EUROPAPARLAMENTET
1999
« ««
«
«
«
«
«
«
« ««
2004
Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden
17 september 2002
ARBETSDOKUMENT
om en rättslig ram för fri rörlighet på den inre marknaden för varor med
omtvistade ägarförhållanden
Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden
Föredragande: Willy C.E.H. De Clercq
DT\477224SV.doc
SV
PE 319.705
SV
Bakgrund och problembeskrivning
Det finns internationella överenskommelser om flera olika aspekter på problemet med
egendom som stulits under andra världskriget. En fråga är dock fortfarande olöst: problemet
med kulturföremål med omtvistade ägandeförhållanden.
Problemet med stulna kulturföremål (det vill säga statlig eller privat egendom av konstnärligt
eller kulturellt värde) som plundrats i krigstid genom våldshandlingar, beslag eller till synes
lagliga transaktioner eller auktioner, är tyvärr fortfarande en del av historieskrivningen, till
och med nu i början av 2000-talet. Sådan plundring har skett i alla tider, men blev allt
vanligare under 1800- och 1900-talen. Under andra världskriget stals kulturföremål i aldrig
tidigare skådad omfattning. Plundringen dokumenterades väl, såväl under som efter kriget,
och den är erkänd av alla EU-stater. Efterkrigsdokument visar att miljontals föremål stals,
bland annat konstföremål av museikvalitet, möbler, böcker, religiösa föremål och andra
viktiga kulturföremål. Enligt förteckningar över anspråk som gjorts av överlevande och deras
familjer samt av medlemsstater efter kriget, framgår det att tusentals viktiga konstföremål på
marknaden (inklusive några som finns på museum) saknar uppgifter om ursprung från den
tidsperiod som motsvarar andra världskriget i Europa (1939-1945). Offentliga myndigheter
har också erkänt att stora mängder konstföremål har köpts och sålts på konstmarknaden utan
klart dokumenterade ägandeförhållanden och med luckor i förteckningen över tidigare ägare.
Museer och konsthandlare erkänner behovet av rättssäkerhet för att reda ut ursprungsfrågor
för deras samlingar och förvärv.
Problemet med stulna kulturföremål är välkänt, men det har ändå varit anmärkningsvärt svårt
att få tillbaka ägodelar för de privatpersoner som gjort anspråk på det. En anledning är att
många europeiska länder har valt att strunta i internationell rätt om denna egendoms status
och låta tjuven (eller den som nu innehar föremålen efter tjuven) sälja föremålen med full
äganderätt enligt nationell lagstiftning. Ett annat problem är att stulna kulturföremål ofta blir
intrasslade i komplexa diskussioner om vilken lag som gäller och om
preskriptionsbestämmelser, beroende på var konstföremålet stals, var det har befunnit sig
under tiden och var det hittades. Slutligen har personer som gjort anspråk stött på stora
svårigheter med att göra efterforskningar i samband med anspråken beroende på att
bestämmelserna om tillträde till arkiv varierar kraftigt i Europa.
Direkt efter andra världskriget antogs olika nationella lagar om stulen egendom. Många av
dessa upphörde så småningom att gälla. Frågan blev på nytt aktuell när Berlinmuren föll och
arkiven i Östeuropa och Ryssland öppnades. Många privata organisationer började aktivt
arbeta med frågan om stulna kulturföremål, och olika kommittéer och arbetsgrupper inrättades
för att finkamma arkiv, efterforska kulturföremåls ursprung och i vissa fall utreda enskilda
anspråk på återlämnande.
Det är allmänt känt att problemet med stulna konstföremål i Europa tyvärr inte upphörde
1945. Som exempel kan nämnas att kommissionen för fastighetsanspråk i Bosnien och
Hercegovina har godkänt anspråk på förlorad egendom i samband med Serbiens etniska
rensning i Bosnien för inte så länge sen. Tråkigt nog kommer liknande anspråk med stor
sannolikhet att uppstå även i framtida konflikter.
PE 319.705
SV
2/6
DT\477224SV.doc
Dagens läge
Nazistregimen plundrade enorma mängder värdefulla kulturföremål, inte bara i Tyskland utan
även i alla länder som var allierade med eller ockuperade av regimen, bland andra Belgien,
Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien,
Ungern, Österrike och de tidigare Sovjetrepubliker som ockuperades av nazisternas trupper
(de baltiska republikerna, Ryssland, Ukraina och Vitryssland). Enligt internationell rätt var
denna plundring olaglig. Under kriget klargjorde Förenta nationerna att stulen egendom som
staterna återtagit skulle återföras till ursprungsländerna för återlämnande till de ursprungliga
ägarna. Den stulna egendomen gavs särskild status av Nürnbergdomstolen, som uttryckligen
förkunnade att man enligt artikel 6 b i Nürnbergstadgan kunde betrakta plundring av privat
egendom under kriget som ett brott enligt internationell rätt. I sin slutliga dom förkunnade
domstolen att viss plundring efter den 1 september 1939 var ett brott mot mänskligheten.1
(Plundring från judar före detta datum ursäktades naturligtvis inte; man fastslog bara att det då
inte var fråga om krigsförbrytelser. Tyskland betecknade själv den tidigare plundringen som
olaglig i olika efterkrigsfördrag.) I flera efterkrigsfördrag sades också att stater var skyldiga
att återta stulna föremål, även om de sålts vidare till köpare i god tro, och att ta hand om och
vårda dessa föremål i väntan på återförande till ursprungslandet. Enligt internationell rätt blev
staterna på så sätt stöldgodsets vårdare, inte dess ägare.
Efter kriget antog Belgien, Frankrike, Grekland, Italien, Nederländerna, Schweiz och
Tyskland nationella lagar i vilka man erkände denna tanke. Man skapade på så sätt företräde
för de ursprungliga ägarna till egendom som stulits under denna period. Idag har emellertid de
flesta av dessa nationella lagar förfallit eller upphört att gälla på grund av
preskriptionsbestämmelser, och det finns ingen internationell konvention som omfattar tiden
för andra världskriget. Eftersom problemet är känt, arbetar man mellanstatligt med att finna
rättsliga instrument för att överbrygga olikheterna i nationella lagar. På institutionell nivå har
Europarådets parlamentariska församling antagit en resolution om stulna judiska
kulturföremål2. Vid en diplomatisk konferens i Washington den 3 december 1998 om
tillgångar från förintelseperioden, antog 44 länder (däribland alla EU-länderna) dessutom
icke-bindande principer och man gjorde en moralisk förpliktelse att återlämna de stulna
kulturföremålen. De deltagande staterna påpekade att det fortfarande finns stora mängder
stöldgods på marknaden och de antog elva rekommendationer genom vilka de åtog sig att
(i) vidta alla åtgärder för att identifiera konstverk med tvivelaktigt ursprung och sprida en
förteckning över dessa, (ii) utveckla förfaranden för att fastställa äganderätten och att i dessa
förfaranden ta hänsyn till att det ofta är väldigt svårt för dem som gör anspråk att bevisa sin
äganderätt samt (iii) lätta på kraven vad gäller bevisbörda för dem som gör anspråk på att
återfå stulen egendom. I oktober 2000 hölls en uppföljningskonferens i Vilnius om stulna
kulturföremål från förintelseperioden. Syftet med konferensen var att omsätta
Washingtonprinciperna och Europarådets resolution i praktiken.3 Vissa EU-länder och tredje
länder, som Ryssland4, har nyligen antagit bestämmelser för dem som bestulits på
kulturföremål, till exempel att utreda anspråk på återlämnande5, luckra upp de
1
Se domen från den internationella militärdomstolen av den 30 september 1946.
Resolution 1205 av den 4 november 1999.
3
Beteckningen förintelseperioden skall inte uppfattas så att initiativen bara gäller konstföremål som stulits från
judar. Under denna period utsattes ett stort antal personer och grupper i hela Europa för sådan plundring, av flera
olika förövare.
4
Ryssland ändrade sin lag om kulturtillgångar 2000.
5
Den tyska förbundsdagen har antagit en resolution om lagen om modernisering av skuldrätten (Gesetz zur
Modernisierung des Schuldrechts). I denna resolution bekräftar man Berlinförklaringen och klargör att den nya
2
DT\477224SV.doc
3/6
PE 319.705
SV
skadeståndsrättsliga och förmögenhetsrättsliga bestämmelserna, till exempel
preskriptionstider, samt upprätta parlamentskommittéer för att utreda frågan.
På EU-nivå har man genom direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 tagit itu med frågan om
återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium.
Syftet med direktivet var att upprätta samarbete mellan medlemsstaterna och ömsesidigt
erkänna nationell lagstiftning om nationella kulturskatter. Det skapade emellertid inte lika
villkor för enskilda anspråk, som fortfarande behandlas enligt extremt varierande nationella
rättsliga kriterier. Parlamentet har sedan dess antagit två resolutioner om stulna kulturföremål:
den ena 19951 om återlämnande av stulen egendom till det judiska folket och den andra 19982
om återlämnande av egendom som tillhörde förintelsens offer. EU har alltså vidtagit åtgärder
för att erkänna historiska fakta om den konstplundring som ägde rum mellan 1933 och 1945
men har ännu inte skapat något övergripande system för att lösa de kvarstående rättsliga
problemen angående stulen konst, vilket påverkar den fria rörligheten för alla konstverk på
den inre marknaden.
Europeiska rättsliga problem kräver EU-åtgärder
Rättsläget på det här området är för närvarande fullständigt oklart. Museer, konsthandlare,
bestulna personer och deras arvingar har därför inte lyckats återföra stulna föremål eller fylla i
luckorna i förteckningarna över konstverkens tidigare ägare. Personer som gör anspråk på
föremål möter en härva av rättsliga problem, många enbart på grund av var de stulna
föremålen av en slump råkar hittas. Tillgång till dokumentation varierar mellan olika länder,
och det gör även de rättsliga bestämmelserna om sådana grundläggande frågor som att
fastställa vilken lag som skall tillämpas, bevisa ägarskap, bedöma när ett anspråk måste göras
och avgöra konsekvenserna av sådana överföringar som gjorts under tiden till mottagare som
säger sig ha handlat i god tro. Det behövs ett rättsligt och institutionellt system som är mer
rättvist mot personer som gör anspråk, nuvarande innehavare samt statliga och ideella enheter.
Detta är dessutom ett specifikt europeiskt problem som kräver europeiska lösningar. Den
kommande EU-utvidgningen gör frågan ännu viktigare eftersom det direkt rör flera
kandidatländer.
Ungefär 170 anspråk utreds just nu av domstolar i hela Europa, inklusive Ryssland. Alla har
samma rättsliga problem, nämligen att fastställa kulturföremålens ursprung, bedöma hur man
ska förklara luckan i det rättsliga ägarskapet mellan 1933 och 1945, bestämma domsrätt,
besluta vem som kan tänkas vara köpare i god tro och vad köparen eventuellt har för
rättigheter, bestämma om man skall tillämpa några preskriptionstider m.m. Dessutom leder
skillnaderna mellan skriven civilrätt och rättspraxis (common law) i medlemsstaterna till olika
resultat och orsakar ändlösa tvister och rättsliga träsk som offren och deras arvingar går ner
sig i. En del av problemen kan tyckas vara av kulturell karaktär, men syftet med ett europeiskt
och institutionellt system för stulna kulturföremål måste vara att finna en rättslig lösning på
klart rättsliga problem, i stället för att låta det hela bli ett kulturellt problem.
Det råder inga tvivel om att detta är ett rättsligt problem. För det första var och förblir en
totalitär regims systematiska och diskriminerande plundring av egendom en allvarlig
lagen inte syftar till att ändra den tyska lagstiftningen för att kunna avslå anspråk på att få tillbaka stulna
konstföremål (hösten 2001).
1
EGT C 17, 22.1.1996.
2
EGT C 292, 21.9.1998.
PE 319.705
SV
4/6
DT\477224SV.doc
kränkning av den mänskliga rättigheten till egendom, som fastställs av Europadomstolen för
de mänskliga rättigheterna och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. När man
beslutar om hur man skall hantera rättigheterna för dem som drabbats av dessa kränkningar
stöter man på klart rättsliga frågor.
För det andra har problemen i samband med plundringen uppstått till följd av motstridiga
lagar som leder till att personer, som gör anspråk under likvärdiga förhållanden, behandlas på
olika sätt inom EU, beroende på var egendomen till slut har hamnat.
För det tredje innebär hanteringen av ärenden om stulna kulturföremål att man måste gå
igenom rättsliga frågor som hör samman med internationell offentlig rätt, olika fördrags
funktion, internationell privaträtt, tillgång till information, förmögenhetsrätt, bevisbörda och
preskriptionstider.
Sammanfattningsvis kan man säga att ärenden om stulna kulturföremål i allmänhet ger
upphov till följande frågor, som alla omfattas av skilda rättsliga bestämmelser i
medlemsstaternas rättssystem: (1) Hur fastställs ägarskap och vilken tillgång till nödvändig
information ger medlemsstaterna de personer som gör anspråk? (2) När måste anspråk på
återlämnande av egendom göras och vad är det för preskriptionstid? (3) Har en
godtrosförvärvare någon rätt till de stulna kulturföremålen? I så fall vilken? (4) Vilka anspråk
görs mot yrkessäljare, till exempel konsthandlare, som har köpt och sålt stulna kulturföremål?
(5) Om ett stulet kulturföremål återlämnas, finns det då begränsningar i ägarens rätt att
exportera föremålet? Medlemsstaternas olika svar på dessa frågor gör äganderätten oklar och
hindrar den fria rörligheten för kulturföremål på den inre marknaden.
Vad kan Europaparlamentet göra?
Nuvarande rättsliga system för stulna kulturföremål är varken enhetligt eller förutsebart. Det
uppmuntrar inte till att frivilligt och effektivt reda ut anspråk eller till att skydda rättigheterna
för drabbade personer som försöker återfå stulen egendom. Inte heller bidrar det till att uppnå
målen i den internationella rätt som länderna utvecklat efter andra världskriget. För att få en
klar blick över de frågor som hör samman med stulna kulturföremål bör Europaparlamentet
hålla en utfrågning så att man både kan göra problemen mer allmänt kända och hitta
potentiella EU-lösningar. För att bana väg för ett övergripande europeiskt system för en
rättvis lösning av äganderättstvister för stulna kulturföremål måste man vid en sådan
utfrågning
-
utvärdera de insatser som gjorts för att genomföra principerna från
Washingtonkonferensen, i Europarådets resolution 1205 och från Vilniuskonferensen,
-
se över medlemsstaternas befintliga program för att hitta och återföra stulna
kulturföremål,
-
utvärdera befintliga eller planerade databaser för stulna kulturföremål samt möjligheterna
att utvidga offentliga databaser så att man skall kunna göra mer heltäckande sökningar
knutna till specifika verk och/eller anspråk,
-
utvärdera EU:s lagar och förordningar om tillgång till arkiv för (a) kulturföremål,
(b) expropriering, försäljning eller plundring under andra världskriget, (c) listor som
upprättats efter kriget över stulna föremål, föremål som återlämnats till ursprungsländer,
DT\477224SV.doc
5/6
PE 319.705
SV
registrerade anspråk och anspråk som lösts, (d) dokumentation från museer och handlare
över föremål som köpts eller sålts i Europa mellan 1933 och 1945; en avgörande fråga är
att respektera den enskildes privatliv och samtidigt se till att den person som gör anspråk
inte hindras från att vidta åtgärder,
-
fastställa enhetliga normer för att identifiera och hantera stulna kulturföremål, även
föremål med oklart ursprung,
-
utvärdera omfattningen för befintliga EU-bestämmelser och avtal eller överenskommelser
mellan europeiska länder om import/export och tullbestämmelser som kan ha betydelse
för upprättandet av enhetliga bestämmelser för identifiering och hantering av stulna
kulturföremål,
-
se över de insatser som görs för att skapa ett parallellt samarbete med myndigheterna i
Ryssland, de central- och östeuropeiska länderna och andra rättssystem i samband med
identifiering och återförande av stulna kulturföremål,
-
utvärdera tillämpningen och utvecklingen av Luganokonventionen och nuvarande praxis
beträffande hur konventionen används för att verkställa domar om flyttbara tillgångar
(eller kulturföremål),
-
diskutera vad Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, EU:s stadga om de
grundläggande rättigheterna samt rättspraxis från EG-domstolen och Europadomstolen för
de mänskliga rättigheterna kan ha för koppling till stulna eller plundrade kulturföremål.
Ett av huvudsyftena med ett sådant initiativ från Europaparlamentet bör vara att lägga fram
förslag om att utveckla strukturer för att avhjälpa problemen. Man kunde till exempel
undersöka möjligheterna till att ha en gemensam modell för hur man ska hantera frågor om
stulna kulturföremål. En sådan modell måste i så fall vara förenlig med gällande principer i
EU:s lagstiftning och i internationell rätt. EU bör gå före och ge sitt stöd till en skiljedomstol
där man fastställer äganderätt och avgör tvister. I nuvarande system behandlas varje fall för
sig och avgörs enligt nationell lagstiftning. Detta system bör försvinna och i stället bör man
avgöra tvister om stulna kulturföremål i en särskild domstol enligt befintlig internationell rätt,
fördrag och mellanstatliga avtal. Eftersom man redan har resurser för att inrätta en sådan
domstol skulle man inte behöva förhandla fram ett formellt avtal. Man skulle i stället kunna
inrätta en domstol på grundval av mindre formella mellanstatliga överenskommelser och
nationell lagstiftning och/eller EU-lagstiftning, i likhet med den skiljedomstol i idrottsfrågor
som upprättats i Lausanne.
För att kunna gå i spetsen för denna utveckling bör EU skapa lika villkor genom
bestämmelser om hur man skall lösa tvister om identifiering, äganderätt och återförande av
stulna kulturföremål.
PE 319.705
SV
6/6
DT\477224SV.doc
