Regeringsrätten
RÅ 1997 ref. 6
Målnummer:
2471-94
Avdelning:
2
Avgörandedatum:
1997-01-02
Rubrik:
Enligt lagen (1951:691) om viss lindring av skattskyldigheten för
den som icke tillhör svenska kyrkan gällde tidigare som
förutsättning för skattelindring att personen i fråga var
mantalsskriven här i riket för inkomståret.
Mantalsskrivningskravet har befunnits strida mot
Europakonventionen. Vid sådant förhållande har
konventionsbestämmelserna lagts till grund för avgörandet, dvs.
kravet på mantalsskrivning har inte upprätthållits.
Lagrum:
1 § lagen (1951:691) om viss lindring i skattskyldigheten för
den som icke tillhör svenska kyrkan
Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna
Artikel 14 i Europakonventionen i förening med artikel 1 i
tilläggsprotokoll nr 1
Rättsfall:
Europadomstolens avgörande den 23 oktober 1990
(17/1989/177/233, Darby case)
REFERAT
V.K. tillhörde inte svenska kyrkan och var inte mantalsskriven i Sverige för år
1984. Han ansågs vid debitering av församlingsskatt på grund av 1985 års
taxering inte vara berättigad till skattelindring enligt lagen (1951:691) om viss
lindring av skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan.
I besvär yrkade V.K. återbetalning av 70 procent av den församlingsskatt som
ingick i hans kommunalskatt, dvs. med 110 kr. V.K. yrkade även 16 procent
ränta på beloppet från och med den 1 januari 1986 till och med dagen för
utbetalningen. Slutligen yrkade V.K. återbetalning av lösen för utdrag ur
skattelängd med 60 kr. Till stöd för sin talan åberopade V.K. i huvudsak
följande: Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har i sitt
avgörande 17/1989/177/233 (s.k. Darby-case) fastställt att underlåtenheten
att tillämpa lagen 1951:691 om viss lindring i skattskyldigheten för den som
icke tillhör svenska kyrkan på person som beskattas i Sverige enbart med
motiveringen att vederbörande inte är mantalsskriven i Sverige, bryter mot
Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna (Article 14 of the
Convention taken together With Article 1 of Protocol No 1). Han ansåg på
följande grunder att man i hans skatteärende handlat just på detta sätt i strid
med konventionen om de mänskliga rättigheterna. Han var under åren 1984
och 1985 mantalsskriven i befolkningsregistret i Finland vilket innebar att han i
Finland inte tillhörde något religiöst samfund som hade rätt till skatteuppbörd.
Under ovannämnda år tillhörde han inte heller något sådant samfund i Sverige.
Det felaktiga skattebeslutet för hans del måste således ha grundat sig enbart
på det faktum att han vid denna tidpunkt inte var mantalsskriven i Sverige.
Han ansåg att skattemyndigheternas beslut kränkte även den inomstatliga
rätten i Sverige, eftersom bestämmelserna i den europeiska konventionen om
de mänskliga rättigheterna borde åtminstone såsom allmänna rättsprinciper
anses ingå däri. Han hänvisade till ett rättsfall NJA 1988 s. 572 enligt vilket en
svensk domstol kunde grunda sin tolkning även på avgöranden av domstolen
för de mänskliga rättigheterna.
Skattemyndigheten bestred bifall till besvären.
Länsrätten i Stockholms län (1993-02-18, ordförande Sjöström) yttrade: Målet
gäller nedsättning av församlingsskatt genom tillämpning av lagen om viss
lindring i skattskyldighet för den som inte tillhör Svenska Kyrkan (1951:691). Fråga är också om tillämpningen av Europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna i svensk rättstillämpning. - Enligt intern svensk lag, lagen om
skattelindring av församlingsskatten, kan V.K. inte erhålla någon skattelindring
eftersom han inte varit mantalsskriven i Sverige under ifrågavarande
beskattningsår. - Det framgår av det åberopade avgörandet i Darby-målet att
Europadomstolen fann att underlåtenhet att ge skattelindring enbart med
motiveringen att vederbörande inte är mantalsskriven innefattar ett brott mot
Europakonventionen. - De omständigheter som föreligger i det nu förevarande
målet gör att detta mål och Darby-målet synes mycket likartade. - I Sverige
tillämpas emellertid den så kallade transformationstekniken vilket innebär att
en av Sverige biträdd internationell överenskommelse inte gäller direkt för den
interna rättstillämpningen utan först sedan överenskommelsen kommit till
uttryck i en motsvarande svensk lag. Intill dess detta har skett är den
internationella överenskommelsen inte bindande för svenska domstolar. En
annan effekt av svensk ratificering är att ny lagstiftning inte får strida mot
någon konventionsbestämmelse. - Det missförhållande som tydliggjorts genom
Darbyfallet har - med verkan från beskattningsåret 1988 - föranlett att kravet
på mantalsskrivning som villkor för skattelindring bortfallit. Detta mål gäller
dock 1985 års skatt. Då lagändringen inte kan ges tillbakaverkande kraft kan
förstahandsyrkandet inte bifallas. - Vid denna utgång i målet faller även V.K:s
ränteyrkande. - Ersättning för kostnad för utdrag ur skattelängden bör i
enlighet med vad skattemyndigheten anfört inte medges. - Länsrätten lämnar
besvären utan bifall.
V.K. fullföljde sin talan. Han hemställde vidare att han skulle beviljas ersättning
för sin kostnader i målet.
Skattemyndigheten bestred bifall.
Kammarrätten i Stockholm (1994-04-18, Westling, Sundlöf, Elfström, referent)
som fann att V.K. inte kunde tillerkännas ersättning för kostnader i målet,
delade länsrättens bedömning och ändrade inte den överklagade domen.
I överklagande fullföljde V.K. sin talan. Till stöd härför anförde han i huvudsak.
Skattemyndigheternas argument att bestämmelserna i Europakonventionen
inte kunde till någon del bli inomstatligt bindande innan de genom
transformation gjorts till en del av den svenska rättsordningen var ogiltigt efter
det att Sverige tillträdde EES-avtalet och senast genom Sveriges EUmedlemsskap. Av EU-domstolens dom i fallet Wachauf (Hubert Wachauf v.
State, Case 5/88, CMLR 1991 s. 328) framgick klart att EU:s
grundrättighetsskydd kunde binda även nationella myndigheter och domstolar.
De i detta ärende relevanta människorättsspörsmålen (religionsfrihet och
egendomsskyddet) hörde klart till de grundrättigheter som EU erkänner. Det är
likaså uppenbart att ärendet på ett relevant sätt anslöt sig till EU:s
grundfriheter (arbetskraftens fria rörlighet och förbudet mot diskriminering).
Prövningstillstånd meddelades.
Riksskatteverket bestred bifall till besvären.
Regeringsrätten (1997-01-02, Brink, von Bahr, Baekkevold, Rundqvist) yttrade:
Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet gäller om V.K., som inte
tillhörde svenska kyrkan, vid debitering av församlingsskatt på grund av 1985
års taxering var berättigad till skattelindring enligt lagen (1951:691) om viss
lindring av skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan.
Enligt den i målet aktuella lydelsen av 1 § nämnda lag gällde som förutsättning
för skattelindring att personen i fråga var mantalsskriven här i riket för
inkomståret. V.K. var inte mantalsskriven i Sverige för 1984. Han har på grund
härav enligt underinstansernas avgöranden inte medgetts skattelindring. Fråga
uppkommer emellertid om rätt till sådan lindring ändå föreligger på grund av
bestämmelserna i den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen). Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
har sålunda enligt ett avgörande den 23 oktober 1990 (17/1989/177/233,
Darby case) funnit att underlåtenhet att i Sverige ge lindring av
församlingsskatt på den grunden att vederbörande inte varit mantalsskriven i
riket inneburit ett brott mot artikel 14 i Europa-konventionen i förening med
artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1.
Europakonventionen har genom lagen (1994:1219) om den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna inkorporerats i svensk rätt. Lagen trädde - utan
särskilda övergångsbestämmelser - i kraft den 1 januari 1995. Lagen är därför
tillämplig i Regeringsrätten i förevarande fall (jfr RÅ 1988 ref. 132 och RÅ 1996
ref. 57).
Av det anförda framgår att mantalsskrivningskravet i 1951 års lag strider mot
Europakonventionen och att konventionen numera gäller som svensk lag.
Konventionsbestämmelserna bör vid sådant förhållande läggas till grund för
avgörandet av den aktuella sakfrågan, dvs. kravet på mantalsskrivning skall
inte upprätthållas i förevarande fall. Det innebär att V.K. är berättigad till
skattelindring enligt 1951 års lag. Hans församlingsskatt på grund av 1985 års
taxering skall därför nedsättas till 30 procent av det för debiteringen bestämda
beloppet.
Skäl att bevilja ersättning för kostnader i målet föreligger inte.
V.K:s yrkande om ränta kan inte prövas av Regeringsrätten i förevarande
ordning. Talan i denna del skall därför avvisas.
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förordnar, med ändring av
kammarrättens dom, att V.K. skall påföras församlingsskatt på grund av 1985
års taxering efter endast 30 procent av det för debiteringen bestämda beloppet.
Såvitt avser frågan om ersättning för kostnader fastställer Regeringsrätten det
slut som kammarrättens dom innehåller.
Regeringsrätten avvisar V.K:s yrkande om ränta.
Föredraget 1996-12-10, föredragande Perttu, målnummer 2471--2472-1994
Sökord:
Skattelindring
Litteratur:
prop. 1986/87:45, s. 14-15; prop. 1993/94:117, s. 35-38, s. 53-54, 73-75;
1993/94:KU 24, s. 13-20; SOU 1993:40, Del B, s. 123-128.
