ORGANISERING öVER TID

1900
2010
Ungas
organisering
över tid
Peter Waara
Jytte Rüdiger
Lotta Svensson
Ungas organisering över tid
– unga för sig själva eller tillsammans med vuxna?
Peter Waara Jytte Rüdiger Lotta Svensson
Medverkande
Lina Ahtola: projektledare, Riksutställningar
Erik Gunnarsson: ordförande UKM riks
Fredrik Gunnarsson: handläggare, Sveriges kommuner och landsting
Gunnar Hansson: lektor, Linnéuniversitetet
Gunnar Holmberg: kultur- och fritidssamordnare, Örnsköldsviks kommun
Ninni Norlinder: generalsekreterare, Sveriges Elevråds Centralorganisation (SECO)
Oskar Sanell: fil.kand, frilans
Ungas organisering
2010
Utgiven av Astrid Lindgrens Hembygd
Ansvarig utgivare: Jytte Rüdiger
Redigering: peter Waara
Grafisk form: Lotti Jilsmo, Läggut
Foto: www.Fotoakuten.se
Projektet har finansierats av Ungdomsstyrelsen.
Kontaktpersoner: Gerhard Holmgren och Torgny Sandgren.
?
Många säger att unga inte
organiserar sig i samma
utsträckning som förr.
hur gjorde
man förr?
...och hur
lär man sig
organisering
idag?
Vem bär
ansvaret
för ungas
framtida
organisering?
6
Ungas organisering
Förord
Ungas organisering över tid är en studie
som initierats av föreningen Astrid
Lindgrens Hembygd. Syftet med studien
var att ta reda på varför ungas delaktighet
i föreningslivet minskar. Med tolv års
erfarenhet av lokalt utvecklingsarbete
i kommunerna Vimmerby, Hultsfred,
Oskarshamn och Eksjö stötte vi ofta på
problemet att unga inte deltar i traditionellt föreningsliv i samma utsträckning
som förr. Samma utveckling återfinns
över hela landet, ungas föreningsengagemang minskar oavsett organisation
och verksamhet. I juli 2009 bjöd vi in
praktiker och forskare för att se hur vi
skulle kunna gå till väga för att genomföra en översyn av ungas organisering
över tid. Denna rapport är slutresultatet
av det arbete som genomförts i fem
grupper. Ett antal delstudier eller mer
precist 230 sidor, har skalats ner till en
rapport. Resultatet speglar ett perspektiv
på hur unga organiserade sig förr och hur
föreningslivet har utvecklats över tid och
med skilda föresatser från stat, kommun
och frivilligorganisationerna. Studien
handlar alltså om olika synsätt på ungas
organisering snarare än om ungas syn på
sin egen organisering. Studien syftade
också till att reda ut frågan på vem som
bär ansvaret är för ungas framtida organisering och vilka insatser som behövs för
att hjälpa, stötta, uppmuntra och motivera
unga att organisera sig? Länkat till
denna fråga är också hur samhället kan
vidga sina perspektiv så att nya former
för ungas samhällsengagemang också
erkänns?
Denna rapport är en sammanställning
och en analys av det material som nedanstående gruppdeltagare bidragit med:
Lina Ahtola, Erik Gunnarsson, Fredrik
Gunnarsson, Gunnar Hansson, Gunnar
Holmberg, Ninni Norlinder, Jytte Rüdiger, Oskar Sanell, Lotta Svensson, Peter
Waara
Rapporten har skrivits av Peter Waara:
professor, Uppsala universitet, Jytte Rüdiger: projektkoordinator, Astrid Lindgrens
Hembygd samt Lotta Svensson: forskare,
Uppsala universitet.
Jytte Rüdiger
Ungas organisering
7
Ungas engagemang idag följer inte de
traditionella formerna, ändå bedöms
deras samhällsengagemang utifrån om
de är med i en traditionell förening...
Inledning
8
Ungas organisering
I Sverige oroas vi av det sjunkande antalet
medlemmar i politiska ungdomsförbund
och ideella organisationer samt ett
förmodat hotande utanförskap för unga
och vuxna som detta befaras leda till.
Samtidigt förundras vi över unga som
nästan på egen hand och sekundsnabbt
kan aktivera stora mängder människor
för speciella frågor, påverka politiskt
beslutsfattande och därigenom göra
skillnad avseende t.ex. natur och miljö
genom sitt engagemang. Bilderna kan
förefalla motsägelsefulla. Å den ena
sidan oengagemang och passivitet inom
föreningslivet men, å den andra sidan
också engagemang och aktivitet med
hjälp av kultur, interaktiva medier och
spontanaktivitet. Ungas samhällsdeltagande genom virtuella kanaler motsvarar
inte hur man traditionellt förväntar sig
att ungas engagemang ska kanaliseras,
snarare tvärtom. Icke desto mindre
bedöms ungas inflytande och delaktighet
i samhället utifrån om de är engagerade
i traditionella föreningar eller i andra
formellt godkända sammanslutningar.
Man bör dock tänka sig för innan nya
medier och internetbaserade interak-
tionsformer utropas som alternativet till
kollektiv påverkan. Att hörsamma ett
upprop, skriva på en namninsamling eller
blir medlem i ett Community på Internet
med en given sakfråga som fokus innebär
inte att dessa slags sammanslutningar har
någon större samhällsbetydelse.
Robert D. Putnam1 pekar på att en individ ofta är medlem i många i föreningar,
men att engagemanget är lågt. Det
innebär att föreningsmedlemskapet i sig
oavsett om det är frågan om virtuellt
eller traditionellt medlemskap, inte är
det samma som mobilisering. Att gå från
tanke/vision till handling leder ofta till
bortfall av engagerade individer. Det vi
menar är att engagemanget numerärt kan
vara omfattande, men att det generellt
saknas ett genuint engagemang, således
ett förhållande som kan beskrivas som a
mile wide, but only an inch deep.
Den väg till inflytande som vuxna före-
ställer sig som självklar, är inte längre
allenarådande. Den modell som antas
leda till delaktighet och inflytande
1 Robert D. Putnam (2007 [2000]) Den ensamma bowlaren.
Stockholm: SNS förlag.
tet t
nti he
ide hörig
till
delaktighet
inf
lyt
an
de
Demokratifostran
individnivå
Egenmakt
Representation
samhällsnivå
Självförverkligande
ind
ivi
du
ali
sm
startar genom fostran i en folkrörelseorganisation, politisk förening eller en
samhällsförening (t.ex. invandrarförening,
elevorganisation eller liknande) och tar
sin väg till delaktighet och inflytande via
regelmässigt agerande inom ramen för
den etablerade föreningens mallar.
Många vuxna föreställer sig att ungas
samhällsengagemang ska utvecklas i linje
med hur man tidigare har gjort, att unga
i god demokratisk ordning engageras i
ideella organisationer, att de fostras till att
vilja arbeta politiskt enligt den modell vi
har för representativ demokrati och där
rekryteringen av politiker tryggas genom
föreningsdeltagande.
Den grundläggande tanken är att det är
bra och nyttigt både för individen och
samhället om medborgaren är delaktig
och bidrar med tankar och handlingar i
”det gemensamma rummet”. Idag finns
det åtskilligt som pekar på att bilden
bör vidgas att också omfatta nya och för
vuxna kanske okända former som vidgar
gränserna för hur demokrati och inflytande kan utövas i samhället.
tiv
ek
ll
ko
Vilket är då problemet? Handlar det om bristen
på ungt inflytande och engagemang eller är det en
fråga om vuxnas rigida förväntningar kring vad
som räknas som samhällsengagemang?
Att vårt samhälle präglas av en ökad
individualisering och att det även bland
vuxna råder en minskad politisk partiorganisering är en väsentlig bakgrundskunskap. Varken unga eller vuxna kanaliserar
sitt samhällsengagemang genom politiska
organisationer i särskilt hög grad. 2010 är
valår för kommun, landsting och stat – att
rösta representerar en typ av samhällsengagemang, men är knappast det optimala
uttrycket för en levande demokrati.
Här tänker vi oss istället en ständigt
pågående kritisk granskning av makthavares agerande, lokal och nationell
opinionsbildning och aktiviteter som gör
medborgarna delaktiga i vad som sker
i samhället och ger dem möjlighet att
påverka utvecklingen. Demokratifloskler
under valtider kanske mer döljer än
avslöjar vad samhällsengagemang och
en levande demokrati egentligen handlar
om. Röstandet är många gånger en rituell
handling, individen gör som man alltid
Ungas organisering
9
har gjort och förlitar sig på att politikerna
sköter sina jobb. På samma sätt kan man
resonera kring delaktighet i politiska
föreningar.
Frågan många ställer sig är varför man
ska vara medlem och delaktig i det
politiska föreningslivet om de förtroendevalda redan har bestämt vad det handlar
om och sköter sitt jobb utifrån dessa
premisser?
Nya tider leder till nya former för
engagemang och aktivitet. Ur denna tes
kan frågan resas om dagens politiska
system är optimalt för att kanalisera
ungas samhällsintresse. Samtidig finns
det en kader unga som engagerar sig i
ungdomsförbunden. Denna kader är
aktiv och tjänar sitt moderparti som ett
slags radikalt alternativ (vilket alltid har
varit ungdomsorganisationernas roll), en
tummelplats för mer eller mindre rimliga
strategier, idéer och utspel. Till exempel
lanserade Centerns ungdomsförbund
(CUF) under för-valrörelsen 2010 den
provokativa sloganen ”Fuck Facket”
trots Alliansregeringens värnande om
arbetsrätt och den svenska modellen.
Strax innan valet, i september 2010, tycks
ingen inom CUF vilja kännas vid denna
slogan om man nu får tro politikerbloggen.se.2
Kanske hägrar för ungdomspolitikerna en
nominering till valbar plats på kommun-,
landsting- eller riksdagslistan nästkommande val 2014. Då handlar det om att
jämkas in i vad partimedlemmar uppfattar
vara normalt, lagom provocerande och
i riktning med redan förd politik. Detta
skapar en viss avvägning i riktning mot
vad som är snarare än att handla om
2 www.politikerbloggen.se/2010/05/26/31783/ 201009-01
10
Ungas organisering
vad som bör vara i framtiden. I grund
och botten är det frågan om ett slags
inordning till vuxenlivet. Med den följer
frågan om man, trots radikala övertoner,
på ett bättre sätt kan lyfta fram ungas
uppfattningar och agerande, tyckande och
”visionerande” som konstruktiva faktorer
i ett traditionstyngt politisk parti.? Och
till slut, vilka är då dessa ”man” som ska
säkra ungas delaktighet och inflytande, de
vuxna eller de unga?
På initiativ av Astrid Lindgrens Hembygd
har människor med skilda kunskaper och
erfarenheter samlats för att tillsammans
utveckla nya tankar och ny kunskap inom
temat. Efter projektets första möte utformades följande frågeställningar som legat
till grund för ett antal delstudier som
genomförts inom ramen för projektet:
- Ungas organisering, ett problem för
vem och varför?
- Begreppens innehåll, vad innebär
organisering och engagemang?
- Föreningslivets underliggande dimen-
sioner – integration, till vad och varför?
Är det skillnad mellan då och nu?
- Föreningslivets socialiserande dimensioner – vuxnas betydelse för ungas
möjligheter till delaktighet?
- Villkor och förutsättningar inom en
befintlig eller ny struktur – vad gör
man med nya och gränslösa rörelser?
Arbetet skedde därefter i arbetsgrupper.
Varje deltagare har presenterat egna
bidrag, t.ex. litteraturgenomgångar,
intervjuer, historiska och teoretiska
översikter.
Rapportens disposition
Rapporten är disponerad på följande
sätt. I det inledande kapitlet presenteras
grundproblematiken, nämligen den
faktiska och förmodade minskningen av
ungas organisering sett över tid. Här är
det på sin plats att understryka att ungas
organisering ofta mäts genom att studera
deras medlemskap i föreningslivet. Helt
klart är att medlemsantalet i traditionella
idéburna organisationer har minskat.
Däremot vet vi väldigt lite om det också
betyder att unga organiserar sig i mindre
grad i dag jämfört med tidigare.
Det andra kapitlet handlar om statens
och kommunernas ansvar. Här har vi
avsiktligen behandlat stat och kommun
som två aktörer som har varit, och
alltjämt är, viktiga för samhällets samlade
insatser gentemot unga. Tillsammans
representerar stat och kommun den
ungdomspolitik som politiker har
betslutat om och som antas främja/
förebygga eller motverka/skydda unga
i samhället. Här diskuteras översiktligt
olika tiders värdemål bakom insatser
riktade mot unga. Kapitlets huvudpoäng
är att ungdomspolitiken har gått från ett
fostrande/normativt anslag till ett anslag
som betonar ungas autonomi och att detta
väl svarar mot en generell utveckling från
ett kollektivistiskt till ett mer individcentrerat samhälle. Sett till staten som aktör
är det relativt enkelt att följa utvecklingen
över tid medan det är svårare att få ett
samlat grepp över hur kommunerna
har hanterat ungdomsfrågan över ett
längre tidsperspektiv. Icke desto mindre
förefaller det vara så att kommunernas
strategier ofta väl svarar mot den statliga,
och vice versa. Av det följer att frågan om
ungdomars demokratilärande tillsammans
med vuxna eller för sig själv har att göra med
en samhällsutveckling som är betydligt
mer omfattande än vad staten genom sin
ungdomspolitik representerar och spränger gränserna för enskilda kommuners
satsningar. I det tredje kapitlet presenteras
en samling reflektioner kring ungas
organisering över tid. Här är det frågan
om både unga och vuxnas röster kring
tematiken. Utgångspunkt för detta kapitel
är intervjuer samt befintlig ungdomsforskning. Det fjärde kapitlet resonerar kring
villkoren för ungas organisering sett till
ungdomars förväntningar och förmågor
och hur dessa kan förstås i ett organisationsteoretiskt perspektiv. I kapitlet
tematiseras fostran/egenmakt, identitet/
politisk socialisation, generation/livsfas
i relation till ungas organisering förr
och nu. Avslutningsvis sammanfattar vi
arbetet och presenterar ett antal slutsatser
kring organisering, politisk legitimitet
och den grundläggande frågan om nytt
innehåll i en gammal form eller ett
välbekant innehåll i en ny form.
Två fallbeskrivningar
För att leda in läsaren i vårt tänkande
presenteras två mer eller mindre fiktiva
exempel som båda är aktuella rörande
ungas organisering i tid och rum. De
olika exemplen representerar skilda
förhållningssätt till föreningsliv och
organisering, aktivitet och vuxeninflytande. Det första kan associeras till ett
lokalt ungdomsråd och representerar ett
traditionellt och, skulle vi vilja påstå,
bekvämt sätt att hantera ungas delaktighet
och inflytande i en kommun. Visserligen
är det inte frågan om en förening i en
juridisk mening, utan är snarare en
ungdomsorganisation uppmuntrad att
fungera som samtalspartner i lokala
angelägenheter. Det andra exemplet
beskriver ett sätt att organisera unga som
Ungas organisering
11
har koppling såväl bakåt i tid (traditionell
kunskapsöverföring) som framåt mot ett
synsätt där generationer kan mötas med
mer betoning på verksamhet och mindre
på organisationsformalitet. Ungdomsrådsexemplet finns inom en etablerad struktur, det senare exemplet representerar
en ”oregerlig” organisation för ungas
aktivitet som tillåter vuxna och unga att
delta på lika villkor. Gemensamt för båda
är att man strävar efter att förstärka ungas
delaktighet och fostran.
Fall 1. Föreningen för unga
i kommunen.
I nästan varje kommun finns ett
ungdomsråd. Dessa råd utgörs av
ca 10-20 unga som representerar
kommunens unga. Syftet är att verka
för unga genom att representera dem
visavi skola, fritid, etc. i en given
kommun. Huvuduppgiften handlar
om att företräda unga i sammanhang
där ungdomsrepresentation är önskad.
Organisationsformen får sin legitimitet genom ett kommunalt erkännande
och uppdrag att verka för en anonym
grupps väl oavsett representationskapets förankring lokalt.
Kännetecknande för ungdomsrådet
är ritualism, formuppfyllelse och
representationskap där delaktighet
skapas genom att representera andra.
Ungdomsrådets aktiviteter är inte
direkt riktat till dem man företräder.
Påverkan handlar om att försöka
förmå t.ex. lokalpolitiker att fatta bra
beslut inom områden som påverkar
unga. Kännetecknande för medlemmarna i ungdomsråden är att de
genom uppdrag och aktivitet får viktig
kunskap om hur skolan, samhället
och demokratin fungerar och detta
har sannolikt också stor betydelse för
12
Ungas organisering
deras framtida liv.
Fall 2. Föreningen vuxna
för unga
I nästan alla kommuner finns en
öppen kommunal fritidsverksamhet
som betonar görande/aktiviteter och
vuxenansvar. Verksamheten är i fokus
och varje aktör representerar sig själva
inom ramen för aktuell verksamhet. Görandet är i centrum för
organisationen och allas deltagande en
förutsättning för verksamheten. Här
finns ett möte mellan vuxna och unga
med avsikt att skapa något tillsammans
och därigenom ge unga kunskaper
kring hur man kan organisera egen
aktivitet baserat på det intresse man
har.
Fall 1 utgår från representationskap
medan Fall 2 betonar verksamhet och
aktivitet. Det förra (ungdomsråden)
premieras och ses som essentiell för
demokratifostran, dess verksamhet är
mätbar genom ett tydligt uppdrag och
man förlitar sig på tydliga ramar för såväl
innehåll som uppdrag. Den senare är
mer problematisk genom sin generationsöverskridande ansats. Det är inte frågan
om en renodlad ungdomsverksamhet
och ramlar utanför devisen av unga och
för unga. Inte heller är det enkelt att mäta
verksamheten och dess resultat knutet till
demokrati och fostran. Amatörism inom
ramen för kulturskapandet (musik, foto,
dans etc.) pekar också på att det mesta
skapandet sker utanför föreningslivet.
Man träffar varandra hemmavid, spelar
musik tillsammans, hänger med varandra
och möts upp på fritidsgården för att t.ex.
få tillgång till ett trumset, PA-system
eller en enklare inspelningsutrustning.
Att åstadkomma detta förutsätter givetvis
organisering, men påfallande ofta utanför
Ungas organisering
13
föreningslivets medlemsmatriklar. På sätt
och vis handlar det om demokratifostran
i båda sammanhangen men utifrån vitt
skilda villkor. Inom fritidsverksamheten
kommer verksamheten alla till godo och
själva aktiviteten är i centrum. Inom
dess ram finns ett lärande och en erfarenhetsutveckling som är betydelsefull.
För ungdomsrådet handlar det om att
skapa möjligheter för en anonym grupp
ungdomar i en kommun. Många gånger
är det frågan om en insats knuten till hur
den representativa demokratin fungerar.
Samtidigt är erfarenhetsutvecklingen
begränsad till de närmast berörda,
nämligen ungdomsrådet medan de som
representeras (merparten) inte får samma
möjlighet.
Grundfrågan som exemplen reser är hur
skolan, kommun och staten hanterar
sitt uppdrag rörande ungas delaktighet
och inflytande om inte alla får del av
samma kunskap och erfarenhet? Att
mäta ungas organisering genom indikatorn
ungas medlemskap i en förening är, menar
vi, att leta efter ett svar i ett sammanhang
oavsett om det finns där eller inte. Fritidsverksamheten ställs inför dilemmat att
myndigheter uppfattar verksamheten som
odemokratisk och ickefostrande eftersom
man betonar att unga möter vuxna och
lär av och med varandra.
Sett till statens betoning av föreningsstöd
till organisationer som lever upp till tesen
unga för sig själv, är den generationsöverskridande tanken inte bidragsberättigad.
Exemplen reser frågan om ett fåtals
delaktighet (i ungdomsrådet) är tillräckligt
för att en kommun ska ha nått inflytandemålen eller om det är bredden i görandet som ska räknas. Är den etablerade
föreningsformen det bästa instrumentet
för fostran och demokratiträning för att
täcka allas rätt till demokratisk medveten14
Ungas organisering
het? Polarisering mellan unga som kan
koderna för hur makt utövas och unga
som saknar tillträde till dessa etablerade
former tycks öka i och med att stat och
kommun väljer att se föreningsmedlemskap och representativitet som de ultimata
(och konventionella) indikatorerna för
ungas organisering. Men, är inte detta ett
slående exempel på att ensidigt betrakta
ungas samhällsengagemang i termer av
traditionellt föreningsarbete som det
värdefulla och därigenom missa mängden
och mångfalden av ungas aktivitet utanför
det etablerade föreningslivet? Statens och
kommunernas uppdrag blir därmed en
central fråga, hur görs unga delaktiga i
lokalsamhället om föreningsformen är
den enda accepterade formen för inflytande och vilken roll har vuxna aktörer i
genomförandet av de ungdomspolitiska
strategierna?
Vår studie kan ses som ett inlägg i debatten om ungas organisering där samhällets
syn på och hantering av ungas organisering står i fokus. Naturligtvis har staten
och kommunerna en viktig roll och funktion för att stötta ungas organisering.
Men det är samtidigt viktigt att inse att
de processer vi idag i Sverige kan iaktta i
fråga om ungas föreningsdelaktighet har
sin motsvarighet i andra länder. Unikt för
åtminstone de Nordiska länderna är dock
den starka kopplingen till folkrörelserna
och dess viktiga roll i att bygga det
moderna samhället. Fråga vi kommer
att diskutera handlar därför vad som
händer om det traditionella föreningslivet
förlorar sin roll som demokratisk fostrare,
vem bär då ansvaret för att unga ges den
kunskap som är grundläggande för ett
demokratiskt samhälle? Hur gjorde man
förr, hur gör man idag och hur ska man
göra i framtiden?
ungdomspolitiken lokalt kretsar ofta
kring att hantera nedskärningar inom
ramen för en generell välfärdspolitik
snarare än att etablera nya verksamhetsområden inom kommunal regi...
Kommun, stat och ungas
organisering
Dagens satsningar inom ungdomsområdet har en lång förhistoria. Men det
är inte förrän under 1950-talet som en
uttalad tydlig ungdomspolitik formuleras.
Redan innan ungdomspolitikens formering under 1950-talet handlade ungdomsansatser om stöd till studieorganisationer
och kommuner med syfte att organisera
unga och därigenom skapa alternativ för
de som saknade tillgång till konstruktiva
ungdomsmiljöer. Ansatsen var normativ
och styrande. 1971 förändrades delvis
detta i och med att kommunerna själva
fick ta ansvaret genom ett eget bidragssystem.
Under decenniet utvecklades en organiserad kommunal fritidsverksamhet bl.a.
genom tillkomsten av fritidsgårdar runt
om i landet. Parallellt med denna utveckling kom statens visioner att ledas mot
ett tänkande där ungdomar mer och mer
förväntades klara sig själva givet att de
höll sig till etablerade och legala organisationsformer. Innehållsfrågorna kom i
skymundan till förmån för formfrågorna.
Samtidigt genomgick det kommunala
Sverige stora förändringar. Många
kommuner blev få och få kommuner blev
färre. Dagens omkring 290 kommuner
är resultatet av denna process. Samtidigt
som kommunerna minskade i antal kom
deras åtagande att vidgas.
Utvecklingen från 1950-talet och fram
till idag kan beskrivas som en resa från
municipalsamhällets begränsade ansvar
till dagens speciallagreglerade verksamhet
via välfärdstillväxten under 19601970 talen. Under 1990 talet vidgades
uppdraget genom att skola, primärvård
och socialtjänst blev kommunala ansvarsområden.
Ekonomiska kriser tillsammans med det
vidgade uppdraget i kombination med
demografiska förändringar, har inneburit
att ungdomspolitiken lokalt ofta kretsar
kring att hantera nedskärningar inom
ramen för en generell välfärdspolitik
snarare än att etablera nya verksamhetsområden inom kommunal regi. På ett
sätt kan utvecklingen också beskrivas
som att fram till och med 1970 talet hade
kommunerna till uppgift att hantera den
ekonomiska tillväxten medan det från
och med 1980 talet och framåt har varit
frågan om att hantera jakten på tillväxt. I
Ungas organisering
15
det förra fallet var utmaningen att bygga
ett välfärdssamhälle med hjälp av den
ekonomiska tillväxt Sverige upplevde efter
andra världskriget och framåt. Efter 1970
talet tycks det som om många kommuner
på olika sätt försöker skapa förutsättningar för lokal och därmed också nationell
ekonomisk tillväxt. Jakten på tillväxt
handlar bara till en liten del om att skapa
utrymme för nysatsningar i kommunerna,
snarare är jakten på tillväxt en fråga om
att kunna förvalta och bibehålla redan
gjorda investeringar.
Samhällets satsningar över tid inom
ungdomsområdet kan översiktligt
beskrivas i följande två tablåer. 3
Tablå 1 beskriver några ”milstolpar”
inom ungdomspolitikområdet. Här
läggs särskild vikt vid värdemålen,
dvs. motivet eller uppdraget bakom
samhällets satsningar på ungdomar. Till
exempel utgör Vanartslagen från 1902
ett viktigt exempel med tydlig preventiv
målsättning. Tablå 2 syftar till att belysa
huvudriktningar inom stat, kommun och
föreningslivet inom ungdomsområdet.
Vi kan genom tablå 2 till exempel följa
hur statens uppdrag har förändrats över
tid, hur kommuner många gånger har
följt efter och föreningslivets roll och
verksamhet.
Idag handlar till exempel det kommunala
uppdraget inom ungdomspolitiken om
många olika insatser trots en krympande
ekonomi. Ekonomiska prioriteringar
och högs kostnadslägen har tvingat
många kommuner till att minska ner
sin verksamhet. Det har bland annat
inneburit att fritidsgårdar har stängt eller
avsevärt minskat ner sina öppettider samt
att det finns mindre pengar att fördela
3 Tablåerna bygger på sammanställningar genomförda
av Oskar Sanell och Fredrik Gunnarsson som ett uppdrag
inom ramen för projektet ungas organisering 2010.
16
Ungas organisering
på aktiviteter jämfört med tidigare. De
lokala variationerna är givetvis stora
och har lett till en skillnad ifråga om
satsningar på t.ex. idrott och kultur samt
i vilken uträckning som delaktighet/
inflytande eller materiellt välstånd är
prioriterade områden inom olika kommuner. Gemensamt för de flesta kommuner
är dock att man strävar efter att stötta
föreningslivet genom ekonomi, personal
och lokalresurser och att verksamheten
överlag kännetecknas av att kommunerna
mer och mer administrerar en krympande
verksamhet (sett till ekonomiska indikatorer).
Överlag kan vi notera att utvecklingen
från 1930 och fram till idag kännetecknas av en förskjutning av den statliga
ungdomspolitiken från en värdegrundsbaserad ansats med välfärdspolitiska ambitioner och insatser (t.ex. vuxna motar bort
unga från riskmiljöer) till dagens mer individbaserade ungdomspolitik vars ambition
är att skapa delaktighet och inflytande där
unga själva förväntas orientera sig bort
från riskmiljöer, ägna sig åt demokratiska
aktiviteter etc. Hur detta demokratiska
anslag i praktiken gestaltas kan självfallet
diskuteras då form snarare än innehåll
tycks vara det centrala.4
För både stat och kommun är det frågan
om en utveckling från en generell ansats
till en politik orienterad mot särskilt
definierade problemområden. Förr var
det frågan om att skapa arenor för alla
4 Under våren 2010 kritiserade radioprogrammet Kaliber
Ungdomsstyrelsen för att ge bidrag till organisationer som
antogs diskriminera människor utifrån sexuell läggning.
Ungdomsstyrelsens egen utredning av utpekade föreningars styrdokument, verksamhetsberättelser, protokoll
och stadgar pekade på att någon sådan diskriminering
inte ägde rum. I ett pressmeddelande hävdar man att ”
Homosexuella kan vara medlemmar på samma villkor som
andra och de kan ha förtroendeuppdrag och anställningar i
organisationerna.” (Ungdomsstyrelsen 2010-07-05).
Tablå 1. Svensk politik riktad till unga / för unga 1900 till 2010
Huvudinriktning
Utförande
Värdemål
1900 - 1919
Vanartslag
Frivilliga barnavårdnämnder.
Förebygga brottslighet.
1920 - 1939
Mer statlig kontroll.
Obligatoriska barnavårdsnämnder
och kommunala ungdomsgårdar.
Brottsförebyggnad och fritidsuppfostran.
1940 - 1959
Generella statsbidrag till
ungdomsorganisationer.
Statliga stimulansbidrag till
kommuner, studieorganisationer,
och föreningar.
Meningsfull målinriktad fritidsverksamhet
1960 - 1979
Samordning och reform av
bidragssystemet till föreningar.
Ungdomsråd och lokalt aktivitetsstöd.
Effektivisering och möjlighet
föreningar att anställa personal.
1980 - 1989
Decentralisering av ungdomspolitisk utformning
Kommunalt självbestämmande
med restriktivt statligt stöd.
Minskade utgifter.
1990 - 2000
Sandvikenmodellen och
”Pengar i påse”.
Lättillgängliga kontantbidrag via
projektanslag.
Stödja specifika ungdomsaktiviteter och engagera fler.
2000 - 2009
Föreningsdrift, ungdomsråd
och överskottsbidrag.
Experimentell kommunal ungdomspolitik. Statliga överskottsbidrag.
Motverka negativ organiseringstrend.
2010 -
Statsbidrag till ungdomsorganisationer.
Målstyrt bidrag.
Stödja ungdomsorganisationers
initiativ och verksamhet
Tablå 2. Ansvarsfördelning mellan stat, kommun, respektive föreningar i politiken för ungas organisering 1900 till 2010
Stat
Kommun
Förening
1900 - 1919
Vanartslag
Barnavårdsnämnder
Anordna ungdomsklubbar
1920 - 1939
Ungdomsvårdskommittén
Ungdomsgårdar
Hemgårdsrörelsen
1940 - 1959
Bidragsgivare till ungdomsföreningar
Fritids- och Idrottsnämnder
Uppfostringsagent
1960 - 1979
Samordning och fortsatt
bidragsgivare
Kontrollinstans för bidrag
Uppfostringsagent
1980 - 1989
Restriktiv bidragsgivare
Autonomt utforma ungdomspolitiken
Minskad betydelse som uppfostringsagent
1990 - 1999
Restriktiv kontantbidragsgivare
Minska fritidssektorn
Projektanordning
2000 - 2009
Stor bidragsgivare till föreningar och idrott
Minska fritidssektorn
Ägande och drift av lokaler samt
organisatörer
Ungas organisering
17
ungdomar. Idag betonas utsatta grupper
och utanförskap vilket styr insatser mot
grupper som löper risk att hamna mellan
maskorna i välfärdssystemet. Statens
ansvar och ambition har i detta avseende
förändrats från ett generellt anslag till
ett partikulärt. Parallellt med denna
förskjutning har folkrörelserna och det
civila samhället också förändrats sin
uppgift. 2008 träffades en överenskommelse mellan staten, de idéburna organisationerna inom det sociala området och
Sveriges Kommuner och Landsting.5
Avtalet antyder att de idéburna organisationerna idag förutsätts svara för det
generella anslaget (allmän föreningsaktivitet, demokratifostran etc.) medan staten
inriktar sig på att ta hand om de som
löper risk att fara illa i välfärdssamhället.
Från ett fostrande anslag
till ett annat. 6
Överlag kan man hävda att målet med
ungdomspolitiken ofta har handlat om
att skapa mötesplatser för unga. Dessa
mötesplatser innebar generationsmöten,
utbyte av kunskaper, förmedling av
rollförebilder och normer som unga och
vuxna tillsammans skapade. Värdegrunden var tydlig i vad man ville uppnå.
Genom föreningsverksamheter möttes
vuxna och unga i en aktivitet vilken
också gav tillgång till sociala nätverk
som motverkade utanförskap och sociala
problem. Den starka betoningen av det
organiserade föreningslivet var ett sätt
för samhället att förhindra att ungdomar
hittade på rackartyg och ungdomsorgani5 Regeringens proposition 2009/10:55, En politik för det
civila samhället
6 Stycket bygger på en sammanfattning och analys av
Hans-Erik Olson, Staten och ungdomens fritid (1992) och SOU
2009:29 som Oskar Sanell genomfört på uppdrag inom
ramen för projektet ungas organisering 2010.
18
Ungas organisering
sationernas verksamhet styrdes mot detta
mål genom villkorade bidrag från såväl
stat som kommun. Framför allt är det två milstolpar som
präglar den svenska ungdomspolitiken.
1902 då Vanartslagen instiftades och 1954
då ett generellt bidrag till fritidsgrupper
infördes. Bakgrunden till Vanartslagen
var skiftet från ett jordbrukarsamhälle
till ett industrisamhälle. Den fritid som
fanns för ungdomen under bondesamhället var starkt kontrollerad av familj
och lokalsamhälle. Övergången till
industrisamhället medförde förändringar
i ungdomars fritidssituation till följd av
minskat behov av arbetskraft. Barn och
ungdomar behövdes inte längre i produktionen vilket innebar att de fick en ökad
fritid och att de drällde runt i städerna
och antogs hitta på rackartyg.7 Problemet
var att bondesamhällets kontrollinstanser
saknades i staden vilket förde med sig
behov av en åtgärdspolitik för att stävja
avvikelserna man kunde finna bland de
unga i stadsmiljöerna.
1902 tillkom Vanartslagen som slog fast
att samhället (stat och kommun) kunde
överta fostran av (omhänderta) barn/
ungdom om inte föräldrarna klarade av
uppgiften. Barnavårdsnämnden på lokal
nivå tillkom för att förebygga brottsliga
tendenser hos unga. Legala restriktioner
främst riktade mot unga som inte deltog i
föreningsliv, utan som vistades på offentliga platser, infördes. Den organiserade
ungdomen betraktades inte som ett problem, snarare var det den föreningslösa
ungdomen som löpte risken till avvikelse
och inkludering i destruktiva sammanhang. 1954 togs en annorlunda riktning
och åtgärderna blev mer inriktade på
7 Se till exempel Simon Lindgren Modernitetens markörer
(2002) Umeå: Sociologiska institutionen och Mats Franzén
Den folkliga staden (1992) Lund: Arkiv bokförlag.
att ordna fritidssysselsättning för den
föreningslösa ungdomen, och därigenom
styra unga bort från en ”problematisk”
sysselsättning till en konstruktiv verksamhet. Staten införde kontantbidrag till
föreningar och ungdomsorganisationer då
man betraktade ungdomars fritid som en
”en alltför viktig socialisationsarena för
att lämnas åt ungdomens själv”.8 Syftet
var att kontrollera ungdomens fritid
genom att inlemma dem i föreningslivet.
Utvecklingen av samhällets samlade
ungdomspolitik gick från en folkrörelsebaserad organisering till en statskontrollerad organisering av ungas fritid. Mot
slutet av perioden (1902 - 1954) kan man
skönja en utveckling av ungdomspolitiken
från att vara ett kontrollorgan till att
genom föreningsstöd stimulera ungdomars autonomi.
Professionalisering av
ungas fritid
Samtida eller lite i efterhand med den
utveckling som skisseras ovan finns
också en mycket stark professionalisering
av ungdomsarbetet. Inom ungdomsområdet etableras nya yrkesgrupper
som ska ombesörja att barn och unga
får en god uppväxtmiljö och att deras
särskilda förutsättningar och möjligheter
tas tillvara.9 Det handlar till exempel
om vidgade uppgifter för skolan som
utöver skolämnena också kommer att
omfatta demokratiuppdraget, fostran
i sociala färdigheter samt påverka och
raffinera ungas fritidsaktiviteter. Även
8 Olson 1992, s.219
9 Se till exempel Leif Berggren Fritidskulturer Lund:
Studentlitteratur, 2000 och Thomas Öhlund Normaliseringspraktiker i det moderna samhället – en diskursanalys av åtta
sociala ungdomsprojekt. Umeå: Umeå universitet, socialt
arbete, 1997
Ungas organisering
19
inom den renodlade fritidsverksamheten
etableras nya yrkesspecialiteter vilka har
till uppgift att fånga upp unga som har
intressen de vill utveckla inom olika
områden men som inte riktigt har de rätta
ekonomiska och sociala förutsättningarna
med sig hemifrån. Till exempel växer
antalet fritidledare och den öppna fritidsverksamheten blir ett ansvarsområde för
professionella aktörer.
I ett viktig avseende är det också frågan
om att fostran av ungas vidgas från
att vara en angelägenhet för familjer,
närsamhälle och skolan som traditionella
fostransaktörer till att omfatta nya
yrkeskategorier som tar vid där skolan,
föräldrar och närsamhället inte räcker
till. Fritidsgårdspersonalen är inte bara en
möjliggörare för ungas musikskapande,
utan står också för en värdegrund
deltagarna (barn och unga) har att
förhålla sig till.
Utvecklingen innebär också en rollförskjutning mellan familj/närsamhälle
och den organiserade fritidens fostransdimension. Barn och ungdomar lär sig
demokrati och att utöva samhällspåverkan
genom sitt deltagande i organiserad
fritidsverksamhet. Familjernas och närsamhällets roll i att förmedla en moralisk
värdegrund tycks i samma utsträckning
minska eller åtminstone få en mer
undanskymd roll. Till exempel är det
inte självklart att en grupp unga/vuxna
tillsammans arrangerar en studiecirkel
inom ett intressant område om det finns
professionella aktörer som kan erbjuda en
liknande verksamhet på fritidsgården.
En statlig nysatsning eller
en förstärkning av redan
förd politik?
2009 fick 93 organisationer statligt bidrag
med syfte att främja barns och ungdomars
demokratiska fostran, jämställdhet mellan
könen, jämlikhet mellan olika ungdomsgrupper, en meningsfull fritid för barn
och unga samt engagera fler i föreningslivet. Statsbidragssystemet kopplas inte så
mycket till ett görande som till medlemsantal. Idag ska en ungdomsorganisation
ha minst 1000 medlemmar varav 75%
måste vara unga (13-25år). Utöver det ska
verksamheten ha lokalföreningar i flera
regioner.
Idag finns inget krav på att medlemmarna
behöver betala någon medlemsavgift dock
förs diskussioner om föreningar berättigade till statsbidrag ska åläggas att ta ut
en avgift från sina medlemmar. Vad detta
innebär för föreningslivets expansion och
tillgänglighet, om det t.ex. kommer att
exkludera unga med mindre tillgångar är
några viktiga frågor att lyfta. Nuvarande
ungdomspolitik tycks mindre fokusera
vad och hur föreningarna gör, och i stället
betona att verksamheten skall svara mot
formella krav. SOU 2009:29 föreslår att
statsbidraget till ungdomsorganisationer
delvis skall omstruktureras genom en
förändring av målformuleringen. Syftet
”[…] bör vara att stödja organisationers
egna initiativ och verksamheter […]”.10
De föreslagna övergripande målen är:
främja barns och ungdomars inflytande och
demokratiska utveckling, engagera fler barn
och ungdomar i föreningslivet och stödja barn
och ungdomars möjligheter till fritid på egna
villkor. Utöver detta förslår utredningen
att ålderskraven ska skärpas då bidragen
10 SOU 2009:29, s. 16.
20
Ungas organisering
främst ska gå till organisationer som
består av barn och ungdomar. I utredningen framgår att ungdomspolitiken främst
är inriktad på att styra ungdomars fritid
genom att bidra ekonomiskt till verksamheter som uppfyller statens målsättningar.
Staten bör även fortsättningsvis beblanda
sig i ungdomars fritidsaktiviteter. Samtidigt understryks att ungdomar autonomt
får bestämma vad och på vilket sätt de
väljer att organisera sin fritid. Styrningen
av bidraget till ungdomsorganisationer
kommer därför fortfarande till stor del
riktas till föreningsaktiva ungdomar
vilket gör att man förbiser de utanför
föreningslivet.
Uppdraget att organisera sig läggs således
på ungdomen. Och uppdraget tycks
förstärkas i och med den föreslagna
skärpningen av ålderskriteriet. Här kan
vi tydligt iaktta en förskjutning i synsätt
från unga tillsammans med vuxna till unga för
sig själva.
Ungas organisering
21
Ungas delaktighet idag– har det
något med vuxna att göra?
Hur ett engagemang som finns utanför
traditionellt föreningsliv ska kunna växlas
in i rådande system har många organisationer, föreningar och även kommuner
haft anledning att fundera över. Den
uttalade viljan är att unga ska vara delaktiga. Samtidigt bygger delaktighet och
inflytande på en ömsesidig relation. Om
någon ska bli delaktig och få inflytande
kan man förvänta sig att andra släpper
in (delaktighet) och ger utrymme (inflytande). Viljan att ge unga ökat inflytande
kan ifrågasättas då det, bortom den uttalat
goda ambitionen, handlar om att vuxna
ska släppa ifrån sig makt. Relationen
mellan vuxnas förväntningar och ungas
praktiska handlande är inte helt oproblematisk. Särskilt aktuell blir relationen då
farhågor reses för att ungas demokratiska
potential inte utvecklas eller raffineras
i riktning mot det etablerade föreningslivet. I denna del av rapporten kommer
några röster att berätta om hur de
uppfattar vuxnas förväntningar på ungas
engagemang i traditionellt föreningsliv
som uteslutande, återhållande och ibland
t o m repressiva. Vilken roll har vuxna
för hur unga uppmuntras till eller hindras
ifrån engagemang och delaktighet?
22
Ungas organisering
Vägar mot delaktighet
Någonstans tidigt i individens utveckling
börjar resan mot samarbete och ansvartagande, inte bara för sig själv utan även
gentemot andra människor. Detta leder
inte i sig självt till att unga organiserar
sig i föreningar. Individens tillit till sig
själv och omvärlden är en förutsättning
för att pröva sin förmåga och kunna
hantera ett lyckosamt resultat men också
stå ut med att misslyckas, och våga prova
igen. Inte heller här står individen ensam,
snarare tvärtom är närvaron av stödjande
människor ytterst betydelsefull inte minst
genom sammanhang där vi blir sedda och
uppskattade.
Om utveckling är som en trappa så behöver
man ha kommit en bit upp för att kunna
blicka ut. I Sverige antar vi oftast att alla
ungdomar har kommit dit, men det är inte
riktigt så det ser ut. Man antar att unga
kan och tar för sig mer än de gör. (Markus,
27 år)11
11 I intervju utförd av Peter Waara och Jytte Rüdiger.
Markus (fingerat namn) är en ung man med erfarenheter
från både moderna lösligare nätverk och politiska och
ideella organisationer
Även om många unga i Sverige uppnår
tonåren med en god självkänsla och
självförtroende så är detta inget som i
sig leder dem in i större sammanhang.
Inte heller är en god självkänsla ensamt
tillräckligt för att människor ska känna
sig kapabla och efterfrågade och kunna
axla ett större ansvar för samhällsutvecklingen. Att sticka ut hakan och våga driva
frågor som ung väcker inte alltid tacksamhet och beundran. I det exempel vi fått
från en större norrländsk stad12 berättas
om hur unga i föreningsform drivit frågan
om ett ungdomens hus och ansökt om
bidrag för det. Då lokaltidningen rapporterade om initiativet, möttes nyheten av
påhopp och förtalsliknande kommentarer,
både från vuxna och unga. Vuxenstöd
fanns i form av ett ungdomsombud, men
i övrigt fanns inget allt, vilket ledde till att
ordföranden i föreningen hoppade av.
Är unga intresserade?
De unga vi har intervjuat menar själva att
de är samhällsintresserade men att de inte
ges utrymme och följaktligen upplever
sig inte delaktiga och saknar möjlighet
att påverka.13 Man saknar kanaler till
beslutsfattare och lyfter känslan av vara
svikna och bortprioriterade av de vuxna.
Men är ungdomarna verkligen intresserade av att delta i samhällsutvecklingen?
Vilka svar man får på den frågan tycks
helt och hållet bero på hur man frågar och
tolkar svaren. ”Större politiska frågor”
samt partipolitik lockar få unga. Intresset
12 I intervjuer utförda av Erik Maj Gunnarsson, där
han intervjuat ungdomsombudet, två ungdomar och
en politiker om arbetet med Ungdomsrådet i en större
norrlandsstad.
13 Svensson, L (2006 ),, Svensson, L (2010) Ungdomar,
kulturarv och samhällsutveckling. Kapitel i Jonsson,L
(red) Astrid Lindgrens världar i Vimmerby , samt en
pågående studie i Småland
för samhällspåverkan inom ramen för ett
etablerat politiskt system är ringa. När
frågorna handlar om att påverka den egna
närmiljön framträder ett annat mönster.
Här uppfattas frågorna som mycket
viktiga, vilket framgår både i Ungdomsstyrelsens LUPP-undersökningar och i
forskning.
Det måste vara mycket verkstad, för annars
har man inte g jort något - inte egentligen.
(ungdomsombud, ca.40 år)14
Aktiviteterna är det centrala, och engagemanget. Egenvärdet är aktivitet – att få
demokratisk fostran är inget mål för en
15åring. (Markus, 27 år)15
Önskan att kunna påverka sin närmaste
omgivning är jämnt fördelad mellan
olika ungdomsgrupper, men tron på
möjligheterna att kunna/få påverka skiljer
sig åt i hög grad. Olika social bakgrund
(klass) och kön ger stora skillnader i vilka
förväntningar unga har på delaktighet
och inflytande i samhällslivet. Arbetarungdomarna tror inte på möjligheten
att vara mer delaktiga. De vet inte
vart de ska vända sig eller om någon
skulle kunna vara intresserad av deras
deltagande. Medelklassungdomarna har
större tilltro till sina egna möjligheter att
utöva inflytande över samhällsutvecklingen – åtminstone när de blir äldre – och
när de är beredda att anpassa sig till det
politiska systemet. Medelklassflickorna
tycks dessutom tro att möjligheterna till
inflytande och delaktighet är större någon
annanstans än där de bor. 16
14 I intervju utförd av Erik Maj Gunnarsson. Mia
(fingerat namn) är en ung kvinna med erfarenhet av arbete
med ungdomsråd
15 Intervju genomförd av Peter Waara och Jytte
Rüdiger.
16 Svensson, L (2006) se ovan och Hammar,S &
Svensson,L (2004) Vem är det som ska lyssna då?
Ungas organisering
23
24
Ungas organisering
Även om ungdomarna är samstämmiga
om den faktiska bristen på inflytande
och delaktighet, så har klass och kön en
avgörande betydelse för vilka frågor de
intresserar sig för och hur de förstår detta
intresse. Ungdomar med arbetarbakgrund uttrycker en vilja att satsa tid och
engagemang i lokala och praktiska frågor.
Medelklassungdomarna formulerar i
högre grad sitt samhällsintresse i ideologiska termer och engagerar sig oftare i
globala frågor.
Tradition – förnyelse
– missförstånd
Hur kan det komma sig, trots en god
vilja från både vuxna och unga, att ungas
delaktighet i lokalt utvecklingsarbete
inte är särskilt omfattande? Studier visar
att samarbete mellan unga och vuxna
ofta stöter på svårigheter då man inte
har haft en gemensam uppfattning om
hur samarbetet konkret ska utformas.
Detta påverkar intresset för delaktighet.
I vuxnas förhoppningar om ungas delaktighet och engagemang finns dessutom
förväntningar och normer som kan
hindra unga och därmed deras utveckling
till engagerade individer17. Det framgår av
en rad intervjuer att vuxna har en förkärlek att säga en sak (politiskt korrekt), men
samtidigt agera på ett annat sätt (bevara
makt).
I intervjuer med vuxna18 lyfts tanken
att ungas ointresse för traditionellt
föreningsliv i sig inte betyder att unga
är oengagerade. Unga organiserar sig
på ett sätt som vuxna inte känner igen
från sin egen barn- och ungdomstid. Till
17 Svensson, L (2006) Vinna och försvinna? Drivkrafter
bakom ungas utflyttning från mindre orter. Linköping.
18 Lina Ahtola har intervjuat tre representanter för olika
rikstäckande organisationer som under sig samlar ett stort
antal föreningar.
exempel verkar inte virtuell organisering
eller globalt engagemang vara särskilt
uppmärksammat. Många förväntar sig
att samhällengagemanget ska uttryckas
genom föreningslivet. Vuxna uppfattar
ofta att traditionellt föreningsarbete
representerar det mest demokratiska sättet
att organisera sig på. Genom föreningsarbetet erbjuds ungdomar delaktighet,
kunskap och erfarenhet de senare har
nytta av i sina vuxna liv. Föreningen
representerar kontinuitet. Om unga
väljer att ställa sig utanför föreningslivet
uppstår en problematisk situation för det
etablerade demokratiska systemet i och
med dess bas i folkrörelserna och kollektivt organiserade intressen. Ungdomarnas
egen syn på delaktighet ser annorlunda
ut. De framhåller bristen på mötesplatser,
dialogforum och respekt för olikhet
mellan vuxna/beslutsfattare och unga.
När unga ställer krav uppfattar vuxna
detta som ett ”gnäll” utan realism snarare
än uttryck för deras samhällsengagemang. Om vuxna förväntar sig att samhällsengagemanget uttrycks på ett visst sätt, och
bara på det sättet, kommer unga förbli
osynliga.
Formen överskuggar innehållet. Så
länge vuxna inte är medvetna om skilda
uppfattningar har de också makten att
lägga ansvaret för att övervinna dessa
hinder på just ungdomarna. En ung man
som verkligen försökt jobba med ungas
inflytande inom det rådande systemet,
fångade dilemmat på detta träffande sätt:
Det är svårt att hitta på något nytt … eller
det är svårt att hitta på något nytt, och utgå
från det gamla. Alltså, ska man jobba åt
kommunen då har de sitt system. Ska man
hitta på något nytt så blir det svårt. Alltså,
de vill ju helst att man ska nå dem, att man
talar samma språk liksom. (Josef, 18 år)
Ungas organisering
25
I intervjuer med företrädare för riksorganisationer19 uttrycks svårigheter
att hitta en avvägning mellan vuxnas
vilja att bestämma helt och hållet och
föreställningen att unga ska klara allt själv.
Konsekvensen är en passivitet unga ofta
uppfattar som avvisande.
Man behöver människor som backar upp
en - inte som styr, men som fångar upp en när
det är svårt. (Markus, 27 år)20
Det är inte förvånande att ungdomar
som har möjligheter att kanalisera sitt
engagemang och sin vilja att ”göra
skillnad” söker sig till sammanhang där
man uppmärksammas och har inflytande.
Här antyds en generationskonflikt där
vuxna och unga är rädda för att göra fel och
trampa varandra på tårna, men också en
kamp om vad som är det bästa sättet att
jobba på.
Trots dessa farhågor framkommer
ingen önskan om någon annan form
för organisering. Istället vill många
utveckla och kanske luckra upp den
befintliga föreningsformen. En politiker21
diskuterade förnyade aktiviteter och
moderna sätt att nå folkvalda politiker,
t.ex. genom interaktiva medier. Samtidigt
är det slående att de grundläggande
formerna för partiarbete inte ifrågasätts
trots att många unga uppfattar att dessa
strukturer ofta är ett hinder.
Bidragssystemet kan utan tvekan vara
hindrande, det ställs t ex krav på revisorer och
professionalism hos den ideella sektorn. Ibland
krävs det att man ska vara ansluten till en
riksorganisation för att få bidrag, och i vissa
kommuner finns krav på att ett visst antal
19 I intervjuer utförda av Lina Ahtola.
20 I intervju utförd av Peter Waara och Jytte Rüdiger
21 I intervju utförd av Erik Maj Gunnarsson
26
Ungas organisering
vuxna ska vara med. (Markus, 27 år)22
Slående är också att vuxna gärna pratar
om långsiktighet och kontinuitet, medan
unga talar om möjligheter att få vara med
och kunna påverka och därigenom få
erfarenhet, identitet och självförtroende.
Så länge det ger mig något och bygger på
min egen grund så är jag kvar, när det inte
gör det längre är det dags att gå vidare.
/--- / Tryggheten ligger ju inte i själva
organisationen, utan i det nätverk man får
och har. /…/ Man kan ju också vara med i
en organisation för att det kan vara till nytta
för ens identitet, ett sätt att visa vem man
är – när man söker jobb t ex …. Men det är
viktigare nu att visa vem man är, istället för
vilken förening man representerar. (Markus,
27 år)23
Alltså, gärna föreningsdelaktighet, men
bara så länge som den ger individen
något tillbaka. Det individuella mervärdet
av delaktighet är bland annat tillgång
till nätverk som kan nyttjas i andra
sammanhang än de som är förknippade
med den förening man för tillfälligt är
medlem i. Samtidigt framgår att individen
representerar sig själv snarare än den
förening man tillhör. Måhända finns här
en skillnad mellan generationer ifråga
om vad som är huvudsaklig motivator
för föreningsarbete. Här uttryckt som en
förskjutning från altruism till individualism.
”Ungdomsorganisationer”
En svårighet när vi talar om ungdomsorganisationer är att begreppet i sig inte
22 I intervju utförd av Peter Waara och Jytte Rüdiger
23 I intervju utförd av Peter Waara och Jytte Rüdiger
säger något om ungas medverkan eller
möjlighet till inflytande och delaktighet.
Frågan är, hur ungdomliga är ungdomsorganisationerna i praktiken och hur ser
relationen ut mellan t.ex. ett moderförbund och dess ungdomsförbund, vilka
frihetsgrader har t.ex. en elevorganisation
i relation till den lokala skolan och på
vilket sätt har unga reell tillgång till makt
inom olika samhällsområden.24
Samtidigt är ett intryck att unga lämnas
helt för sig själva om vuxensamhället
och dess företrädare inte får vara med
och bestämma. Det blir lätt en fråga som
handlar om ”antingen eller” som präglar
ungdomsorganisationerna. Konkret handlar det om att ungdomsorganisationen/
föreningen endera fungerar som en
avspegling av etablerade organisationer
(t.ex. politiska ungdomsförbund i relation till moderpartiet). Härigenom ökar
sannolikheten att man blir tagen på allvar
och når inflytande på olika sätt. Formen
för medlemskap och aktivitet är dock
givna genom moderförbundet, likaså
dess inriktning och målsättning. ”Ellersidan” handlar om att etablera autonoma
former för ungas engagemang (t.ex.
SVEROCK).25 Aktiviteter länkas ofta till
föreställningar om suveränitet och egen
kompetens sett till innehåll och form.
Avigsidan är samtidigt också föreningens
autonomitet, dess egenhet och löskoppling från befintliga modeller för hur man
utövar påverkan. Härigenom blir såväl
kontinuitet som igenkännbarhet relevanta
dimensioner att lyfta.
Kommunala ungdomsråd är ett exempel
24 Översikt presenterad av Ninni Norlinder.
25 Magisteruppsats i Sociologi framlagd vid Luleå
tekniska universitet 2007 ”När jag tittar ut i rymden ser jag
inte vintergatan för alla stjärnor” av Malin Forsman, Anna
Nilsson och Linda Wikström. www.ltu.se 2007:07
Ungas organisering
27
på hur man försöker vitalisera påverkansoch inflytandedimensionerna i samhället.
En vanlig uppfattning är att det är svårt
att nå kontinuitet i dessa ungdomsråd.
Engagemanget är tillfälligt och många
som har varit med ett tag flyttar iväg inom
något år. Organisation och aktivitet är
dessutom helt igenom länkat till tämligen
befästa former för hur en kommun ska/
kan skötas. Frågan är också i vilken mån
som ungdomsrådet verkligen representerar alla unga i en kommun. Väl känt
är att talet om ”alla ungdomar” eller
”ungdomarna” som samlingsbegrepp för
ett visst åldersintervall kan vara nog så
bedrägligt. Kommunernas ungdomsråd
består sällan av något genomsnitt av den
grupp de säger sig representera. Ungdomsråden blir sannolikt också ett sätt för
individerna att pröva sina politiska vingar
och ett viktigt steg i en karriär utanför
lokalsamhället och i sammanhang som
inte särskilt mycket har med ungdomar
att göra.
Ungdomar som vi har talat med definierar
bilden på följande sätt: de som inte är
engagerade menar att det bara är en ”liten
klick” som finns i ungdomsråden medan
de som engagerar sig ofta pekar på att
man i alltför hög grad måste anpassa sig
till rådande (”dödande”) strukturer för
att ändå alls knappt få något inflytande.
En annan kritik är att ungdomsråden
blir särlösningar för ungas inflytande i
kommunala angelägenheter och att ungas
rätt till delaktighet på så sätt begränsas
och kontrolleras.
De kommunala ungdomsråden kan ses
som en nödlösning när andra insatser för
och med unga uteblivit eller misslyckats.
I ungdomsråden blir det tydligt i hur hög
grad ungas och vuxnas förhoppningar
28
Ungas organisering
och förväntningar kolliderar.26 På
liknande sätt kan man se att föreningar
och organisationer ibland inser att de
behöver föryngra sig. Den insikten är ofta
kopplad till insatser som syftar till att visa
att man rekryterar unga medlemmar och
därigenom säkrar organisationens framtid. Mer sällan är man beredd att förändra
arbetssätt, innehåll eller arbeta med frågor
som intresserar unga.
I intervjuer med representanter för
riksorganisationer27 framkommer en
uppfattning att det är ”de vanliga unga”
som inte längre vill organisera sig. De
som organiserar sig traditionellt ses som
”specialunga”, som onormala små vuxna.
Samtidigt menar man att vuxna ändå
tacksamt suger in unga i traditionella
organisationer därför att de ju har
”förstått hur det funkar och hur vi vuxna
vill ha det”. Paradoxen är att dessa traditionella vägar in i föreningslivet betraktas
som den rätta vägen, men tycks samtidigt
inte vara representativ för hur unga i
allmänhet vill ha det.
Diskussion
Frågan återstår: om man vill öka ungas
delaktighet och inflytande – vem, vad,
var och hur ska man då göra? Ansvaret
att fostra barn/unga in i ett föreningstänkande åvilar naturligtvis inte en enskild
aktör oavsett om det handlar om familj,
förening eller kommun. Trots det kan
man anta att det lokala ansvaret i familj,
grannskap och i en kommun är stort.
Arbetet bör rimligtvis ligga nära unga i
en miljö som är dynamisk och levande
och medger generationsmöten men som
26 Jmf Malm, Cecilia, 2011 kommande, ”Polerad
byråkrati och ivrigt ungt engagemang!” i Möller,P (red)
Vem bygger landet? Om unga och vuxna i den regionala utvecklingen. Hedemora: Gidlunds förlag.
27 Intervjuer av Lina Ahtola
samtidigt också värnar om respekt för
generationsolikhet. En traditionell socialisationsväg som den nyss nämnda ställs emot
ett synsätt som betonar den individuella
utkomsten och perspektiv på engagemang
som investering i nätverk av nytta för framtiden. Många uppfattar att det är alltför
tungt att försöka påverka den traditionella
föreningsformen. Istället använder de sig
av andra sätt för att driva sina frågor och
påverka direkt. Olikheterna ställer till det
för beslutsfattare när man diskuterar vad
som kan göras för att öka ungas delaktighet.
Ofta fortsätter beslutsfattarna att fästa
uppmärksamhet vid de ”kapabla” och
”kompetenta” ungdomarna som agerar på
ett sätt som gör dem åtråvärda i de vuxnas
sammanhang. Det handlar om unga som
anpassar sig till rådande system, och till viss
del också om de unga som agerar utanför
de traditionella organisationerna men som
ändå påverkar beslutsfattare.
Det tycks inte finnas någon självklar väg
från viljan att vara delaktig till att faktiskt
ha möjlighet att delta och påverka. Hur
barnets och ungdomens möjlighetshorisont
utvecklas avgörs i hög grad av vuxna i deras
omgivning, och av de strukturer som unga
förväntas anpassa sig till för att bli betraktade som ”möjliga” och ”riktiga”, dvs. tagna
på allvar.
Ungas organisering
29
Ungas organisering
Var gång människor möts och agerar tillsammans etableras en organisation. En av
organisationernas viktigaste egenskaper
är förmågan att samordna individuellt
handlade i riktning mot ett mål som
vore ouppnåeligt för enskilda individer.
Organisationen kan vara formell till sin
karaktär och då anta skepnaden av en stat,
ett företag eller en frivilligorganisation.
Gemensamt är att det finns ett formellt
medlemskap knutet till organisationen.
Medborgarskap, kund/anställd eller
föreningsmedlem är exempel på människors olika kopplingar till organisationer.
Formella organisationerna har stadgar
som reglerar medlemskap och som anger
vad organisationen kan förvänta sig av
den enskilda medlemmen och vad denne i
sin tur kan förvänta sig av organisationen.
Staten förväntar sig till exempel att
medborgarna följer lagtexten och betalar
sin skatt. I gengäld erbjuder staten skydd
för medborgaren genom bl.a. polis (mot
inre fiender) eller militär (yttre fiender).
Medborgarskapet innebär också tillgång
till ett allmänt välfärdssystem (skola,
sjukvård och pension). Den anställde i ett
företag förväntas arbeta i enlighet med
30
Ungas organisering
den arbetsbeskrivning som är upprättad.
Hon eller han ska prestera något och får
i gengäld en lön som kan konverteras till
boende, mat och fritid.
Medlemskap i en förening är länkat till
skyldigheter även i s.k. frivilligorganisationer. Medlemmen förväntas vara lojal
och agera i enlighet med stadgarna
och delta i aktiviteter som anordnas av
föreningen. Lojaliteten betyder t.ex.
att till medlemskapet i SSU (Socialdemokratiska ungdomsförbundet) finns
en moralisk förpliktelse att inte rösta på
Moderaterna eller något annat borgerligt
parti. I gengäld för sin medlemsavgift och
lojalitet får föreningsmedlemmen tillgång
till verksamheter och sociala nätverk i
nuet och i framtiden.
Formella organisationer har ofta ett egennamn och en struktur – en nation, ett
företag eller en förening. De kan granskas
och kritiseras och medlemmarna har visst
inflytande på verksamhet och inriktning
som är större i vissa sammanslutningar,
mindre i andra. Formella organisationer
finns representerade i t.ex. företags- och
föreningsregistret. Informella organisa-
an
de
h
till
Demokratifostran
individnivå
Egenmakt
Representation
samhällsnivå
Självförverkligande
ind
ivi
tioner syns inte i officiella sammanhang
även om de kan vara nog så viktiga för
individens känsla av sammanhang och
verksamhet. Spontanidrotten på konstgräsmattan vid Hälsans Hus i Luleå eller
på den gamla idrottsplatsen i Söderhamn
och det lokala mopedhänget vid Preemmacken i Hultsfred representerar informella sammanhang vilka alla förutsätter
ungas organisering. Även här är det
frågan om medlemskap, visserligen inte
formerat genom medlemsavgifter, stadgar
och årsmöten men nog så tydligt för den
enskilda individen.
Organisering förr
och nu
Gemensamt för de formella och informella organisationerna som beskrivs ovan
är att de är traditionella till sin karaktär.
Människor möts inom ramen för sina (sär)
intressen oavsett om det är frågan om en
nation, företag eller formell/informell
fritidsorganisation. Man utbyter idéer
och erfarenheter och gör saker tillsammans som förutsätter varandras närvaro.
En informell sammanslutning kan
du
ali
sm
iv
kt
lle
ko
formaliseras – en företagsidé växer till
ett företag och en informell organisation
formaliseras i en förening. Gemensamt
för dessa sammanslutningar är också
att den sociala interaktionen äger rum
i ett verkligt rum, i ett möte mellan
människor. Detta betraktas som en viktig
förutsättning för lärande, fostran och,
naturligtvis, social kontroll.
Idag förutsätter social interaktion inte
en fysisk närvaro i ett gemensamt rum.
Internet och utvecklingen av så kallade
sociala medier innebär att socialt handlande samordnas utan att medlemmarna
i ett nätverk behöver träffa varandra.
Samtidigt kan de virtuella nätverken/
organisationerna vara kraftfulla och, som
inledningen till denna rapport antyder,
snabbt aktiveras för att åstadkomma
förändring inom olika områden.28
Samtidigt som de geografiska ramarna
delaktighet tänjs till sitt yttersta, vilket
är något positivt för många som av olika
skäl har svårt att ta sig till en plats, kan
man heller inte förbise att de sociala
28 Till exempel att resa en opinion och genom den
påverka politiker och beslutsfattare i olika riktning.
Ungas organisering
31
relationerna blir svagare i och med att
t.ex. den sociala interaktionen begränsas
till det virtuella rummet.29 Nätverken/
organisationerna är också svårhanterliga
för staten och kommunerna. Kanske finns
en generationsskillnad mellan unga och
vuxna sett till hur man värderar dem. Att
sitta framför datorn och chatta är i det
flesta vuxnas ögon ett slående exempel på
en meningslös aktivitet som är allt annat
än social och fostrande. Många gånger
kan det vara precis tvärtom, den virtuella
interaktionen ger relevanta insikter i hur
samhället fungerar (eller inte fungerar),
hur senmodernt opinionsarbetet organiseras och förser individen med sociala
nätverk som kan ha betydelse längre fram
i livet. Ytterligare ett generationsproblem
är nätverkens/organisationernas gränslösa
karaktär. Det är omöjligt, för att inte säga
ointressant, att definiera dem som nationella eller internationella. Engagemang
som bygger på virtuell organisering tycks
inte tas på allvar av vuxna, samhället och
olika föreningar. Det råder dock ingen
som helst tvekan att ungas virtuella
organisering idag är betydligt mycket
större än vad den var för trettio år sedan.
Individer är på en och samma gång
medlemmar i många olika organisationer.
Grundskoleeleverna är medborgare i
staten och i en kommun. Det kanske
jobbar lite vid sidan av studierna och har
en kontraktsrelation till ett företag. De
är medlemmar i fotbollsföreningen och
har samtidigt ett medlemskap i den lokala
rollspelsföreningen. Vissa elever kanske är
skolfackligt engagerade medan andra inte
29 Inte minst funktionshindrade, t.ex. hörselskadade
uppger att Internetbaserad kommunikation ger dem
möjlighet till delaktighet på samma villkor som alla andra.
Se till exempel Ivar Sognnæs Eimhjellen ”Nettsocialisering, hørsel og tillhøsel” i Tidsskrift for Ungdomsforskning. Vol.
8., No. 2 2008; Sylvia Söderström ”The significance of
ICT in disabeld youth’s identity negotiations” i Scandinavian
Journal of Disability Research. Vol. 11., No. 2 2009.
32
Ungas organisering
är det, icke desto mindre representeras de
av ett elevråd som för deras talan visavi
skolledning. Riktigt aktiva ungdomar är
också med i det kommunala ungdomsrådet även om det här inte är frågan om ett
medlemskap jämförbart med rollspelsföreningen eller idrottslaget. Många är
medlemmar i olika communities och har
vänner de aldrig har träffat. De tänker
och handlar genom chatten, de bloggar
och påverkar andra att tänka och handla.
Samhandling genom nätet förutsätter
organisation, men i en form som inte
ryms inom ramen för föreningsbegreppet.
Ryktet att unga flyr organisationerna i
allmänhet är sannolikt vida överdrivet.
Snarare tvärtom tror vi att ungas association till nya organisationer äger rum i en
mängd och omfattning staten inte kan
kontrollera. Däremot kan man konstatera
att traditionellt föreningsliv (med
undantag för idrotten) och framför allt
de idéburna organisationerna tveklöst har
fått vidkännas en medlemsminskning.30
Detta innebär inte att unga är mindre
samhällsengagerade idag jämfört med
förr. Snarare tror vi att ungas samhällsintresse kanaliseras på ett annorlunda sätt
idag jämfört med hur det var för trettio
eller femtio år sedan. En del av lösningen
på ungas organisering finner man därför
inom ramen för det virtuella samhället
som unga är medskapare till. En aspekt på
ungas organisering är därför att kritiskt
granska kopplingen mellan organisering
och föreningsliv. Till exempel förutsätter
ungdomsuppror organisering av sociala
30 Redan 1990 fördes en diskussion om ungas
engagemang i folkrörelserna och där temat, då som nu,
handlade om sviktande medlemstal. Se Blomdahl, Ulf
Folkrörelserna och folket Stockholm: Carlssons, 1990. Särskilt
intressant är den profetia som görs där idrottsrörelsen
och kultur/special/hobbyföreningar utropas som de stora
vinnarna medan idérörelserna (frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och de politiska partierna) jämte fackföreningsrörelsen spås vara de stora förlorarna (s. 203)
Ungas organisering
33
Ungdomspolitiken har gått från en
värdegrundsbaserad ansats med välfärdspolitiska
ambitioner och insatser (t.ex. vuxna motar bort
unga från riskmiljöer) till en mer individbaserade
ungdomspolitik vars ambition är att skapa
delaktighet och inflytande där unga själva förväntas
orientera sig bort från riskmiljöer.
nätverk, djurrättsaktioner och konstnärligt skapande vid ”klotterplanket” likaså.
I alla dessa exempel är det frågan om
kollektivt handlande, men knappast med
stöd i stadgar som anger hur upproret ska
iscensättas, vilka metoder som är tillämpliga och vem som är revisor i föreningen.
Begreppet ungdomsorganisationer ger en
konstig eftersmak. Om det finns ungdomsorganisationer bör det rimligtvis finnas
barn-, vuxen- och seniororganisationer.
Dessa slags åldersfixerade benämningar
är exkluderande snarare än inkluderande.
Utifrån ålder formeras intresseföreningar
inom olika områden. Inte nog med
att individen ska vara intresserad av
till exempel frimärkssamlingar, man
ska dessutom ha ett intresse som är
åldershomogent. Samtidigt kan man inte
bortse från att unga och äldre har skilda
förutsättningar och erfarenheter. Det
34
Ungas organisering
behöver inte vara så att mer erfarenhet är
bättre än mindre, förhållandet kan vara
tvärtom. För mycket erfarenhet leder till
att nyheter värderas, ofta orättfärdigt, i
skenet av det som en gång har varit. Och
många unga, och för den delen många
vuxna, har hört äldre bedöma initiativ
med föga uppmuntrande tillrop såsom
det går inte, vi har prövat… Intressen släcks
och motigheterna tornar upp sig, det är
ingen idé att ens försöka. Samtidigt som
erfarenheter kan vara förkvävande om de
förmedlas på ett tarvligt sätt, kan man
heller inte förbise att det finns viktiga
kunskaper att tillvarata. Hjulet behöver
inte upptäckas på nytt. Balansgången
mellan att lyssna till andras erfarenheter
eller att helt och hållet utgå från att man
alltid ska göra egna erfarenheter är svår.
Från samhällsfostran
till egenmakt –
exemplet skolan
Ungdomstiden är en fortsättning på
barndomen och dess lärande och viktig
som grund för individen och gruppen att
möta vuxenlivets förväntningar och krav
visavi öppningar och möjligheter. Grundläggande för detta är fostran i familj,
kamratgäng, skola och bland andra vuxna
i lokala sammanhang. Möten i vardagen
innebär utbyte av kunskap och erfarenhet.
Även om begreppet fostran associerar till
äldre tiders auktoritativa förhållningssätt
mellan äldre och yngre, ligger det nära
tillhands att koppla lärande av sociala
färdigheter, förhållningssätt och faktiska
kunskaper till begreppet. Inom samhällsvetenskaperna talar man om socialisation
som ett samlingsbegrepp länkat till barns
och ungas lärande. En människa blir
till i ett socialt sammanhang som ytterst
lär individen hur han/hon ska fungera i
samhället.
Många gånger handlar fostran om att
tillägna sig grundläggande ”spelregler”
för hur man förhåller sig till andra och
vilka förväntningar man kan ha på
samhället, gruppen och närmiljön. Frågor
om hur samhället fungerar och vilka
möjligheter individen har att påverka
det, är viktiga dimensioner som finns
nära länkade till fostransperspektivet.
Här finns ett normativt inslag som anger
vad som är korrekt eller felaktigt. Till
det normativa finns ett sanktionssystem.
Direkta eller indirekta system att bestraffa
eller uppmuntra viss typ av beteende.
Avvikelser från normsystemet i en
organisation innebär att individen görs
medveten om det på ett mer eller mindre
subtilt sätt.
I en god tolkning innebär det att värderingar och förhållningssätt till samhället
återskapas trots att nya generationer
avlöser varandra. Förskjutning av
synsätt äger förvisso rum men innebär
inte med nödvändighet förändringar av
grundvärderingar. Till exempel är elevers
förhållningssätt till skolan och lärare
i stort sett det samma idag som för 30
år sedan. Vissa förskjutningar har ägt
rum då elever idag är mindre bundna till
lärarens kunskapsauktoritet än vad de var
1980. I huvudsak är det två förhållanden
som har lett till denna förskjutning.
För det första har föräldragenerationen
generellt sett högre utbildningsbakgrund
idag jämfört med för 30 år sedan. Det
har inneburit att elever har möjlighet
att värdera lärarens/skolans budskap i
förhållande till kunskap som finns i föräldrahemmet. Vad som också har ifrågasatt
lärarnas auktoritet är att kunskap har
gjorts tillgänglig genom nya medier.
Här avses framför allt Internet och digitaliseringen av den bokliga kunskapen.
Idag bär eleverna med sig ett USB-stick
med information istället för en mängd
skolböcker, de letar kunskap i Wikipedia
snarare än i bibliotekets travar av böcker
och kan omedelbart kontrollera lärarens
förmedling av kunskapsstoff genom
att ligga online med en referensdatabas
under lektionen. Eleverna behärskar
många gånger de interaktiva medierna
bättre än lärarna vilket har inneburit att
eleverna inte är beroende av hur lärarna/
skolan filtrerar kunskap. Den kunskap
som eleverna tillskansar sig ställs emellertid alltid emot lärarens vetorätt då
det kommer till bedömning av elevens
prestation.
I en mindre god tolkning innebär denna
minskande tro på att skolan förmedlar
den enda sanna bilden av världen att
ifrågasättande blivit en del av vardagen.
Ungas organisering
35
Eleverna käftar emot (hette det förr) eller
intar ett kritiskt förhållningssätt (heter det
idag). Samtidigt är det läraren som sätter
betygen oavsett hur stora meningsskiljaktigheterna är mellan lärares och elever
uppfattningar. Makten kan ifrågasättas
men är i slutändan icke förhandlingsbar. Detta kan te sig frustrerande då eleverna
inbjuds till ett kritiskt tänkande/granskande samtidigt som utkomsten av detta
tänkande inte alltid tas på allvar. Här
handlar det om demokratifostran i ett
led, men inte i det andra ledet eftersom
lärarens auktoritet inte medger omröstning vilka de rätta svaren är. Här vilar en
grundkonflikt mellan att bjudas in men
inte tas på allvar då erfarenhet ställs emot
ungdomlighet, nyfikenhet och måhända
en annan syn på kunskap än vad vuxna
representerar.
Det andra problemområdet som
obegränsad tillgång på kunskap medför
är att individen får svårare att selektera
information. Problem uppstår i att värdera
information utan tydliga kriterier: Är
Wikipedia lika tillförlitlig som Nationalencyklopedin (NE)?
Tillgänglighet blir ett tungt vägande skäl
snarare än sanningshalt och kvalitet. Om
kunskapskriteriet för Nationalencyklopedin utmålas som absolut, framstår
Wikipedias kunskapsanspråk som en
kollektiv angelägenhet, dvs. är relativ de
som brukar och kommenterar artiklarna.
En begränsande faktor är att Nationalencyklopedin förutsätter abonnemang
om man ska utnyttja den via Internet,
det gör inte Wikipedia. Visserligen finns
Nationalencyklopedin som traditionellt
uppslagsverk vid de flesta av landets
kommunala bibliotek, men frågan är om
det traditionella uppslagsverket alls utnyttjas av unga idag.
36
Ungas organisering
Oavsett de goda eller mindre goda
tolkningarna av skolan auktoritetsproblematik 2010 jämfört med 1980,
omgärdas skolan alltjämt av stor respekt
och förtroende. Kanske mest för att det
saknas alternativ till skolan som social
och kunskapsmässig institution. Dess
status är länkad till lagstiftning och en
lärarkårs professionalism. Alltjämt närmar
sig barn och unga skolan med respekt.
Man kan inte hävda att barn som idag
påbörjar grundskolans första klass är
mindre entusiastiska än vad barnen var
1980. Trulighet och skoltrötthet bland
tonåringar fanns även 1980 och eleverna
engagerade sig skolfackligt ungefär lika
lite då som nu. Visserligen är andelen som
inte fulföljer gymnasieskolan oroväckande
stor idag (omkring 20-25 procent), samtidigt kan man inte förneka att andelen som
studerar vidare efter grundskolan aldrig
har varit så hög som den är idag. 1980 var
det omkring två tredjedelar som studerade
vidare efter grundskola. Idag fortsätter i
stort sett samtliga på gymnasiet oavsett
intresse och motivation vilket i sig säkerligen förklarar en del av avhoppen. Oavsett
om man väljer att studera vidare efter
grundskola eller gymnasium eller inte så
äger skolan alltjämt ett orubbligt mandat
och en aura som särskilt nybörjare ser
som magisk och attraktiv.
Identitetsformering
och politisk
socialisation – från
något till någon
Exemplet ovan antyder att bortom
ifrågasättandet av skolans auktoritet finns
en mera djupgående förändring sett till
hur identiteter utmejslas. Detta skulle
kunna vara själva essensen i en framtida
generationsolikhet. Forskning pekar
på att det samtida samhället i betydligt
större utsträckning än det traditionella
är öppet sett till såväl informations- och
kunskapstillgång som till föreställningen
att individen utifrån eget intresse och
förutsättningar har möjlighet att skapa
sin egen framtid utan koppling bakåt.
Avigsidan är mer otrygghet som en
konsekvens av att handlande givet en
föreställningsvärld inte är given på
förhand. Unga förväntas frigöra sig från
föräldragenerationens krav och förväntningar, vilket betraktas som en högst vital
del av vuxenblivandet. Följaktligen talas
det om frigörelse från något, men mera sällan
om frigörelse till något.
Identitetsformering blir med detta synsätt
en process frigjord från allt vad som
hitintills varit och därigenom öppen och
förhandlingsbar. Åtminstone framställs
det så på en diskursiv nivå. Människan
som social varelse ifrågasätts och identitet
blir en färskvara som ständigt kan omformuleras. Identiteten är inte unikt länkad
till subjektiv uppfattning och känsla,
utan är också knuten till sociala och
politisk dimensioner och i högsta grad
en funktion av vem man uppfattas vara
(genom social interaktion), vem individen
associerar sig till (grupptillhörighet) samt
uppfattning om vad man strävar efter
(politisk nivå). Grundläggande idag är att
unga själva förväntas etablera ett subjektivt, socialt och politiskt fundament för
sitt varande och handlande och att ”en ny
tillhörighet innebär att varje individ måste
själv (åter)skapa sin subjektiva, sociala
och politiska identitet”31. Ett synsätt är
att dagens unga och unga vuxna mer än
tidigare relaterar sig till ett individuellt
projekt snarare än strävar efter delaktighet i ett kollektiv. I anslutning till
31 Gunnar Hansson Ungdom och politik – identitetsskapande
och organisering i senmodern tid. Paper presenterat för projektet
2010.
denna tes kan man hävda att människor
tidigare har länkat sin identitet till yttre
dimensioner (t.ex. ett jobb, föräldraskap,
föreningsdelaktighet och boendeplats)
och att denna mer eller mindre intakt har
följt individen genom hela livet. I dag
är den länken mer eller mindre bruten.
Snarare präglas ungas liv av formbarhet
där yrkesanknytning, föräldraskap och
uppväxtmiljö/ort representerar föränderliga dimensioner. Att identifiera sig med
en plats, yrke eller förening är följaktligen
endast en av många olika faktorer som
utkristalliserar vem man är och uppfattar
sig vara. Processen kan formuleras som
en rörelse sett över flera generationer
från ett fixerat något till ett formbart
någon.32 Nedbrutet till ungas organisering
kan man således förvänta sig att ungas
delaktighet i föreningslivet idag till stor
del är starkt avhängig det individuella
identitetsprojektet snarare än är kopplat
till ett anonymt kollektiv och fixerad
tillhörighet.
Det genomgående individualistiska
synsättet är intressant, men samtidigt
också problematiskt. Kopplingen bakåt
till uppväxtvillkor och ramförutsättningar genom social klass (ekonomi och
föräldrars utbildningsbakgrund), genus
(rollidentifikation och fostran som kvinna
eller man eller både ock) och etnicitet blir
svår att förstå. Sociala faktorers påverkan
på vad individen uppfattar som naturligt
och självklart reduceras till ett personligt
val trots dess oomtvistade objektiva
påverkan.33
Man ska nu inte förstå ungas engagemang
som att det uteslutande handlar om
individens uppfattning om deltagande
32 Se t.ex. Gill Jones Youth Cambridge: Polity Press
(2009).
33 Se t.ex. Andy Furlong och Fred Cartmel (1997) Young
people and Social change.
Ungas organisering
37
”för egen vinnings skull”. Unga är
givetvis inte genomindividualistiska i sina
ansatser och det finns gott om uttryck
som pekar mot att unga engagerar sig
i föreningar som har altruistiska mål
och visioner. Poängen här är dock att
föreningsmedlemskap saknar ett värde
i sig självt. Ungas delaktighet är en
självklarhet så länge som den enskilda
unga finner ett personligt utbyte av det,
ofta knutet till ett konkret handlande
utifrån personliga förutsättningar och
intressen. Unga betraktar sitt medlemskap
i en förening från en horisont som
betonar görande snarare än medlemskap.
Följaktligen kan man idag vänta sig
en större rörlighet när det kommer till
enskilda individers medlemskap i olika
organisationer jämfört med den äldre
generationen vuxna som föreföll vara
trogen sin förening under mycket lång tid
och nästan oavsett den verksamhet som
äger rum.
Generation och
livsfas
Frågan om ungas organisering kretsar
också kring skillnaden mellan livsfaser
och generationer, dvs. om ungas föreställningar och agerande är bestående över
tid eller avhängiga var någonstans i livet
de befinner sig. Helt klart är att skolans
auktoritet inte är särskilt ifrågasatt även
om man nu kan diskutera både form och
innehåll i undervisning och lärande. Barn
och unga förhåller sig till skolan som
institution oavsett hur de värderar den.
Många tonåringar tycker i allmänhet att
skolan suger fett, som det numera populärt
kan uttryckas. Frigörelseprocessen är
intensiv, auktoritetsproblematiken generell och högst nödvändig för att individen
ska kunna utkristallisera en egen identitet.
Livsfasperspektivet hävdar att dessa reak38
Ungas organisering
tioner är logiska sett till utvecklingsfas
och behov av frigörelse. Senare i livet,
kanske när man har egna barn, kommer
individen inta ett annat perspektiv. Det
andra synsättet som hävdar generationsolikheter menar att skillnader i synsätt
mellan unga och äldre är bestående och
att det successivt leder samhällsförändringar genom att skilda generationer
avlöser varandra då en individ inte ändrar
sin uppfattning när man blir äldre. Här
är alltså samhällsförändringar resultatet
av ”födelse- och dödstalens sociala
fysiologi”34. Grunden till olikhet är att
unika generationer etableras då individer
under sin uppväxt upplever likartade
ramförutsättningar (sociala, kulturella och
ekonomiska villkor) och att erfarenheter
som görs under barn- och ungdomsåren
bildar tolkningsram för en hel generation.
I ett livsfasperspektiv är ungas bristande
organisering ett mindre problem. Delaktighet är här en funktion av livsfas och
ungdomstiden representerar frigörelse
från tradition och arv. Förr eller senare
kommer de att inordnas i samhällsstrukturen och finna vägar för kollektivt handlande. Ett synsätt som betonar generationsolikheter innebär att ungas minskande
föreningstillhörighet utgör ett omfattande
samhällsproblem. Värderingar som idag
kännetecknar ungdomsgenerationen
kommer att förstärkas, inte förändras.
Följaktligen är ungas uppfattning att
traditionellt politiskt föreningsarbete inte
tillför dem särskilt mycket en utmaning
att hantera sett i relation till representationskap, vårt demokratiska system och
politikens legitimitet. Att unga kanaliserar
sitt samhällsengagemang på andra sätt
än genom t.ex. politiska partier innebär
successivt en förändring av hur beslut
34 Robert D. Putnam (2006) Den ensamma bowlaren.
Stockholm: SNS förlag, s.35.
Ungas organisering
39
et
tit het
n
ide hörig
till
delaktighet
inf
lyt
Egenmakt
Representation
samhällsnivå
Självförverkligande
ind
ivi
du
ali
sm
fattas som rör samhället, hur folkopinion
väcks och vem/vilka som driver på debatt
och kritiskt granskande av statens och
kommunernas skötsel.
Ungas organisering
förr och nu
Frågan kan nu väckas om ungas
organisering idag är annorlunda än vad
den var för 50 år sedan och om det har
skett generationsskiften i synsättet på
föreningsliv, organisering och kollektivt
handlande.
Man bör tänka sig för innan alltför
vågade jämförelser görs mellan en
förfluten tid och en nutid. En jämförelse
mellan förr och nu tydliggör skillnader
mellan vad som har varit och vad som
Ungas organisering
de
Demokratifostran
individnivå
40
an
iv
kt
lle
ko
är eller kommer att vara, men ska inte
tas som intäkt för att jämförelserna helt
igenom överensstämmer med hur det
faktisk var/är i alla avseenden. Här finns
alldeles för många osäkerhetsfaktorer.
Rörande folkrörelser och organisation kan
man t.ex. notera en förkärlek att bedöma
gångna tiders massengagemang i termer
av nuets önskemål om delaktighet och
demokrati. Vi vet dock förhållandevis
lite om hur inflytande och delaktighet
gestaltade sig inom arbetarrörelsen,
frikyrkorörelsen eller nykterhetsrörelsen.
Det historiska värderas ofta i termer av att
det var bättre förr. Medlemmarna påverkade
politiken genom medlemsmöten,
studenter hade reell makt att förändra
en trögrörlig akademi och aktioner
iscensattes för att förändra t.ex. tillgången
på rusdrycker i samhället, förkorta
arbetsdagen eller göra det möjligt för alla
att utöva sin religiositet så som man själv
ville. Unga fostrades i en tro att det var
möjligt att påverka och förändra genom
tillhörighet och föräldrars engagemang var
förebildligt och vuxna framställdes som
rollmodeller för hur unga skulle agera.
Exemplen är talrika och bär ett gemensamt
drag av ”gyllene tidsålder”. Den kritiska
frågan är i på vilket sätt dessa organisationer
verkligen var demokratiska, hade makt att
påverka och förändra samhället. Det är
heller ingen absolut sanning att lyssna till
äldre föreningsmedlemmars syn på hur det
en gång har varit. Minnet av en svunnen tid
är inte objektivt, snarare är det synnerligen
subjektivt vilket leder till att den egna aktiviteten sällan ställs i relation till omgivningens reaktion och uppfattning. Till detta är
också ofta länkat ett behov att presentera
en konsistent livsberättelse som framställer
olika skeenden i livet på ett rationellt sätt
vilka passar föreställningen att det finns en
helhet och stringens i livet.
Trots dessa invändningar framstår det
nutidshistoriska som en intressant relief
varigenom samtidens utmaningar och
visioner kan preciseras. I detta avseende
ställs alltså vår föreställning om det
historiska såsom den vuxit fram genom
intervjuer, inläsning och intryck mot bilden
av vad som nu är. Uppfattningen om nuet
representerar en föreställning grundad i
erfarenheter av ungas organisering. Man
kan dock inte förbise att det är frågan om
skilda förutsättningar 1960 jämfört med
2010. Utmaningarna är olika, likaså kraven
och förutsättningarna. Tillgången på information och kunskap 2010 kunde knappast
ens föreställas 1960. Icke desto mindre är
det en realitet idag som redan har förändrat
samhället och kommer sannolikt alltjämt
att ha stora effekter i framtiden inom en rad
olika områden. Från egenmakt till representativitet och tillbaka
Figurens övre del (individnivå) illustrerar
vad vi uppfattar är kännetecknande för
traditionell fostran till representationskap.
Fostran/lärande går genom delaktighet i
lokala sammanhang (verksamhet tillsammans med föräldrar, kamratgruppen och
andra vuxna i närsamhället etc.), föreningsdelaktighet (organiserade aktiviteter inom
t.ex. idrott-, hobby- eller friluftsförening),
ökat föreningsinflytande (t.ex. förtroendeuppdrag)som ger individuell erfarenhet och
kunskap. Detta leder till att man successivt
lär sig att se sammanhang som är större än
de man lokalt upplever vilket representerar
en viktig förutsättning för t.ex. politiskt
representationskap. Enkelt uttryckt handlar
det om att individen genom det lokala och
föreningslivet skaffar sig erfarenhet i som
ligger till grund för tillväxt av individens
sociala kapital. Successivt får hon/han
större utmaningar tack vare sin erfarenhet
och etablering av nätverk/kontakter. Till
slut kommer individen att ha det förtroende
och den erfarenhet som förutsätts för att
kunna representera andra än enbart sig
själv. I grund och botten representerar
denna modell en idealtypisk ”karriärväg”
som handlar om att lära sig hur demokrati
fungerar i praktiken, hur representationskapet utövas och hur individen genom
förvärvad erfarenhet får större och större
förtroende. Här formuleras ett fostransideal
inom det politiska systemet som bygger på
att delaktighet skapar kompetens.
Nedre delen av figuren beskriver utvecklingen på samhällsnivå från representationskap
(att företräda ett kollektiv eller att företrädas
av en representant) till egenmakt (individualitet). Här är det frågan om en omfattande
och successiv förändring av samhället från
ett kollektivt orienterat till ett individualistiskt samhälle. Det är frågan om ”ideal”
och vad som uppfattas som naturligt för
Ungas organisering
41
unga och vuxna i fråga om personliga
karriärvägar etc. Idag har individen ett
egenansvar rörande utbildningskarriär
(valfrihet inom t.ex. gymnasieskolan),
arbetslivet (karriärbyten och livslångt
lärande), egna tilläggsförsäkringar (genom
privata försäkringsbolag) samt privat
pensionssparande (genom en rad olika
aktörer). Det är upp till individen att välja
rätt utifrån sina intressen, sin kunskap
och visioner och använda sig av den
valfrihet som finns. Kollektiva lösningar
på individuella utmaningar finns inte att
tillgå i den omfattning som den vuxna
genrationen har erfarenhet av. Det har
bland annat inneburit att valfriheten för
individen har hyllats och att individen
ensamt är ansvarig för de val som företas
oavsett hur mycket eller lite kunskap hon/
han äger.
Figuren beskriver ett motsatsförhållande där fostran relateras till beprövad
erfarenhet medan utvecklingen antyder
att unga inte alls vill bli representerade,
att de istället har fokus på egna behov
och möjligheter snarare än kollektivets.
Att det är frågan om samhälleliga dimensioner i figurens nedre del understryks av
att unga fostras att föreställa sig sin livskarriär som ett identitetsprojekt där den
individuella aspekten alltid är överordnad
samhälleliga/kollektiva.
Föreningen som en fast plattform eller individuell
språngbräda?
Ungas organisering, eller bristande
organisering, sett över tid präglas av vad
som framstår som en generationsspecifik
skillnad mellan hur individer/grupper
värderar föreningar och organisationer.
Vår upplevelse är att det successivt har
skett en förskjutning från att betrakta
föreningen/organisationen som självklar
och med ett värde i sig självt, till att idag
uppfatta föreningsdelaktighet i relation till egna intressen och handlande.
Uppdelningen som här antyds kan beskrivas i synsätten individen som redskap för
organisationen eller organisation som redskap
för individen.35
Man kan tala om traditionella visavi
moderna organisationer och föreningar
som utgår från skilda förutsättningar
och självbilder. De traditionella är
ofta orienterade mot ideologiska/
religiösa/politiska spörsmål och svarar
mot intresset av samhällsförändring i
allmänhet. Sakfrågorna är vitt definierade
och kan inom en och samma förening
handla om barnverksamhet, aktioner för
fattigdom, studiecirklar och traditionella
medlemsmöten. Gemensamt för dessa,
oavsett om de definieras som ungdomsorganisationer eller ej, är att det finns en
historisk kontinuitet och ett sammanhang
som också inkluderar vuxna. Individen
är till för organisationen som kollektiv
kraft och underställer sig redan etablerade
regler, beteenden och inriktningar. De
moderna organisationerna tycks attrahera
unga ofta inom ett begränsat sakområde.
Den avgränsade aktiviteten är i centrum
snarare än ideologiska, samhällsförändrande eller visionära spörsmål och
verksamheterna är avgränsade till detta
område. Den nutida unga föreningen ses
35 Göran Ahrne, Magnus Boström och Anders
Forsell (2004) Meningen med föreningen. Vad är frivilligt i
frivilligorganisationer, s.31. Särtyck ur Den organiserade frivilligheten. Sociologiska institutionen. Stockholms universitet.
Särtryck nr 229.
42
Ungas organisering
som en ”möjliggörare” för ungas egna
intressen snarare än som en representant för kunskap, historisk kontinuitet,
erfarenhet och idealism. Organisationen
innebär en förstärkning av individens
handlingar inom ett område och delaktigheten är stor så länge som individen
ser nyttan av sitt arbete för den egna
vinningens skull.
Vårt intryck är att det sker en successiv
förskjutning bort från organisationer/
föreningar som bygger på individens
underordning visavi föreningen och mot
rörelser som finns till för medlemmarnas
egenintresse och att den plattform som
traditionella organisationer representerar
successivt byts ut mot organisationsdeltagande där medlemmens omedelbara
behovstillfredsställelse ställs i centrum.
Kontinuitet eller diskontinuitet – från ”så här
har vi alltid g jort” till ”hur ska vi göra”
En frivilligorganisations identitet är
många gånger det kollektiva minne
som organisationen äger genom sina
medlemmars aktiviteter. Detta minne
kan sträcka sig en längre eller kortare tid
tillbaka. Gamla verksamhetsberättelser,
stadgar, jubileumsskrifter, tidskrifter och
publikationer, programförteckningar
och medlemsmatriklar härbärgerar det
gemensamma minne som nya medlemmar har att förhålla sig till. Stadgar intar
naturligtvis en viktig del av en förenings
strukturella identitet. Här anges t.ex.
föreningens målsättning och ibland också
dess metod. En annan del utgörs av
t.ex. informella berättelser/skrönor som
mytologiserar händelser och individer i
föreningen och dess historia. Gubbarna
och gummorna i älgjaktslaget berättar om
händelser från förr vilket nya medlemmar har att förhålla sig till oberoende av
vilka verksamhetsberättelser som finns
tillgängliga. Inom fotbollsklubben berättar tränare om enskilda idrottare som
gjort si eller så. Gemensamt för båda är
att det handlar om berättelser om både
levande och döda personer inom ramen
för en förening/organisation. Funktionen
är att utkristallisera ett tydligt ”vi” vilket
sker genom mytologisering av gruppen.
Härigenom framstår gruppen som unik
och föreningen/organisationen blir en
referensgrupp individen har att förhålla
sig till. Att bli delaktig i den gemensamma
historien är en viktig sammanhållande
faktor för gruppen.
Skillnaden mellan en traditionell och
modern förening är att den förra äger ett
längre kollektivt minne än den senare.
Dessutom finns det sedan lång tid
tillbaka en fastlagd policy och inriktning
för verksamheten. Det innebär att den
enskilda medlemmen har att förhålla sig
till redan upprättad inriktning och kollektivt minne. Passar man in i föreningen
sett till den ”anda” och ”mentalitet” som
finns, t.ex. hur man bemöter motståndarlaget, hur tränare snackar med varandra
och hur spelare förhåller sig till varandra?
Många gånger är det precis detta som
omsluter fostransdimensionen och ger
medlemmen en känsla av samhörighet
och identifikation.
Ju längre tid en förening har funnits,
desto mindre möjlighet för en enskild
medlem att påverka dess struktur, kultur
och mentalitet. Medlemsaktiviteter löper
risk att ritualiseras (t.ex. årsmöten) och
bara finnas till därför att stadgar och
eventuellt bidragssystem så kräver. Hierarkier etableras på grundval av anciennitet
(”lång och trogen tjänst”) vilket gör det
svårt för nya medlemmar att göra sin
Ungas organisering
43
stämma hörd. En nybildad förening har
följaktligen lättare att genom stadgar och
policies formulera ett förhållningssätt
som ligger närvarande medlemmar nära
jämfört med villkoren inom en äldre
och ofta också rikstäckande förening.
Samtidigt finns det avsevärda fördelar
med kontinuitet, bl.a. att föreningen inte
är beroende av den enskilda medlemmen,
samt att det ofta också har etablerats
finansieringsvägar (genom t.ex. bidragssystem). En etablerad förening behöver
av dessa skäl sina medlemmar i betydligt
mindre utsträckning än en nystartad
förening.
Långsam eller snabb karriär
Vi vågar påstå att de flesta inom en
ideell förening inte primärt tänker sig
avancemang inom föreningen. Få vill
bli kassörer, sekreterare eller inneha ett
förtroendeuppdrag i en förening. De
flesta vill utöva sitt intresse och känna
utveckling i det. Man kan inte utesluta att
rent sociala motivatorer är betydelsefulla,
t.ex. att träffa andra likasinnade och
umgås med dem på en regelbunden bas.
Här skiljer sig medlemmen i kortspelarförening (icke formellt erkända sammanslutningar) föga från den unga tjejen som
vill spela fotboll i ett fotbollslag (erkänt
sammanhang). Båda vill bli duktigare
inom sitt intresseområde, träffa andra
likasinnade och ha kontinuitet i verksamheten. Bådas intresse förutsätter närvaron
av andra – det är svårt och antagligen
ointressant att spela poker och fotboll
med sig själv.
Möjligheten att erövra positioner inom
föreningen, snabbt eller långsamt, är
också avhängig vilka medlemmarna är,
om det är en åldershomogen förening,
dess historia och bakgrund. Innebörden
44
Ungas organisering
och värderingen av att vara ung/oerfaren
eller gammal/erfaren varierar beroende
på vilken förening det är frågan om.
Hårddraget är man ung i ett traditionellt
politiskt parti, i älgjaktslaget och syjuntan
väldigt länge medan samma tid betyder
något helt annat i en nyetablerad förening.
Problemet är att lång erfarenhet kan väga
tyngre än kompetens och att avancemang
inom en organisation inte värderas särskilt
högt i en annan organisation.
Ungas organisering
45
Sammanfattning och slutsatser
Utgångspunkten för projektet Ungas
organisering är ungdomens minskande
organiseringsgrad i det etablerade
föreningslivet. För att möta denna negativa trend har ungdomspolitiken som mer
eller mindre uttalad målsättning att öka
ungas delaktighet. Här antas en koppling
mellan medlemskap i föreningslivet och
ungas delaktighet i samhället. Frågorna
som här ställs berör primärt varför
ungdomars medlemskap i föreningar
minskar, hur ungdomar organiserar sig
idag, vilka effekter detta får, och slutligen
vad som bör göras i framtiden. I projektet
finns samtidigt ett kritiskt anslag som
ifrågasätter huruvida minskningen av
den formella föreningsanslutningen är ett
problem, och i sådana fall, för vem det är
ett problem?
Det faktum att medlemstalen i svenska
ungdomsorganisationer minskar finns det
ingen anledning att invända mot. Frågan
varför unga väljer att inte ansluta sig till
föreningar är dessvärre inte lika enkel att
besvara. Att unga inte organiserar sig är
ett påstående som bland vuxna fått eget
liv. Ingen vet var det kommer ifrån, ingen
vet vad som egentligen åsyftas. Det kan
46
Ungas organisering
vara organisation i föreningsliv, engagemanget i samhälls- och politiska frågor,
ideellt arbete eller alltihop. Samtidigt är
det ett påstående som unga inte i någon
större grad känner igen sig i.
Ungas organisering över tid har ofta
ägt rum inom ramen för massrörelser
av olika slag. Tidsmässigt handlar
det om ett perspektiv på det svenska
samhällets modernisering och dess bas i
politiska, religiösa, och andra kollektiva
områden. I dessa rörelser hade ungdomar
möjlighet att tillsammans kollektivt
påverka samhället utifrån de idéer man
samlats kring. Idag tycks bara ett fåtal
unga organisera sig i dessa slags rörelser.
Dagens ungdomsorganisering förefaller i
motsats till de traditionella folkrörelserna
bygga på att det finns en sakfråga eller
intresseområde att samlas kring, snarare
än en gemensam ideologi eller vilja till
samhällsförändring. Ungdomsorganisationerna idag är också, på gott och ont,
mer autonoma från vuxnas inblandning.
Vuxnas frånvaro i ungdomsorganisationer
får både eventuellt positiva och, mer
sannolikt, negativa konsekvenser. Det
positiva är att ungdomar idag själva får
göra vad de vill inom organisationen
och att de får möjlighet att autonomt
utveckla en organisationserfarenhet
som är anpassad till samtida förhållanden. Problemet är dock att ungdomar
samtidigt får det svårare att få inflytande
i samhället såsom det är strukturerat
idag genom ett system som bygger på
politiska partiers maktutövning. Vuxnas
kunskap om politiskt arbete saknas i
den autonoma ungdomsorganisationen.
Man kan inte bortse från att vuxnas
närvaro i föreningslivet ger legitimitet,
innebär kunskapsöverföring och är en
grundförutsättning för återväxt inom
systemet. Ungas engagemang utanför det
etablerade systemet har liten betydelse för
hur kommunerna och staten utvecklas.
Villkoret för ungas inflytande och delaktighet är att ungdomarna anpassar sig till
rådande system, inte tvärtom. Följaktligen
släpps unga in givet att det sker under
ordnade former och vad som representerar ”ordnade former” bestäms genom
det politiska partiets stadgar, vanor och
förutfattade meningar.
Då är vi framme vid frågan om varför
ungas organisering minskar i medlemsantal räknat. Vi antar att social klass
påverkar ungdomars engagemang och
organiseringsgrad. Forskning pekar på att
arbetarungdomar är mindre intresserade
av att organisera sig och utöva samhällspåverkan i vid mening. Arbetarklassungdomar tenderar vara mer engagerade i
lokala frågor medan medelklassungdomen
oftare har en ideologisk uppfattning och
intresserar sig för globala frågor.. Av detta
följer frågan om medlemsminskningen i
föreningslivet mer är en klassfråga än ett
generellt fenomen?
Staten stöttar organisationsstrukturer
som har sin hemvist i medelklassen.
Till exempel förutsätter den erkända
(bidragsberättigade) föreningsformen
förtrogenhet med ett systems logik
(genom bidragssystem, medlemsmatriklar,
stadgar etc.), respekt för demokratiskt
beslutsfattande (t.ex. genom att
protokollföra beslut, betydelse av årsmöte
relativt styrelse- och föreningsmöte),
förtrogenhet med uttrycksformer som ger
förutsättningar för ordnat opinionsarbete
(skriftspråk, tillgång till olika sociala
nätverk), handlade och successivt även
Ungas organisering
47
påvekan etc. Föreningar som utgår från
en annan organisationsstruktur än vad
som tillfredsställer statens önskemål om
struktur faller utanför bidragssystemet
oavsett om verksamhetens innehåll och
målgrupp är överensstämmande med den
statliga ungdomspolitiken. Till exempel
har anslaget till nationella riksorganisationer för öppen fritidsverksamhet minskat eller tagits bort. Formen tycks alltså
överskugga innehållet.
Konsekvenserna är omfattande av denna
kursändring. I dag förutsätts unga själva
veta vad de vill, hur de ska göra och
vem som kan bidra med ekonomiskt
stöd. Att organisera sig idag förutsätter
alltså mer av utbildningskapital och
nätverkskontakter jämfört med tidigare.36
Följaktligen blir ungas organisering också
en klassfråga då fördelningen av utbildningskapital och nätverkstillgångar samt
kunskap om på vilket sätt som inflytande
och demokrati utövas är starkt knutet till
social klass. Medelklassens ungdomar har
följaktligen ett försprång i ett system som
belönar en organisationslogik som bärs
upp av de resursstarka i samhället.
Effekten av denna utveckling är sannolikt
en långsiktig förändring vad gäller
politiskt beslutsfattande, opinionsbildning
och så vidare. En konsekvens är att den
representativa demokratins legitimitet
löper risken att urholkas eftersom det
inte kommer att finnas tillräckligt med
engagerade att rekrytera till politiska
uppdrag. Utvecklingen kan också leda
till att traditionella kanaler (t.ex. politiska
partier och deras ungdomsförbund) för
politisk kommunikation blir otillräckliga
när ungdomar och unga vuxna vänder
36 Se Mikael Palme (2008) Det kulturella kapitalet. Studier
av symboliska tillgångar i det svenska utbildningssystemet 19882008. Uppsala: Acta Universitatis, Studier i utbildningsoch kultursociologi. No 1.
48
Ungas organisering
sig mot andra forum för sitt samhällsengagemang. Vad som kan göras, och bör
göras, är att vara mer öppen för nya
organisationsstrukturer och former för
ungas engagemang samt stötta unga som
befinner sig utanför makt- och påverkanssfärerna oavsett vilka dessa är.
Frågor inför en framtida politik för ungas
organisering
Mycket tyder på att det har skett en
förändring av hur föreningsorganisering
uppfattas av unga. Förändringen kan
sammanfattas i att altruistiska värderingar
har ersatts av mer individualistiska och
att det har skett en utveckling från fokusering på organisationer med kollektivt
formulerade mål, till organisationer där
individen använder sig av föreningen för
att uppnå sina högst personliga mål.
Grundvillkoret är att det finns ett egenvärde med ungas organisering, i studien
definierat som ungas delaktighet och
inflytande i samhället. Vi har identifierat
en rad olika utmaningar som vuxensamhället ställs inför när det kommer till
frågan om att bereda en plats för unga
och ungt tänkande inom till exempel
politikområdet. Vi har betonat fostran,
lärande och att unga lär sig praktisk
demokrati genom delaktighet i det kollektivt organiserade föreningslivet. Samtidigt
kan vi också notera en utveckling som
betonar individens egenmakt, att man
inte underordnar sig kollektiva former
för demokratiutövning; att föreningsdelaktighet är bra så länge som den kan
användas för den egna karriären; att
frågor om samhällspåverkan visserligen
är relevanta områden, men inte genom att
delta i traditionellt föreningsarbete.
Mot bakgrund av detta har vi formulerat tre huvudområden som vi tror är
särskilt betydelsefulla för den framtida
ungdomspolitiken i allmänhet och för
ungas organisering i synnerhet. Vi gör
inte anspråk på att ha svar på de frågor
som vi reser, snarare vill vi väcka debatt
och reflektion genom att peka på dessa
områden.
Unga för sig själva eller
tillsammans med vuxna:
Studien antyder att det saknas
förutsättningar för generationsmöten
i och med att unga för sig själva ska
utvecklas fungerande demokratiformer. Samtidigt bygger demokratiutövning i kommuner, landstingen
och i staten på ett givet system, den
representativa demokratin. Ungas
demokratiutövande för sig själva
ska successivt inordnas i ett system
som bygger på redan formulerade
förutsättningar och villor. Var förutsätts
unga lära sig detta systems villkor, för sig
själva eller tillsammans med de som har
erfarenhet? På vilket sätt kan unga och
vuxna arbeta tillsammans så att det också
innebär ett ömsesidigt lärande?
Nytt innehåll i gamla
former eller gammalt
innehåll i nya former:
Vitalisering av samhällspolitiken är ett
prioriterat område för de flesta politiska partier. Det handlar om nya politiska sakområden, arbetsformer och
kanaler för opinionsarbete, spridning
och påverkan. Samtidigt finns det
inslag i ungas organisering som går
utanför gränserna för hur samhället
kan påverkas, på delaktighet och inflytande. Ungas interaktion är lokal och
global på en och samma gång, deras
engagemang korsar kommungränser
!
sett till sakfrågan snarare än vem som
bär ansvaret för t.ex. infrastrukturen
lokalt. På vilket sätt kan man vitalisera och
förändra lokal och nationell politik samtidigt
som man också verkar för kontinuitet och
långsiktighet?
För kollektivets eller
individens bästa:
Utmaningen här handlar om att
tillvarata styrka i att agera långsiktigt
och utifrån kollektivt formulerade mål
samtidig som man också måste bejaka
individens motiv i att belönas för sin
insats. Hur tillfredsställer organisationer
individuella behov av utveckling samtidigt
som individen också ser nyttan av kontinuitet
och långsiktighet i föreningsarbetet?
Ungas organisering
49
Ungas organisering över tid sätter sökarljus på ungas
delaktighet i samhället. Mot en bakgrund av att ungas intresse
för att organisera sig tycks minska förs en diskussion om
långsiktigheten i dagens demokratiska system.
Studien sätter fokus på ungas villkor i det nutida civila samhället
i relation till villkoren i det traditionella folkrörelsebaserade
och reser frågan på vilket sätt som unga ges förutsättningar
att lära sig axla uppdraget att sköta ett samhälle. Rörelsen från
kollektivism till individualism diskuteras med särskilt fokus på
individens vuxenblivande och lärande samt samhällsutvecklingen
som helhet.