkt opinionsstöd. Det gäller i synnerhet i Sverige,
men även i de flesta andra europeiska länder, säger Stefan
Svallfors, professor i sociologi vid Umeå universitet.
Han har under många år bedrivit forskning om våra attityder till den gemensamma välfärden.
– När det gäller synen på välfärdsstatens storlek, dess
finansiering och hur stora de offentliga utgifterna ska vara,
ser vi nästan ingen skillnad alls mellan de ”inneslutna” och de
”uteslutna”, till exempel mellan dem som har arbete och de
arbetslösa, säger Stefan Svallfors.
Ända sedan 80-talet har han studerat våra attityder till ar-
mats fahlgren
23 | <
bete, marknad, välfärd och familj – och inte bara svenskarnas.
I de internationella undersökningarna ESS (European Social
Survey) och ISSP (International Social Survey Program) har
Svallfors och hans kollegor samlat in och analyserat massor
av data kring medborgarnas syn på de här viktiga samhällsfrågorna.
Svallfors konstaterar alltså att skillnaderna i attityder mellan de marginaliserade och icke-marginaliserade är mycket
små.
Tre tydliga klasser
– Klasskillnaderna är mycket, mycket större. Klass är fortfarande en av vårt samhälles centrala konfliktlinjer, säger Stefan
Svallfors, som i dagens Sverige ser tre tydliga klasser som alla
utgår från anställningsformen: Företagare, högre tjänstemän
samt arbetare.
I de här frågorna följer attitydskillnaderna alltså klasstillhörigheten, inte utanförskapet. Bland dem som står utanför
arbetsmarknaden finns till exempel inget stort och utbrett
missnöje med att ”behöva försörja” dem som inte har ett
arbete.
– De ”marginaliserade” är grupper som inte betraktas som
udda, vare sig av dem själva eller av folkflertalet. Utan det
handlar om folk som har otur i livet, men i övrigt är som folk
är mest, säger Stefan Svallfors.
Han säger att synen på utanförskapets grupper som personer som det dels är synd om, dels måste ta sig i kragen för att
hamna innanför igen, har svagt stöd i forskningen.
– Den debatten får mer betraktas som ett politiskt försök
att installera en ny skiljelinje om vad som är viktigt i samhäl-
> | 24
grundbulten i välfärden är ömsesidighet
–även
för
…
let. Och det är ju ett helt legitimt politiskt entreprenörskap,
men i det här fallet har det inget vidare stöd i forskningen om
attityderna, säger Stefan Svallfors.
Tidigare teorier i forskningen har utgått från att vi antingen
är egoister som låter egenintresset styra i de här frågorna eller
också att vi är altruister (den som hjälper utan att ha något
egenintresse av det) som bygger våra ställningstaganden på
vad som är bra för samhället i stort.
– Men nu vill vi komma bortanför de två modellerna, för
ingen av dem stämmer särskilt bra. I stället är det framför allt
reciprociteten (ömsesidigheten) som är grundbulten i välfärdsystemet och hur folk tänker kring det, säger Stefan Svallfors.
Ömsesidigheten innebär att medborgarna räknar med att
staten verkligen utför de motprestationer som utlovats.
Litar på systemet
– Tidigare har man tänkt sig att ömsesidigheten måste vara av
samma slag och i samma valuta, alltså att jag ger dig 100 kr
idag och får tillbaka 100 kr i morgon.
– Men riktigt så är det inte, visar ny reciprocitetsforskning.
I stället är jag beredd att betala till systemet idag, men då förväntar jag mig att systemet ska finnas där imorgon, för såna
som mig.
– Och jag är beredd att betala för den som inga pengar har
idag, men då förväntar jag mig att den personen gör så gott
han kan, försöker få ett jobb, få ordning i sitt liv och tar itu
med de problem som kan finnas.
– Men om den reciprociteten inte finns – om jag betalar idag,
men inte tror att jag ska få tillbaka i morgon – då faller hela
systemet. För ingen vill bli exploaterad, säger Stefan Svallfors.
mats fahlgren
25 | <
Denna känsla för rättvisa, att inte bli exploaterad, är så
stark att den syns i våra hjärnor vid undersökningar med
MRI-kameror, magnetresonans.
– På en rent neurologisk nivå tycker vi oerhört illa om att
bli exploaterade. Vi vill att saker och ting ska vara rättvisa,
och belöningssystemet i hjärnan reagerar tydligt positivt på
rättvisa.
Vad gäller teorierna om ömsesidighet kan man urskilja två
slags system, dels en ”vi och dom-modell”, där några betalar
och andra får bidragen.
– I ett sånt system blir frågan om personerna som får
bidragen är förtjänta att få dem. Gör de så gott de kan? Är de
lata, fuskar de, utnyttjar de oss? Eller är de ”såna som vi”, att
de försöker ta sig ur sin svåra situation?
Men i ett mer generellt välfärdssystem, av skandinavisk
modell, där den stora frågan är ”Hur ska vi lösa våra gemensamma problem?” blir ömsesidigheten av ett annat slag:
– Då bidrar jag till systemet men förväntar mig att det ska
finnas där när jag eller min bror eller syster behöver det.
– Hotet mot den reciprociteten kommer om folk börjar
tvivla på att systemet inte är hållbart: Jag betalar in pensionspengar, men kommer det att finnas några pensionssystem kvar
när jag blir pensionär?
Sedan kan man fråga sig hur brett och omfattande detta
gemensamma ”vi” kan vara.
– Traditionellt har det handlat om välfärdsstaten i nationalstatens ram. ”Vi” är alltså vi svenskar. Men nu är systemen
mycket porösare, delar av välfärdspolitiken ligger på EUnivå, migranter flyttar runt mellan länder och har rätt till viss
välfärd – men inte allt. Detta har gjort att gränsdragningen
> | 26
grundbulten i välfärden är ömsesidighet
–även
för
…
mellan vilka som är med och inte med i systemet har blivit
mycket svårare, säger Stefan Svallfors.
Inget fusk och missbruk
Det är en sanning med modifikation att svenskarna ställer
upp för sina välfärdssystem i alla väder. Stödet är snarare ett
villkorligt samtycke:
– Folkflertalet är berett att finansiera välfärden kollektivt
under vissa förutsättningar: Inte för mycket fusk och missbruk och vi vill veta att systemen faktiskt kommer att fungera. Annars finns det ingen ömsesidighet och då känner vi oss
exploaterade, säger Stefan Svallfors.
– Det har alltid funnits en stor misstänksamhet om att en
massa människor fuskar, snyltar och missbrukar välfärden.
Och det finns också en ganska utbredd skepsis om huruvida
systemen kommer att fungera, framför allt pensionssystemet,
där en ganska stor andel av svenskarna uttrycker farhågor.
Frågan om hur mycket det fuskas med sjukersättning eller
föräldrapenning fanns nästan inte i den offentliga debatten
tills för några år sedan. Idag är det livligt omtvistat.
– Den debatten är potentiellt sett förödande för välfärdsstaten, för om flertalet människor får en uppfattning om att det
pågår ett omfattande fusk och missbruk – då är välfärdsstaten
illa ute, säger Stefan Svallfors.
Han är själv ganska skeptisk till begreppet utanförskap
och kan inte minnas att han använt sig av det i sin forskning. Han tycker att begreppet skulle kunna användas på ett
meningsfullt sätt, men i så fall om extrema former av social
uteslutning, det som fattigdomsforskarna kallar ”catastrophic
rupture”.
mats fahlgren
27 | <
– Alltså något som gör att man på ett dramatiskt sätt blir
utesluten och inte längre kan delta i samhällets aktiviteter och
ett normalt socialt liv, beroende på extrem fattigdom, svåra
funktionshinder eller vad det kan vara.
– Problemet med såna här begrepp är att när man utlyser
forskningsprogram om utanförskap eller ”social exclosure”,
kommer många opportunistiska forskare på att de minsann
också sysslar med utanförskap och vill ha del av pengarna.
– Man ska aldrig underskatta opportunismen i forskarsamhället, säger Stefan Svallfors med ett skratt och berättar att
han en gång såg en studie om utanförskapet bland brittiska
piloter.
”Utanförskap lika med fattigdom”
– Då kände jag att det var lite för mycket. Det handlade om
att piloterna kände sig ensamma på långflygningar. Det är
klart att det kan definieras som utanförskap också, men det
känns meningslöst.
– Om man ska vara elak, är väl ”utanförskap” ett sätt att
prata om fattigdom utan att behöva det ordet, eftersom det
är så politiskt laddat. Man kan kritisera fattigdomsbegreppet också, men det är ändå mycket bättre och mer precist än
”utanförskap”. Och vill man studera ensamhet eller sociala
nätverk, så täcker väl de orden in vad det handlar om.
– Utanförskap är för mig ett mycket starkare ord. Att
använda det för någon som varit arbetslös i tre månader men
i övrigt har ett fungerande liv, det blir fel.
– För att inte tala om när man räknar in dem som varit
sjukskrivna från jobbet i två veckor, det blir ju förryckt.
Men det politiska utanförskapet har Stefan Svallfors ägnat
> | 28
grundbulten i välfärden är ömsesidighet
–även
för
…
sig åt. I boken The Political Sociology of the Welfare State,
som han var redaktör för, konstateras att det finns ett klart
samband mellan att tillhöra en social riskgrupp och att hamna
i politisk alienation, det vill säga att inte bry sig om politiken
därför att man tror att den ändå inte går att påverka.
Av sex undersökta länder (Belgien, Tyskland, Storbritannien, Nederländerna, Norge och Sverige) fanns detta samband
i samtliga länder. Och det var allra starkast i Sverige, något
som förklaras med att förväntningarna här är så högt ställda
att nedskärningar inom välfärden skapar extra stora besvikelser och känslor av att ha blivit lurade av staten.
Stefan Svallfors har också utforskat begreppet moralisk
ekonomi (moral economy). Det myntades av den brittiske historikern E P Thompson, som forskade kring de återkommande brödupproren i England på 1700-talet. Vid prishöjningar
”ockuperades” brödet och såldes på torget till vanliga priset.
E P Thompson ville veta vad som drev människorna bakom
de folkliga upproren och fann att det fanns ett tyst kontrakt
mellan de styrande och de underordnade, ett system av föreställningar om vad man kunde förvänta sig i samhället.
– När folket uppfattade att det här kontraktet hade brutits
av de styrande, att det plötsligt inte gällde längre, då flammade brödupproren upp, berättar Stefan Svallfors.
Idag anser många forskare att våra dagars samhällen också
inrymmer en moralisk ekonomi, med tysta kontrakt mellan
staten och folket. Stefan Svallfors har själv avhandlat det i
böckerna Välfärdsstatens moraliska ekonomi och Klassamhällets kollektiva medvetande.
mats fahlgren
29 | <
Tysta kontraktet upphör
– Nu är vi ju inte längre egendomslösa bönder som styrs av en
icke-vald elit. Men vi har en massa föreställningar om vad vi
har rätt till och vad vi är skyldiga till.
– Och när vi upplever att det där tysta kontraktet inte gäller längre – då blir vi inte glada.Â…
Stefan Svallfors anser att mycket forskning idag helt oproblematiserat utgår från att människors åsikter om skatter
och välfärdspolitik har med deras egenintresse att göra, en
mekanism som kallas ”rational choice” och kan sägas vara en
motsats till ”moral economy”.
– Alltså om du löper stor risk att bli arbetslös, så gillar du
A-kassan och om du har låga inkomster vill du att löneskillnaderna ska utjämnas. Jag ifrågasätter inte att de mekanismerna finns, men de är inte dominerande på det här området.
Utan det dominerande är: vad har man rätt att förvänta sig av
systemet?
Vad förväntar vi oss då? Och vad tycker vi är rättvist? I boken Klassamhällets kollektiva medvetande har Stefan Svallfors
analyserat svenskarnas åsikter och jämfört dem med USA,
Storbritannien och Tyskland. (Exempel ur det stora statistikmaterialet finns i faktarutan efter artikeln).
När vi träffas i Umeå en vintervit novemberdag har den
globala finanskrisen varit igång ett tag och recession hotar
i många länder, men det är fortfarande oklart hur allt kommer att slå mot den gemensamma ekonomin. Frågan är om vi
snart får en ny välfärdskris.
– Ja, den kommer väl så småningom, säger Stefan Svallfors.
– Fast den nuvarande krisen har andra källor än den på
1990-talet. Den här kommer renodlat från finansmarknader-
> | 30
grundbulten i välfärden är ömsesidighet
–även
för
…
na och rullar in i en ekonomi och en statsfinansiell situation
som egentligen är ganska god. Så det är inte säkert att den får
samma effekter som på 90-talet, då budgetarna var i underskott redan när krisen slog in, säger Stefan Svallfors.
Men när den finansiella krisen går över i en realekonomisk
kris, tusentals människor förlorar sina jobb och slutar betala
skatt, stat och kommuner får minskade intäkter men ökade
utgifter för stöd till de arbetslösa – då hotar nya underskott i
de offentliga budgetarna.
– Och då går det fruktansvärt fort. Det kan se ut som om
allt är lugnt och budgetarna är i ordning, men det går otroligt
fort utför eftersom arbetslösheten slår både på intäkts- och utgiftssidan samtidigt. Så det kommer nog inte att bli så skojigt
de närmaste åren, säger Stefan Svallfors.
”Finansvärldens excesser bakom krisen”
Den stora frågan för Stefan Svallfors och hans forskning blir
då vad den nya krisen får för effekter på vad folk tänker och
tycker om välfärden.
– Resultatet från 90-talskrisen tyder på att det faktiskt blir
en ökad uppslutning kring välfärdssystemen i kristider. Jag
kan föreställa mig att den effekten blir ännu tydligare nu, för
på 90-talet fanns argumentet att krisen till viss del var orsakad av att välfärdsstaten var för stor och skatterna för höga.
– Nu är det helt uppenbart att källan till krisen inte är en
för stor offentlig sektor. Krisen har uppstått i det finansiella
systemets olika excesser, och det tror jag kan ge ett ännu starkare stöd för välfärdstaten.
mats fahlgren
31 | <
– Men det vet vi inte ännu. Kanske om två år, när vi
förhoppningsvis fått svar på nästa ESS-studie, säger Stefan
Svallfors.
Stefan Svallfors, professor i sociologi, Umeå universitet.
Fakta 1 Forskarnas källor
Källor som Stefan Svallfors och hans kollegor använder:
ESS (European Social Survey) går ut vartannat år i ett 30-tal
europeiska länder. Mellan 2 000 och 3 000 personer i varje land
intervjuas i cirka en timme om välfärd, arbete, jämställdhet, invandring, media, medicinanvändning och mycket annat. Belönades
2006, som första samhällsvetenskapliga forskningsprojekt, med
det prestigefyllda Descartes-priset på 200 000 Euro av EU-kommissionen.
ISSP (International Social Survey Program) är en motsvarighet
till ESS som genomförs även utanför Europa. Startade i mitten av
80-talet och gör årliga mätningar i 45 deltagande länder.
ULF (SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden) är besöksintervjuer med ett stort urval, cirka 7 500 svenskar i åldrarna
16–84 år. Olika undersökningsteman återkommer med åtta års
mellanrum.
> | 32
grundbulten i välfärden är ömsesidighet
–även
för
Fakta 2 Axplock ur
”Klassamhällets kollektiva medvetande”
Legitima inkomstskillnader: Genomsnittssvensken anser att
näringslivets toppar bör tjäna nästan tre gånger så mycket som
arbetargrupperna. I USA anser man att toppcheferna bör tjäna sju
gånger så mycket.
Ja, det bör absolut vara offentliga myndigheters ansvar att …
Sverige Storbritannien Tyskland USA
….se till att alla som
vill ha ett arbete får det: 35 %
29 %
28 %
14 %
hålla prisutvecklingen
under kontroll:
45 %
44 %
23 %
25 %
svara för hälsooch sjukvård:
71 %
82 %
51 %
39 %
upprätthålla en hygglig
levnadsstandard för
de arbetslösa:
39 %
29 %
17 %
13 %
…skapa hyggliga boendeförhållanden för dem
som inte själva har råd: 27 %
37 %
20 %
20 %
Ja, det är rättvist att människor med höga inkomster kan …
köpa bättre sjukvård
än vad människor med
låga inkomster kan:
10 %
41 %
12 %
28 %
köpa bättre utbildning
för sina barn än vad
människor med låga
inkomster kan:
11%
44 %
12 %
32 %
Källa: Klassamhällets kollektiva medvetande av Stefan Svallfors.
…
33 | <
Kap 3 Barn utan hem blir utanför
på många sätt
Flickan som står och säljer de hemlösas tidning Aluma
utanför ett snabbköp i Lund är i 20-årsåldern. En student
som arbetar ideellt för de hemlösa, tänker jag. För den unga,
propra flickan kan väl inte vara hemlös? Men det är hon. Och
i dagens Sverige vräks barnfamiljer.
– Jo, idag kan de hemlösa se ut på alla sätt, de är ingen enhetlig kategori alls, säger Hans Swärd, professor
i socialt arbete vid Socialhögskolan, Lunds universitet.
Han konstaterar att hemlöshetsbegreppet är besvärligt,
ett av de begrepp som ibland kallas ”flytande signifikanter”,
alltså att vi själva tolkar bilden av vilka de hemlösa är utifrån
egna åsikter och kulturella och politiska erfarenheter.
– Idag behöver de hemlösa inte alls vara uteliggare, luffare,
alkoholister eller trashankar. De kan vara både välartikulerade och socialt kompetenta och ingen kan se på dem att de
saknar bostad, säger Hans Swärd.
Det är en solig oktoberdag 2008 som jag är i Lund för att
intervjua Hans Swärd, 80 år efter ”landsfadern” Per Albin
> | 34
barn utan hem blir utanför på många sätt
Hanssons berömda tal om Folkhemmet. Nu får jag veta att
i dagens folkhem vräks familjer med mellan 1 000 och 1 500
barn per år. Sådant förekom inte för 15–20 år sedan. Och det
borde inte få ske.
– Egentligen har barnfamiljerna ett lagligt skydd; de ska
inte vara utan hem. Det stadgar FN:s barnkonvention som
Sverige har ratificerat och i Socialtjänstlagen står att man har
rätt till en skälig levnadsnivå, säger Hans Swärd och visar ett
diagram över utvecklingen i Malmö kommun. Där förekom
mycket få vräkningar av barnfamiljer så sent som i början på
90-talet.
– Det började i slutet av 90-talet, så det är ett relativt nytt
fenomen i Sverige, säger Hans Swärd.
Tillsammans med professorskollegan Gunvor Andersson
har han skrivit boken Barn utan hem, baserad på ett FASprojekt med samma namn. De avslöjade att det år 2004 fanns
800 hemlösa barn enbart i Malmö. Inte gatubarn som saknar
tak över huvudet, men barn som lever med föräldrar som saknar ett fast hem. Nödlösningarna blir att bo hos vänner och
släktingar, på campingplatser och vandrarhem eller hotell eller
kategoriboenden som socialtjänsten ordnar.
Inga missbrukare
Med hjälp av enkäter och intervjuer undersökte Swärd och
Andersson 30 av de hemlösa familjerna, med sammanlagt
67 barn. Inga av föräldrarna var missbrukare, inga hade fast
jobb, samtliga var födda utomlands. Den vanligaste orsaken
till hemlösheten var att hyresvärdarna inte accepterade socialbidrag som enda inkomstkälla.
Men vräkning kan också vara ett skäl till hemlöshet. Siff-
mats fahlgren
35 | <
rorna är osäkra, men uppemot 1 500 barn per år tvingas alltså
vara med om att familjen vräks från sin bostad. Förutom den
hemska upplevelsen att köras bort från sitt hem och att leva
otryggt ”i kappsäck” under lång tid, drar barnen på sig känslor av skuld och skam och hamnar utanför på många sätt.
– I våra intervjuer med barnen märkte vi att det ofta var en
mycket traumatisk upplevelse att bli vräkt. En del barn tyckte
till och med att det var deras fel: ”Om vi inte hade skrikit och
bråkat så mycket hade vi inte blivit vräkta.”
– Många blir utanför också i skolan, de vågar inte berätta
hur de bor för kamraterna. Och de hamnar utanför en viktig
social gemenskap när de bor i kategoribostäder, ihop med
människor med liknande bekymmer, säger Hans Swärd.
Tonåringar som intervjuats – några av dem har väntat på
ett riktigt hem i fem år – vittnar om trångboddhet som gör det
svårt att läsa läxor, att det är pinsamt, de skäms, bjuder aldrig
hem kamrater, berättar inte att de bor i ”socialens lägenhet”
i ett otryggt område. De känner sig utanför och vill vara som
en ”vanlig” familj – ha ett hem.
”Fattigdomen gör sig påmind. Organiserade fritidsaktiviteter var det inte tal om. Det fanns de som mådde mycket
dåligt, hade varit deprimerade, haft självmordstankar, hade
druckit alltför mycket, hade kommit in i kriminalitet”, skriver
Hans Swärd och Gunvor Andersson.
Deras forskning var ett pionjärarbete, dittills hade inga
svenska forskare intresserat sig för hur de hemlösa barnens
utanförskap såg ut. Deras rapport ledde till att barnen synliggjordes och till att Socialstyrelsen i sina återkommande mätningar av hemlösheten numera även räknar in barnen.
Socialstyrelsens senaste undersökning (2005) uppskattar att
> | 36
barn utan hem blir utanför på många sätt
det finns 17 800 personer som är hemlösa i Sverige.
– Det är ganska många, i ett land som i decennier har hävdat hemmets betydelse, att ingen ska ställas utanför, konstaterar Hans Swärd.
De allra flesta hemlösa lever i storstäderna, men problemet
finns i hela 98 procent av landets kommuner. I Barn utan hem
tecknas bakgrunden:
På 1990-talet avreglerades den statliga bostadspolitiken,
som dittills fungerat som navet i den svenska folkhemspolitiken: Bostadsdepartementet avskaffades, de kommunala bostadsförmedlingarna försvann på många håll och marknadens
makt blev tydligare när den kommunalt ägda allmännyttan
bolagiserades eller såldes ut till privata intressen.
Hårdnande samhällsklimat
Avskaffandet av bostadsanvisningslagen minskade kommunernas möjligheter att förmedla lägenheter i det befintliga
beståndet. Och på sistone har bostadsmarknaden varit så
överhettad i vissa regioner att även ”vanliga Svenssons” haft
svårt att få tag i en lägenhet, för att inte tala om personer som
saknar referenser eller har betalningsanmärkningar.
– I Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och ytterligare några kommuner är läget sådant att det nästan inte
finns bostäder för ”vanliga” människor. Och för de hemlösa
får kommunerna ordna nödlösningar så att familjerna får tak
över huvudet, oftast hotell eller olika kategoriboenden, säger
Hans Swärd.
Att hyresvärdar inte drar sig för att vräka barnfamiljer får
ses som ett tecken på att samhällsklimatet har hårdnat de
senaste två decennierna. Under samma tid har det också upp-
mats fahlgren
37 | <
stått en bostadsmarknad med sekundära kontrakt, där kommunen hyr bostäder och sedan upplåter dem till bostadslösa.
– Det har fått till följd att det blivit lättare att vräka människor. Värdarna vet ju att kommunen är ”sista skyddsnätet”
som måste ordna bostäder åt dem, säger Hans Swärd.
Tidigare tog allmännyttan, de kommunala bostadsbolagen,
emot många som betraktades som ”riskgrupper”. Men allmännyttan har blivit marknadsanpassad och vill inte göra
det längre, i alla fall inte om inte andra fastighetsägare tar ett
socialt ansvar.
Hans Swärd berättar att när bostadsmarknaden avreglerades,
var statens tanke att hemlöshetsproblem skulle lösas genom
lokala förhandlingar mellan kommunen och fastighetsägarna.
– Men det har inte fungerat i de större kommunerna, som
skyller på fastighetsägarnas bristande ansvar, medan fastighetsägarna kontrar med att kommunen inte tar sitt ansvar:
”De placerar besvärliga familjer i vårt bestånd utan att lämna
socialt stöd”.
I Sverige har de flesta kommuner försökt åtgärda hemlösheten med en trappstegsmodell: Först ska den hemlöse in på ett
härbärge en kort tid, sedan flytta till en träningslägenhet, därefter få ett kontrakt på prov och om man då sköter sig väntar
det sista steget på boendetrappan. Ett ”riktigt” hyreskontrakt!
– Men studier av trappstegsmodellen visar att många hemlösa går runt på de nedersta trappstegen hela tiden. De kommer inte längre, utan ratas så snart värdarna börjar kräva
referenser och ställer andra krav, säger Hans Swärd.
Ett annat problem är att folk med dubbeldiagnoser – till
exempel både kriminalitet och missbruk – hamnar mellan
stolarna.
> | 38
barn utan hem blir utanför på många sätt
Bostad först!
– Ibland vet man inte vem som ska ha ansvaret: Socialtjänsten, sjukvården, kriminalvården eller psykiatrin, och då är risken att de hamnar mitt emellan. Jag har sett många exempel
på folk som får långvarig, dyrbar behandling och sedan skrivs
ut och hamnar på ett härbärge där de har små möjligheter att
klara sig.
Hans Swärd – och flera andra socialforskare – tror mer
på den amerikanska metoden ”Housing first”, alltså att man
först ordnar en bostad och därefter tar itu med andra problem. Förtroendet och ansvaret att få en egen bostad blir till
och med en del av rehabiliteringen, ett erbjudande om innanförskap.
– Även Norge har en politik liknande ”Housing first”.
Först en bostad, sedan ordnar man det andra. Utvärderingar
visar att det är mycket mer effektivt än boendetrappan, där
man ska kvala in och sköta sig och eventuellt flytta upp i
trappan. Och det finns inga starka forskningsresultat på att
boendetrappan är effektiv, säger Hans Swärd.
Han berättar om ett stort projekt i tyska Hannover. De
hemlösa erbjöds bostäder i vanliga hyreskvarter, där det
också byggdes upp ett frivilligt utbud av servicetjänster som
ett skyddsnät, till exempel hjälp med städningen, att betala
räkningar eller hålla koll på sin medicinering.
– De som hade missbruksproblem informerades om att de
riskerade att bli vräkta om de bjöd hem kompisar och började
supa. Men också att det fanns hjälp att söka i skyddsnätet.
Även i USA har liknande projekt genomförts, jämförts med
kontrollgrupper och betraktats som klart effektiva.
– Det ger effekt att den hemlöse får ett kontrakt och inte
mats fahlgren
39 | <
stigmatiseras. Men det går inte att genomföra okontrollerat,
man måste bygga upp en hjälpapparat och sociala strukturer
som stöd runt omkring människorna, säger Hans Swärd.
Han berättar att Hannover-projektet är utvärderat och
betraktas som lyckat. Den statliga Hemlöshetskommittén slog
ett slag för metoden för några år sedan.
– Kanske passar det hos oss, kanske inte. Jag tror inte att
man kan hitta en enda modell som löser all hemlöshet. Detta
är ett komplext samhällsproblem som måste attackeras från
olika håll, säger Hans Swärd.
Han känner inte till någon svensk kommun som medvetet
valt bort boendetrappan för att den inte är effektiv.
Byggs för lite bostäder
– Inte bland de större kommunerna. Däremot finns det många
mindre kommuner som är tveksamma, de vill försöka jobba
mer förebyggande och ser ingen lösning i en härbärgespolitik.
Men de tycker inte att det finns några riktiga alternativ – och
de klagar på att det byggs för lite bostäder.
De senaste tio åren har Socialstyrelsen fördelat statligt stöd
till kommunerna för att hitta förebyggande åtgärder. Hans
Swärd är positiv till mycket av det stödet:
– Olika typer av störningsjourer, till exempel. Om grannarna klagat, har man kunnat gå in snabbt och lösa konflikten innan den trappas upp. Bättre samordning mellan olika
myndigheter har också varit bra, till exempel att inte skriva
ut människor från vårdinstitutioner eller fängelser utan att de
har en trygg bostad.
– Det vräkningsförebyggande arbetet är också vikigt för att
barn inte ska bli vräkta, till exempel signaler mellan krono-
> | 40
barn utan hem blir utanför på många sätt
fogden och socialtjänsten. Eller att folk med psykiska problem
får stöd i det egna boendet, till exempel att inte glömma bort
sin medicin, säger Hans Swärd.
I ett annat FAS-projekt (”Bostadslöshetspolitik i retorik
och praktik – en studie av lokala välfärdsmodeller”) jämförde
Hans Swärd och hans kollegor fyra kommuners politik på
området: Stockholm, Malmö, Kristianstad och Eskilstuna.
De båda storstäderna hade brist på bostäder, medan de två
mindre städerna hade balans på bostadsmarknaden.
– Men alla fyra kommunerna hade hemlöshet, så det
hänger inte bara ihop med bostadsbristen och andra strukturella problem. Det visade sig också – vilket är väldigt konstigt
– att de kommuner som satsat mycket på sociala kontrakt och
andrahandsbostäder också hade många bostadslösa, berättar
Hans Swärd.
Hans slutsats är att härbärgen, sociala kontrakt och träningslägenheter faktiskt tycks skapa bostadslöshet, eftersom
det ”låser in” de utsatta i ett kategoriboende.
– Om man bor på härbärgen eller med sociala kontrakt, så
har man inte det som efterfrågas av hyresvärdarna – referenser. Och då blir det svårare, helt enkelt.
Sprickor i välfärdens fasad
Samma vecka som jag träffar Hans Swärd skriver fem socialchefer i Göteborg en debattartikel om att stadens årliga
kostnad för alternativa boendelösningar med tillsyn är 319
miljoner kronor. De anser att en stor del av dessa miljoner är
onödiga utgifter. För många hemlösa skulle klara att bo i en
vanlig lägenhet – om lägenheterna bara fanns. ”Allt måste
börja med att åtgärda bostadsbristen”, anser socialcheferna.
mats fahlgren
41 | <
Man kan tycka att 17 800 hemlösa inte är ett särskilt omfattande problem i ett land med nio miljoner invånare. Hans
Swärd invänder att det faktiskt kan säga mycket om vart ett
samhälle är på väg.
– Inom samhällsvetenskapen bör vi titta på hur minoritetsgrupper behandlas. Då blottas luckor i välfärden, vi ser
sprickorna i fasaden och kan ifrågasätta bilden av Sverige
som ett land med en heltäckande socialpolitik och ett starkt
skyddssystem, säger Hans Swärd.
En del vill inte se att samhället har något ansvar utan
lägger skulden på de hemlösa själva, gärna utifrån bilden av
trashanken, missbrukaren. Folk som missköter sig och super
ska ta sig i kragen. Då behöver samhället inte ta något ansvar.
– Men det resonemanget håller inte idag, när vi har barn
i hemlöshet. Barn kan ju inte ha de problem man tillskriver missbrukare. Eller kvinnor som råkar i hemlöshet efter
familjekonflikter och misshandel. Nej, hemlösheten är idag ett
sammansatt problem, med många olika grupper.
Hans Swärd har upprepade gånger varnat för en ”trashankspolitik” på området.
”För mycket soppkök”
– Om de hemlösa blir synonymt med uteliggare och missbrukare är det risk att åtgärderna blir felaktiga. Det blir för
mycket soppkök, välgörenhetsgalor och sånt, när det som
behövs är fler bostäder för vanligt folk och en bostadspolitik
som är integrerad med socialpolitiken.
Frivilligorganisationerna har vuxit på området, både gamla
bekanta som Stadsmissionen och Frälsningsarmén och nyare,
som gatutidningsrörelsen. Ibland blir det konkurrens om de
> | 42
barn utan hem blir utanför på många sätt
marknadsandelar som de hemlösa representerar. Och ibland
kan organisationerna faktiskt bidra till en permanentning av
problemet.
– Ja, på sätt och vis, säger Hans Swärd.
– I vår studie av de fyra kommunerna såg vi att det fanns
ganska få sådana organisationer i Eskilstuna och Kristianstad,
medan Malmö hade 22 stycken och Stockholm ännu fler. Problemet är att flera av dem – som Frälsningsarmén och Röda
Korset – gör ungefär samma saker; de hemlösa kan få en
värmestuga, kläder, mat, de kan tvätta kläder, ringa, få någon
att prata med.
– Men allt det där är ju bara en form av konstgjord andning i väntan på att få en bostad. Det grundläggande problemet, att inte ha en bostad, kan frivilligorganisationerna inte
lösa, det erkänner de själva. De kan inte bedriva socialpolitik,
bostadspolitik eller ekonomisk politik – det kan bara staten.
– Och det viktigaste är bostadspolitiken. Att man bygger
bostäder även för människor med små inkomster, säger Hans
Swärd.
Hans Swärd, professor i socialt arbete vid Socialhögskolan,
Lunds universitet.
43 | <
Kap 4 Sverige polariseras: Arbetslösa
i utanförskap och tidsfattiga i ekorrhjulet
Sverige är ett rikt land, men vi fördelar både arbetstid och
inkomster ojämnt. Vissa arbetar för mycket, medan andra står
utanför och får inte arbeta alls. Och vi bor allt mer åtskilda.
– Samhället ”dras isär”. Det är en öppen fråga om
våra olika välfärdssystem förmår motverka den här
differentieringen, alltså att vi lever med allt mer olikartade
förutsättningar, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete
vid Växjö universitet.
Efter några år som socialarbetare på 70-talet började han
i mitten av 80-talet att forska om de fattiga och utsatta i välfärdslandet Sverige.
För FAS har han bland annat granskat barnfamiljers
utsatthet i konsumtionssamhället, i projektet ”Är det dyrare
att vara fattig”? (Ja, det är det!). Ett annat stort FAS-projekt
handlar om de många ungdomar som ställdes i arbetslöshet
och utanförskap efter välfärdskrisen i början av 90-talet. Det
projektet avslutas under 2009 med kollegan Anna Angelins
avhandling. Hon har djupintervjuat 75 av ungdomarna tio år
> | 44
sverige polariseras: arbetslösa i utanförskap och
…
efter att de var i 20-årsåldern och skulle ta sig in på arbetsmarknaden.
– Många av dem har haft svårt att hitta sin plats, de hamnade i arbetslöshet och socialbidrag och där har de förblivit
tio år efteråt. Den bild och analys som Anna Angelin ger är
ganska besvärande för samhället, säger Tapio Salonen.
Han gör gärna historiska tillbakablickar och konstaterar
att under 1800- och 1900-talen har en ungefär lika stor andel
av befolkningen, runt fem procent, inte klarat sin försörjning
utan ekonomiskt stöd från samhället, vare sig det kallats fattigstöd, socialbidrag eller försörjningsstöd. (Endast 1930-talets depressionsår och 1990-talets välfärdskris markerar
toppar från den nivån).
Klyftorna ökar
– Under två sekel har svensk ekonomi haft en helt exempellös utveckling. Det ekonomiska välståndet har realt sett ökat
mer än tiofalt det senaste seklet. Sedan 1950 har BNP i landet
ökat femfaldigt. Det svenska medianhushållets ekonomiska
standardökning har mellan 1995 och 2006 ökat med över 34
procent räknat i fasta priser, säger Tapio Salonen.
Sverige var som mest ekonomiskt jämställt i början av
80-talet. Men sedan dess har klyftorna mellan fattigare och
rikare hushåll ökat. Till exempel har andelen inkomstfattiga1
vuxna personer i Sverige ökat från 6,5 till 9,2 procent mellan
1995 och 2006. Och bland barnfamiljer har inkomstfattigdomen ökat från 9,9 till 13,4 procent under samma period.
1 Begreppet inkomstfattig innebär att man har en disponibel inkomst
som ligger 60 procent under medianhushållets.
mats fahlgren
45 | <
– Trots ett förbättrat ekonomiskt välstånd har de ekonomiska klyftorna ökat i det svenska samhället. Andelen ekonomiskt utsatta hushåll har inte minskat, utan visar snarare en
trendmässig uppgång de senaste tio åren, sammanfattar Tapio
Salonen.
Under de senaste tio åren har det också hänt mycket vad
gäller ”normaliteten om vad en familj ska ha råd med ”. Tillgång till Internet, mobiltelefoner, platt-tv och Thailandresor
ökar avståndet mellan normalhushållet och de familjer som
tvingas leva på den minimistandard som bestäms av sociala
myndigheter.
– Hushåll som lever på socialbidrag har inte fått del av de
generella standardhöjningar som de flesta andra hushåll fått
under senare år. Deras levnadsstandard skiljer sig allt mer från
vad de flesta barnfamiljer har råd med och som anses vara
normalt.
– Men sådana kontextuella analyser och studier saknas till
stor del för att förstå vad det innebär att långvarigt leva med
socialbidrag i ett modernt överflödssamhälle som det svenska,
säger Tapio Salonen.
Han pekar på ett diagram som visar att medianhushållet bland barnfamiljer fått det ekonomiskt mycket bättre det
senaste årtiondet. Men staplarna visar också att andelen barnfamiljer som kan kallas höginkomsttagare har ökat kraftigt
på bara sex år, från drygt 30 procent till knappt 50 procent
mellan år 2000 och 2006.
– Här finns starka differentieringsrörelser bland svenska
hushåll, som gör att vi får allt mer ojämlika levnadsvillkor.
Samtidigt som de allra flesta får det bättre, är andelen barn
som lever i ekonomiskt utsatta hushåll oförändrad.
> | 46
sverige polariseras: arbetslösa i utanförskap och
…
Tapio Salonen har länge samarbetat med Rädda Barnen i
studier om barnfattigdomen. Här konstaterar han att den nivå
som gällt under det senaste decenniet ligger stilla, vilket innebär att 12–13 procent av Sveriges barn lever i fattigdom. Det
skapar mycket skam, frustration och utanförskap bland barn
att inte kunna ha lika fina mobiler, datorer eller kläder som
kompisarna. Eller att inte kunna gå på bio, café eller disko
med sina klasskamrater.
Barnen vill hjälpa till
En av Tapio Salonens doktorander, Anne Harju, disputerade
våren 2008 med en avhandling där hon intervjuat barn och
ungdomar i åldrarna 6-19 år om hur de uppfattade familjens fattigdom. Hon fann bland annat att barnen var mycket
aktiva i att forma strategier för att avhjälpa situationen, till
exempel genom att avstå från kostsamma saker och aktiviteter
för att inte belasta ekonomin.
Barnen kunde också använda egna pengar till att köpa mat
eller andra nödvändiga inköp. Ett par av ungdomarna hade
till och med hoppat av gymnasiet för att kunna arbeta och
”hjälpa mamma med räkningarna”.
– Barn är inte dumma, de fattar tidigt att deras situation
avviker från klasskamraternas. Och de är mer aktiva i formandet av strategier mot den ekonomiska knappheten än vi
har varit medvetna om, säger Tapio Salonen.
Efter ett kvarts sekels forskargärning är han självkritisk.
Han ser nu att en stor del av forskningen, inklusive den egna,
fokuserat för mycket på ”aktuella förändringar av hushållens
ekonomiska utsatthet och samhällets sätt att försöka hantera
dessa”.
mats fahlgren
47 | <
Ett sådant sätt är Skärholmenmodellen, där arbetslösa som
står långt från arbetsmarknaden ska aktiveras i olika projekt
eller ”job centers” som kan heta Lyftet, Raketen eller Projektilen. Detta som ett villkor för att beviljas socialbidrag.
– Den här aktiveringspolitiken anses vara en succé, men det
finns faktiskt inga kontrollerade studier som visar att det går
bättre för dem som blir föremål för de här tvångsrelaterade
åtgärderna än det skulle gått annars, säger Tapio Salonen.
Tillsammans med kollegor har han sammanfattat de svenska erfarenheterna i en ny bok, Aktivering och socialt arbete.
Så just i det fallet vore det kanske bra med mer empirisk
forskning. Men sådan forskning är inte tillräckligt, anser
Tapio Salonen, eftersom den inte ”fångar upp underliggande
betydelser och perspektiv på den ekonomiska ojämlikhetens
avigsidor”. Om man inte bara ska beröra ytan på fattigdomsproblemet måste man ha ett större, fördelningspolitiskt
perspektiv.
– För att förstå ekonomisk och materiell utsatthet och fattigdom måste den sättas i en större kontext där hela befolkningen utgör en nödvändig förståelseram, säger Tapio Salonen.
Liksom flera andra forskare jag träffar under arbetet med
den här boken, är Tapio Salonen kritisk till den tolkning av
utanförskapet som alliansregeringen har lanserat brett.
– Det begreppet vilar ju inte på nån analys av hur de här
människorna har det, mer än att de har sjukersättning, arbetslöshetsersättning eller socialbidrag vid en viss tidpunkt.
> | 48
sverige polariseras: arbetslösa i utanförskap och
…
Vi bor mer åtskilda
– Jag inser att man måste använda populära begrepp om man
ska lyckas bryta in i det offentliga samtalet. Men som forskare
har vi ett särskilt ansvar att visa att såna ord ofta är problematiska, eftersom de kan vara platta och begränsande, säger
Tapio Salonen.
Han vill lyfta blicken från socialbidrag, ”utanförskapsområden” och myndigheters sätt att hantera dem, för att se
samhället i stort, de övergripande systemen med deras fel och
brister.
– Utanförskapsbegreppet leder tanken fel, eftersom det
leder till följdfrågan ”Vad är det för fel på de här människorna eller de här områdena?” Vi tror ju ofta att det är riktade
åtgärder mot vissa grupper arbetslösa eller mot vissa bostadsområden som behövs, säger Tapio Salonen.
– Men de människorna är inte problemet, de är bara uttryck för något större. Vi kan inte lösa komplexa problem
med enbart riktade insatser mot redan utpekade grupper. I
stället är det hela bostadspolitiken eller arbetsmarknadspolitiken som måste förändras och öppnas upp.
Vad gäller boendet konstaterar Tapio Salonen att vi lever
allt mer med människor som liknar oss själva på många sätt,
framför allt socioekonomiskt.
– Ju mer vi har pratat om integration i boendet, desto mer
åtskilda bor vi. Och där är det inte bara åtskillnad för de
oetablerade, som kommit till Sverige på senare år, utan det
är framför allt vi andra – som är väletablerade och har goda
inkomster – som bor allt mer med människor som liknar oss
själva, säger Tapio Salonen.
Segregeringen leder till färre vardagsmöten i närbutiker,
mats fahlgren
49 | <
busshållplatser, dagis och skolor, vilket skapar en åtskild
vardagslogik.
Hårdare krav på utbildning
– Vi träffar bara människor som liknar oss själva. Och den
åtskillnaden i boendemönster har snarast förstärkts under
2000-talet, samtidigt som de svenska hushållen ekonomiskt
har fått det allt bättre, säger Tapio Salonen.
Just här är det viktigt med en helhetsbild, att inte bara
studera invandrartäta, miljonprogramsområden utan också
forska kring varför vi får ”svensktäta”, resursrika områden i
andra förorter.
– I synnerhet som det finns indikationer på att allt fler av
svenskarna skulle uppleva det som positivt att bo i åtskilda
områden av typen ”gated communities”, säger Tapio Salonen.
För hushållens ekonomi finns en helt avgörande faktor:
jobb eller inte.
– De individuella variablerna – om du är gammal eller ung,
invandrare eller inte – spelar inte så stor roll. Allt står och
faller med ens koppling till lönearbetet, det är den determinerande faktorn för graden av etablering i samhället, säger
Tapio Salonen.
Han återkommer ofta till lönearbetets centrala betydelse
och hur arbetslivet omvandlats de senaste 25–30 åren, med
hårdare krav på formell utbildning, samtidigt som forna tiders
”lågtröskeljobb” för ungdomar in på arbetsmarknaden nästan
är försvunna idag.
– Dagens ungdomar ska etablera sig på en helt annan
arbetsmarknad än för 30 år sedan, det glöms ofta bort i
analyserna. En långsiktig utveckling de senaste 30 åren är att
> | 50
sverige polariseras: arbetslösa i utanförskap och
…
vi ”kasserar” allt fler människor som inte klarar den hårdare
konkurrensen. Jag tänker på de förtidspensionerade, den
enskilt största utanförskapsgruppen, drygt 500 000 personer,
säger Tapio Salonen.
Visserligen har den mest alarmerande utvecklingen avseende förtidspensioneringar vänt nu. Men problematiskt är att
allt yngre människor sjukpensioneras, framför allt på grund
av psykisk sjukdom, något som Tapio Salonen nu studerar i
ett nytt projekt tillsammans med Sara Hultqvist, doktorand.
– Gruppen unga med diffusa psykiska diagnoser har tredubblats de sista tio åren. Kanske hänger det ihop med att
Sveriges omvandling till ett postindustriellt samhälle bygger
upp så höga krav och trösklar i arbetslivet, säger Tapio Salonen.
Han tror att det skulle vara välgörande för samhället att
fördela lönearbetet mer jämlikt. Det skulle inte bara förbättra
livet för dem som står utanför, utan även för dem som finns
i innanförskapets ”ekorrhjul” – alla som arbetar mer än de
egentligen vill.
24-timmarsvecka skulle räcka
– Den ojämlika fördelningen av lönearbetet blir ett problem
både för dem som inte har något alls och för dem som har för
mycket, det som jag kallar ”de tidsfattiga och deras gissel”,
säger Tapio Salonen.
Idag har många svårt att leva upp till alla roller och krav
som ställs i livets olika faser, till exempel att vara småbarnsförälder samtidigt som man ska göra karriär och vara konkurrenskraftig på arbetsmarknaden.
– Vilka regler vi sätter upp för att fördela det nödvändiga
mats fahlgren
51 | <
lönearbetet är systembetingat. Här har jag varit lite provokativ och visat att vi skulle kunna jobba 24 timmar i veckan
utan att hota systemen – om vi bara tänker annorlunda, säger
Tapio Salonen.
Han hänvisar till flera studier, även ute i Europa, som visar
på ett glapp mellan hur vi lever och hur vi skulle vilja leva för
att ha en rimlig balans mellan arbetsliv och privatliv.
– Alldeles uppenbart vill de flesta av oss ha kontroll över
detta, att kunna jobba olika mycket under livets faser, till
exempel lite mindre under åren som småbarnsföräldrar.
– Men så ser inte betingelserna ut på den svenska arbetsmarknaden. I stället har lönearbetet sin egen starka logik, som
kräver mycket av en viss del av befolkningen, oftast i en tid då
de behövs också för att vara föräldrar, säger Tapio Salonen.
Han inser att en reformering av arbetstidspolitiken inte
passar in i den dagsaktuella politiska retoriken.
– Men de här frågorna kommer att dyka upp igen. För mig
är det självklart att våra roller som småbarnsföräldrar och
yrkesaktiva kommer att förändras mot mer flexibla tidsordningar, som inte alls behöver vara sex timmars arbetsdag,
säger Tapio Salonen.
– Jämför till exempel med den arbetstidspolicy som nu
diskuteras inom EU. Där är man mer öppna för flexibla
lösningar än vi är i Sverige.
Tapio Salonen, professor i socialt arbete, Växjö universitet.
> | 52
sverige polariseras: arbetslösa i utanförskap och
Fakta Andel ekonomiskt utsatta barn
Andel barn i fattigdom i Stockholm, Göteborg, Malmö 2006.
%
30,7
16,8
18,7
11,9
Stockholm
Göteborg
Malmö
Hela landet
Andel ekonomiskt utsatta barn 0–17 år i sex stadsdelar i
storstäderna 2006. Andel av samtliga barn.
%
62,0
57,8
54,3
7,3
Bromma
8,2
2,6
Rinkeby Limhamn Rosengård Torslanda Bergsjön
Källa: Diagram nr 9 och 10, s. 31 och 33, ur T. Salonens och
Rädda Barnens studie om barnfattigdomen 2009.
…
53 | <
Kap 5 Bra bemötande i vården kan
bryta långtidssjukas utanförskap
En patient som blir lyssnad på och respekterad får mer kraft
att ta sig tillbaka till jobbet. Men den som möts av tvivel och
misstro kan drabbas av skamkänslor, känna sig förminskad.
– Ett positivt bemötande i sjukvården kan vara lika
viktigt som själva rehabiliteringen för att en patient
ska kunna återgå i arbete, säger Kristina Alexanderson, professor i socialförsäkring vid Karolinska Institutet.
Drygt 500 000 förtidspensionerade och runt 55 000 långtidssjukskrivna utgör landets kanske största utanförskap. Hur
kan de komma in i arbetets gemenskap igen? På vilka premisser sjukskrivs patienter i Sverige idag? Vad innebär det för den
enskilde individen att vara sjukskriven länge? Kan det rentav
vara skadligt?
Kring dessa frågor forskar Kristina Alexanderson och hennes tvärvetenskapliga grupp SHoL (Sjukfrånvaro, hälsa och
livsvillkor) vid Karolinska Institutet i Solna. Hon blev landets
första professor i socialförsäkring år 2003. Men särskilt många
forskarkollegor har hon inte, trots områdets stora tyngd.
> | 54
bra bemötande i vården kan br yta långtidssjukas utanförskap
– Sveriges kostnader för sjukskrivning och förtidspensionering har varit 100–120 miljarder per år, ungefär lika mycket
som kostnaderna för hela hälso- och sjukvården, om man
räknar bort läkemedelsersättningarna, säger Kristina Alexanderson.
Effekterna för samhällsekonomin är alltså enorma. Frågan
har stått högt på den politiska agendan sedan de så kallade
ohälsotalen ökade kraftigt i mitten av 90-talet. Men forskningen på området, till exempel om sjukskrivningspraxis, står
inte i relation till kostnaderna.
– Inom medicinen finns det ungefär 1 000 professurer och
2 000 lektorat i Sverige. På vår kant har vi nu en professur i
försäkringsmedicin och inga lektorat, säger Kristina Alexanderson.
Även när det gäller konsekvenserna för den enskilda individen av att vara sjukskriven är kunskapen låg.
Sjukskrivning en rättighet?
– Där vet vi nästan ingenting. Det är svårt att göra kontrollerade studier som gör det möjligt att skilja på vad som beror
på sjukdomen och vad som beror på sjukskrivningen, säger
Kristina Alexanderson.
För många är det nog ganska klart att konsekvensen av att
vara sjukskriven inte enbart är positiv. Det finns negativa effekter också, speciellt för de långtidssjukskrivna. Men frågan
är hur snabbt de här ”biverkningarna” eller ”sjukskrivningsskadorna” uppstår. Hur identifieras de? Och hur motverkas
de?
En sökning bland vetenskapliga artiklar visar läget. ”Hjärtkärlsjukdom” ger 114 000 träffar, men om sökningen be-
mats fahlgren
55 | <
gränsas till att innehålla även något om ”sjukfrånvaro” eller
”återgång till arbetet”, blir bara 14 kvar.
– Och flera av de artiklarna innehöll inte resultat om
sjukfrånvaro utan nämnde det rent allmänt. Det är alltså en
otrolig skillnad i hur mycket vetenskapligt baserad kunskap
som finns, säger Kristina Alexanderson.
Hon tror att detta till viss del kan förklaras med att den
medicinska professionen inte betraktat sjukskrivningen som
en del av vård och behandling, utan mer som ”patientens
rättighet”. Men för några år sedan definierade Socialstyrelsen
sjukskrivningar som en del av behandlingen och utövar nu
även tillsyn över detta.
En annan orsak till kunskapsbristen är att det mesta av den
tidigare forskningen på området handlat om ekonomi, inte
om konsekvenserna för patienterna. Det beror i sin tur på hur
vi historiskt sett på sjukfrånvaron – och ur vems synvinkel.
Mycket av den tidiga forskningen gjordes från arbetsgivarens
perspektiv.
– För arbetsgivarna var korttidsfrånvaron ett större problem. Långtidsfrånvaron var lättare att planera för, till exempel att sätta in vikarier. I de tidiga studierna om sjukfrånvaro
är det ofta svårt att skilja på de olika typerna av frånvaro, om
det berodde på sjukdom, att man kom för sent eller ”skolkade”, säger Kristina Alexanderson.
Idag finns alltså hennes professur i socialförsäkring på
Karolinska Institutet och en annan sådan professur vid Stockholms universitet, samt en professur i försäkringsmedicin
vid Göteborgs universitet. De är de enda professorerna inom
området i Sverige idag och samtliga finansieras av FAS.
> | 56
bra bemötande i vården kan br yta långtidssjukas utanförskap
Som en våt hund i regnet
Sedan 2003 har Kristina Alexanderson byggt upp SHoL-gruppen från grunden till cirka 20 forskare. Den tvärvetenskapliga
gruppen har publicerat ett 90-tal vetenskapliga artiklar, fem
doktorsavhandlingar, 17 rapporter och 20 bokkapitel. Mycket
har varit pionjärarbete:
– Att ta reda på hur det ser ut idag. Vad tycker vårdpersonal och patienter, vad har de upplevt? Och i nästa steg:
Hur går vi vidare? Vad är det som främjar tillfrisknande och
återgång i arbete?
En sådan faktor kan vara bemötandet, det fann Kristina
Alexanderson och hennes kollegor i en studie 2001 där långtidssjukskrivna med ryggbesvär intervjuades.
– Hur man hade blivit bemött av professionella, inom sjukvården eller inom Försäkringskassan, framstod som en egen
komponent, lika viktig som den rehabilitering de hade fått.
Det här är väldigt starka upplevelser som det talades om med
stor emfas och starka känslor, även om sånt som hade hänt
för tio år sedan, säger Kristina Alexanderson.
En kvinna med svåra smärtor upplevde att hon inte togs på
allvar. Hon kände sig som ”en våt hund som stod ute i regnet” och hade till och med självmordstankar. Allt förändrades
till det bättre när en sjukgymnast såg hennes oro och tog sig
an henne på allvar: ”Från och med nu kan du komma till mig,
jag ska ta hand om det här.” Det blev en vändpunkt i hennes
rehabilitering.
Kristina Alexandersons grupp gick vidare med en rad studier kring bemötandet. De har bland annat samlat fokusgrupper och gjort individuella intervjuer med långtidssjukskrivna.
Utgångspunkten är bland annat den amerikanske socio-
mats fahlgren
57 | <
logen Thomas Scheffs teorier om sociala emotioner, där
motsatserna skam och stolthet är de starkaste. När det nu
talas mycket om ”empowerment” – att stärka den enskilde
patientens kraft att komma tillbaka – blir sådana emotioner
grundläggande.
– Känslor av stolthet ger energi, medan skam är relaterat
till vanmakt och tar energi, enligt dessa teorier. Om mötena
med sjukvården triggar skamkänslor, motverkar det att få kraft
som främjar återgång i arbete, säger Kristina Alexanderson.
Vill ta eget ansvar
Gruppen har bland annat gjort en stor enkät bland 10 000
långtidssjukskrivna om bemötandet inom sjukvården och
Försäkringskassan – både positivt och negativt – och vilka
känslor bemötandet lett fram till.
Klart viktigast framstod sådant som ”att bli trodd i sin
arbetsförmåga”, ”att bli behandlad med respekt” och ”att bli
lyssnad på”.
– Man vill bli trodd, att den man träffar ska visa intresse,
stötta och uppmuntra. Tillåtas ta eget ansvar, säger Kristina
Alexanderson.
– Det är också viktigt med en allmän kommunikationskompetens hos personalen, att de faktiskt besvarar frågor, lyssnar
och behandlar patienten med respekt.
Forskarna såg stora skillnader relaterade till kön, ålder,
födelseland och utbildningsnivå kring hur man upplevde
bemötandet. Generellt hade kvinnor, äldre, svenskfödda och
personer med högre utbildning värderat bemötandet som mer
positivt än män, yngre, utlandsfödda och personer med lägre
utbildning.
> | 58
bra bemötande i vården kan br yta långtidssjukas utanförskap
– Nu har vi stora mängder data som vi kommer att jobba
vidare med ur olika aspekter, bland annat tillsammans med
Nils Lynöe, professor i medicinsk etik på KI, som arbetat
mycket med frågeställningar kring bemötande, berättar Kristina
Alexanderson.
I slutänden kan hennes forskning leda till nya utbildningar i
”bättre bemötande”.
– Bemötandet är redan en viktig del i utbildningen av all
vårdpersonal, men behöver lyftas än mer, inte minst kunskapen om vad patienterna uppfattar som positivt respektive
negativt.
År 2004 gick Kristina Alexanderson och hennes kollegor ut
med en enkät till 7 800 läkare om deras sjukskrivningspraxis.
De fann att av andelen läkare som har sjukskrivningsärenden
mer än sex gånger i veckan var 63 procent i primärvården,
men hela 83 procent bland ortopederna.
– Primärvården låg alltså inte högst, ändå är det mot
primärvården vi riktat nästan alla åtgärder för att påverka
sjukskrivningspraxis, kommenterar Kristina Alexanderson.
Här blev det tydligt hur lite kunskap det finns kring positiva eller negativa konsekvenser av den ordination – sjukskrivning – som är så vanlig i svensk sjukvård. Detta trots att
sjukvården är en organisation som är uppbyggd för att basera
sina åtgärder på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Orkar inte argumentera
– Kunskapsbristen gör att behovet av styrning och ledning av
hur sjukskrivningarna hanteras är extra stort. Men den styrningen har i stor utsträckning saknats tidigare, det gäller såväl
strategier för kvalitetssäkring som kompetensutveckling och
mats fahlgren
59 | <
kunskapsgenerering, säger Kristina Alexanderson.
Ibland hade vissa enheter skapat egna riktlinjer, men de
kunde skilja sig mellan södra och norra Stockholm.
– Målet ”god vård på lika villkor” var definitivt inte uppfyllt. Om, och hur länge, en person blev sjukskriven kunde
variera mycket beroende på vilken läkare man råkade träffa,
säger Kristina Alexanderson.
I brist på vetenskaplig kunskap och riktlinjer var det ibland
svårt för läkarna att ha ett professionellt förhållningssätt.
Några av läkarna beskrev att de tänkte: ”Jag vill göra det som
är bra för min patient. Om patienten vill vara sjukskriven så
väljer jag det.”
– Och eftersom det finns en väldigt stark föreställning
om att patienter vill bli sjukskrivna, så kan patienter gå från
läkarbesöket med ett sjukintyg och undra: ”Varför fick jag
det?”
Läkare har alltså ibland sjukskrivit för att vara snälla eller
för att de inte orkat ta en diskussion med patienten.
Men ansvaret ligger inte enbart på läkarna. De har en viktig roll i sjukskrivningsprocessen, men det har många andra
också, inte minst Försäkringskassan som fattar besluten om
rätt till sjukpenning i varje enskilt fall.
– Det handlar om hur Försäkringskassan tar sin roll som
skadekontrollant i sjukförsäkringen, vilket man inte alltid lagt
så stor vikt vid förut, säger Kristina Alexanderson.
En förbättring är dock på väg. Socialstyrelsen och Försäkringskassan har under 2008 tagit fram försäkringsmedicinska
beslutsstöd för ett stort antal diagnoser. Dessa riktlinjer har
nu börjat användas av läkarna och ska göra sjukskrivningarna mer enhetliga och enklare att hantera.
> | 60
bra bemötande i vården kan br yta långtidssjukas utanförskap
Dessutom har regeringens satsning med den så kallade
Sjukvårdsmiljarden, som ska stimulera landstingen att höja
kvalitén i hanteringen av sjukskrivningarna, inneburit att
frågan har lyfts på hög nivå i landstingen.
– Vi gjorde en intervjustudie av chefer på högsta nivå i
alla landsting. Och i så gott som alla landsting fanns detta på
agendan, en väldig skillnad mot förut, konstaterar Kristina
Alexanderson.
Hon ser positivt på de nya beslutsstöden, som också väntas
göra det lättare för sjukvårdens verksamhetschefer att uppnå
lagens krav på att ”bedriva vården på ett enhetligt sätt”.
Stor studie om bröstcancer
– Beslutsstöden ger oss också möjlighet att beforska konsekvenser av sjukskrivningar på ett helt annat sätt än tidigare,
säger Kristina Alexanderson.
Hon och hennes grupp leder nu cirka 15 forskningsprojekt,
bland annat en stor FAS-studie med 60 000 tvillingar som
följs upp vad gäller sjukfrånvaro och olika besvär. Gruppen
planerar också studier om överdödligheten bland förtidspensionärer samt återgång i arbete efter kranskärlsoperationer
och bröstcancer. Här kommer kunskaperna från bemötandestudierna att användas, liksom ett salutogent förhållningssätt,
alltså att söka de hälsofrämjande faktorerna.
– Vi ska även studera dem som inte är sjukskrivna efter en
viss period och försöka hitta de faktorer som haft betydelse
för detta och hur de mår. Vi har stora och goda förutsättningar att göra mycket nytt här, säger Kristina Alexanderson.
Ett annat steg vidare är ett FAS-projekt om kvinnor som
opererats för bröstcancer. De är ofta sjukskrivna länge. Frå-
mats fahlgren
61 | <
gan är om det ibland är för länge. Socialstyrelsen har visat att
medelsjukskrivningstiden kan variera upp till sex månader
mellan olika landsting.
För bröstcancer är femårsöverlevnaden i Sverige nu närmare 90 procent, vilket är högre än för många andra allvarliga tillstånd. Behandlingen och dess biverkningar kan variera
mycket och därmed behovet av sjukfrånvaro.
Bröstcancer har valts bland annat eftersom de patienterna
oftast inte haft sin sjukdom länge. Har man varit sjuk länge,
blir det svårt att reda ut vad som är konsekvenser av sjukdomen och av sjukskrivningen.
– För bröstcancer är man överens om diagnostisering och
vilken behandling som är bra och effektiv, vilket innebär att vi lätt
kan samarbeta med andra länder, säger Kristina Alexanderson.
I två års tid ska drygt 600 opererade kvinnor följas, med
enkäter, intervjuer och data från journaler för att se hur deras
hälsa och livskvalitet utvecklas av sjukskrivning eller av yrkesarbete.
– Vi kommer att göra sex enkäter och ha med även frågor
om bemötandet, både vad gäller sjukvårdspersonal, Försäkringskassan, arbetsplatsen, företagshälsovården och alternativa vårdgivare, berättar Kristina Alexanderson.
Resultaten kommer att användas som bas för åtgärder för
att förbättra vården. Stödet från FAS har varit avgörande för
att kunna bygga upp verksamheten.
Kristina Alexanderson, professor i socialförsäkring
vid Karolinska Institutet.
> | 62
Kap 7 Internet har minskat
utanförskapet för hbt-personer
Bög eller transa – alla som är annorlunda hamnar utanför de
hårda normer som samhället alltid skapat kring sexualiteten.
Men ramarna blir allt vidare.
Idag blir allt mer tillåtet inom sex och samlevnad och
allt fler ”kommer ut”. Bröllopsannonser med homosexuella är inte tabu och det är inte ovanligt att se två män
eller två kvinnor hålla varandras händer på stan, helt öppet.
Och 2009 tillåter Sverige samkönade äktenskap. Så nog minskar utanförskapet för de sexuella minoriteterna?
Sven-Axel Månsson, professor i socialt arbete på fakulteten
för Hälsa och samhälle vid Malmö högskola, som studerat
vissa hbt-grupper, är inte så säker.
– Visserligen lever vi i en tid då toleransen för val av sexuell
livsstil är större än någonsin i vår historia, men samtidigt ökar
hatbrotten mot homosexuella, bisexuella och transpersoner2
(hbt). Här finns alltså parallella tendenser, vilket är intressant.
Han berättar om när han var i Stockholm under Pridefestivalen sommaren 2008 och såg den stora diskobåten vid Kata-
mats fahlgren
63 | <
rinahissen, ”proppfull med festande bögar” en av sommarens
vackraste kvällar.
– En sådan syn mitt i Stockholm hade knappast varit möjlig
för 15–20 år sedan, så visst har rörelsen varit framgångsrik. I
och med att folk på alla nivåer i samhället har kommit ut med
sin homosexualitet har det visat sig att ”de finns överallt” och
att de har kommit för att stanna, säger Sven-Axel Månsson.
Den utvecklingen välkomnas eller åtminstone tolereras av
de allra flesta. Men det finns också grupper som inte gör det,
utan reagerar med våld eller hot.
– Det gäller såväl för rasism som för homofobi att det finns
människor som avskyr den här utvecklingen och tycker att den
är fullkomligt fel. För dem är det ett kulturellt trauma, ett
smärtsamt exempel på att vårt samhälle har tappat greppet.
Så utvecklingen går i parallella spår, säger Sven-Axel Månsson.
I många subkulturer kan det ha en positiv laddning att stå
utanför, att vara en outsider. Så även i hbt-världen. I en broschyr från RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande)
uttrycks det som att ”utanförskap skapar sammanhållning”.
Avskyr Ikea-reklamen
– Fast det finns förstås många olika uppfattningar inom den
homosexuella rörelsen om huruvida man ska bli en riktig
Svensson, en ”homebuilder” eller om man ska vara en ”adventure seeker”, en risktagare och outsider, säger Sven-Axel
Månsson.
2 (s 62) Transperson är ett paraplybegrepp som tillkommit framför allt för
att vara en samlande term i sexualpolitiska frågor. Med transpersoner
menas oftast personer som genom sina könsuttryck och/eller könsidentiteter avviker från den heterosexuella könsnormen, t.ex. transvestiter och
transsexuella.
> | 64
internet har minskat utanförskapet för hbt-personer
– Vissa beklagar Svenssonifieringen av bögkulturen och
avskyr Ikea-reklamen med det lyckliga bögparet. I nostalgisk
anda talar man gott om pissoar-sex och menar att det fanns
något visst i att ha sex på det sättet, ett gemensamt utanförskap som gav sexualiteten en särskild laddning och skönhet,
som man nu idealiserar och romantiserar.
Pissoaren symboliserar en viss sorts homosexualitet. Forskningen kallar det ”the t-room trade”, efter engelskans slang
för offentlig toalett.
– Det var själva kärnan av en bögkultur om att det var ”vi
mot de andra” och det gav en särskild kick. Men över hela
livscykeln – det visar vår och andras forskning – har man ofta
perioder av ”adventure seeking”, då man är väldigt äventyrlig
i sin sexualitet, men går sedan in i perioder av ”home building”. Man går alltså in i och ut ur de här perioderna, säger
Sven-Axel Månsson.
Ett fenomen inom homosexkulturen som forskarna studerat kallas ”bare-backing”, att ha sex utan kondom.
– Man utmanar risken att få hiv, som en protest mot majoritetssamhällets försök att via säkrare-sex-kampanjer vilja
disciplinera och stigmatisera homosexuellas sexualitet.
En mer extrem version av detta är det man på amerikanska
kallar ”bug chasing” eller ”gift giving”. Det innebär oskyddade samlag där man på förhand vet att den ena parten är hivpositiv. Forskningen visar att detta i praktiken är ovanligt men
att termerna används till exempel i olika fora på Internet som
ett sätt att experimentera med förbjudna sexuella fantasier.
Ett liknande risktagande kallas på amerikanska ”retrovirus
sharing”, att man delar viruset som ett sätt att uttrycka sin
lojalitet med de smittade.
mats fahlgren
65 | <
– Genom att identifiera sig med de smittade tillhör man
denna utanförstående grupp, här finns något som är identitetsskapande, med en stark symbolisk laddning. Detta är ju
väldigt extremt, men genom att titta på de extrema fallen i
forskningen kan man se de generella mönstren, säger SvenAxel Månsson.
Han berättar att han har ett samarbete med universitetet
i Havanna på Kuba, där han hörde talas om en grupp hårdrockare som injicerar hiv-virus i sitt blod.
– Det gör man som en protest mot hur det kubanska samhället hanterar de hiv-positiva. Och ”bare-backing” har varit
en kritik mot säkrare sex-kampanjer, som i USA har uppfattats som sexualfientliga.
Virtuella toleranszoner
En faktor som kommit att minska sexuella minoriteters utanförskap är Internet. Det märkte Sven-Axel Månsson och hans
kollegor redan 2002, i det stora nätsexprojekt som finansierades av bland andra FAS.
– Vi ville se om man kunde identifiera hur och i vilken
utsträckning sexuella minoriteter formerade sig på nätet. För
sex år sedan var det rena stenåldern jämfört med hur nätet
används för kärlek och sexuella syften idag.
– På den tiden chattade folk i öppna chattar och sen kunde
man dra sig tillbaka, idag formerar sig folk på ett helt annat
sätt, i grupperingar, communities, där man känner de flesta av
dem man interagerar med på nätet, säger Sven-Axel Månsson.
Hans forskning har pekat ut den här självorganiseringen i
communities som en väldigt stark rörelse.
> | 66
internet har minskat utanförskapet för hbt-personer
– Den leder till att folk som, i majoritetssamhällets ögon,
sysslar med avskyvärda saker utvecklar vad man kan kalla
virtuella toleranszoner.
Han har forskat länge om sexköpare och prostituerade, en
verksamhet som sedan 1999 är kriminaliserad i Sverige. Ändå
kan sexköpare mötas öppet på den offentliga arenan Internet.
På olika sajter och communities kan de ge varandra tips och
utväxla erfarenheter av sexköp och även chatta med prostituerade som ibland dyker upp i forumen.
– Samtidigt som vi bestämt att det här beteendet inte passar in i ett jämställt samhälle, så positionerar sig sexköparna
tydligt i offentligheten – för första gången i modern historia,
säger Sven-Axel Månsson.
Förr hette det att det största problemet med sexköparna
var att de var anonyma. Det låg i deras intresse att vara det,
då kastades inget ljus på dem och debatten handlade bara om
de prostituerade.
– Så är det inte idag. Visserligen går sexköparna inte ut
med namn och adress, utan uppträder under aliasnamn på
nätet. Men själva samtalet och arenan för samtalet är öppen
på ett helt annat sätt än tidigare.
Sven-Axel Månsson tycker att det finns en intressant paradox i att den här gruppen, vars beteenden inte är önskvärda
ur samhällets synvinkel, kan formera sig och driva föreställningen om dem själva som företrädare för ”den icke goda
sexualiteten”.
– Nätet har på det viset ställt många av våra föreställningar
på huvudet.
Att sexköpare kan uppträda öppet på en offentlig arena
och ändå inte bli tagna av polisen är också motsägelsefullt.
mats fahlgren
67 | <
Enligt sexköpslagen är även förberedelse ett straffbelagt brott.
Och när ”torskarna” dessutom öppet berättar om sina sexköp
och lämnar ett identifierbart ip-nummer efter sig, borde det
inte vara så svårt att få fast dem.
Internet ger motmakt
– Nej, polisen skulle kunna patrullera mycket mer på nätet,
men det är inte högt prioriterat.
Enligt Sven-Axel Månsson talar myndigheterna, inom det
här området, alltid med dubbel tunga. Politiskt och ideologiskt sägs detta vara viktigt, men vad man sen gör i praktiken
för att tillämpa lagstiftningen är något helt annat.
Prostituerade och torskar kan väl också sägas vara i
utanförskapet eftersom deras verksamhet är kriminaliserad.
Så även deras utanförskap har alltså minskat, nu när de kan
hålla till på nätet?
– Ja, paradoxalt nog. Enligt lagstiftningen är de inte önskvärda och ideologiskt är de inte accepterade. Å andra sidan är
Internet en arena där de kan samlas, ge sin bild av sig själva
och genomdriva sina argument – det är spännande!
– Jag tycker att sexköpslagen är bra. Men här har vi fått
en slags motmaktspotential, när Internet har visat sig vara en
mycket funktionsduglig arena för olika grupperingar.
För minoriteter som hbt-personer har nätet betytt otroligt
mycket, enligt Sven-Axel Månsson.
– Det var de som bröt vägen för Internet som kontaktyta
på flera olika sätt. RFSL hade en särskild sajt, som var en travesti på hur det ser ut på videoklubbar. Där kunde man gå in
och bestämma möten: ”Hej, jag är kåt, kan vi ses om en kvart
vid Slussen?”
> | 68
internet har minskat utanförskapet för hbt-personer
– Det blev en fantastisk kontaktyta, framför allt för folk i
storstäderna. Men även för många andra, vilket vi har visat i
studier om homosexuella, hiv och risktagande. Nätet har haft
en enorm betydelse.
Idag har Nordens största hbt-sajt Qruiser över 100 000
medlemmar. Många är mycket aktiva – till glädje för SvenAxel Månsson och hans kollegor.
– Vi har väldigt goda relationer med dem, vi gör kontinuerliga studier där, kan lägga ut våra frågeformulär på sajten
och får en enorm respons, mycket tack vare att vi under åren
byggt upp ett förtroende hos folket på Qruiser, säger SvenAxel Månsson.
Nya erotiska oasen
Han påpekar att minoritetsgrupper som känner sig tillbakapressade ofta söker sig till ny teknik och nya vägar för att
hitta nya arenor och forum för möten.
– Så det var bara logiskt att Internet snabbt skulle bli det vi
kallar den nya erotiska oasen, säger Sven-Axel Månsson.
Tidigare hade parker, offentliga toaletter, klubbar och
restauranger spelat den rollen, men nu blev Internet snabbt en
mycket populär erotisk oas.
Som ett skyltfönster för information och upplysning har
Internet ökat toleransen från hetero-samhället gentemot hbtpersoner, ibland även väckt nyfikenhet och lust att delta, till
exempel har Qruiser en hel del hetero-besökare. Internet har
också lett till en bättre maktbalans i bögkulturen, via det som
forskarna kallar approximation, att på ett kunskapsgrundat
sätt kunna orientera sig i en ny, främmande värld.
– Förr fick en homosexuell man eller pojke ”komma ut”
mats fahlgren
69 | <
genom att anonymt träffa äldre, erfarna män i parker eller
på biografer. Det var en mycket ojämlik situation. Den äldre
bestämde spelets regler, säger Sven-Axel Månsson.
Tack vare Internet kan osäkra ungdomar få mycket information om hur man kan bete sig för att inte hamna i situationer som man inte är bekväm med, till exempel pröva sig fram
i samtal eller chattar innan man skrider till sexuell handling.
– ”Förhandlingsläget” är klart bättre idag. På det viset har
Internet bidragit till en ”empowerment process” (självbestämmande makt) för unga bögar som är på väg ut.
Dagens ungdomar har fler medel till sitt förfogande för att
inte hamna i något som kan upplevas som ett utanförskap. I
stället kommer de ganska snabbt in i en miljö av likasinnade.
Han tycker inte att begreppet utanförskap är särskilt problematiskt och använder det själv ibland.
– Min invändning är att det tycks finnas något fatalt i
begreppet – en orörlighet, som om den som hamnar i utanförskap förblir där. Men det finns ju alltid ett handlingsutrymme,
en väg ut ur misär och utanförskap, säger Sven-Axel Månsson.
Han gör liknelsen med livet som en motorväg med en
massa av- och påfarter. Ibland leder en avfart till bottenlös
misär. Men de flesta accepterar faktiskt inte det, utan gör sitt
bästa för att ta sig därifrån.
Uppbrott och vändpunkter
– De kanske inte gör tillräckligt i majoritetssamhällets ögon.
Men det är inte så att de flesta människor som hamnar i den
absoluta botten på samhället stannar kvar där, utan de går in i
och ut ur fattigdom eller drogmissbruk.
> | 70
internet har minskat utanförskapet för hbt-personer
– En del befinner sig där längre perioder, i något som liknar
permanent utanförskap, men de flesta är i ett slags tillfälligt
utanförskap. Den rörelsen, dynamiken, saknar jag i begreppet
utanförskap.
Och egentligen är det just denna dynamik som är kärnpunkten i Sven-Axel Månssons forskning de senaste decennierna. Hans senaste projekt med finansiering från FAS handlade inte om sexuella minoriteter utan om ”whistleblowers”,
så kallade visslare eller sanningssägare, även de personer som
ofta hamnar i utanförskap efter att ha kritiserat den egna
organisationen eller företaget.
Den studien gjorde han tillsammans med Ulla-Carin Hedin,
docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet. De båda har
samarbetat länge, bland annat med boken Vägen ut, om prostituerade och deras väg ut ur en problematisk livssituation.
– Vägen ut handlar om uppbrott och vändpunkter. Vi har
alltid varit intresserade av socialpsykologiska, interaktiva processer. I fallet med prostitutionen ville vi identifiera de faktorer som främjade respektive motverkade ett uppbrott från en
problematisk livssituation.
– Det här processtänkandet, att människor tar olika vägar
in i och ut ur olika förlopp, har hela tiden intresserat oss. Det
är ett forskningsperspektiv som man kan anlägga på väldigt
mycket annat, till exempel vägen ut ur ett missbruk eller ur ett
äktenskap, överhuvudtaget processer som har olika vägval.
– Här ville vi studera hur ”whistleblowers” tänker när de
sätter igång en process, vad som ligger bakom att de fullföljer
eller kanske hoppar av, säger Sven-Axel Månsson.
På ett mindre teoretiskt och mer samhälleligt plan kan man
konstatera att de 28 sanningssägare som Hedin och Månsson
mats fahlgren
71 | <
studerat alls inte blir hjältar för att de avslöjar oegentligheter
eller förhållanden som strider mot deras professionella etik. I
stället blir de utdefinierade, isolerade, utfrysta. Ofta köps de
ut eller slutar självmant för att de inte härdar ut.
– Ja, det är nedslående. Och det kan nog bli ännu mer
nedslående på kort sikt. De flesta av de fall vi studerat hade
nämligen sin upprinnelse i den förra ekonomiska recessionen i
början av 90-talet och konsekvenserna av den. Alltså indragningar, slimmade organisationer och förändringar som styrdes
av ett ekonomistiskt perspektiv på, i våra fall, det människovårdande arbetet.
– Och nu är vi där igen! Varenda dag kommer nya krisrapporter, till exempel om socialförvaltningars budgetar som inte
räcker till. Det är bara början på något som kommer att få sitt
genomslag om kanske ett till två år, säger Sven-Axel Månsson.
Sven-Axel Månsson, professor i socialt arbete på
fakulteten för Hälsa och samhälle vid Malmö högskola.
Efterkommentar av FAS
Det är komplicerat att prata om homosexualitetsforskning när
den, än så länge, mest handlar om ”h”. Identiteterna är ofta mer
flytande än att människor är enbart h, b eller t. Begreppet är bara
några år gammalt och omstritt för att det inte inkluderar ”l” som i
lesbisk, vilket det engelska begreppet lgbt gör.
Hbt fungerar som en sorts etikett på forskning om annan sexuell
läggning än den heterosexuella.
> | 72
Kap 7 Samhällsperspektiv efterlyses
i forskningen om mobbning
Det spelar ingen roll om det sker i skolan, på jobbet eller i
kompisgänget. Att vara mobbad, utfryst ur en grupps gemenskap, kan bryta ner en människa helt. Men vad är mobbning
egentligen?
Är det en nedärvd, djurisk urkraft som vi inte kan
rå för? Förtryckta individer som tar revansch? Olika
personligheter som kolliderar? Eller en sociologisk process,
beroende av normer och värderingar?
Ann-Carita Evaldsson, professor i pedagogik i Uppsala,
lutar åt den sistnämnda förklaringen, att mobbning har sin
grund i komplexa sociologiska processer som inte bara formas
av deltagarna själva utan också är beroende av hur samhället
utanför den aktuella gruppen ser ut.
– Jag vill ha ett samhällsperspektiv på de här fenomenen,
att man tar fasta på aspekter som sociala kategoriseringar och
normer kring kön, etnicitet och klass. Alltså det rådande samhällets normer i relation till hur deltagare i sin vardag utmanar och omvandlar normerna, säger Ann-Carita Evaldsson.
mats fahlgren
73 | <
Hon är en av dem som bedriver grundforskning kring
mobbning. Forskning som inte är direkt inriktad på att
utveckla preventiva metoder eller utvärdera sådana metoder.
Här är målet snarare att förstå mobbningens väsen – för att
på sikt kunna minska den.
För även om det har forskats kring mobbning sedan slutet
av 60-talet finns det fortfarande ganska få vetenskapliga studier om hur mobbning uppstår.
Ann-Carita Evaldsson har forskat kring hur dynamiken bakom mobbningen organiseras, främst bland barn i
10–12-årsåldern med olika etniska bakgrunder. Hon har
bland annat videofilmat skolelever i klassrummet och på
skolgården.
Den forskningen har lett till att hon är ganska kritisk mot
nuvarande mobbningsbegrepp, som talar om att offret ska
utsättas för ”avsiktliga, upprepade, aggressiva verbala eller
fysiska våldshandlingar”.
– Den gängse definitionen på mobbning är väldigt svår att
applicera på det som faktiskt sker i vardagliga samspel mellan
människor, bland annat eftersom den fokuserar så starkt på
en maktobalans mellan förövare och offer, säger Ann-Carita
Evaldsson.
Vem är offret?
– För det första är det inte alltid så lätt att definiera vem som
är förövare och vem som är offer när man studerar samspelet
mellan unga. Där sker hela tiden en glidning; offret kan lika
gärna vara förövare och vice versa.
Ibland är det inte säkert att det finns en tydlig maktobalans.
– Den finns där kanske, men den omformas hela tiden i
> | 74
samhällsperspektiv efterlyses i forskningen om mobbning
en dynamisk process. Det är också mycket tveksamt om det
oftast är avsiktliga handlingar, de blir kanske avsiktliga om
man tittar på dem i efterhand. Men om man studerar vad som
händer när det pågår, ser man att bägge parterna är delaktiga
i handlingarna.
Ann-Carita Evaldssons slutsats av sin kritik mot mobbningsdefinitionen blir att den faktiskt kan skymma vad det
egentligen handlar om:
– Den osynliggör att det handlar väldigt mycket om vad
som är rätt och fel, alltså aspekter som handlar om sociala
relationer, moral och normer, säger Ann-Carita Evaldsson.
Det svenska mobbningsbegreppet har mejslats fram under
lång tid av psykologiprofessorerna Dan Olweus3 och Heinz
Leymann, båda två pionjärforskare inom fältet.
– Men det utgår från biologiska och etologiska (läran om
djurs beteenden) fenomen, alltså hur det ser ut i djurgrupper,
och grundas på en idé om närmast universella socialpsykologiska fenomen. Frågan är om de finns. Och är de i så fall
användbara?
– Jag tycker att man måste ställa sig den frågan, för det har
konsekvenser för de människor som utsätts för mobbning.
Vad är det de utsätts för? Och när någon stämmer skolor eller
kommuner för att elever mobbats – vilken betydelse har då
det begreppet – och vilken juridisk innebörd, frågar sig AnnCarita Evaldsson.
Hon tycker att det gängse mobbningsbegreppet är för dif3 Dan Olweus definition på mobbning: En person är mobbad när hon/han
upprepade gånger under en längre tid, blir utsatt för en eller flera personers medvetna negativa och destruktiva handlingar och/eller uteslutning.
mats fahlgren
75 | <
fust, vilket gör att det är svårt att föra in i en rättssal för den
som anser sig ha blivit illa behandlad.
– Hur ställer man någon till svars för att ha mobbat en
person, vad åsyftas egentligen? Då är det enklare att tala om
att man har blivit diskriminerad, till exempel på etniska eller
sexuella grunder, där finns ju tydliga lagar om vad som gäller,
säger Ann-Carita Evaldsson.
Kan leda till upptrappning
Mobbningsforskningen av idag består oftast av stora, kvantitativa enkätstudier, medan få studier är kvalitetsbaserade och
prövar om definitionerna verkligen håller.
Ett problem med en definition som baseras på psykologisk
teori men som är kopplad till mycket konkreta handlingar i
vardagen kan också vara att de som berörs helt enkelt inte
känner igen sig i hur de beskrivs.
– I våra studier har vi sett att när skolans mobbningsteam
går in och pekar ut en elev som mobbare, uppfattar eleverna
det sällan som så enkelt, säger Ann-Carita Evaldsson.
Den som utpekas kan till exempel försvara sig med att ”här
på skolan håller alla på och sprider rykten, varför pekar ni ut
just mig?!” Ingripandet av mobbningsteamet kan rentav leda
till en upptrappning, där offret plötsligt byter roll till förövare
ifall han eller hon ses som en sådan av de andra i gruppen –
för att ha pekat ut en kamrat som mobbare.
– Det här är alltså ett väldigt intrikat spel. Och det visar
tydligt att mobbning ingår i ett socialt sammanhang, där det
ibland är svårt att urskilja förövare och offer, rätt och fel.
Ett samspel som kan fungera som ett socialt kitt, säger AnnCarita Evaldsson.
> | 76
samhällsperspektiv efterlyses i forskningen om mobbning
Hon påpekar att hon absolut inte vill tona ner allvaret i
grova mobbningsfall genom talet om att ”alla är offer och alla
förövare”. Men samtidigt vill hon synliggöra de mer subtila
processerna för att komma åt fenomenet mobbning. Hon
välkomnar att skolan nu alltmer börjar tala om ”kränkande
behandling” i stället för mobbning.
– Jag tror att det är bra, att tänka att det snarare handlar
om någon form av diskriminering. Då blir det kopplat till
likabehandlingslagen och det tror jag är viktigt, för den signalerar att alla ska behandlas lika.
– Vi får alltså inte utsätta någon för förtal på grund av kön,
etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder eller liknande,
sådana handlingar har man laglig rätt att inte bli utsatt för.
De mobbningsfall som tas upp i medierna – och som ibland
når domstolarna med höga krav på skadestånd – kan handla
om åratals utstuderad pennalism från en riktig ”mobb” mot
en hackkyckling, ibland både psykiskt och fysiskt våld.
Sådant syns sällan i de stora surveyundersökningar där
barn får beskriva vad som pågår i skolan. Där handlar det
oftast om det som forskarna kallar verbal mobbning eller
relationella aggressioner.
Medlingsgrupper rycker ut
– Det handlar om retningar, förlöjliganden, förolämpningar,
ryktesspridning, ibland utfrysning också, säger Ann-Carita
Evaldsson.
I Norge driver motsvarigheten till Arbetsmiljöverket ett
projekt där man låter medlingsgrupper åka ut till arbetsplatser
där det ”ligger och pyr”. Ann-Carita Evaldsson tror att den
modellen kan vara bättre än den medlingsmodell som idag an-
mats fahlgren
77 | <
vänds i många svenska skolor, där en elev ska agera medlare.
-Det kan ju bli väldigt svårt för en ung människa att själv
gå in och medla. Vad får den eleven för funktion och relation
till de andra i gruppen? Det blir ett stort ansvar för ett barn.
Och kanske ett dilemma, om eleven upplever sig som företrädare för institutionen skolan.
Ann-Carita Evaldsson har tidigare forskat om kamratrelationer och språkbruk och hur barn formar sina identiteter i
relation till olika språkliga praktiker.
– Där upptäckte vi att mycket av den forskning som jag
och andra internationella forskare gjort på fältet berör fenomen som man inom mobbningsforskningen definierar som
mobbning.
– Men när man går ut och gör mer kvalitativa studier ser
man att mobbningen inte är ”svart eller vitt”, utan sker i en
löpande process. När sker övergången från ett gräl till mobbning? När blir ett skämt en kränkning? Det här är väldigt
subtila processer.
Ann-Carita Evaldsson ser ingen grund för att anta att barn
och vuxna är särskilt olika i sin mobbning av varandra.
– Jag kan tro att det finns ännu mer subtila processer bland
de vuxna, som kan vara mer raffinerade och svåråtkomliga.
Men både för barn och vuxna är det viktigt att studera i vilka
sociala grupperingar och sammanhang de här fenomenen
uppträder, säger Ann-Carita Evaldsson.
Idag säger uppskattningar att 9–10 procent av både skolelever och vuxna i arbetslivet utsätts för mobbning. Det skulle
betyda cirka 100 000 elever och cirka 300 000 vuxna. Men
trots att det talas och skrivs mycket i medierna om vuxenmobbningen och det bildas föreningar för att bekämpa den,
> | 78
samhällsperspektiv efterlyses i forskningen om mobbning
så är forskningen mest inriktad mot skolan. Om mobbning i
arbetslivet forskas det ytterst lite i Sverige idag.
E-mobbningen är värre
– En möjlig förklaring kan vara att den sociala dimensionen av arbetet inte tas på lika stort allvar som arbetets mål,
produktion och ekonomi. Det här är mer mjuka värden, tror
Ann-Carita Evaldsson.
– Fast det är likadant i skolans värld. Det bedrivs förhållandevis mycket forskning kring lärandet, men ganska lite kring
det sociala samspelet i skolan.
På senare år har nya former av mobbning tillkommit, med
hjälp av Internet, mejl, sms och mms. E-mobbningen breder
ut sig – både bland barn och vuxna.
– E-mobbningen kan vara mycket värre än den vanliga,
eftersom den når många fler och har en längre varaktighet. En
förolämpning eller diskriminering på nätet blir ju synlig för
många, ofta under lång tid. Dessutom kan mobbaren lättare
vara anonym på nätet, så man vet inte vem som ligger bakom,
konstaterar Ann-Carita Evaldsson.
Hittills har det inte forskats så mycket om e-mobbningen,
men Ann-Carita Evaldsson har sådana planer.
– Det lilla som har gjorts visar att det finns ett samspel mellan den e-mobbning som sker på nätet och det som händer på
skolgården. Man blir inte en annan på nätet, utan agerar även
där inom ramen för de sociala nätverk man tillhör i vardagen,
säger Ann-Carita Evaldsson.
I vanlig mobbning används oftast bara orden som vapen,
på Internet tillkommer bilder och videoklipp som kan ses av
miljoner människor.
mats fahlgren
79 | <
– Det skulle vara intressant att studera hur barn och ungdomar själva definierar de här aktiviteterna, det vet vi väldigt
lite om i dag.
– Man skulle kunna undersöka hur unga tjejer och killar
presenterar sig själva och bedömer andra på nätet, till exempel på ”fjortissajter” som snyggast.com. Eller ha fokusgrupper där de unga får beskriva och tolka det som sker – om det
är kränkningar eller inte.
– Vi vet inte heller särskilt mycket om det sociala samspelet
mellan det som sker på nätet och det som sker i vardagen, här
behövs mer grundforskning.
Trots många års preventivt arbete, med handlingsplaner i
skolan och mobbningsteam, förekommer fortfarande mobbning i skolan. Ann-Carita Evaldsson är inte överraskad.
– Långt ifrån alla skolor har handlingsplaner, som de
borde. Och Skolverket har visat att bara någon procent av
skolorna har förankrat mobbningsarbetet så att elevernas
definition på mobbning är integrerad i arbetet. Det tror jag
delvis kan förklara varför mobbningen inte minskar, säger
Ann-Carita Evaldsson.
Börja nerifrån
Hon och kollegor arbetar under 2009 med en studie som
ställer skolans mobbningsarbete i relation till vad som händer
bland eleverna.
– Här kan rektorn prata stolt om vilket bra arbete mot
mobbning man har, men ju längre ner man kommer i organisationen, desto mer urvattnat blir det arbetet. Vilket kanske
synliggör problemet – att man borde börja nerifrån.
Men statistiken över allt fler anmälningar om mobbning
> | 80
samhällsperspektiv efterlyses i forskningen om mobbning
kan också tolkas positivt.
– Jag tror att det finns en ökad medvetenhet om våra rättigheter bland unga människor idag, kanske också på arbetsplatserna: Vad har jag rätt att inte bli utsatt för? Hur kan jag
driva mina rättigheter och till vilka instanser kan jag gå?
– Och det är positivt! För ytterst handlar det ju om vad
man kan utsätta människor för i ett demokratiskt samhälle.
Vilka normer ska gälla och vilken moral ska genomsyra ett
sådant samhälle?
Vilket i sin tur leder till ett gigantiskt pedagogiskt uppdrag;
att alla medborgare ska handla i linje med demokratiska värden och mänskliga rättigheter.
– Ja, det borde vara målet. Och då handlar det både om
elever och anställda på ett horisontellt, mellanmänskligt plan.
Men också i relation till arbetsgivare, chefer, rektorer och lärare, alltså uppifrån och ner och nerifrån och upp. Alla de här
relationerna måste inbegripas, säger Ann-Carita Evaldsson.
Ann-Carita Evaldsson, professor i pedagogik vid
Uppsala universitet.
81 | <
Kap 8 Nya DO – en statlig grindvakt
mot utanförskap
Sedan 1 januari 2009 är Katri Linna Sveriges nya Diskrimineringsombudsman, DO. Hon basar för en ny, sammanslagen
myndighet med utökad och skärpt lagstiftning.
– Men det räcker inte. Vi måste också närma oss de
utsatta grupper som verkligen behöver oss, säger hon.
Katri Linna är juristen som sedan 2005 tjänstgjort som
”gamla DO”. Nu talar hon med hetta om att ”nya DO” måste
nå ut bättre.
– Vi kan inte sitta på kontoret och förvänta oss välformulerade anmälningar från personer som kanske inte vet att vi
finns, som inte känner till sina rättigheter eller inte ens har
tillit till systemet, säger Katri Linna.
Hon tar upploppen i Frankrikes betongförorter och Rosengård i Malmö som exempel på att marginaliserade människor
ibland tar till desperata handlingar.
– För den frustration som finns i att inte bli tagen på allvar,
inte vara delaktig, inte känna sin plats i samhället är det väldigt viktigt att en institution som DO finns och kan visa: ”Vi
> | 82
nya do
–
en statlig grindvakt mot utanförskap
är till för er också!”
Signalen från DO är att det alltid finns demokratiska och
rättsliga vägar till förändring.
– Då kan man i bästa fall omvandla en destruktiv frustration till en sund aktivism kring mänskliga rättigheter, säger
Katri Linna.
Regeringen utsåg henne sommaren 2008 till ”super-DO”
och gav henne samtidigt i uppdrag att förbereda sammanslagningen av fyra diskrimineringsombudsmän till en ny
myndighet med 93 miljoner kronor i anslag och nästan
100 anställda, alla samlade i nya lokaler, ett stenkast från
Stockholms central.
”En politiskt lanserad term”
När vi träffas jobbar hantverkare fortfarande med kablar och
målning och medarbetarna har tillfälligt trängt ihop sig två
och två i kontorsrummen. Vi sitter i ett rum med utsikt mot
en vintrig centralbangård och pratar. Först värjer sig Katri
Linna mot begreppet utanförskap: ”Det där är ju en politiskt
lanserad term som inte har någon stringens i vare sig det allmänna språkbruket eller den politiska debatten”.
Men om man ger ordet en vidare, icke-politisk tolkning
håller hon med om att diskriminering kan leda till utanförskap, det vill säga ”att inte vara fullt delaktig i samhället”.
– Jag arbetar mot diskriminering och för allas lika rättigheter och möjligheter. Framåtsyftande handlar det om att få bort
strukturer som kan verka hämmande för jämställdhet mellan män och kvinnor eller jämlikheten mellan personer med
utländsk bakgrund och infödda svenskar, säger Katri Linna.
Hon nämner bostadsmarknaden som exempel. En rapport
mats fahlgren
83 | <
från DO konstaterade 2008 att ”de uthyrningskriterier och
förmedlingssystem som finns på bostadsmarknaden är tydliga
exempel på diskriminerande strukturer.”
– Den som på grund av diskriminering inte får ett boende
som man annars skulle ha, kan lätt hamna utanför samhället.
Bostaden är så viktig, ett startläge för ett samhällsdeltagande
liv, en ingång till skola, föreningsliv och närmiljö, säger Katri
Linna.
Här kan också befästas ett utanförskap i nästa generation,
ifall familjen ständigt flyttar runt mellan tillfälliga bostäder,
skolor och kompisar.
Och för den som inte får arbete på grund av diskriminering,
är det på motsvarande sätt ödesdigert för individen.
Våld i familjen
– Den som inte kan försörja sig själv, förlorar i människovärde och familjestatus. Man riskerar ohälsa i högre grad och det
finns också mer våld i familjer med arbetslöshet, säger Katri
Linna.
– Och allt detta gäller generellt. Ändå är det vanligt att det
”etnifieras”, blir till brister eller problem hos vissa grupper
som drabbats av arbetslöshet, i stället för att åtgärda grundproblemet – diskrimineringen i arbetslivet.
Men det är inte bara diskriminering i arbetet eller på bostadsmarknaden som kan leda till utanförskap.
– Personer med funktionshinder kan uppleva ett utanförskap
som är nog så starkt. Eller en kvinna som inte får de befattningar hon skulle ha fått om hon hade tillgång till vissa manliga
nätverk. Då kan man säkert känna utanförskap, även om man
inte bor på rivningskontrakt i en förort, säger Katri Linna.
> | 84
nya do
–
en statlig grindvakt mot utanförskap
Kvinnors upplevelser av trakasserier i arbetslivet är också
en form av utanförskap.
– Hon är kanske på rätt befattning och har rätt lön, men
likväl kantas hennes liv av ovälkomna sexuella anspelningar
eller arbetsplatsmobbning med könsförtecken.
Katri Linna vill inte försöka gradera vilka av alla dessa
upplevelser som är svårast att bära och som behöver mest
hjälp av DO. Hon poängterar att vars och ens erfarenheter
ska respekteras och tas på allvar och hävdar bestämt att DO
tar en anmälan om diskriminering i nöjeslivet på lika stort
allvar som en från arbetslivet eller bostadssektorn.
– En diskriminering i krogkön kan sätta nog så elaka spår i
en människa, allra helst som det ofta handlar om yngre personer, säger Katri Linna.
Hon tror att vår egen syn på Sverige som ett jämställt och
jämlikt land med ett stort socialt skyddsnät har präglat vår
syn på skyddet mot diskriminering. De flesta av oss tror nog
att Sverige ligger i framkant där också. Men så är det inte.
Sverige i skamvrån
– Vi har sett mänskliga rättigheter som en svensk exportvara,
något vi ska dela med oss av till länder som inte har några.
Men faktum är att nästan all vår lagstiftning mot diskriminering har tillkommit efter påtryckningar från internationellt
håll, antingen FN, Europarådet eller EU.
– Många gånger har Sverige varit ordentligt i skamvrån
innan vi tagit till lagstiftning. Och vi har fortfarande stora
skamfläckar, till exempel hela samefrågan som det inte görs
särskilt mycket åt, säger Katri Linna.
Det mesta av vårt juridiska skydd mot diskriminering byg-
mats fahlgren
85 | <
ger på EU-direktiv. Men här har Sverige varit långtifrån ”bäst
i klassen”, till exempel infördes skyddet mot åldersdiskriminering den 1 januari 2009.
– Det skulle varit infört 2006, så där har vi felat och inte
haft det skydd vi borde. Å andra sidan har vi ett starkare
skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning än vad
EU kräver, säger Katri Linna.
Hon tror att DO kommer att få många anmälningar om
åldersdiskriminering, dels för att skyddet dröjt så länge att det
kan finnas ett uppdämt behov, dels för att arbetsmarknaden
är åldersfixerad.
– Synen på medarbetarna och deras produktivitet, liksom
regelverket kring anställningsförmåner är väldigt präglat av
åldershänsyn. Det talas om hur viktigt det är att ha arbetsplatser med en viss åldersfördelning och man ger också ganska
öppet uttryck för de idéerna när man söker folk, säger Katri
Linna.
Hon tror att annonser efter 25–30-åringar som har ”allt”
inom examina och dessutom en massa års yrkeserfarenhet
har väckt irritation och ett berättigat ifrågasättande av äldres
möjligheter på arbetsmarknaden.
– I vissa branscher har man inte något att hämta i arbetslivet om man fyllt 50. Samtidigt upplever de människorna –
med all rätt – att de sitter med mycket stor erfarenhet och kan
vara produktiva länge till, säger Katri Linna.
Lagen ska avskräcka
Den nya lagen mot diskriminering är tänkt att ha en mer
avskräckande effekt, tack vare begreppet ”diskrimineringsersättning”. När den tidigare lagen talade om ”skadestånd”
> | 86
nya do
–
en statlig grindvakt mot utanförskap
satte Högsta domstolen stopp för höga skadestånd till den
som drabbats av diskriminering.
– Det hade varit stötande för rättsmedvetandet att döma ut
högre skadestånd i diskrimineringsmål än i ett brottmål om
till exempel våldtäkt, det går inte ihop. Nu kan vi komma loss
från det skadeståndsrättsliga tänkandet om att bara kompensera, nu ska vi också kunna avskräcka, säger Katri Linna.
Trots sammanslagningen till en ny myndighet är DO
inte ensam om att driva frågorna. Fortfarande står Barnombudsmannen (BO) utanför, (därför att BO inte tar emot
anmälningar), fortfarande finns brottet olaga diskriminering i
brottsbalken, parallellt med den nya diskrimineringslagen som
är en del av civilrätten. Och fortfarande handläggs mobbning
i skolan av Skolverkets elevombud och vuxenmobbning på
jobbet av Arbetsmiljöverket.
Men ännu fler kan hjälpa till. Katri Linna anser att myndigheter som Arbetsmiljöverket, Socialstyrelsen och Skolverket
gott kan arbeta mot diskriminering också.
– De är ju till för att genomföra regeringens politik och bör
ta in de här aspekterna mer än hittills. När Arbetsmiljöverkets
inspektörer granskar den psykosociala arbetsmiljön, kan de
definitivt ta med även mobbningen, både den mer allmänna
och den som täcks av diskrimineringslagstiftningen, till exempel mobbning med etniska eller könsmässiga förtecken. Det
finns inget hinder för dem att göra det och jag tycker det är fel
att de inte gör det mer än idag, säger Katri Linna.
Hon berättar att skolan blir ett prioriterat område under
2009 och att DO redan diskuterar ett utbyte av idéer och
kompetens med Skolinspektionen.
– Vi är överens om att de kan ta in våra aspekter vid sina
mats fahlgren
87 | <
inspektioner, snarare än att vi skulle börja göra liknande,
stora granskningar av skolorna. Det klarar vi inte av, säger
Katri Linna.
Ett oändligt projekt
Förutom granskningar, tillsyn och utredningar av anmälda
ärenden, ska DO också bedriva opinionsbildning, utbildning
och metodutveckling. Men ganska ofta tvingas man säga nej
till skolor, företag och andra som vill ha hjälp.
– Det är ett oändligt projekt, vi hinner inte. Vi måste vara
strategiska och rikta våra insatser mot dem som i sin tur kan
lära ut.
Ibland sägs att vår tilltro till myndigheter och experter fått
oss att glömma hur vi löser konflikter på ett mellanmänskligt
plan. Katri Linna är inte oroad för att DO kan bidra till det.
Hon tycker att det är ett värre problem att så få anmäler diskriminering. Som exempel tar hon den stora lönegranskning
JämO avslutade under 2008.
– Där fick 6 000 lönediskriminerade – varav 10 procent
män – sina löner korrigerade med i snitt 1 100 kr i månaden.
Samtidigt fick JämO bara ett fåtal anmälningar om lönediskriminering. Folk vänder sig inte till myndigheter i första hand, i
stället skapar de strategier för att hantera sin utsatthet, säger
Katri Linna.
Hon påminner om att det ligger i människans natur att så
länge som möjligt förneka att man själv skulle vara en utsatt,
en förlorare.
– Ofta är mobbningsoffret den sista att konstatera att han/
hon är mobbad. Vi vill vara i vinnarlaget så länge som möjligt. Att inse att vi är utstötta ur gemenskapen är vårt största
> | 88
nya do
–
en statlig grindvakt mot utanförskap
trauma, den insikten erkänner man för sig själv väldigt,
väldigt sent – tyvärr.
Katri Linna, Diskrimineringsombudsman, DO.
Fakta Fyra diskrimineringsombudsmän
DO, JämO, HomO och Handikappsombudsmannen samlades i
den nya myndigheten DO vid årsskiftet 2008/2009. Samtidigt slogs
sju olika lagar mot diskriminering ihop i en ny lag, med två nya
diskrimineringsgrunder: ålder samt könsöverskridande identitet
eller uttryck, till exempel transvestiter.
89 | <
Kap 9 De hjälper sig själva mot
utanförskap
Att få prata med någon som vet hur det är. Inte en psykolog,
terapeut eller läkare, utan ”bara” en grupp medmänniskor.
Så fungerar självhjälpshus, vanliga i Danmark och Tyskland,
men än så länge sällsynta i Sverige.
– Vi har varit runt och hjälpt till att starta nästan alla
som finns i Sverige idag: Stockholm, Uddevalla, Orsa,
Västerås och Umeå, berättar Agneta Lyrhagen, verksamhetsansvarig på Solkatten i Göteborg.
Solkatten är Sveriges första självhjälpshus och drivs av en
ideell förening, religiöst och partipolitiskt obunden, liksom
många av de andra organisationerna i landet som arbetar för
att minska utanförskapet, allt från KRIS och BRIS till Länkarna och RFSL.
Solkatten startade 1995, sedan Agneta Lyrhagen hade blivit
mamma till tvillingar och märkt att hon hade massor av frågor
kring denna omvälvande förändring i sitt liv. Hon startade en
förening för tvillingföräldrar, som fick kontakt med andra föräldraföreningar och allt växte så småningom och blev Solkatten.
> | 90
de hjälper sig själva mot utanförskap
Agneta Lyrhagen arbetade då med att sälja läromedel, som
distriktschef på Esselte Studium. Ingen av dem som var med
och startade Solkatten var psykologer eller terapeuter.
– Det här är inte ytterligare en metod för professionella
att använda. Vi bygger på helt andra principer, till exempel
likvärdighet och ömsesidighet, som ju inte gäller för de professionella, säger Agneta Lyrhagen.
Välgörande att prata ut
Svenskarna sägs vara ett folk som vill förlita sig på experter,
att vi rentav är beroende av experter. Ibland har vi kanske
glömt bort hur välgörande det kan vara att få prata ut med
en medmänniska som delar samma erfarenheter som jag själv.
Många saknar det mänskliga mötet och förståelsen.
– Vi hör det ofta, i alla möjliga sammanhang: ”Jag hade så
gärna velat träffa och prata med nån som var i samma situation som jag”, alltså inte det professionella omhändertagandet, utan vanlig medmänsklighet, säger Agneta Lyrhagen.
– Självhjälpsgrupper är komplement – inte substitut – till
professionell hjälp. Vi vill inte erbjuda något slags ”fattigmansterapi”. Ofta fungerar det bra att gå både i terapi och i
självhjälpsgrupp.
Solkatten ligger i bottenvåningen i ett bostadshus i Linnéstaden, centralt i Göteborg. Runt en välkomnande hall och
ett litet kök finns ett litet kontor och tre samtalsrum med
bekväma stolar.
På borden i samtalsrummen finns stearinljus, pappersnäsdukar och en liten sten, symbolen för vem som har ordet när
man ”går rundan”. Den som har stenen i handen berättar om
sig själv och sina problem i jag-form och får inte bli avbruten
mats fahlgren
91 | <
innan man pratat till punkt.
Agneta Lyrhagen berättar att grupperna i ett självhjälpshus
består av sex till åtta personer. Alla har erfarenhet av ämnet,
som kan vara till exempel utbrändhet, ensamhet, självkänsla
eller uppväxtvillkor.
Vid varje möte ska någon i gruppen läsa upp reglerna, till
exempel att det råder tystnadsplikt på allt som sägs i rummet.
Den som vill, kan vara anonym sånär som på förnamn och
telefonnummer.
Agneta Lyrhagen och två deltidsanställda sköter kansliet,
men alla initiativ till nya grupper kommer utifrån. Ämnet
anslås på webben och sedan startar gruppen när tillräckligt
många anmält sig. I februari 2009 ser jag att fyra grupper
väntar på att få sätta igång: shoppingberoende, skilsmässa,
ofrivillig barnlöshet och anhörig till alzheimersjuk.
Igångsättaren med i början
De första gångerna som en grupp träffas, är en igångsättare
med. Det är en person som arbetar ideellt och som fått en två
dagars utbildning i självhjälpshusens ideologi och riktlinjer.
Han eller hon ska dra igång grupp-processen utan att ikläda
sig rollen som ledare. För efter ett par träffar hoppar igångsättaren av och då ska gruppen leva vidare på deltagarnas egna
insatser och kompetens.
– Vi håller fem–sex kurser varje år för igångsättare, över
hela landet. Här i Göteborg har vi ett 40-tal igångsättare som
är konstant aktiva, säger Agneta Lyrhagen.
Under ett år genomförs cirka 40 grupper på Solkatten. Med
fem till åtta personer i varje blir det alltså cirka 300 personer
som deltar i grupperna per år.
> | 92
de hjälper sig själva mot utanförskap
– Dessutom har vi kontakt med en massa folk som står
på väntelistan, där brukar det finnas runt 350 personer. Alla
kommer inte med i någon grupp, kanske för att problemet
inte längre är aktuellt när gruppen ska starta, men vi har
alltså kontakt med många som inte hamnar i en grupp till
slut, säger Agneta Lyrhagen.
Många av grupperna på Solkatten handlar om olika former
av utanförskap.
Ämnen som förekommit är utbrändhet, ensamhet, dålig
självkänsla, skilsmässa, ätstörningar, övervikt, handikappade
barn, drogmissbrukande tonåringar, förlust av nära anhörig,
att leva med värk samt sexuella övergrepp.
Sedan 1995 har tusentals människor fått hjälp på Solkatten
att bryta utanförskapet och komma tillbaka till arbete eller
annan gemenskap.
Forskaren Magnus Karlsson vid Ersta Sköndals högskola
har studerat tio svenska kommuner och uppskattat att ungefär en halv procent av befolkningen deltog i självhjälpsgrupper. Om det är representativt för resten av landet, skulle cirka
45 000 människor delta i sådana grupper.
Det är dock långt ifrån omfattningen i Danmark, där det
finns ett 90-tal självhjälpshus, och i Tyskland är självhjälpsgrupper mycket vanligt.
Bättre psykisk hälsa
Solkatten har studerats av flera sociologistudenter, bland
andra Lisa Pedersen som våren 2003 genomförde en enkät
till 77 deltagare. Svaren visade att 95 procent av dem var så
pass nöjda att de skulle rekommendera en självhjälpsgrupp
till andra i samma situation. Och 77 procent ansåg att deras
mats fahlgren
93 | <
psykiska hälsa förbättrats tack vare gruppen.
Det året (2003) var en majoritet av de undersökta sådana
personer som blivit utbrända i arbetslivet och i den gruppen
ansåg över 90 procent att deltagandet hade påverkat deras
psykiska hälsa till det bättre.
– I början startade vi väldigt många grupper för utbrända, då
hade de ingen annanstans att vända sig, säger Agneta Lyrhagen.
– De kom hit och var förtvivlade, beredda att gripa alla
halmstrån. Ofta kom de för tidigt, när de inte orkade sitta
i grupp och lyssna och dela med sig. Det var vanligt att de
slutade och sen kom tillbaka något år senare – då först kunde
de fungera i grupp.
På senare år har det inte startat lika många grupper i ämnet
utbrändhet.
– Där har det vänt, numera finns många andra aktörer så
de utbrända kan få mer hjälp än vad de fick i början. Som ett
slags efterföljare har vi haft grupper som heter ”Återkomsten”, berättar Agneta Lyrhagen.
Det ämnet initierades av en kvinna som hade gått i en
utbränd-grupp och därefter börjat arbetspröva. Men hon
märkte att det var mycket värre än hon hade trott, gick
tillbaka till Solkatten och sa att hon skulle vilja träffa andra i
samma situation i livet.
– Hon var färdig med utbrändheten och ville inte träffa fler
sådana människor. Nu kände hon mycket starkt att hon ville
träffa andra som var på väg ut i arbetslivet igen, säger Agneta
Lyrhagen.
Den ”återkomsten-gruppen” följdes sedan av flera. Andra
teman som ökat på senare år är självkänsla och ämnen som
har med relationer att göra.
> | 94
de hjälper sig själva mot utanförskap
Fattig kvinna med värk
Ungefär 75 procent av Solkattens deltagare är kvinnor, men
männen blir fler och fler.
– Vi ser också en tendens till att fler yngre kommer. I början
var det mycket medelålders kvinnor, säger Agneta Lyrhagen
och berättar om en undersökning i Norge i mitten av 90-talet,
då den typiska självhjälparen var en kvinna mellan 44 och 66
år, högskoleutbildad, arbetslös, fattig och med värk.
– Det stämde bra även i Sverige till en början och gör det
till viss del fortfarande. Men nu ser vi att allt fler yngre och
allt fler män kommer till oss.
Någon detaljerad statistik förs dock inte över deltagarna.
– Nej, det vill vi inte göra. Hit ska man kunna komma utan
att bli registrerad, man blir bara ett streck i statistiken. Vi behöver bara ett förnamn och ett telefonnummer för att kunna
nå dem, säger Agneta Lyrhagen.
Budgeten för Solkatten är på cirka en miljon kronor per år.
Göteborgs Stad ställer upp med 725 000 kronor och resten
får föreningen in genom att söka bidrag från olika håll, till
exempel EU och Västra Götalandsregionen.
Det kostar inget att vara med i grupperna, och det är också
frivilligt att vara med som medlem i Solkatten – 100 kr per år.
Igångsättarna arbetar ideellt vilket gör att Solkattens verksamhet är ett mycket resurssnålt sätt att hjälpa människor.
Så varför finns det inte fler självhjälpshus, kanske rentav ett i
varje stadsdel?
– Jag håller med om det, skrattar Agneta Lyrhagen och
berättar om en man som kom på studiebesök från Tyskland:
– När vi berättade att vi var det första självhjälpshuset i
Sverige, blev han jätteförvånad. ”Herregud! Det första man
mats fahlgren
95 | <
frågar hemma i Tyskland, om någon av polarna krisar, är om
de har kontakt med någon grupp”. Och där är vi ju inte ännu,
konstaterar Agneta Lyrhagen.
Hon berättar att intresset för att starta självhjälpsgrupper
är mycket stort och många har försökt. Ibland har det inte
lyckats för att befolkningsunderlaget varit för litet.
”Kris är ingen sjukdom”
– Många jobbar i motvind, det är flera faktorer som ska stämma. Oftast har det stupat på att politiker inte velat avsätta
pengar till verksamheten, säger Agneta Lyrhagen.
Sedan några år finns ett löst sammansatt nätverk mellan
landets självhjälpshus.
– Vi arbetar ju på samma sätt och känner att vi vill ha kontakt. Vi träffas någon gång per år, men har inte haft behov av
att starta ett riksförbund eller liknande, säger Agneta Lyrhagen.
Marknadsföring är förstås viktigt, för att sprida idéerna
och informera om vad det innebär att delta i en självhjälpsgrupp.
– Det är ett ständigt pågående arbete, men under 2009
kommer vi att prioritera det ännu högre, säger Agneta
Lyrhagen och berättar att hon anställt en person på deltid
som bland annat ska arbeta med marknadsföring.
Ordet självhjälp kan tolkas på många sätt och den som tipsas om en självhjälpsgrupp kan reagera med ett förnekande:
”Va, skulle det vara nåt fel på mig!? Nej, jag klarar mig själv,
jag behöver ingen hjälp!”
– Det här handlar om mellanmänskliga problem. Att vara i
kris är ingen sjukdom, utan nåt som alla människor hamnar i
flera gånger i livet, säger Agneta Lyrhagen.
> | 96
de hjälper sig själva mot utanförskap
Ibland krävs det stort mod och lång väntan innan man tar
sig samman och går till gruppen.
– Det är inte alls ovanligt att de ringer och säger: ”Jag hade
er lapp liggande i byrålådan i två år innan lag lyfte luren.” Så
arbetet med att informera och marknadsföra är viktigt.
Agneta Lyrhagen, verksamhetsansvarig på självhjälpshuset
Solkatten i Göteborg.
97 | <
Litteraturlista
Amnå, Erik (2008) Jourhavande medborgare: samhällsengagemang i
en folkrörelsestat. Lund: Studentlitteratur.
Alexanderson, Kristina m. fl. (2003) Sjukskrivning – orsaker, konsekvenser och praxis. En systematisk litteraturöversikt. Stockholm:
SBU.
Alexanderson, Kristina m.fl. (2006) Pride, empowerment and return
to work. On the significance of promoting positive social emotions among sickness absentees. Work 2006, 27:57–65.
Ambjörnsson, Fanny (2006) Vad är queer? Stockholm:
Natur&Kultur.
Andersson, Gunvor & Swärd, Hans (2007) Barn utan hem. Olika
perspektiv, Lund: Studentlitteratur.
DO:s rapportserie (2008:3) Diskriminering på den svenska bostadsmarknaden.
Essén, Charlotte (2003) Samtal i självhjälpsgrupp – få kraft och
stöd av andra i samma situation. Stockholm: Wahlströms &
Widstrands förlag.
Evaldsson, A-C & Nilholm, C (2009) Evidensbaserat skolarbete och
demokrati: Mobbning som exempel. Artikel i Pedagogisk forskning i Sverige.
Försäkringskassan (2009) Arbetslinjens återkomst. Rapport från
forskarseminarium i Umeå, 21–22 januari 2009.
Hansen, Kjell & Frykman, Jonas (2009) I ohälsans tid: Sjukskrivningar och kulturmönster i det samtida Sverige. Stockholm:
Carlsson.
Harju, Anne (2008) Barns vardag med knapp ekonomi. En studie om
barns erfarenheter och strategier. Växjö University Press, Nr 137.
> | 98
litteraturlista
Hedin, Ulla-Carin & Månsson, Sven-Axel (2008) När man måste
säga ifrån. Om kritik och whistleblowing i offentliga organisationer. Stockholm: Natur&Kultur.
Karlsson, Magnus (2006) Självhjälpsgrupper – I teori och praktik.
Lund: Studentlitteratur.
Larsson, A (2008) Mobbningsbegreppets uppkomst och förhistoria:
En begreppshistorisk analys. Artikel i Pedagogisk forskning i
Sverige 2008/13.
Lundenmark, Tomas & Nilsson, Christer (2003) Tänk själv – en bok
om mångfald. Stockholm: Paraplyprojektet.
Magnusson, Lena (2008) Den delade staden. Umeå: Boréa.
Månsson, Sven-Axel (2008) Sex as a commodity. On prostitution
and pornography in the late modern society. In Traen, B & Lewin,
B Sexology in Context. A scientific Anthology s. 193–226. Oslo:
Universitetsförlaget.
Pedersen, Lisa (2003) Tillsammans hjälper vi oss själva. En studie av
självhjälpsgrupper, uppsats i sociologi. Göteborgs universitet.
Petersson, Olof m. fl. (1998) Demokrati och medborgarskap. Demokratirådets rapport. Stockholm: SNS förlag.
Riksrevisionens rapport (RiR 2008:26) Utanförskap och sysselsättningspolitik – regeringens redovisning. Stockholm.
Roth, Hans Ingvar (2008) Diskriminering. Stockholm: SNS förlag.
Salonen, Tapio & Enokson, Uffe (2006) Tiden i senmodernt vardagsliv. Växjö universitet, Institutionen för vårdvetenskap och socialt
arbete.
Salonen, Tapio m. fl. (2009) Aktivering och socialt arbete. Stockholm: Liber.
Svallfors, Stefan, red. (2007) The Political Sociology of the Welfare
State, Stanford: Stanford University Press.
Svallfors, Stefan (2004) Klassamhällets kollektiva medvetande.
Umeå: Boréa.
Svallfors, Stefan (Dec. 2008) Den reciproka människan – varken altruist eller egoist. Stockholm: Artikel i Ord & Bild nr 5, s. 88–89.
mats fahlgren
99 | <
Swärd, Hans (2008) Hemlöshet. Lund: Studentlitteratur.
Swärd, Hans (2007) Den publika hemlösheten. I ”Bostadslös! Lokal
politik och praktik”. Red. Cecilia Hansen Löfstrand och Marie
Nordfeldt. Gleerups.
Swärd, Hans & Egerö, Marie-Anne, red. (2008) Villkorandets politik. Fattigdomens premisser och samhällets åtgärder – då och nu.
Égalité förlag.
Tiby, Eva (1999) Hatbrott. Stockholm: Stockholms universitet.
Tikkanen, Ronny (2008) Person, relation och situation. Riskhandlingar, hivtest och preventiva behov bland män som har sex med
män. Malmö högskola.
> | 100
Tidigare utgivning i FAS serie populärvetenskapliga
kunskapsöversikter
I skuggan av sig själv
Hur man kan förstå, förebygga och åtgärda
depressioner och andra psykiska besvär. Boken
innehåller också ett par individuella berättelser
om hur det är att drabbas av psykisk ohälsa. Vad
är en god arbetsplats är en annan fråga som tas
upp.
Konflikt eller konsensus?
Boken handlar om när en kontrovers blir djupgående och delar en forskargrupp, ett ämne eller
allmänheten ifrågasätter forskningens resultat.
Är arbetslivet familjevänligt?
I dag ställs höga krav både på arbetet och i
familjen och många barnfamiljer har svårt att få
ihop ekvationen mellan privatliv och arbetsliv.
En bok om familjebildning, mamma- och papparollen och hur livs- och arbetsvillkoren ser ut
för många.
Den svenska välfärdsmodellen
Boken belyser vad som hände med det svenska
välfärdssamhället under 1990-talets kris. Författaren Jenny Björkman resonerar om det var
bättre förr och fokus ligger på grupperna: barn,
tidigare utgivning
101 | <
äldre och etnicitet. Boken bygger på Välfärdsbokslutets utredning.
Något är annorlunda! Om mild glömska, demens och behovet av omsorg
Vilka får demens och kan vetenskapen på något
sätt hjälpa dem som drabbas? Är mild glömska
ett första tecken på demens? Hjälper bromsmediciner och hur snart kommer ett vaccin? Hur kan
demenssjuka och deras anhöriga få stöd på ett
värdigt sätt?
Om trötthet
Boken handlar om sjukdomstillstånd som
kronisk trötthet, utmattningssyndrom, sömnens
roll, den stressrelaterade tröttheten, arbetstidens
effekter och om den viktiga vilan.
Alkohol – varför vi dricker som vi gör
Måste man hänga med på en öl efter jobbet
för karriärens skull, hur har EU påverkat våra
dryckesvanor, och finns det ett samband mellan förtidspensioneringar och alkoholmissbruk?
Detta är några av de frågor som får svar i denna
bok.
> | 102
tidigare utgivning
Lönar sig utbildning?
Är det någon idé att satsa på en högre utbildning? Lönar det sig? Det sägs att utbildning är
lönsamt men på vilket sätt är det lönsamt och
gäller det för alla? I boken diskuterar forskare,
arbetsgivare, ungdomar och akademiker frågan
utifrån en rad olika infallsvinklar.
Allergier på jobbet – vad kan vi göra?
Allt fler människor har en allergi eller annan
överkänslighet. I arbetslivet ställer det ökade
krav på förebyggande insatser. Några av de
områden som behandlas i den här boken är
kontaktallergier, allergier i livsmedelsindustrin,
problematiken med isocyanater i bilverkstäder
och skumplasttillverkning.
Går det att undvika att en allergi uppstår?
Ledande forskare på området berättar vad som
gjorts och görs för att lösa problemen med överkänslighet i arbetslivet.
Utsatta barn – allas ansvar
Vad är utsatthet? Vilka barn är utsatta? Kriterierna för vad som menas med utsatthet förändras
med historiens gång. De barn som i dag kallas
fattiga kan ha mobil, dvd och mat på bordet.
Deras utsatthet består framför allt i en dålig
självbild.
I boken har författaren intervjuat forskare och
unga som har levt under utsatta förhållanden.
tidigare utgivning
103 | <
Den ojämlika hälsan
Alla har inte samma möjligheter att leva ett
friskt liv i social trygghet. Vad beror det på?
Vad kan samhället göra för att minska skillnaderna i hälsa, vad kan individen göra? Forskning
ger svar på frågor om hur livsvillkor, utbildningsnivå och sociala nätverk påverkar hälsan.
Fetma – vår nya folksjukdom?
Det pågår en global fetmaepidemi. För första
gången i människans historia dör nu fler människor till följd av övernäring än av svält och
bristsjukdomar. Vad klassas som fetma? Hur kan
andelen personer i Sverige som lider av fetma ha
fördubblats sedan 1980? Hur påverkar livsstilen
människors hälsa? Den här skriften beskriver
ledande svensk forskning om övervikt och fetma.
Åldrande och livskvalitet
Den demografiska utvecklingen i Sverige innebär
att gruppen äldre blir större. Behovet av aktiviteter, vård och omsorg kan då antas öka.
Hur mår då de äldre, och hur lever de? Genom
forskning kan samhället öka kunskapen om
äldres livssituation.
> | 104
tidigare utgivning
Bortsorterad? – om invandrare och
arbetsmarknad
Behovet av arbetskraft ökar i Sverige, ändå har
personer med utländsk bakgrund svårt att konkurrera om jobben. Beror det på diskriminering?
Segregation och utanförskap omfattar både
kön, social klass och etnicitet. Forskare anser
att segregationen har ett mönster som går att
påverka med planering.
Beställningsinformation:
Kunskapsöversikterna kan beställas från FAS hemsida:
www.fas.se/bokhandel eller från
Hellmans Förlag AB
E-post: [email protected]
Tel: 0150-78 880
Att uppleva
>|< utanförskap
Utanförskap är en term som har kommit att beteckna
individer som av olika anledningar ”står utanför” en för
majoriteten självklar samhällsgemenskap eller välfärd.
Den kanske vanligaste innebörden är ett socialt och
ekonomiskt utanförskap. Andra grupper som berörs i FAS
kunskapsöversikt är de som ska skyddas av lagen mot
diskriminering.
Vad kan det innebära att uppleva utanförskap?
Det benar forskare på området ut här.
Boken vänder sig till politiker, praktiker, utbildningsansvariga och en intresserad allmänhet.
ISBN: 978-91-89602-36-6
ISSN: 1652-3199
