Ensamkommande barn –
psykologiska perspektiv.
Examination för handledar- och lärarutbildning, steg 3-nivå.
Våren 2008
Utbildningen anordnad av Svenska Föreningen för Klinisk Hypnos.
Författare: Ole Hultmann
Examinator: Thomas Nilsson
1
Inledning
Migrationsverkets generaldirektör har nyligen i media visat irritation och upprördhet
över att så få kommuner vill ta emot ensamkommande flyktingbarn. Den vistelse som var
tänkt att vara några dagar på ett tillfälligt boende, blir många månader i ankomstkommunen.
Under andra världskriget tog Sverige emot finska krigsbarn. Då kunskaperna om barns
psykologiska behov var bristfälliga drabbades barnen av psykiska påfrestningar. ”Många av
dem kände som vuxna en stark rädsla för separationer, ett överdrivet behov av kontroll,
språksvårigheter, splittring, minnesbilder som störde deras vuxenliv, ärr som aldrig försvann.”
(Brendler-Lindqvist, 2004). Sinikka Ortmark Almgren var en av de tiotusentals finska barn
som kom till Sverige under andra världskriget och har beskrivit sina erfarenheter mycket
gripande (Ortmark Almgren, 1989) och samlat mångas livsberättelser (Ortmark Almgren,
2003).
De barn som idag kommer ensamma till Västvärlden, kommer inte samlade utan en och
en. Risken finns att den kunskap och de erfarenheter som idag finns om barns psykologiska
behov i utsatta situationer, inte kommer de ensamkommande till godo. Mycket få
ensamkommande barn får behandling inom Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) där jag själv
är verksam. De första tre kvartalen 2007 hade sex barn haft kontakt med BUP inom Drottning
Silvias barn- och ungdomssjukhus; fem med mottagningen i Mölndal och ett barn i
Mölnlycke. Varför söker så få? Det kan knappast vara en ”friskhetsfaktor” att tillhöra gruppen
ensamkommande flyktingbarn. I Mölndal bor nästan alla på institution och i Göteborg bor
nästan alla i familjehem.
Denna sammanställning vänder sig till främst till dem som planerar, administrerar och
kommer i kontakt med de ensamkommande. Fokus i rapporten är barnens psykologiska
behov. Med denna skrift hoppas jag kunna bidra till att man på kommunal nivå får ett
fågelperspektiv på dessa barns behov, och i synnerhet kunskap om eventuella kriser samt
traumas inverkan på barn och ungdomar. Identifikation av traumaproblematik och behov av
psykosocialt stöd är av stor betydelse för de ensamkommandes framtida psykiska och sociala
hälsa. De flesta ensamkommande barn som kommer till Sverige i år (2007) är i 16-17
årsåldern och är huvudsakligen pojkar. I rapporten används begreppet ”ensamkommande
barn” och begreppet ”ungdomar” synonymt. Jag har valt att ibland använda begreppet
”ungdomar”, då det finns utvecklingsspecifika drag och behov som jag vill fokusera på. Jag
har valt pronomen ”han” om den ensamkommande, eftersom det oftast handlar om pojkar. De
personer som stödjer ungdomen den första tiden i Sverige är många med olika yrken och
funktioner; socialsekreterare, institutionspersonal, familjehem, lärare, gode män, personer från
ideella organisationer etc. Jag har valt begreppet ”hjälpare” eller ”hon” för dessa personer.
Sist i rapporten efter referenserna finns en lista över webbplatser, kontaktpersoner och en lista
över förkortningar som används. Under arbetet med denna rapport har många personer varit
mig behjälpliga med att berätta om sitt arbete med ensamkommande flyktingbarn. Jag vill
tacka alla er som delat med er av kunskaper och erfarenheter. Tack också till er som läst och
kommenterat manuskriptet.
Bakgrund
I Europa lever idag ca 100 000 barn och ungdomar ensamma utan vårdnadshavare
(Lundqvist, 2006). Antalet ensamkommande barn som kommer till Sverige har ökat stadigt
från 350 år 2000 till 820 år 2006 och t.o.m. 31/10 2007 har 1017 kommit som asylsökande
utan vårdnadshavare (migrationsverket.se). De flesta är pojkar i 16 –17 årsåldern; 502 från
Irak, 153 från Somalia, 117 från Afghanistan och 245 från andra länder. Göteborg och
2
Mölndal är de två kommuner i Göteborgsregionen (GR) som har tagit emot nästan alla som
kommer till mottagningsenheten Sagåsen i Mölndal. Göteborg hade tredje kvartalet 2007 tagit
emot 87 ensamkommande; 25 asylsökande och 62 med uppehållstillstånd. Enligt Göteborgs
flyktingadministration var 2/3 pojkar och 1/3 flickor. De kommer huvudsakligen från
Somalia, Irak och Afghanistan. Mölndal, som är ankomstkommun hade september 2007 62
ensamkommande asylsökande i kommunen. Under sommaren hade 23 av dessa fått
permanent uppehållstillstånd (PUT) och kommunen måste ordna boende för dem, vilket är ett
problem. Alla asylsökande kommer först till Migrationsverkets mottagningsenheter i Mölndal,
Sigtuna, Malmö eller Solna. Få kommuner har erbjudit platser för ensamkommande, varför de
fyra ovannämnda kommunerna ofrivilligt har fått ta ansvar för många. I Sverige tar olika
myndigheter ansvar för mottagningen av barnen. De som berörs är huvudsakligen Sveriges
Kommuner och Landsting, Migrationsverket, och Länsstyrelserna som nyligen tagit över det
nedlagda Integrationsverkets ansvar. Den definition på ensamkommande flyktingbarn som
UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees) använder är: ”Ensamma barn och
ungdomar är barn under 18 år som befinner sig utanför sitt ursprungsland och är åtskilda från
bägge sina föräldrar, eller från sina juridiska/sedvanliga huvudsakliga vårdnadshavare. Vissa
av barnen är helt ensamma medan andra (…) kanske bor hos släktingar.” Internationellt
motsvaras begreppet av engelskans Separated Children. De flesta kommer till Sverige som
asylsökande. Några söker uppehållstillstånd av anknytningsskäl och är inte asylsökande.
Några barn är föräldralösa (Lundqvist, 2006). Några barn kommer hit p.g.a. krig och
förföljelse i hemlandet och har egna asylskäl. Kommunerna har ansvar eftersom alla
ensamkommande barn har rätt till förstärkt skydd.
Av GR:s 13 medlemskommuner har 11 beslutat att ta emot ensamkommande,
asylsökande barn och ungdomar under 2008. Göteborg och Mölndal är undantagna eftersom
dessa båda kommuner redan har ett stort åtagande när det gäller ensamkommande. De
kommuner som beslutat att ta emot är Ale, Alingsås, Härryda, Kungsbacka, Kungälv, Lerum,
Lilla Edet, Partille, Stenungsund, Tjörn och Öckerö. Sammantaget kommer dessa kommuner
att ta emot ca 50 ensamkommande. Varje enskild kommun tecknar avtal med
Migrationsverket, i avtalet framgår det att Göteborgsregionens kommuner i första hand tar
emot ensamkommande som vistas i ankomstkommunen Mölndal. Om eller när
uppehållstillstånd beviljas har den avtalstecknande kommunen det fortsatta ansvaret för det
ensamkommande barnet.
Dessa barn behöver ett särskilt mottagande och mera stöd och hjälp i samband med
asylprocessen och mottagandet eftersom de saknar förälder eller annan juridisk företrädare.
En utgångspunkt för denna rapport är att ensamkommande barn är en sårbar grupp. De
befinner sig ensamma i ett främmande land. Dessutom är de flesta i en känslig utvecklingsfas
– övergång från barndom till vuxenliv. Några är traumatiserade till följd av organiserat våld
eller annan typ av våld. Forskning kring de ensamkommande flyktingbarnen i Europa är dock
sparsam varför några säkra slutsatser inte kan dras kring psykologisk sårbarhet i denna grupp
(Andersson, 2005).
Hur ser asylprocessen ut för ensamkommande barn?
På Migrationsverkets mottagningsenhet i Mölndal tilldelas barnet en
mottagninghandläggare. Barnet informeras om socialtjänstens utredningsansvar och om att
god man kommer att förordnas. Barnet placeras akut på institution eller vistas hos släktingar.
Migrationsverket i Solna anvisar/anmäler barnet till socialtjänsten och till Överförmyndaren
(som utser god man). Migrationsverket anmäler barnet till skolan och till Hälsoundersökning
på Barn- och ungdomsmedicinska mottagningen (BUM). Eventuellt kommer detta
anmälningsansvar att övergå till god man. På enheten Flyktingfrågor i vården inom
primärvården finns konsult och som bl.a. fungerar som kontaktperson mellan Migrationsverk
3
och Primärvård. Denna bevakar att den ensamkommande får erbjudande om
hälsoundersökning. Socialtjänsten kontrollerar att anmälan till skola, hälsokontroll och god
man är gjord. Socialtjänsten startar utredning enligt 11 kap. 1 och 2 § SoL och utser
eventuellt särskild vårdnadshavare. Utredningen kan leda till placering i familjehem och då
görs en utredning enligt 6 kap. 6 § SoL. Den gode mannen träder in i både vårdnadshavare
och förmyndarens ställe och ska därmed ansvara för barnets personliga förhållanden och sköta
dess angelägenheter. Hon upprätthåller kontakt med barnet, hemmet där han vistas, det
offentliga biträdet, skolan och socialtjänsten. Barnet skrivs in i förskola/skola/gymnasium
och erbjuds hälsosamtal hos skolsköterska. Vid behov kontaktar elevhälsovårdsteamet
socialtjänst, familjehems-sekreterare, god man, BUP, vuxenpsykiatrin eller BUM.
Socialtjänsten svarar för att omsorgen om barnet/ungdomen fortsätter (på institution eller i
familjehem) så länge den behövs, dock längst till ungdomen fyller 21 år. Om barnet beviljas
uppehållstillstånd i Sverige, permanent eller tidsbegränsat, ska socialnämnden i den kommun
där barnet vistas väcka talan om eller anmäla behov av en särskilt förordnad
vårdnadshavare hos tingsrätten. Om barnet inom ett par månader efter beviljat
uppehållstillstånd blir myndigt kan den gode mannen kvarstå till myndighetsdagen.
Överförmyndaren är skyldig att göra socialnämnden uppmärksam på att det finns
förutsättningar för att utse särskilt förordnad vårdnadshavare. Då barnet beviljats
uppehållstillstånd kommer ställföreträdarens arbete mera att inriktas på den dagliga omsorgen
och den långsiktiga planeringen för barnets framtid än de frågor som kan uppkomma i
anslutning till barnets ankomst till Sverige och dess inledande vistelse här. Får barnet
uppehållstillstånd fortsätter placeringen i HVB-hem, i boende med stöd eller i familjehem
(godkänt släktinghem). Om barnet är skilt från sina föräldrar kvarstår Migrationsverkets
ansvar att pröva ansökning från vårdnadshavare i hemlandet eller tredje land för att
återförenas med barnet. Får barnet avslag på sin asylansökan av Migrationsverket kan beslutet
överklagas till Migrationsdomstolen. Endast principiella fall kan föras upp till
Migrationsöverdomstolen. Om barnet även får avslag i en eller båda dessa instanser kallas
han till återvändandesamtal på Migrationsverket tillsammans med god man. Om barnet uteblir
från upprepade kallelser lämnar god man in en begäran om efterlysning av barnet till
polismyndighet. Migrationsverket överlämnar ärendet till polisen för verkställande av
avvisning. Han skrivs ut från Migrationsverket och registreras då som gömd flykting. Om
barnet hörsammar kallelser men avvisningen inte kan genomföras på grund av juridiska eller
praktiska skäl som barnet inte rår över får barnet fortsatt bistånd t.ex. i form av familjehem till
dess att avvisningen kan genomföras eller det konstateras att den inte är möjlig och barnet
beviljas uppehållstillstånd.
En grafisk sammanställning över denna process finns på Göteborgs stads hemsida
(www.goteborg.se)
En sammanställning av kommuners, Landstings och Migrationsverks ansvar i asylprocessen
rörande ensamkommande barn finns i en skrift som man hittar på Migrationsverkets hemsida
(www.migrationsverket.se).
Denna process ställer stora krav på de inblandade. De skall veta vilken uppgift de har att
utföra och ha förmåga till samarbete. De samtal jag har haft med hjälpare pekar på brister.
Denna i byråkratisk mening ”udda gruppen” av barn ger upphov till att beslut fördröjs och att
ansvar skjuts mellan hjälpare. Det finns problem med familjehemmen, både när det gäller
socialtjänstens utredningar och kvalitén i sig. Utöver lagen finns inga riktlinjer för uppdraget
som god man, ej heller utbildning eller stöd i uppdraget. Rutiner för hälsoundersökning av
flyktingar uppmärksammar inte i tillräcklig grad psykisk ohälsa enligt ordföranden i Svenska
barnläkareföreningen Henry Ascher.
4
”För att många från Socialtjänsten vad skall man säga de tar så lätt på saker och ting.
Liksom avfärdar problematik, de vill inte se vissa saker och godkänner familjerna alldeles
alldeles för lätt. För då slipper de ordna en ny plats”. (god man)
”Vi har tyvärr inte handledning och man skulle faktiskt behöva det.” (god man)
Socialtjänsten har ett ansvar för att ensamkommande barn får ett bra psykosocialt stöd.
När det gäller ungdomar med flyktingbakgrund och deras psykologiska behov finns det
områden som man bör känna till och vara uppmärksam på.
I följande stycken kommer de viktigaste områdena att beröras under huvudrubrikerna;
kris, trauma, hjälparens roll, skola, kulturmöte, BUP, skyddsfaktorer, prognos och risk.
Ensamkommande måste ägnas särskild uppmärksamhet i mottagandet och måste samtidigt
behandlas som alla andra i vissa avseenden. Ensamkommande måste räknas till en sårbar
grupp i psykosocial bemärkelse, men måste också behandlas som barn med vilja och kraft att
styra sitt eget liv. Hjälparen har en viktig uppgift att fylla genom att fokusera på salutogena
faktorer och samtidigt ge stöd i en sårbar situation och utvecklingsfas.
Kris
En kris är ett tillstånd där tidigare erfarenheter inte räcker till för att hantera en situation.
Vi går alla igenom kriser. Några hör till det faktum att vi blir äldre; tonårskris,
medelålderskris och kris när anhöriga i den äldsta generationen dör – så kallade horisontella
kriser (Carter och McGoldrick, 1989). Kriser kan också inträffa vid skilsmässa, när ett barn
dör eller blir kroniskt sjukt, så kallade vertikala kriser. Vid kriser uppkommer ofta sorg som
man behöver bearbeta. De ensamkommande är drabbade både av horisontella och vertikala
kriser, och kan dessutom vara i en sorgeprocess och/eller vara traumatiserade. Kriser har
vanligtvis ett förlopp där vi först drabbas av chock, sedan en reaktionsfas präglad av starka
känslor, en bearbetningsfas och en nyorienteringsfas. Om förlusten av kontroll blir för
överväldigande, reagerar man med försvarsmekanismer för att överleva i psykologisk
bemärkelse. Det psykologiska systemet försvarar sig mot att för starka känslor skall nå
medvetandet. Exempel på sådana försvarsmekanismer är (Sandberg, 2001):
– Regression som innebär att man blir barnslig och antar beteenden som var fruktbara tidigare
i livet. Målet är att nå den trygghet dessa beteenden gav en när man var yngre.
– Isolering betyder att man håller isär det som faktiskt hänt och de känslor det inneburit, som
om man byggt en mur mellan fakta och känslor. Det betyder att personen som råkat illa ut inte
visar några känslor, inte ens när han berättar om det som hänt. Det är lätt för omgivningen att
missuppfatta detta och det är vanligt att man säger han är så duktig eller han klarar det så
bra.
– Undertryckande är en mer medveten handling än isolering. Syftet med undertryckande, är
att försöka anpassa sig till omgivningens förväntningar och egna krav på hur man skall bete
sig.
– Förnekande innebär att man, trots det som händer eller har hänt är obestridbart, inte tar till
sig innebörden av det. Det är som att det man hör studsar på ytan och inte registreras i
medvetandet. På kort sikt är försvarsmekanismer till hjälp för individen att klara en svår
situation. Man bör småningom släppa in den smärtsamma verkligheten för att undvika att
utveckla psykisk ohälsa.
Vid kriser är det viktigt att ge stöd, förklaringar, uppmuntran att gå vidare etc.
Ensamkommande barn är helt beroende av hjälpare som kan hänvisa till ett sådant stöd. En
ungdom i kris behöver stöd i sin vardag. Man behöver omges av vuxna som är beredda att
5
lyssna, om han vill prata. Man behöver information och förklaringar för att förstå
sammanhanget man befinner sig i. Ungdomen måste successivt få en känsla av kontroll. Detta
stöd kan primärt ges av familjehemsföräldrar, skolpersonal, socialsekreterare, god man,
frivilligorganisationer, vänner och släkt. Ibland kan hjälpare behöva konsultation eller
handledning av psykolog eller annan professionell med erfarenhet av kris och trauma. Ibland
kan krisreaktioner leda till att barnet får psykiatriska symtom. Psykiatriska symtom kan
utvecklas om asylprocessen drar ut på tiden och gör det praktiskt taget alltid om barn håller
sig undan verkställighet av ett utvisningsbeslut (gömmer sig). I dessa fall bör man hjälpa
barnet till kvalificerat stöd inom barn- eller vuxenpsykiatrin.
Utvecklingskris
De flesta ensamkommande är på väg att bli unga vuxna. Under uppväxten ställs barn
hela tiden inför nya ”utvecklingsuppgifter”. Hur väl barnet klarar en utvecklingsuppgift är i
stor grad beroende på samspelet med familjen, den närmsta omgivningen, men även det
omgivande samhället. För tonåringar är frigörelse från ursprungsfamiljen central. Den unges
vänskapsrelationer får allt större betydelse. Den unge håller på att hitta sin identitet.
Kärleksrelationer utvecklas och han får en sexuell identitet. Frågor kring autonomi och
intimitet är centrala. Han börjar orientera sig och hitta sin tillhörighet till samhället i stort.
Tonåringen är känslomässigt instabil. Humöret kan växla snabbt mellan starka positiva
känslor och depressionsliknande perioder. Man kan säga att tonåringar har ett barns själ som
är fången i en vuxens kropp. Eftersom den ensamkommande saknar föräldrarna får det
omgivande samhället, eller släktingar stor betydelse för om han kommer att klara sina
utvecklingsuppgifter på ett bra sätt. Hur ungdomen tidigare har klarat av sina
utvecklingsuppgifter spelar också stor roll. Om han kommer att utveckla psykisk ohälsa eller
psykiatriska symtom beror sällan på en enskild faktor. Har man utsatts för trauman och inte
får ett bra socialt stöd, ökar risken för utveckling av psykiska symtom. Inom psykologin
brukar man tala om tre olika typer av omständigheter som har betydelse för utveckling av
psykisk ohälsa eller psykiatrisk sjukdom (Malmström, 2006a): 1) faktorer inom barnet,
såkallad disposition som kan bero på arv eller tidigare miljöfaktorer 2) allvaret och
kontinuiteten i omständigheterna, t.ex. kronisk stress till följd av omsorgsbrist eller våld i
familjen eller mera tidsavgränsade trauman som krigshändelser eller traumatisk förlust av
nära anhörig och 3) förekomsten av försvårande eller skyddande faktorer i barnets miljö.
Vissa barn har mera motståndskraft inom sig än andra – så kallad resilience.
Anpassning av krav på en tonåring är viktigt för att främja utveckling. Känner hjälparen
till vilka krav som är rimliga att ställa på den ungdom de har framför sig? En relation över tid
är förutsättningen, vilket i vanliga fall utgörs av relationen till föräldrarna. Det finns en risk att
ingen tar ansvar för att sådana relationer utvecklas, eftersom det inte är ett formaliserat
ansvar.
Den professionella hjälparen som bedömer ungdomens behov av stöd och hjälp bör
alltså ta reda på hur utvecklingshistorien i hemlandet har varit och analysera frisk- och
riskfaktorer. Under alla omständigheter behöver ungdomen ett stöd som tonåring och
nyanländ. Stöd bygger på en förtroendefull relation till ungdomen. Vem som blir denna eller
dessa personer är av mindre betydelse. Det viktiga är att relationen kommer till stånd.
Flyktingkrisen
Flyktingkrisen startar innan barnet kommer till Sverige. En del har varit på flykt i åratal
innan de kommer till Sverige. Flykten har föregåtts av beslut som han varit mer eller mindre
delaktig i. Den första känsla som brukar infinna sig som nyanländ är lättnad. Den
ensamkommande är helt beroende av dem som hjälper barnet till rätta med boende, mat och
6
socialt stöd. Han börjar rota sig där det anvisas en plats; på institution, i familjehem eller hos
släktingar.
De ensamkommande barnen bär på var sin livsberättelse. Han kanske har valts ut av
släkten, för att räddas undan död och förintelse. Han kan mot sin vilja ha skickats iväg. Några
har flytt krigets fasor och andra ett liv i fattigdom. Ungdomarnas berättelser får vi sällan
tillgång till i sin helhet. De befinner sig i en asylprocess och vet inte vilka de kan lita på.
Kanske finns det delar i flykthistorien eller flyktingskälen som han inte kan eller får avslöja.
Utredningen av asylskäl leder antingen till ett avvisningsbeslut eller beslut om permanent
uppehållstillstånd.
”… och där är jag väldigt noga med att tala om redan vid första besöket att jag inte jobbar
för Migrationsverket och inte för Socialtjänsten. Jag är enbart till för det barnet. Det dem
säger till mig kan stanna hos mig.” (god man)
Vad Migrationsverket får reda på när det gäller den ensamkommandes bakgrund och
flykthistoria kan ha avgörande betydelse för utfallet i asylärendet. Barnet har ringa möjlighet
att värdera vem han kan berätta vad för, utan att det kommer till Migrationsverket kännedom.
Som hjälpare får man kanske inte den insikten i barnets situation och agerande man skulle
önska. Att få en förtroendefull relation till någon i det nya landet är av detta skäl komplicerat.
Känslan av ensamhet kan vara stor, jämfört med familjer som befinner sig tillsammans under
asylperioden.
När det gäller psykisk hälsa kan asylsökande familjer enligt min erfarenhet klara sig
hyfsat bra det första året. Därefter blir det svårt att upprätthålla ett normalt familjeliv. Man
kan förmoda att asyltiden redan i ett tidigare skede upplevs som påfrestande för
ensamkommande. Ju längre tid som asylsökande, desto mera stöd behövs. När en flykting får
uppehållstillstånd infinner sig nästan alltid en känsla av stor lättnad. Om asyltiden har varit
påfrestande, kan positiva känslor dock lysa med sin frånvaro. Känslan av tomhet är
dominerande. Ungdomen bör komma igång med, eller fortsätta med, aktiviteter som
strukturerar vardagen såsom skola alternativt praktik, fritidsaktiviteter och övrigt socialt
umgänge. Om ungdomen uppvisar symtom på psykisk ohälsa eller beteendeproblem, bör han
hjälpas till psykiatrisk hjälp eller utökat stöd inom Socialtjänsten.
Mina erfarenheter av asylsökande inom BUP är att frågan om uppehållstillstånd oftast
ockuperar det mentala tillståndet hos flyktingen. Inga andra frågor får samma dignitet. I
synnerhet motivation och koncentrationsförmåga påverkas negativt. De ungdomar som är
utagerande eller isolerar sig socialt istället för att gå i skolan måste förstås i ljuset av
asylprocessen.
Under asyltiden kan man med fördel använda STOP-modellen, även om den är avsedd
att användas under krigsförhållanden. Modellen utvecklades av barnläkaren Lars H.
Gustavsson och psykologen Agneta Lindqvist på 80-talet i Libanon (Gustafsson, Lindkvist
och Böhm, 1987).
– S står för Structure. Ungdomen behöver struktur i vardagen när det gäller måltider, sömn,
vila och aktivitet. ”Ett kaotiskt barn behöver en stabil yttre struktur för att inte barnet helt ska
komma att domineras av sitt inre kaos” … ”Samla barnen omkring er och sätt igång dem i
regelbunden och meningsfull verksamhet!”. Skolan har också en strukturerande effekt på
ungdomens vardag och den är en aktivitet som inger hopp och socialt umgänge.
– T står för Talking and Time. Visa ungdomen att du är beredd att lyssna på hans berättelse.
Direkta frågor är bra. Hur mår du? Tänker du mycket på …? Ungdomen berättar det han tror
hjälparen kan ta hand om. Ofta är det hjälparens oro för svaren, som avhåller vuxna från att
närma sig barn och ungdomars berättelser.
7
– O betyder Organized play. För ungdomar kan det innebära t.ex. sportaktiviteter eller att åka
på utflykter tillsammans.
– P betyder Parents´ support. De personer som står ungdomen närmast kan behöva stöd i
form av handledning eller konsultation. Direkt telefonkontakt mellan den ensamkommande
och föräldrar är naturligtvis viktigt.
Psykiska trauman
Inom somatiken används begreppet trauma om fysiska skador. Inom psykologins och
psykiatrins område avser man psykiska trauman. När till exempel en psykolog pratar om
trauma kan det vara svårt att veta, om han talar om ”en händelse” eller ”en subjektiv
upplevelse”. Denna oklarhet speglar en teoretisk diskussion om själva begreppet. När man
talar om traumatisering, måste det både finnas en händelse som ligger utöver den normala
erfarenheten (bevittnad eller själv varit med om svår skada, dödsfall eller hot mot livet) och
en chockreaktion (fruktan eller hjälplöshet). Att ha varit med om en traumatisk händelse
betyder inte att man automatiskt är traumatiserad. Nedan beskrivs vad som menas med
traumatiska händelser respektive traumareaktioner.
Ungdomen kan ha varit med om traumatiska händelser från hemlandet, under flykten
eller asylprocessen i Sverige. Dessa händelser kan vara krig, organiserat våld, civila
olyckor/katastrofer eller så kallad ”Community violence”. En annan typ av traumatiska
händelser är omsorgsbrist, våld i familjen, sexuella övergrepp eller liknande, som förekommit
i relation till barnets primära vårdnadshavare. Som hjälpare kan det vara svårt att avgöra om
barnet är traumatiserat och i så fall vad som ligger till grund för traumatiseringen. Hjälpare
behöver inte utreda detta. Men det kan vara bra att känna till typiska traumareaktioner.
Generellt brukar man dela upp psykiatriska symtom i utåtagerande symtom; trots,
aggressivitet eller asocialitet eller inåtvända symtom; ångest, depression, självskadebeteende
eller somatiska besvär (Broberg, Almqvist och Tjus, 2003). Barn som bråkar och slåss blir
lättare uppmärksammade eftersom de stör i familjeliv, skola eller kamratgrupper. Barn och
ungdomar med inåtvända symtom uppmärksammas inte lika lätt, även om deras lidande är
lika plågsamt. Barn med traumaproblematik kan uppvisa både utåtagerande- och inåtvända
symtom.
”Sorgen kan ta sig uttryck på olika sätt. En del kanske går ut och bråkar, kanske skolkar. Det
kan ju vara det som är orsaken till andra problem. För att de inte får prata ut ordentligt om
detta. Andra går som zombies eller går in i en djup depression, rispar sig, bränner sig. Och
dem är det ju lättare att greppa, när man ser att de skadar sig själva. De får i regel hjälp.
Men det är ju de andra. Som går ut och slår någon på käften istället. Eller skolkar och bara
ligger hemma och struntar i alltihopa. Men det kan vara samma bakomliggande faktorer”.
(god man)
Traumatisering innebär att barnet har upplevt en händelse som ligger utöver den
normala erfarenheten. Barnet skall dessutom lida av efterverkningar i form av symtom som
beskrivs nedan. Dessa grupperas i tre typer; återupplevandesymtom, undvikandesymtom och
förhöjd spänning (Dyregrov, 1997).
– Återupplevandesymtom: upplevelse av händelsen på nytt genom påträngande och
obehagliga minnen och genom återkommande och ångestväckande drömmar. Man handlar
eller upplever det som om situationen ägde rum på nytt och uppvisar starkt obehag inför
situationer som liknar den ursprungliga eller erfar kroppslig oro när man utsätts för saker som
påminner om händelsen.
– Undvikandesymtom: undvikande av tankar, känslor eller samtal som rör den traumatiska
situationen, undvikande av aktiviteter, platser eller personer som kan påminna om det som
8
hänt, svårigheter att minnas viktiga aspekter av situationen, en känsla av avstånd eller distans
till andra, begränsat känsloregister samt ett förhållandevis kort framtidsperspektiv.
– Förhöjd spänning: svårigheter att somna eller sova hela natten, irritation, ilska,
koncentrationssvårigheter, hyperuppmärksamhet samt överreaktion på överraskande stimuli.
Ovanstående symtom är vanliga upp till en månad efter den traumatiska upplevelsen.
Finns alla tre typer av symtom i tillräcklig omfattning ställs inom psykiatrin diagnosen akut
stressyndrom. Denna diagnos utgör ett varningstecken för att personen kan utveckla
posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) som är identiska symtom, som kvarstår efter en månad.
PTSD kan också debutera långt efter den traumatiska händelsen. Enstaka symtom som t.ex.
överreaktion på överraskande stimuli och mardrömmar kan kvarstå längre. Om flera symtom
kvarstår, bör barnet bedömas av psykolog, läkare eller annan vårdpersonal med erfarenhet av
trauma och flyktingar.
Barn och ungdomars traumareaktioner liknar vuxnas reaktioner. Däremot är det svårare
att veta om ett barn eller ungdom är traumatiserat. De förstår sig kanske inte på sina egna
reaktioner, är rädda att vara tokiga, och håller inne med sina tankar. Ofta finns skuldkänslor
med som kan vara svåra att prata om. Genom att uppträda utagerande kan skuldkänslorna
hållas i schack. Känslorna kan ha en barnslig kvalitet, samtidigt som tonåringen kan reflektera
med hjälp av en vuxen tankeapparat. Barn och ungdomar svarar oftast ärligt om de får direkta
frågor om upplevelser och reaktioner, men det är inte ovanligt att vuxna inte vågar ställa
direkta frågor, av skäl omtalade under rubriken Flyktingkrisen. Barn- och ungdomsperspektiv
är nödvändigt. Det är inte fel att ställa direkta frågor. Hjälparen måste ha en trygg situation
och en relation till ungdomen. Hon måste vara lyhörd för om ungdomen vill prata om sina
upplevelser. Det kan däremot vara skadligt att pressa barnet att berätta om traumaupplevelser.
Misstänker man traumatisering, skall man konsultera psykolog eller annan vårdpersonal med
erfarenhet av trauma. Ett undvikande från ungdomens sida att prata om traumaerfarenheter
kan vara ett sätt att psykiskt hantera mycket starka ångestreaktioner. Det är inte ovanligt att de
återhämtar sig med t.ex. familjens, vänners och andra stödpersoners hjälp. En uppföljning ett
och ett halvt år efter brandkatastrofen i Göteborg 1998 visade att de överlevande ungdomarna
som upplevde stöd från vänner och familj hade lägst förekomst av PTSD (Broberg, 2002).
Uppföljningen visade att ungdomar som bodde själva och att de som tidigare mist nära
anhöriga genom dödsfall eller mist syskon vid branden hade högst förekomst av PTSD. För
att man har upplevt en traumatisk händelse är det inte säkert man behöver terapi. Men för
ensamkommande barn saknas just det nätverk av hjälpare och stödpersoner som andra har i
sin familj, hos släkt och vänner. Därför bör man vara extra omsorgsfull, när ensamkommande
uppvisar psykiska symtom.
När det gäller trauma är det inte säkert att det hjälper ”att prata”. Som hjälpare kan man
mycket väl ställa direkta frågor som ”Har du upplevt våld i ditt hemland?” En sådan fråga
visar att man är beredd att lyssna.
Det är vanligt att PTSD-problematik följs av depression. Kännetecken på depression är
skuldkänslor, för mycket eller för lite sömn, suicidtankar eller – handlingar, brist på energi
och handlingskraft. Depression bör bedömas inom barn- och ungdomspsykiatrin eller om
ungdomen är över 18 år på vårdcentral eller inom vuxenpsykiatrin.
Hjälparens roll
Migrationsverkets handläggningstid för behandling av asylärenden kan vara lång. I
vissa fall ges tillfälliga uppehållstillstånd. Ibland beslutar man om avvisning, men beslutet
verkställs inte för att flyktingen håller sig undan eller av andra orsaker. Att stödja asylsökande
kan vara en påfrestande uppgift för hjälparen. Detta gäller oavsett dennas utbildning och
erfarenhet. Vad hjälparen behöver är stöd av kollegor eller organisation. En viktig roll för
hjälpare är att lotsa den ensamkommande till rätt hjälp.
9
Den asylsökande vet inte om han skall stanna i landet. Hela tillvaron kretsar kring denna
fråga. Det är mycket svårt att upprätthålla en normal tillvaro socialt och psykiskt under dessa
omständigheter. Alla hjälpare får också betydelse som beskyddare eller advokater; ”du bryr
dig, då måste du hjälpa mig med det viktigaste jag vill ha hjälp med – att stanna i landet”.
Antingen uttalas detta explicit, eller så aktiveras hjälparens omsorgsinstinkt. Man ringer
advokat, skriver intyg, och kanske till och med låter flyktingen flytta in i egna hemmet. Vad
som är rätt och fel är inte huvudfrågan här. Det är ett etiskt dilemma hur mycket man skall
hjälpa och när man tycker att man har gjort tillräckligt. För hjälparen är det oerhört viktigt att
ha någon att prata med om dessa frågor. Man får inte arbeta ensam med detta! Det är lätt att
göra för mycket. Oavsett hur mycket du gör känns det aldrig tillräckligt. Å andra sidan är det
lätt att göra för lite. Man kan gömma sig bakom formaliteter och riktlinjer för att skydda sig
mot den smärta eller de etiska dilemman som uppstår om man engagerar sig; ”det är inte min
uppgift, jag väcker bara besvikelse om jag lyssnar på hans berättelse och sedan inte kan göra
något”. Det är viktigt att tänka på, att det man gör för att stödja en asylsökande flykting,
värderas vanligen mycket högre än vad man själv känner det är värt. Att lyssna på en
asylsökandes oro och ångest en timme kan ge hjälparen känslan av värdelöshet och
inkompetens. Både under och efter asyltiden rapporterar flyktingar ofta en oerhörd
uppskattning av stödsamtal enligt mina erfarenheter inom BUP.
Att arbeta socialt eller psykologiskt med människor förutsätter empati – inlevelse. Den
smärta och ångest en medmänniska känner, känner man också som hjälpare. Det är en
förutsättning för att kunna hjälpa. För hjälparen är det viktigt att man kan identifiera sig med
smärtan och samtidigt ha distans till sina egna reaktioner. Att arbeta med flyktingproblematik
och trauma innebär vissa risker för hjälparna. Desto mera hjälparen engagerar sig, desto större
är risken för att man drabbas. Hjälparen kan drabbas av ”vikarierande traumatisering”. Med
detta menas att hjälparen känner likadana symtom som den traumatiserade. Risken är särskilt
stor, om man arbetar med asylsökande. För att förebygga detta är det viktigt att inte stå ensam
med sitt ansvar. Organisationen, kollegor, konsultation och handledning kan förebygga att
hjälparen ”slits ut”. Organisationen måste ge sitt stöd till hjälparens engagemang eller uppgift.
Kollegor kan ge stöd, genom att lyssna på hjälparens upplevelser och svårigheter i arbetet.
Konsultation kan ges av äldre eller mer erfarna kollegor. Handledning för en arbetsgrupp är
ett bra alternativ för att motverka vikarierande traumatisering.
”... men jag upphör aldrig att förvånas över att allt blir så oerhört svårt när det handlar om
flyktingar. Inget som är självklart för infödda är självklart för våra klienter – allt ifrån att
gymnasieskolan självklart ska bekosta dessa barns gymnasieprogram som de skulle göra för
någon annan elev som flyttar in, till svårigheter med inskrivning på Försäkringskassan,
folkbokföring, en övrig IFO (Individ- och familjeomsorg) som står helt handfallen, sjukvård
som inte fungerar etc. etc. etc.…..suck – ibland är det tungt att arbeta med nyanlända, i vilken
ålder de än är”. (socialsekreterare)
När ungdomen får uppehållstillstånd, förändras hans behov av stöd och hjälp. Om
tidigare traumatiska upplevelser har plågat ungdomen kan en första reaktion efter att ha fått
permanent uppehållstillstånd vara att lägga det förflutna bakom sig och vilja gå vidare. I
grunden är detta en sund inställning. Hjälpare kan drabbas av oro över att ungdomen inte vill
ta emot psykoterapeutisk hjälp nu när förutsättningarna finns. Om oron är befogad kan vara
svårt att bedöma. Det är viktigt att respektera ungdomens val. Som hjälpare kan man
informera om att traumareaktioner kan bli besvärliga längre fram och informera om var och
hur man kan få hjälp för detta. I första hand är det skolans elevhälsovård som gör bedömning
och rekommenderar åtgärder. Är ungdomen under 18 år kan Barn- och ungdomspsykiatrin
vara aktuellt. Är barnet över 18 år kan han hänvisas till läkarebedömning på vårdcentral.
10
Vissa vårdcentraler har kuratorer och/eller psykologer anställda. I Göteborg finns Kris- och
traumaenheten, för vuxna med psykiska problem till följd av krig eller tortyr. Bedömning
inom vuxenpsykiatrin kan också vara aktuellt. Uppehållstillståndet innebär att ungdomen kan
etablera sig med bostad (i HVB-hem, familjehem eller eget boende), utbildning och socialt
liv. Nu finns också möjlighet att gå vidare i krisen – bearbetningsfasen. Den unge kan börja
reflektera över vad han varit med om, kanske prata om känslor som har varit omöjliga att tala
om tidigare. Här är det viktigt att hjälpare finns och visar sin vilja att lyssna. Om detta kan ske
i ett naturligt sammanhang t.ex. hos socialsekreterare, kan det underlätta. Psykologsamtal kan
vara svåra att motivera, särskild för unga killar. Hälsosamtalet hos skolsköterskan kan vara ett
tillfälle att skapa en relation och ge plats för ungdomens funderingar kring viktiga frågor.
Vanligtvis är flickor mera motiverade till samtal än pojkar. Pojkar kan behöva vara mera
aktiva och fysiska för att bearbeta sina trauman.
De asylsökande ensamkommande får träffa många myndighetspersoner och
professionella yrkesutövare under sin tid som nyanlända. Dessa kontakter kan vara en
stressfaktor för den unge. En uppgift för god man är att hjälpa ungdomen så dessa kontakter
inte blir belastande. I Göteborg får man t.ex. efter genomförd hälsoundersökning ett grönt
kort, som man kan visa upp till andra vårdgivare, så frågor om t.ex. smittsamma sjukdomar
inte behöver ställas flera gångar om. Det största problemet kan mycket väl vara att ingen
frågar ungdomen om sådant som angår honom personligen. ”Vad har du varit med om?”.
”Vad oroar du dig för?” Enkla frågor som kan ställas om man har en relation till den
ensamkommande och om man känner sig trygg med att ställa dessa frågor.
Skola
För nyanlända barn och ungdomar är skolan av största betydelse för den psykiska och
sociala utvecklingen. De asylsökande har inte skolplikt men rätt till ”… förskoleverksamhet
(dvs. förskola eller familjedaghem – från 4 års ålder), förskoleklass, skolbarnomsorg (dvs.
fritidshem eller familjedaghem) och den obligatoriska skolan på samma villkor som barn som
är bofasta i landet. Rätten att gå i gymnasieskola och gymnasiesärskola gäller om studierna
påbörjas före 18 års ålder” (Den nationella samordnaren, 2006). Gömda barn har ingen rätt till
skolgång, men vissa kommuner, t.ex. Göteborg, har som praksis att låta barn och ungdomar
gå i skolan.
Myndigheten för skolutveckling har lagt fram en nationell strategi för nyanlända
(www.skolutveckling.se/mangfald/nyanlanda). Skolverket har på regeringens uppdrag lagt
fram ”Förslag till mål och riktlinjer för nyanlända elever” (www.skolverket.se). Ingen av
dessa riktlinjer har ännu godkänts av regeringen. Centralt i strategin som Myndigheten för
skolutveckling lagt fram är att alla nyanlända barn ska få en likvärdig utbildning utifrån sina
individuella behov. Både Myndigheten för skolutveckling och Skolverkets utredningar pekar
på brister när det gäller att tillgodose nyanländas särskilda behov. Undervisningen är inte
anpassad för elever med annan språkbakgrund. För de ensamkommande som kan ha
motivations- och koncentrationsproblem kan tillägnandet av kunskaper i skolan vara
oöverstigligt.
För nyanlända barn och ungdomar är skolan en viktig vardaglig struktur. I skolan har
man kunskap om ungdomens situation i vardagen. Skolpersonal kan samverka med
myndigheter och frivilligorganisationer runt ungdomen. Elevhälsan kan kopplas in om
ungdomen visar tecken på psykisk ohälsa. Ungdomar som är i kris eller har psykiatriska
problem i form av depression eller traumaproblematik, kan ha svårt att känna motivation för
att tillägna sig kunskap. I så fall måste man sänka kraven i inlärningssitutationen, men hålla
kvar vid strukturen att gå till skolan varje dag. Kris- och traumareaktioner innebär
koncentrationssvårigheter. Långa muntliga instruktioner tappas lätt bort, varför visuellt stöd
kan behövas. Ångest och oro kan göra det svårt för den unge att sitta still en hel lektion. Då är
11
det bra att korta undervisningspassen. Ungdomar i kris och med eventuell traumaproblematik
kan vara lättretliga och arga. Man måste skydda ungdomen mot de situationer som utlöser
denna ilska.
Vad gör man som lärare om ungdomen visar tecken på psykisk ohälsa? I första hand
måste skolan upplevas som en trygg plats. Som nyanländ kan situationer, som vi inte kan
föreställa oss, upplevas som hotfulla. Generellt kan man förvänta att små störningsmoment
kan utlösa våldsamma reaktioner, i synnerhet om traumaproblematik finns. I andra hand kan
man undra om ungdomen bär på oro eller ångest, är upptagen av traumatiska minnen, eller
oroar sig för framtiden. Ibland kan det räcka att ungdomen och kanske den lärare som känner
honom bäst vet om att han har mycket att oroa sig för. Det kan utgöra en trygghet att någon
vet hur jag mår. Då finns det möjlighet att anpassa undervisning och skolvardag. Samtidigt
kan det för läraren innebära svårigheter att härbärgera känslor som den unga behöver
avlastning med. Hon kan behöva antingen avlastningssamtal hos t.ex. kollega eller chef eller
konsultation av professionell med barnkompetens t.ex. inom Elevhälsovården. Genom en
sådan konsultation kan skolan ta ställning till om remiss till specialistvård behövs eller om
stödet i vardagsmiljön kan räcka. Ibland behövs psykologisk kunskap i vardagsmiljön framför
en remiss till någon annan instans. Betydelsen av nyanländas vardagsmiljöer, är något som på
senare tid har fått allt större tyngd (Malmström, 2006). Min erfarenhet från de nordöstra
stadsdelarna i Göteborg är tyvärr att skolmiljön ofta är stökig eller hotfull och att barn och
ungdomar saknar vuxenstöd.
Att genomgå kriser kan lära oss något väsentligt om livet. Detta gäller också skolelever,
från dagis till gymnasium. Kriser kan beröra skolan i form av plötsliga dödsfall eller
olyckor/katastrofer som drabbar enskilda eller grupper av elever. Att arbeta med barns kriser i
skolan, är möjligt och lärorikt, men kanske också svårt. Det kan finnas ett motstånd hos den
drabbade, eftersom man känner sig sårbar i en kris. Läraren kan känna ett behov av att skydda
utrymmet för att hinna med läroplanen, och se det som potentiellt merarbete. Att arbeta med
kriser och trauma i skolan kräver flexibilitet. Erfarenheterna från brandkatastrofen 1998
visade att skolor hade mycket olika beredskap för att möta kriser. Detta speglade sig i
ungdomarnas upplevelse av stöd från skolan. (Broberg, 2002). Om boendeorten har stor
betydelse för om skolmiljön skall upplevas som stödjande är det naturligtvis
otillfredsställande.
Den norska barnpsykologen Magne Raundalen förespråkar att skolan uppvisar en
proaktiv hållning när det gäller hantering av kriser i skolan. (Raundalen och Schultz, 2006).
De presenterar en arbetsmodell i fyra steg; uttrycksfas, faktafas, handlingsfas och
uppföljningsfas. Även om författarna i sin bok riktar in sig på plötsliga och oväntade
våldsamma händelser, kan man som lärare ha nytta av att använda denna modell när det gäller
flyktingar. Tar man emot ett ensamkommande barn i klassen, kan läraren dela med sig av sina
känslor
– i uttrycksfasen. Hon kan visa förståelse och inlevelse i detta barns situation där han är ensam
i landet, kanske utan att veta något om vad som skall hända i framtiden.
– i faktafasen kan hon informera andra elever om vad som sker under asylprocessen, varför
det tar tid att få besked om uppehållstillstånd och varför man inte bara låter barnet få en familj
att stanna hos genast.
– i handlingsfasen kan man engagera klassen i att hjälpa barnet tillrätta i skolarbetet, på raster,
ordna fadder eller liknande.
– i uppföljningsfasen kan man förhoppningsvis fira att barnet fick stanna i Sverige. Man kan
uppmärksamma alla som har engagerat sig och hjälpt den nyanlände. Om barnet avvisas från
landet måste man informera eleverna om orsak till detta och ge information om vad som
händer med klasskamraten som återvänder och lämna plats för eventuella sorgereaktioner.
Genom att arbeta aktivt med kriser kan elever lära att det går att tala om och sätta ord på svåra
12
saker. Man ger sig själv och eleverna en känsla av kontroll över en oväntad situation. Man lär
ut engagemang, inlevelse och empati. Ett sådant arbetssätt kräver att man i skolan ser det som
sin uppgift att fostra barn och ungdomar till att möta livets svårigheter. Även om läroplanen
ger utrymme för ett sådant arbetssätt, är det inte säkert att skolans ledning prioriterar detta.
Kulturmöte – att mötas över gränserna
När vi möter människor från en annan kultur, går våra västerländska modeller för
förståelse av sociala fenomen inte att använda rakt av. Ett kulturmöte skapar osäkerhet för
båda parter. Att känna till regler och normer i en annan kultur kan visserligen underlätta ett
möte, men är inte nödvändigt för t.ex. att ge socialt stöd eller psykologisk behandling.
Däremot är det viktigt att vara öppen i förhållande till sina egna modeller när man försöker
förstå sociala fenomen. Metoder t.ex. i socialt arbete eller psykoterapi kanske inte fungerar i
en annan kulturell kontext. Vi bör därför vara mera nyfikna och ”naiva” inför främmande
sociala fenomen. Innan vi tar ställning inför ett socialt fenomen, måste vi försöka förstå det.
Den ensamkommande måste få möjlighet att få information och få uttrycka sig genom tolk.
Förmedling av personliga eller smärtsamma upplevelser, måste gå genom tolk de första åren i
det nya landet. Det finns oftast möjlighet att få ersättning för kostnader i samband med
tolkning. En annan möjlighet är att på institution anlita behandlare som talar flyktingens
hemspråk.
Det finns studier som visar att flyktingar och invandrare har en hög grad av ohälsa.
Troligen får många flyktingar med PTSD inte rätt diagnos i vården (Lurie, Salonen, Lundby
och Lurie, 2005). Invandrare och flyktingar undviker av kulturella skäl psykiatrin. Det är
därför av stor vikt att mötet över kulturgränser inte blir ett hinder för att den ensamkommande
skall få stöd, vård eller behandling.
Majoriteten av ensamkommande kommer från kollektivistiskt orienterade kulturer.
Dessa kulturer har starkast inflytande utanför storstäder. Det som gagnar gemenskapen är här
viktigare än det som gagnar individen och den enskilde har i hög grad sin identitet och sitt
värde knuten till släkten. Gillis Herlitz använder begreppet ”vi-kultur” om detta fenomen och
ställer det mot begreppet ”jag-kultur” som betonar den enskilde (Herlitz, 2007). Det finns inga
renodlade varianter, men betoningen ligger i den ena eller andra riktningen. Ett kännetecken
för kollektivistiskt orienterade kulturer är att skam-begreppet har större betydelse som social
norm, än skuldbegreppet. Reaktionen i familj och släkt om någon har brutit mot fastställda
normer är ”Vad skall folk säga”? Skamkultur är framhärskande i traditionella samhällen, där
alla på något sätt känner alla, enligt Herlitz. I renodlade vi-kulturer är krav från familj och
släktingar viktigast. I skamkulturer drabbas hela kollektivet av ett individuellt misslyckande. I
jag-kulturer har skulden större betydelse för att reglera det sociala samspelet. Skuld är till sin
karaktär mera privat än skam. Ytterligare kan begreppet ”hederskultur” förknippas med
kollektivistiska kulturer. Hedersmord kan ses som en extrem yttring för att bevara släktens
heder. Kvinnans sexualitet är central i detta sammanhang och kan leda till våld gentemot både
kvinnan och mannen.
Vi kan förmoda att ensamkommande oftast inte är ensamma i betydelsen självständiga –
möjligen övergivna. Släkten kan finnas med i och utöva kontroll av den ensamkommande i
exil. Även släktingar i Sverige kan spela en viktig roll för den ensamkommande. Det kan
därför vara bra att informera sig om den ensamkommandes släktförhållanden om man vill
förstå hans tänkande eller agerande. Ansvaret hemifrån kan vila tungt på den unge. Vad den
ensamkommande gör eller säger i Sverige kan få efterverkningar för släkten flera tusen mil
bort. Även om vi-kulturen är mera utbredd t.ex. i Mellanöstern och Afrika så ligger inte
betoningen där hos alla invandrare och flyktingar därifrån. Människor från andra kulturer är
först och främst individer. Vår tendens att förklara okända sociala fenomen med ett lands
kultur, bör vi undvika. Risken att dra fel slutsats är stor.
13
Den unges identitet är präglad av hans uppfostran. Även i detta avseende spelar den
kollektivistiskt orienterade kulturen en viktig roll. ”Att tillhöra familjen, och därmed få del av
den kärlek, trygghet, värme och beskydd som endast familjen kan ge, blir mer betydelsefullt
än att skilja ut sig själv, gå sin egen väg och att hävda sin egenart.” (Allwood och Franzén,
2000). Självständighet, som vi i västerlandet ser som ett uppfostringsideal, är inget ideal i
kollektivistiskt orienterad uppfostran.
Risken att det blir fel i mötet ökar om vi förutsätter att den ensamkommande vet hur det
är att vara ung i ett samhälle med demokratiska ideal. Våra begrepp om t.ex. dialog,
medbestämmande, och förhållandet till auktoriteter kan vara helt främmande för den
ensamkommande. I västerlandet har vi individuell frihet och individuellt ansvar som ideal. De
flesta kommer från patriarkalt orienterade samhällen och familjer. Det kan innebära stora
svårigheter för ungdomar att snabbt klara av den frihet som förutsätter ett individuellt ansvar.
Vilken hjälp kan barn- och ungdomspsykiatrin erbjuda?
Till BUP i Västra Götaland kan man komma via remiss eller direkt genom att kontakta
närmsta öppenvårdsmottagning. Det finns en vårdgaranti inom sjukvården som innebär att
barn och ungdomar skall erbjudas kontakt inom 30 dagar. Akutteam med dygnet runt-funktion
finns på alla orter. BUP hör under sjukvården och är specialistvård som erbjuder utredning
och behandling av psykiatriska problem för barn och ungdomar upp till 18 år. Asylsökande
och gömda barn erbjuds vård på samma villkor som i Sverige bosatta barn, det vill säga om
man har psykiatriska symtom. Psykiatriska symtom kan t.ex. vara ångest, depression,
utåtagerande beteende, självdestruktivt beteende, relationsstörningar, svåra sömnstörningar
och koncentrationssvårigheter. Är ungdomen asylsökande inleds inte psykoterapeutisk
behandling. Skälet till denna begränsning är att det praktiskt taget alltid är omöjligt.
Ungdomen vet inte om han får stanna i landet. Avbryts en psykoterapeutisk behandling kan
det vara skadligt för den unge. Den asylsökande har ytterst sällan den känslomässiga
tryggheten för att kunna beröra eventuella trauman i en terapi. Den asylsökande kan därför
erbjudas stödjande insatser för att stabilisera eller lindra psykiatriska symtom. Dessa är
stödsamtal, psykosocialt stöd, psykopedagogik och medicinering. Frågor kring varför man
befinner sig i ett främmande land utan föräldrar kan vara tunga att bära själv. En ung
människa i kris behöver stöd och ofta få prata av sig med en person han känner förtroende för.
Det stödjande arbetet som BUP utför inkluderar ofta hjälpare som finns runt barnet som
familjehemsföräldrar, god man, skolans personal, socialtjänst etc. Samverkan är en viktig del.
BUP samverkar och ger konsultation till hjälpare som har kontakt med en patient som har
kontakt med BUP, om patienten ger sitt samtycke. BUP: s uppgift är bl.a. att stödja samhällets
basverksamheter med sina specialistkunskaper.
För de kommuner; Göteborg, Mölndal, Partille, Härryda och Öckerö som hör till
Sahlgrenska Universitetssjukhusets (SU) upptagningsområde finns särskild kompetens på
traumatiserade flyktingbarn. En skrift om hur man inom BUP kan arbeta med asylsökande
finns att rekvirera från denna mottagning.
I Västra Götaland har man kommit överens om gemensamma riktlinjer för kommuner
och regionen om samverkan avseende barn och ungdom med sammansatt psykisk/psykiatrisk
och social problematik. Samverkansavtalet kallas Västbus. Avtalet förtydligar ansvaret för
barn som behöver särskilt stöd (bas- och specialistnivå), och förtydligar samverkans- och
informationsskyldighet mellan skola, socialtjänst, sjukvård (BUP, BUM och BHV) samt
HVB-hem. I avtalet står bl.a. att en grundutredning skall göras av skolans elevhälsovårdsteam
innan remiss skickas till BUP. Samverkansavtalet föreskriver också att det är en skyldighet att
verksamheter runt barnet samarbetar. Socialtjänsten har samordningsansvaret för barnet,
andra tidigare uppräknade har skyldighet att delta i samarbetet. BUP hade totalt fått sex
remisser på ensamkommande inom öppenvården 2007 varav fem i upptagningsområdet där de
14
ensamkommande bor på institution. I t.ex. Göteborg där nästan alla bor hos familjer existerar
inte kontakten med BUP. De som bor på institution får alltså lättare kontakt med BUP jämfört
med barn som bor i familj. De beskrivningar som hjälpare har delat med sig kring
ensamkommandes problematik tyder på att psykiatriska problem inte identifieras alternativt
att hjälpen inte når den ensamkommande. Detta är oroande i ett framtida perspektiv.
Skyddsfaktorer, prognos, riskbedömning
Hur kommer det på sikt att gå för de ensamkommande? Som tidigare nämnts, saknas
forskning på området. Ett sätt att förstå hälsofrämjande processer är med hjälp av begreppet
KASAM – känslan av sammanhang. Begreppet har utvecklats av Aron Antonovsky. Hans
forskning visar att personer som känner att livet är begripligt, hanterbart och meningsfullt,
håller sig mentalt och psykiskt friska, trots motgångar och trauman i livet (Antonovsky,
1987). Under asylprocessen har de flesta ett mycket ”lågt” KASAM. Man har inte kontroll
över sitt liv, utan är i händerna på myndigheter. Det är svårt att begripa varför asylprocessen
drar ut på tiden och man drabbas av känslor av meningslöshet när det gäller hela tillvaron –
hoppet om ett bra och meningsfullt liv försvinner. Kasam-begreppets tre delar; begriplighet,
hanterbarhet och meningsfullhet kan användas som utgångspunkt för hjälpare som planerar
och organiserar barnets tillvaro. Det är viktigt att se ungdomen som en person med kraft och
resurser. Att göra den unge hjälplös och till behövande klient, hjälper honom inte att växa och
ta ansvar för sitt liv.
Vilka barn riskerar att utveckla psykiatriska symtom? Att göra en säker prognos om ett
barns psykiska hälsa eller ohälsa är inte möjligt. Ett barn som varit med om starka trauman
kan klara sig bra om han får ett bra omhändertagande. Flyktingbarn i Sverige har generellt
många traumasymtom de första åren i Sverige, men för de flesta minskar dessa med tiden.
Psykiatrisk sjukdom för flyktingbarn samvarierar starkt med bristande socialt stöd i Sverige
(Hjern, Wicks och Dahlman, 2004). Om det sociala stödet brister spelar det inte så stor roll
vilken bakgrund man har. Får flyktingungdomar ett bra socialt stöd, kan de ofta klara sig lika
bra som andra ungdomar, trots flykting- eller traumaerfarenheter. Forskningen visar alltså att
psykosocialt stöd efter flykting- eller traumaupplevelser är av avgörande betydelse för den
psykiska hälsan.
Man kan fråga sig om den ensamkommande får ett fullgott psykosocialt stöd. De
socialsekreterare och gode män jag talat med tycker inte det. Det finns anledning att oroa sig
över dessa ungdomars fortsatta psykosociala utveckling.
Sammanfattning
Antalet ensamkommande barn som kommer till Sverige har ökat de senaste åren och
beräknas enligt Migrationsverket bli ca 1200 år 2007. Samma antal barn beräknas komma år
2008. Orsakerna till denna typ av migration verkar inte minska. De ungdomar som inte
placeras i familj blir kvar i ankomstkommunens akuta boende då få kommuner vill ta emot.
Detta får till följd att ungdomarna inte kan etablera varaktiga sociala relationer. I
Göteborgsregionen är denna situation på väg att lösas. Många myndigheter och hjälpare är
inblandade i mottagandet. Det ställer krav på att alla inblandade vet om sin roll och tar
initiativ till samarbete.
Ungdomarna befinner sig i en flyktingkris som nyanlända och genomgår samtidigt en
utvecklingskris där de håller på att bli unga vuxna. Det är viktigt att ha kunskap om dessa
psykologiska processer för att ge ett adekvat stöd. Under asylprocessen är det problematiskt
för ungdomarna att etablera en förtroendefull relation till hjälpare eftersom det kan finnas
förhållanden som de inte vill skall komma till Migrationsverket kännedom. Som asylsökande
15
kan det vara svårt att engagera sig i framtidsorienterade aktiviteter. Det är därför viktigt att
erbjuda en fast struktur i vardagen. STOP-modellen kan med fördel användas t.ex. på
institutioner. En del ungdomar kan bära på traumatiska upplevelser. Det är viktigt att dessa
erbjuds en professionell bedömning t.ex. om man misstänker PTSD-problematik eller
depression. Erfarenheter från brandkatastrofen i Göteborg visar det sociala nätverkets stora
betydelse för rehabilitering efter traumatiska upplevelser.
Hjälpare har en viktig funktion att fylla som socialt stöd. Det finns en risk att dessa
drabbas av vikarierande traumatisering. Därför är det viktigt att arbeta tillsammans med andra
och ha kollegors och organisationens stöd, samt eventuellt handledning. God man har en
viktig roll att spela. Riktlinjer och stöd från uppdragsgivaren saknas dock. Nyligen har en
utbildning för gode män initierats i Göteborg. Handledning efterfrågas av denna grupp.
Skolan står för en daglig struktur och kan utgöra ett stöd för den ensamkommande. Det
finns metoder för att arbeta strukturerat med kriser i skolan. Om man misstänker social eller
psykisk ohälsa kan Elevhälsovården göra en grundutredning. Här finns goda möjligheter att
fånga upp ensamkommande för bedömning, stöd eller remittering till BUP. Kunskap om kris
och trauma kan behövas inom skolan och hos andra som kommer i kontakt med barnen.
Medvetenhet om dessa områden kan leda till ökad uppmärksamhet på gruppens särskilda
behov.
Inom BUP finns möjlighet till bedömning, utredning och behandling av psykiatriska
symtom. Traumabehandling förutsätter att ungdomen har uppehållstillstånd.
Ensamkommande placerade i familjehem har under de tre första kvartalen 2007 inte sökt hjälp
inom BUP. Där ungdomarna bor på institution är man mera benägen att söka hjälp inom BUP.
Ungdomarna är beroende av hjälpare som kan få dem dit.
Hälsoundersökningen som ligger under BUM har brister när det gäller upptäckt av
psykisk hälsa. Riktlinjerna för denna undersökning är föremål för revidering på
Socialstyrelsen.
Västbus ger riktlinjer för samarbete mellan skola, socialtjänst, institutioner, BUM och
BUP.
De ensamkommande kommer huvudsakligen från vi-kulturer. Det innebär att våra
modeller för förståelse och åtgärder måste användas med försiktighet. Hjälpare måste vara
öppna för att ifrågasätta egna föreställningar som grundar sig i jag-kulturen.
Denna rapport pekar på ensamkommandes behov av psykologiskt- och socialt stöd samt
kris och traumas inverkan på ungdomar. De erfarenheter jag gjort det senaste året tyder på att
gruppen är sårbar i psykologisk bemärkelse. Identifikation av traumaproblematik behövs i
större utsträckning. Mera kunskap baserat på forskning om de ensamkommandes
psykologiska och sociala situation behövs. Den forskning som finns om flyktingar visar att
socialt stöd är av stor betydelse för en hälsofrämjande utveckling. De personer som jag haft
kontakt med i frågan visar ett stort engagemang för de ensamkommande barnen. Olika
åtgärder tas för att förbättra mottagandet på en strukturell nivå. De erfarenheter som gjorts,
strukturer som byggts upp och engagemanget för de ensamkommande utgör en god grund för
att ge nyanlända ett bra omhändertagande.
16
Referenser
Allwood, C.M. och Franzén, E. C. (2000). Tvärkulturella möten. Grundbok för psykologer
och socialarbetare. Natur och kultur.
Andersson, H.,E. (ed.) (2005) The Aylum-seeking Child in Europe. Centre for European
Research at Göteborg Universitet.
Antonovsky, A. (1987). Hälsans mysterium. Natur och kultur. Stockholm.
Brendler-Lindqvist, M. (2004). Att möta de ensamkommande barnen. Rädda Barnen.
Broberg, A., (2002). Hur mår du nu? Uppföljning av ungdomar som föll offer för
diskoteksbranden på Hisingen. Aetolia. Vol. 4 nr 1.
Broberg, A., Almqvist, K., Tjus, T. (2003). Klinisk barnpsykologi. Utveckling på avvägar.
Natur och kultur. Falköping.
Carter, B., McGoldrick, M. (1989). The Changing Family Life Cycle. A Framework for
Family Therapy. Gardner Press
Dyregrov, A. (1997). Barn och trauma. Studentlitteratur. Stockholm.
Gustafsson, L., H., Lindqvist, A., Böhm, B. (1987). Barn i krig. Röster och fakta. Rädda
Barnen. Stockholm.
Herlitz, G. (2007). Kulturgrammatik – hur du ökar din förmåga att umgås över gränserna.
Uppsala Publishing House. Uppsala.
Hjern, A., och Wicks, S., Dalman, C. (2004). Social adversity contributes to high morbidity
in psychoses in immigrants--a national cohort study in two generations of Swedish residents.
Psychol. Med.Aug; 34(6):1025-33
Lundqvist, K. (2006). Identitet okänd. Om socialt arbete på grupphemmen för barn som
ensamma söker asyl i Finland. Pro gradu-avhandling i socialt arbete. Samhällsvetenskapliga
fakulteten. Åbo Universitet.
Lurie,C., Salonen, S.M., Lundy,K., Lurie, M. (2005) Trauma, PTSD och stress – bland
patienter i rehabilitering. Svensk Rehabilitering 4/2005.
Malmström, C. (2006). Satsa på barns vardagsmiljöer – mottagande och introduktion av
flyktingbarn och ungdomar. Stiftelsen Allmänna Barnhuset. Skriftserie 2006:3.
Malmström, C. (2006a). Barns psykosociala utveckling. Riskbedömningar i asylärenden.
Allmänna barnhuset och Svenska Barnläkareföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn.
Ortmark Almgren, S. (1989). Du som haver barnen kär. Litteraturfrämjandet.
Ortmark Almgren, S. (2003). Krigsbarns erinran – Snäll, lydig och tacksam. SinOA
Information. Stockholm.
17
Raundalen. M., och Schutz, J. H. (2006). Krisepedagogik. Universitetsforlaget. Oslo.
Sandberg, P. (2001). När någonting har hänt. Författarhuset. Falun.
Den nationella samordnaren för barn i asylprocessen med uppgivenhetssymtom i samarbete
med Myndigheten för skolutveckling, Skolverket och Sveriges kommuner och landsting.
(2005). Skolan är det bästa jag har.
Västra Götalandsregionen och VästKom (2005). Gemensamma riktlinjer för kommunerna och
regionen i Västra Götaland om samverkan avseende barn och ungdom med sammansatt
psykisk/psykiatrisk och social problematik.
Webbplatser
www.skolutveckling.se/mangfald/nyanlanda
http://.modersmal.skolutveckling.se
www.sou.gov.se/barniasylproc
www.migrationsverket.se/swedish/asyl/ensambarn.html
http://www.migrationsverket.se
www.goteborg.se (länken: Flykting och Invandring)
Adresser och kontaktpersoner
Nätverket för ensamkommande flyktingbarn. Kerstin Isaksson och Lena Öberg,
tfn 031 611 000
Västbus-avtalet – kan beställas hos >[email protected]<
Flyktingfrågor i vården. Vårdcentralen Angereds Torg 5. Samordnare Annette Fogels. Tel.
031-774 09 61. >[email protected]<
BUP-mottagning Gamlestaden.
>[email protected]<
Kontaktperson
Ole
Hultmann,
tfn
031 337 5191
Förkortningar
BUM
BUP
BHV
GR
HVB-hem
PTSD
SoL
Västbus
Barn- och ungdomsmedicinsk mottagning
Barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning
Barnhälsovården
Göteborgsregionen. Sammanslutning av 13 kommuner i Västra
Götaland
Hem för Vård och Boende
Posttraumatiskt stressyndrom
Socialtjänstlagen
Gemensamma riktlinjer för kommunerna och regionen i Västra
Götaland om samverkan avseende barn och ungdom med
sammansatt psykisk/psykiatrisk och social problematik.
18
