Predikan i S:t Hans kyrka Bönsöndagen den 27 april 2008
Första Kungaboken 3:5-14 * Romarbrevet 8:24-28 * Matteus 6:5-8
"G
å in i din kammare, stäng dörren och be
till din Fader som är i det fördolda", sade
Jesus när Han tog upp bedjandet i Bergspredikan.
Det betyder inte att Jesus är mot gemensam
bön eller att bön enligt Honom är bara en enskild
angelägenhet; det framgår av andra texter. Till
exempel är bönen Han lärde sina lärjungar
omedelbart efter dagens evangelietext tänkt som
en gemensam bön och börjar därför med Vår Fader, inte Min Fader (Matteus 6:9-13). Inte heller
drog sig Jesus för egen del att be inför andra människor. Hela 17e kapitlet i Johannesevangeliet är
en bön som Jesus bad med sina lärjungar, för att
ta ett exempel. I en av texterna nästa söndag berättas att lärjungarna efter Jesu himmelsfärd höll
ihop i ständig bön (Apostlagärningarna 1:14). Det
sägs som något självklart. Jesus säger att gemensam bön är mer effektiv än ensam bön: allt vad två
av er kommer överens om att be om här på jorden,
det skall de få av min himmelske fader, sa Han
(Matteus 18:19).
Inte heller tycker Jesus illa vara om vi ber
mycket. En gång berättade Han en liknelse om en
änka som ber så mycket att den hon vänder sig till
ger upp för hennes mångordighets skull: "annars
pinar hon livet ur mig med sitt springande" (Lukas
18:5) – och Jesus säger: om en människa säger
så, "ska då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt,
när de ropar till Honom dag och natt?" Men säger
Han: "ska Människosonen, när Han kommer, finna
någon tro här på jorden?" (Lukas 18:6-8) som en
suck över att vi ber så litet. I dagens epistel talas
om uthållig väntan som ett typiskt drag för en kristen och hennes bedjande (Romarbrevet 8:26).
Tanken på tålmodigt bedjande finns på många
håll.
Jesus är alltså för både gemensam bön eller
mycket bön. Det Han är ute efter i dagens evangelium är hyckleriet, när man ber för att bli sedd eller
när man tror att Gud hör bön i relation till den egna
insatsen. I båda de fallen riktar vi blicken och
intresset till oss själva och inte till Gud – och det är
hyckleri och egentligen avguderi. I det läget är det
bättre att be bakom stängd dörr därhemma och att
be kort, för att på det sättet försöka vända bort
blicken från sig själv och sin egen insats. Men om
bönen är riktad till Gud och om avsikten är att röra
vid Gud och Hans hjärta och den bedjandes intresse alltså ligger hos Honom, då är både offentlig
bön eller ihärdig bön att rekommendera.
Kanske menade Jesus också något mer med att
talet om att gå in i sin kammare och be. Kanske
kan vi förstå det också som en bild för att be i sitt
hjärtas kammare. Där hör nämligen bönen hemma
– oberoende av om man ber ensam eller inte eller
om man ber mycket eller litet.
Gå in i ditt hjärtas kammare, närhelst du ber,
alltså, för där har bönen sin egentliga plats.
När Bibeln och kristen tro talar om hjärta menas
en människas personlighet och innersta väsen. I
Bibeln är hjärtat detsamma som själen. Hjärtat inte
bara känner, alltså, utan hjärtat också tänker och
vill. I hjärtat – och naturligtvis tänker man bildligt
och inte bokstavligt – finns en människas karaktär,
handlingskraft och personlighet. Att lyfta sitt hjärta
till Gud (nattvardsbönens inledning, jämför Klagovisorna 3:41) är att öppna sin ande, själ och kropp
för Gud, att ge Honom hela sig själv. Att ha ett vist
hjärta är att vara vis till sin person, inte bara med
förståndet utan rakt igenom. När Jesus gick med
de två Emmauslärjungarna på Påskdagen brann
deras hjärtan (Lukas 24:32) – inte bokstavligt men
så att Jesus rörde vid dem på djupet. Att Kristus
genom tron bor i våra hjärtan (Efesierbrevet 3:1617) betyder att hela vi införlivas i Honom och att
Hans liv pulserar, präglar och ger märg och kraft till
vår personlighet, våra känslor, våra kroppar, våra
tankar, ord och gärningar, vår tid. Gå in i detta ditt
hjärtas innersta rum, när du ber, inte i hjärtats farstu eller vardagsrum, utan i ditt hjärtas kammare,
det innersta, viktigaste, intimaste rummet i ditt
hjärta, den plats där du har dina hemligheter (på
gott och ont), din längtan och dina drömmar, din
ängslan och din oro, där du har ditt livs skatt (jämför Matteus 6:21). Där ska du be, säger Jesus.
Inte bara det. Gud inte bara ser i det fördolda,
utan belönar det också där. Gud talar i det fördolda, i hjärtats kammare, så att människan, slagen av häpnad, vänder sig mot den Gud som utforskar våra hjärtan (Romarbrevet 8:27), som låter
källan med evigt liv flöda fram i våra hjärtan
(Johannes 4:14) och som låter oss uttrycka vår
längtan efter Gud och vår glädje över Gud i outsägliga suckar. Gud kan tala så i vårt hjärtas kammare att den flödar över av rop till Honom utan ord
(Romarbrevet 8:26).
Detta kan vi inte åstadkomma själva. För vår
del handlar det om att bli stilla inför Gud, låta Gud
vara Gud, sätta vår tillit till Honom och vara lyhörda
mot Honom.
Den gammaltestamentliga texten berättade om
när Gud visade sig för Salomo i en dröm om natten. Också i drömmen kan vi alltså be. Om inte annat stryker det under att bön inte beror på den
egna insatsen; sällan är man så bortkopplad från
egna insatser som när man sover. Salomo bad om
ett lyhört sinne, och sinne och hjärta är som sagt
samma sak. Salomo bad alltså om att vara öppen
för Gud i sitt hjärtas kammare.
Och Han blev bönhörd. När vi ger Gud vårt
hjärtas bön, skyfflar vi över det som är vårt till Gud
– och då skyfflar Gud tillbaka till oss, och Hans
skyffel är mycket större än vår. Kung Salomos bön
om ett lyhört hjärta fick Hans liv att flöda över av
Andens gåvor, vishet, glädje, insikt och tro.
Öppna alltså ditt hjärta i bön och bot, upplåt vart
hemligt rum. Red dig att taga Guds Son emot, tro
evangelium: Himmelriket är nära.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
