LEDARE
Kerstin Stenius
Perspektiv på prevention
Preventionstanken är ingen ny idé. Den har sina rötter i upplysningstidens tro på en manipulerbar framtid och är alltså flera
hundra år gammal. Att förebyggande insatser skulle vara särskilt
utmärkande för vår tid är en av de föreställningar som Ingrid Sahlin
ifrågasätter i sin artikel i detta nummer av NAT.
Prevention är inte heller i sig något gott. I dess namn har samhället kunnat kontrollera och utmönstra de svagaste. Ofta har man
gjort det med stöd i argument som vetenskapen erbjudit. I preventionens namn genomfördes bland annat steriliseringsprogrammen.
Preventionen kan ta sig en rad olika uttryck. På 1960- och
1970-talen styrdes den av tanken att man genom att bygga ett
tryggt och gott samhälle för alla barn och ungdomar kan förebygga
missbruk och andra sociala problem. På 1980-talet skulle framtida
problem förhindras genom att ungdomarna integrerades och gavs
delansvar i samhället. 1990-talets preventionspolitik tycks i sin tur
framförallt kännetecknas av en skärpning och koordinering av olika
slags kontrollåtgärder riktade mot dem som avviker.
Preventionen kan också tjäna som en dimridå, påpekar Sahlin.
Medan det idag satsas ganska stora resurser på det som kallas för
preventiva insatser, har nedrustningen av välfärdsstaten lett till vad
författaren kallar en ”inverterad prevention”. Ojämlikhet och segregering ökar. Skolor, dagvård och andra livsviktiga institutioner
för ungdomen hör till dem som drabbats hårdast av sparbetingen. Grundvalen i den förebyggande politik som byggdes upp för
20-30 år sedan vacklar. Sahlin skriver: ”Men eftersom diskursen
och forskningen om förebyggande arbete är intimt knuten till åtgärder som har ett förebyggande syfte saknas det incitament, resurser och t.o.m. en vokabulär för analys av den ”inverterade preventionen”, samtidigt som preventionsmodeller som inte anses
politiskt eller ekonomiskt genomförbara ”glöms” eller ”tystas”.”
NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT
VOL. 16, 1999 ( 4-5 )
227
*
Under milleniets sista höst talar välfärdsforskare
snarare om tilltagande mörker än om ljus framtidstro. Kanske det inte är någon tillfällighet att
historien om mannen som letar efter nyckeln i
lyktans sken, för att han ser bättre där, även om
han vet att nyckeln fallit på ett annat ställe, återfinns både i Sahlins artikel och i Ron Roizens
och Kaye Fillmores reflektioner över alkoholforskningens historia och framtid?
För såväl Sahlin som Roizen och Fillmore är
det klart att tillämpade socialvetenskaper, såsom
kriminologi och alkoholforskning, är särskilt beroende av forskningsfinansiärernas orientering.
Det är finansiärerna – hos oss tillsvidare oftast
politiker – som placerar ut lyktorna.
Beskrivningarna av preventionsforskningens
respektive alkoholforskningens historia tyder på
att de här vetenskaperna de senaste decennierna
kan ha knutits allt närmare till lokal, kanske
också kortsiktig, politisk handling. Forskningen
blir alltmer projekt- och allt mindre strukturorienterad. Preventionsforskningen behandlar det
som görs, inte det som inte görs, säger Sahlin,
och den har därför svårt att upprätthålla ett kritiskt helhetsperspektiv.
Den komplicerade relationen mellan forskning
och politik behandlades också på NAD:s symposium i Bergen i september (se Svanaug Fjærs
rapport i detta nummer). Att forskarsamfundet
riktar uppmärksamheten på den här relationen
kanske inte bara handlar om “alkoholforskningens kris”, som Roizen och Fillmore reflekterar
över, utan lika mycket om politikens kris?
*
De övriga bidragen i detta nummer spänner
över en rad olika teman. Mika Alavaikkos och
Esa Österbergs artikel behandlar de privata näringslivsintressenas agerande och inflytande på
finsk alkoholpolitik under 1990-talet. Det är
ett decennium då en rad liberaliseringar i finsk
alkoholpolitik gav ett ökat utrymme för privata
ekonomiska intressen inom såväl produktion
som handel med alkohol. Enligt författarna var
228
NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT
de privata näringsintressena relativt aktiva under
behandlingen av den nya alkohollagen, år 199495, men förvånande passiva såväl före som under de närmaste åren efter lagens ikrafttträdande. En institutionell förklaring är att de privata
alkoholintressen, som funnits under hela Alkos
historia, varit så beroende av monopolet och levt
i en så stabil situation att de inte hade hunnit
organisera sig inför de stora förändringarna.
Helene Bygholm Christensen behandlar, på
basis av en dansk studie av alkoholister och
deras makar, det psykiska välbefinnandet i familjer med en alkoholmissbrukare. Det finns
tillsvidare inte mycket forskning kring missbruk och familjedynamik. Bygholm Christensen fann att såväl missbrukarna som deras
makar hade många symptom på psykisk belastning. Familjeinteraktionen bedömdes som
adekvat i hela 40 % av familjerna, medan den
i knappt 60 % var präglad av kontrollorientering, otydlig kommunikation, fientlighet och
depression. En konfliktfylld familjeatmosfär
tycks vara särskilt påfrestande för missbrukarens maka/make.
Pauliina Seppälä introducerar läsarna i techno- eller ravekulturen och studerar bruket av
illegala droger i denna kultur. Analysen bygger på intervjuer och observationer, men också på en enkät som distribuerats på internet
och besvarats per e-post. Härmed introduceras en ny datainsamlingsmetod i NAT:s spalter. Enligt Sep­pälä är drogerna för ungdomarna
ett slags symboler med vars hjälp de skapar sin
egen identitet. Denna identitet är radikal – men
kan man kalla den samhällsomvälvande? På de
intervjuades lista över de viktigaste värdena i livet kom friheten först, följd av musik, känslor,
erfarenheter, självförverkligande och individualitet. I botten hamnade begrepp som vanlighet,
politik, lag, alkohol och samhälle. Pauliina Seppälä karakteriserar technokulturen som en slags
underjordisk elitism – man vill vara bättre och
annorlunda än “massan”, och lever i ständig
flykt undan hotet att också den egna subkulturen populariseras och kommersialiseras.
VOL. 16, 1999 ( 4-5 )
