Tankar om ”Nattvarden”

Tankar om ”Nattvarden”
Eivor Alpsten
MFS - möte i Korskyrkan Jönköping den 15 okt 2006
(Pretentiöst av mig att tala i detta ämne. Med den rubriken har man säkert vissa förväntningar.
Det kommer inte att bli en traditionell ”nattvardspredikan”. Det har jag inte kompetens för, men
jag kommer att läsa några bibeltexter och ge några kommentarer. Du kanske kommer att tycka att
jag bara rör mig med de yttre ramarna av ämnet och inte kommer till kärnan. Jag kan bara tala
efter måttet av den insikt jag har.)
De sista åren har jag inte känt mig tillfreds med nattvardsfirandet. Jag har efterlyst undervisning
om innebörden och dess tillämpning men inte fått gensvar i det sammanhang jag varit. I somras
väcktes frågan på nytt för mig och då började jag själv läsa om detta i Bibeln.
Det här ämnet verkar vara mycket aktuellt nu. Det skrivs böcker och hålls konferenser över detta
ämne. Om ett par dagar hålls ett seminarium på en plats i vårt land där ämnet är nattvarden. I
annonseringen står följande:
”Hur ser en frikyrklig nattvardsteologi ut? Vad vågar vi tro om den heliga måltiden? Hur ofta bör
nattvarden firas och vem kan leda firandet? Är det möjligt att förena gammalt och nytt i ett
fördjupat eukaristiskt liv i en svensk frikyrka? Som en del i seminariet deltar vi i onsdagskvällens
Eukaristi” osv.
Min predikan består av två delar. Den ena delen riktar sig mest till vår tanke. Där finns en del
upplysningar. Har du aldrig trängt in i detta ämne på egen hand och ställt egna frågor kanske du
har missat något i ämnet. Den andra delen hoppas jag ska ge något för hjärtat så att du kan
hänföras av vad Gud har att ge. De här två delarna är inte helt åtskilda i min framställning.
Först vill jag ge två inledande upplysningar:
1) Jag kommer att använda mig av namnet Jeshua. Det var det namn vår Frälsare fick då han
föddes eftersom han skulle frälsa. Jeshua betyder just frälsning.
2) Jag har en sjal på huvudet. Det innebär att jag står under en annans auktoritet. Det känns
viktigt för mig att visa det. I min ungdom hade jag något på huvudet vid gudstjänsten men det
bruket försvann och jag följde med tidsandan. Då förstod jag inte den andliga innebörden som
jag gör i dag och därför inför jag detta bruk på nytt.
Inledning
Då jag använder mig av ordet ”nattvard” sätter jag numera anföringstecken runt ordet. Vi kan
använda andra ord i stället för ”nattvard”. När jag växte upp hette det brödsbrytelse i den
församlingsgemenskap mina föräldrar tillhörde. Ordet ”nattvard” användes i Svenska Kyrkan. I
dag inför fler och fler kyrkor ordet eukaristi och brödet som man bryter byts ut mot oblater. Jag
återkommer senare till ordet eukaristi. Vad betyder ordet ”nattvard”? Det står för en måltid man
äter på kvällen, med andra ord, kvällsmat. Nu firas i regel ”nattvard” på söndag förmiddag, kl.
11.00. Ordet har fyllts med ett helt annat innehåll än vad det hade från början.
1
I Den ”första nattvarden” (Matt 26: 26-30; Luk 22:14-20)
Då man utvecklat nattvardsläran har man bl.a. utgått från den berättelse vi har i Matteus 26.
Ordet ”nattvard” kan man inte hitta i själva bibeltexten men i Svenska Folkbibeln står det till
överskrift av Matteus 26:26-30: Den första nattvarden. Det står inte inom anföringstecken.
Texten från Matteus talar om hur Jeshua firade det osyrade brödets högtid. Man inledde
påskfirandet till minne av uttåget ur Egypten. Detta skedde en gång om året. Det var inte frågan
om någon ”första nattvard”. Påsk hade man firat under ca 1600 år. Det hörde till den judiska
traditionen. Jeshua och hans föräldrar hade för vana att gå till Jerusalem för att tillsammans med
andra fira denna högtid varje år.
Uttrycket ”den första nattvarden” som myntats långt senare om denna måltid, har med det
kyrkohistoriska skeendet att göra. I de grekiska handskrifter vi har finns inga överskrifter. De är
tolkningar av textens innehåll som översättarna gjort. Varje översättning görs också enligt
översättarens förståelse av texten. I uttrycket ”den första nattvarden” ligger också en tolkning om två
förbund: det gamla och det nya förbundet.
Mycket tidigt började den kristna kyrkan att utveckla en särskild teologi kring den måltid som
Jeshua firade med sina lärjungar före sin död. (Från år 107 finns skriftliga bevis för detta.) I
samband med kyrkans avståndstagande från den bibliska kalendern på 300-talet förbjöds de
troende att fira sabbat. Kyrkan började fira söndagen som en mini-påsk en gång i veckan i stället
för att samlas till sabbatsfirande.1 Så förändrades Herrens måltid till att bli ”nattvardsfirande” på
söndagen.
Tanken på att det var ”den första nattvarden” är vilseledande. Det var den sista påskmåltiden som
Jeshua firade med sina lärjungar före sin död. Lärjungarna fortsatte med firandet av den judiska
påsken som man gjort sen uttåget ur Egypten Det gjorde också Paulus och de troende som
upptäckt att Jeshua var Messias. Nästa år firade de inte den andra nattvarden. De troende slutade
inte med de judiska traditionerna efter Jeshuas död och uppståndelse. De finns kvar än i dag.
Det var den judiska påskmåltiden som Jeshua firade tillsammans med sina lärjungar, och då
mindes man uttåget ur Egypten. Just denna påsk skulle något nytt läggas till firandet. Från och
med denna påsk skulle de också tänka på HERRENS eget offerlamm Jeshua som offrades för
våra synders skull. Det var vid påskmåltiden som Jeshua proklamerade det nya (förnyade)
förbundet i sitt eget blod (Luk 22:20; 1 Kor 11: 25).
II Ett nytt (förnyat) förbund
”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt
26:28).
”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er” (Luk 22:20).
Det finns en kontinuitet mellan de olika förbunden som beskrivs i de hebreiska Skrifterna. De
pekar framåt mot Messias. I Johannes 2 säger Jeshua: ”Min stund har ännu inte kommit.” Men nu
vid påskmåltiden år 31 (?) var stunden inne.
1
D.T. Lancaster, Restoration, s. 20; på svenska Återupprättelse, s. 35, förlaget Shabbat Shalom.
2
Genom den klyfta som senare uppstod, mellan de judar som trodde att Jeshua var Messias och de
hedningar som kommit till tro, miste måltidsgemenskapen alltmer sin betydelse. Sabbatsfirandet
där måltidsgemenskapen varit central förbjöds av Kyrkan. I stället infördes ”nattvarden” som ett
inslag i den kristna gudstjänsten och skild från sitt ursprungliga sammanhang.
III Man höll måltid med varandra i jublande innerlig glädje (Apg 2:42-47)
Texten från Apostlagärningarna beskriver situationen för de Messiastroende efter uppståndelsen
och himmelsfärden och sedan den Heliges Ande fallit över dem. I sin glädje över vad de varit
med om samlades man hemma hos varandra. Man åt tillsammans och prisade Gud. Egentligen
var ju det inget nytt. Man följde lagens bud och firade sabbat. Det står att de möttes var dag
antingen i hemmen eller i templet. De hade varit med om så mycket. De hade lärt känna Jeshua.
De hade insett att han var Messias. De hade sett honom dö, uppstå, förklara Skrifterna och fara
till himlen. De samlades kring något verkligt, något objektivt: försoningen genom Jeshua, men de
hade också en subjektiv erfarenhet: de hade tagit emot Jeshua som personlig Frälsare. ”I hemmen
bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande innerlig glädje.” Jeshua och Hans
offergärning stod i centrum. Man mindes, gladdes, förkunnade och såg framåt.
Brödsbrytelsen är en av grundpelarna för bibliskt församlingsliv (Apg 2:42). Att bryta ett bröd är
en bild på att vi är en kropp (1 Kor 10:16-17). Att äta tillsammans med troende vänner i samband
med lovsång, bön och förkunnelse ser jag numera som det verkliga sättet att fira ”nattvard”. Själva
ordet ”nattvard” vill jag egentligen byta ut mot ”Herrens måltid”.
IV Herrens måltid (1 Kor 11:17-34)
Det är Paulus som för in ett nytt ord, Herrens måltid (1 Kor 11: 17-20). Överskriften till detta
avsnitt heter i Svenska Folkbibeln: Rätt nattvardsfirande. Jag vill stanna lite inför uttrycket Herrens
måltid, men innan dess vill jag göra en parentes.
(Parentes)
I det traditionella”nattvardsfirandet” kan vi se spår i följande tre texter (Matt 26; Apg 2; 1 Kor 11).
Men man har tappat bakgrunden och lyft ut denna måltid från sitt sammanhang och gjort den till
ett inslag i gudstjänsten. Herrens måltid har blivit ett sakrament som ingår i en liturgi. Jeshua
firade inte och införde inte ”nattvard” på det sätt som detta firande har utvecklats till.
Olika nattvardsläror har uppstått och i stället för att vara en måltid för gemenskap där man prisar
Gud har den blivit något som skiljer de troende åt. Romerska katoliker, ortodoxa, lutheraner,
reformerta och dess olika avknoppningar har olika syn på ”nattvarden” och kan därför inte dela
Herrens måltid tillsammans. ”Den som tar emot kommunionen i katolska kyrkan bekänner sin
katolska tro.” (Det betonas starkt.) ”Går en icke-katolik till kommunionen, blir det motstridiga
tecken…”, säger en katolsk präst( www.fragaprasten.nu/html/sakrament4.htm). Därför får inte
vem som helst delta. Och det är viktigt med enhet i tron när man tillsammans går inför Herren.
Det är viktigt för katoliker. Är det viktigt för oss?
3
Några ord om ordet eukaristi som vi numera möter allt oftare i tal och skrift i samband med
”nattvard”. Från tidig kristen tid finns en tacksägelsebön som fått namnet den eukaristiska bönen,
en bön man bad vid ”nattvardsfirande”. Man tackar då för vad Gud gjort genom sin Son. Men i
denna bön har man lagt också andra betydelser. Man inviger brödet och vinet till att vara Kristi kropp
och blod. Det är bara katolska och ortodoxa kyrkans präster som anser sig ha fått fullmakt från
Jeshua själv att göra detta. Man talar om den apostoliska successionen vilket innebär att man
menar sig stå i en obruten kontakt med apostlarna. Därför får inga andra än dessa präster dela ut
brödet och vinet, och inga andra än katoliker och ortodoxa får delta.
(Hörde för ett par veckor sedan om en församling i Sverige som mer eller mindre förbjudit sina
medlemmar att fira ”nattvard” i mindre grupper. Det skulle man göra i den stora församlingen. Då
är steget inte långt från synen att bara vissa har fullmakt att leda en nattvardsgudstjänst. Då är
man långt ifrån det nytestamentliga sättet att samlas till åminnelsehögtid av Jeshuas död).
Det bröd och det vin som blir över vid eukaristi-firande i katolska kyrkan får man inte behandla
hur som helst. Det är föremål för tillbedjan eftersom man tror att det verkligen är Jeshuas kropp
och blod. Bönerna man ber kan också innehålla förbön för de döda.
När man därför i dag firar eukaristi även i frikyrkliga sammanhang frågar jag mig vad man lägger i
detta uttryck till skillnad från att dela bröd och vin vid en enkel gemenskapsmåltid. Själva
språkbruket kan förvirra. Ordet eukaristi innebär kanske mer än vad vi tror. Det har blivit en
betydelseförskjutning i själva ordet. Det krävs därför vaksamhet så att man inte deltar i en
obiblisk handling.
En av årets mest rosade kristna böcker på nästan 500 sidor (som i och för sig är läsvärd) har två
mycket provocerande rubriker till bokens två sista kapitel. Den ena heter Eukaristi på öppet hav och
handlar om Paulus resor på havet. Den andra rubriken heter Alla vägar bär till … (bara tre
punkter). Vart är vi på väg?
Ett annat ord som ofta förekommer då man läser böcker och artiklar om ”nattvarden” är ordet
mysterium. Det är sant att ju mer man läser om det ju mer obegripligt och mystiskt blir det. Man
kan ju säga att allt som rör vår tro är ett mysterium – inte bara ”nattvarden”. Men man kan faktiskt
tala om den här måltiden på ett begripligt plan utan att krångla till det med grekisk filosofi (slut på
parentesen).
IV (Forts.) Herrens måltid
Måltidsgemenskap spelade en viktig roll i det israelitiska samhället. Att äta och dricka tillsammans
var uttryck för gemenskap. Det gjorde man för att sluta fred eller för att ingå förbund. Denna syn
på måltidsgemenskapen finns på många ställen i de hebreiska Skrifterna och särskilt i
patriarkberättelserna.
1 Mos 26: 26-31. Isak och Abimelek sluter förbund.
1 Mos 31: 44-4. Jakob och Laban försonas.
1 Mos 43: 15-34. Josef och hans bröder äter tillsammans.
I det levitiska prästsystemet återkommer vissa begrepp ständigt. Det finns ett tydligt samband
mellan förbund, försoning, måltid och gudsnärvaro.
1 Mos 14: 18. Melkisedek och Abraham – bröd, vin, gudsnärvaro.
4
2 Mos 18:12. Jetro, Mose, Aron och alla Israels äldste – brännoffer, slaktoffer, måltid inför Gud.
1 Sam 9:19-10: 1, 16:1-13. Saul och David smörjs till kung i samband med en offermåltid.
2 Mos 24: 1-11. Här nämns brännoffer, gemenskapsoffer, förbundsboken, blod, mat och dryck.
Förbundet på Sinai mellan Gud och Israel följdes av en måltid där Israels äldste skådade Gud, åt
och drack. En förbundsmåltid hörde ihop med ett blodigt offer.
Gud ville rent fysiskt ha måltid tillsammans med sitt folk. Han ville att det skulle vara en
glädjefest (5 Mos 12:7, 12, 18, 14:26). Bordet är ett altare där vi möts inför Gud och där vi ska
offra ”lovets offer”. En Herrens måltid. Det är Han som inbjuder:
”Se jag står för dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och
hålla måltid med honom och han med mig” (Upp 3:20).
I Luk 24:13-31 finns berättelsen om Emmausvandrarna. De var i sina tankar upptagna med vad
som hänt deras Mästare. Så kommer Han och förklarar Skrifterna för dem. Han inbjöds att äta
med dem. Vid måltiden öppnas deras ögon och de ser vem Han är.
Antingen det är Herren som inbjuder eller det är jag som tar initiativet till att närma mig honom
är förutsättningarna desamma.
Det är när vi inbjuder Herren till måltid som vi kan komma med våra begär. Det är drottning
Ester ett exempel på. Hon hade något på sitt hjärta som hon ville be kungen om, och hon
förberedde sig väl. (Ester 5:3-4, 8, 7:1-4). Sen inbjöd hon till måltid.
Efter fångenskapen i Babel och sedan man på nytt etablerat sig i landet Israel samlade Esra och
Nehemja folket och läste lagen och undervisade i Ordet. Folket lyssnade, de tillbad Gud och de
grät inför den Evige. Sen fick de uppmaningen: ”… ät er bästa mat och drick ert sötaste vin och
sänd gåvor till dem som inte har något färdigt, ty denna dag är helig för vår Gud. Var inte
bedrövade, ty glädje i Herren är er starkhet” (Neh 8: 10). En återupptäckt av Ordet hör ihop med
en glädjefest där vi tillsammans får äta och dricka. Enligt Uri Markus, Israel, var det nu man
började fira Simchat Torah, (Glädjen över Torahns firande), den dag som enligt den judiska
traditionen firas just i dag, den 15 okt 2006.
V Hur ska en måltid inför Herren hållas?
I Första Korintierbrevet 11:20 skriver Paulus till korintierna att det finns vissa villkor för att man
ska kunna ha måltid inför Herren ansikte. I vers 28, samma kapitel, uppmanar han till ”att pröva
sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren”.
Man kan delta i den här måltiden utan att det blir en Herrens måltid. Man kanske bara går till
”nattvarden” för att det hör till den kristna traditionen, utan att tänka på vad den innebär och att
det behövs en förberedelse. Det finns nämligen saker som kan förhindra att det blir en Herrens
måltid.
Det är tydligt att i Korint var det fråga om brist på enhet och hänsynstagande till varandra. Paulus
går till rätta med korintierna (Läs 1 Kor 11:20-22). Paulus vill vidare sätta fokus på måltidens
centrala tanke (Läs 1 Kor 11:23-28).
5
Jag hittade en modell till måltidsfirande inför Herren i Femte Moseboken 12:1-28, 14:22-27.
Dessa bibelavsnitt tycker jag är en heltäckande beskrivning av hur vi ska kunna fira ”Herrens
måltid”. Israels folk kallades till gudstjänst på utvald plats. De fick veta var och när denna
gudstjänst skulle äga rum. De fick veta vilka som skulle vara med. Det skulle framför allt vara en
familjeinriktad måltid. Ung och gammal skulle delta. Man var noga med att ingen social
segregation skulle förekomma. Tjänare och främlingar var självskrivna i denna gemenskap. I
Femte Moseboken 14:29 talas det också om den faderlöse och änkan.
Herren talade om hur gudstjänstens innehåll skulle se ut. Man skulle komma med brännoffer,
slaktoffer, tionde, löftesoffer och frivilliga offer. Brännoffer talar om helöverlåtelse och liksom
slaktoffret talar det om blodsoffer. ”… utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.”
Det finns ytterligare en sak som Herren talar om i Femte Moseboken 12, nämligen
noggrannheten med Guds föreskrifter. (Läs 5 Mos 12:1-5.) Det finns flera föreskrifter i det här
kapitlet. Som efterföljare till Jeshua upptäcker man hela tiden saker i ens liv som man behöver
förändra. Det kan gälla livsstil, tankemönster, sättet att tala, prioritering av tiden osv. Vi behöver
förändras för att det ska gå oss väl. (5 Mos 12:28). När ändrade du sist något i ditt liv?
Det finns mönster i Guds ord hur vi ska komma inför Honom Om vi följer dessa föreskrifter så
får vi glädjas inför Guds ansikte.
I Apostlagärningarna 17:11 står det att Paulus kom till Berea och förkunnade evangelium och att
lyssnarna dagligen forskade i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så som Paulus sade.
Så bör vi alla göra då vi lyssnar till Ordets förkunnelse. Jag hoppas att Ni gör detsamma med det
jag sagt i dag.
Eivor Alpsten
MFS - möte i Korskyrkan Jönköping den 15 okt 2006
Efterskrift
Det har gått åtta år sedan jag höll ovanstående predikan och nu sätter jag in den på min hemsida
utan att ha haft anledning att ändra på något. Men det finns mycket mer att tillägga. Och mer än
någonsin längtar jag efter en andlig gemenskap där Jeshua får vara i centrum och där Herrens
måltid kan hållas.
6