Reträttföredrag – Meditation 2 – Gud är självutgivande tjänande kärlek – fotatvagningen,
instiftandet av Eukaristin och Jesu död på korset – av broder Mikael
Vi inleder med en bön: I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen. Gud vi ber
att denna meditation må bli till din större ära och att du må tala till oss och verka i oss helt
efter din vilja. Låt oss lära känna dig bättre, Du som är Sanning och Kärlek till ditt väsen, så
att vi kan älska dig mer. Amen.
Vi ber ”Fader vår”
Först tänkte jag säga något om Guds väsen, om Guds vara: ”Gud är kärlek, och den som
förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.” står det i Johannes första brev (1 Joh 4:16) I
Katolska Kyrkans Katekes står det skrivet att Gud till sitt väsen är sanning och kärlek (§231).
Vidare står det:
§218 Under sin historia kunde Israel upptäcka att Gud bara hade ett skäl för att uppenbara
sig för det och för att ha utvalt det bland alla andra folk för att vara hos det: hans oförskyllda
kärlek. Tack vare sina profeter insåg också Israel att det just var kärleken som fick Gud att
oupphörligen rädda det och förlåta det dess otrohet och synder.
§219 Guds kärlek till Israel jämförs med en fars kärlek till sin son (Hos 11:1). Denna Guds
kärlek är starkare än en mors kärlek till sina barn (Jes 49:14-15). Gud älskar sitt folk mer än
en brudgum sin brud (Jes 62:4-5); denna kärlek övervinner också de värsta svek (Hes 16, Hos
11); den sträcker sig ända till den allra dyrbaraste gåvan: ”så älskade Gud världen, att han
gav den sin ende Son” (Joh 3:16).
§220 Guds kärlek är ”evig” (Jes 54:8) ”Ja, om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så
skall min nåd inte vika ifrån dig” (Jes 54:10). ”Ja, med evig kärlek har jag älskat dig, därför
låter jag min nåd förbli över dig” (Jer 31:3).
§221 Johannes går ännu längre: ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:8, 16): Gud är rentav till som kärlek.
Då Gud vid tidens fullbordan sänder sin ende Son och kärlekens Ande, uppenbarar han sin
allra innersta hemlighet: han är själv i evighet en kärlekens självutgivelse som får svar:
Fader, Son och helig Ande, och han har bestämt oss till att få delta i denna ömsesidiga
hängivelse.
1
Gud är alltså inte monolog, utan dialog, gemenskap, familj. Den helige Franciskus skriver
någonstans att Guds Son, Jesus Kristus, är den ende som så att säga ”räcker till” för Fadern.
Gud är ju Oändlig, men skapelsen och vi skapade varelser är inte oändliga.
Vidare står det i Katekesen:
§1 Gud är oändligt fullkomlig och helig i sig själv. I sin godhet beslöt han att skapa
människan, för att hon skulle få del av hans eviga liv. Därför är han alltid och överallt nära
människan. Han kallar henne och hjälper henne att söka honom, lära känna honom och av
all sin kraft älska honom. Han kallar alla människor, som synden skilt från varandra, till
enheten i sin familj, kyrkan. Han gör det genom sin Son, som han har sänt som Frälsare och
Räddare, då tiden var fullbordad. I honom och genom honom kallar han människorna att bli
hans barn i den helige Ande och så få hans saliga liv till arvedel.
I den förra meditationen talade vi om det ondas skandal, varför Gud som är oändligt god
tillåter det onda i världen. Så här säger Katekesen om Guds försyn och om det ondas
skandal:
§309 Om Gud den allsmäktige Fadern, skapare av en god och ordnad värld, bär omsorg om
alla sina skapade varelser, varför finns då det onda? Man kan inte svara snabbt på denna
lika angelägna som oundvikliga, lika smärtsamma som hemlighetsfulla fråga. Det är den
kristna tron i sin helhet som ger svaret på denna fråga: skapelsens godhet, syndens drama,
Guds tålmodiga kärlek som kommer människan till mötes genom de förbund han sluter med
henne, genom hans Sons frälsande människoblivande, genom Andens gåva, genom att
kyrkan samlas, genom sakramentens kraft, genom kallelsen till ett saligt liv. Till detta kallas
de fria skapade varelserna att (redan här) i förväg ge sitt samtycke – men de kan också i
förväg (redan här) på ett fruktansvärt och hemlighetsfullt sätt gå miste om det. Det finns
inte någon del av det kristna budskapet som inte delvis är ett svar på frågan om det onda.
§310 Varför har Gud inte skapat en värld som är så fullkomlig, att det onda inte kan finnas i
den? I kraft av sin obegränsade makt skulle Gud alltid kunna skapa något som är bättre.
Men Gud har i sin gränslösa visdom och godhet velat skapa en värld ”som befinner sig på
väg” mot sin yttersta fulländning. Denna utvecklingshistoria medför i Guds plan att vissa
varelser uppträder medan andra försvinner, att det mindre fullkomliga uppträder
2
tillsammans med det mer fulländade, att somliga ting byggs upp i naturen medan andra
bryts ned. Tillsammans med det fysiskt goda finns alltså också det fysiskt onda, så länge som
skapelsen inte har nått fram till sin fulländning.
§311 Änglar och människor, förnuftiga och fria varelser, skall gå fram mot sin slutliga
bestämning genom sitt fria val och den kärlek som ligger i detta fria val. De kan alltså gå
vilse. De har faktiskt syndat. Det är på detta sätt som det moraliskt onda kom in i världen,
något som utan jämförelse är värre än det fysiskt onda. Gud är inte på något sätt, vare sig
direkt eller indirekt, orsak till det moraliskt onda. Men han tillåter det. Han respekterar sin
skapelses frihet, och på ett hemlighetsfullt sätt kan han göra det bästa av det: Ty den
allsmäktige Guden... är i allra högsta grad god, och därför skulle han aldrig någonsin låta
något som helst ont finnas i sina verk om han inte var tillräckligt mäktig och god för att låta
det goda komma ur själva det onda.
§312 Så kan man så småningom upptäcka att Gud i sin allsmäktiga försyn kan få ut något
gott ur följderna av något ont, till och med något moraliskt ont, förorsakat av hans skapade
varelser: ”Så har nu inte ni”, säger Josef till sina bröder, ”sänt mig hit utan Gud. ...Ni tänkte
ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo för att... behålla mycket folk vid liv” (1 Mos
45:8; 1 Mos 50:20). Den värsta ogärning som någonsin har skett, förkastandet av Guds Son
och mordet på honom, förorsakat av alla människors synder, har Gud i sin överflödande nåd
vänt till den största välgärning: Kristi förhärligande och vår frälsning. Men för den skull blir
det onda ändå inte till något gott.
§313 ”Allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud” (Rom 8:28). Helgonens
vittnesbörd bekräftar oupphörligen denna sanning:
Så säger Katarina av Siena till dem som ”förargas och gör uppror mot det som händer dem”:
”Allt framgår ur kärleken, allt sker med hänsyn till människans frälsning, Gud gör endast
sådant som tjänar detta mål”.
Och Thomas More tröstar kort före sin martyrdöd sin dotter: ”Ingenting kan hända som inte
har framgått ur Guds vilja. Men allt som han vill är – hur ont det än må förefalla oss – ändå
det bästa som kan hända oss”.
3
Och Juliana av Norwich säger: ”Jag insåg alltså med Guds nåd att jag måste hålla fast vid
tron och att inte mindre fast tro på att allting skall bli bra”. (”Thou shalt see thyself that all
manner of thing shall be well.”)
§314 Vi tror fast att Gud är världens och historiens härskare. Men hans försyns vägar är
okända för oss. Det är först vid slutmålet, när vår begränsade kunskap upphör, när vi får se
Gud ”ansikte mot ansikte” (1 Kor 13:12), som Guds vägar blir helt och hållet kända, de vägar
som Gud har fört sin skapelse på, till och med rakt igenom det ondas och syndens
dramatiska händelser, ända fram till vilan på den slutliga sabbat, för vars skull han har
skapat himmel och jord.
För att visa på Guds gränslösa kärlek till oss människor citerar jag följande text ur Katekesen:
§516 Hela Kristi liv är uppenbarelse av Fadern: hans ord och gärningar, hans tystnad och
hans lidanden, hans sätt att vara och att tala. Jesus kan säga: ”Den som ser mig, ser Fadern”
(Joh 14:9), och Fadern kan säga: ”Detta är min Son, den utvalde; lyssna till honom” (Luk
9:35). Eftersom vår Herre gjorde sig till människa för att uppfylla Faderns vilja uppenbarar
de minsta drag i hans mysterier ”Guds kärlek för oss” (1 Joh 4:9).
§517 Hela Kristi liv är ett frälsningens mysterium. Frälsningen kommer oss till del först och
främst genom blodet på korset, men detta mysterium verkar under hela Kristi liv: redan
genom sitt människoblivande, varigenom han gjorde sig fattig, gör han oss rika genom sin
fattigdom; i sitt jordiska liv som genom sin lydnad sonar vår olydnad; i hans ord som renar
sina åhörare; i hans helanden och andeutdrivningar, genom vilka han ”tog vår svaghet och
lyfte av våra sjukdomar” (Matt 8:17); i hans uppståndelse, med vilken han gör oss
rättfärdiga.
§518 Hela Kristi liv är ett återställelsens mysterium. Allt det som Jesus gjorde, sade och led
hade som mål att återföra den fallna människan till sin första kallelse.
När han antog mänskligt kötts gestalt och blev människa, sammanfattade han i sig
människans långa historia och gav oss i denna sammanfattning frälsningen så att vi i Kristus
Jesus skulle återta det som vi hade förlorat i Adam, dvs, att vara till som Guds avbild och
vara lika honom. Det är för övrigt också därför Kristus har gått igenom alla åldrar i livet –
därigenom har han återfört alla till gemenskap med Gud.
4
En av det mest grundläggande och fundamentala sakerna i vår tro bör vara insikten i att Gud
är kärlek, att Gud älskar oss. Karmelitbrodern Wilfrid Stinissen säger att ”andlig tillväxt
egentligen inte är någonting annat än att bli allt djupare medveten om Guds personliga
kärlek till mig.” Också den Helige Ande, Sanningen Ande som Jesus kallar honom (Joh 14:17),
är också sanning och kärlek till sitt väsen. I Katekesen står följande om Anden som Guds
gåva:
§733 ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:8, 16), och kärleken är den främsta gåvan – den innehåller alla
andra. Denna kärlek ”har Gud ingjutit i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga
anden” (Rom 5:5).
§734 Eftersom vi är döda genom synden – eller åtminstone sårade av den – är den första
verkan av kärlekens gåva våra synders förlåtelse. Det är gemenskapen med den helige Ande
(2 Kor 13:13) som i kyrkan ger de döpta tillbaka den likhet med Gud de förlorat genom
synden.
§735 Han ger oss då ”underpanten” på eller ”försmaken” av vårt arv: den heliga
Treenighetens eget liv, som är att älska ”som han har älskat oss”. Denna kärlek (den
självutgivande kärleken i 1 Kor 13) är principen för det nya livet i Kristus som har blivit
möjligt därför att vi har fått ”kraft när den heliga anden kommer” (Apg 1:8).
§736 Det är genom denna Andens makt som Guds barn kan bära frukt. Han som har ympat
in oss på det sanna vinträdet skall låta oss bära ”Andens frukter som är kärlek, frid, glädje,
tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning” (Gal 5:22-23).
”Anden är vårt liv”; ju mer vi förnekar oss själva, desto mer ”följer vi en andlig väg”. Genom
gemenskapen med sig gör den helige Ande oss andliga, återför oss till paradiset, leder oss
tillbaka till himmelriket och till barnaskapet hos Gud, ger oss förtröstan tillräckligt för att
kalla Gud Fader och få del av Kristi nåd, att kallas ljusets barn och få del av den eviga
härligheten.
Vad är då kärlek? Jag tror att den mänskliga kärleken ofta är så djupt missförstådd. Paulus
har gett en oöverträffad beskrivning av kärlek i Första Korinthierbrevet, kapitel 13. I slutet
av kapitel 12 står det:
5
”Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den. I sin församling har Gud gjort några till
apostlar, andra till profeter, andra till lärare; åt några har han gett gåvan att göra under, att
bota sjuka, att hjälpa, att styra, att tala olika slags tungotal. Kan alla vara apostlar? Eller
profeter? Eller lärare? Kan alla göra under? Eller bota sjuka? Kan alla tala med tungor eller
tolka sådant tal? Nej, men sök vinna de nådegåvor som är störst. Och då skall jag visa er en
väg som är överlägsen alla andra.
Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande
brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna
och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek,
är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men
saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den
finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas
den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna.
Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är
begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men
sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall
vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som
Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (1 Kor 12:2713:13)
I fortsättningen av denna meditation bygger jag på predikningar av karmelitbrodern Wilfrid
Stinissen, och vi kommer att höra något om fotatvagningen, Eukaristins instiftande och Jesu
död på korset, d.v.s. vad kärlek till det yttersta och till slutet är för något.
I Johannesevangeliet kapitel 13 läser vi om hur Jesus tvättar lärjungarnas fötter:
6
”Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle
lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han
älskade dem intill slutet.
De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att
förråda Jesus. Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått
från Gud och nu återvände till Gud. Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band
en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas
fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig. När han kom till Simon
Petrus sade denne till honom: ”Herre, skall du tvätta mina fötter!” Jesus svarade: ”Vad jag
gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.” Petrus sade: ”Aldrig någonsin får du
tvätta mina fötter!” Jesus sade till honom: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap
med mig.” Då sade Simon Petrus: ”Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna
och huvudet.” Men Jesus sade till honom: ”Den som har badat behöver bara få fötterna
tvättade, i övrigt är han ren. Och ni är rena, dock inte alla.” Han visste nämligen vem som
skulle förråda honom, och därför sade han att de inte alla var rena.
När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen sade
han till dem: ”Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och
det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter,
är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall
göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin
herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga
om ni också handlar så.” (Joh 13:1-17)
Under läsningarna i den heliga mässan får vi under hela året höra om hur Jesus älskar sina
egna. Han älskar dem genom att undervisa dem, förmana dem, bota dem och låta dem
erfara tryggheten i att vara i hans närhet. I denna meditation ska vi betrakta vad det innebär
att älska till det yttersta och till slutet, som Jesus har gjort och visat oss, och egentligen vad
sann kärlek är. De sista och avgörande händelserna i Jesu liv är ett drama i tre akter. Den
första akten är fotatvagningen, den andra är Eukaristins instiftande och den tredje är Jesu
död på korset. Kyrkan har alltid varit medveten om enheten mellan dessa tre akter.
Johannesevangeliet, som är det enda som har med fotatvagningen, inleder högtidligt med
7
orden ”Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått från Gud
och nu återvände till Gud” Jesus vet i denna stund att han är Gud. Vidare står det: ”Han steg
upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten
i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han
hade bundit om sig.” Gud böjer sig ner och tjänar sin skapelse. Jesus tvättar inte sin herres
fötter, utan han tvättar sina lärjungars fötter. Att tvätta fötterna på de som ligger till bords
var en syssla som inte ens en judisk slav var förpliktad till, det ansågs stå under hans
värdighet. Den sysslan kunde endast krävas av en icke-judisk slav. Men vad gör Jesus, han
böjer sig ner och tvättar lärjungarnas fötter. Gud böjer sig ner och tjänar sin skapelse. I detta
perspektiv blir det både komiskt och löjligt med vår benägenhet att vilja överglänsa, briljera
och stå över andra. Gud själv, den högste av alla, gör sig till den minste av alla. I
inkarnationen avstår Gud från sin gudomliga värdighet och blir människa, och i
fotatvagningen avstår Jesus från sin mänskliga värdighet och gör en icke-judisk slavs syssla.
Jesus intar den nedersta platsen och visar att det hör till Guds väsen att tjäna. Alla vi är
kallade att lovprisa och tjäna Gud. Jesus säger att ”Om någon vill vara den främste måste
han bli den ringaste av alla och allas tjänare.” (Mark 9:35) En person som verkligen har
förstått detta, att Jesus intagit den nedersta platsen, är Charles de Foucauld, eller Broder
Charles av Jesus som han kallade sig. Efter sin omvändelse sökte broder Charles att
efterlikna Jesu ödmjuka liv i Nasaret, och broder Charles sökte fattigdom, att leva av sina
händers enkla arbete som snickaren i Nasaret, han sökte ödmjukhet och till och med
förnedring. Han skriver i ett brev till en vän:
”... Alla är vi ytterligt svaga varelser – men vi inser det olika mycket. Det är en stor nåd av
Brudgummen när vi får se hur svaga och bräckliga vi är. Den heliga Teresa (av Avila) föredrog
framför en dag av tröst en dag av självkännedom. – Men av att se vår eländighet, vilket är en
nåd, får vi inte bli modlösa: Må detta få oss att börja leva för gott i sanningen, som är att
man endast skall ha tillit till Gud.”
I ett annat brev skriver broder Charles:
”... Nej, det förflutnas synder skrämmer mig inte. Människor förlåter inte, på grund av att de
inte kan återställa den renhet som förlorats. Gud förlåter, därför att han utplånar varje fläck
och återställer den ursprungliga skönheten. ...”
8
Karmelitbrodern Wilfrid Stinissen skriver följande i en predikan:
”Mänskligheten brottas med två fundamentala frågor: Vem är Gud? Vad är kärlek?
För somliga är den första frågan den allt överskuggande. Människor som fått möta Gud, för
vilka Gud – som Mäster Eckhart säger – inte längre enbart är en tänkt Gud utan en verklig
Gud, vill alltid veta mer om Gud. De lever ständigt med frågan: ”Gud, vem är du? – för de
allra flesta människor är det den andra frågan som står i centrum. Många intresserar sig inte
för Gud, men vem intresserar sig inte för kärleken? Litteratur, konst, teater, film, allt kretsar
kring kärleken. Det kan inte vara annorlunda. Vi har ju en medfödd insikt eller vi anar i alla
fall att kärleken är det enda viktiga i livet. Där möter mystiker och romanförfattare varandra.
I grunden, allra djupast sett, är dessa två frågor ett. Gud är ju kärlek. Men vi kan börja
ovanifrån, med Gud: se på honom och så förstå vad kärlek är. Eller nedifrån: vi kan fördjupa
oss i kärleken, öva oss i den och så närma oss Gud och fatta något av honom. För [som vi
sjunger i liturgin ...där sann kärlek finns där är Gud.]
[Vid fotatvagningen, vid Jesu instiftelse av Eukaristin och vid Jesu död på korset] får alla
människor svar på sin fråga: de som vill veta vem Gud är, och de som vill veta vad kärlek är.
De som inte känner Gud, brukar ha svårt med Eukaristin: det känns så främmande, så
underligt att äta en människas kropp och dricka hennes blod. De får svar på sin fråga ”vad är
kärlek?” i [berättelsen om fottvagningen.] Det är en konkret bild av vad kärlek är. Kärlek
består inte av underbara känslor, utan i att tjäna den man älskar.
För oss som lärt känna Gud flyter båda frågorna och svaret på dem in i varandra. För oss
talar allting både om Gud och om kärleken. Vad lär oss [texterna i Evangelierna om
fotatvagningen, Eukaristins instiftande och Jesu offerdöd på korset?] Vi kan skilja på tre
element eller tre steg. Det första vi får lära oss [...] är att Gud är helt annorlunda än vi hade
tänkt. Det som allra mest kännetecknar Gud är att han är offrad. Han ger sitt liv för oss. Han
vill vara mat och dryck för oss, han tjänar oss. Eukaristin och fottvagningen säger samma sak
om Gud men på olika sätt. Gud vill vara vår tjänare på det radikalast möjliga sättet. Gud
knäböjer för människan och tvättar hennes fötter. Jesus beskriver himmelriket som en
bröllopsfest där vi alla får sitta vid bordet och där han serverar. Gud ställer sig i vår tjänst.
Han är inte den som kräver underkastelse. Han underkastar sig oss. Han tigger om att få
9
göra allt för oss. Det finns ingenting han inte vill ge. Han ger hela sig själv. Det får kosta
honom livet.
Evangelisten Johannes talar gärna om Guds härlighet. Redan i prologen till sitt evangelium
säger han: ”Vi såg hans härlighet” (1:14). Han skriver att Jesus vid bröllopet i Kana
uppenbarade sin härlighet (2:11) och låter oss redan då förstå att denna härlighet har med
ödmjukhet och tjänande att göra. Hans härlighet uppenbaras till fullo när hans stund har
kommit, d.v.s. när han lider och dör för oss. Vi brukar förknippa härlighet med ära, makt,
succé. Men så gör inte Gud. Hans härlighet är kärlekens härlighet. Han är så härlig därför att
han är så totalt offrad.
I våra dagar är det på modet att anklaga Gud för att det går så dåligt i världen. Allt är Guds
fel. Antingen är han en potentat som lever i sin himmel och inte bryr sig om oss, eller också
är han en maklös Gud som inte kan ingripa. Hur löjeväckande är inte detta tal om Gud när vi
konfronterar det med den bild av Gud som vi [läser om i fottvagningen, Eukaristins
instiftande och i Jesu offerdöd på korset.] Gud vill tjäna oss. Kan man anklaga en Gud som
gör sig till mat och dryck? Kan man anklaga en korsfäst Gud.
Om det första steget är att förstå att Gud vill tjäna oss, är det andra steget att vi måste låta
honom betjäna oss. Det borde vara härligt: att bli betjänad av Gud. Och det är det också.
Ändå har människan svårt att ta emot denna tjänst från Gud. Vi säger eller gör som Petrus:
”Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter.” Vi önskar inte vara beroende av Gud. Vi vill
hellre klara oss själva. Idealet är att vara oberoende. Även detta är löjeväckande: att avvisa
den tjänst Gud erbjuder oss och tro att allting då skall bli bättre. Att det går som det går i
världen, är följden av att vi inte vill bli betjänade av Gud. Ett viktigt element i människans
utveckling går ut på att, som Petrus, så småningom acceptera att bli betjänad av Gud, att
låta honom arbeta och älska och leva i oss.
Men det skulle fattas något om vi inte tog det tredje steget. Och det tredje steget är att vi,
efter att ha låtit oss tjänas av Gud, i vår tur tjänar honom. Lärjungarna blir av Jesus tagna i
hans tjänst. De blir de första biskoparna och prästerna som får till uppgift att förlänga Kristi
tjänargärning i historien. De fortsätter att tvätta våra fötter, d.v.s. att avtvå våra synder. De
fortsätter att nära oss med den offrade Herrens kropp och blod. Skärtorsdagen är på ett
särskilt sätt prästernas dag. Det är därför som påven år efter år skriver ett brev till sina
10
präster för att uppmana dem att fördjupa sig i skärtorsdagens mysterium som är deras eget
mysterium. När Jesus har förvandlat bröd och vin till sin kropp och blod, säger han inte bara
”tag emot” utan ”gör detta till min åminnelse”. Med dessa ord instiftar han prästämbetet.
Samma sak upprepas på påskdagen, då Jesus inte säger ”tag emot min och min Faders
förlåtelse” utan ”om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna” (Joh 20:23).
Men att dessa ord ”Gör detta till min åminnelse” i första hand är riktade till prästerna,
betyder inte att de inte också gäller för alla andra. Alla är vi kallade till att ”göra” detta, att,
som Jesus, bli till bröd och vin, utgivna åt dem som hungrar och törstar. ”Jag har gett er ett
exempel”, säger Jesus efter fottvagningen, ”för att ni skall göra som jag har gjort med er.”
Finns det något större än att få göra som Gud och, som hans tjänare, sprida den offerrörelse
som han har startat!
[Fottvagningens, Eukaristins och Jesu offerdöd på korsets] mysterier ger oss en djup insikt i
Guds väsen och låter oss samtidigt förstå vad sann kärlek är. Det som allra mest
karaktäriserar Gud är att han offrar sig. Hans härlighet lyser allra mest på korset och i
Eukaristin som är korsoffret mitt ibland oss. Och sann kärlek är att inte söka sig själv, inte
behålla något för sig, utan ge allt man har och är åt den älskade. ”Ingen har större kärlek”,
säger Jesus, ”än den som ger sitt liv för sina vänner” (Joh 15:23).
11
