Predikan i S:t Hans kyrka Tredje söndagen i Fastan den 28 februari 2016
Jesaja 59:14-17 * Efesierbrevet 6:10-18 * Markus 5:24-34
V
arför berättar Bibeln just den här händelsen?
Var det något speciellt med den? Finns där
något som Gud vill liksom peka på?
Det låter ju som om det var kaotiskt och trångt
när det hände. Vill Gud säga att inte minst i de
kristider, när vi knappt ser Jesus i trängseln och
mest närmar oss Honom liksom bakifrån, då ingriper Han? Kvinnan utnyttjade trängseln och kaoset
– är det så vi ska göra? Tror vi att Jesus finns bara
i lugnet och att vi ska möta Honom stillsamt och
belevat, tror vi kanske fel.
Kvinnan rörde vid Jesus utan att be om hjälp
och blev hjälpt, innan Jesus hunnit säga att Han
ville det. Är inte den vanliga ordningen att vi ber
om hjälp, och Jesus säger: ”Jag vill”? Jo, fast Gud
kan tydligen ingripa och göra under bara genom att
vi rör vid Jesus, bara det.
Att kvinnan ber om hjälp och saker händer
genom att ta på Jesus är tröstrikt, inte minst för
oss som inte är så andliga till vår läggning. Jesus
är inte konstigare än att man kan ta på Honom,
konkret och handgripligt.
Jesus begrep vad som hände men ville veta
vem Han hjälpt. Han kunde ju ha nöjt sig med att
Hans krafter hade botat, men i stället sökte Han
ivrigt efter vem det gällde. Ty Jesus vill inte bara
göra gott, bota sjuka, sprida glädje och så, utan
Han vill se oss i ögonen och känna oss, ja dela
livet med oss.
Vi är inga ”brukare” eller objekt för Hans välgörenhet.
Kvinnan blev rädd och darrade. Oftast brukade
de som Jesus botat ropa och sjunga och inte alls
hålla tyst med vad som hänt. Skämdes kvinnan för
att hon ”tjuvat” Jesus på krafter? Eller vågade hon,
trots undret, inte lita på Hans godhet? Vi vet inte.
Trots sin rädsla kom hon ändå till Jesus. Var det
kanske så hon mest av allt bevisade sin tro?
Det händer oss att vi inte vågar tro ens när
undren händer, utan håller oss undan, som om
Guds kärlek och nåd och allmakt trots allt inte är
att lita på. Det är så, också för oss, att vi bevisar
tro, när vi, trots att tron darrar, ändå kommer till
Jesus och möter Hans blick.
Hela händelsen handlar nog inte så mycket om
Jesu botande av sjuka, utan mest dels om att när
vi rör vid Jesus, om det så än sker i darrande tillit
till Honom, då släpper Gud loss sina krafter, sina
floder av Helig Ande, (Joh 7:38-39), dels om att det
riktigt viktiga för oss, vare sig vi har det kämpigt
eller inte, är att vara hos Jesus och dela livet med
Honom. Det sista förstår vi inte minst av Jesu sätt
mot kvinnan; Han närmar sig henne nästan generande kärleksfullt och kallar henne ”min dotter”.
Det är stort. Med sina barn delar man ju blod och
liv; och en dotter finns nära sin fars hjärtas allra innersta. Där är kvinnan hos Jesus. Hon fann alltså
inte bara Guds kraft, utan fick den allra djupaste
samhörigheten med Gud Skaparen och Frälsaren,
den samhörighet som Bibeln och kristen tro kallar
frid. ”Gå i frid”, lev vidare i frid, som Jesus sade.
Den gammaltestamentliga texten talade allvarligt om ett samhälle i kris, där rätten trängs tillbaka,
ärligheten snubblar och den som strävar efter rätt
och godhet blir plundrad. Den talade om röta i
folkmoralen och en samhällsordning som blivit
sjuk. Gud trivs inte med sådant. Först häpnar Han
över läget – och sedan ingriper Han. Gud vill verkligen bota det som är sjukt, inte bara i människors
kroppar utan också i samhällskroppar.
Episteln säger att den kamp vi för mot det onda
har en för våra vanliga ögon osynlig dimension.
När vi tar itu med ondskan, eländena som drabbar
oss personligen, det sjuka i samhället och missförhållandena i världen, kämpar vi ytterst inte mot
varelser av kött och blod utan mot ondskans
andemakter,
I de perspektiven blir händelsen med kvinnan
en bild för hur Gud släpper loss Andens krafter inte
bara för att bota blödningar i kroppen utan bota
också själar och andar och bota samhällen och
folkmoral och bota världens ofred och orättvisor.
Hos Jesus finns krafter att besegra mörkret i bildlig
mening, demonerna i vår närhet och ondskans
andemakter i himlarymderna. När vi rör vid Jesus,
släpper Gud loss de andliga krafterna. Med dem
har Han en gång, med Jesus död och uppståndelse, besegrat ondskan, djävulen och världen.
Kvinnan är en bild för hur vi, både som enskilda
och som församling och kyrka ska bete oss i kaoset och trängseln i världen. Vi ska röra vid Jesus
och så släppa loss de gudomliga krafter som botar
och helar i smått som stort och som skapar frid i
både hjärta och samhälle.
Vi rör bokstavligt talat vid Jesus när Hans kropp
läggs i vår hand eller i vår mun. Vi rör vid Jesu
hjärta när vi hör på Honom och låter oss bli sedda
av Honom. Då släpper Han loss sin helige Ande.
Han talar till oss genom sitt Ord, vi lyssnar och
låter oss bli sedda av Honom när vi ber; ja, det är
inget konstigt alls att Paulus skrev till församlingen
i Efesos: gör allt under åkallan och bön, be i er
ande varje stund. Han hade skrivit likadant till oss.
Rättare sagt: han tänkte nog också på oss när han
skrev så,
Vi kan darra och inte riktigt våga tro att Gud har
makt, att Jesus har besegrat ondskan och döden
eller att Anden fortfarande gör stora ting. Och vi
kan undra om Jesus vill ha med just oss, enkla,
och vår församling att göra.
Men Jesus letar efter oss och vill dela sitt liv
med oss, i samma innerliga, nästan generande
kärlek, som med kvinna i evangeliet. Han säger,
på riktigt, också till oss: ”Min dotter, din tro har
hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från det onda”.
Och Han tänker säga det inte bara idag utan så
ofta Han kommer åt, och så ofta som vi, låt vara
darrande, rör vid Honom.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
