En sång för livet
Värnamo
2006-10-29
Text: Rom 8:16
”Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.”
Dagens gudstjänst är en sånggudstjänst - en gudstjänst med sång. Sång är nog ett av de
uttryckssätt vi människor använder oss mest av. Antingen vi är musikaliska eller inte, så ger oss
sången och musiken möjlighet att kanalisera det vi bär på. Vaknar man och känner sig vemodig
en morgon kan man förstärka det med vemodig musik eller möta det med musik som lyfter. När
det går emot kan man falla in i moll men också höja lovets ljud. Ett exempel: Vår cykelsemester
på Gotland 1980. Kunde Paulus och Silas sjunga lovsång i fängelsets källare i Filippi (Apg 16)
kunde väl vi två, även om vi var dränkta som katter i ösregnet, sjunga under cykelsemestern.
Undret skedde i Filippi och det skedde på Gotland. För Paulus och Silas föll bojorna och
murarna öppnades till frihet. För Berit och mig välkomnade ett icke existerande vandrarhem sin
famn för två dyblöta och skrubbsåriga cyklister sin famn, och det långt innan detta för oss icke
existerande vandrarhem ens skulle ha öppnat. Lovsången öppnar vägar i livet. Lovsången öppnar
för Guds under i livet. Lovsången öppnar för Guds Andes närvaro i våra liv, för andens verk
inom oss.
I
Från disharmoni till harmoni
Ps 62:5 Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp. Att hitta ro och harmoni är något
människan strävar efter genom livet och så har hon gjort i alla tider. Vad beror det på? Är vi
födda oroliga, födda utan harmoni? Man kan undra och samtidigt; finns något mer rofyllt än det
lilla barnet som slumrar på moderns arm? Eller när en gammal människa fått somna in efter sista
andetaget och smärtans fåror rätats ut, där är fridfullt på något förunderligt sätt. Och ändå,
däremellan jagar vi efter friden, harmoni och ro i livet.
Kan det vara så att den gången Gud andades på oss i skapelsens morgon och gjorde oss till
levande varelser, 1 Mos 2:7, andades han in frid, harmoni och ro, ja själva livet? Kan det rent av
vara så att den stund människan vände honom ryggen andades hon ut själva livet? Kan det rentav
påverka genom generationer i mänskligheten så att också vi, du och jag, saknar själva harmonin i
livet och därför söker och trevar efter den? Eller som Predikaren i Gamla Testamentet uttrycker
det; ”jagar efter vind”? Ja, ni märker att jag staplar frågetecken på varandra, vad vi kan konstatera
är att människan i alla tider sökt, letat, trevat och stundom jagat den inre frid som tycks glida ifrån
oss allt eftersom livet pågår. Jag menar, ett litet rofyllt barn vid mammas bröst har vi väl alla varit.
Augustinus, en av kyrkofäderna, levde ett liv som vi klassiskt skulle beskrivit som sus och dus.
Han kom till tro, kom till ro, och levde sitt liv med Kristus i hjärtat.
Han myntade uttrycket: Vårt hjärta är oroligt i oss till dess det finner ro i dig, o Gud.
1
Där finns vår frid, vår ro och harmoni som människor, i Gud. Gud såg människans rastlöshet,
oro och disharmoni, han nöjde sig inte med att betrakta den och tänka; ”det kan ni gott ha som
vände mig ryggen”. Nej, Gud sände sin Son, Jesus Kristus, till oss för att ta vår skuld, vår synd.
Paulus skriver i Rom 3:23 att ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud.” Kan det vara
så att när människan andades ut Gud och vände honom ryggen blåste hon hans härlighet ur sitt
inre och harmoni ersattes med disharmoni? Ja då är synden inget annat än det som skiljer oss från
gemenskapen med Gud och delaktighet av hans härlighet. Då innebär det att den synd vi bär på
hindrar oss från friden och harmonin vi söker efter genom livet.
Jesus kom ”inte till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.”
Det var Guds tanke med att sända Jesus, att rädda världen. Bibelns mest kända vers, versen före
den nyss citerade, uttrycker det så här: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de
som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” Joh 3:16
II Från tystnad till duettsång
Finns det skillnad på tystnad och stillhet? Är skogen tyst eller råder där stillhet? När det susar i
trädkronorna, porlar i bäcken eller prasslar i löven, ja då upplever vi en slags mättad tystnad, en
levande stillhet. Men tyst är det inte. Friden som Gud vill återplantera inom oss är inte tyst i den
meningen att ett vakuum uppstår, den är mättad med liv. Harmoni innebär inte att vi töms på
ljud och känslor. Tvärtom! Guds fullhet tar plats inom oss. Kanske skulle vi uttrycka det som att
Guds härlighet kommer åter och ljuder inom oss. När stillhetens liv breder ut sig inom oss flyr
tomhetens vakuum och ersätts med Guds närvaro.
I Joh 20 möter Jesus en skara oroliga lärjungar, de var fyllda av rädsla och vånda. Friden var långt
borta. oron var på ett sätt befogad, deras Herre hade dödats på ett kors och frågan som hängde i
luften var – vad skall nu hända med oss? Mitt i deras oro och ängslan stod Jesus, uppstånden
igen, mitt ibland dem och säger: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." Sedan
andades han på dem och sade: "Ta emot helig ande”. Joh 20:21b-22
Vi ser att cirkeln på ett sätt är sluten, människan andades ut Gud ur sina liv och vände honom
ryggen en gång. Nu vänder sig Gud genom Kristus till människan och andas in liv genom helig
Ande i henne igen.
Åter till sången och versen vi inledde med. Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är
Guds barn. Rom 8:16 När Frank Mangs beskriver vad som händer när en människa blir frälst,
räddad, då talar han om att Guds ande och min ande sjunger duett. Dvs, synd och skuld, det som
skiljde Gud och människa åt, det som skapade disharmoni och avstånd, är sonat genom Jesus
Kristus. Guds härlighet tar på nytt sin boning i oss. Vi får del av det liv vi jagat efter under alla år
och Anden tar sin boning inom oss.
2
Guds ande och min ande sjunger duett. Och sångens tema är att vi åter är tillsammans. Det som
dragit oss isär under årens lopp är glömt och förlåtet. Vi kan börja sjunga duett, jag behöver inte
bevisa mig själv genom egna alster. Gud är med mig, ja rentav bekänner sig till mig när hans ande
vittnar om att jag är hans.
Kanske kung David i psalm 40 tydligast uttrycker det hela. Efter ett fatalt misstag hittar han
förlåtelsen och gemenskapen med Gud igen.
”Länge väntade jag på Herren, och han böjde sig ner till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur
fördärvets grop, ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga. Han lade en
ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud. Många skall se det och bäva och sätta sin lit till Herren.” Ps
40:1-3
Oron hade tärt kung David, disharmonin var total, men han vände sig till Herren. Han inväntade
Gud och han fick uppleva vändningen.
”En sång för livet”, är titeln på en av Frank Mangs böcker. Livet med Gud är harmoni och
duetter med honom genom livet. Lovsången stannar inte vid en vackert framförd sång, den är
själva livet inom oss. Så låt oss, du och jag, öppna oss för det liv som bara Gud kan ge oss. Tack
vare det Kristus gjort på Golgata, porlande liv inom oss.
Tänk att Gud ser vår disharmoni, oro och längtan efter frid. Tänk att han vill möta den. Så varför
inte gå honom till mötes? Och låta honom fylla oss med sången som vittnar om att vi är hans
barn. Då kommer det att klinga skönsång inom oss, oavsett om vi är musikaliska eller ej.
Lovsången porlar och inte en gnagande känsla av oro. Likt Augustinus sa; Våra hjärtan är oroliga i
oss till dess de finner ro i dig, o Gud.
Vi ber i lovsången Bara i Dig
Bara i Dig har min själ sin ro, bara i Dig min Gud
Från honom kommer mitt hopp, bara han min klippa
min frälsning och min borg, jag skall inte vackla.
Kjell Larsson
3
