EUROPAPARLAMENTET

EUROPAPARLAMENTET
1999
 






 
2004
Plenarhandling
SLUTLIG
A5-0408/2003
26 november 2003
BETÄNKANDE
om en rättslig ram för den fria rörligheten på den inre marknaden när det gäller
varor som kan bli föremål för ägarskapstvister
(2002/2114(INI))
Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden
Föredragande: Willy C.E.H. De Clercq
RR\514784SV.doc
Delvis extern översättning
SV
PE 332.566
SV
PE 332.566
Delvis extern översättning
SV
2/11
RR\514784SV.doc
INNEHÅLL
Sida
PROTOKOLLSIDA ................................................................................................................... 4
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION ............................................. 5
MOTIVERING........................................................................................................................... 7
RR\514784SV.doc
3/11
PE 332.566
Delvis extern översättning
SV
PROTOKOLLSIDA
Vid plenarsammanträdet den 4 juli 2002 tillkännagav talmannen att utskottet för rättsliga
frågor och den inre marknaden i enlighet med artikel 163 i arbetsordningen hade beviljats
tillstånd att utarbeta ett initiativbetänkande om en rättslig ram för den fria rörligheten på den
inre marknaden för varor som kan bli föremål för ägarskapstvister.
Vid utskottssammanträdet den 28 maj 2002 hade utskottet för rättsliga frågor och den inre
marknaden utsett Willy C.E.H. de Clercq till föredragande.
Vid utskottssammanträdena den 11 september, 4 och 17 november 2003 behandlade utskottet
förslaget till betänkande.
Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet enhälligt förslaget till resolution.
Följande var närvarande vid omröstningen: Willi Rothley (ordförande för sammanträdet),
Ioannis Koukiadis (vice ordförande), Willy C.E.H. De Clercq (föredragande), Ward Beysen,
Bert Doorn, Raina A. Mercedes Echerer (suppleant för Uma Maija Aaltonen), Janelly
Fourtou, Fiorella Ghilardotti, Malcolm Harbour, Lord Inglewood, Klaus-Heiner Lehne, Sir
Neil MacCormick, Toine Manders, Arlene McCarthy, Manuel Medina Ortega, Marcelino
Oreja Arburúa (suppleant för Kurt Lechner), Elena Ornella Paciotti (suppleant för Maria
Berger), Marianne L.P. Thyssen och Ian Twinn (suppleant för Joachim Wuermeling).
Betänkandet ingavs den 26 november 2003.
PE 332.566
Delvis extern översättning
SV
4/11
RR\514784SV.doc
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
om en rättslig ram för den fria rörligheten på den inre marknaden för varor som kan bli
föremål för ägarskapstvister (2002/2114(INI))
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
 med beaktande av sina resolutioner av den 14 december 1995 om återlämnande av stulen
egendom till det judiska folket1 och av den 16 juli 1998 om återlämnandet av egendom
som tillhörde förintelsens offer2,
–
med beaktande av Europarådets konvention av den 23 juni 1985 om brott mot
kulturföremål och rådets direktiv direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om
återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium3,
– med beaktande av artikel 163 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden
(A5-0408/2003), och av följande skäl:
A. Redan ganska snart efter andra världskrigets slut gjordes försök att spåra upp och
återlämna bortförd egendom till ursprungsländerna.
B. En stor mängd egendom har emellertid inte återlämnats till ägarna eller deras arvingar.
C. Rättssökande har ofta stött på svåra problem i form av lagkonflikter, olika
preskriptionstider och andra svårigheter som försvårar eller förhindrar en snabb och
effektiv lösning i alla berörda parters intresse.
D. Det är ett stort mänskligt och rättsligt problem att offren fortfarande möter rättsliga och
tekniska svårigheter.
E. En offentlig utfrågning genomfördes den 18 mars 2003.
F. Detta är ett utbrett rättsligt problem i Europa.
1. Europaparlamentet välkomnar att olika regeringar erkänner att man måste ta itu med de
unika problem som är förknippade med kulturföremål (dvs. allmän eller enskild egendom
som anses utgöra ett konstnärligt verk eller kulturegendom) som bortförts under krigstider
genom våldshandlingar, konfiskation eller till synes lagliga transaktioner eller auktioner.
2. Europaparlamentet erkänner att trots att problemet med dessa kulturföremål är allmänt
känt har det ofta visat sig anmärkningsvärt svårt för privatpersoner att återfå sin egendom
och klargöra deras proveniens.
3. Europaparlamentet välkomnar de ansträngningar som görs av tredje länder (särskilt
Förenta staterna och Ryska federationen) att vidta parallella eller ömsesidiga åtgärder.
1
EGT C 17, 22.1.1996, s. 141.
EGT C 292, 21.9.1998, s. 112.
3
EGT C 120 E, 24.4.2001, s. 182–183.
2
RR\514784SV.doc
5/11
PE 332.566
Delvis extern översättning
SV
4. Europaparlamentet uppmanar Europeiska kommissionen att genomföra en
undersökning före slutet av 2004, samtidigt som artikel 295 i EG-fördraget efterlevs,
om möjligheterna att
- upprätta ett gemensamt katalogiseringssystem som skall kunna användas både av
offentliga instanser och privata konstsamlare för att samla uppgifter om situationen
när det gäller stulna kulturföremål och de aktuella rättsanspråkens exakta status,
- utarbeta gemensamma principer för tillgång till offentliga eller privata arkiv med
information om identifiering och platsbestämning av egendom och binda samman
befintliga databaser över information om äganderätten till omtvistad egendom,
- fastställa gemensamma principer om hur ägarskap och äganderätt skall fastställas,
om preskriptionstider, beviskrav, rätt att exportera eller importera egendom som har
återlämnats,
- undersöka möjliga tvistlösningsmekanismer som undviker långdragna och ovissa
juridiska förfaranden och tar hänsyn till rättvise- och jämlikhetsprinciperna,
- lägligheten av att inrätta en gränsöverskridande administrativ myndighet som skall
samordna tvister om äganderätten till kulturföremål.
5. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och ansökarländerna att vidta alla
nödvändiga åtgärder för att inrätta mekanismer som underlättar återlämnandet av den
egendom som avses i denna resolution och att hålla i minnet att återlämnandet till de
rättmätiga ägarna av konstföremål som stulits som ett inslag i brott mot mänskligheten är
en fråga av allmänt intresse i enlighet med artikel 1 i protokoll 1 till Europeiska
konventionen om de mänskliga rättigheterna.
6. Europaparlamentet uppmanar Europeiska unionens ordförandeskap att förelägga en
arbetsgrupp inom rådet denna fråga.
7. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet,
kommissionen, medlemsstaterna, anslutningsstaterna och Europarådet.
PE 332.566
Delvis extern översättning
SV
6/11
RR\514784SV.doc
MOTIVERING
Bakgrund: problemets beskaffenhet
Olika aspekter av problemet med egendom som stals under andra världskriget har varit
föremål för olika internationella avtal. En fråga har inte lösts: problemet med kulturföremål
vars ägarskap kan komma att ifrågasättas.
Problemet med stulna kulturföremål (dvs. allmän eller enskild egendom som anses utgöra ett
konstnärligt verk eller kulturegendom), som bortförts under krigstider genom
våldshandlingar, konfiskation eller till synes lagliga transaktioner eller auktioner, är
olyckligtvis en del av mänsklighetens historia fortfarande i början av 2000-talet. Sådan
plundring har inträffat under alla tider, men blev särskilt akut under 1800- och 1900-talen.
Under andra världskriget stals kulturegendom i en aldrig tidigare skådad omfattning, som var
väldokumenterad både under och efter kriget och har erkänts av alla medlemsstater. Register
som upprättats efter kriget visar att flera miljoner föremål stals, bl.a. värdefulla museiföremål
som konst, möbler, religiösa föremål och andra kulturellt betydande verk. Det framgår av
förteckningar över rättsanspråk som gjorts gällande efter kriget av överlevande och deras
familjer och av medlemsstater att tusentals betydande konstverk på marknaden (och även en
del museisamlingar) har luckor i sin proveniens som kan spåras tillbaka till andra världskriget
i Europa (19391945). Offentliga instanser erkänner också att ett stort antal konstverk har
omsatts på konstmarknaden utan att äganderätten till dem entydigt har fastställts och med
luckor i deras ägandehistoria. Museer och konsthandlare erkänner behovet av att få en med
rättslig säkerhet fastställd proveniens till sina samlingar och förvärv.
Trots att problemet med stulna kulturföremål är allmänt känt har det ofta visat sig vara
anmärkningsvärt svårt för enskilda rättssökande att återfå sin egendom. En anledning till detta
är att många nationer i Europa har valt att strunta i internationell rätt när det gäller denna
egendoms status och tillåter en tjuv (eller personer som ingår i en ägandekedja som emanerar
från tjuven) att enligt nationell rätt förse köparen med giltig äganderätt. Dessutom fastnar ofta
fall som gäller stulna kulturföremål i komplicerade frågeställningar om val av tillämplig lag
och bestämmelser om preskriptionstider, grundade på var konstverket stals, var det har
befunnit sig under tiden och var det påträffades. Slutligen har rättssökande stött på betydande
svårigheter att dokumentera sina rättsanspråk på grund av olika bestämmelser om tillgång till
arkiv i olika länder i Europa.
Omedelbart efter andra världskriget antogs olika nationella lagar som särskilt avsåg stulen
egendom, av vilka många sedan tilläts bli ogiltiga. Ämnet kom åter i fokus för allmänhetens
intresse när Berlinmuren föll och arkiven i östra Europa och Ryssland öppnades. Många
privata organisationer började arbeta aktivt med frågan om stulna konstföremål och olika
nationella kommissioner och arbetsgrupper inrättades för att granska arkiven, forska i
konstverks proveniens och i en del fall pröva restitutionskrav från enskilda.
Tyvärr erkänns det allmänt att problemet med stulen konst i Europa inte upphörde 1945. Till
exempel har kommissionen för rättsanspråk gällande fast egendom i Bosnien-Herzegovina fått
in anmälningar om förlust av egendom i samband med serbernas ”etniska rensning” nyligen
och tyvärr kommer nästan säkert kommande konflikter att ge upphov till liknande krav.
RR\514784SV.doc
7/11
PE 332.566
Delvis extern översättning
SV
Nuvarande situation
Nazistregimen var ansvarig för stöld av stora mängder värdefulla kulturföremål, inte bara i
Tyskland utan också i alla länder som var allierade med eller ockuperade av regimen, bl.a.
Österrike, Belgien, Tjeckoslovakien, Frankrike, Ungern, Italien, Luxemburg, Nederländerna,
Norge, Polen, Rumänien och de före detta sovjetrepubliker som var ockuperade av nazisterna
(de baltiska staterna, Ryssland, Ukraina och Vitryssland). Enligt internationell rätt var dessa
stölder olagliga. Under kriget klargjorde Förenta nationerna att stulen egendom som återfanns
av stater skulle återlämnas till ursprungslandet för att överlämnas till sin ursprungliga ägare.
Sådan stulen egendom fick sedan särskild status av Nürnbergdomstolen, som uttryckligen
avgjorde att i enlighet med artikel 6 b i Nürnbergstadgan kunde stöld av enskild egendom
under kriget utgöra ett brott enligt internationell rätt. I sin slutliga dom slog domstolen särskilt
fast att vissa stölder som begåtts efter den 1 september 1939 var ett brott mot mänskligheten1.
(Juryn undantog inte stöld från judar före detta datum, men fann att det inte var en
krigsförbrytelse. Tyskland erkände självt de tidigare stölderna som olagliga i olika
efterkrigsfördrag). Många efterkrigsfördrag erkände också att staterna hade en skyldighet att
återta stulen egendom, även om den övergått till synes oskyldiga köpare, och måste ta hand
om sådan egendom tills den återvände till ursprungslandet. Staterna blev alltså enligt
internationell rätt förvaltare av stulen egendom, inte dess ägare.
I nationella lagar som antogs efter kriget i Schweiz, Belgien, Frankrike, Tyskland, Grekland,
Italien och Nederländerna erkändes denna princip, och skapade en presumtion till fördel för den
ursprungliga ägaren till egendom som stulits under denna tid. Idag har emellertid de flesta av
dessa lagar slutat gälla eller löpt ut på grund av bestämmelser om preskriptionstid, och det finns
ingen internationell konvention som är tillämplig på tiden för andra världskriget. Eftersom
problemet är erkänt försöker staterna fortfarande att hitta rättsliga instrument för att harmonisera
skillnader i nationell lagstiftning. På institutionsnivå har Europarådets parlamentariska
församling antagit en resolution om stulen judisk kulturegendom2. Utöver dessa regler antog
44 stater, däribland alla EU:s medlemsstater, vid en diplomatisk konferens i Washington om
Förintelsetidens tillgångar den 3 december 1998, ”icke-bindande” principer och förband sig
moraliskt att återställa stulna kulturföremål. De deltagande staterna erkände att en mängd stulna
kulturföremål fortfarande omsattes och antog elva rekommendationer varigenom de enades om
att i) vidta nödvändiga åtgärder för att identifiera konstverk med tvivelaktigt ursprung och sprida
en förteckning över dessa, ii) utveckla metoder för att lösa ägarskapsfrågor och ta hänsyn till de
svårigheter som rättssökande ofta har att styrka sin äganderätt och iii) lätta på kraven när det
gäller bevisbördan för personer som försöker få tillbaka stulen egendom. Det internationella
uppföljningsforumet om kulturtillgångar som stulits under förintelsen i oktober 2000 i Vilnius
var inriktat på att sätta Washingtonprinciperna och Europarådets resolution i kraft3. En del
EU-medlemsstater och tredje länder, t.ex. Ryssland4, har nyligen vidtagit åtgärder för personer
som blivit bestulna på konstverk, t.ex. prövning av krav på återfående5, mildring av reglerna om
Se domen från den internationella militärdomstolen av den 30 september 1946.
Resolution 1205, antagen den 4 november 1999.
3
Hänvisningen till ”Förintelsen” skall inte förstås så att dessa initiativ enbart hade att göra med konst som stulits
från judar. Under perioden ifråga utsattes stora mängder individer och grupper i hela Europa för sådana stölder
som utfördes av en rad olika slags gärningsmän.
4
Det ryska parlamentet ändrade lagen om kulturtillgångar år 2000.
5
En resolution från Bundesrat om lagen om modernisering av obligationsrätten (Gesetz sur Modernisierung des
Schuldrechts) bekräftade åter Berlinförklaringen och klargjorde att den senaste lagstiftningen inte var avsedd att
ändra tysk rätt för att avvisa rättsanspråk i samband med stulna konstföremål (hösten 2001).
1
2
PE 332.566
Delvis extern översättning
SV
8/11
RR\514784SV.doc
skadestånd och egendomsrätten, t.ex. preskriptionstider, och inrättandet av parlamentariska
kommissioner för att undersöka denna fråga.
På gemenskapsnivå behandlades frågan om återlämnande av kulturföremål som olagligen
förts bort från en medlemsstats territorium i direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993.
Direktivet syftar till att införa samarbete mellan medlemsstaterna och åstadkomma ömsesidigt
erkännande av de relevanta nationella lagarna när det gäller nationella kulturskatter. Det
skapade emellertid inte ett enhetligt regelverk för enskilda rättsanspråk, vilka fortfarande är
beroende av ytterst varierande nationella rättsliga krav. Parlamentet har senare antagit två
resolutioner om stulna kulturföremål, en år 19951 om återlämnande av stulen egendom till det
judiska folket och den andra om återlämnande av egendom tillhörig offer för Förintelsen, år
19982. Europeiska unionen har alltså med rätta vidtagit åtgärder för att erkänna konststölderna
mellan 1933 och 1945 som ett historiskt faktum, men har ännu inte infört ett heltäckande
regelverk för att lösa återstående rättsliga problem i samband med stulen konst, vilka påverkar
den fria rörligheten för alla konstföremål på den inre marknaden.
Behovet av att EU reagerar på ett europeiskt rättsligt problem
Rättsläget på detta område är för närvarande mycket oklart, varför museer, konsthandlare,
liksom brottsoffer och deras arvingar har varit ur stånd att återfå stulna föremål eller
komplettera proveniensen för konstverk i deras ägo. De rättssökande möter en förvirrande
mängd rättsliga problem, som i många fall orsakas av var den stulna egendomen råkar
påträffas. Tillgången till uppgifter varierar från land till land, liksom även rättsreglerna om
sådana grundläggande frågor som att bestämma tillämplig rätt, bevis för ägarskap, bedömning
av när ett rättsanspråk måste göras gällande och konsekvenserna av mellanliggande
överföring till påstått oskyldiga mellanhänder. Det behövs en rättslig och institutionell ram
som är mera rättvis mot de rättssökande, nuvarande innehavare och statsägda
icke-vinstdrivande enheter. Dessutom är detta i hög grad ett europeiskt problem som kräver
en europeisk lösning, och den kommande utvidgningen av Europeiska unionen gör denna
fråga ännu viktigare eftersom den direkt rör ett antal kandidatländer.
Cirka 170 rättsanspråk behandlas för närvarande vid domstolar i hela Europa, och även i
Ryssland. Alla möter samma rättsliga problem: fastställa ursprunget för ett kulturföremål,
bedöma hur man skall förklara den rättsliga luckan i ägarskap mellan 1933 och 1945,
bestämma vilken rättsordning som skall tillämpas, besluta om en köpare varit ”i god tro” och
om några preskriptionstider skall gälla etc. Dessutom leder skillnader mellan civilrätt och
”common law” i medlemsstaterna till olika resultat och orsakar ändlösa rättstvister och ett
rättsligt moras för de tidigare ägarna till kulturföremål och deras arvingar. En del av dessa
problem kan förefalla kulturella, men målet för en europeisk rättslig och institutionell ram för
stulna kulturföremål måste vara att hitta en rättslig lösning på ett avgjort rättsligt problem och
inte låta detta bli ett kulturellt problem.
Det råder inget tvivel om att detta är ett rättsligt problem. För det första var och förblir
totalitära regimers systematiska och diskriminerande egendomsstölder en allvarlig kränkning
av människans rätt till egendom, som den erkänns av Europadomstolen och
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Att besluta om hur man skall
1
2
EGT C 17, 22.1.1996.
EGT C 292, 21.9.1998.
RR\514784SV.doc
9/11
PE 332.566
Delvis extern översättning
SV
tillvarata rättigheterna för dem som drabbats av dessa kränkningar väcker definitivt rättsliga
frågor.
För det andra uppstår problemen i samband med sådant stöldgods ur lagkonflikter som
resulterar i olika behandling inom EU av rättssökande i samma belägenhet, beroende på var
deras egendom har hamnat.
För det tredje innebär hanteringen av frågor som rör stulna kulturföremål att man måste ta
ställning till rättsliga frågor i samband med offentlig internationell rätt, tillämpningen av olika
fördrag, internationell privaträtt, tillgång till information, egendomsrätt, bevisbörda och
preskriptionstider.
Sammanfattningsvis ställs det i fall som rör stulna kulturföremål i allmänhet följande frågor
som alla omfattas av olika rättsregler enligt medlemsstaternas lagar: 1) Hur fastställer man
ägarskap eller äganderätt och vilken tillgång till den nödvändiga informationen tillhandahålls
de rättssökande av medlemsstaterna? 2) När måste en begäran om återlämnande av egendom
framställas och vilken preskriptionstid skall gälla? 3) Vilka rättigheter, om några, har personer
som köpt stulna kulturföremål ”i god tro”? 4) Vilka anspråk kan göras gällande mot
professionella affärsmän, t.ex. konsthandlare som har köpt eller sålt stulna kulturföremål?
5) Om ett stulet kulturföremål återlämnas kan det då finnas begränsningar i ägarens möjlighet
att exportera det? De olika svaren på dessa frågor i medlemsstaterna gör det svårt att fastställa
äganderätten och hindrar kulturföremåls rörlighet på den inre marknaden.
Bedömning av möjliga initiativ från Europaparlamentet
Det nuvarande rättsreglerna om stulna kulturföremål är varken konsekventa eller
förutsägbara; de varken uppmuntrar till frivilliga eller framgångsrika tvistlösningar, skyddar
rättigheterna för de personer som försöker återfå stulen egendom eller uppfyller de mål i
internationell rätt som länderna ställde upp efter andra världskriget. För att få en uppfattning
om de frågor som väcks i samband med stulna kulturföremål genomförde Europaparlamentet
en utfrågning i mars 2003 för att både öka allmänhetens medvetenhet och undersöka om EU
kan bidra till att lösa problemen. För att bana väg för ett heltäckande europeiskt regelverk för
en rättvis lösning av tvister i samband med ägarskap till stulna kulturföremål
-
utvärderades ansträngningarna att genomföra de principer som fastställts vid
Washingtonkonferensen, i Europarådets resolution 1205 och vid Vilniusforumet,
-
granskades medlemsstaternas befintliga program för att identifiera och återlämna stulna
kulturföremål,
-
bedömdes befintliga eller planerade databaser över stulna kulturföremål och möjligheten
att utvidga offentliga databaser för att tillåta mera omfattande sökningar efter tillgångar i
samband med specifika verk och/eller rättsanspråk,
-
utvärderades EU:s lagar och andra författningar om tillgång till arkiv över a) kulturföremål,
b) exproprieringar, försäljning av tillgångar eller stöld under tiden för andra världskriget,
c) efterkrigsförteckningar över stulna föremål, föremål som återlämnats till
”ursprungslandet”, anspråk som registrerats och anspråk som avgjorts, d) register från
museer och konsthandlare över föremål som köpts eller sålts i Europa mellan 1933 och
1945. En nyckelfråga var avvägningen mellan respekten för individens privatliv och önskan
att garantera att se rättssökandes möjlighet att vidta åtgärder inte begränsas,
PE 332.566
Delvis extern översättning
SV
10/11
RR\514784SV.doc
-
utformades enhetliga normer för identifiering och hantering av stulna kulturföremål, även
sådana som har oklar proveniens,
-
utvärderades EU-bestämmelsernas nuvarande tillämpningsområde och europeiska fördrag
eller avtal om import/export och tullbestämmelser som kan ha ett samband med införandet
av enhetliga normer för identifiering och hantering av stulna kulturföremål,
-
granskades pågående ansträngningar att införa parallellt samarbete med myndigheterna i
Ryssland, Öst- och Centraleuropa och andra jurisdiktioner i samband med identifiering
och återlämnande av stulna kulturföremål,
-
bedömdes tillämpningen och utvecklingen av Luganokonventionen och nuvarande praxis i
fråga om användningen av konventionen för att verkställa domar som rör lös egendom
(eller kulturföremål),
-
diskuterades hur Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, stadgan om de
grundläggande mänskliga rättigheterna och den rättspraxis som har utvecklats vid
EG-domstolen och Europadomstolen kan användas i fråga om stulna kulturföremål.
Slutsatser
Utfrågningen visade i hög grad att det i dagsläget saknas rättssäkerhet, öppenhet och en
konsekvent hantering. Detta är en gränsöverskridande fråga som kräver en lösning över
gränserna.
Huvudsyftet med detta initiativ från Europaparlamentet är att föreslå att man skall utveckla
öppna system av rättsmedel, som bör ligga i linje med gällande principer i europeisk och
internationell rätt.
Europeiska unionen bör spela en ledande roll vid skapandet av en gränsöverskridande
samordningsmyndighet som ersätter det nuvarande systemet där dessa tvister behandlas en
och en i enlighet med nationell rätt.
För att kunna spela denna ledande roll bör Europeiska unionen införa ett enhetligt regelverk
för att lösa tvister i samband med identifiering, ägarskap och återlämnande av stulna
kulturföremål. För detta syfte är det brådskande att inrätta en central databas och att öppna
offentliga och privata arkiv.
Dessa åtgärder inte bara bidrar till en mera enhetlig och förutsägbar inre marknad för
konstverk utan gynnar också rättvisa och respekt för lag och ordning.
Det är till sist en moralisk och etisk fråga som brådskande kräver en moralisk och etisk lösning.
Vi behöver ett klart och konsekvent förhållningssätt som inte bara vilar på regler och rättsliga
principer utan också på principer som rättvisa och moral. Detta kan bara ske genom en
samordnande administrativ myndighet på europeisk nivå som ställer upp dessa gemensamma
regler. Gränsöverskridande problem kräver gränsöverskridande lösningar.
RR\514784SV.doc
11/11
PE 332.566
Delvis extern översättning
SV