Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens

Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning
grundad på Utrikesdepartementets
bedömningar. Rapporten gör inte anspråk
på att ge en fullständig bild av läget för de
mänskliga rättigheterna, demokrati och
rättsstatens principer i landet.
Information bör också sökas från andra
källor.
Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i
Sydsudan 2015–2016
I. SAMMANFATTNING
Efter att konflikten bröt ut i Sydsudan i december 2013 har utvecklingen
mot en demokratisk och rättssäker stat med välfungerande institutioner och
respekt för mänskliga rättigheter i princip avstannat och gått i motsatt
riktning. Detsamma gäller genomförandet av det fredsavtal som
undertecknades i augusti 2015. Även om Sydsudans övergångskonstitution i
många fall föreskriver skydd för de mänskliga fri- och rättigheterna, är
skyddet för dessa i praktiken kraftigt kringskuret. En starkt bidragande orsak
är konflikten i landet, den försämrade ekonomiska situationen, bristfälligt
fungerande institutioner, samhällssystem och rättssystem, stora etniska
motsättningar samt bristen på nationell enighet.
Det finns rapporter om utomrättsliga avrättningar utförda av regeringens
säkerhetsstyrkor och urskiljningslöst våld från oppositionsstyrkor,
milisgrupper på regeringens eller oppositionens sida liksom andra väpnade
grupper, samt tortyr och godtyckliga frihetsberövanden. Våld mot kvinnor,
inklusive sexuellt våld, är utbrett. Konfliktrelaterat sexuellt våld är mycket
vanligt förekommande. Det finns uppgifter om omfattande sexuella
övergrepp mot kvinnor och flickor av regeringsstyrkor, oppositionsstyrkor,
och milisgrupper. Straffrihet är vanligt förekommande, särskilt vad gäller
regeringsstyrkor, oppositionsstyrkor, väpnade milisgrupper, säkerhetstjänsten
och polisen.
Utrymmet för civilsamhället, journalister och människorättsförsvarare är
begränsat och fortsätter att minska. Civilsamhällesorganisationer utsätts för
hot och trakasserier, och deras medlemmar för godtyckliga
frihetsberövanden.
Under hösten 2016 ökade striderna runt om i landet, framförallt i Equatoriadelstaterna och norra delarna av Sydsudan och de humanitära förhållandena
blev allt svårare. Antalet internflyktingar i Sydsudan beräknades i december
2016 vara omkring 1,7 miljoner. Omkring 4,8 miljoner människor i landet
beräknades leva i matosäkerhet. Andelen människor som lever i fattigdom är
drygt 50 procent. Hälsostatistiken är bland de sämsta i världen.
Vid ett besök i landet i början av november 2016 uttryckte FN:s
generalsekreterares särskilda rådgivare för förebyggande av folkmord stor
oro över de ökande etniska motsättningarna samt risken för en etnisk
konflikt och folkmord. FN:s fredsbevarande operation i Sydsudan
(UNMISS) samt humanitära och andra hjälporganisationer har regelbundet
nekats tillträde till behövande befolkningsgrupper. Även trakasserier och
övergrepp mot internationella och humanitära hjälparbetare runt om i landet
förekommer.
II. RÄTTSSTATENS PRINCIPER
En princip för god samhällstyrning
Den övergångskonstitution som gäller sedan Sydsudan blev självständigt
2011 fastslår att det ska finnas ett oberoende rättsväsende och erkänner
samtidigt sedvanerätt. Fredsavtalet från augusti 2015 utgör del av
övergångskonstitutionen. Sydsudan präglas efter årtionden av konflikt och
krig – och som en nyligen självständig stat – av svaga statliga strukturer och
institutioner, ett svagt upprätthållande av rättsstatens principer samt ett
rättssystem med otillräcklig bemanning och bristfälliga ekonomiska resurser.
Till följd av svagheten i de statliga strukturerna och landets storlek är staten
även oförmögen att utöva kontroll över och leverera ens grundläggande
samhällsservice till alla delar av landet. Ett stort antal sydsudaneser lever
därför utan någon form av formellt rättsligt skydd. Landets historia med
konflikt och krig med åtföljande laglöshet, delvis beroende på spridningen av
små och lätta vapen, milisgrupper och en kultur av straffrihet, innebär en
stor utmaning för att bygga upp en välfungerande rättsstat.
2 (21)
Sydsudans rättssystem står under inflytande av ett flertal styrande, politiska
och militära aktörer. Rättsväsendet och informella domstolar på lokal nivå
tenderar att representera lokala maktstrukturer och sociala hierarkier som
rättsutövarna ofta själva ingår i. Häri finns en risk för jäv och diskriminering,
eller åtminstone anklagelser härom, av små etniska grupper eller klaner,
yngre samt kvinnor och flickor som lever i fattigdom. Kvinnor fortsätter att
vara diskriminerade inom rättsväsendet. Eftersom det finns stora brister i det
formella rättssystemet spelar informella domstolar och sedvanerätten en stor
roll, särskilt på lokal nivå.
De styrnings- och rättssystem som i viss mån ändå finns på delstatsnivå och
lokal nivå verkar hantera dagliga styrelse- och rättsskipningsfrågor relativt
oberoende från den centrala regeringen. Samtidigt kvarstår många av de
militära och politiska hierarkier och strukturer som formades under
årtionden av krig och konflikt och som har inflytande över hela landet. Även
polis och ordningsmakt fungerar bristfälligt, vilket medför stora utmaningar.
Institutionerna för verkställighet av domar och rättsliga beslut är svaga.
Straffriheten är utbredd.
Korruptionen i landet är mycket utbredd och Sydsudan har plats 175 av 176
i Transparency Internationals index över upplevd korruption år 2016.
I enlighet med fredsavtalet från augusti 2015 pågår ett arbete med att
utarbeta en ny konstitution och därmed sammanhängande nödvändiga
ändringar i befintliga lagar och bestämmelser. Arbetet leds av National
Constitution Amendment Committee (NCAC).
III. DEMOKRATI
De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Sydsudan är en republik med en övergångsregering för nationell enighet som
tillträdde i april 2016, i enlighet med fredsavtalet från 2015. Landet och
regeringen leds av presidenten Salva Kiir Mayardit, som valdes till president
år 2010 i den då delvis autonoma regionen Södra Sudan inom republiken
Sudan. Även om valet inte helt uppfyllde internationella krav bedömde
internationella observatörer att valet av Salva Kiir återspeglade viljan hos en
majoritet av befolkningen. Folkomröstningen om självständighet år 2011,
3 (21)
där 98 procent av väljarna röstade för en separation från Sudan, bedömdes
av internationella observatörer som fri och rättvis.
Enligt övergångskonstitutionen skulle de första allmänna valen, inklusive
presidentval, hållas senast den 9 juli 2015, då mandatperioden efter valen år
2010 löpte ut. Valen sköts emellertid upp med hänvisning till brist på
finansering och för att slutföra arbetet med en ny konstitution.
Mandatperioderna för presidenten, parlamentet och delstatsförsamlingarna
förlängdes till den 9 juli 2018.
Av regeringens 30 ministrar har, i enlighet med fredsavtalet, 16 ministrar från
Sudan People’s Liberation Movement (SPLM), som är den politiska grenen av
Sudan People’s Liberation Army (SPLA), utsetts av Salva Kiir, tio har utsetts av
SPLM in Opposition (SPLM-IO), två av en grupp tidigare politiska fångar
(Former Political Detainees) med tidigare SPLM-politiker samt två av andra
politiska partier. Tvåkammarparlamentet består av en nationell
övergångslagförsamling med 400 ledamöter och ett delstatsråd med 50
ledamöter. SPLM har majoriteten av platserna i lagförsamlingen och intar en
dominerande ställning i regeringen och överlag som politiskt parti i Sydsudan
sedan undertecknandet av fredsavtalet med Sudan år 2005. Medlemskap i
SPLM medför vissa politiska och ekonomiska fördelar.
Efter oroligheterna i juli 2016, då förste vicepresidenten Riek Machar Teny
(SPLM-IO) flydde landet, har Salva Kiir och regeringen erkänt endast den
fraktion av SPLM-IO som leds av Taban Deng Gai. Oppositionspartier har
återkommande klagat över att partimedlemmar trakasseras av regeringen.
Lagen om politiska partier uppställer särskilda krav för bland annat
registrering av de politiska partier som fanns i Södra Sudan innan landet blev
självständigt från Sudan år 2011. Politiska partier som bildats efter
självständigheten omfattas inte av samma krav. Frågor rörande politiska
partier hanteras av ett särskilt inrättat råd.
Enligt övergångskonstitutionen ska minst 25 procent av platserna i
parlamentet och regeringen innehas av kvinnor. Detsamma gäller på
delstatlig nivå och liknande krav finns på lokal nivå. Två av nio medlemmar i
rådet för traditionella ledare ska vara kvinnor. Bestämmelser tillämpas inte på
ett konsekvent sätt. Även om andelen kvinnor har ökat i parlamentet och i
regeringen fortsätter kvinnor att vara underrepresenterade på delstatlig och
lokal nivå samt bland traditionella ledare, särskilt på lokal nivå. Regeringen,
4 (21)
med sex kvinnliga ministrar av totalt 30, uppfyller inte kravet på att andelen
kvinnliga ministrar ska vara minst 25 procent.
Flera etniska grupper fortsätter att vara underrepresenterade eller inte
representerade alls i regeringen samtidigt som de etniska spänningarna ökat
på grund av konflikten i landet. Samma obalans finns i nationella och
delstatliga politiska institutioner. Avsaknaden av översättningar av
övergångskonstitutionen till arabiska och lokala språk begränsar
minoritetsbefolkningars möjlighet att engagera sig på ett meningsfullt sätt i
den politiska dialogen.
Det civila samhällets utrymme
Utrymmet för civilsamhället och människorättsförsvarare är begränsat och
fortsätter att minska. Regeringens inställning till internationella
civilsamhällesorganisationer har blivit allt mer kritisk och konfronterande.
Civilsamhällesorganisationers arbete utsätts för restriktioner och ökad
kontroll, särskilt sedan konflikten i landet bröt ut i december 2013. Kontor,
fordon och tillgångar tillhörande civilsamhällesorganisationer plundras och
beslagtas löpande. Den nationella säkerhetstjänsten (NSS) och den militära
underrättelsetjänsten utsätter regelbundet civilsamhällesorganisationer för
hot och trakasserier, och deras medlemmar för godtyckliga
frihetsberövanden. Några chefer för internationella
civilsamhällesorganisationer har tvingats lämna landet.
Från myndigheternas sida hävdas ofta att de utvisade personerna utgjorde
säkerhetsrisker för landet och mot presidenten. Enligt uppgift är den
nationella säkerhetstjänsten och landets ledning mycket känsliga mot att
humanitära och andra organisationer samlar in information och gör egna
bedömningar och analyser av situationen och säkerheten i landet. Detta ses
ofta som underrättelseverksamhet i syfte att kritisera och kanske till och med
störta den sittande regeringen, och som att civilsamhällesorganisationer
överskrider sina humanitära mandat och bedriver politisk verksamhet.
En ny lag om civilsamhällesorganisationer undertecknades av presidenten i
februari 2016. Samtidigt undertecknades en lag om att inrätta en
tillsynsmyndighet med uppdrag att genomföra lagen om
civilsamhällesorganisationer. Båda lagarna har haft stor inverkan på
organisationernas möjlighet att verka effektivt. Lagarna har en
5 (21)
kontrollerande ansats och innebär bland annat begränsningar i
föreningsfriheten med krav på registrering för deltagande i
föreningsaktiviteter och höga böter om så inte sker. Enligt lagen finns inga
tidsramar för när tillsynsmyndigheten måste fatta beslut om en registrering.
Efter att lagen om civilsamhällesorganisationer antogs har vissa
människorättsorganisationer, organisationer som arbetar för demokrati,
mediehus med flera antingen tvingats stänga sina kontor eller minska sin
verksamhet på grund av sin politiska eller uppfattade politiska koppling. I
vissa fall har organisationernas personal flytt landet. Det finns flera fall av
människorättsförsvarare som under de senaste åren misshandlats, mottagit
dödshot och rapporterats vara under övervakning samt utsatts för
godtyckliga frihetsberövanden. De som försöker driva frågor om respekt för
rättsstatens principer utsätter sig ofta för stora risker.
IV. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
FN, människorättsorganisationer och media har rapporterat om
utomrättsliga avrättningar utförda av regeringens säkerhetsstyrkor och
urskillningslöst våld från oppositionsstyrkor, milisgrupper på regeringens
eller oppositionens sida liksom andra väpnade grupper, under den pågående
konflikten. Anmälningar om övervåld eller tortyr utreds sällan. Det finns
flera exempel liknande det där radiojournalisten John Gatluak sköts och
dödades, enligt uppgift av regeringsstyrkor, när Terrain Hotel i Juba
attackerades den 11 juli 2016 i samband med oroligheterna i huvudstaden.
Enligt flera källor angreps Gatluak eftersom han var etnisk Nuer. På hotellet
bodde även många internationella hjälparbetare, varav flera utsattes för
sexuella och andra övergrepp.
Det finns uppgifter om att personer, däribland kvinnor och barn,
bortrövades under 2016 av regeringens säkerhetsstyrkor, oppositionsstyrkor,
väpnade milisgrupper på regeringens eller oppositionens sida liksom olika
etniska grupper. Det är inte känt hur många.
Det finns uppgifter om handel med män, kvinnor och barn inom Sydsudan
för tvångsarbete och för sexuella ändamål. Uppgifter finns även om handel
med kvinnor och flickor från grannländerna för sexuella ändamål.
6 (21)
Övergångskonstitutionen förbjuder tortyr och annan grym, omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning. Uppgifter finns dock om tortyr,
misshandel och andra trakasserier från säkerhetsstyrkorna mot politiska
opponenter, journalister och medarbetare i människorättsorganisationer.
Regerings- och oppositionsstyrkor, milisgrupper på regeringens och
oppositionens sida liksom andra väpnade grupper utförde enligt uppgift
tortyr och övergrepp i konfliktområden i landet. I samband med
oroligheterna i juli 2016 rapporterades om att regeringssoldater åkte från hus
till hus och våldtog kvinnor och flickor. Det finns även uppgifter om
gruppvåldtäkter av kvinnor i lägren för skydd av civila och i hem nära lägren,
utförda av beväpnade män.
Förhållandena i landets fängelser är ofta undermåliga vad gäller bland annat
sjukvård, hygien, måltider, dricksvatten och ventilation. Överbeläggning och
otillräcklig sjukvård leder emellanåt till sjukdomar och ibland även dödsfall.
Uppgifter finns om övergrepp utförda av fängelsevakter. Män och kvinnor
bor vanligtvis, men inte alltid, på olika avdelningar och vistas ofta
tillsammans dagtid. På grund av överbeläggning hålls ungdomar inte alltid
skilda från vuxna. Barn, särskilt spädbarn, bor ofta med sina mödrar i
fängelset. Som exempel på överbeläggning kan nämnas Jubas centralfängelse
som är utformat för 400 fångar men har åtminstone 1 500 fångar.
Dödsstraff
Dödsstraff kan utdömas för vissa mycket allvarliga brott såsom mord,
terroristbrott med dödlig utgång, droghandel i vissa fall och landsförräderi.
Personer under 18 år eller över 69 år samt gravida eller ammande kvinnor är
undantagna. Enligt uppgifter från Amnesty International genomfördes minst
fem avrättningar i Sydsudan under år 2015. Avrättningar sker genom
hängning.
Dödsstraff har kommit att bli en kontroversiell fråga i utarbetandet av en
permanent konstitution. I pressopinionen uttrycks ofta stöd för dödsstraff
som en avskräckande åtgärd med hänvisning till det utbredda våldet och
kulturen av straffrihet i landet. Samtidigt motsätter sig många kristna
dödsstraff av religiösa skäl eller för att man anser att det är oförenligt med
seder och traditioner i Sydsudan.
7 (21)
Rätten till frihet och personlig säkerhet
Övergångskonstitutionen förbjuder godtyckliga frihetsberövanden, men det
rapporteras regelbundet om att det förekommer. Den nationella
säkerhetstjänsten, som har behörighet att gripa och hålla kvar personer
endast i fall rörande den nationella säkerheten, frihetsberövar ofta
företrädare för civilsamhällesorganisationer, affärsmän och journalister,
särskilt om någon misstänks stödja oppositionen. Den nationella
säkerhetstjänsten, den militära underrättelsetjänsten och polisen har
återkommande gripit politiska dissidenter och många av dem har hållits
frihetsberövade. Anmälningar om godtyckliga frihetsberövanden utreds
sällan.
Rättssäkerhet
Rättsväsendet på statlig, delstatlig och lokal nivå saknar ofta nödvändig
infrastruktur och utbildad personal. Få domstolar finns på lokal nivå. Ofta
avgörs fall i informella domstolar, enligt sedvanerätten. Politiska
påtryckningar, korruption, diskriminering av kvinnor och brist på erfaren
utredande polis underminerar både det informella och formella
rättsväsendet. En tilltalad ska enligt övergångskonstitutionen anses oskyldig
till dess åtal är styrkt, informeras i god tid om det brott han eller hon
anklagas för, ha rätt till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid, ha
rätt att vara närvarande i en brottmålsförhandling där fallet prövas, ha rätt att
kalla egna vittnen och lägga fram bevisning och ha rätt till rättsligt ombud.
Tillämpningen brister dock och de tilltalade förmodas ofta vara skyldiga och
deras rättigheter och möjligheter att försvara sig är ofta begränsade. Ingen
allmän rättshjälp finns och den tilltalade har inte alltid tillgång till offentlig
försvarare eller möjlighet att överklaga. Diskriminering mot kvinnor är
vanligt förekommande.
Den nationella polisen bedöms ofta som ineffektiv, korrupt och åtnjuter lågt
förtroende från allmänheten. Övergrepp från polisens sida utreds sällan. På
grund av bristande utbetalning av löner, ofta under flera månader, efterfrågar
många poliser mutor eller ersättningar av annat slag för tjänster som utförs åt
allmänheten.
Straffbarhetsåldern är 12 år.
8 (21)
Straffrihet
Straffrihet är vanligt förekommande, särskilt vad gäller regeringsstyrkor,
oppositionsstyrkor, väpnade milisgrupper, säkerhetstjänsten och polisen.
Klagomål om godtyckliga frihetsberövanden, trakasserier, överdrivet våld,
tortyr, sexuellt och könsbaserat våld samt andra kränkningar av mänskliga
rättigheter följs sällan upp av behöriga myndigheter. Kvinnor är särskilt
utsatta och diskrimineras ofta.
Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Yttrande- och mediefrihet garanteras i Sydsudans övergångskonstitution men
utrymmet för journalister, människorättsförsvarare och civilsamhället är
begränsat och fortsätter att minska. Det finns uppgifter om att
säkerhetsstyrkor står bakom ofrivilliga försvinnanden, godtyckliga
frihetsberövanden, tortyr och annan förnedrande behandling av personer
som uttalat sig kritiskt rörande situationen i landet eller regeringens agerande.
Under hösten 2016 har bland annat frågor om etniska motsättningar, hatiska
uttalanden mot etniska grupper och hänvisningar till risk för folkmord varit
känsliga. Även utvisningar av utländska journalister förekommer. Sydsudan
hade år 2016 plats 140 av 180 på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.
Regeringen försöker i stor utsträckning styra mediernas bevakning av
konflikten och det finns uppgifter om att personer som försökt publicera
eller sända oppositionens syn på situationen och enskilda händelser har
hotats. Vissa frågor har av regeringen bedömts för känsliga för allmänheten
såsom säkerhetsrelaterade och militära frågor, oppositionens åsikter och
ibland även fredsprocessen.
Det finns flera fall av journalister och människorättsförsvarare som
misshandlats, mottagit dödshot och rapporterats vara under övervakning.
Det finns uppgifter om att journalister dödats och utsatts för godtyckliga
frihetsberövanden samt att många av de gripna torterades och utsattes för
inhuman behandling. Trakasserier mot journalister från regeringens sida har
varit så besvärande att flera journalister har lämnat landet.
Även mediehus har varit utsatta för begränsningar. Det finns exempel på att
tidningar har stängts av myndigheterna, bland annat den arabiskspråkiga
tidningen Al Rai och den engelskspråkiga tidningen The Citizen, enligt källor
efter att tidningen publicerat flera artiklar för fred, vilka tolkats som kritiska
9 (21)
mot regeringen. Flera andra tidningar har fått enskilda nummer beslagtagna
tillfälligt eller blivit helt konfiskerade. Under samma tid stängdes även två
radiostationer ned. De flesta mediehus utövar någon form av självcensur för
att garantera sin säkerhet. I slutet av år 2015 var tio tidningar och nio
radiostationer verksamma i landet.
Det förefaller inte finnas några restriktioner från regeringens sida rörande
tillgång till internet, men samtidigt är internet inte tillgängligt i stora delar av
landet till följd av bristen på elektricitet och infrastruktur. Det finns inga
uppgifter om att regeringen kontrollerar e-post eller chat-rum på internet
utan rättslig grund. Det finns uppgifter om att civilsamhällesorganisationer
under 2016 utsattes för påtryckningar att anlita internetföretag som
kontrolleras av aktörer som står nära NSS. Enskilda personer och grupper
deltar i utbyte av åsikter på internet. I mitten av oktober 2016 hotade
informationsministern Michael Makuei med att stänga ned internet sedan ett
flertal inlägg gjorts på sociala medier om presidentens bristande hälsa och
möjliga bortgång.
Vissa framsteg har gjorts från sydsudanesiska myndigheters sida vad gäller
genomförandet av de tre medielagar som antogs under år 2013, bland annat
för att lösa tvister mellan regeringen och journalister genom särskilda
kommittéer i frågor om tillgång till information, public service-media och
mediestyrning. Vissa delar av lagarna är i stor utsträckning i enlighet med
internationell standard i fråga om förbud mot hatiska uttalanden, en tydlig
och enkel process för tillgång till information hos offentliga myndigheter och
public service-media. Samtidigt innehåller medielagstiftningen inga
bestämmelser om öppenhet rörande hur tillsynsmyndigheter utses.
Lagstiftningens garantier för tillsynsmyndigheternas politiska oberoende är
bristfälliga och skrivningarna om begränsningar i yttrandefriheten och
tillgången till information är otydliga.
Mötes- och föreningsfrihet
Rätten att demonstrera garanteras i övergångskonstitutionen och respekteras
överlag. Samtidigt saknar ordningsmakten resurser att bevaka
demonstrationer och har ofta använt övervåld för att skingra protester och
demonstrationer.
10 (21)
Även om föreningsfriheten garanteras i övergångskonstitutionen är denna
inskränkt på både delstatlig och nationell nivå. Regeringen tenderar att inte
respektera föreningsfriheten för föreningar som misstänks stödja företrädare
för oppositionen.
Religions- och övertygelsefrihet
Enligt övergångskonstitutionen är stat och religion skilda från varandra. Den
förbjuder även diskriminering på religiös grund och ger religiösa grupper
frihet att utöva sin religion, organisera sig, bedriva undervisning, äga
egendom och ta emot finansiella bidrag, ge ut publikationer i religiösa frågor
samt bedriva hjälpverksamhet. Kristna och muslimska ledare diskuterar
regelbundet med varandra frågor av gemensamt intresse, som rättvis
representation av båda trosåskådningarna i den nationella lagförsamlingen,
och verkar överlag vara av uppfattningen att det i det sydsudanesiska
samhället finns en tolerans mot olika religioner och trosåskådningar.
Enligt de uppgifter som finns är majoriteten av landets befolkning kristen.
Det finns ingen tillförlitlig statistik rörande antalet muslimer eller religiösa
minoriteter. I början av 2000-talet uppskattades andelen muslimer i
befolkningen vara mellan 18 och 35 procent, men antalet tros ha minskat på
grund av migration till Sudan av muslimer efter att Sydsudan blev
självständigt.
Uppgifter finns om vissa enstaka fall på delstatsnivå där delstater beslutat att
riva kyrkor eller moskéer, ofta med anknytning till frågor om äganderätt av
land, och om att en präst bortförts och kvarhållits av en muslimsk grupp.
V. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
Rätten till arbete, rättvisa arbetsvillkor och relaterade frågor
Sydsudan har ratificerat sju av de åtta centrala ILO-konventionerna.
Undantaget är konventionen om föreningsfrihet (nr 87). Arbetslösheten
beräknas till omkring tolv procent av den arbetsföra delen av befolkningen.
Uppgifter finns om att kvinnor diskrimineras vad gäller bland annat
anställningsvillkor och lön.
Sydsudan har ännu inte antagit någon nationell arbetsrättslagstiftning. I
stället tillämpas fortfarande valda delar av den arbetsrättslagstiftning som
11 (21)
gällde när landet var en del av Sudan. Det finns bestämmelser om förmåner,
lön och övertid. För offentliganställda finns särskilda bestämmelser om
säkerhet och hälsa. Tillämpningen av dessa bestämmelser är ofta bristfällig.
Det finns inget förbud mot diskriminering i fråga om anställning eller
sysselsättning utifrån till exempel hudfärg, kön, politiska åsikter eller
funktionsnedsättning.
Det råder förbud mot bortförande av eller kontroll över en person för
tvångsarbete, men tvångsarbete förekommer likafullt inom bland annat
hushållsarbete, jordbruk och boskapsskötsel. Kvinnor, migranter och barn
har utnyttjats för tvångsarbete i gruvor, restauranter, tiggeri och kriminell
verksamhet.
Minimiåldern för betalt arbete är 14 år, men 18 år för tyngre arbete.
Tillämpningen av bestämmelsen är bristfällig och arbete utan formell
anställning, såsom arbete i hemmet, omfattas inte heller av bestämmelserna.
Barnarbete är vanligt förekommande, uppskattningsvis främst inom
jordbruket och servicesektorn.
Lagstiftningen tillåter oberoende arbetstagarorganisationer, men föreskriver
inget om strejkrätt, centrala förhandlingar och kollektivavtal samt förbjuder
inte diskriminering på grund av tillhörighet i arbetstagarorganisationer.
Vidare krävs myndighetstillstånd i förväg för att genomföra en laglig strejk
och arbetstagare kan sägas upp för att ha strejkat utan tillstånd. Bland de få
arbetstagarorganisationer som finns i landet kan bland annat nämnas
Förbundet för journalister i Sydsudan (UJOSS) och Sydsudans
arbetarförbund som har omkring 65 000 medlemmar, huvudsakligen inom
offentlig sektor.
Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Sydsudans hälsostatistik hör till de sämsta i världen. De vanligaste
sjukdomarna, och de som leder till flest dödsfall, är sjukdomar som hade
kunnat förebyggas och behandlas. Det råder stor brist på kvalificerad
sjukvårdspersonal, barnmorskor, vårdinrättningar och mediciner, särskilt på
landsbygden. Enligt UNDP:s Human Development Report för Sydsudan från
december 2016 var den beräknade medellivslängden år 2015 drygt 57 år för
kvinnor och drygt 55 år för män. Barnadödligheten är omkring 93 per 1 000
levande födda. Mödradödligheten uppskattas till drygt 2 000 dödsfall per
12 (21)
100 000 födslar, vilket är den högsta siffran i världen. Antalet
tonårsgraviditeter var omkring 300 per 1 000 kvinnor i åldrarna 15-19 år.
Frågor om preventivmedel och abort är ofta mycket känsliga på grund av
kultur och traditioner. Abort tillåts om det är nödvändigt för moderns hälsa
eller vid missfall. Olagliga och osäkra aborter förekommer, också eftersom
tillgången till säkra aborter vid vårdinrättningar är bristfällig.
Årtionden av konflikt och våld med omfattande kränkningar av mänskliga
rättigheter har fått svåra återverkningar på många personers psykiska hälsa.
Studier som gjorts nyligen visar på höga nivåer av posttraumatisk stress och
depression bland Sydsudans befolkning. Trots det stora behovet finns i
princip inga vårdinrättningar för psykiatrisk vård. Under år 2015 fanns i hela
landet endast ett allmänt sjukhus som erbjöd psykiatrisk vård. Personer som
är svårt psykiskt sjuka hålls ofta inlåsta i fängelser med mycket bristfällig eller
ingen medicinsk vård, ofta fastbundna, utan kläder eller i isoleringscell.
Medicinsk och psykosocial vård för offer för sexuellt våld är otillräcklig.
Hittills har inte oljelagen som antogs år 2012, som gav förhoppningar om en
miljövänligare hantering av oljeutsläpp efter åratal av miljöföroreningar,
tillämpats och föroreningar fortsätter att vara ett stort problem. Avfallsvatten
med giftiga kemikalier fortsätter att släppas ut i naturen utan att omhändertas
på ett korrekt sätt med negativa följder för vattenmiljön, människor, boskap
samt natur- och djurliv. Det har rapporterats om höga halter gifter i vatten
och negativa effekter på hälsan hos människor som druckit av sådant vatten.
Barn har ofta varit särskilt drabbade.
Rätten till utbildning
Enligt övergångskonstitutionen och skollagen ska varje barn erbjudas
kostnadsfri, obligatorisk grundläggande utbildning till och med åttonde klass.
Konflikten i landet har dock hindrat många barn från att gå i skolan
eftersom många familjer lämnat sina hem och barn, särskilt pojkar,
tvångsrekryterats av väpnade grupper. Regeringen har inte heller prioriterat
utbildning, särskilt grundläggande utbildning, och landets skolor lider ofta
brist på utbildade lärare, utbildningsmateriel och andra resurser. Flykt och
förflyttningar på grund av konflikten i landet liksom förstörda, plundrade
och osäkra skolor har inneburit ytterligare påfrestningar för landets
utbildning och skolor.
13 (21)
Sydsudans utbildningsnivå är bland de lägsta i världen trots ökningar i antalet
inskrivna barn under de senaste åren. Mer än en miljon barn i
grundskoleåldern, främst på landsbygden, uppskattas inte gå i skolan. Endast
tio procent av eleverna fullgör grundskolan, vilket är en av de lägsta nivåerna
i världen. Skillnaden mellan könen är stor. Flickor har ofta inte samma
möjligheter till utbildning som pojkar och många flickor går inte i skolan
eller slutar i förtid på grund av barnäktenskap, hushållssysslor eller rädsla för
könsrelaterat våld. Endast en tredjedel av flickorna går i skolan. Även de
geografiska och ekonomiska skillnaderna är stora.
Läskunnigheten bland vuxna uppskattas till omkring 27 procent och
omkring 70 procent av barnen i åldrarna 6-17 år har aldrig gått i skolan.
Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
I UNDP:s index för mänsklig utveckling för år 2015 har Sydsudan plats 181
av 188 länder. Enligt uppgifter från UNDP i december 2016 är andelen
människor som lever i fattigdom 50,6 procent. Tillgången på mat och vatten
samt ordentliga bostäder för de som lever i fattigdom är ofta bristfällig,
särskilt för de som lever på landsbygden. Behovet av humanitärt stöd är
mycket stort i stora delar av landet. Samtidigt har det humanitära tillträdet
varit kraftigt kringskuret och svårigheterna stora för humanitära och andra
hjälporganisationer att verka i landet.
VI. RÄTTEN ATT INTE UTSÄTTAS FÖR DISKRIMINERING
Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Även om jämställdhet och lika rättigheter för kvinnor och män garanteras i
övergångskonstitutionen är diskriminering av kvinnor mycket vanligt
förekommande beroende bland annat på en könsstereotyp syn på kvinnors
roll. Även den höga nivån av läsokunnighet bland kvinnor utgör ett hinder
för kvinnor att hävda sina rättigheter. Ofta följs seder och traditioner som är
diskriminerande mot kvinnor. Det finns till exempel fall där kvinnor har
frihetsberövats på grund av utomäktenskapliga förbindelser.
Kvinnor diskrimineras även vad gäller arv, kreditgivning, möjligheter att
skaffa bostad samt äganderätt. Även om kvinnor enligt
övergångskonstitutionen har rätt att äga egendom försöker traditionella
ledare ofta hindra kvinnor från detta eftersom det inte anses vara i enlighet
14 (21)
med traditionella seder och bruk. En tendens verkar finnas att förmå kvinnor
att avstå från ledande positioner på grund av en uppfattning att det står i
strid med plikter som kvinnor anses ha i hemmet.
Våldtäkt är enligt straffrättslagstiftningen straffbart med fängelse i upp till 14
år och böter. Våldtäkt bedöms vara mycket vanligt förekommande. Ingen
information finns tillgänglig om antalet personer som åtalats, dömts eller
avlagt straff för våldtäkt. Sexuella övergrepp inom äktenskapet anses inte
som våldtäkt. Konfliktrelaterat sexuellt våld är mycket vanligt
förekommande och används i allt högre utsträckning som en del av
krigsföringen. Sexuellt våld mot kvinnor och flickor har under konflikten
nått närmast epidemiska proportioner, framförallt i de värst drabbade
konfliktområdena. Kvinnor och flickor utsätts även löpande för hot om
våldtäkt i lägren för skydd av civila runt om i landet, eller när de lämnar
lägren för dagliga bestyr.
Våld i hemmet är inte förbjudet enligt lag. Våld mot kvinnor inklusive våld
inom äktenskapet är vanligt förekommandet, men det finns inte någon
tillförlitlig statistik om hur utbrett det är. Kvinnor är ofta ovilliga att anmäla
sexuellt och könsrelaterat våld och polisen ingriper sällan i våldsamheter i
hemmet. Enligt civilsamhällesorganisationer finns uppgifter från kvinnor om
polismän som försökt ta ut en mindre avgift från kvinnor när dessa velat
göra en anmälan om våldtäkt eller andra övergrepp. Ofta uppmanar
familjerna till kvinnor som utsatts för övergrepp de utsatta kvinnorna att
ingå äktenskap med förövaren för att undvika skam.
Kvinnlig könsstympning är straffbart. Det finns få uppgifter om hur vanligt
det är med könsstympning. Det förefaller inte vara utbrett, men har
förekommit i vissa regioner, särskilt utmed landets norra gräns i muslimska
samhällen. Flera civilsamhällesorganisationer arbetar mot kvinnlig
könsstympning och ministeriet för jämställdhet, barn och social välfärd har
vidtagit åtgärder för att öka den allmänna medvetenheten om farorna med
sedvänjan.
Det finns civilsamhällesorganisationer i Sydsudan som arbetar för kvinnors
rättigheter och för kvinnligt deltagande i samhället och i fredsprocessen. I
övergångsparlamentet finns ett nätverk för kvinnliga parlamentsledamöter.
15 (21)
Barnets rättigheter
Sydsudanesiskt medborgarskap erhålls vid födseln om barnet har en förälder,
mor- eller farförälder eller mor eller far till mor- eller farförälder som har
sydsudanesiskt medborgarskap eller om barnet tillhör någon av landets
ursprungliga etniska grupper. Det är inte tillräckligt att födas i landet för att
få medborgarskap. Allmänheten känner ofta inte till kravet att registrera en
födsel och de flesta födslar är därmed oregistrerade.
Enligt lag är det förbjudet att utsätta barn för åtgärder som kan skada deras
hälsa, välbefinnande och värdighet, men övergrepp mot barn är enligt
uppgift mycket vanligt. Det omfattar bland annat fysiskt våld, bortförande,
flickor som överlämnas som kompensation till brottsoffers familjer från
förövares familjer och sexuella övergrepp. Våldtäkt mot barn är vanligt
förekommande vid barnäktenskap och prostitution. Sexuella övergrepp mot
barn och kvinnor av soldater har under konflikten blivit mycket vanligt
förekommande och har använts som en del av krigföringen. Våldtäkt mot
barn följs sällan upp av myndigheterna på grund av rädsla hos offren och
deras familjer för stigmatisering och hämnd.
Lagstiftningen föreskriver att barn har rätt till skydd mot barnäktenskap,
men förbjuder inte uttryckligen äktenskap före 18 års ålder. Barnäktenskap
är vanligt förekommande. Enligt uppgifter från bland annat ministeriet för
jämställdhet, barn och social välfärd är närmare hälften av alla flickor och
unga kvinnor mellan 15 och 19 år gifta och vissa flickor gifts bort redan vid
12 års ålder. I vissa fall beror barnäktenskap på att förövare av våldtäkt mot
barn gifter sig med offren för att undvika åtal. I andra fall beror tidiga
äktenskap på att familjer till barn som är offer för våldtäkt uppmuntrar till
för tidiga äktenskap för att undvika skam. Många bortförda flickor tvingas in
i äktenskap.
Lagstadgad ålder för sexuella relationer är 18 år. Barnprostitution är
straffbelagt. Ansvariga för barnprostitution och handel med barn kan dömas
till fängelse i upp till 14 år. Det förekommer enligt uppgift barnprostitution
och handel med barn, särskilt i städerna. Några straff utdöms dock sällan.
Uppgifter finns om att flickor som tagits i säkerhet från bordeller i Juba
beskrivit att poliser ansvarat för säkerheten i bordellerna och att
regeringssoldater och regeringstjänstemän varit regelbundna kunder på
16 (21)
bordellerna och utnyttjat barn sexuellt. Ingen lagstiftning finns rörande
barnpornografi.
Rekrytering av barn för militära eller paramilitära syften är förbjudet enligt
lag och kan leda till fängelse i upp till tio år. Både regerings- och
oppositionsstyrkorna liksom väpnade milisgrupper har dock under de
senaste åren löpande rekryterat barnsoldater.
Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Övergångskonstitutionen föreskriver lika rättigheter för medlemmar av alla
etniska grupper. Sydsudan har drygt 60 olika etniska grupper och en lång
historia av etniska konflikter. De etniska grupperna delas grovt in i Nilotic
(Dinka, Nuer och Shilluk), Nilo-Hamitic och Southwestern Sudanic. Kamp om
resurser för att underhålla stora boskapshjordar har ofta lett till konflikter.
Andra konfliktorsaker har varit missnöje under längre tid över vad som
uppfattats som orättvis behandling eller fördelning av resurser, eller politisk
uteslutning.
Etniska strider och våld från regeringen, oppositionsstyrkorna och väpnade
milisgrupper mot särskilda etniska grupper ökade betydligt under år 2016,
särskilt under hösten, och har lett till omfattande kränkningar av de
mänskliga rättigheterna och övergrepp. FN:s generalsekreterares särskilda
rådgivare för förebyggande av folkmord, Adama Dieng, uttryckte vid besök i
Sydsudan i november 2016 stor oro över de ökande etniska motsättningarna
och hatiska uttalandena på etnisk grund och varnade för risken för en
förvärrad etnisk konflikt som kunde leda till folkmord.
Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Samkönat sexuellt umgänge är inte förbjudet enligt lag. Samtidigt råder
förbud mot så kallade ”onaturliga förseelser” (unnatural offenses), som
definieras som ”sexuellt umgänge mot naturens ordning” (carnal intercourse
against the order of nature) och kan leda till fängelse i upp till tio år om det skett
i samförstånd och i upp till 14 år om samförstånd inte förelegat. Det finns
inga uppgifter under det senaste året om att åtal har väckts.
Det finns uppgifter om några fall av diskriminering och övergrepp under det
senaste året, där hbtq-personer trakasserats och i några fall gripits och
17 (21)
misshandlats av säkerhetsstyrkor. Det finns inga officiellt registrerade hbtqorganisationer utan endast löst sammansatta grupper som arbetar med dessa
frågor.
Flyktingars och migranters rättigheter
Sedan konflikten bröt ut 2013, fram till slutet av år 2016, tvingades över tre
miljoner människor fly från sina hem i Sydsudan eller förflytta sig internt
inom landet för att söka skydd, varav 1,4miljoner var flyktingar i
grannländerna i regionen och drygt 1,8 miljoner var internflyktingar inom
landet. Omkring 200 000 internflyktingar beräknades bo i FN:s
fredsbevarandeoperations (UNMISS) läger för skydd av civila. Särskilt efter
oroligheterna i juli 2016 intensifierades konflikten och spred sig till områden
som dessförinnan varit mindre drabbade. Detta ledde under sommaren och
hösten 2016 till massförflyttningar av människor inom och utanför landet
samt stora humanitära behov och behov av skydd för många människor.
Interflyktingar i Sydsudan har utsatts för allvarliga övergrepp såsom väpnade
attacker, mord, etniskt våld, godtyckliga frihetsberövanden, sexuellt och
könsbaserat våld samt rekrytering av barnsoldater.
Lagstiftning innehåller bestämmelser om skydd för flyktingar samt beviljande
av asyl och flyktingstatus. Flyktingar från olika länder har tillåtis att bosätta
sig i landet och överlag har inte flyktingar behandlats annorlunda än andra
utländska medborgare. I december 2016 uppskattades enligt UNHCR antalet
flyktingar i Sydsudan till omkring 260 000, till största delen från Sudan men
även från bland annat Demokratiska republiken Kongo, Etiopien och
Centralafrikanska republiken. Även om flyktingar emellanåt saknar viss
grundläggande service har detta snarare berott på brist på kapacitet och
resurser än diskriminering. Flyktingbarn har vanligtvis tillgång till
grundläggande utbildning i flyktingläger genom internationella
civilsamhällesorganisationer eller FN. Vissa skolor delas med barn från
värdlandet.
Beroende på den pågående konflikten i landet och bristen på resurser har
vissa spänningar funnits mellan flyktingar och värdbefolkningen och det
finns enligt uppgifter från UNHCR fall av övergrepp mot flyktingar såsom
väpnade attacker, dödande, sexuellt och könsrelaterat våld, tvångsrekrytering
av vuxna och barn samt tvångsarbete.
18 (21)
Sydsudan har godtagit flyktingar för vidarebosättning och återvändande även
om ingen nationell integrationsstrategi finns. Det finns inte heller någon
nationell process för tillhandahållande av identitetshandlingar för
återvändande flyktingar eller naturalisering av flyktingar från andra länder
förutom de processer som finns för alla medborgare eller andra personer
som ansöker om naturalisering.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
I lagstiftning finns inget uttryckligt förbud mot diskriminering av personer
med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Enligt uppgifter från
civilsamhällesorganisationer utsätts personer med funktionsnedsättning ofta
för diskriminering i vardagslivet. Det finns inga särskilda föreskrifter för
personer med funktionsnedsättning vad gäller tillgång till byggnader,
information, allmänna kommunikationsmedel eller annan samhällsservice.
Enligt övergångskonstitutionen och skollagen ska grundläggande utbildning
erbjudas barn med funktionsnedsättning. Få lärare har dock fått särskild
utbildning i att ta hand om barn med funktionsnedsättning och få skolor har
möjligheter att erbjuda en säker och anpassad skolmiljö för barn med
funktionsnedsättning.
Det finns i lagen inga restriktioner vad gäller rätten för personer med
funktionsnedsättning att rösta eller på andra sätt åtnjuta sina medborgerliga
rättigheter. Samtidigt utgör ofta brister i den fysiska tillgängligheten hinder
för att effektivt kunna utnyttja sådana rättigheter.
Det finns i princip inga sjukhus eller vårdinrättningar för psykiatrisk vård
och personer med psykisk funktionsnedsättning placeras ofta i fängelse. Viss
begränsad psykiatrisk vård tillhandahålls av ett sjukhus.
19 (21)
Ratifikationsläget avseende centrala konventioner om mänskliga
rättigheter
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant
on Civil and Political Rights (ICCPR), det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt och det fakultativa protokollet om avskaffandet av dödsstraffet har
inte ratificerats.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International
Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) och det fakultativa
protokollet om enskild klagorätt har inte ratificerats.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, International
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (ICERD) har inte
ratificerats.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor,
Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women
(CEDAW) och det fakultativa protokollet om enskild klagorätt ratificerades år
2015.
Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or
Degrading Treatment or Punishment (CAT) och det fakultativa protokollet om
förebyggande av tortyr ratificerades år 2015.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC)
ratificerades år 2015. Det tillhörande protokollet om barns indragning i väpnade
konflikter och det tillhörande protokollet om handel med barn, barnprostitution
och barnpornografi har inte ratificerats.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention
on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD) har inte ratificerats.
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, International Convention for the
Protection of All Persons from Enforced Disappearances (ICED) har inte ratificerats.
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees (Refugee
Convention) och det tillhörande protokollet har inte ratificerats.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, Rome Statute of the
International Criminal Court (ICC) har inte ratificerats.
Regionala instrument
Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter, African Charter on
20 (21)
Human and Peoples Rights (ACHPR), har inte ratificerats.
Tilläggsprotokollet om kvinnors rättigheter signerades år 2013.
Afrikanska stadgan om barnens rättigheter och välfärd, African Charter on the
Rights and Welfare of the Child, (ACRWC), har inte ratificerats.
Exempel på svenskt och internationellt arbete rörande mänskliga
rättigheter, demokrati och rättsstatens principer
Sveriges stöd i Sydsudan går bland annat till att stärka förmågan hos
civilsamhället att verka för ökad respekt för mänskliga rättigheter och
försoning och därigenom bidra till stärkt demokrati. Stödet kanaliseras bland
annat genom UN Women och NGO Forum. Sverige är den största givaren till
UN Women i Sydsudan och har medverkat till att stärka kapaciteten hos
civilsamhällesorganisationer, sydsudanesiska kvinnorörelser, kvinnliga
akademiker, politiker med flera.
Genom FN:s befolkningsfond (UNFPA) ger Sverige stöd för att förbättra
tillgången till grundläggande hälso- och sjukvård för kvinnor och barn,
inklusive frågor och rättigheter rörande sexuell och reproduktiv hälsa.
Sverige ger också stöd till FN:s organisation för utbildning, vetenskap, kultur
och kommunikation (UNESCO) för arbete rörande mediesektorn, bland
annat för ökad säkerhet för journalister och anställda inom media, utbildning
och säker användning av informationsteknologi och tillgång till information.
21 (21)