Utrikesdepartementet Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten gör inte anspråk på att ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer i landet. Information bör också sökas från andra källor. Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Sydsudan 2015–2016 I. SAMMANFATTNING Efter att konflikten bröt ut i Sydsudan i december 2013 har utvecklingen mot en demokratisk och rättssäker stat med välfungerande institutioner och respekt för mänskliga rättigheter i princip avstannat och gått i motsatt riktning. Detsamma gäller genomförandet av det fredsavtal som undertecknades i augusti 2015. Även om Sydsudans övergångskonstitution i många fall föreskriver skydd för de mänskliga fri- och rättigheterna, är skyddet för dessa i praktiken kraftigt kringskuret. En starkt bidragande orsak är konflikten i landet, den försämrade ekonomiska situationen, bristfälligt fungerande institutioner, samhällssystem och rättssystem, stora etniska motsättningar samt bristen på nationell enighet. Det finns rapporter om utomrättsliga avrättningar utförda av regeringens säkerhetsstyrkor och urskiljningslöst våld från oppositionsstyrkor, milisgrupper på regeringens eller oppositionens sida liksom andra väpnade grupper, samt tortyr och godtyckliga frihetsberövanden. Våld mot kvinnor, inklusive sexuellt våld, är utbrett. Konfliktrelaterat sexuellt våld är mycket vanligt förekommande. Det finns uppgifter om omfattande sexuella övergrepp mot kvinnor och flickor av regeringsstyrkor, oppositionsstyrkor, och milisgrupper. Straffrihet är vanligt förekommande, särskilt vad gäller regeringsstyrkor, oppositionsstyrkor, väpnade milisgrupper, säkerhetstjänsten och polisen. Utrymmet för civilsamhället, journalister och människorättsförsvarare är begränsat och fortsätter att minska. Civilsamhällesorganisationer utsätts för hot och trakasserier, och deras medlemmar för godtyckliga frihetsberövanden. Under hösten 2016 ökade striderna runt om i landet, framförallt i Equatoriadelstaterna och norra delarna av Sydsudan och de humanitära förhållandena blev allt svårare. Antalet internflyktingar i Sydsudan beräknades i december 2016 vara omkring 1,7 miljoner. Omkring 4,8 miljoner människor i landet beräknades leva i matosäkerhet. Andelen människor som lever i fattigdom är drygt 50 procent. Hälsostatistiken är bland de sämsta i världen. Vid ett besök i landet i början av november 2016 uttryckte FN:s generalsekreterares särskilda rådgivare för förebyggande av folkmord stor oro över de ökande etniska motsättningarna samt risken för en etnisk konflikt och folkmord. FN:s fredsbevarande operation i Sydsudan (UNMISS) samt humanitära och andra hjälporganisationer har regelbundet nekats tillträde till behövande befolkningsgrupper. Även trakasserier och övergrepp mot internationella och humanitära hjälparbetare runt om i landet förekommer. II. RÄTTSSTATENS PRINCIPER En princip för god samhällstyrning Den övergångskonstitution som gäller sedan Sydsudan blev självständigt 2011 fastslår att det ska finnas ett oberoende rättsväsende och erkänner samtidigt sedvanerätt. Fredsavtalet från augusti 2015 utgör del av övergångskonstitutionen. Sydsudan präglas efter årtionden av konflikt och krig – och som en nyligen självständig stat – av svaga statliga strukturer och institutioner, ett svagt upprätthållande av rättsstatens principer samt ett rättssystem med otillräcklig bemanning och bristfälliga ekonomiska resurser. Till följd av svagheten i de statliga strukturerna och landets storlek är staten även oförmögen att utöva kontroll över och leverera ens grundläggande samhällsservice till alla delar av landet. Ett stort antal sydsudaneser lever därför utan någon form av formellt rättsligt skydd. Landets historia med konflikt och krig med åtföljande laglöshet, delvis beroende på spridningen av små och lätta vapen, milisgrupper och en kultur av straffrihet, innebär en stor utmaning för att bygga upp en välfungerande rättsstat. 2 (21) Sydsudans rättssystem står under inflytande av ett flertal styrande, politiska och militära aktörer. Rättsväsendet och informella domstolar på lokal nivå tenderar att representera lokala maktstrukturer och sociala hierarkier som rättsutövarna ofta själva ingår i. Häri finns en risk för jäv och diskriminering, eller åtminstone anklagelser härom, av små etniska grupper eller klaner, yngre samt kvinnor och flickor som lever i fattigdom. Kvinnor fortsätter att vara diskriminerade inom rättsväsendet. Eftersom det finns stora brister i det formella rättssystemet spelar informella domstolar och sedvanerätten en stor roll, särskilt på lokal nivå. De styrnings- och rättssystem som i viss mån ändå finns på delstatsnivå och lokal nivå verkar hantera dagliga styrelse- och rättsskipningsfrågor relativt oberoende från den centrala regeringen. Samtidigt kvarstår många av de militära och politiska hierarkier och strukturer som formades under årtionden av krig och konflikt och som har inflytande över hela landet. Även polis och ordningsmakt fungerar bristfälligt, vilket medför stora utmaningar. Institutionerna för verkställighet av domar och rättsliga beslut är svaga. Straffriheten är utbredd. Korruptionen i landet är mycket utbredd och Sydsudan har plats 175 av 176 i Transparency Internationals index över upplevd korruption år 2016. I enlighet med fredsavtalet från augusti 2015 pågår ett arbete med att utarbeta en ny konstitution och därmed sammanhängande nödvändiga ändringar i befintliga lagar och bestämmelser. Arbetet leds av National Constitution Amendment Committee (NCAC). III. DEMOKRATI De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Sydsudan är en republik med en övergångsregering för nationell enighet som tillträdde i april 2016, i enlighet med fredsavtalet från 2015. Landet och regeringen leds av presidenten Salva Kiir Mayardit, som valdes till president år 2010 i den då delvis autonoma regionen Södra Sudan inom republiken Sudan. Även om valet inte helt uppfyllde internationella krav bedömde internationella observatörer att valet av Salva Kiir återspeglade viljan hos en majoritet av befolkningen. Folkomröstningen om självständighet år 2011, 3 (21) där 98 procent av väljarna röstade för en separation från Sudan, bedömdes av internationella observatörer som fri och rättvis. Enligt övergångskonstitutionen skulle de första allmänna valen, inklusive presidentval, hållas senast den 9 juli 2015, då mandatperioden efter valen år 2010 löpte ut. Valen sköts emellertid upp med hänvisning till brist på finansering och för att slutföra arbetet med en ny konstitution. Mandatperioderna för presidenten, parlamentet och delstatsförsamlingarna förlängdes till den 9 juli 2018. Av regeringens 30 ministrar har, i enlighet med fredsavtalet, 16 ministrar från Sudan People’s Liberation Movement (SPLM), som är den politiska grenen av Sudan People’s Liberation Army (SPLA), utsetts av Salva Kiir, tio har utsetts av SPLM in Opposition (SPLM-IO), två av en grupp tidigare politiska fångar (Former Political Detainees) med tidigare SPLM-politiker samt två av andra politiska partier. Tvåkammarparlamentet består av en nationell övergångslagförsamling med 400 ledamöter och ett delstatsråd med 50 ledamöter. SPLM har majoriteten av platserna i lagförsamlingen och intar en dominerande ställning i regeringen och överlag som politiskt parti i Sydsudan sedan undertecknandet av fredsavtalet med Sudan år 2005. Medlemskap i SPLM medför vissa politiska och ekonomiska fördelar. Efter oroligheterna i juli 2016, då förste vicepresidenten Riek Machar Teny (SPLM-IO) flydde landet, har Salva Kiir och regeringen erkänt endast den fraktion av SPLM-IO som leds av Taban Deng Gai. Oppositionspartier har återkommande klagat över att partimedlemmar trakasseras av regeringen. Lagen om politiska partier uppställer särskilda krav för bland annat registrering av de politiska partier som fanns i Södra Sudan innan landet blev självständigt från Sudan år 2011. Politiska partier som bildats efter självständigheten omfattas inte av samma krav. Frågor rörande politiska partier hanteras av ett särskilt inrättat råd. Enligt övergångskonstitutionen ska minst 25 procent av platserna i parlamentet och regeringen innehas av kvinnor. Detsamma gäller på delstatlig nivå och liknande krav finns på lokal nivå. Två av nio medlemmar i rådet för traditionella ledare ska vara kvinnor. Bestämmelser tillämpas inte på ett konsekvent sätt. Även om andelen kvinnor har ökat i parlamentet och i regeringen fortsätter kvinnor att vara underrepresenterade på delstatlig och lokal nivå samt bland traditionella ledare, särskilt på lokal nivå. Regeringen, 4 (21) med sex kvinnliga ministrar av totalt 30, uppfyller inte kravet på att andelen kvinnliga ministrar ska vara minst 25 procent. Flera etniska grupper fortsätter att vara underrepresenterade eller inte representerade alls i regeringen samtidigt som de etniska spänningarna ökat på grund av konflikten i landet. Samma obalans finns i nationella och delstatliga politiska institutioner. Avsaknaden av översättningar av övergångskonstitutionen till arabiska och lokala språk begränsar minoritetsbefolkningars möjlighet att engagera sig på ett meningsfullt sätt i den politiska dialogen. Det civila samhällets utrymme Utrymmet för civilsamhället och människorättsförsvarare är begränsat och fortsätter att minska. Regeringens inställning till internationella civilsamhällesorganisationer har blivit allt mer kritisk och konfronterande. Civilsamhällesorganisationers arbete utsätts för restriktioner och ökad kontroll, särskilt sedan konflikten i landet bröt ut i december 2013. Kontor, fordon och tillgångar tillhörande civilsamhällesorganisationer plundras och beslagtas löpande. Den nationella säkerhetstjänsten (NSS) och den militära underrättelsetjänsten utsätter regelbundet civilsamhällesorganisationer för hot och trakasserier, och deras medlemmar för godtyckliga frihetsberövanden. Några chefer för internationella civilsamhällesorganisationer har tvingats lämna landet. Från myndigheternas sida hävdas ofta att de utvisade personerna utgjorde säkerhetsrisker för landet och mot presidenten. Enligt uppgift är den nationella säkerhetstjänsten och landets ledning mycket känsliga mot att humanitära och andra organisationer samlar in information och gör egna bedömningar och analyser av situationen och säkerheten i landet. Detta ses ofta som underrättelseverksamhet i syfte att kritisera och kanske till och med störta den sittande regeringen, och som att civilsamhällesorganisationer överskrider sina humanitära mandat och bedriver politisk verksamhet. En ny lag om civilsamhällesorganisationer undertecknades av presidenten i februari 2016. Samtidigt undertecknades en lag om att inrätta en tillsynsmyndighet med uppdrag att genomföra lagen om civilsamhällesorganisationer. Båda lagarna har haft stor inverkan på organisationernas möjlighet att verka effektivt. Lagarna har en 5 (21) kontrollerande ansats och innebär bland annat begränsningar i föreningsfriheten med krav på registrering för deltagande i föreningsaktiviteter och höga böter om så inte sker. Enligt lagen finns inga tidsramar för när tillsynsmyndigheten måste fatta beslut om en registrering. Efter att lagen om civilsamhällesorganisationer antogs har vissa människorättsorganisationer, organisationer som arbetar för demokrati, mediehus med flera antingen tvingats stänga sina kontor eller minska sin verksamhet på grund av sin politiska eller uppfattade politiska koppling. I vissa fall har organisationernas personal flytt landet. Det finns flera fall av människorättsförsvarare som under de senaste åren misshandlats, mottagit dödshot och rapporterats vara under övervakning samt utsatts för godtyckliga frihetsberövanden. De som försöker driva frågor om respekt för rättsstatens principer utsätter sig ofta för stora risker. IV. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr FN, människorättsorganisationer och media har rapporterat om utomrättsliga avrättningar utförda av regeringens säkerhetsstyrkor och urskillningslöst våld från oppositionsstyrkor, milisgrupper på regeringens eller oppositionens sida liksom andra väpnade grupper, under den pågående konflikten. Anmälningar om övervåld eller tortyr utreds sällan. Det finns flera exempel liknande det där radiojournalisten John Gatluak sköts och dödades, enligt uppgift av regeringsstyrkor, när Terrain Hotel i Juba attackerades den 11 juli 2016 i samband med oroligheterna i huvudstaden. Enligt flera källor angreps Gatluak eftersom han var etnisk Nuer. På hotellet bodde även många internationella hjälparbetare, varav flera utsattes för sexuella och andra övergrepp. Det finns uppgifter om att personer, däribland kvinnor och barn, bortrövades under 2016 av regeringens säkerhetsstyrkor, oppositionsstyrkor, väpnade milisgrupper på regeringens eller oppositionens sida liksom olika etniska grupper. Det är inte känt hur många. Det finns uppgifter om handel med män, kvinnor och barn inom Sydsudan för tvångsarbete och för sexuella ändamål. Uppgifter finns även om handel med kvinnor och flickor från grannländerna för sexuella ändamål. 6 (21) Övergångskonstitutionen förbjuder tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Uppgifter finns dock om tortyr, misshandel och andra trakasserier från säkerhetsstyrkorna mot politiska opponenter, journalister och medarbetare i människorättsorganisationer. Regerings- och oppositionsstyrkor, milisgrupper på regeringens och oppositionens sida liksom andra väpnade grupper utförde enligt uppgift tortyr och övergrepp i konfliktområden i landet. I samband med oroligheterna i juli 2016 rapporterades om att regeringssoldater åkte från hus till hus och våldtog kvinnor och flickor. Det finns även uppgifter om gruppvåldtäkter av kvinnor i lägren för skydd av civila och i hem nära lägren, utförda av beväpnade män. Förhållandena i landets fängelser är ofta undermåliga vad gäller bland annat sjukvård, hygien, måltider, dricksvatten och ventilation. Överbeläggning och otillräcklig sjukvård leder emellanåt till sjukdomar och ibland även dödsfall. Uppgifter finns om övergrepp utförda av fängelsevakter. Män och kvinnor bor vanligtvis, men inte alltid, på olika avdelningar och vistas ofta tillsammans dagtid. På grund av överbeläggning hålls ungdomar inte alltid skilda från vuxna. Barn, särskilt spädbarn, bor ofta med sina mödrar i fängelset. Som exempel på överbeläggning kan nämnas Jubas centralfängelse som är utformat för 400 fångar men har åtminstone 1 500 fångar. Dödsstraff Dödsstraff kan utdömas för vissa mycket allvarliga brott såsom mord, terroristbrott med dödlig utgång, droghandel i vissa fall och landsförräderi. Personer under 18 år eller över 69 år samt gravida eller ammande kvinnor är undantagna. Enligt uppgifter från Amnesty International genomfördes minst fem avrättningar i Sydsudan under år 2015. Avrättningar sker genom hängning. Dödsstraff har kommit att bli en kontroversiell fråga i utarbetandet av en permanent konstitution. I pressopinionen uttrycks ofta stöd för dödsstraff som en avskräckande åtgärd med hänvisning till det utbredda våldet och kulturen av straffrihet i landet. Samtidigt motsätter sig många kristna dödsstraff av religiösa skäl eller för att man anser att det är oförenligt med seder och traditioner i Sydsudan. 7 (21) Rätten till frihet och personlig säkerhet Övergångskonstitutionen förbjuder godtyckliga frihetsberövanden, men det rapporteras regelbundet om att det förekommer. Den nationella säkerhetstjänsten, som har behörighet att gripa och hålla kvar personer endast i fall rörande den nationella säkerheten, frihetsberövar ofta företrädare för civilsamhällesorganisationer, affärsmän och journalister, särskilt om någon misstänks stödja oppositionen. Den nationella säkerhetstjänsten, den militära underrättelsetjänsten och polisen har återkommande gripit politiska dissidenter och många av dem har hållits frihetsberövade. Anmälningar om godtyckliga frihetsberövanden utreds sällan. Rättssäkerhet Rättsväsendet på statlig, delstatlig och lokal nivå saknar ofta nödvändig infrastruktur och utbildad personal. Få domstolar finns på lokal nivå. Ofta avgörs fall i informella domstolar, enligt sedvanerätten. Politiska påtryckningar, korruption, diskriminering av kvinnor och brist på erfaren utredande polis underminerar både det informella och formella rättsväsendet. En tilltalad ska enligt övergångskonstitutionen anses oskyldig till dess åtal är styrkt, informeras i god tid om det brott han eller hon anklagas för, ha rätt till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid, ha rätt att vara närvarande i en brottmålsförhandling där fallet prövas, ha rätt att kalla egna vittnen och lägga fram bevisning och ha rätt till rättsligt ombud. Tillämpningen brister dock och de tilltalade förmodas ofta vara skyldiga och deras rättigheter och möjligheter att försvara sig är ofta begränsade. Ingen allmän rättshjälp finns och den tilltalade har inte alltid tillgång till offentlig försvarare eller möjlighet att överklaga. Diskriminering mot kvinnor är vanligt förekommande. Den nationella polisen bedöms ofta som ineffektiv, korrupt och åtnjuter lågt förtroende från allmänheten. Övergrepp från polisens sida utreds sällan. På grund av bristande utbetalning av löner, ofta under flera månader, efterfrågar många poliser mutor eller ersättningar av annat slag för tjänster som utförs åt allmänheten. Straffbarhetsåldern är 12 år. 8 (21) Straffrihet Straffrihet är vanligt förekommande, särskilt vad gäller regeringsstyrkor, oppositionsstyrkor, väpnade milisgrupper, säkerhetstjänsten och polisen. Klagomål om godtyckliga frihetsberövanden, trakasserier, överdrivet våld, tortyr, sexuellt och könsbaserat våld samt andra kränkningar av mänskliga rättigheter följs sällan upp av behöriga myndigheter. Kvinnor är särskilt utsatta och diskrimineras ofta. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet Yttrande- och mediefrihet garanteras i Sydsudans övergångskonstitution men utrymmet för journalister, människorättsförsvarare och civilsamhället är begränsat och fortsätter att minska. Det finns uppgifter om att säkerhetsstyrkor står bakom ofrivilliga försvinnanden, godtyckliga frihetsberövanden, tortyr och annan förnedrande behandling av personer som uttalat sig kritiskt rörande situationen i landet eller regeringens agerande. Under hösten 2016 har bland annat frågor om etniska motsättningar, hatiska uttalanden mot etniska grupper och hänvisningar till risk för folkmord varit känsliga. Även utvisningar av utländska journalister förekommer. Sydsudan hade år 2016 plats 140 av 180 på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Regeringen försöker i stor utsträckning styra mediernas bevakning av konflikten och det finns uppgifter om att personer som försökt publicera eller sända oppositionens syn på situationen och enskilda händelser har hotats. Vissa frågor har av regeringen bedömts för känsliga för allmänheten såsom säkerhetsrelaterade och militära frågor, oppositionens åsikter och ibland även fredsprocessen. Det finns flera fall av journalister och människorättsförsvarare som misshandlats, mottagit dödshot och rapporterats vara under övervakning. Det finns uppgifter om att journalister dödats och utsatts för godtyckliga frihetsberövanden samt att många av de gripna torterades och utsattes för inhuman behandling. Trakasserier mot journalister från regeringens sida har varit så besvärande att flera journalister har lämnat landet. Även mediehus har varit utsatta för begränsningar. Det finns exempel på att tidningar har stängts av myndigheterna, bland annat den arabiskspråkiga tidningen Al Rai och den engelskspråkiga tidningen The Citizen, enligt källor efter att tidningen publicerat flera artiklar för fred, vilka tolkats som kritiska 9 (21) mot regeringen. Flera andra tidningar har fått enskilda nummer beslagtagna tillfälligt eller blivit helt konfiskerade. Under samma tid stängdes även två radiostationer ned. De flesta mediehus utövar någon form av självcensur för att garantera sin säkerhet. I slutet av år 2015 var tio tidningar och nio radiostationer verksamma i landet. Det förefaller inte finnas några restriktioner från regeringens sida rörande tillgång till internet, men samtidigt är internet inte tillgängligt i stora delar av landet till följd av bristen på elektricitet och infrastruktur. Det finns inga uppgifter om att regeringen kontrollerar e-post eller chat-rum på internet utan rättslig grund. Det finns uppgifter om att civilsamhällesorganisationer under 2016 utsattes för påtryckningar att anlita internetföretag som kontrolleras av aktörer som står nära NSS. Enskilda personer och grupper deltar i utbyte av åsikter på internet. I mitten av oktober 2016 hotade informationsministern Michael Makuei med att stänga ned internet sedan ett flertal inlägg gjorts på sociala medier om presidentens bristande hälsa och möjliga bortgång. Vissa framsteg har gjorts från sydsudanesiska myndigheters sida vad gäller genomförandet av de tre medielagar som antogs under år 2013, bland annat för att lösa tvister mellan regeringen och journalister genom särskilda kommittéer i frågor om tillgång till information, public service-media och mediestyrning. Vissa delar av lagarna är i stor utsträckning i enlighet med internationell standard i fråga om förbud mot hatiska uttalanden, en tydlig och enkel process för tillgång till information hos offentliga myndigheter och public service-media. Samtidigt innehåller medielagstiftningen inga bestämmelser om öppenhet rörande hur tillsynsmyndigheter utses. Lagstiftningens garantier för tillsynsmyndigheternas politiska oberoende är bristfälliga och skrivningarna om begränsningar i yttrandefriheten och tillgången till information är otydliga. Mötes- och föreningsfrihet Rätten att demonstrera garanteras i övergångskonstitutionen och respekteras överlag. Samtidigt saknar ordningsmakten resurser att bevaka demonstrationer och har ofta använt övervåld för att skingra protester och demonstrationer. 10 (21) Även om föreningsfriheten garanteras i övergångskonstitutionen är denna inskränkt på både delstatlig och nationell nivå. Regeringen tenderar att inte respektera föreningsfriheten för föreningar som misstänks stödja företrädare för oppositionen. Religions- och övertygelsefrihet Enligt övergångskonstitutionen är stat och religion skilda från varandra. Den förbjuder även diskriminering på religiös grund och ger religiösa grupper frihet att utöva sin religion, organisera sig, bedriva undervisning, äga egendom och ta emot finansiella bidrag, ge ut publikationer i religiösa frågor samt bedriva hjälpverksamhet. Kristna och muslimska ledare diskuterar regelbundet med varandra frågor av gemensamt intresse, som rättvis representation av båda trosåskådningarna i den nationella lagförsamlingen, och verkar överlag vara av uppfattningen att det i det sydsudanesiska samhället finns en tolerans mot olika religioner och trosåskådningar. Enligt de uppgifter som finns är majoriteten av landets befolkning kristen. Det finns ingen tillförlitlig statistik rörande antalet muslimer eller religiösa minoriteter. I början av 2000-talet uppskattades andelen muslimer i befolkningen vara mellan 18 och 35 procent, men antalet tros ha minskat på grund av migration till Sudan av muslimer efter att Sydsudan blev självständigt. Uppgifter finns om vissa enstaka fall på delstatsnivå där delstater beslutat att riva kyrkor eller moskéer, ofta med anknytning till frågor om äganderätt av land, och om att en präst bortförts och kvarhållits av en muslimsk grupp. V. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER Rätten till arbete, rättvisa arbetsvillkor och relaterade frågor Sydsudan har ratificerat sju av de åtta centrala ILO-konventionerna. Undantaget är konventionen om föreningsfrihet (nr 87). Arbetslösheten beräknas till omkring tolv procent av den arbetsföra delen av befolkningen. Uppgifter finns om att kvinnor diskrimineras vad gäller bland annat anställningsvillkor och lön. Sydsudan har ännu inte antagit någon nationell arbetsrättslagstiftning. I stället tillämpas fortfarande valda delar av den arbetsrättslagstiftning som 11 (21) gällde när landet var en del av Sudan. Det finns bestämmelser om förmåner, lön och övertid. För offentliganställda finns särskilda bestämmelser om säkerhet och hälsa. Tillämpningen av dessa bestämmelser är ofta bristfällig. Det finns inget förbud mot diskriminering i fråga om anställning eller sysselsättning utifrån till exempel hudfärg, kön, politiska åsikter eller funktionsnedsättning. Det råder förbud mot bortförande av eller kontroll över en person för tvångsarbete, men tvångsarbete förekommer likafullt inom bland annat hushållsarbete, jordbruk och boskapsskötsel. Kvinnor, migranter och barn har utnyttjats för tvångsarbete i gruvor, restauranter, tiggeri och kriminell verksamhet. Minimiåldern för betalt arbete är 14 år, men 18 år för tyngre arbete. Tillämpningen av bestämmelsen är bristfällig och arbete utan formell anställning, såsom arbete i hemmet, omfattas inte heller av bestämmelserna. Barnarbete är vanligt förekommande, uppskattningsvis främst inom jordbruket och servicesektorn. Lagstiftningen tillåter oberoende arbetstagarorganisationer, men föreskriver inget om strejkrätt, centrala förhandlingar och kollektivavtal samt förbjuder inte diskriminering på grund av tillhörighet i arbetstagarorganisationer. Vidare krävs myndighetstillstånd i förväg för att genomföra en laglig strejk och arbetstagare kan sägas upp för att ha strejkat utan tillstånd. Bland de få arbetstagarorganisationer som finns i landet kan bland annat nämnas Förbundet för journalister i Sydsudan (UJOSS) och Sydsudans arbetarförbund som har omkring 65 000 medlemmar, huvudsakligen inom offentlig sektor. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Sydsudans hälsostatistik hör till de sämsta i världen. De vanligaste sjukdomarna, och de som leder till flest dödsfall, är sjukdomar som hade kunnat förebyggas och behandlas. Det råder stor brist på kvalificerad sjukvårdspersonal, barnmorskor, vårdinrättningar och mediciner, särskilt på landsbygden. Enligt UNDP:s Human Development Report för Sydsudan från december 2016 var den beräknade medellivslängden år 2015 drygt 57 år för kvinnor och drygt 55 år för män. Barnadödligheten är omkring 93 per 1 000 levande födda. Mödradödligheten uppskattas till drygt 2 000 dödsfall per 12 (21) 100 000 födslar, vilket är den högsta siffran i världen. Antalet tonårsgraviditeter var omkring 300 per 1 000 kvinnor i åldrarna 15-19 år. Frågor om preventivmedel och abort är ofta mycket känsliga på grund av kultur och traditioner. Abort tillåts om det är nödvändigt för moderns hälsa eller vid missfall. Olagliga och osäkra aborter förekommer, också eftersom tillgången till säkra aborter vid vårdinrättningar är bristfällig. Årtionden av konflikt och våld med omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter har fått svåra återverkningar på många personers psykiska hälsa. Studier som gjorts nyligen visar på höga nivåer av posttraumatisk stress och depression bland Sydsudans befolkning. Trots det stora behovet finns i princip inga vårdinrättningar för psykiatrisk vård. Under år 2015 fanns i hela landet endast ett allmänt sjukhus som erbjöd psykiatrisk vård. Personer som är svårt psykiskt sjuka hålls ofta inlåsta i fängelser med mycket bristfällig eller ingen medicinsk vård, ofta fastbundna, utan kläder eller i isoleringscell. Medicinsk och psykosocial vård för offer för sexuellt våld är otillräcklig. Hittills har inte oljelagen som antogs år 2012, som gav förhoppningar om en miljövänligare hantering av oljeutsläpp efter åratal av miljöföroreningar, tillämpats och föroreningar fortsätter att vara ett stort problem. Avfallsvatten med giftiga kemikalier fortsätter att släppas ut i naturen utan att omhändertas på ett korrekt sätt med negativa följder för vattenmiljön, människor, boskap samt natur- och djurliv. Det har rapporterats om höga halter gifter i vatten och negativa effekter på hälsan hos människor som druckit av sådant vatten. Barn har ofta varit särskilt drabbade. Rätten till utbildning Enligt övergångskonstitutionen och skollagen ska varje barn erbjudas kostnadsfri, obligatorisk grundläggande utbildning till och med åttonde klass. Konflikten i landet har dock hindrat många barn från att gå i skolan eftersom många familjer lämnat sina hem och barn, särskilt pojkar, tvångsrekryterats av väpnade grupper. Regeringen har inte heller prioriterat utbildning, särskilt grundläggande utbildning, och landets skolor lider ofta brist på utbildade lärare, utbildningsmateriel och andra resurser. Flykt och förflyttningar på grund av konflikten i landet liksom förstörda, plundrade och osäkra skolor har inneburit ytterligare påfrestningar för landets utbildning och skolor. 13 (21) Sydsudans utbildningsnivå är bland de lägsta i världen trots ökningar i antalet inskrivna barn under de senaste åren. Mer än en miljon barn i grundskoleåldern, främst på landsbygden, uppskattas inte gå i skolan. Endast tio procent av eleverna fullgör grundskolan, vilket är en av de lägsta nivåerna i världen. Skillnaden mellan könen är stor. Flickor har ofta inte samma möjligheter till utbildning som pojkar och många flickor går inte i skolan eller slutar i förtid på grund av barnäktenskap, hushållssysslor eller rädsla för könsrelaterat våld. Endast en tredjedel av flickorna går i skolan. Även de geografiska och ekonomiska skillnaderna är stora. Läskunnigheten bland vuxna uppskattas till omkring 27 procent och omkring 70 procent av barnen i åldrarna 6-17 år har aldrig gått i skolan. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard I UNDP:s index för mänsklig utveckling för år 2015 har Sydsudan plats 181 av 188 länder. Enligt uppgifter från UNDP i december 2016 är andelen människor som lever i fattigdom 50,6 procent. Tillgången på mat och vatten samt ordentliga bostäder för de som lever i fattigdom är ofta bristfällig, särskilt för de som lever på landsbygden. Behovet av humanitärt stöd är mycket stort i stora delar av landet. Samtidigt har det humanitära tillträdet varit kraftigt kringskuret och svårigheterna stora för humanitära och andra hjälporganisationer att verka i landet. VI. RÄTTEN ATT INTE UTSÄTTAS FÖR DISKRIMINERING Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter Även om jämställdhet och lika rättigheter för kvinnor och män garanteras i övergångskonstitutionen är diskriminering av kvinnor mycket vanligt förekommande beroende bland annat på en könsstereotyp syn på kvinnors roll. Även den höga nivån av läsokunnighet bland kvinnor utgör ett hinder för kvinnor att hävda sina rättigheter. Ofta följs seder och traditioner som är diskriminerande mot kvinnor. Det finns till exempel fall där kvinnor har frihetsberövats på grund av utomäktenskapliga förbindelser. Kvinnor diskrimineras även vad gäller arv, kreditgivning, möjligheter att skaffa bostad samt äganderätt. Även om kvinnor enligt övergångskonstitutionen har rätt att äga egendom försöker traditionella ledare ofta hindra kvinnor från detta eftersom det inte anses vara i enlighet 14 (21) med traditionella seder och bruk. En tendens verkar finnas att förmå kvinnor att avstå från ledande positioner på grund av en uppfattning att det står i strid med plikter som kvinnor anses ha i hemmet. Våldtäkt är enligt straffrättslagstiftningen straffbart med fängelse i upp till 14 år och böter. Våldtäkt bedöms vara mycket vanligt förekommande. Ingen information finns tillgänglig om antalet personer som åtalats, dömts eller avlagt straff för våldtäkt. Sexuella övergrepp inom äktenskapet anses inte som våldtäkt. Konfliktrelaterat sexuellt våld är mycket vanligt förekommande och används i allt högre utsträckning som en del av krigsföringen. Sexuellt våld mot kvinnor och flickor har under konflikten nått närmast epidemiska proportioner, framförallt i de värst drabbade konfliktområdena. Kvinnor och flickor utsätts även löpande för hot om våldtäkt i lägren för skydd av civila runt om i landet, eller när de lämnar lägren för dagliga bestyr. Våld i hemmet är inte förbjudet enligt lag. Våld mot kvinnor inklusive våld inom äktenskapet är vanligt förekommandet, men det finns inte någon tillförlitlig statistik om hur utbrett det är. Kvinnor är ofta ovilliga att anmäla sexuellt och könsrelaterat våld och polisen ingriper sällan i våldsamheter i hemmet. Enligt civilsamhällesorganisationer finns uppgifter från kvinnor om polismän som försökt ta ut en mindre avgift från kvinnor när dessa velat göra en anmälan om våldtäkt eller andra övergrepp. Ofta uppmanar familjerna till kvinnor som utsatts för övergrepp de utsatta kvinnorna att ingå äktenskap med förövaren för att undvika skam. Kvinnlig könsstympning är straffbart. Det finns få uppgifter om hur vanligt det är med könsstympning. Det förefaller inte vara utbrett, men har förekommit i vissa regioner, särskilt utmed landets norra gräns i muslimska samhällen. Flera civilsamhällesorganisationer arbetar mot kvinnlig könsstympning och ministeriet för jämställdhet, barn och social välfärd har vidtagit åtgärder för att öka den allmänna medvetenheten om farorna med sedvänjan. Det finns civilsamhällesorganisationer i Sydsudan som arbetar för kvinnors rättigheter och för kvinnligt deltagande i samhället och i fredsprocessen. I övergångsparlamentet finns ett nätverk för kvinnliga parlamentsledamöter. 15 (21) Barnets rättigheter Sydsudanesiskt medborgarskap erhålls vid födseln om barnet har en förälder, mor- eller farförälder eller mor eller far till mor- eller farförälder som har sydsudanesiskt medborgarskap eller om barnet tillhör någon av landets ursprungliga etniska grupper. Det är inte tillräckligt att födas i landet för att få medborgarskap. Allmänheten känner ofta inte till kravet att registrera en födsel och de flesta födslar är därmed oregistrerade. Enligt lag är det förbjudet att utsätta barn för åtgärder som kan skada deras hälsa, välbefinnande och värdighet, men övergrepp mot barn är enligt uppgift mycket vanligt. Det omfattar bland annat fysiskt våld, bortförande, flickor som överlämnas som kompensation till brottsoffers familjer från förövares familjer och sexuella övergrepp. Våldtäkt mot barn är vanligt förekommande vid barnäktenskap och prostitution. Sexuella övergrepp mot barn och kvinnor av soldater har under konflikten blivit mycket vanligt förekommande och har använts som en del av krigföringen. Våldtäkt mot barn följs sällan upp av myndigheterna på grund av rädsla hos offren och deras familjer för stigmatisering och hämnd. Lagstiftningen föreskriver att barn har rätt till skydd mot barnäktenskap, men förbjuder inte uttryckligen äktenskap före 18 års ålder. Barnäktenskap är vanligt förekommande. Enligt uppgifter från bland annat ministeriet för jämställdhet, barn och social välfärd är närmare hälften av alla flickor och unga kvinnor mellan 15 och 19 år gifta och vissa flickor gifts bort redan vid 12 års ålder. I vissa fall beror barnäktenskap på att förövare av våldtäkt mot barn gifter sig med offren för att undvika åtal. I andra fall beror tidiga äktenskap på att familjer till barn som är offer för våldtäkt uppmuntrar till för tidiga äktenskap för att undvika skam. Många bortförda flickor tvingas in i äktenskap. Lagstadgad ålder för sexuella relationer är 18 år. Barnprostitution är straffbelagt. Ansvariga för barnprostitution och handel med barn kan dömas till fängelse i upp till 14 år. Det förekommer enligt uppgift barnprostitution och handel med barn, särskilt i städerna. Några straff utdöms dock sällan. Uppgifter finns om att flickor som tagits i säkerhet från bordeller i Juba beskrivit att poliser ansvarat för säkerheten i bordellerna och att regeringssoldater och regeringstjänstemän varit regelbundna kunder på 16 (21) bordellerna och utnyttjat barn sexuellt. Ingen lagstiftning finns rörande barnpornografi. Rekrytering av barn för militära eller paramilitära syften är förbjudet enligt lag och kan leda till fängelse i upp till tio år. Både regerings- och oppositionsstyrkorna liksom väpnade milisgrupper har dock under de senaste åren löpande rekryterat barnsoldater. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Övergångskonstitutionen föreskriver lika rättigheter för medlemmar av alla etniska grupper. Sydsudan har drygt 60 olika etniska grupper och en lång historia av etniska konflikter. De etniska grupperna delas grovt in i Nilotic (Dinka, Nuer och Shilluk), Nilo-Hamitic och Southwestern Sudanic. Kamp om resurser för att underhålla stora boskapshjordar har ofta lett till konflikter. Andra konfliktorsaker har varit missnöje under längre tid över vad som uppfattats som orättvis behandling eller fördelning av resurser, eller politisk uteslutning. Etniska strider och våld från regeringen, oppositionsstyrkorna och väpnade milisgrupper mot särskilda etniska grupper ökade betydligt under år 2016, särskilt under hösten, och har lett till omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna och övergrepp. FN:s generalsekreterares särskilda rådgivare för förebyggande av folkmord, Adama Dieng, uttryckte vid besök i Sydsudan i november 2016 stor oro över de ökande etniska motsättningarna och hatiska uttalandena på etnisk grund och varnade för risken för en förvärrad etnisk konflikt som kunde leda till folkmord. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Samkönat sexuellt umgänge är inte förbjudet enligt lag. Samtidigt råder förbud mot så kallade ”onaturliga förseelser” (unnatural offenses), som definieras som ”sexuellt umgänge mot naturens ordning” (carnal intercourse against the order of nature) och kan leda till fängelse i upp till tio år om det skett i samförstånd och i upp till 14 år om samförstånd inte förelegat. Det finns inga uppgifter under det senaste året om att åtal har väckts. Det finns uppgifter om några fall av diskriminering och övergrepp under det senaste året, där hbtq-personer trakasserats och i några fall gripits och 17 (21) misshandlats av säkerhetsstyrkor. Det finns inga officiellt registrerade hbtqorganisationer utan endast löst sammansatta grupper som arbetar med dessa frågor. Flyktingars och migranters rättigheter Sedan konflikten bröt ut 2013, fram till slutet av år 2016, tvingades över tre miljoner människor fly från sina hem i Sydsudan eller förflytta sig internt inom landet för att söka skydd, varav 1,4miljoner var flyktingar i grannländerna i regionen och drygt 1,8 miljoner var internflyktingar inom landet. Omkring 200 000 internflyktingar beräknades bo i FN:s fredsbevarandeoperations (UNMISS) läger för skydd av civila. Särskilt efter oroligheterna i juli 2016 intensifierades konflikten och spred sig till områden som dessförinnan varit mindre drabbade. Detta ledde under sommaren och hösten 2016 till massförflyttningar av människor inom och utanför landet samt stora humanitära behov och behov av skydd för många människor. Interflyktingar i Sydsudan har utsatts för allvarliga övergrepp såsom väpnade attacker, mord, etniskt våld, godtyckliga frihetsberövanden, sexuellt och könsbaserat våld samt rekrytering av barnsoldater. Lagstiftning innehåller bestämmelser om skydd för flyktingar samt beviljande av asyl och flyktingstatus. Flyktingar från olika länder har tillåtis att bosätta sig i landet och överlag har inte flyktingar behandlats annorlunda än andra utländska medborgare. I december 2016 uppskattades enligt UNHCR antalet flyktingar i Sydsudan till omkring 260 000, till största delen från Sudan men även från bland annat Demokratiska republiken Kongo, Etiopien och Centralafrikanska republiken. Även om flyktingar emellanåt saknar viss grundläggande service har detta snarare berott på brist på kapacitet och resurser än diskriminering. Flyktingbarn har vanligtvis tillgång till grundläggande utbildning i flyktingläger genom internationella civilsamhällesorganisationer eller FN. Vissa skolor delas med barn från värdlandet. Beroende på den pågående konflikten i landet och bristen på resurser har vissa spänningar funnits mellan flyktingar och värdbefolkningen och det finns enligt uppgifter från UNHCR fall av övergrepp mot flyktingar såsom väpnade attacker, dödande, sexuellt och könsrelaterat våld, tvångsrekrytering av vuxna och barn samt tvångsarbete. 18 (21) Sydsudan har godtagit flyktingar för vidarebosättning och återvändande även om ingen nationell integrationsstrategi finns. Det finns inte heller någon nationell process för tillhandahållande av identitetshandlingar för återvändande flyktingar eller naturalisering av flyktingar från andra länder förutom de processer som finns för alla medborgare eller andra personer som ansöker om naturalisering. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning I lagstiftning finns inget uttryckligt förbud mot diskriminering av personer med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Enligt uppgifter från civilsamhällesorganisationer utsätts personer med funktionsnedsättning ofta för diskriminering i vardagslivet. Det finns inga särskilda föreskrifter för personer med funktionsnedsättning vad gäller tillgång till byggnader, information, allmänna kommunikationsmedel eller annan samhällsservice. Enligt övergångskonstitutionen och skollagen ska grundläggande utbildning erbjudas barn med funktionsnedsättning. Få lärare har dock fått särskild utbildning i att ta hand om barn med funktionsnedsättning och få skolor har möjligheter att erbjuda en säker och anpassad skolmiljö för barn med funktionsnedsättning. Det finns i lagen inga restriktioner vad gäller rätten för personer med funktionsnedsättning att rösta eller på andra sätt åtnjuta sina medborgerliga rättigheter. Samtidigt utgör ofta brister i den fysiska tillgängligheten hinder för att effektivt kunna utnyttja sådana rättigheter. Det finns i princip inga sjukhus eller vårdinrättningar för psykiatrisk vård och personer med psykisk funktionsnedsättning placeras ofta i fängelse. Viss begränsad psykiatrisk vård tillhandahålls av ett sjukhus. 19 (21) Ratifikationsläget avseende centrala konventioner om mänskliga rättigheter Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), det fakultativa protokollet om enskild klagorätt och det fakultativa protokollet om avskaffandet av dödsstraffet har inte ratificerats. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) och det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har inte ratificerats. Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, International Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (ICERD) har inte ratificerats. Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women (CEDAW) och det fakultativa protokollet om enskild klagorätt ratificerades år 2015. Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) och det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr ratificerades år 2015. Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) ratificerades år 2015. Det tillhörande protokollet om barns indragning i väpnade konflikter och det tillhörande protokollet om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi har inte ratificerats. Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD) har inte ratificerats. Konventionen mot påtvingade försvinnanden, International Convention for the Protection of All Persons from Enforced Disappearances (ICED) har inte ratificerats. Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees (Refugee Convention) och det tillhörande protokollet har inte ratificerats. Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, Rome Statute of the International Criminal Court (ICC) har inte ratificerats. Regionala instrument Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter, African Charter on 20 (21) Human and Peoples Rights (ACHPR), har inte ratificerats. Tilläggsprotokollet om kvinnors rättigheter signerades år 2013. Afrikanska stadgan om barnens rättigheter och välfärd, African Charter on the Rights and Welfare of the Child, (ACRWC), har inte ratificerats. Exempel på svenskt och internationellt arbete rörande mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer Sveriges stöd i Sydsudan går bland annat till att stärka förmågan hos civilsamhället att verka för ökad respekt för mänskliga rättigheter och försoning och därigenom bidra till stärkt demokrati. Stödet kanaliseras bland annat genom UN Women och NGO Forum. Sverige är den största givaren till UN Women i Sydsudan och har medverkat till att stärka kapaciteten hos civilsamhällesorganisationer, sydsudanesiska kvinnorörelser, kvinnliga akademiker, politiker med flera. Genom FN:s befolkningsfond (UNFPA) ger Sverige stöd för att förbättra tillgången till grundläggande hälso- och sjukvård för kvinnor och barn, inklusive frågor och rättigheter rörande sexuell och reproduktiv hälsa. Sverige ger också stöd till FN:s organisation för utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation (UNESCO) för arbete rörande mediesektorn, bland annat för ökad säkerhet för journalister och anställda inom media, utbildning och säker användning av informationsteknologi och tillgång till information. 21 (21)