Tryckta rapporter från Arkeologikonsult AB, nr 15

Tryckta rapporter från Arkeologikonsult AB, nr 15
Slutundersökningsrapport
Bastubacken
ett gravfält från äldre romersk järnålder
Raä 73, Tortuna sn, Västmanland
Redaktör
Jonas Wikborg
Av
Yvonne Eklund, Annika Ericsson, Tarja Formisto, Anna-Lena Hallgren, Monika Jansson, Maria
Jacobson, Ingela Kishonti, Katarina Lindau, Scott McCracken, Nicholas Nilsson, Synnöve Reisborg,
Gunnar Sundelin, Fredrik Svanberg, Jonas Wikborg
Omslagsbild: Skelettgrav 115 på Bastubacken. Foto: Jonas Wikborg
Kartorna på sidorna 11, 14 , 20 och 238 är publicerade med tillstånd från Lantmäteriverket.
Allmänt kartmaterial: ©Lantmäteriverket Gävle 2007. Medgivande I 2007/2184.
Arkeologikonsult AB
ISSN: 0284-9275
Redigering av text och layout: Katarina Lindau
Kartor: Oscar Törnqvist och Julijana Radakovits
Foto och bildbearbetning: Totte Fors
Tryckt av Wikströms, Uppsala 1996
Tryckta rapporter från Arkeologikonsult AB, nr 15
Slutundersökningsrapport
Bastubacken
ett gravfält från äldre romersk järnålder
Raä 73, Tortuna sn, Västmanland
Redaktör
Jonas Wikborg
Av
Yvonne Eklund, Annika Ericsson, Tarja Formisto, Anna-Lena Hallgren, Monika Jansson, Maria
Jacobson, Ingela Kishonti, Katarina Lindau, Scott McCracken, Nicholas Nilsson, Synnöve Reisborg,
Gunnar Sundelin, Fredrik Svanberg, Jonas Wikborg
Innehållsförteckning
FÖRORD
1.
9
INLEDNING Av Jonas Wikborg
Topografi och fornlämningar i området Av Jonas Wikborg
Muntlig tradition Av Jonas Wikborg
Ortnamn Av Yvonne Eklund
Markanvändande i området under historisk tid Av Elisabeth Gräslund Berg 18
Inledande undersökningar Av Jonas Wikborg 22
12
15
17
18
2.
SLUTUNDERSÖKNINGEN
24
24
27
27
32
3.
GRAVFÄLTET
Brandgravarna på Bastubacken Av Anna-Lena Hallgren
37
3.1
3.2
3.3
3.4
3.5
Undersökningsmetodik Av Jonas Wikborg
Osteologiska analyser i fält Av Scott McCracken
Fosfatkartering av skelettgravar i Bastubacken Av Ulrika Franzén och Johan Olofsson
Geofysiska undersökningar Av Scott McCracken
Gravskick och gravformer i Mälardalen under romersk järnålder
Gravform
Gravskick
Dubbelbegravningar
Skadade brandgravar
Gravgåvor
Sociala variationer på gravfältet
Djurben i brandgravarna
Brandgravskick kontra skelettgravskick
Skelettgravarna på Bastubacken Av Jonas Wikborg
Inre konstruktioner
Skelettens orientering och läge i gravarna
Parvist liggande skelettgravar
Gravgåvor i skelettgravarna
Horisontell stratigrafi på gravfältet
Skelettgravarnas kronologiska förhållande till brandgravarna
Sociala skillnader
Den äldre järnålderns skelettgravar
Den äldre järnålderns skelettgravskick i Norden
Den äldre järnålderns skelettgravar i Mälarområdet
Skelettgravar i Mälardalen under äldre järnålder - en analys av 212 skelettgravar
Sammanfattning av det genomgångna skelettgravsmaterialet
Osteologisk analys Av Tarja Formisto
Inledning
Metod
Resultat och diskussion
Sammanfattning
Gravmarkeringar ovan mark Av Jonas Wikborg
Gravar på Bastubacken med markering ovan mark
Barngravarna på Bastubacken Av Yvonne Eklund
Bastubacken
Barn på andra gravfält
Siffror får liv
2
37
38
39
29
42
43
43
45
46
47
50
50
53
53
54
55
56
57
57
58
59
60
68
84
84
84
86
90
92
92
95
95
98
102
3.6
Plundrade gravar Av Nicholas Nilsson
101
104
110
111
Källkritik
Sammanfattning
Gravplundring Av Jonas Wikborg
4.
4.1
FYNDEN I GRAVARNA
Smycken och dräkttillbehör av metall Av Annika Ericsson
KRONOLOGI OCH HORISONTELL STRATIGRAFI
113
113
116
116
117
118
118
122
127
127
128
128
128
131
133
135
142
143
146
146
152
153
153
156
158
158
159
160
161
163
163
163
168
168
168
170
170
172
176
176
177
178
184
Av Annika Ericsson, Anna-Lena Hallgren och Jonas Wikborg
Gravfältets användningstid och framväxt
Typologiska dateringar
185
185
4.4
Fibulor
Armringar
Fingerringar och tåringar
Silverplatta
Nålhus, nålfragment
Söljor och rembeslag
Pärlor Av Annika Ericsson
Kammar och bennålar Av Annika Ericsson
Bennålar
Bennålar på Bastubacken
Kammar på Bastubacken
Mans- eller kvinnogravar?
Tillverkningsort
Datering
Kammarnas roll i livet och döden
Ornerat benfragment
Klädedräkten Av Yvonne Eklund
4.5
Sporrar, vapen och vapengravar på Bastubacken Av Jonas Wikborg
4.2
4.3
4.6
4.7
4.8
4.9
5.
113
Beskrivningar och dateringar
Sammanfattning
Harts Av Fredrik Svanberg
Fynden på Bastubacken
Harts i allmänhet, en kortfattad forskningshistorik
Svepkärl
En jämförelse med andra äldre järnåldersgravfält
Funktion
Harts som boplatsfynd
Ett experiment
Knivar Av Fredrik Svanberg
Fyndmaterialet från Bastubacken
En kort jämförelse med andra gravfält
Keramik Av Ingela Kishonti
Keramikfynd på Bastubacken
Kärlformer
Magring av keramik
Funktion
Gotlandskrukor
Stenartefakter Av Gunnar Sundelin
Knackstenar och löpare
Knackstenar i gravar
Skålgropsstenen i skelettgrav A25
3
Könsbedömningar
Ålders- och könsgrupperingar samt sociala skillnader på gravfältet
6.
7.
7.1
7.2
7.3
BASTUBACKEN - ETT GRAVFÄLT I VÄSTMANLAND FRÅN ROMERSK JÄRNÅLDER
190
Av Jonas Wikborg
Gravfältets storlek och järnåldersbygden i området
Gravfältets användningstid
En populationsberäkning
Boplatser från äldre järnålder i närområdet
Sammanfattning
190
191
191
196
197
GRAVFÄLTET I ETT STÖRRE PERSPEKTIV ROMERSK JÄRNÅLDER I VÄSTMANLAND
Bygd och folk i Västmanland under romersk järnålder Av Jonas Wikborg
Gravar från romersk järnålder i Västmanland
Undersökta boplatser från järnålder i Västmanland
Kulturlandskapet i sydöstra Västmanland under äldre järnålder
Populationsstorlek och bebyggelsestruktur under äldre järnålder
Makt och organisation Av Jonas Wikborg
Religiös-, politisk- och militär makt
Labyrinter - centrala kultplatser
Romersk import i Västmanland
Germansk import av romerska produkter
Romerska mynt
Guldfynd från romersk järnålder i Mälarområdet
Militär organisation
Vapen och vapengravar Av Jonas Wikborg
Vapengravar i Mälardalen under äldre järnålder
Sporrar
Vem begravdes med vapen?
Vad representerar vapengravarna?
Vapnens symbolvärde
Stridsteknik
Den äldre romerska järnålderns ryttare i Västmanland
7.4
Lundboaberg, Tortuna och den territoriella indelningen Av Yvonne Eklund
7.5
Tortuna
En översikt över Tunaforskningen
Tuna och hundaret - ursprung och ålder
Tunaorternas funktion
Tortuna i landskapet
Gravfältet på Bastubacken
Sammanfattning Av Jonas Wikborg
8.
8.1
188
189
ÖVRIGA FÖRHISTORISKA SAMT HISTORISKA LÄMNINGAR
Boplatslämningarna Av Nicholas Nilsson
Topografi
Boplatsresterna
Föremål funna i anslutning till boplatslämningarna
Undersökta boplatser i området samt boplatslägen
Boplatslämningar på gravfält
Bastubackenboplatsen under den yngre järnåldern
Sammanfattning
4
198
198
198
199
199
200
202
202
202
203
205
208
208
209
213
213
214
216
217
218
218
219
221
221
222
222
224
225
228
230
231
231
231
231
235
236
237
239
239
8.2
Gropar med rester av metallbearbetning Av Synnöve Reisborg
Recenta störningar samt lösfynd i undersökningsområdet
240
240
242
243
Av Annika Ericsson, Ingela Kishonti, Gunnar Sundelin och Jonas Wikborg
Anläggningar
Icke tillvaratagna recenta fynd
Lösfynd från undersökningområdet
Sammanfattning
243
244
244
249
Fynd och dateringar
Slutsats
8.3
9.
14
C - ANALYSER Av Jonas Wikborg
250
250
250
Metod
Sammanfattning
10. SAMMANFATTNING
11. ENGLISH
Av Jonas Wikborg
256
SUMMARY By Scott McCracken
259
Bastubacken - a cemetery from the early Roman Iron Age in Central Sweden
12. REFERENSER
264
13. TEKNISKA OCH ADMINISTRATIVA UPPGIFTER
275
FIGURER
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10-11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
36
37
Utdrag ur topografiska kartan
Flygbild över gravfältet
Tortuna kyrka vid mitten av 1700-talet
Utdrag ur ekonomiska kartan
Foto av undersökningsområdet sett från söder
Runsten, Raä 39
Runsten, Raä 50
Äldre lantmäterikarta: Vändle
Historiskt kartöverlägg över Vändle
Äldre lantmäterikartor över Vändle
Fosfatkarta på flygfoto
Maskinavbaning
Skelettgrav A35 under utgrävning
Omgruppering av skylift
Lodfotografering av A139
Vattensållning
Skyfall
Sol- och regnskydd från förundersökningen
Sol- och regnskydd från slutundersökningen
Spridningskartor visande resultaten av fosfatkarteringen
Geofysiska undersökningar
Karta över de undersökta gravarna
Lodfoto av A181
Rekonstruktion av stenpackningen i A245
Lodfoto av A123 med fotspår
"Med ena foten i graven" närbild av fotspåret i A123
Planritning av A153/217
Diagram över anläggningarnas topp- och bottenmått
Schematisk bild över gravgåvornas placering i brandgravarna
Diagram över skelett- respektive brandgravarnas "poäng"
Karta över gravar med obrända djurben
Diagram över brandgravarnas "poäng"
Diagram över den romerska importens fördelning mellan de båda gravskicken
Lodfoto av A242
Lodfoto av A115
Lodfoto av A216 efter framrensning
5
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
48
49
50
51
52
53
54
55
56
57
58
59
60
61
62
63
64
65
66
67
68
69
70
71
72
73
74
75
76
77
78
79
80
81
82
83
84-91
92
93
94
95
96
97
98
99
100
101
102
103
104
105
106
107
108
109
110
111
Lodfoto av A216 i skelettnivå
Skelettgrav A9 under utgrävning
Tre välformade lockstenar från skelettgrav A238
Lodfoto av A26
Lodfoto av A5 efter framrensning
Lodfoto av A5 i skelettnivå
Lodfoto av A139
Långprofil från skelettgrav A209
Långprofil från skelettgrav A218
Lodfoto av A45 med den stensatta bottnen synlig
Lodfoto av A45 efter framrensning
Skelettgravarnas orientering
Lodfoto av A238 och A239 efter framrensning
Lodfoto av A238 och A239 i skelettnivå
Lodfoto av A225
Lodfoto av A153
Lodfoto av A218
Planer och profil av skelettgrav från prästgården i Badelunda sn
Plan och profil av skelettgravar från Fors, Tortuna sn
Långprofil och tvärprofil från grav A53 på Lundbackengravfältet
Medeltida träkista från Skara domkyrka
Liten ekkista med brända ben från Viarp, Skåne
Schema över tändernas frambrott och utveckling under olika åldrar
Könsspecifika delar av skelettet
Femur med mått nr 18 utmärkt
Djurben påträffade i skelettgravar
Djurben påträffade i brandgravar
Flygfoto över de tre registrerade runda stensättningarna Raä 73
Profilritning av grav G-XV i Ersta och grav 26 i Bastubacken
Plan- och profilritning av A161
Äggformad sten F579 i A202
Utbredningen av gravar på Bastubacken
Lodfoto av A236
Lodfoto av A222
Lodfoto samt rekonstruktion av A211
Planritning av A5, A35, A45, A139 och A252 efter framrensning
Planritning av A5, A35, A45, A139 och A252 i skelettnivå
Foto av A139 med den intryckta kiststenen
Illustration av i rapporten använda kronologiska system
Fibulor från Bastubacken
Fingerring, tåring samt armringar
Armring F490 in situ
Fram- och baksida av en rund silverplatta (F44)
Nålhus av brons, F28
Nål av järn, F519
Bältesöljor
Pärlor
Bennål F10 och F315
Kammar påträffade i brandgravar
Kammar påträffade i skelettgravar
Spridningskarta över kamfynden på Bastubacken
Daterande element på kammar
Kam av vidjor från Schweiz
Rekonstruktion av kvinnodräkten i A25
Germansk mansdräkt
Rekonstruktion av bennål som hårnål
Rekonstruktionsförslag av bennål som dräktnål
Rekonstruktioner av bältena i A25
Lodfoto av A7 med ett eneggat svärd
Eneggat svärd F61
Rekonstruktion av svärd F61
Eneggat svärd F540
Rekonstruktion av F540
Lansspets F55
Lansspets F56
Sköldbuckelfragment F108
Rekonstruktion av sköldbuckelfragment F108
6
112
113
114
115
116
117
118-119
120
121
122
123
124-126
127
128
129
130
131
132
133
134
135
136
137
138
139
140
141
142
143
144
145
146
147
148
149
150
151
152
153
154
155
156
157
158
159
160
161
162
163
164
165
166
167
168
169
170
171
172
173
174
175
176
177
178
179
180
181
Sporrar
Granlunds indelning av A- och B-kärl
Del av F33 med stygnavtryck
De hartstätade kärlens placering i skelettgravar på Bastubacken
De hartstätade kärlens placering i skelettgravar på olika gravfält
Rekonstruerat hartstätat kärl
Hartstätningsringar
Knivar
Botten- och mynningsbitar av keramik
Rekonstruktion av gravurna
Skev gotlandskruka från Gotland
Gotlandskrukan påträffad i grav A25
Knackstenar
Skålgropsstenen från grav A25
Översiktskarta över gravfältet
Detaljerad topografisk karta över undersökningsområdet
Översiktsbild över undersökningsområdet från öster
Antalet individer samt fördelningen mellan brand- och skelettgravar de båda höjderna emellan
Schematisk bild av boplats med inägor och utmark
Karta över Bastubackens närområde
Karta med hypotetisk utbredning av järnåldersbygden
De fyra förhistoriska labyrinterna utmed Mälarens norra strand
Romersk import i Mälarområdet
Spridningskarta över romersk import i Mälarområdet
Apollo Grannusvasen
Romerka denarer i Mälarområdet
Spridningskarta över romerska mynt i Mälarområdet
Guldfynd i Mälarområdet
Spridningskarta över guldfynd i Mälarområdet
Plan över Skovsta skans
Rekonstruktion av båt av Hjortspringstyp
Hällristning "tre män i en båt"
Folkvandringstida bildsten
Hjortspringsbåten
Rekonstruktion av Nydamskeppet
Rekonstruktion av Slusegårdbåt, typ 1
Spridningskarta över den äldre järnålderns vapengravar i Mälardalen
Diagram över järnålderns vapengravar i Mälardalen
Rekonstruktion av mannen i A7 till häst
Rekonstruktion av krigare från en vapengrav i Uppland
Ryttarstrid från hällristning i Tanums sn
Karta över Västmanland med dess städer, kyrksocknar och medeltida häradsindelning
Lundboaberg eller "Tingshällarna" vid Tortuna kyrka
Det yttre murverket på Lundboaberg
Tunaorternas utbredning i Västmanland
Utbredningskarta över fornlämningslokaler med resta stenar i Västmanland
Germansk rådförsamling
Översikt över stolphål och härdar i undersökningsområdet samt områdesindelningen
Område A med stolphål
Område B med stolphål
Område C med stolphål
Jämförande konstruktioner
Område D med stolphål
Område E med stolphål
Brickfragment med nit
Gravfält och troliga bosättningsområden inom en omkrets av ca 2-2,5 km runt Bastubacken
Foto av A143
Järnfragment med nitar och en järnspik(?)
Föremål från A143
Cigarrformat rör av sintrad lera
Översiktskarta över UO med dräneringsdiken och recenta anläggningar
Vikingatida stridsyxa
Lansspets
Armborstpilspets
Malsten
Fragment från oval spännbuckla
Remsölja av järn
7
182
183
184
185
186
187
188
189
190-196
197
Remsölja av brons
Knivfragment
Pincett
Glaspärla
Broddar
Hästhov med brodd
Bryne
Samtliga 14C-dateringar i samma diagram
Sannolikhetskurvor för kalibrerade åldrar för respektive prov
Profil visande förhållnadet mellan brandgrav A184 och den befintliga banvallen.
Tabeller
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
48
Brandgravarnas fördelning mellan olika brandgravstyper på Bastubacken
Poängskala för gravarna
Brandgravar från Bastubacken i vilka ovrända djurben påträffades
Brandgravar från Bastubacken i vilka brända djurben påträffades
Antal brandgravar i vilka obrända djurben förekommer på några gravfält i Västmanland och Uppland
Skelettgravar i Västmanland under äldre järnålder
Badelunda kyrkogård
Badelunda prästgård
Sörby
Tuna
Ågrens backe
Åsen 192
Åsen 191 och 236
Tönsta
Äs
Rallstam Raä 16
Borgby 2:1
Fors
Bastubacken
Skelettgravar i Södermanland under äldre järnålder
Årsta gärde
Åby
Skelettgravar i Uppland under äldre järnålder
Barkarby
Gödåker
Lundbacken
Lundbacken II
Brillinge
Konstruktionsdetaljer i de genomgångna skelettgravarna
Olika föremålskategoriers förekomst i de genomgångna skelettgravarna
Ålder och kön på individer gravlagda i Bastubackens skelettgravar
Antal individer i varje undersökt brandgrav på Bastubacken samt individernas kön och ålder
Kammar påträffade på Bastubacken
Hartsfynden från Bastubacken
Hartsfynd i skelettgravarna
Hartsfynd i brandgravarna
Hartsfynd från tolv olika gravfält
Hartsfynden från de tolv gravfälten där hartsens funktion och typindelning lagts till
Knivar
Den totala keramikförekomsten på Bastubacken
Knackstenarnas form, material och övriga karaktärer
Skålgropsstenar funna i gravar från äldre järnålder - stenens utformning, datering
Skålgropsstenar funna i gravar från äldre järnålder - gravskick, gravtyp, placering
Gravgåvor påträffade i Bastubackens skelettgravar
Gravgåvor påträffade i Bastubackens brandgravar
Vapengravar från äldre järnålder i Mälardalen
Den äldre järnålderns sporrar i Mälardalen
Vedartsbestämningar samt 14C-dateringar
BILAGOR
1.
2.
3.
4.
5.
Översiktsplan och anläggningsbeskrivningar
Anläggnings- och fyndlistor
Uppskattning av kroppslängder på de undersökta skeletten
Fornlämningslista
Karta över hur brandgravarna på Bastubacken fördelade sig mellan olika brandgravstyper.
8
276
433
446
450
451
FÖRORD
av Jonas Wikborg
En utbredd föreställning är att järnålderns gravfält i Mälarområdet ligger på impediment och grusåsar.
Barkarbygravfältet, delundersökt1934, publicerat 1956, visade dock att det också i Mellansverige fanns större
gravfält av äldre järnålderskaraktär belägna på lerjordar. I samband med de arkeologiska undersökningarna för
Mälarbanan har Arkeologikonsult AB delundersökt ett större gravfält från romersk järnålder vid Bastubacken,
Tortuna sn i sydöstra Västmanland under sommaren 1994. Bara två år tidigare undersökte Arkeologikonsult AB
ett antal gravar från romersk järnålder vid Lundbacken, Tillinge sn i sydvästra Uppland. I båda fallen rör det sig
om tidigare okända gravar belägna på lerjordar. Gemensamt är också att de låg i anslutning till synliga gravar; på
Bastubacken vid tre större stensättningar som skonats vid senare tiders uppodling, på Lundbacken i anslutning
till ett antal gravar av äldre järnålderskaraktär på ett intilliggande impediment. Förhoppningsvis kommer det
arkeologiska sökarljuset, som hittills varit koncentrerat till impedimenten, vid framtida utredningar och förundersökningar också att svepa över dagens leråkrar, gärna intill impediment med registrerade gravar. Jag håller för
troligt att vi i framtiden kan få se en rejäl ökning av antalet gravfält från äldre järnålder belägna på lerjordar.
Den absoluta majoriteten av undersökta järnåldersgravfält i Mälarområdet tillhör den yngre järnåldern, varför
befolkningen ansetts vara väsentligt större under denna period än under den äldre järnåldern. De undersökta
gravfälten vid Lundbacken och Bastubacken visar dock att befolkningen under äldre järnålder varit talrikare än
man tidigare trott och tonar ned bilden av en explosionsartad befolkningstillväxt i Mälarområdet under yngre
järnålder.
I föreliggande rapport presenteras resultaten från både för- och slutundersökningarna av ett gravfält från äldre
romersk järnålder samt boplatslämningar från yngre järnålder på Bastubacken, Tortuna sn i Västmanland. I
rapporten presenteras gravarna och fynden i en separat del, boplatslämningarna i en andra, övriga historiska/
recenta anläggningar samt lösfynd i en tredje. I en fristående del sätts också gravfältet in i sitt sammanhang - den
äldre järnåldern i Västmanland.
Rapporten är tänkt att rikta sig till både arkeologer och en specialintresserad allmänhet. Intresset för utgrävningarna
var stort vilket bl a den välbesökta arkeologidagen den 28 augusti 1994 visade. Bastubacken besöktes dessutom
av skolklasser från den närbelägna Tortuna skola, Tortuna hembygdsförenings årliga utflykt medelst traktor och
hölass, studiebesök av en kvällskurs i kulturmiljövård, m fl samt ett antal ”spontana” privata besök på grävplatsen.
Fältpersonalen från Bastubackengrävningen samlad framför grävmaskinen en av de varma
sommardagarna 1994. Foto: Kent Ullgren.
9
Undersökningarna och rapportarbetet har krävt en stor arbetsinsats, ett arbete som har varit mycket stimulerande och spännande. Bastubackengruppen har utgjorts av flitiga, ambitiösa och disciplinerade medarbetare.
Arkeologer: Yvonne Eklund, Annika Ericsson, Anna-Lena Hallgren, Annika Hansson, Ingela Kishonti, John
Ljungkvist, Påvel Nicklasson, Nicholas Nilsson, Synnöve Reisborg, Emelie Schmidt, Eva Stenskiöld, Fredrik
Svanberg, Gunnar Sundelin och Kent Ullgren.
Osteologer: Maria Jacobson, Monika Jansson, Katarina Lindau.
Grävmaskinist: Peter Jönsson.
Praktikanter: Kristina Anfäldt, Johan Blidmo, Niklas Blidmo.
Tack för era fina insatser!
Vi vill också framföra ett tack till följande personer, vilka varit inkopplade på projektet:
Tarja Formisto, fil. Dr osteologi, Arkeologikonsult AB.
Ulrika Franzén och Johan Olofsson, laboratoriepersonal, Arkeologikonsult AB.
John Bucher, lantmätare, Arkeologikonsult AB
Julijana Radakovitz, Oskar Törnkvist, Katarina Lindau och Karin Virgin, rapportredaktion,
Arkeologikonsult AB
Roland Vändlegård, lantbrukare, Vändle gård, Tortuna sn.
Charlotte Björdal, Carola Bohm, Eva Christensson, Åsa Norlander, Ieva Ozola, konservatorer, RIK.
Krister Ström och Monika Looström, Västmanlands läns museum.
Rolf Andersson, Lars Mürdahl och Tommy Svensson, svenska metalldetektorföreningen.
Totte Fors, digital bildbehandling, Arkeologikonsult AB
Scott McCracken, projektledare
Jonas Wikborg, fältarbetsledare
10
11
Fig 1. Utdrag ur topografiska kartan Enköping 11H SV, där gravfältet Bastubacken är markerat med en pil. Skala 1:50 000.
1. INLEDNING
av Jonas Wikborg
A
rkeologikonsult AB har under perioden 1994 04 12 - 1994 09 09 slutundersökt delar av ett gravfält från
romersk järnålder samt boplatslämningar från yngre järnålder på fastigheten Vändle 1:9, Tortuna socken
i Västmanland. Undersökningen föranleddes av byggandet av den s k Mälarbanan, ett höghastighetsspår
mellan Stockholm och Örebro, norr om Mälaren. De undersökta gravarna var tidigare ej kända, men ligger i
anslutning till en redan känd gravgrupp; Raä 73, belägen 900 m sydost om Tortuna kyrka (fig 2). Det befintliga
spåret, Stockholm-Wästerås-Bergslagens järnväg (SWB), invigdes den 12/12 1876 (Sigurdsson 1979, s40) och
går, på sträckan mellan Enköping och Västerås, via Tillberga. Den nya sträckningen kommer att gå direkt från
Enköping till Västerås och skär den äldre på en flack höjdsträckning bara några meter norr om Raä 73, 150 m
sydväst om Vändle gård.
Totalt undersöktes ca 7900 m2, ett ca 400 m långt och 20 m brett område norr om den befintliga järnvägen.
Slutundersökningsområdet fastställdes efter en förundersökning utförd av Arkeologikonsult under perioden
1993 05 25 - 1993 07 20 (Artursson & Wikborg 1994). Kostnadsansvarig uppdragsgivare är MIAB - Mälarbanans
Intressenter AB.
Tortuna socken
”Uti denna Socken träffas åtskillige forntidsminnen, och man uppstiger sällan på någon backe, utan att beträda
en jord, som gömmer stoftet efter framgångna fäder” (Restadius 1844, s7).
Tortuna socken ligger en knapp mil nordöst om Västerås, strax öster om den drygt 25 mil långa Badelundaåsen,
vilken sträcker sig från Siljan i norr till Nyköping i söder. Västeråstrakten är rik på fornlämningar, den mest
kända är kanske den enorma Anundshögen, landets förmodligen största gravhög, med omkringliggande storhögar och skeppsättningar.
⇓N
Fig 2. Flygbild över gravfältet vid Bastubacken. Undersökningsområdet var beläget norr om järnvägen. Omedelbart söder
om järnvägen ligger den sedan tidigare registrerade gravgruppen Raä 73.
12
I ”Rannsakningar efter Antiquiteter”, den inventering av rikets fornlämningar som genomfördes under 1600talets senare hälft, nämns tre fornlämningar i Tortuna socken år 1682 (Ström 1974, s8f). Socknen har beskrivits
av den dåvarande kyrkoherden i socknen, Lars Restadius (1844), som 1844 skrev en kort sockenbeskrivning i
vilken han lämnar en del uppgifter av antikvariskt intresse. I Västmanlands fornminnesförenings årsbok V-VI
har fornforskaren och folklivsskildraren Herman Hofberg (1903) gjort en sammanställning av Tortuna sockens
fornlämningar. På senare tid har Krister Ström (1974), på uppdrag av Tortuna hembygdsförening, gjort en
nyare sammanställning över socknens fornlämningar. Socknen behandlas också i ”Beskrifning öfwer Wästmanland
Med sina Städer, Härader och Socknar” från 1754 (Grau 1754). Författaren, Olof Grau, var salpetersjudare från
Västerås. Under sina tjänsteresor fick han stor inblick i landskapets topografi och ekonomi, men även fornlämningar intresserade honom. Slutligen kan nämnas Rickard Dybecks ”Antikvariska utvandringar i Westmanland” och ”Minnesmärken i Westmanland”, publicerade i årgångarna 1843 och 1844 av ”Runa. Läsning för
fäderneslandet fornvänner”, vari bl a fornminnen i Tortuna beskrivs (Ström 1974).
Fig 3. Tortuna kyrka vid mitten av 1700-talet (ur: Grau 1754 s497).
Tortuna sockenkyrka med valv- och väggmålningar från 1500-talets början, anses vara uppförd omkring 1300
e Kr (fig 3). Under 1400-talets senare del välvdes den och 1826 byggdes tornet. I sakristians östra yttervägg finns
en vikingatida runsten, Raä 39, inmurad. Vid en bod strax väster om kyrkan står några så kallade ”ringarstenar”,
Raä 166, från 1800-talet. Dessa stenar stod ursprungligen resta på bestämda avstånd utmed vägarna som ledde
till kyrkan. Stenarna har inskriptionerna 1R, 3R eller 6R respektive 11/3RB eller 2RB. R står för riksdaler och
RB för riksdaler banco. Stenarna med de lägsta siffrorna stod närmast kyrkan. Vid begravningar fick de anhöriga
betala för att kyrkklockorna skulle ringa för begravningsföljet från den i förhand utvalda stenen och fram till
kyrkbacken (Ström 1992, s280).
På den nuvarande kyrkans plats har en föregångare av trä funnits; Det berättas att socknen fordom skall hafva varit
annex till Björksta och då endast haft ett litet träkapell hvaraf tecken ännu märkas på den plats som kallas gamla
kyrkogården, belägen bredvid nuvarande kyrkan. Omkring denna kyrkogård skall icke någon så kallad bogårdsmur
funnits, och de i Tortuna aflidne skola hafva blifvit begrafna i Björksta kyrkogård, dit det härifrån icke kan vara
mycket längre än 1/2 mil. Kapellet lär sedan blifvit alldeles öfvergivet och nedtaget, emedan en tjur jämte några
nötkreatur en gång stångat sig in i kapellet, hvilket lätt gått för sig , då, såsom nyss anmärkts, intet stängsel funnits
omkring det samma efter denna fatala händelse lära mässa och gudstjänst blifvit förbjudna att vidare hållas i kapellet,
och det tillägges, att socknen sedan (med anledning af nyss nämnda händelse) fått namnet Tjurtuna och hela häradet
Tjurbo härad. Denna mera löjliga än trovärdiga berättelse lämnas därhän” (Grau 1754, s497).
Grau nämner också att man från början avsett att uppföra kyrkan ett par hundra meter söder om den plats där
den slutligen byggdes och att de där liggande stenhögarna representerade oanvänt byggnadsmaterial vilket skulle
verifiera påståendet; ”Säkert är, att innan nuvarande kyrka uppbyggdes, hvilket anses hafva skett af godt folk utaf
indulgenter, har en gammal träkyrka funnits. Denna träkyrka stod på den plats öster om nuvarande kyrkogården,
som kallas gamla kyrkogården, där ännu tecken till dess grund märkes. Den nedrefs år 1320. Invånarna i socknen
hade då erhållit biskop Nicolai Hwits tillstånd att uppbygga en annan kyrka, hvilken de ärnat, efter vad som
berättas, sätta på Wändle äng ett litet stycke från ån, där ännu de i högar liggande stenar, som för den sakens skull
blifvit sammanförda, än idag vittna om denna avsikt. Någon kyrkobyggnad blev dock här ej verkställd för dess
(platsens) oroliga belägenhet, utan valdes i stället sedermera den, där kyrkan nu står” (Grau 1754, s498).
Med stor sannolikhet är Bastubacken, Raä 73, den plats ”på Wändle äng ett litet stycke från ån”, vilken tolkades
som rester efter ett äldre kyrkobygge. Gravöverbyggnader i form av stensättningar och resta stenar eller kanske
några stensträngar tillhörande en närbelägen boplats kan ha satt den folkliga fantasin i rörelse.
13
14
Fig 4. Utdrag ur ekonomiska kartan blad 117 30 med registrerade fornlämningar i närområdet. Skala 1:10 000.
Knappt 100 år senare nämner Lars Restadius (1844), kyrkoherde i Tortuna socknen, i sin sockenbeskrivning att
rester efter det gamla kapellet öster om nuvarande kyrkan såväl som rester efter det påbörjade kyrkobygget vid ån
fortfarande fanns kvar. Restadius (1844, s9) har fler detaljer att tillägga om kyrkobygget vid ån;”...då ett Tempel
här fordomdags skulle uppbyggas, nedrefs nattetid hvad som på dagen uppbyggdes; hvadan arbetet måste inställas och
kyrkobyggnaden fortsattes på det ställe, kyrkan nu står”. (Se även under "muntlig tradition" nedan.)
Topografi och fornlämningar i området
Äldre järnålder
Undersökningsområdet ligger i den sydligaste delen av
Tortuna socken, drygt 20 m ö h, på gränsen mot Björksta socken (fig 4). Alldeles söder om undersökningsområdet ringlar sig Lillån genom den postglaciala leran, österut på sin väg mot Sagån. Lillån utgör den
livsnerv i området kring vilken den större delen av den
uppodlade marken grupperar sig. Socknens södra del
kan betecknas som verklig fullåkersbygd och redan vid
1700-talets mitt klagas det över timmerbrist i Tortuna
sn (Grau 1754, s501). Olof Grau (1754, s497) berättar också att man i tjurbo härad bedrev boskapsskötsel
i större skala än i grannhäradena. Strax norr om Lillån
övergår den leriga slätten i bergig skogsbevuxen terräng med Järnbergs klack på nära 70 m ö h (fig 5).
Dagens kulturlandskap är till stor del format av laga
skiftet som i Tortuna sn genomfördes under perioden
1840-1860 (Sigurdsson 1979, s40). Socknen är rik på
fornlämningar från både sten-, brons-, och järnålder
(Ström 1974), det stora flertalet koncentrerade utmed
Lillån. (Fornlämningslista finns i bilaga 4.)
Stenålder
Socknens första stenåldersboplats, den gropkeramiska
Bollbackenboplatsen, undersöktes 1993. För övrigt
består socknens stenåldersfynd av ett 40-tal lösfynd vilka
framförallt utgörs av yxor (Ström 1974, s18ff).
Bronsålder
Socknens lösfynd från bronsålder uppgick sedan tidigare endast till fem, en bronsnål med skålformat huvud, en bronstutuli (bronsspänne), två bronsyxor och
en spjutspets av brons (Ström 1974, s22ff). Under säsongen 1994 hittades ytterligare en bronsyxa i socknen (Price (Red) under utgivning).
Tortuna socken är en av de skålgropstätaste i hela
Sverige. Socknens största skålgropslokal vid Dräggesta
gård uppvisar mer än 700 skålgropar. På tre tidigare
kända skålgropslokaler i socknen (Raä 79, Raä 72, Raä
233) har nyligen också några hällristningar påträffats.
Skepp, människor, fotsulor och djur finns representerade. Mest intressant är Raä 233 med två rektangulära
”ramfigurer” med rundade hörn. Denna figurtyp är
inte känd sedan tidigare i Mälardalen (Broström 1994,
s51).
15
I sin genomgång av fornlämningar i Tortuna sn räknar
Krister Ström (1974, s36) upp 29 gravfält i socknen.
Få sakkunniga undersökningar har företagits i socknen, men däremot föreligger ett stort antal lösfynd.
Alla närmare daterbara järnålderslösfynd gjorda i
Tortuna är från yngre järnålder, framförallt vikingatid.
Gravarna på Bastubacken är således, jämte de nyligen
undersökta gravarna på Bollbacken (Artursson (Red)
underutgivning), de första säkert daterade lämningarna från äldre järnålder som undersökts i socknen. Bollbackengravfältet delundersöktes 1993. Totalt undersöktes 28 brandgravar, de flesta daterade till den förromerska järnålderns senare hälft och tidig romersk järnålder. En grav daterades till vendeltid, vilket stämmer
bättre överens med de små gravhögar som finns omedelbart norr om det undersökta området på Bollbacken.
Resta stenar, en gravmarkering som brukar hänföras
till århundradena kring Kristi födelse (dock finns resta
stenar också under yngre järnålder), finns på några platser i socknen: 3 st vid ”Getkyrkan” Raä 99, 1 st vid
Raä 16, 11 st vid Raä 23, 1 st vid Raä 25, 1 stående
och en omkullfallen vid Raä 30, 2 st vid Raä 43, 1 st
vid Raä 45, 1 st vid Raä 90. Omkring 5 km sydsydväst
om Bastubacken, i grannsocknen Badelunda, ligger
Furbygravfältet, ett större gravfält av yngre bronsålder/äldre järnålderskaraktär.
Norr om Bastubacken finns 4 st registrerade stensträngar vilka indikerar boplatser från äldre järnålder
(se även spridningskarta över stensträngar, fig 134).
De närmaste, Raä 225 och Raä 42, ligger ca 500 meter norr om gravfältet på Bastubacken. Den bortersta,
Raä 177, ligger 900 meter från Bastubacken. Omkring
750 meter från Bastubacken ligger Raä 41, två parallella stensträngar vilka bildar en ca 100 meter lång
fägata.
Yngre järnålder
En större gravhög (Björksta sn, Raä 131) är belägen
intill ett gammalt vadställe, Vändle körvad, endast 500
m sydost om Raä 73. Omkring 2 km sydväst om Bastubacken finns ett gravfält med fem inventerade flacka
stensättningar (Raä 106). I anslutning till dessa påträffades bl a ett förgyllt reliefspänne och några för-
Fig 5. Undersökningsområdet sett från söder. I mitten Tortuna kyrka, norr därom övergår den odlade lerslätten i skogsbevuxet berg. Impedimentet
med de vita ensilagebalarna till vänster om kyrkan är Raä 73. Foto: Jonas Wikborg.
gyllda prydnadsknappar daterade till folkvandringstid.
Föremålen påträffades i samband med jordbruksarbete
1955 varför deras samband med den underliggande
graven är något oklart. Eventuellt skulle det kunna röra
sig om en skatt eller ett offer med anknytning till graven (Lamm 1983, s15ff).
gen sydsydost om Vester Råby” (Jansson 1964, s52). 1871
skriver Hofberg att den andra runstenen är försvunnen och ”ligger troligen i någon af de nya stenbroar,
som blifvit anlagda samtidigt med uppodlingen af
ängen i hvilken den sist beskrifna runstenen ännu
quarstår” (Hofberg 1903).
Tidigare vikingatida fynd har gjorts på bl a Vändle
gård (se ”Uppgifter om äldre fynd” nedan). Strax öster
om Bastubacken undersöktes ett antal brandgravar från
yngre järnålder under hösten 1994. Nedanför det impediment på vilket gravarna var belägna, påträffades
ett vikingatida långhus (Price & Wikborg (Red) under utgivning).
Kjellberg (1926) meddelar år 1926 att två resta stenar
en gång markerat bron. Stenen med runinskrift stod
då fortfarande på sin plats, den andra låg i dikeskanten
(Kjellberg 1926). Det förekommer att två runstenar
markerar en bro eller ett vad, t ex Saltängsstenarna vid
Kapellbäcken i Lundby socken (Jansson 1964, s24ff).
Vid Råby har bäckövergången markerats med två resta
stenar av vilka dock bara den ena har haft
runinskription varför den andra får betecknas som en
bautasten. Uppgiften att två runstenar skulle ha stått
på platsen är alltså oriktig. Vid runinskriftsinventeringen 1947 hade runstenen sjunkit ned i åkern, men
restes sommaren 1959 genom Riksantikvarieämbetets
försorg. Den bautasten som en gång i tiden stått rest
intill runstenen blev enligt muntlig uppgift på orten
”för ett trettiotal år sedan” inlagd i den nya landsvägsbron (Jansson 1964, s53). Runinskriptionen lyder:
”Holmsten lät resa minnesmärket efter Tidfrid, sin hustru, och efter sig själv” (Jansson 1964, s53.) Runstenen
har stått utmed vägen som leder till Anundshögen och
som förmodas ha ingått i den s k Eriksgatan.
I Tortuna sn finns tre runstenar varav den ena är en
förfalskning från 1700-talet. Den falska runstenen står
uppställd mot sakristians norra vägg och har en inskrift som omtalar klockaren och organisten i Tortuna
J H Åstrand (Jansson 1964, s51). Inmurad i sakristians östra vägg finns en skadad runsten, Raä 39, med
inskriften ”Ärnbjörn(?) lät resa stenen efter...ristade”
(Jansson 1964, s50) (fig 6). Stenen granskades redan
1639 av Bureus. Så småningom har tydligen runstenen
kalkats över då Dybeck i sin reseberättelse från år 1864
skriver att man i Tortuna kyrka nyligen funnit en runsten inmurad i östra väggen (Jansson 1964, s50).
Den tredje runstenen (Raä 50) står 1,5 km nordost
om undersökningsområdet, 10 meter söder om landsvägen Tortuna-Bred intill Larsbobäcken, 300 meter
nordväst om Kålsta gård (fig 7). Stenen omtalas första
gången år 1639 då den avbildades av J Rhezelius. Han
uppger att stenen stod vid en bro (Jansson 1964, s52)
På det geologiska kartbladet ”Enköping” finns två runstenar utmärkta söder om landsvägen vid Råby. Undersökningarna för kartbladet utfördes under åren 1859
och 1862 av O F Kugelberg som i sin beskrivning till
kartbladet skriver att ”tvenne runstenar finnas vid vä16
Västeråsområdet är rikt på fornlämningar från yngre
järnålder. Förutom den ovan nämnda Anundshögen
finns bl a också de rika kvinnogravarna från Tuna i
Badelunda (Nylén & Schönbeck 1994). Västmanlands
många och rikt utrustade vapengravar från yngre järnålder har uppmärksammats i en avhandling av H Simonsson (1969).
Omkring 500 meter nordväst om kyrkan finns en
fornborgsliknande lämning i form av ett stenvalls-
system. Platsen kallas Lundboaberg eller Tingshällarna då man långt fram i medeltiden lär ha hållit ting
på platsen. Dess ålder och ursprungliga funktion är
oklar (se kapitel 7.4).
Äldre uppgifter om fornlämningar och fynd
I Olof Graus Västmanlandsbeskrivning från 1754
nämns ett intressant fynd i området: ”Vid Åbacken i
Wändle äng hafva rester af stora urnor från forna grafwar påträffats” (Grau 1754). Förmodligen hör dessa
gravar till Bastubackengravfältet. Intressant i sammanhanget är uppgifterna om ett potatisland på 1844-1850
års karta. Detta är beläget mellan Raä 73 och ån (se fig
11). Kanske var det där de omnämnda urnorna hittades i samband med jordbruksarbete?
Med fynduppgiften: ”Funna vid odlingsarbete kring
urnor på Vendle”, finns ett antal vikingatida föremål
(SHM inv nr 12 612:1-8). Föremålssamlingen består
av en ornamenterad doppsko av brons till huggkniv,
bitar av skifferbryne, del av spännbuckla, en yxa med
starkt utsvängd egg samt sex st fragmentariska pilspetsar. I samlingen ingår också två spjutspetsar och
en svärdsknapp vilka dateras till sen medeltid. De vikingatida föremålen härrör uppenbarligen från gravar.
Fyndplatsen är dock svår att bestämma då det i närområdet finns ett flertal platser med gravar av järnålderskaraktär (Raä 35, Raä 42, Raä 45, Raä 66, Raä
74, Raä 130 och Raä 131). (Se också fig 10 och 11)
Muntlig tradition
Än idag lever den muntliga traditionen, åtminstone
bland de äldre sockeninvånarna, om att det en gång i
tiden påbörjats ett kyrkobygge på Bastubacken. Följande version är hämtad från Raä:s fornminnesinventering:” En gång tänkte man bygga Tortuna kyrka på denna
plats. Det ville dock inte alla i socknen, så när därför en
del började bygga kyrkan, så rev motståndarna ner det
byggda om natten. Man avgjorde sedan tvisten på så sätt
att en oxe spändes för ett stenblock och fick gå vart den
ville. Där han sedan stannade, skulle kyrkan byggas. På
så sätt fick man platsen för nuvarande kyrkan. Men Bastubacken är fortfarande full av sten som man släpat dit”.
Sägnen har tidigare upptecknats av både Olof Grau
(1754) och Lars Restadius (1844) (se ovan).
Som kuriosa för denna skålgropsrika bygd kan nämnas att Restadius berättar följande: ”Om någon lider
av värk med svullnad, så måste Elfquarnen smörjas.
Detta tillgår sålunda: den kloka gumman får ett isterstycke, hvarmed hon smörjer en Elfquarn, alltid på en
Thorsdagsafton. Med samma isterstycke smörjes sedan den lidande kroppsdelen. Smörjningen måste förnyas 3 Thorsdags quällar på rad, och om händelsen
kan hållas hemlig, så kan en önskad verkan så mycket
snarare påräknas” (Restadius 1844).
Fig 7. Runsten Raä 50, vid landsvägen mellan Tortuna
och Bred. Foto: Jonas Wikborg
Fig 6. Runsten, Raä 39, inmurad i Tortuna kyrkas sakristia
östra vägg. Foto: Jonas Wikborg.
17
Ortnamn
Namnet på gravfältet, Bastubacken, verkar vara av yngre
datum utan någon äldre etymologisk betydelse, medan
gårdsnamnet Vändle har ett medeltida omnämnande i
form av Vændil; ett ord som kan anses beteckna den
krök som Lillån tar utmed ägorna. Mest intressant i
samband med det undersökta gravfältet är ändå själva
sockennamnet Tortuna, då både dess för- och efterled
är av mycket ålderdomlig karaktär. Tuna-namnet tillhör en ortnamnskategori som p g a sin språkliga form
och sin placering i kulturlandskapet, har lockat till sig
en uppsjö av olika tolkningar. Åsikterna har ibland gått
kraftigt isär, speciellt när det har rört sig om tunabegreppets ålder och ursprung.
Gällande dateringen av tuna-namnen finns det en del
indicier som tyder på att de går tillbaka ända till romersk järnålder. De forskare som ansluter sig till denna
teori står dock i minoritet. Flertalet stödjer istället åsikten om att namnet har sitt ursprung i det vikingatida
samhällsystemet. I samband med Tortuna finns det
ändå vissa förhållanden som skulle kunna tala för en
placering av tuna till romersk järnålder, och då gravfältet på Bastubacken är samtida med en sådan eventuell datering får detta en stor betydelse för hur man
ska uppfatta de där gravlagda människornas bygd och
samhälle (se kapitel 7.4).
Markanvändning i
området under historisk tid
av Elisabeth Gräslund Berg
Vändle ligger i dalgången kring Lillån, där öppna marker omgärdas av skog i norr och söder. Dalgången ligger mitt i den centrala slättbygden norr om Mälaren,
där odlingen har en lång historia. Här finns bl a ett
stort antal stensträngar, som utgör rester efter förhistoriska hägnader och visar på ett tidigt organiserat
markutnyttjande i området (se kapitel 6).
Medeltida omnämnanden av Vändle
Det äldsta omnämnande av Vändle som finns bevarat,
är från 1371. I en skattelängd upprättad för östra Västmanland detta år nämns dels en Joan in Vendle, dels en
Michael in Vendle. Joan var upptagen för en viss skatt,
medan Michael tillhörde en grupp som var befriad från
skatt (frälset och deras landbor) (Skattelängd för östra
Westmanland år 1371). Även ett par gånger senare
under 1300- och 1400-talen omnämndes Vändle,
främst i samband med olika jordtransaktioner.
Historiska kartor över Vändle
Ett antal kartor har upprättats över Vändle. Äldst är
den s k geometriska jordeboken från 1652 (T5:45) (fig
18
8). Nästa karta är från 1766-67, en storskifteskarta
(T63-22:2) (fig 9 och 10). 1844-50 förrättades laga
skifte i Vändle by, och en karta finns från denna tid
(T63-22:3) (fig 11). Den äldsta tryckta kartan över
Vändle är från 1907, Rikets ekonomiska kartverk för
Västmanland (kartbladet Tortuna).
Bebyggelsen i Mälardalsområdet bestod i allmänhet av
ensamgårdar och små byar om 2-4 gårdar. Vissa av
byarna var geometriskt reglerade som radbyar, vilket
innebar att bytomten var indelad i tomter, vilkas storlekar visade varje gårds proportionerliga andel i byns
resurser. Utifrån detta hade varje gård rättigheter att
bruka och få avkastning från åker, äng och utmark.
Reglerade byar brukar tolkas som ett fenomen tillhörande central- eller gammal bygd, och man har sett att
det just i området mellan Västerås, Enköping och Sala
verkar finnas ett äldre centrum för detta fenomen
(Sporrong 1985, s147).
Vändle bestod under 1600- och 1700-tal av tre gårdar
om sammanlagt 32 öresland (Norrgården 6 öresland,
Mellangården 18 öresland, Sörgården 8 öresland). Med
tiden splittrades dessa gårdar i flera brukningsdelar och
vid 1700-talets mitt hade byn 7 sådana. Hemmansklyvning var en allmän företeelse, när befolkningen
ökade och man behövde utöka antalet hushåll under
1600- och 1700-tal. Statsmakten försökte ofta stävja
hemmansklyvningen för att inte hemmanen skulle bli
för ekonomiskt svaga för att betala skatt, men med
tiden tilläts klyvning allt mer. Norrgården var anslagen till kapellansboställe och beboddes under 1700talet av komministern i Tortuna (hjälpprästen till
sockenprästen, som bodde i prästgården vid Tortuna
kyrka). Mellangården var anslagen till lön för en löjtnant vid Kongl Livregementet till Häst. Sörgården var
till hälften anslagen till lön för en smed och till hälften
som augment (tillägg) till ett soldattorp vid samma
regemente. Detta innebar att de fick lön av avkastningen från gårdarna. Mellangården brukades under
1700-talet i fem andelar av olika åbor.
Söder om bytomten fanns, på både storskifteskartan
och lagaskifteskartan, ett område äng som på båda kartorna kallas grästomt (fig 10 och 11). Grästomter kan
vara en gammal tomt man har flyttat ifrån. Ofta tolkas den också som en nyutlagd, reglerad bytomt med
riktiga mått, men som man inte flyttat in till utan bara
använt som måttstock (Sporrong 1985 s113f). Vändles bebyggda bytomt tycks dock vara väl utlagd, och
det ser därför inte ut som om man skulle ha behövt
grästomtsängen som måttstock. Grästomten är inte
synlig på kartan från 1652, vilket inte behöver utesluta att den fanns då, eftersom geometriska jordeböcker
ur den aspekten ofta ger ganska torftig information.
Läget ger heller inte något intryck av att man skulle ha
flyttat från grästomten till den bebyggda tomten.
På 1700-talskartan finns två torp, Kajbo och Soldattorpet, markerade. Soldattorpet låg vid landsvägen,
precis vid gränsen till Kolsta. Kajbo låg i norr, där skogen/utmarken började. I norra delen av Vändle bys
territorium fanns på storskifteskartan utmärkt ett hus,
vid vilket det stod ”Fäbodarne”. Det låg intill gränsröset
”Fäbodröret”. Fäbodar användes till sommarbete och
framställande av mejeriprodukter. Inga närmare uppgifter om fäbodverksamhet intill Vändle finns dock i
det här använda materialet.
ängsmarker var därför viktiga. Dagens skog i norr och
söder var utmarken. Utmarken användes till bete för
djuren och för bl a ved och virke. Enligt Grau fanns
vid 1700-talets mitt skog till ved och gärdsel, men inte
till timmer (Grau 1754, s501). Han skriver vidare att
man i Tjurbo härad bedrev boskapsskötsel i större utsträckning än i grannhäradena (Grau, 1754, s497).
Endast ett par gårdar i området var mer inriktade på
rent åkerbruk.
Den växande grödan i form av säd och hö skyddades
från den betande boskapen, genom att åker och äng
hägnades in. Åkern brukades i tvåsäde, vilket innebar
att hälften av ytan såddes ena året medan den andra
lades i träda. Nästa år växlade man så att den första
hälften lades i träda och den andra besåddes. Den regelbundna trädan innebar att jorden kunde återhämta
sig, och gjorde att avkastningen blev bättre än när all
jord besåddes varje år. Den stallade boskapen bidrog
med näring i form av gödsel, som tillfördes de intensivt brukade åkrarna. Boskapen fick beta på den del av
åkern som låg i träda. Ängen bearbetades inte och
gödslades inte, men efter slåttern fick djuren tillträde
att beta även där.
Förhållandet mellan öppen mark och skog från de historiska kartorna är i stort sett detsamma än idag (fig
9). Bebyggelsen ligger till delar kvar på den gamla
bytomten. Åkern har expanderat ut över de marker
som under historisk tid var äng. Detta hade en successiv gång - en jämförelse mellan de två äldsta kartorna
från 1652 och 1766 visar t ex att man började odla
upp den sydligaste delen, Åvreten, av Västerängen, ned
mot Bollsta. Även impediment (odlingshinder) och
backar odlades upp allt eftersom. Den stora förändringen inträdde dock under sent 1800-tal, när hela
ängsmarkerna plöjdes upp till åker. På laga skifteskartan
från 1844-1850 är Västerängen ännu äng, men vissa
ytor markeras som ”opplöjt” eller potatisland, vilket
antyder en pågående uppodling. På häradskartan syns
att all äng hade blivit åker vid 1900-talets början
(1907).
Fig 8. Äldre lantmäterikarta över Vändle 1652.
Geometrisk jordebok (LMV T5:45)
Undersökningsområdet i det äldre
kartmaterialet
Markanvändningen inom Vändle by
Bebyggelsen i Lillåns dalgång, med åker, äng och utmark, lokaliserades utifrån de allmänna naturgeografiska förutsättningarna. Inägomarken i form av åker och
äng måste ligga lättillgängligt för bebyggelsen, alltså
lades den intill inägorna. Åkern behövde väldränerade,
men bördiga jordar och låg därför en bit upp från ån.
Markerna ned mot Lillån var litet sankare och utmärkta
som ängar för höproduktion. Höet var boskapens vinterfoder och mängden hö avgjorde hur många djur
man kunde hålla stallade under vintern. Tillräckliga
19
Bastubacken ligger i södra delen av Vändles inägor,
ned mot Lillån. Området vid ån var länge använt till
höproduktion, fuktigare marker passade bra till äng.
På den äldsta kartan finns vid läget för Bastubacken
markerat ett större, sammanhängande impediment i
ängsmarken. Hela denna karta är ganska schematiskt
ritad och inte så detaljerad i åkrarnas och impedimentens utsträckning (fig 8).
Vid storskiftet 1766 hade området söder om Bastubacken odlats upp, men ännu var det aktuella områ-
Fig 9. Historiskt kartöverlägg över Vändle by, 1766-1767 (LMV T63-22:2). Ekonomiska kartan117 30 Tortuna. Skala 1:10 000.
Område med flertal byggnader
Avgränsning av åker
Enstaka hemman eller torp
Åker; 1:a och 2:a utsädesårgångar
Väg
Äng
Grind
Backe
Jorderegisterenhet, gård eller by
Hage
Hägnad
Vattendrag
Gräns mellan markslag
Gärdeslag
20
Fig 10. Äldre lantmäterikarta över Vändle 1766-1767. Detalj av storskifteskarta (LMV T6322:2). Området markerat med 17 i kanterna är grästomten. De ljusare fläckarna markerade
med 22 är impedimenten Raä 73 (Bastubacken).
Fig 11. Äldre lantmäterikarta över Vändle 1844-1850. Detalj av lagaskifteskarta (LMV
T63-22:3). Området markerat med 7, 8 och 9 är grästomten.
21
det, där gravfältet undersöktes, en äng med impediment på. Impedimentet är på denna karta litet mer
precist ritat och består av tre backar, som till viss del
motsvarar de registrerade gravar som ligger strax söder
om järnvägen (fig 10).
Norr om undersökningsområdet ligger Vändle bytomt
med ytterligare gravar; Raä 130. Raä 130 är ett gravfält med tio runda stensättningar (5-8 m i diameter
och 0,1-0,2 m höga) samt minst fem osäkra stensättningar.
Den mest detaljerade kartan är lagaskifteskartan från
1844-1850, som är ritad i skala 1:2000, och innehåller detaljerad markbedömning (fig 11). På den kartan
syns en grupp om tre större impediment, en grupp
bestående av två mindre impediment strax norr om de
tre samt en grupp med två stycken en bit öster om den
största gruppen med tre. Den största gruppens största
impediment motsvarar två av de ovan nämnda idag
synliga gravarna. De andra två impedimenten i den
gruppen tycks idag vara överplöjda. De två områdena
med mindre impediment låg där järnvägen löper idag.
De stämmer i läge som fortsättning söderut på de två
åtskilda områden som kunnat konstateras vid slutundersökningen (för gravfältets utsträckning se fig
130). Marken runt de tre backarna benämns ”stenbunden”, och kring de mindre är ”grundare mylla”.
När denna karta tillkom var området fortfarande äng,
men längst ned mot Lillån hade man gjort ett potatisland, och i norra delen av ängen, upp mot åkern, står
på kartan att området var ”opplöjt”.
Fosfatkartering
Det är först på den tryckta ekonomiska kartan från
1907 som området kring Bastubacken helt har odlats
upp.
Sammanfattning
Undersökningsområdet ligger i ett område som länge
var äng, och sent odlades upp till åker. På de äldre
kartorna syns impediment som dels utgörs av den kända
fornlämningen Raä 73, dels idag är överplöjda eller
täcks av järnvägen. Impedimentens lägen ansluter till
det undersökta gravfältets utsträckning, och kan eventuellt utgöra en fortsättning på detta.
Inledande undersökningar
av Jonas Wikborg
Byråinventering
Byråinventeringen visade att bansträckningen passerar
i direkt anslutning till den kända gravgruppen Raä 73,
vilken enligt 1961 års inventering består av 3 st runda,
ytskadade stensättningar med 6, 14 resp 20 meters
diameter. På ett nytaget flygfoto ser det snarast ut som
om det fanns 4 större runda anläggningar på platsen.
(se fig 2)
22
Undersökningsområdet fosfatkarterades under den särskilda utredningen 1992 (fig 12). I området uppmättes fosfatvärden på mellan 60 och 280 ppmP. Två tydliga områden med förhöjda värden kunde urskiljas, ett
i den västra delen och ett i den östra (Anttila & Norr
1992). Området med förhöjda värden i väster ligger i
anslutning till den kända gravgruppen Raä 73. Slutundersökningen visade att också en boplats från yngre
järnålder fanns på platsen, förmodligen är det denna
som givit upphov till de förhöjda fosfatvärdena.
Sökschaktning
Direkt efter fosfatkarteringen utfördes en sökschaktning
med grävmaskin. Totalt grävdes 40 st 2 x 4 m stora
schakt, varav 12 st var indikerande. I ett av de
indikerande schakten, ca 25 m norr om Raä 73, påträffades en gravliknande stenpackning.
Förundersökning
Under sommaren 1993 utfördes en förundersökning
av området. Totalt grävdes 22 st 3,5 m breda och ca 20
m långa förundersökningsschakt med maskin. Totalt
framkom 47 anläggningar fördelade på 8 st schakt. Av
de 47 anläggningarna bedömdes 25 st vara gravar, varav 13 st undersöktes. Förundersökningen gav tydliga
indikationer på att Raä 73 sträckte sig norrut. Gravarna grupperade sig i två koncentrationer; en västlig i
anslutning till Raä 73, och en östlig knappt 100 m
öster om Raä 73. De två koncentrationerna ligger på
varsin höjdsträckning. Förundersökningen visade också
att gravfältet bestod av skelettgravar med stenkistor samt
brandgravar. De daterbara fynd som gjordes i gravarna
kunde hänföras till äldre romersk järnålder. Sex gropar
och två härdrester visade på att en eventuell boplats
kunde finnas i området.
I den del av undersökningsområdet som ligger öster
om vägen upp mot Vändle gård hittades endast mindre lämningar av en förhistorisk boplats, i form av en
härdrest och en grop. Eventuellt kunde dessa samt en
grop med rester av ett nötkadaver relateras till den
medeltida bytomten (Artursson & Wikborg 1994).
Anläggningar och fynd från förundersökningen har
tillförts samma diarienummer som slutundersökningen
(Raä 421-2587-1994).
Fig 12. Resultatet av fosfatkarteringen på Bastubacken. Områdena med förhöjda fosfatvärden stämmer väl överens med
boplatslämningarnas lägen. Skala 1:3000.
23
2. SLUTUNDERSÖKNINGEN
Undersökningsmetodik
av Jonas Wikborg
Avbaning
Det 20 meter breda och ca 400 meter långa slutundersökningsområdet delades in i 5 delområden. Dessa delades
i sin tur in i en nordlig och en sydlig del på vardera 10 meters bredd. Avbaningen utfördes av grävmaskinist Peter
Jönsson med en grävmaskin av märket Kobelco typ 907 D. Undersökningsområdet var beläget i sådd åkermark
varför transporter och dumpmassor begränsades till den 20 meter breda korridor som detta utgjorde. När matjorden banades av i respektive delområde avbanades den norra delen först och jordmassorna fördes över till
områdets södra del. När ett områdes nordliga del färdigdokumenterats avbanades den södra delen varvid
dumpmassorna fördes över till den färdigdokumenterade norra delen (fig 13). Avbaningen genomfördes i två
steg. Först avlägsnades de översta 20 centimeterna, det egentliga ploglagret. Därefter vidtog en försiktigare
avbaning/framrensning med grävmaskin och handredskap.
Fördelen med detta tillvägagångssätt är att man undviker en totalavbaning, vilket skulle ha varit katastrofalt
med tanke på jordmån och årstid. Jordmånen bestod av styvast tänkbara lera och tiden för undersökningen var
perioden april-september 1994, århundradets hittills varmaste sommar med en dagsmedeltemperatur på drygt
+30 grader celcius i juli månad. Stora avbanade ytor skulle snabbt ha torkat ut i sommarvärmen, och torrsprickorna skulle fortplantat sig djupt ned i den styva leran med en förödande effekt på gravkonstruktionerna
och deras innehåll.
En annan fördel är att det ej behövdes någon dumper för bortforsling av jordmassor, vilket innebär en ekonomisk besparing samtidigt som undersökningsområdet inte blev sönderkört av tunga fordon.
heller betraktas blott som igenfyllda gropar. På gravfältet fanns många exempel på inre konstruktioner, och
dessa anser jag att man bäst upptäcker och dokumenterar genom att stegvis gräva sig ned i plan med en
eller flera profiler (fig 14). Genom stolphål, härdar och
mindre brandgravar lades en profil, vissa större brandgravar snittades medelst en korsprofil. Genom skelettgravarna lades en långprofil och 1-2 tvärprofiler. I de
fall då två skelettgravar låg intill varandra lades en gemensam tvärprofil genom båda anläggningarna för att
om möjligt klargöra deras inbördes förhållande.
Fig 13. Maskinavbaning på Bastubacken. Bakom
grävmaskinen syns de tre inventerade gravarna Raä 73 som
ett buskbevuxet lägre impediment. Vid horisonten, en aning
till höger om bildens mitt syns det tidigare undersökta
järnåldersgravfältet/stenåldersboplatsen Bollbacken som en
förhuggning i skogen. Foto: Jonas Wikborg.
Grävmetod
Ingen av de undersökta anläggningarna var synlig ovan
jord utan samtliga framkom i samband med maskinavbaning. Efter avbaningen syntes de flesta gravarna
som stenkoncentrationer vilka ofta saknade synliga
nedgrävningsbegränsningar varför någon ”töm fyllningen”-metod ej kunde praktiseras. Alla gravar kan ej
Fig 14. Skelettgrav A35 under utgrävning. Foto: Jonas Wikborg.
24
Fig 15. Omgruppering av skylift. Foto: Jonas Wikborg.
Dokumentation
Samtliga anläggningar ritades i plan och profil i skala
1:20. Skelettgravarnas skelettplan ritades i skala 1:10.
Under arbetets gång gjordes också skriftliga beskrivningar av anläggningarna. Anläggningsbeskrivningarna
överfördes kontinuerligt till en i fält stationerad dator.
För att underlätta jämförelser och undvika begreppsförvirring användes en i förväg utarbetad mall med
tillhörande begreppsdefinitioner för gravarna som till
stor del bygger på Ferenius (1971) och Bennet (1987).
De flesta anläggningar fotograferades i plan på olika
nivåer. För att möjliggöra lodfotografering användes
en mindre skylift med en maximal plattformshöjd på
13,5 m. Skyliften var så lätt att den på hårt underlag
kunde flyttas för hand (fig 15), i annat fall lyftes den
på plats av grävmaskinen. Skyliften möjliggjorde lodfotografering av de större anläggningarna, framförallt
skelettgravarna, och kunde också användas för
översiktsbilder och miljöbilder. Vid lodfotografering
från skylift erhålls bättre kontroll över motivet jämfört
med tornfotografering. Då anläggningarna oftast var
exponerade för ett väldigt starkt solljus fick en
”skuggskärm” av halvtransparant plast begagnas (fig
16) Skeletten dokumenterades av i fält medverkande
osteologer (se nedan om osteologiska analyser i fält).
Fig 16. Lodfotografering av A139, varvid en ”skuggskärm” av
halvtransparant plast används mot det starka solljuset. Foto: Jonas
Wikborg.
Inmätning
Samtliga anläggningar mättes in med totalstation
(Nikon Total Station DTM-730). På så vis producerades snabbt enkla översiktskartor över området. Vidare
mättes ett antal referenspunkter in från varje anläggning för att användas i samband med digitaliseringen
av fältritningarna. På anläggningar större än 1 x 1 m
är dessa referenspunkter oftast synonyma med profilsnittens ändpunkter. På anläggningar mindre än 1 x 1
m utgör ofta ritramshörnen referenspunkterna.
Sållning
De centrala delarna av fyllningen från samtliga brandgravar vattensållades i ett av Arkeologikonsult konstruerat vattensåll (fig 17). Sållet utgörs av ett stort plastkar med ett avloppshål i väggen varigenom vattnet förs
ut i ett drygt 10 meter långt plaströr. Detta gör att
man själv slipper att stå i avloppsvattnet. Över karet
finns två ställningar för sållbackarna. Vid sållningen
av brandgravarna på Bastubacken användes sållbackar
Fig 17. Vattensållning. Foto: Jonas Wikborg.
25
med två olika maskstorlekar, 2 mm och 4
mm. Jordmassorna lades upp i en sållback
med 4 mm stora maskor, stående ovanpå en
sållback med 2 mm stora maskor. Alla fynd
från 4 mm-sållet sorterades ut av
fältarkeologerna, medan allt som hamnade i
det finmaskigare sållet lades i plastpåsar för
att sorteras av osteologerna.
Föremålshantering
Föremålen togs i stor utsträckning upp i preparat. Föremålen registrerades i fält och Fig 19. Improviserat sol- och regnskydd vid förundersökningen 1993.
skickades kontinuerligt in för konservering. Foto: Jonas Wikborg.
Inom ett halvår efter grävningens avslutning
hade alla fynden återkommit från konservering vilket
var mycket tillfredställande för rapportarbetet. Bevattning
Konserveringsarbetet utfördes av Charlotte Björdal, Efter några dagars springande med vattenkannor melCarola Bohm, Eva Christensson, Åsa Norlander, Ieva lan undersökningsområdet och bodarna, insåg vi hur
otillräcklig denna vattentransport var. En ordinär
Ozola från RIK.
trädgårdsslang drogs därför ut på fältet för att dagligen
kunna bevattna anläggningarna och därigenom skydda
Skydd mot sol och regn
Erfarenheter från förundersökningen sommaren 1993 dem från uttorkning. Vattenslangen anslöts till den tillhade visat vikten av sol- och regnskydd över anlägg- mötesgående Vändlebondens brunn.
ningarna, då avbanade ytor krackelerade i det starka
solskenet och kraftiga regnskurar förvandlade anlägg-
Inventering med hjälp av metalldetektor
Under säsongen -94 inleddes ett samarbete med Rolf
Andersson, ordförande i ”Svenska Metalldetektorföreningen”. Tillsammans med två andra medlemmar
i föreningen, Lars Mürdahl och Tommy Svensson, sökte
han av undersökningsområdet med metalldetektor. På
redan avbanade ytor markerades indikationerna med
fyndstickor. Dessa platser kontrollerades sedan av en
arkeolog. Även de icke avbanade ytorna undersöktes
av medlemmarna från Svenska Metalldetektorföreningen, vilka själva fick gräva upp föremål som
påträffades i ploglagret. Dessa fynd lades i fyndpåsar
som naglades fast på fyndplatsen medelst en fyndsticka,
varefter två arkeologer mätte in och samlade ihop fynden. Försök gjordes också att undersöka eventuell
metallförekomst i framrensade gravkonstruktioner, för
att redan på ett tidigt stadium veta om och var det
Fig 18. Det kraftiga skyfallet under förundersökningen
1993. Foto: Maria Jacobson.
ningar under utgrävning till vattenfyllda
bassänger (fig 18). Tillfälliga lösningar såsom en
presenning över en lina uppspänd mellan två
käppar fick duga under förundersökningen (fig
19). Inför slutundersökningen tillverkades speciella tält/skjul till skydd mot regn och sol (fig
20). Dessa var lätta för rörlighetens skull och
kunde flyttas av 2-4 personer. Stenfyllda hinkar
hängdes på som tyngder för att förhindra att
skjulen blåste ut på järnvägsspåret. Taken var av
transparent plast för att ett bra arbetsljus skulle
bibehållas.
Fig 20. Sol- och regnskydd från slutundersökningen 1994. Foto:
Jonas Wikborg.
26
fanns metallföremål i gravarna. Detta visade sig dock
ej fungera. Orsakerna var förmodligen anläggningarnas djup och den ansenliga mängd sten som ofta fanns
i fyllningen.
Många av de föremål som påträffades med metalldetektor var recenta, dock hittades en vikingatida bronssölja som förmodligen kan knytas till de närliggande
boplatslämningarna. Inför framtida undersökningar, i
synnerhet på förhistoriska boplatser, anser jag
metalldetektorn vara ett komplement som borde kunna
användas i större utsträckning än idag.
de kunde grävas ut och vad man borde vara uppmärksam på.
Samarbetet i fält mellan arkeologer och osteologer fungerade väl. Värt att notera är att analyserna av vikingatida brandgravar från det närbelägna gravfältet på Aspbacken tog betydligt längre tid än Bastubacksgravarna
räknat per grav, då de vikingatida gravarna innehöll
ett större urval av olika djurarter. Detta är en viktig
aspekt att ta hänsyn till vid planeringen av brandgravsundersökningar.
Osteologer i fält skulle välkomnas och rekommenderas inför framtida gravfältsundersökningar.
Osteologiska analyser i fält
av Scott McCracken
Översättning Jonas Wikbor g
I Bastubackenprojektet ingick en grupp om tre osteologer, vilka deltog i fältarbetet. Deras huvudsakliga
uppgifter var att finrensa, dokumentera och lyfta upp
benen ur skelettgravarna efter att arkeologerna grävt
ut och dokumenterat själva anläggningen. Planer och
profiler ritades av arkeologer i skala 1:20. Också skeletten ritades av arkeologer, fast i skala 1:10. Dessa
skelettritningar kompletterades sedan av osteologerna.
Arkeologerna skrev detaljerade beskrivningar av gravkonstruktionerna, osteologerna detaljerade dito över
skeletten. Tillsammans med fynd- och fotolistor utgjorde dessa de fullständiga anläggningsbeskrivningarna, vilka kontinuerligt skrevs in på en i
fält stationerad dator.
En fördel med att ha osteologer i fält var att detaljerade beskrivningar kunde göras direkt på platsen innan
benen rubbats ur sina lägen. Benmaterialet på Bastubacken var i så dåligt skick att det stora flertalet ben
föll sönder vid upptagandet. Osteologiska uppmätningar av skeletten i fält var nödvändiga för att användbara resultat skulle kunna uppnås. Osteologernas
närvaro i fält möjliggjorde också en dialog mellan arkeologer och osteologer. Detta var värdefullt och bidrog till vidareutvecklingen av dokumentationsmetoderna. I bl a diskussionerna om hur benen rörts om i de
eventuellt plundrade gravarna bidrog osteologerna med
sitt kunnande.
Gravgömmorna från samtliga brandgravar vattensållades i fält. Vid sållningen användes överst ett såll med
maskstorlek på 4 mm, därunder ett dito med maskstorlek på 2 mm. Benmaterialet i det övre sållet sorterades ut direkt på plats, medan det som samlades i det
finmaskigare sållet lades i plastpåsar för sortering inne
på kontoret där också analyserna genomfördes. Vid
regelbundna möten på grävplatsen förmedlades de
osteologiska analysresultaten, varvid arkeologer och
osteologer diskuterade olika typer av brandgravar, hur
27
Fosfatkartering av
skelettgravar i Bastubacken
av Ulrika Franzén & Johan Olofsson
Inledning av Jonas Wikborg
Hösten 1992 undersöktes ett gravfält från äldre romersk
järnålder vid Lundbacken i Tillinge sn, Uppland
(Artursson et al. 1994). Bl a undersöktes 15 brandgravar och 23 skelettgravar, samt 5 gravliknande anläggningar (A46, A50, A56, A57 och A73) utan spår
av mänskliga kvarlevor. I två av dessa anläggningar påträffades dock hartstätningsrester från svepkärl, en vanlig gravgåva bland de undersökta gravarna på gravfältet.
Då de undersökta skeletten på gravfältet i allmänhet
var dåligt bevarade väcktes tanken att också dessa fem
till synes tomma anläggningar skulle kunna vara skelettgravar där skelettresterna förmultnat helt och hållet.
Fenomenet tomma gravar har varit känt sedan länge
och kring sekelskiftet startade en debatt huruvida dessa
var kenotafer (Kenotaf, av grekiskans kenotaphion ”tom
grav”, skengrav, gravmonument rest till åminne över
avliden vars kvarlevor gått förlorade eller jordfästs på
annan plats NE, s563f) eller skelettgravar där den begravda kroppen under århundradenas lopp försvunnit
genom kemiska nedbrytningsprocesser (Björkhager
1992, s2).
Inför undersökningarna av Bastubacken var det troligt
att gravliknande anläggningar utan spår av mänskliga
kvarlevor skulle påträffas. Fosfatkartering av till synes
tomma gravlika anläggningar skulle kunna vara en
metod för att påvisa att dessa en gång innehållit en
eller flera gravlagda människor. Mot denna bakgrund
fosfatkarterades ett antal skelettgravar på Bastubacken
i syfte att bygga upp ett referensmaterial med
fosfatkarterade skelettgravar. Vid undersökningarna
Fig 21. Spridningskartor visande resultaten av fosfatkarteringen i tio av Bastubackens skelettgravar. Spridningskartorna är
gjorda i programmet Surfer. Avståndet mellan provtagningspunkter na är 10 cm och markeras med ett "+". Inverse-distance-toa-power användes som grid-metod. Gridintervallet sattes till halva provpunktsavståndet (0,05).
A115
A35
Fosfatkartering av
anläggning 115.
Isaritmkartan anger
gravens fosfathalt i
intervall om 30 ppm P.
Antal prover: 106 st. Min.
fosfathalt: 57ppm. Max.
fosfathalt: 371 ppm.
Medelvärde: 150.
Standardavvikelse: 62
ppm.
Fosfatkartering av anläggning 35.
Isaritmkartan anger gravens fosfathalt i
intervall om 50 ppm P. Antal prover: 186 st.
Min. fosfathalt: 18 ppm. Max. fosfathalt:
397ppm. Medelvärde: 89. Standardavvikelse:
53 ppm.
A153
A139
Fosfatkartering av
anläggning 139.
Isaritmkartan anger
gravens fosfathalt i
intervall om 100 ppm P.
Antal prover: 81 st. Min.
fosfathalt: 41 ppm. Max.
fosfathalt: 1379 ppm.
Medelvärde: 168.
Standardavvikelse: 209
ppm.
Fosfatkartering av anläggning 153. Inringat
område märkt A217 utgör en brandgrav.
Isaritmkartan anger gravens fosfathalt i intervall
om 25 ppm P. Antal prover: 82 st. Min. fosfathalt:
88 ppm. Max. fosfathalt: 400 ppm. Medelvärde:
210. Standardavvikelse: 60 ppm.
28
A210
A211
Fosfatkartering av
anläggning 210.
Isaritmkartan anger gravens
fosfathalt i intervall om 50
ppm P. Antal prover: 194 st.
Min. fosfathalt: 3 ppm.
Max. fosfathalt: 498 ppm.
Medelvärde: 120.
Standardavvikelse: 48 ppm.
Fosfatkartering av anläggning 211.
Isaritmkartan anger gravens fosfathalt i
intervall om 10 ppm P. Antal prover: 77 st.
Min. fosfathalt: 39 ppm. Max. fosfathalt: 134
ppm. Medelvärde: 84. Standardavvikelse: 19
ppm.
A216
Fosfatkartering av anläggning 216. Isaritmkartan
anger gravens fosfathalt i intervall om 40 ppm P.
Antal prover: 93 st. Min. fosfathalt: 72 ppm. Max.
fosfathalt: 494 ppm. Medelvärde: 192.
Standardavvikelse: 97 ppm.
29
A218
A235
Fosfatkartering av
anläggning 218.
Isaritmkartan anger
gravens fosfathalt i
intervall om 50 ppm P.
Antal prover : 140 st.
Min. fosfathalt: 75
ppm. Max. fosfathalt:
615 ppm. Medelvärde:
148. Standardavvikelse: 66 ppm.
A252
Fosfatkartering av anläggning 235.
Isaritmkartan anger gravens fosfathalt i
intervall om 25 ppm P. Antal prover: 46 st.
Min. fosfathalt: 22 ppm. Max. fosfathalt:
266 ppm. Medelvärde: 84.
Standardavvikelse: 39 ppm.
Fosfatkartering av anläggning 252. I huvudänden
fanns tandfragment och i fotänden fanns brända
ben. Isaritmkartan anger gravens fosfathalt i
intervall om 10 ppm P. Antal prover: 226 st. Min.
fosfathalt: 15 ppm. Max. fosfathalt: 146 ppm.
Medelvärde: 69. Standardavvikelse: 20 ppm.
30
visade det sig att barnskeletten var kraftigt nedbrutna,
i vissa fall återstod bara tänderna. Ingen helt fyndtom
grav påträffades på Bastubacken, men resultatet kan
användas för jämförelser med gravliknande fyndtomma
konstruktioner vid framtida gravfältsundersökningar.
Fosfatkarteringen av Ulrika Franzén och Johan
Olofsson
Syftet med fosfatkarteringarna var att bestämma fosfatkoncentrationerna och deras rumsliga fördelning i och
omkring tydliga skelettgravar och sedan jämföra dessa
resultat med liknande kartor från skelettgravar med lite
eller inga skelettdelar. Gravar utan välbevarade skelett
borde visa fosfatförhöjningar liknande de gravar som
har bevarade skelett, om inte i intensitet så åtminstone
i utbredning. Målet var att utvärdera fosfatkarteringens potential som metod för att definiera kenotafer i
motsats till skelettgravar där inga synliga lämningar
påträffas vid utgrävningen.
Tio gravar karterades på Bastubacken (fig 21). I sju
stycken var skelettet relativt komplett (A35, A115,
A139, A153, A210, A216, A218). Två av de återstående var barngravar (A211 och A235) innehållande
små benfragment och tänder. I den sista graven, A252,
fanns endast några tand/käkfragment och i höftregionen, lite obrända ben kvar.
Vid karteringen togs prover strax under skelettnivån.
Proverna togs med tio centimeters mellanrum i ett rutnät som täckte hela nedgrävningen och den närmast
omgivande markytan. Proverna från omgivande
markyta fungerade som referensprover. Jordproverna
analyserades i laboratoriet med den standardmetod som
Arkeologikonsult AB använder.
Resultaten visade att fosfathalterna tenderade att vara
högre mot centrum av graven, med undantag av en
barngrav (A211) där nivåerna sjönk in mot centrum.
Fosfathalterna tenderade att vara högre framförallt i
bröst- och bäckenregionen.
I sex gravar; A35, A115, A210, A216 och A218 varierade de maximala fosfathalterna mellan 400 och 600
ppmP, en fyra till sexfaldig förhöjning jämfört med
referensproverna från omgivande jord. I grav A139
härrörde de högsta värdena (från 801 till 1563 ppmP)
från tre prover tagna i bäckenregionen. Om dessa tre
prover exkluderas ligger den maximala fosfathalten på
samma nivå som i övriga gravar (ca 500 ppmP).
I de gravar som innehöll färre och mindre benfragment
låg de maximala fosfathalterna kring 100 till 300 ppmP.
De högsta värdena i barngrav 211 låg i den förmodade
yttre gränsen av graven, men detta kan ha orsakats av
att för mycket jord grävdes bort i gravbotten under
31
utgrävningen varvid underliggande steril jord blottlades. Det var svårt att urskilja var den ursprungliga botten hade legat. I den andra barngraven (A235) låg de
högre fosfathalterna inom den förmodade
nedgrävningen. Dock översteg inte fosfathalterna
bakgrundsvärdena i någon av de två gravarna.
Grav A252 hade förhöjda halter i ett band tvärsöver de
övre två tredjedelarna av utgrävningsytan, men dessa
halter översteg inte bakgrundshalterna. A252 var tydligt störd och endast mindre delar av skelettet var bevarade vilket kanske delvis förklarar de låga fosfathalterna.
Resultaten av detta försök visar på högre fosfathalter i
gravar med bevarade skelett till skillnad från gravar med
lite eller inga ben bevarade. De högsta fosfathalterna
tenderade att vara koncentrerade i bröst och bäckenregionen.
Två begränsande faktorer i försöket är antalet karterade
gravar och det fåtal referensprover som togs runt varje
enskild grav. Dessutom bör man kartera en referensyta
i orörd jord (av en storlek motsvarande en grav) för att
kunna jämföra med de karterade gravytorna. Fortsatta
försök borde även inkludera karaktärisering av jorden
geologiskt och kemiskt för att kunna bestämma sannolikheten att ben kan bevaras. Undersökningarna
borde utföras på gravar med bevarade skelett, gravar
utan bevarade skelett samt opåverkade ytor av motsvarande storlek och på motsvarande djup.
En felkälla man måste få kontroll över är hur gravgåvor påverkar fosfatspridningen. Gravgåvor med organiskt innehåll såsom matgåvor innehåller fosfater som
borde synas i analysen. En annan felkälla kan vara att
man vid anläggandet av graven fick en omkastning av
jordmaterialet så att toppjorden hamnade i botten och
omvänt. Man riskerar då att få eventuell fosfatrik jord
från markytan ned till skelettnivån. Ett sätt att få en
bild av fosfathalten i den dåtida markytan vore om
man hade möjligheten att ta prover under en gravhög
i närområdet. Man kan då göra en uppskattning av
dåtida markytans inverkan på fosfathalten i graven.
Att dra slutsatsen att man kan urskilja kenotafer från
egentliga skelettgravar utifrån denna undersökning är
svårt. Problemet är att inga förmodade kenotafer påträffades, sålunda kunde inte tesen testas. Faktum kvarstår dock att det i gravar med bevarade skelett ges en
klar förhöjning av fosfathalten i förhållande till omgivningen.
Om man vid undersökandet av en grav inte finner några
skelettdelar och misstänker att det kan röra sig om en
kenotaf, bör man fosfatkartera. Är fosfathalten signifi-
kant högre än i omgivande mark är det sannolikt att
det har funnits ett skelett, förutsatt att man kan utesluta att förhöjningarna härrör från gravgåvor.
Geofysiska undersökningar
av Scott McCracken
Mätresultaten bearbetades och presenterades med hjälp
av programmen GeoImage och Geosys. Totalt undersöktes 15 200 m2 (1,5 hektar) med magnetometer och
12 000 m2 (1,2 hektar) med resistancemeter (Lyall
1994, s3).
Magnetometerundersökningens resultat
Under grävningens gång gjordes försök att avgränsa
gravfältets utsträckning utanför den av undersökningen
berörda ytan. En mätning av magnetism och en av
motstånd gjordes omedelbart norr om undersökningsområdet, samt i två provrutor inom undersökningsområdet. Undersökningarna utfördes av Landscape Research Centre Ltd under perioden 5 till 11 maj 1994.
Lyall´s rapport (1994) omfattar också liknande undersökningar på det närbelägna Öster Åby, vilka dock ej
diskuteras i detta sammanhang.
Vid geofysiska mätningar med magnetometer måste
ett lokalt medelvärde beräknas genom några testmätningar i området. När mätinstrumentet ställs in
utifrån detta medelvärde kommer sedan alla avvikelser, områden med lägre eller högre magnetism, att ge
utslag. Metoden ger sålunda relativa värden. Resultaten åskådliggörs både som gråskala (avvikelser visade
som områden med ljusare eller mörkare grå ton) (fig
22b) och som digitaliserad tolkning (fig 22c).
Vid de magnetiska undersökningarna användes en
Geoscan Research fluxgate gradiometer (model FM36).
Ett rutnät med 20 x 30 meter stora rutor upprättades i
området (fig 22a). Längs den nord-sydliga axeln gjordes mätningar med 24 centimeters mellanrum, längs
den öst-västliga axeln på varje meter.
För att kunna kontrollera vad som gav utslag lades två
rutor om 20 x 30 meter i undersökningsområdet där
anläggningar kunde förväntas komma under slutundersökningen och där också några anläggningar påträffats men återtäckts vid förundersökningen 1993. I
dessa testrutor registrerades inte alla kända anläggningar, resultaten ansågs dock tillräckliga för att fortsätta undersökningen norr om undersökningsområdet.
En Geoscan Research resistance meter (model RM15)
användes för mätningar av motstånd varje meter på de
nord-sydliga och öst-västliga axlarna inom samma
område.
I de två testrutorna förekom två magnetiska avvikelser
(avvikelse 13 och 14, fig 22c). De starka signalerna
från dessa antogs bero på förekomst av metall. Vid de
påföljande utgrävningarna hittades dock inga anlägg-
Utrustning och metod
Fig 22a Översiktskarta över det rutnät som upprättades inför de geofysiska undersökningarna.
32
22b. Resultaten av den magnetometriska undersökningen illustrerad som en
gråskala.
22c. Den digitaliserade tolkningen av resultaten från den magnetometriska undersökningen.
ningar på platserna för dessa utslag. Den närmaste var
A226, en recent grustäktsgrop som fyllts med stora
mängder sten och fragmentariska föremål bl a av metall. Ett stort problem var den intilliggande järnvägen
med sina elektriska luftledningar, vilka gav signaler av
ovanlig karaktär i den södra delen av ruta 18.
Återstoden av undersökningsområdet (rutnummer 116) gav 12 utslag, av vilka 11 var svaga eller mycket
svaga. Endast ett var av någorlunda styrka. (Lyall 1994,
s5). Utslagen låg koncentrerade till två områden - ett i
nordost, kring avvikelse 12 och ett i sydväst. Det är
33
troligt att båda orsakats av metall. Koncentrationerna
ligger på relativt högt belägna områden, på lägre partier är avvikelserna färre.
Tolkningarna av utslagen är osäkra, som tolkningar
alltid är. En fullständig genomgång har gjorts av Lyall
(1994). Här nedan skall endast redogöras för tolkningarna i korthet. Avvikelse 1 är en linjär anläggning, troligtvis ett dräneringsdike med tegelrör. Avvikelserna 2,
3, 4 och 5 är all svaga, 3, 4 och 5 ligger förhållandevis
högt över havet och skulle kunna vara gravar. Utslag 6
antas ha orsakats av järnvägens kraftledning. Utslag 7
sammanfaller med utslag 7 i motståndsmätningen och
skulle kunna vara en stor grav. Utslagen 8 och 9 var
svaga och har inte kunnat tolkas. Nummer 10 kan var
av geologiskt ursprung. Nummer 11, ett mycket svagt
utslag, är den enda magnetiska avvikelsen i det låglänta
området mellan de båda höjderna. Utslag 12, en cirkulär anläggning, är den starkaste av de magnetiska
avvikelserna, särskilt stark i anläggningens södra del,
vilket skulle kunna indikera förekomsten av metall.
Anläggningens form fångades inte upp av motståndsmätningarna. Motståndsavvikelse 4 ligger dock på
samma plats som de starkaste magnetiska signalerna,
varför någon form av samband föreligger (Lyall 1994,
s5).
Motståndsmätningarna
Liksom vid mätningarna av magnetism måste ett lokalt medelvärde (här för elektriskt motstånd) i området definieras. Utifrån detta medelvärde registreras sedan avvikelser i form av högre eller lägre elektriskt
motstånd. Resultaten redovisas liksom de magnetiska
både som gråskala (fig 22d) och som digitaliserad tolkning (fig 22e). Tolv avvikelser registrerades, de båda
höjderna hade högre motstånd jämfört med det låglänta
partiet mellan dessa. Dock fanns i de södra delarna av
områdena med högt motstånd, mindre ytor med lägre
motstånd. Dessa ligger på höjdlägen och skulle kunna
indikera gravar.
Utslag 1 och 2 är linjära och indikerar troligtvis
dräneringsdiken då utslag 2 i stort sett överensstämmer med det magnetiska utslag 1. Utslag 3 är ett område med lågt motstånd i den norra delen av den östra
höjden. Utslag 4, ett område med högt motstånd, motsvarar det cirkelformade magnetiska utslaget 12, även
om den cirkulära formen ej kunde utläsas i motståndsmätningarna. Utslag 5, ett område med högt motstånd
i den norra utkanten av den östra höjden, skulle kunna
indikera närvaron av en stor grav. Utslag 6 är en linjär
anläggning som tillsammans med utslagen 10 och 11
skulle kunna utgöra delar av en stor rektangulär anläggning. Utslag 7 är den starkaste av de uppmätta
avvikelserna och överensstämmer med det magnetiska
utslaget 7 (på de digitaliserade tolkningarna ligger de
magnetiska avvikelserna mellan 50 och 100 cm norr
om den avvikelse som orsakat utslaget. Detta beror på
skillnaden mellan den relativa geografiska latituden och
den magnetiska nordpolen (Lyall 1994, s6). Utslag 7
omger ett område med lägre motstånd, och då det ligger på den västra höjden skulle det kunna röra sig om
en stor grav med kantkedja av stenar. Utslag 8 är en
öst-västligt orienterad avvikelse med högt motstånd
innefattande ett område med mycket högt motstånd i
mitten. Detta är i styrka fullt jämförbart med utslag 9
och 12.
Sammanfattning
Bastubackenområdet hade lågt eller mycket lågt magnetiskt gensvar, vilket försvårade tolkningen av de 12
avvikelserna. Ett antal potentiella avvikelser uppmättes och antyder att gravfältet fortsätter norrut på de två
höjdsträckningarna. Motståndsmätningarna gav de tydligaste indikationerna på förekomst av möjliga anläggningar: de 12 avvikelserna som uppmättes låg också de
samlade utmed de två höjderna. Undersökningarna visar alltså att det norr om undersökningsområdet finns
någon form av anläggningar, preliminärt tolkade som
gravar. Utan att gräva går det dock inte att bevisa vad
för slags anläggningar det rör sig om.
Det måste i sammanhanget påpekas att avsaknaden av
avvikelser på vissa delar av området ingalunda utesluter förekomsten av anläggningar också där, då ledningsförmågan i ett område kan variera.
Översättning Jonas Wikbor g
34
Fig 22d. Resultaten av motståndsmätningarna illustrerad som en gråskala.
Fig 22e. Den digitaliserade tolkningen av resultaten från motståndsmätningarna.
35
36
3. GRAVFÄLTET
T
otalt undersöktes 71 gravar vid undersökningarna på Bastubacken. Av dessa var 30 skelettgravar och 41
brandgravar (fig 23). En av brandgravarna (A217) påträffades i en skelettgrav (A153). Det var dock ej
möjligt att avgöra huruvida brandgraven var samtida med, eller yngre än skelettgraven. Gravarna grupperade sig på två närliggande svaga höjdlägen. Gravarna kommer nedan att presenteras kategorivis; först
brandgravarna, sedan skelettgravarna. Föremål påträffade i gravarna presenteras i det efterföljande föremålskapitlet.
Fig 23. Karta över de undersökta gravarna på Bastubacken. De runda symbolerna markerar brandgravar och de
ovala skelettgravar. Skala 1:1000.
3.1 Brandgravarna på Bastubacken
av Anna-Lena Hallgren
”...längst ned i högen själfva kärilen eller krukorna, hvaruti den dödes aska, enligt det av Oden omkring år 140
efter Kristi födelse införda begrafningssättet, varit förvarad jämte svärd, vapen och stridstyg, som den döde i
lifstiden burit, och som blifvit med honom, såsom den tiden var brukligt, insatte i högen” (Grau 1754, s18).
Under hela järnåldern är brandgravskicket med kremering av den avlidne det dominerande gravskicket men
man fortsätter vid sidan av detta att jorda de döda obrända under i stort sett hela perioden. Sätten att begrava de
avlidna har växlat under förhistoriens olika perioder men skelettgravar var det gravskick som ursprungligen
tillämpades. Från äldsta paleolitikum till mellersta bronsåldern, en period om ca 500 000 år, begravs de döda
obrända. Det finns dock exempel på att sporadiska kremeringar utfördes i Norden redan under mesolitisk tid.
Än skulle det dock dröja många hundra år innan seden att kremera de döda slog igenom på allvar. Vid mitten av
den äldre bronsåldern hade brandgravskicket börjat tillämpas i Skåne. Enstaka brandgravar från Södermanland
och Gotland är också kända. Vid övergången till yngre bronsålder (ca 1000 f kr) hade brandgravskicket slagit
igenom och blev snart helt allenarådande. Denna trend höll i sig fram till tiden kring Kristi födelse då seden att
jorda de döda återupptogs och de båda gravskicken tillämpades sedan sida vid sida under den resterande delen av
järnåldern. Brandgravskicket var i många områden något mer utbrett under större delen av perioden. I och med
kristendomens införande övergav man helt traditionen med att kremera de avlidna. I de europeiska länderna var
kyrkan emot alla former av eldbegängelse och redan år 785 e Kr förkunnade den sin åsikt om att kremering var
en hednisk tradition som inte hörde hemma i den kristna världen (Morris 1992, s35). (Istället blev det från
kyrkans håll allt vanligare att bränna levande människor på bål för att frigöra och rena deras själar från den
syndfulla kroppen).
Idag (1992) kremeras drygt hälften av alla svenskar
(NE 1993 Band 11, s393). Dagens kremeringar har
naturligtvis inte mycket gemensamt med de förhistoriska likbränningarna. Intresset för kremering som en
modern västerländsk begravningsform kan härledas till
en rad skilda impulser, bl a växte under 1700-talets
slutskede en beundran för den antika livsåskådningen
fram bland ledande filosofer. Något senare kom en liknande beundran för den äldre germanska kulturen vilket även kom att beröra begravningsceremonierna. Det
37
kom dock att dröja ända till 1800-talets senare del innan
de första moderna kremeringarna ägde rum, (Sigvallius
1994). Från kyrkligt håll fanns länge ett starkt motstånd mot tankarna på eldbegängelse. Romersk-katolska kyrkan tolererade till en början idéerna men från
och med 1880- talet ställde den sig helt avvisande med
hänvisning till de gamla kristna traditionerna att jorda
sina döda. Det var först 1964 den drog tillbaka förbudet mot kremeringar (NE 1993 Band 11, s393).
Gravskick och gravformer i
Mälardalen under romersk järnålder
Under för- och slutundersökningen av gravfältet på
Bastubacken undersöktes sammanlagt 71 gravar. Av
dessa var 41 brandgravar och 30 skelettgravar. Denna
fördelning mellan gravskicken speglar ganska väl de
förhållanden som finns på många andra samtida gravfält i Mälardalen. En genomgång av 22 större gravfält
från romersk järnålder i Västmanland, Uppland och
Södermanland visar att omkring 70% av gravarna utgörs av brandgravar och resterande 30% av skelettgravar
(Sundelin 1994, s64). Det vanliga är att brandgravskicket är det dominerande på enskilda gravfält,
men exempel finns där förhållandena är det omvända.
Ett exempel är gravfältet vid Lundbacken i Tillinge sn,
Uppland där 23 skelettgravar och 15 brandgravar undersöktes (Artursson 1994, s16). Lundbackengravfältet,
liksom Bastubacken är bara delvis undersökt. En totalundersökning skulle naturligtvis kunna förändra denna
fördelning mellan de båda gravskicken.
Såväl skelett- som brandgravar förekommer på de ofta
impediments- och grusåsbundna gravfälten från den
här perioden. Att gravfälten är belägna i lermark är
betydligt mer ovanligt och gäller bara sex av de större
mellansvenska gravfälten i ovan nämnda sammanställning (Sundelin 1994, s64). Gravfälten från den äldre
järnåldern återfinns ofta längs viktiga kommunikations-
leder eller centralt i bygden och har troligtvis fungerat
som något slags bygdegravfält och använts av flera gårdar (Sjöö 1990, s40). Vad beträffar gravarnas utseende
är variationen och mångfalden stor. Både skelett- och
brandgravar täcks ofta av flacka stensättningar i ett stort
antal former, framförallt runda, triangulära och rektangulära. De runda stensättningarna är ofta försedda
med en yttre kantkedja och någon form av mittmarkering, t ex ett mittblock eller ett gravklot. Förutom, eller i kombination med, allehanda
stensättningar finns det gott om resta stenar från perioden. Gemensamt för äldre järnålderns gravar är att
de ofta är vällagda till skillnad från den yngre järnålderns gravar (Bennet 1987, s20). Uppskattningsvis
är ungefär hälften av gravarna från perioden flatmarksgravar utan nu existerande gravmarkering (Stenberger
1972, s192). Troligt är att gravarna under gravfältens
användningtid varit försedda med någon form av markering, exempelvis i trä (Ambrosiani 1964, s66).
I stort sett alla former av brandgravskick förekommer
under perioden. En regel är att rengjorda brända ben i
benlager, bengropar och urnebengropar är vanligare i
förromersk- och äldre romersk järnålder. Senare i perioden blir brandlagren alltmer vanliga (Hemmendorff
1973, s19f).
B
A
C
Fig 24. A. A181 efter framrensning, B. Täckstenen i A181. Foto: Jonas Wikborg, C. A181 efter täckstenens avlägsnande.
Foto: Anna-Lena Hallgren.
38
Gravform
Bara ett fåtal av brandgravarna på Bastubacken kan
med säkerhet sägas ha varit täckta av en yttre konstruktion. Om detta beror på senare tiders markutnyttjande eller om flertalet gravar aldrig varit försedda med en dylik är i många fall svårt att utläsa ur
det arkeologiska materialet. Att gravarna aldrig överlagrar varandra tyder dock på att någon form av gravmarkering, kanske av något mer förgängligt material
fanns då gravfältet användes. Nedan följer en kortfattad beskrivning av de gravformer som kunde iakttagas
under utgrävningen.
Tresidig stensättning med mittsten
Endast en av brandgravarna, A181, hade vid undersökningen sin yttre konstruktion i stort sett helt intakt
(fig 24). Anläggningen bestod av en brandgrop över
vilken en stor sten (0,6 x 0,8m) var placerad. Mittstenen var centralt placerad i en tresidig stensättning. I
stensättningens norra hörn fanns en något större sten
vilken förmodligen fungerat som hörnsten. Troligt är
att det ursprungligen funnits liknande stenar i de båda
andra hörnen. Stenmaterialet i stensättningen var fint
med jämnstora rundade stenar. Mittstenen fungerade
som täcksten över en stensatt brandgrop där stenarna i
den inre konstruktionen var vällagda i en skålformad
grop. I graven fanns förutom de brända benen från två
unga individer (inf I och inf II - juv), resterna av ett
hartstätat bikärl och obrända ben av svin. Det hartstätade kärlet verkar ha haft en nästintill rektangulär
form. Den stora sten som var placerad centralt i stenpackningen har jag valt att kalla för en mittsten. Skillnaden mellan mittstenar, gravklot och klumpstenar är
i många fall hårfin och definitionen av dem kan variera från författare till författare. Vid exempelvis utgrävningen av Åbygravfältet i Södermanland påträffades
en brandgrav som var försedd med en nästintill identisk yttre konstruktion. Där hade den centralt belägna
stenen tolkats som ett gravklot istället för en mittsten
(Äijä 1993, s36). Vad som är, eller bör vara, den korrekta benämningen tar jag inte ställning till här, men
man bör vara uppmärksam på problemet vid jämförelser mellan gravfält. Tresidiga stensättningar förekommer under hela den äldre järnåldern, några har även
daterats till yngre järnålder (Bennet 1987, s81).
Runda stensättningar
Förutom ovan beskrivna brandgrav är spåren efter yttre
konstruktioner få och osäkra. En av brandgravarna,
A245, kan ha varit täckt av en rund stensättning. Resterna av en rundad stenpackning fanns i anslutning
till den i övrigt omarkerade brandgropen (fig 25).
Stensättningen bör ha haft en diameter på ca 2,4 m.
Stenmaterialet i resterna av packningen bestod av jämn39
Fig 25. Rekonstruktion av stenpackningen i A245, befintliga
stenar streckade. Rekonstruktion: Anna-Lena Hallgren.
stora rundade stenar. Brandgropen innehöll brända
ben från en vuxen individ, i övrigt var den fyndtom.
Runda stensättningar förekommer ofta på gravfält från
äldre järnåldern, enligt Ambrosiani brukar över hälften av gravarna tillhöra denna gravform (Ambrosiani
1964, s64).
Resta stenar, klumpstenar
Förutom ovan nämnda A181 kan sju av brandgravarna ha varit försedda med en rest sten eller en klumpsten (161, 164, 169, 184, 215, 228 och 254). Mer
eller mindre tydliga spår efter att (resta) stenar lyfts
bort från anläggningarna iakttogs vid utgrävningen. I
några fall syntes även resterna efter stenfundament som
kan ha stöttat upp de resta stenarna. I vissa av anläggningarna är spåren mycket vaga och osäkerheten stor
huruvida det är en rest sten eller bara en vanlig större
sten som flyttats bort från vederbörande anläggning.
Resta stenar är en vanlig företeelse på de mellansvenska
järnåldergravfälten och ofta brukar de kopplas samman med mansgravar (Petré 1984, s196f). Två av de
brandgravar på Bastubacken som kan ha varit försedda
med en rest sten har osteologiskt kunnat köns- och
åldersbedömas. I A215 var två individer begravda, en
vuxen man? och ett barn och i A254 en vuxen kvinna?
I A161 och A228, vilka inte har kunnat könsbestämmas
på osteologiskt sätt påträffades fynd som indikerar att
det är kvinnogravar.
Gravskick
De olika gravskicken kan sägas visa på olika förfaringssätt vid hanteringen av den dödes kvarlevor, i det här
Brandgravsterminologi
Brandgrop
Nedgrävning med spridda brända ben i ett kol- och sotlager. Utan
spår av benbehållare.
Bengrop
Nedgrävning med spridda, rengjorda brända ben utan kol- och sot
lager. Utan spår av benbehållare.
Brandlager
Brända ben i ett sot och/eller kolblandat lager, utspritt över ett större
område. Ofta innehåller lagret omfattande rester från bålet. Vanligast förekommande i eller under en stensättning.
Benlager
De brända benen, rengjorda från kol och sot, utspridda över ett större
område.
Urnebrandgrop
De sotiga brända benen nedlagda i ett kärl vilket i sin tur blivit nedsatt i en grop. Vanligt med bålmölja runt benbehållaren.
Urnebengrop
Rengjorda brända ben nedlagda i ett kärl vilket i sin tur blivit nedsatt
i en grop. Sot och kol kan finnas runt benbehållaren.
Enstaka
brända ben
Räknas vanligtvis inte som ett gravskick. Ofta det enda som återstår
av en överplöjd eller på annat sätt skadad brandgrav.
Samtliga gravskick kan vara kombinerade med olika inre konstruktionsdetaljer. Definitionen av dessa skiljer sig ibland åt mellan olika författare. Vi har valt att använda oss av
följande definitioner av begreppen:
Stenskoning
Stenar lagda eller ställda runt kanten av gravgömman
Täcksten
En eller flera stenar vilka täcker gravgömman. Ibland är det svårt att
skilja på vad som är en täcksten och vad som är en locksten men en
god regel är att täckstenar ofta ligger högre i stenpackningen än lockstenar och är större än dessa.
Locksten
Flat sten lagd som lock direkt över benbehållare eller bikärl.
Stensatt grop
Gropens botten och kanter täckta av sten. Stenstorleken kan variera.
Kan förekomma tillsammans med stenskoning.
Benbehållare
Kärl innehållande de brända benen.
Bikärl
Kärl vilka antas ha innehållit bl a mat och dryck.
”Stekben”
Obrända djurben nedlagda i graven. Förekommer både i skelett- och
brandgravar (se vidare om ”stekben” i kapitel 3.2 och 3.3)
40
fallet efter bränningen av kroppen. De spår som idag
återstår av den aktuella periodens gravskick är ofta fragmentariska och svåra att dokumentera på ett rättvist
sätt. Det är inte alltid gravskicket passar in i den vedertagna och definierade terminologi som finns och ofta
blir tolkningarna subjektiva. Ändå är det viktigt att de
benämningar man använder sig av är så enhetliga som
möjligt så att en jämförelse med andra gravfält underlättas. Vid utgrävningen av gravfältet vid Bastubacken
har vi till stora delar använt oss av den traditionella
indelningen av gravformer och gravskick som bygger
på tidigare gjorda indelningar och nu är allmänt vedertagna (se t ex Ambrosiani 1964, s55, Ferenius 1972,
s30) Benämningarna är i stort sett desamma som de
som används inom Riksantikvarieämbetet, byrån för
arkeologiska undersökningar.
Nedan följer en kortfattad beskrivning av de gravskick
som finns representerade på Bastubacken (se även tab
1 och bilaga 5).
Brandgropar
Brandgropen är för Mälardalen mest karaktäristisk för
den folkvandringstida perioden men förekommer även
rikligt på gravfält från förromersk och romersk järnålder (Bennet 1987, s78) Av de 41 brandgravar som
undersöktes på Bastubacken utgörs över hälften, närmare bestämt 25 stycken, av brandgropar. Utseendet
på brandgroparna är ofta varierande trots att gravskicket
är detsamma. De enklaste konstruktionerna bestod endast av en mindre nedgrävning där de brända benen
var nedlagda tillsammans med en kol- och sotblandad
fyllning. Andra var betydligt mer välkonstruerade, t ex
A31 som var uppbyggd av en ordentligt stensatt grop
vari de brända benen nedlagts och sedan täckts över
med en täcksten. Tillsammans med de brända benen
från en individ (Juvenilis) fanns en järnkniv, två
järnsöljor, fragment av en ornerad bennål, rester av ett
hartstätat kärl och obrända djurben. Drygt hälften av
brandgroparna var försedda med stensatta gropar och/
eller täckstenar. Det stora flertalet av de täckstenar som
fanns på gravfältet var för övrigt placerade över just
brandgropar. De brända benen låg ofta, tillsammans
med kol och sot, relativt koncentrerade i en begränsad
del av nedgrävningen. Utanför denna koncentration
var sedan gravgods i form av hartstätade kärl och
obrända djurben placerade. Någon synlig horisontell
stratigrafi vad beträffar utbredningen av brandgroparna på gravfältet har inte kunnat urskiljas.
Bengropar
Under den äldre järnålderns första tid är det vanligaste
förfaringssättet vid begravningar att de brända benen
rengörs efter bränning. Detta förhållande blir under
den senare delen det motsatta då rikligt med kol och
sot förekommer bland de brända benen (Hemmendorff
41
1973, s19f). Av de åtta bengropar som undersöktes på
Bastubacken var tre så pass förstörda av senare tiders
markutnyttjande att inga konstruktionsdetaljer kunde
urskiljas. Liksom beträffande brandgroparna så varierar utseendet på bengroparna väsentligt. Det var framför allt en av bengroparna, A122, som urskiljde sig
från de övriga. Den var en av de större och mer vällagda brandgravarna på gravfältet och bestod av en drygt
1,5 x1,5 m stor och 0,6 m djup, stensatt grop vari
rikligt med brända ben var nedlagda. Drygt hälften av
benen var ordentligt rengjorda innan de lades ner väl
samlade centalt i graven. Resten av de brända benen
påträffades i ett brandlager öster om benkoncentrationen. Lagret, som innehöll rikligt med
bränd lera, kol och sot, utgör troligtvis resterna av
brandbålet. Förutom de brända benen från två individer, en vuxen kvinna och ett barn påträffades resterna
av fyra hartstätade svepkärl. Benen från de båda individerna var blandade i de båda bensamlingarna. A122,
liksom A123, utgör en blandform mellan två olika gravskick då den dels innehåller rensade brända ben och
dels brända ben i ett brandlager. Graven visade även
stora likheter med den intilliggande A123 vad beträffar konstruktionsdetaljer och storlek (se vidare nedan).
Benlager
Resterna av ett benlager, A215, undersöktes vid
utgrävningen. Graven som låg intill den gamla järnvägen var tyvärr så kraftigt störd, förmodligen av anläggBrandgropar
A24
A29
A31
A43
A44
A50
A90
A131
A133
A161
A162
Ben- Bengropar lager
A10
A12
A122
A145
A147
A169
A249
A250
A215
Urneben- Urnebrand
gropar
gropar
A123
A149
A152
A221
A257
A130
A164
A167
A181
A184
A197
A217
A228
A230
A231
A234
A236
A245
A247
A253
A254
Tabell 1. Brandgravarnas fördelning mellan olika
brandgravstyper på Bastubacken.
ningsarbeten vid järnvägsbygget, att inga
konstruktionsdetaljer kunde iakttas. En större sten som
kan ha haft en funktion som gravmarkering. De brända
benen härrör från två individer, en vuxen man? och ett
barn.
Urnebengrop
Fem av brandgravarna har tolkats som urnebengropar.
Några av dessa tolkningar är lite tveksamma då endast
fragment av hartstätade kärl har hittats tillsammans
med de brända benen. I de fall då osäkerheten om kärlet verkligen fungerat som benbehållare har varit för
stor har graven i stället förts till gruppen med bengropar. Det var bara i två av bengroparna man tydligt
kunde se att de brända benen låg placerade i ett kärl. I
A123 fungerade ett stort hartstätat kärl (Ø=0,27m)
som benbehållare. De brända benen har osteologiskt
bedömts komma från en vuxen kvinna. Runt om benbehållaren och de två hartstätade bikärlen fanns ett
brandlager i botten av gropen. Agneta Bennet tar upp
den här blandformen av urnegrop och brandlager som
ett eget gravskick vilket enligt henne är relativt utbrett
i Mälardalen under folkvandringstiden. En anmärkningsvärd detalj som iakttogs i samband med
utgrävningen av A123 var det ”fotspår” som fanns i
brandlagret. En fläck av steril lera, omgiven av en tunn
sotlins avtecknade sig i brandlagret. Fläcken hade formen av en fot (ungefär motsvarande storlek 36). Förmodligen har någon varit tvungen att stå i nedgrävningens botten vid gravsättningen då nedgrävningen var
djup (fig 26 och 27).
Den andra urnebengropen på gravfältet där benen tydligt var placerade i ett kärl var A149. Benbehållaren
utgjordes här av ett lerkärl vari benen från ett barn var
nedlagda. Vid sidan av benbehållaren hade ett hartstätat svepkärl och en järnkniv placerats. Inga andra
tydliga konstruktionsdetaljer kunde iakttagas under
utgrävningen av graven. De tre övriga urnebengroparna
var av något annorlunda karaktär. Benen var inte pla-
Fig 26. A123 med fotspår i gravens mitt vid den mindre
måttstocken. Foto: Jonas Wikborg.
cerade i någon nu bevarad benbehållare men däremot
fanns i samtliga fall hartstätningsfragment blandat med
och runt om de brända benen vilka låg mycket väl
samlade.
Urnebrandgrop
Två urnebrandgropar undersöktes under utgrävningen.
Båda dessa var störda av senare tiders aktiviteter och
deras gravgömmor gav ett omrört intryck. De hade i
likhet med tre av urnebengroparna inte några hela benbehållare bevarade. Det var snarare benens placering
och hartstätningsfragment i närheten av dessa som
gjorde att de i fält tolkades som urnebrandgropar.
Dubbelbegravningar
I elva av brandgravarna på Bastubacken har två, i ett
fall t o m tre, individer gravlagts i en och samma anläggning. Dubbelgravar existerar i så gott som samtliga perioder, från stenålder fram till vikingatid. I samband med utgrävningen av skelettgrav 153 påträffades
en brandgrav i direkt anknytning till denna, i nivå med
skelettet. Hur brandgraven stratigrafiskt relaterades till
skelettgraven kunde med säkerhet inte bestämmas under utgrävningen, men då ingen nedgrävningen kunde
konstateras i anslutning till de brända benen samt att
skelettet syntes opåverkat antogs det att de två gravarna var samtida.
I Barkarby påträffades vid tre tillfällen brandgravar i
anslutning till skelettgravar. Två av dessa är sekundärt
nedgrävda (A16 och A54) och den tredje (A22) utgjordes av en sönderplöjd skelettgrav där en brandgrav
var placerad i höjd med skelettets huvud. Även denna
brandgrav är tolkad som sekundär då framför allt
skelettets huvudända var omrörd. Holmqvist skriver
dock att denna förstörelse av skelettet kan bero på senare tiders odling (Holmqvist 1956, s15). Här kan,
även om det verkar mindre troligt, skelettgraven och
brandgraven vara samtida. Från Danmarks bronsål-
Fig 27. "Med ena foten i graven" - närbild på fotspåret i A123.
Foto: Jonas Wikborg.
42
der finns exemplet med den 16- åriga Egtvedsflickan
som begravts obränd i en ekkista tillsammans med de
brända benen från ett 5-6 årigt barn (Nordenstam
1994, s269). Enstaka andra, liknande exempel finns
från sten- och bronsålder (ibid, s268). Förutom ovan
nämnda exempel från Barkarby har ingen parallell till
dubbelgraven från Bastubacken påträffats i Västmanland, men exempel där skelett- och brandgravar är placerade under en och samma gravöverbyggnad finns bl
a från Åsen 1:2, 1:3, Kolbäcks sn (Magnusson 1974,
s37).
Den keramik som påträffades i de båda gravarna A153
och A217 gav ingen lösning på frågan huruvida de
båda gravarna är samtida eller inte. Keramiken ifråga
kan komma från ett och samma kärl men gör det troligtvis inte. I både skelett- och brandgraven påträffades dessutom en kam. Inte heller utifrån dessa kan man
med säkerhet se om de två gravarna är samtida eller ej.
Man kan däremot med säkerhet säga att även om de
två gravarna inte är helt samtida så föreligger ingen
större kronologisk skillnad mellan dem då just kammarna dateras till samma period. Brandgravens något
underliga placering utmed skelettgravens nedgrävning
talar emot att de båda skulle vara samtida, troligare är
att brandgraven avsiktligt anlades i direkt anslutning
till skelettgraven ganska snart efter att den senare anlagts (fig 28).
Skadade brandgravar
Ett stort antal av brandgravarna gav under utgrävningen
intryck av att i högre grad än skelettgravarna vara förstörda av senare tiders markutnyttjande. Detta skulle
kunna förklaras om brandgravarna låg mer ytligt placerade och därmed lättare förstörts av senare tiders jordbruksarbete. En sammanställning av gravarnas topp
respektive bottenmått i förhållande till den nuvarande
markytan gjordes (fig 29). Diagrammet visar tydligt
hur det snarare är skelettgravarna som ligger mer ytligt
placerade och trots detta är dessa generellt bättre bevarade än brandgravarna. Detta har naturligtvis till viss
del sin förklaring i att skelettgravarna ofta har ett större
djup än brandgravarna och därigenom förblir större
delen av anläggningen intakt även om den hamnar
under plogen. Skelettgravarnas stora, relativt flata täckstenar har säkerligen även de bidragit till att bevara
gravarna. Stenmaterialet i brandgravarna är i regel mindre och därmed mer lättflyttat av plogen.
Gravgåvor
Under bronsålder och förromersk järnålder är
brandgravarna i allmänhet fyndfattiga, men under sen
förromersk - tidig romersk järnålder skedde en föränd43
Fig 28.
Planritning av
A153 / 217.
Skala 1:40.
ring och gravarna blev alltmer fyndrika. Då började
man även låta metallföremål följa med på gravbålet
och de klassiska gravgåvokategorierna vapen, smycken
och redskap blev allt vanligare (Gräslund 1977, s53).
Det hör till undantagen att obrända föremål (bikärl
oräknade) överhuvudtaget placerades i brandgravarna
under järnåldern.
Gravgåvornas placering
Det fyndmaterial som påträffades i brandgravarna på
Bastubacken var i stort sett detsamma som i skelettgravarna; hartstätade kärl, obrända djurben, keramik,
dräkttillbehör och redskap. Den i brandgravarna mest
frekvent förekommande fyndkategorin var rester av
hartstätade svepkärl vilka påträffades i 18 av gravarna.
I regel brukar intresset för gravgodsets placering fokuseras kring skelettgravar. Fyndens placeringar i
brandgravarna anses vara slumpartade och inte arrangerade i graven efter något på förhand bestämt mönster.
På Bastubacken uppvisar föremålen inom de olika fyndkategorierna en sinsemellan likartad placering i gravarna. Inte helt oväntad syns ett tydligt mönster där
dräkttillbehör och kammar påträffas i benkoncentrationen och knivar liksom ”matoffer” återfinns
utanför densamma (fig 30).
I samtliga gravar där dräkttillbehör i form av fibulor,
dräktnålar, pärlor, bälteringar och remändebeslag in-
meter 0
Skelettgravar
Brandgravar
-0,2
-0,4
-0,6
-0,8
-1
-1,2
-1,4
Fig 29. Diagram över anläggningarnas topp- resp bottenmått i förhållande till markytan.
gick i fyndmaterialet påträffades de alltid i benkoncentrationen. Detta är rimligt om man tänker sig
att dessa föremål hörde till klädedräkten som den döde
bar vid kremeringen. När kremeringen sedan avslutats
och de brända benen samlades ihop följde
dräkttillbehören med. De kammar som följt med i graven var vid fem av sju tillfällen placerade tillsammans
med de brända benen. Den fyndkategori som ovan
kallas för ”matoffer” består av obrända djurben och
hartstätade svepkärl vilka kan tänkas ha innehållit någon form av föda (se t ex Rasch 1994, s187). De hartstätningsringar som var någorlunda välbevarade, var i
samtliga gravar placerade strax intill, men alltid utanför benkoncentrationen. Även denna placering är helt
naturlig då svepkärlen inte varit med på gravbålet utan
placerats obrända i graven. Likaså var de obrända djurbenen i samtliga fall placerade i närheten av, men aldrig i benkoncentrationen. I flera fall var de lagda direkt
ovanpå de brända benen. Knivarna var den fyndkategori
som visade upp de i mitt tycke intressantaste placeringarna. Av de sju knivar som kom fram under utgrävningen
påträffades bara en bland de brända benen, de
restrerande sex var nedlagda vid sidan av benkoncentrationen. Den kniv, F242, som låg bland de
brända benen i A131 var för övrigt den enda kniv som
uppvisade spår av eldpåverkan. Ingen av de övriga knivarna kan med säkerhet sägas uppvisa något tecken på
44
eldpåverkan men i ett av fallen kan man å andra sidan
påstå motsatsen. Den kniv som påträffades i A31, F13,
har fortfarande en stor bit av sitt obrända träskaft bevarat vilket talar för att den inte har varit med på
gravbålet. I A31 fanns förutom den obrända kniven
obrända djurben. I Danmark finns exempel på skelettgravar där köttben med tillhörande kniv till förtär-
Fig 30. Schematisk bild över gravgåvornas placering i
brandgravarna. Illustration: Anna-Lena Hallgren
ingen av köttstycket påträffats (Brøndstedt 1966, s143)
Kanske har knivarna på Bastubacken haft samma funktion och därför inte följt med på gravbålet. Att brandgravar innehåller obrända redskap, t ex knivar, liksom
obrända djurben är relativt ovanligt under den här perioden (Gräslund 1977, s53). Här ligger det naturligtvis nära till hands att tro att det föreligger ett samband
mellan de obrända ”matoffren” och de obrända knivarna. Skelettgravarna på Bastubacken uppvisar ett
ännu starkare samband än brandgravarna mellan knivar och obrända djurben. I sju av de åtta skelettgravar
i vilka knivar påträffades fanns det även obrända djurben (se kapitel 3.2).
Keramik är en annan fyndkategori som ofta påträffas i
brandgravar. Den keramik som förekommer i gravarna
är ibland mycket svårtolkad. Ofta hittar man bara enstaka skärvor av vad som en gång varit hela kärl och
dessutom påträffas de relativt ytligt i gravarna. Att hitta
enstaka keramikskärvor redan vid framrensningen av
graven är inte ovanligt. Frågan är om, och i så fall hur,
man kan knyta denna keramik till graven. Av de 21
keramikfynd som gjordes i anknytning till brandgravarna på Bastubacken framkom 6 redan vid rensningen
och de 15 andra påträffades någonstans i gravens fyllning. Endast i ett fall kan man med säkerhet fastställa
lerkärlets funktion, A149, där det fungerade som benbehållare. I något fall, t ex A44, är det troligt att
keramikskär vorna kommer från ett bikärl. Om
keramiken har haft samma funktion som de hartstätade
bikärlen borde placeringen av de båda vara ungefär
densamma och dessutom skulle man kunna förvänta
sig att lerkärlen var mer kompletta än vad de ofta är.
Att keramiken på Bastubacken i första hand inte fungerat som gravkärl i egentlig mening (benbehållare eller
bikärl) är ganska troligt, frågan är om de hamnat i
graven av en slump eller om den medvetet placerats
där. Boplatsmaterial i form av skörbränd sten, bränd
lera, knackstenar, kvartsavslag och keramik påträffas
ofta i samband med utgrävning av äldre järnåldersgravar (Kaliff 1992, s94).
Sociala variationer på gravfältet
En viktig fråga vid gravfältsundersökningar är i vilken
mån gravarna avspeglar en dåtida samhällsstruktur och
social organisation. Med vilken säkerhet kan man säga
att de variationer som finns på gravfälten är betingade
av de sociala variationer som fanns i samhället och hur
kan man i så fall på ett relevant sätt idag rangordna
gravarna genom olikheter i konstruktioner och gravgods? I ett försök att påvisa sociala förändringar mellan yngre bronsålder och äldre järnålder har Thomas B
Larsson utifrån en matematisk modell, skapad av
Tainter (Tainter 1977), utarbetat en metod där varia45
tioner inom konstruktion och gravgods poängsätts efter en i förväg definierad skala (Larsson 1985, s416f).
Nedan presenteras det av Larsson skapade poängsystem jag använt mig av för att systematisera brandgravarna på Bastubacken. Det enda tillägg som gjorts är
poängen för de obrända djurbenen (tab 2).
Konstruktion
Poäng
Föremål
Poäng
Brandgrav
1
Hartstätat
kärl
1
Täcksten < 0,5
m
1
Keramik
1
Täcksten >
0,5m
2
Ben / glas
2
Locksten
1
Järnföremål
3
Benbehållare
1
Bro nsförem
4
Tabell 2. Poängskala för gravarna. Efter Larsson 1985.
Tanken är att de sociala skillnaderna inom ett samhälle bl a uttrycks genom att en varierad grad av arbete
och föremål läggs ned på/i graven. En förutsättning
för att den här typen av undersökning ska ge avsett
resultat är givetvis att gravfälten är totalundersökta så
att hela variationen fångas upp. Trots att gravfältet vid
Bastubacken inte är totalundersökt har jag i ett försök
att på ett överskådligt sätt påvisa den variation som
finns i materialet valt att använda mig av Larssons poängsystem. Resultatet (fig 31) visar dels hur
brandgravarna förhåller sig till varandra och dels hur
de som grupp förhåller sig till skelettgravarna.
Variationsvidden, dvs skillnaden mellan högsta och lägsta poäng är mycket hög bland skelettgravarna,
brandgravarna fördelar sig betydligt jämnare över färre
poäng.
I första hand har jag använt poängsystemet för att strukturera upp brandgravsmaterialet men det låter sig göras även med skelettgravarna. Direkta jämförelser mellan skelett- och brandgravar kan vara vanskliga att göra
då de båda gravskicken är så pass olika.
Genom att separera brandgravarnas poäng för
konstruktionsdetaljer och fynd kan man få en fingervisning om i vilken grad dessa står i relation till varandra. Genom att dela in brandgravarna i två grupper
där hälften (21 st) har 5 poäng eller mer och de resterande 20 gravarna har 1-4 poäng kan man se att gravar med höga fyndpoäng ofta även har en något högre
poäng för sin konstruktion. Med andra ord kan man i
materialet utläsa ett vagt samband mellan vällagda
konstruktioner och rikligt med gravgods.
30
Anl nr
Gravskic
Antal
individe
Kön Ålder
Djurart
A24
Brandgro
1
?
Infans I
?
A31
Brandgro
1
?
Juvenilis
svin
A122
Bengrop
2
K
Infans I/II, Adult
nöt
A123
Brandgro
1
K?
Adultus
nöt
A131
Brandgro
2
?
Infans I/II, Adult
?
A181
Brandgro
2
?
Infans I, Infans II/
Juvenilis
svin
A253
Brandgro
1
K
Adult
?
Br andgrav
25
Skelettgrav
Poäng
20
15
10
5
Tabell 3. Brandgravar från Bastubacken i vilka obrända
djurben påträffats.
0
Fig 31. Diagram över skelett- respektive brandgravarnas
"poäng".
Djurben i brandgravarna
En av de, enligt mig, mer intressanta fyndkategorier
som påträffades i brandgravarna på Bastubacken är
djurbenen. Djurben, både brända och obrända, i gravar från äldre järnålder är överlag ovanligt i Mälardalen (Iregren 1983, s32). Vanligtvis är det bara klofalanger från skinnfällar som förekommer i gravmaterialet.
Först under folkvandringstid börjar de brända djurbenen att uppträda i brandgravarna och under vendeloch vikingatid dominerar djurbenen helt det osteologiska materialet. Denna kronologiska skillnad i materialet används ibland för att göra grova kronologiska dateringar; utan djurben - äldre järnålder, med djurben yngre järnålder (Iregren 1994, s202). Det finns exempel på att brända djurben även förekommer i gravar
från romersk järnålder (se t ex Iregren 1983, s68f,
Gamrell 1994, s30f), men i det följande är det först
och främst de obrända djurbenens förekomst i
brandgravarna som kommer att belysas.
Under utgrävningen av Bastubackengravfältet påträffades obrända djurben i sju av brandgravarna (tab 3).
Förutom ovan nämnda gravar med obrända djurben
påträffades i fem gravar brända djurben (tab 4). I A217
var djurbenen blandade med de brända människobenen
vilket gör att man med stor säkerhet kan säga att de är
samtida och hör till kontexten. I A44 påträffades de i
utkanten av stenpackningen ca 0,3 meter ner i graven,
på samma nivå som de brända benen. Även i det senare fallet bör man med säkerhet kunna knyta de
brända benen till graven.
Förutom på Bastubacken förekommer obrända djurben på ett flertal av de större västmanländska gravfälten (tab 5); Kolbäck 191,236, Kolbäck 192, Borgby
och Näs är några av dem.
46
Företeelsen har fått oförtjänt lite, om ens någon, uppmärksamhet i de rapporter och artiklar som behandlar
gravfälten. Elisabet Iregren nämner i en artikel de
obrända djurbenen från gravarna på Borgbygravfältet.
Hon ifrågasätter där om benen verkligen kan knytas
till gravarna och inte kommer från det underliggande
boplatslagret (Iregren 1994, s208). De obrända djurbenen från brandgravarna på Bastubacken kan med
säkerhet knytas till respektive anläggning. Benen var
vanligtvis placerade i direkt anknytning till de brända
benen, oftast ovanpå dessa men i något fall under. I
samtliga anläggningar var djurbenen, liksom resten av
gravgömman, ordentligt täckta av flera lager sten vilket minimerar, för att inte säga helt utesluter, risken
att djurbenen hamnat i graven av en tillfällighet. Diskussionen har i övrigt mest gällt huruvida man ska
använda sig av begreppet ”stekbensgrav” eller inte
(Gamrell 1994:31). ”Stekbensgrav” brukar användas i
Anl nr
Gravskic Antal
individer
Kön Ålder
Djurar
A44
Brandgr
1
K
Adult
?
A131
Brandgr
2
?
Infans
Adult
I/II,
?
A152
Brandgr
2
?
Infans
Adult
I/II,
?
164
Brandgr
1
?
Adult
?
A217
Brandgr
1
K
Maturus
nöt
Tabell 4. Brandgravar från Bastubacken i vilka brända
djurben påträffats
samband med både brand- och skelettgravar där
obrända djurben lagts ner som någon form av matoffer. En betydligt snävare definition av begreppet ger
Robert Sjöö i sin C-uppsats ”Gravfält och struktur”
där han skriver; ”...urnegropar med stenkista innehållande lårben av nöt medan de brända benen i sin hartstätade benbehållare placerats utanför kistan. Denna
variant urnegravskick är belagd bara inom Kolbäcksområdet och kan således vara mycket lokal” (Sjöö 1990,
Landska
Gravfält
Obrända
djurben i
brandgravar
O brända
djurben i
skelettgravar
Vs
Bas tubac ken
7 / 41
9 / 30
Vs
Borgby
5 / 34
0 /11
Vs
Kolbäck 192
18 / 45
0 / 16
Vs
Kolbäck 191,
236
10 / 49
5 / 49
Up
Lundbacken
I
3 / 15
3 / 23
Up
Lundbacken
II
1/5
2/4
Borgby är de enda av de berörda gravfälten som mig
veterligen osteologiskt har analyserats. På Lundbackengravfältet (både del 1 och 2) förekommer obrända djurben i både mans- och kvinnogravar och på
Borgbygravfälet återfinns benen i mans och
man+kvinnogravar. Åldern på de avlidna som gravlagts tillsammans med djurbenen varierar, både barn,
vuxna och dubbelbegravningar med både barn+vuxna
och vuxen+vuxen förekommer.
Tabell 5. Antal brandgravar i vilka obrända djurben
förekommer på några gravfält i Västmanland och Uppland
s88). Från osteologiskt håll har man ställt sig kritisk
till hur benämningen ”stekben” emellanåt används.
Enligt Gamrell borde benämningen bara avse den mest
köttrika delen av djuret, lårbenet, och inte köttfattigare
delar såsom revben, bog och fötter (Gamrell 1994, s31).
För att slippa ta ställning i frågan om och i så fall vad
denna gravtyp bör benämnas kallar jag den fortsättningsvis helt enkelt för grav med obrända djurben.
Påståendet att dessa ”stekbensgravar” skulle vara exklusiva för Västmanland och då främst för Kolbäcksområdet kräver en revidering. Exempel på denna gravtyp finns, om dock inte i samma utsträckning, även på
Uppländska gravfält. Jag är tämligen övertygad om att
det skulle komma fram flera exempel i andra delar av
Sverige om en noggrann genomgång gjordes, t ex finns
fyra brandgravar med obrända djurben i Oskar
Almgrens Die ältere Eisenziet Gotlands. Erstes Helft.
(Almgren 1914, tabell 2:113, 136 och tabell 7:192,
200). I Danmark finns det många exempel på skelettgravar i vilka obrända djurben påträffats tillsammans
med dryckeskärl och knivar att använda vid förtäring
av köttbenet (Brøndsted 1966, s148).
Av de sju gravar som innehåller obrända djurben var
sex brandgropar och en bengrop. Flertalet av dem är
placerade på gravfältets östra höjd, på den västra finns
bara en. Skelettgravarna uppvisar samma fördelning
mellan de båda områdena (fig 32) (Läs mer om obrända
djurben i skelettgravar i kapitel 3.3).
Då dateringen av gravarna på gravfältet är mycket snäv
är det svårt att se om dessa gravar kronologiskt skiljer
sig från de övriga. Två av brandgravarna har daterats,
en till period IV:1 och en annan till period IV:2. De
skelettgravar som innehöll obrända djurben, liksom de
flesta andra daterade gravar, kan bestämmas till period
IV:1 / IV: 2.
Tre av brandgravarna (A122, A123 och A253) har osteologiskt könsbedömts vara kvinnogravar, medan de
andra inte har gått att bestämma. Lundbacken och
47
I samliga gravar förekommer djurbenen i kombination med minst ett, i flera fall två till tre hartstätade
svepkärl. Detta är naturligtvis av intresse då både de
obrända djurbenen och de hartstätade svepkärlen verkar symbolisera någon form av måltid. I tre av gravarna var dessutom något metallföremål nedlagt. Det
kanske mest slående och anmärkningsvärda är att sex
av de sju aktuella gravarna tillhör gravfältets mest välkonstruerade och största brandgravar. De tillhör även
de fyndrikaste på gravfältet.
Detta illustreras relativt väl i ett diagram där gravarnas
”poäng” visas (fig 33). Är det så att djurbenen fungerar som någon slags statussymbol? Detta för oss in på
om och i så fall vad djurbenen representerar och i vilka
ceremoniella sammanhang de bör placeras. Nedan följer några mer eller mindre tänkbara förklaringar.
*Att de obrända benen skulle utgöra rester efter
en begravningsmåltid är en möjlig tolkning
(Iregren 1994, s208) Kanske samlades de anhöriga runt graven för att med en gemensam
måltid ta förväl av den döde. Resterna, eller en
del av måltiden, fick sedan följa med ner i graven.
*Den mat i form av djurben och annan föda som
lades ner till den avlidne har ibland tolkats som
ett offer till den döde eller förfädernas andar
(Iregren 1994, s208)
*Att de obrända djurbenen fungerar som markering av status eller tillhörighet verkar ganska troligt då man ser hur de obrända djurbenen i
brandgravarna från Bastubacken påträffas i gravar som i övrigt är fyndrika och välkonstruerade.
*Benen kan ha fungerat som färdkost för den
avlidne under sin resa till ett dödsrike (Kaliff
1992, s115).
Brandgravskick kontra skelettgravskick
Övergången från ett gravskick till ett annat, i det här
fallet brandgravskickets införande, har i många fall
uppfattats som ett bevis för att stora förändringar ägt
rum i samhället. Frågan är vilken betydelse det nya
gravskicket hade för människorna under bronsåldern. Det finns inte något i gravmaterialet
som direkt får oss att anta att en brandgrav
speglar helt andra föreställningar om vägen till
livet efter detta än en jordfästningsgrav. Det
vi kan se i det arkeologiska materialet är som
Brøndsted (1966) påpekar att; (1) det tar lång
tid för det nya gravskicket att etablera sig och
(2) under en lång period behåller man det äldre
gravskickets alla former; den yttre konstruktionen, kistan, de obrända gravgåvorna m m.
Den enda skillnaden var att den döde brändes
innan han lades ned i graven, ofta i en manslång kista av sten eller trä. Så småningom sker
en anpassning av gravform och gravgåvor till Fig 32. Karta över gravar med obrända djurben.
brandgravskicket, men det tar lång tid innan
kremeringen helt avspeglar sig i det övriga grav- rika och därmed ”rikare” än brandgravar är en vanlig
materialet.
föreställning. Jag ställer mig mycket tveksam till om så
verkligen är fallet men tyvärr har det inte här funnits
utrymme att närmare granska saken.
Trosuppfattningar
I vilken mån införandet av ett nytt gravskick visar på
förändringar i rådande trosuppfattning är en omdis- Romerska importföremål var naturligtvis inte var mans
kuterad fråga. Vi vet att inom ett flertal kulturer, både egendom utan kan nog räknas som ett typiskt statusnutida och äldre, som praktiserat likbränning har syf- föremål. Om nu fynden i gravarna speglar den dödes
tet varit att snabbt frigöra den dödes själ från kroppen tidigare sociala status i samhället borde vi genom att se
och därigenom hjälpa den till en annan tillvaro (Gräs- hur importföremålen fördelar sig på respektive gravlund 1977, s49). I följande resonemang har jag utgått skick få uppfattning hur väl hypotesen om att skelettifrån att syftet med eldbegängelsen under järnåldern gravar är typiskt ”rikemansgravar” stämmer. Vid en
var just detta. I skelettgravskicket kan samma uppfatt- genomgång av den romerska importen i Sverige ser
ning om en tillvidarevaro finnas, men där sker själens man tydligt att huvuddelen av denna är funnen i brandfrigörelse genom en annan och långsammare process. gravar (Lund Hansen 1987) (fig 34).
Resultatet, själens frigörelse från kroppen, blir alltså
detsamma vare sig man kremerar den döde eller ej. I fråga om storleken på de romerska uppsättningarna i
Trots att syftet med kremering är detsamma i många varje enskild grav verkar förhållandena mellan skelettkulturer finns det många olika uppfattningar om till- och brandgravar vara relativt lika (Lund Hansen 1987).
varon efter döden. Inom t ex den hinduistiska läran Utifrån fördelning av den romerska importen i gragör man genom bränningen det möjligt för själen att
lämna den jordiska kroppen och komma vidare till en
ny kropp eller till Brahman.
"Omsorgspoäng"
Kremeras eller jordas
48
14
12
antal poäng
När man träffar på ett gravfält där brand- och skelettgravar förekommer sida vid sida undrar man naturligtvis vad denna skillnad i val av gravsättning grundar
sig på. I förhistoriska samhällen där kremering är det
vanligaste sättet att behandla de avlidna brukar
jordandet uppfattas som synonymt med hög status.
Skelettgravar från äldre järnålder betraktas ofta som
någon form av ”rikemansgravar” som var reserverade
för personer som stod högt i den sociala rangskalan
eller hade en speciell funktion i samhället (Bennet 1987,
s184, Sjöö 1990, s78). När man diskuterar huruvida
en grav är ”rik” eller inte kan man naturligtvis tänka
på flera saker, det första är kanske om graven är fyndrik eller ej. Att skelettgravar ofta skulle vara mer fynd-
10
8
6
4
2
0
0
10
20
30
40
50
Fig 33. Diagram över brandgravarnas ”poäng”. ”Stekbensgravarna” markerade med X.
varna är det svårt att påvisa att skelettgravarna skulle
vara någon form av rikemansgravar. Här kan man
naturligvis gå vidare och undersöka hur andra statusföremål, t ex av guld fördelar sig mellan de två gravskicken.
Den arbetsinsats som krävdes för varje enskild begravning kanske även den bör ses som ett mått på status.
De spår vi idag ser av de arbeten som utförts i samband med en begravning är naturligtvis väldigt begränsade. Vad vi ser är bl a gravgropen och mängden och
urvalet av sten till konstruktionen och utseendet av
denna. För brandgravarna tillkommer även den ved
som samlats till gravbålet (jämför här med Tacitus beskrivning om hur man med stor noggrannhet valde ut
det rätta bränslet till kremeringsbålet), byggande av
ett bål, kremering av liket samt ihopsamlandet av resterna efter bålet. Det är naturligtvis mycket svårt att
Antal
gravar
endast utifrån det arkeologiska källmaterialet avgöra
huruvida något av de två gravskicken krävt en större
arbetsinsats än det andra.
Att skelettgravskicket skulle vara reserverat för personer som genom stora ekonomiska tillgångar eller religiösa/sociala positioner innehade en särställning i samhället är svårt att påvisa. Det finns en rad andra förklaringar, både mer och mindre troliga, till varför man
valde det ena eller andra gravskicket. En nu mera ganska förlegad förklaring är att man av rädsla för att den
avlidne skulle uppträda som gengångare lät bränna
hans kropp. I de isländska sagorna skrivs det vid flera
tillfällen om hur ”den andra döden” används mot de
döda som inte lämnat de efterlevande ifred. Här brände
man alltså redan en gång begravda kroppar. Att de två
gravskicken skulle vara årstidsanknutna har också föreslagits. Brandgravskicket skulle då vara knutet till vinterhalvåret och skelettgravskicket till sommarhalvåret.
Det har gjorts ett flertal försök till att förklara varför
somliga personer kremerades och andra inte, men det
är naturligtvis svårt att bevisa hur det verkligen har
varit.
Gravar med romersk
import i Sverige
60
50
40
30
20
10
0
Skelettgravar
Brandgravar
Fig 34. Den romerska
importens fördelning
mellan de båda
gravskicken (efter LundHansen 1978).
49
3.2 Skelettgravarna på Bastubacken
av Jonas Wikborg
Totalt undersöktes 30 skelettgravar på Bastubacken. Då området varit plöjt under senare tid fanns inga synliga
gravmarkeringar ovan mark. Men i några av skelettgravarna fanns spår som tyder på att åtminstone några
ursprungligen haft dylika markeringar (se kapitlet 3.4). Fyra av skelettgravarna (A7, A115, A219 och A242) var
störda av recenta dräneringsdiken (fig 35 och 36).
I den andra huvudtypen har fyllningen över den gravlagde förmodligen burits upp av ett lock av organiskt,
numera försvunnet material. I tre skelettgravar (A7,
A26 och A229) (fig 41) fanns en större sten i huvudändan och en dito i fotändan. Dessa ”gavelstenar” antas ha burit upp detta lock vilket skyddade den gravlagde från att krossas av det stenmaterial som graven
återfyllts med. Troligen har locken varit av trä, då trärester har påträffats i en liknande gravkonstruktion,
A77, på Lundbackengravfältet (Artursson et al. 1994).
Ovanpå detta lock har ett stort antal stenar lagts. Så
småningom har locket givit vika varpå stenarna har
rasat ned i graven och i vissa fall deformerat skelettet.
Fig 35. Skelettgrav
A242 korsades av
ett recent dike en bit
nedanför knäna.
Intill den gravlagdes
vänstra lårben låg
en hartstätningsring
- resterna efter ett
svepkärl av bark.
Foto: Fredrik
Svanberg.
Inre konstruktioner
De undersökta skelettgravarna kan grovt indelas i två
huvudtyper. Den ena huvudtypen utgörs av
nedgrävningar med stenkistor av kantställda stenar med
stora lockhällar (fig 37, 38 och 39). Många lockhällar
hade flata, avsiktligt bearbetade, undersidor. Kanske
man spräckt större stenar genom växelvis uppvärmning och avkylning med hjälp av eld och vatten (fig
40). I den andra huvudtypen fanns i nedgrävningens
botten stora gavelstenar (fig 41), vilka antas ha burit
upp ett trälock som har skyddat den gravlagde från att
krossas av det stenmaterial som gravens övre del har
återfyllts med. Tio skelettgravar på Bastubacken (A5,
A9, A35, A45, A139, A216, A238, A239, A251 och
A252) är av typen stenkista, med 2-5 stora lockhällar.
I ett par fall saknades den norra lockhällen, dessa gravar förefaller ha utsatts för plundring (fig 42, fig 43
och 48) I en grav, A139, fanns spår efter ett ingrepp
från sidan (fig 44).
50
Fig 36. Skelettgrav A115 korsades i bäckenregionen av ett recent dike med tegelrör i botten.
Foto: Jonas Wikborg.
Fig 38. Under lockstenarna i A216 låg ett
skelett utsträckt på rygg i en omsorgsfullt anlagd
stenkista. Foto: Nicholas Nilsson .
Fig 37. Skelettet i A216 täcktes av fyra större
lockstenar. Foto: Fredrik Svanberg.
Fig 39. Skelettgrav A9 under utgrävning, notera det flata skarpkantade
taklocket längst till vänster. Foto: Jonas Wikborg.
51
Fig 40. Tre välformade lockstenar från skelettgrav
A238 med undersidorna vända uppåt. Foto: Jonas
Wikborg.
Sexton skelettgravar var täckta av sten, men saknade
gavelstenar och stenkistor som burit upp stenarna (A21,
A22, A25, A48, A115, A153, A209, A210, A211,
A218, A219, A222, A225, A229, A235, A242 och
A258). I några fall låg stora stenblock placerade till
synes direkt på de gravlagda (A209, A210 och A218),
se profilritningar. Förmodligen har även dessa gravar
haft trälock vilka kan ha vilat på en utskuren avsats i
lerväggen (fig 45 och 46). Bland dessa sjutton finns ett
mindre antal skelettgravar, vilka ej ger intryck av att
vara lika omsorgsfullt lagda. Några av dem är barngravar, andra åter recent störda vuxengravar. Kronologiskt och geografiskt närliggande skelettgravar av
samma typ återfinns på Barkarbygravfältet (Holmquist
1956), Lundbackengravfältet (Artursson et al. 1994)
och Kolbäcksgravfältet (Linderoth 1968, Magnusson
1974).
Bland de undersökta skelettgravarna på Bastubacken
intar A45 en särställning. Med sin välbyggda stenkista
och stensatta botten är den mest välkonstruerade av de
undersökta skelettgravarna på gravfältet (fig 47). Stensatt botten är en sällsynt konstruktionsdetalj som framförallt förekommer på Gotland (ÄEG, s 25) där man
haft tillgång till den ändamålsenliga kalkstenen, men
även på Simrisgravfältet i Skåne finns två skelettgravar
med stensatt botten (Stjernquist 1955, grav 3 och 19).
A45 är till sin konstruktion en av de förnämsta i hela
Mälardalen, men saknade gravgåvor. Kistan var så när
som på skelettet, helt fyndtom. A45 visade dock tydliga spår efter plundring (fig 48) (se kapitel 3.6) varför
vi bara kan spekulera i vad som en gång åtföljt den
döde i graven.
Stenkista med lockhällar
A5
A9
A 35
A 45 ( kistan har dessutom stensatt golv)
A 139
A 216
A 238
A 239
A 251
A 252 (graven saknade lockhällar men detta beror förmodligen på att den var recent störd i ytan)
Gavelstenar
A7
A 26
A 229 (stora lockhällar)
Anläggningar där skeletten är täckta av sten, men där
varken stenkista eller gavelstenar burit upp stenarna. Profilerna tyder dock på att stenarna ursprungligen vilat på
någonting, förmodligen ett trälock vilket antas ha vilat
på utskurna avsatser i nedgrävningens väggar (fig 45 och
46).
A 21
A 22
A 25
A 48
A 115 ( stora lockhällar, ev. recent rubbade)
A 153
A 209 ( stora lockhällar)
A 210
A 211 (stora lockhällar)
A 218 (stora lockhällar)
A 219
A 222
A 225
A 235
A 242
A 258
Fig 41. I
skelettgrav A26
låg en större sten
norr om skallen
och en
motsvarande
söder om
fötterna. Dessa
två gavelstenar
antas ha burit
upp ett numera
förmultnat
trälock. Foto:
Kennet Stark.
52
Fig 42. Skelettgrav A5 efter framrensning.
Stenkistans norra del saknade locksten och en av
stenarna i kistans västra väg g hade tagits bort.
Foto: Jonas Wikborg.
Fig 43. A5 i skelettnivå. Foto: Kennet Stark.
Parvist liggande skelettgravar
Obestämbara
A 34 (alltför fragmentarisk)
Skelettens orientering och läge i gravarna
För 29 av de 30 undersökta skelettgravarna kunde
skelettets orientering fastställas. I A34 gick skelettorienteringen ej att fastställa eftersom skelettresterna,
som var från ett barn, var ytterst fragmenterade. I A252
fanns endast mindre fragment kvar av skelettet, men
då anläggningen var parallell med den intilliggande
skelettgraven A251 antas orienteringen ha varit densamma som i denna.
I 26 gravar låg skeletten i ungefärlig nord-sydlig riktning (330-042 gon) med skallarna i norr. I 3 fall låg
skeletten i öst-västlig riktning med skallen i väster (A48,
A209 och A210) (fig 49). I samtliga fall utom ett (A21)
låg de gravlagda på rygg med raka ben och armarna
utmed sidorna. I A21 förefaller det gravlagda barnet
ha legat på höger sida i hockerställning.
I några fall, bl a i A26 och A209, ligger de gravlagdas
ben så tätt tillsammans att man skulle kunna tänka sig
att de begravts liggande i en svepning (fig 41). I gravar
som A9, A139 och A216 ligger också benen tätt tillsammans, men kan där tänkas vara sekundärt hoppressade av den omgivande stenkistan.
53
Ett intressant fenomen är de parvist liggande skelettgravarna till vilka jag räknar A209 och A210, A218
och A219, A238 och A239 (fig 50)
samt A251 och A252. De två först
uppräknade paren är inte helt parallella men ligger väldigt nära varandra. Då de ej heller ligger på samma
djup skulle jag inte vilja tolka dem
som samtidigt anlagda. De två senare
paren är dock helt parallella, A238
och A239 ligger också på samma
djup, varför jag skulle vilja tolka dessa
som samtidigt anlagda. I både de hypotetiskt samtidigt och icke samtidigt parvist anlagda skelettgravarna
kan någon form av släktskapsrelation,
t ex man-hustru, vara en möjlig tolkning. Tyvärr föreligger dock inget fall
där båda skeletten i ett par säkert har
kunnat könsbedömas, varför denna
hypotes varken kan verifieras eller
uteslutas. I A209/210 är individerna
bedömda som man, 18-20 och en ej Fig 44. Skelettgrav A139 hade
könsbedömd tonåring, i A218/219 alla lockstenar på plats, men
till höger om skelettets bål ses
är individerna bedömda som kvinna,
hur stenkistan tryckts in, för25-35 år och en ej könsbedömd in- modligen i samband med
divid, 25-35 år, I A238/239 som plundring. Foto: Nicholas
Nilsson.
kvinna?, 25-40 år, och kvinna?, 35-55 år, och i A251
man 45-79, i den intilligande A252 fanns praktiskt
taget ingenting kvar av skelettet. En intressant detalj
är att skeletten i A238 och A239 hade varsin armring
kring höger underarm.
Gravgåvor i skelettgravarna
Som en del i gravskicket ingår seden att nedlägga föremål i gravarna. En bakomliggande orsak skulle kunna
vara att man föreställt sig att den döde kom till en
annan värld där han skulle få användning för dessa,
eller att de behövdes under själva resan dit.
Det stora flertalet skelettgravar innehöll någon typ av
gravgåva. Vanligast förekommande var hartstätningsringar från svepkärl av bark (fig 35 och 52) samt
obrända djurben (fig 53). Dessa två fyndkategoriers
frekvens skulle kunna tyda på att matgåvor haft en
central plats i gravriten. Här bör främst skelettgrav A25
nämnas. I nyss nämnda grav låg den gravlagde förskjuten mot nedgrävningens västra sida som också var
litet djupare än den östra. Det högre partiet längs med
gravens östra långsida hade använts som en ”jordbänk”
på vilken ett antal gravgåvor placerats. Gravgåvorna
på ”jordbänken” utgjordes av ett keramikkärl, en s k
gotlandskruka, 2 eller 3 hartstätade svepkärl av bark,
en kniv av järn och ett antal obrända djurben. Samtliga skulle kunna knytas till en måltid, varför ”jordbänken” nästan skulle kunna liknas vid ett dukat bord.
Bland fynden av obrända djurben dominerar nöt och
får/get. Endast i tre skelettgravar påträffades obrända
svinben (A7, A26 och A258), två av dem var vapengravar. Obrända svinben hittades också i två av
brandgravarna, A31 och A181. En likartad bild möter
vi på Lundbackengravfältet där en skelettgrav (undersökningens enda vapengrav, skelettgrav A77), och två
brandgravar (A25 och A29) innehöll obrända ben av
svin (Artursson et al. 1994, s30f), ben från får/get och
nöt var vanligare. Svinet får väl anses som mer utpräglat köttproducerande än nöt och får som förutom kött
även producerar mjölkprodukter, fällar, ull, läder, och
horn. Kanske kan det häri ligga en förklaring till att
svinet är ovanligare i fyndmaterialet och därmed kanske kan ses som litet exklusivare. Det är anmärknings-
Fig 45. Lång profil från skelettgrav A209. Profilen visar hur stenfyllningen sjunkit ned i nedgrävningen sedan ett lock av organiskt material
förmultnat.
Fig 46. Långprofil från skelettgrav A218. Den mittersta lockstenen
har sjunkit ned sedan ett lock av organiskt material förmultnat
54
Fig 48. Efter framrensningen av skelettgraven A45
visade det sig att den norra delen saknade locksten,
vilket förmodligen beror på att graven plundrats.
Foto: Gunnar Sundelin.
Fig 47. Skelettgraven A45 med sin
välkonstruerade stenkista och stensatta botten
intar en särställning bland de undersökta
skelettgravarna på gravfältet. Foto: Gunnar
Sundelin.
värt hur intimt förknippade svinen är med vapengravarna, vilket enligt tidigare resonemang skulle förstärka vapengravarnas status. Kanske har man också i
svinet sett en kraftsymbol som man velat identifiera
sig med. Under järnåldern är svinet en vanlig symbol
på keltiska fälttecken (ref), liknande fälttecken; eller
”stridsmärken”, ”...svinbild gyllene, stålhård vildgalt...”
omnämns också i Beowulfskvädet* (Collinder 1988,
vers 1111-1112). I samma kväde omnämns också galtprydda hjälmar (Collinder 1988, vers 1287 och vers
1328), något som verifierats av arkeologiska fynd från
folkvandringstid och vendeltid, t ex hjälmen från Benty
Grange (Wise 1984, s16f).
Även fibulor, pärlor, armringar, kammar, vapen och
keramik påträffades i skelettgravarna. En viss skillnad
mellan könen kan skönjas vad gäller gravgåvor. På
Bastubackengravfältet verkar det bara vara män som
gravlagts med vapen, medan pärlor, fibulor, kammar
(fig 54) och nålar bara återfinns i kvinnogravar (se kapitel 4.3). Från gravarna lär vi oss känna periodens
55
föremålstyper och formvärld och hur föremålen
omfattats av gravskicket, men i vilken omfattning de
återspeglar det levande samhället kan givetvis diskuteras.
Horisontell stratigrafi på gravfältet
Totalt undersöktes 71 gravar varav 30 st (42 %) var
skelettgravar. De resterande 41 (58 %) var olika typer
av brandgravar (se kapitel 3.1). Gravfältet var ej sammanhängande. Istället grupperade sig gravarna på två
små, för ögat knappt skönjbara höjdlägen. Avståndet
mellan de två höjdsträckningarna är ca 100 meter.
Höjdsträckningarnas högsta höjd ligger kring 21,25
m ö h, svackan mellan dem ligger som lägst kring 20,50
*Beowulfskvädet anses vara nedtecknat på 700-talet e Kr,
men i kvädet namngivna personer tyder på att de skildrade händelserna utspelar sig på 500-talet e Kr (Collinder
1988, sVII).
m ö h. De undersökta gravarna fördelade sig mellan de
två höjdsträckningarna enligt följande:
Västra
höjdsträckning
Östra
höjdsträckning
Totalt
Antal
skelettgravar
5 st
25 st
30 st
Antal
13 st
28 st
41 st
Skelettgravarna på den västra höjdsträckningen utgör
en dryg fjärdedel av gravarna där (5 av 18=28%),
medan skelettgravarna på den västra höjdsträckningen
utgör nära hälften av gravarna där (25 av 53 = 47%).
Skillnaderna är betydande och skulle kunna vara kronologiskt betingade. Man skulle kunna tänka sig att
de stora gravanläggningarna i den västra
höjdsträckningens södra del, på södra sidan om järnvägen, med sina monumentala lägen ned mot ån varit
bland de första som anlagts, och detta under en period
då skelettgravskicket ännu inte vunnit insteg i området. När så de första skelettgravarna börjar anläggas är
höjdsträckningen nästan fullbelamrad varför man tagit också den östra höjdsträckningen i anspråk. En
annan förklaring skulle kunna vara att det är två olika
grupper, förslagsvis ätter/släkter/familjer, vilka utnyttjat varsin gravplats och att den ena gruppen av någon
anledning föredrog brandgravskicket framför
skelettgravskicket. De daterade gravarna är väl samlade i tid och spridda på båda områdena, varför sistnämnda teori förefaller vara troligast.
Fig 50. Skelettgravar na A238 och A239 låg parallellt med varandra,
med mindre än en meters mellanrum. Förmodligen har de anlagts
samtidigt. Foto: Jonas Wikborg.
Fig 51. A238 och A239 på skelettnivå. De båda skeletten hade
skadats av nedsjunkna stenar. Båda hade en armring av brons vardera
på den högra underarmen. Foto: Jonas Wikborg.
Skelettgravarnas kronologiska
förhållande till brandgravarna
Totalt föreligger daterade föremål från 12 skelettgravar
och 10 brandgravar (se fig 44 och 45). Allt tyder på att
skelettgravarna är samtida med brandgravarna och att
någon kronologisk skillnad således ej verkar föreligga
mellan de båda gravskicken på gravfältet.
Fig 49. Skelettgravarnas orientering. Siffrorna betecknar
anläggningsnummer och har placerats i den ända som
skallen låg i. Majoriteten av skeletten låg orienterade i
nord-sydlig riktning med skallen i norr.
56
Fig 54. Skelettgrav A218 med en
kam av horn vid fötterna. Foto:
Jonas Wikborg.
Fig 52. Skelettgrav A225 med en
hartstätningsring norr om skallen.
Foto: Ingela Kishonti.
Fig 53. I skelettgrav A153 påträffades
bland annat obrända djurben i närheten
av den hädangångnes skalle; förmodligen
rester efter den gravlagdes färdkost. Foto:
Kent Ullgren.
Sociala skillnader
En allmänt utbredd uppfattning är att skelettgravarna
skulle ha ett rikare inventarium av gravgåvor än de
samtida brandgravarna, och att skelettgravarna därigenom skulle ha ett högre statusvärde. Berta Stjernquist (1955, s65ff) har bl a lagt fram en teori om att
skelettgravskicket spritts med de romerska importvarorna. Vid en genomgång av ett antal skelettgravar i
Mälarområdet visar det sig dock att många är fyndtomma, andra har hartstätningsringar och kanske en
kniv (se tab 30). Oerhört få skelettgravar har ”statusfyllda” gravgåvor som vapen, fibulor och romersk import, och då det gäller fynd av romersk import i gravar
på Sveriges fastland är ungefär 2/3 funna i brandgravar
(se fig 34).
Av de 30 individer som har gravlagts obrända är inte
mindre än 8 st barn* (27 %). Barnskelettgravarna är
generellt fyndfattigare än vuxengravarna. De är
konstruktionsmässigt lika vuxengravarna fast mindre i
storlek. En viss variation återfinns i konstruktion och
* med barn avses i detta fall individer =eller <12-15 år
57
omsorgsfullhet i anläggandet, men detta återfinns också
bland vuxengravarna. Barnen har förmodligen setts som
likvärdiga individer och omfattats av samma trosföreställningar som de vuxna (se kapitel 3.5). Någon
skillnad könen emellan verkar ej heller föreligga vad
gäller gravskick; båda könen finns företrädda i såväl
brand- som skelettgravar.
Den äldre järnålderns skelettgravar
På Bastubacken undersöktes 30 skelettgravar, vilket
utgör 42 % av de undersökta gravarna där. De undersökta skelettgravarna uppvisar många gemensamma
drag, men det finns också en del smärre olikheter och
variationer. Hur förhåller sig Bastubackens skelettgravar
till andra samtida skelettgravar? För att sätta in de undersökta skelettgravarna i ett större sammanhang skall
jämförelser göras dels regionalt med andra skelettgravar
i Mälardalen, dels med hela det nordiska området i ett
större perspektiv, då skelettgravskicket ej är någon isolerad företeelse för Mälardalen.
Den äldre järnålderns
skelettgravskick i Norden
antal gravfält, föresträdesvis på öns nordvästra del, där
de gravlagda lagts med skallen i söder (Liversage 1980,
s9ff).
Under den äldre järnåldern är både gravskicket och
gravarnas markering ovan mark mycket varierande.
Skelettgravar och olika typer av brandgravar förekommer sida vid sida på samma gravfält, liksom förhållandet är på många av nutidens kyrkogårdar. Skelettgravarna täcks ibland av större eller mindre, runda
rösen, vanligen tämligen flacka och begränsade av fotkedja av stora stenar. I stor utsträckning ligger de dock
under flat mark utan numera synligt minnesmärke ovan
jord. (Stenberger 1979, s364).
Skelettgravarnas inre består av en avlång grop i marken som i en del fall inneslutit en plank- eller trädstamkista som t ex på gravfälten vid Simris och Barkarby
(Stjernquist 1955, Holmqvist 1956). En intressant
detalj på Barkarbygravfältet var breda band av hartstätning invid skeletten i ett par gravar. Dessa anses ha
utgjort tätning av fogen mellan en trädstamkista och
dess lock (Holmqvist 1956). På gravfältet vid Gödåker i Uppland har en väl bevarad plankkista påträffats
(Ekholm 1925). På Gotland och Öland är kistor av
kantställda kalkstenshällar mycket vanliga, inneslutande
ett, stundom två skelett. Också kallmurade kistor förekommer på dessa öar (Stenberger 1979, s364). Även
på Bornholm beskrivs den typiska skelettgraven under
romersk järnålder som en stenkista täckt med stenar
(Stjerna 1905, s18). På Gotland förekommer under
yngre romersk järnålder även brandlager i små
kalkstenskistor (Stenberger 1979, s364f). På Sjælland
finns exempel på gravlagda som svepts i en kohud
(Liversage 1980, s12).
I skelettgravarna ligger de döda i regel på rygg i någorlunda nord-sydlig riktning med huvudet åt norr, men
undantag finns (Stenberger 1979, s365). Nämnas kan
bl a det stora gravfältet Smörkullen vid Alvastra i Östergötland där skeletten i 13 av de 173 undersökta
skelettgravarna låg med huvudet i söder eller sydost
(Oxenstierna 1958, s160). Från Södermanland finns
ett exempel på en man som begravts liggande på mage
(Ferenius 1962, s66). I vissa fall ligger skeletten på
sidan med uppdragna knän (Oxenstierna, 1958, s23).
Enstaka öst-västliga skelettgravar förekommer i Skandinavien under äldre romersk järnålder, men den nordsydliga orienteringen är den förhärskande i större delen av området. Det område som avviker från detta
gängse mönster är norra och mellersta Jylland där de
gravlagda dessutom ofta ligger i hockerställning. Fyn
intar en mellanställning då båda typerna finns representerade i stort antal där (Stjernquist 1955, s41ff). På
Sjælland ligger skelettgravarna i nord-sydlig riktning,
de flesta med skallen i norr. Dock finns ett mindre
58
Skelettgravskickets ursprung
Under mellersta bronsåldern (1000-800 f Kr) vann
brandgravskicket snabbt terräng i hela Sydskandinavien, och blev från skedets mitt det allenarådande (Stenberger 1979, s208). Från sen bronsålder
och tidig järnålder finns enstaka exempel på skelettgravar på Gotland och Öland (Stenberger 1936. Nylén
1957). På svenska fastlandet finns ett exempel i Uppland (Magnusson & Sundquist 1957). I Norge har två
skelettgravar daterade till detta tidiga skede påträffats i
Tröndelag (Björn 1935). Anmärkningsvärt är att det i
Danmark ej finns några skelettgravar från sen bronsålder/förromersk järnålder. Först under romersk järnålder
uppträder skelettgravarna där. Härav kan slutsatsen dras
att det ej var från västligt eller syd-västligt håll som
bruket med jordande nådde Skandinavien (Stenberger
1936, s166). Det finns inga skäl att anta att dessa tidiga skelettgravar skulle vara återupplivade äldre
bronsålderstraditioner, då den keltiska påverkan på
germanskt område ej tagit sin början vid denna tid.
Det är efter östliga och sydöstliga vägar utmed det framväxande kelterväldets periferi som impulserna nått
Skandinavien. Stenberger (1936, s169ff) ser många
samband mellan de tidiga skelettgravarna i Skandinavien och Hallstattgravfältet och anser att den tidiga
järnålderns skelettgravskick i Skandinavien återgår på
inflytande från Hallstattkulturen. T J Arne (1929) har
pekat på det skytiska kulturområdet som möjlig inspirationskälla för detta nya gravskick.
Under romersk järnålder förekom jordande av döda i
större omfattning jämsides med likbränning. Det nya
begravningssättet spred sig snabbt i de södra och mellersta delarna av Sverige vid den romerska järnålderns
början. Samtidigt eller något dessförinnan hade det
vunnit insteg i länderna söder om Östersjön. I Danmark och Norge intränger det också tidigt, kanske vid
mitten av första århundradet e Kr, i Finland troligen
något senare (Stenberger 1979, s362)
I slutet av förra seklet betraktades skelettgravskicket av
Kossina och hans efterföljande lärjungar som ett typiskt gotiskt gravskick. Kossinas teori att sammankoppla gravskick och etnicitet kom dock att kritiseras
då skelettgravskicket återfanns även hos andra stammar (Stjernquist 1955, s41).
Många, bl a Stenberger (Stenberger 1979, s362), menar att den romerska järnålderns skelettgravskick i
Norden skulle vara av keltiskt ursprung. Jahns teori
att kontakten mellan keltiskt och germanskt gravskick
ägt rum i Böhmen (Jahn 1913) är enligt Ekholm den
arkeologiskt bäst underbyggda teorin. Det skulle vara
de där boende markomannerna vilka som första
germanska stam anammade detta nya gravskick från
de keltiska bojerna. (Ekholm 1957b, s280). Ole KlindtJensen anser att skelettgravskicket spritt sig till Norden i två vågor. Den första vågen sprider sig under
senkeltisk tid norrut från ett keltiskt-germanskt område i Schlesien (Klindt-Jensen 1950, s179). De
stratigrafiska förhållandena på gravfältet vid Gross
Sürding visar att germanska skelettgravar från La Tène
III låg omedelbart över keltiska skelettgravar från La
Tène II (Klindt-Jensen 1950, s177). Under äldre romersk järnålder sprider sig en andra våg från Böhmen
via Elbe, Oder och Weichsel (Klindt-Jensen, 1950
s177).
W Preidel ansluter sig i ”Die germanischen kulturen
in Böhmen”, utgiven 1931, till uppfattningen om
markomannernas betydelse som förmedlare av skelettgravskicket, men ser istället markomannernas södra
granne, den romerska provinsen Noricum, som det
område varifrån impulserna har nått markomannerna.
(Ekholm 1957b, s280)
Stjernquist (1955, s65ff) nämner tre olika alternativ
till det nya skelettgravskickets ursprung:
*Skelettgravskicket har av germanerna upptagits från
kelterna.
*Skelettgravskicket har av germanerna upptagits från
sarmaterna, vilka i sin tur upptagit det från skyterna.
*Skelettgravskicket har spritts med de romerska
importvarorna.
Många teorier har således lanserats kring
skelettgravskickets geografiska ursprungsområde och
spridningsväg till norden. Men är det verkligen så enkelt att man bara härmat ett främmande gravskick,
eller kan det finnas en förändring av synen på döden
och tillvaron efter jordelivet som en bakomliggande
indirekt orsak? Redan Knut Stjerna (1905, s18ff) menade att man bakom nya gravskick kan spåra förändringar i människors åskådning, och att
begravningsskicket står i ett alltför intimt samband med
uppfattningen om det kommande livet för att kunna
ändras genom att blott imitera en främmande sed.
Om nu synen på livet efter detta skulle ha genomgått
en förändring under äldre romersk järnålder då skelettgravarna blir allmänt förekommande, har tydligen inte
59
alla gripits av denna nyandliga strömning, eftersom
brandgravskicket fortlever vid sidan av skelettgravskicket.
Den äldre järnålderns
skelettgravar i Mälarområdet
Skelettgravar i Mälarområdet under sen
bronsålder/äldre förromersk järnålder
I Västmanland har ett mindre antal skelettgravar påträffats på gravfält daterade till sen bronsålder/äldre förromersk järnålder. Vid Amsta 2:3, Kolbäcks sn har fyra
skelettgravar utan daterande föremål påträffats. I de
15 brandgravarna på samma gravfält hittades bl a en
fingerring, en spiralnål och tre skivnålar av brons, daterade till sen bronsålder - period V-VI, varför skelettgravarna kan antas vara från sen bronsålder/tidig järnålder (Simonsson 1974, Sjöö 1990, s10ff). Vid ÖnstaGryta, Västerås stad har fyra skelettgravar, varav en
osäker, undersökts. En av skelettgravarna utgjordes av
en hällkista med lockhällar och stensatt botten. Alla
fyra skelettgravarna låg under runda stensättningar. De
daterande fynden i de intilliggande brandgravarna utgjordes av två järnnålar med skivformigt huvud (övergången bronsålder/järnålder), ett gravkärl av rabbig
keramik samt ett spiralformigt bronsfragment (bronsålder) (Hjärthner-Holdar 1983).
Ingen av dessa västmanländska skelettgravar innehöll
daterande föremål. Eventuellt skulle de kunna vara
ungefär samtida med de intilliggande brandgravarna
från sen bronsålder.
I Brillinge, Vaksala sn, Uppland finns en skelettgrav
som utifrån gravinventariet, en 21 cm lång bronsnål
med spiralvridet huvud, kan dateras till sen bronsålder. Under en oregelbundet rektangulär, 2,9x3,8 m stor
stensättning låg ett starkt fragmenterat skelett i nordsydlig riktning med skallen i norr. I graven fanns rester
efter den träkista den döde vilat i. Den ovan nämnda
nålen låg alldeles öster om skallen (Magnusson & Sundquist 1957).
I Mälarområdet finns alltså en skelettgrav som med
säkerhet kan dateras till övergången bronsålder/järnålder och kan jämföras med ett mindre antal samtida
skelettgravar på framförallt Gotland och Öland (Stenberger 1936, Nylén 1957). Två skelettgravar, ej närmare daterade än till äldre järnålder, vid centrallasarettet
i Västerås skulle eventuellt också kunna hänföras till
detta tidiga skede (Lindahl 1984).
Skelettgravar i Mälardalen under äldre järnålder - en analys av 208 skelettgravar
Under senare årtionden har skelettgravar framkommit vid några större gravfältsundersökningar i Västmanland.
Nämnas kan framförallt 1960- och 1970-talens undersökningar i Kolbäcks sn där inte mindre än 66 skelettgravar undersökts. Det finns också ett antal äldre undersökningar och uppgifter om skelettgravar som genom
konstruktion och/eller föremål kan dateras till äldre järnålder. Några större gravfältsundersökningar med skelettgravar från Södermanland och Uppland kommer också att presenteras.
Gravarna presenteras i tabellform (tab 6-28). De variabler som valts ut för analysen är: markering ovan mark,
inre konstruktion, nedgrävningens och den gravlagdes orientering, kön, ålder samt fynd och eventuella dateringar.
Västmanland
Gravfält
Antal
undersökta
skelettgravar
Antal
undersökta
brandgravar
Källa
Badelunda kyrkogård,
Badelunda sn
1*
-
Thelin 1877
Badelunda prästgård,
Badelunda sn
1
-
Drakenberg 1939b
Sörby, fornl. 547,
Badeludna sn
1
-
Åkerström 1968
Tuna, Badelunda sn
1
-
Nylén 1994a
Ågrens backe,
Kolbäcks sn
1
2
Drakenberg 1939a
Åsen 192, Kolbäcks
sn
17
46
Linderoth 1968
Åsen 191/236,
Kolbäcks sn
49
49
Magnusson 1974
Tönsta, Lundby sn
1
-
Dybeck 1844
Äs, Romfartuna sn
4
5
Hyenstrand 1973a
Rallsta Raä 16,
Svedvi sn
3
47
Simonsson 1962
Borgby 48, Säby sn
9
34
Linderoth 1962
Bastubacken Raä 73,
Tortuna sn
30
41
Fors, Raskbacken,
Tortuna sn
3
1**
Drakenberg 1933
*4 hällstenskistor påträffades vid anläggandet av Badelunda församlings nya
kyrkogård. Dock var det bara en som dokumenterades.
** brandlager i en hög som stratigrafiskt överlagrade de tre stenkistorna.
Brandlagret sannolikt folkvandringstida/vendeltida.
Tabell 6. Skelettgravar i Västmanland under äldre
jär nålder
Badelunda kyrkogård, Badelunda sn (tab 7)
När man på 1870-talet skulle anlägga en ny kyrkogård vid
Badelunda kyrka påträffades fyra hällkistor från romersk järnålder. Tyvärr finns bara dokumenterade uppgifter om den
ena av kistorna, vilken befanns innehålla skelettrester, glaspärlor samt en armring av brons: ”Af de vid afgräfning af
Badelunda församlings nya kyrkogård å Badelunds ås innevarande sommar påträffade hällstenskistor öppnades en i närvaro
af undertecknad och befanns vara 7 fot lång, 2 fot bred men åt
ändarna något hopdragen och 1 fot hög , att invändigt byggd i
riktning af NNO af inalles 16 stenar med flatsidan inåt, neml.
1 sten på tvären vid hufvudet, en dito vid fötterna, 5 stenar på
östra sidan, 4 dito på vestra och 5 täckstenar. Inuti grafven påträffades en hufvudskål, som låg åt norr, åtskilliga tänder och
ben efter en menniska, ett bronsarmband och 48 glasperlor, hvaraf
3 och 3 bildade en länk vilket allt blifvit till Westmanlands
Fornminnesförening öfverlemnadt” (Thelin 1877).
Badelunda prästgård, Badelunda sn (tab 8)
Ytterligare en skelettgrav undersöktes vid den närbelägna
Badelunda prästgård år 1935. Graven var belägen i en grusås
ca 100 m ostnordost om prästgårdens manbyggnad och ca
125 m öster om sockenkyrkan. Vid grävning för en vattenledning påträffades på 0,75 meters djup, takhällar till en 2,6
m x 1,05 m stor och 0,75 m djup stenkista orienterad i nordsydlig riktning. I kistan låg ett skelett med skallen i norr,
utsträckt på rygg med armarna utmed sidorna (Drakenberg,
1939b), (fig 55).
Sörby, fornl 547, Badelunda sn (tab 9)
I VLMs arkiv finns i en besiktningsrapport en uppgift om ett skelettgravsfynd från fornl 547 Sörby i Badelunda
sn. Enligt muntlig uppgift från Herr Forsberg på Sörby gård framkom vid grusbrytning i slutet av 1800-talet en
stenkistliknande konstruktion bestående av två kantställda hällar med en takhäll. Hällarna stod orienterade i
nord-sydlig riktning. Kistan innehöll skelettdelar, bl a ett kranium. Vid besiktningen 1968 fanns en av hällarna
kvar nedrasad i gruset. På kistans angivna plats fanns en halvmetertjock stenpackning, vilken kan antas vara
rester av den fyllning som täckt stenkistan (Åkerström 1968).
Tuna, Badelunda sn (tab 10)
I samband med husbyggnation undersöktes ett större antal gravar från yngre järmnålder i Tuna i Badelunda sn
1952-1953. På platsen påträffades också en skelettgrav från yngre romersk järnålder, den hittills guldrikaste
förhistoriska grav som undersökts i Sverige. Den innehöll bl a en halsring, två armringar, två fingerringar, två
60
guldnålar, allt av guld samt två bronskärl, ett bronsbäcken, två
silverskedar och en glasbägare. Graven utgjordes av en 2x3 m
stor och 1 m djup träkammare, orienterad i nordväst-sydost,
under mark. Denna täcktes av en rund stensättning, 20 m i
diameter, med en yttrekantkedja av större utvalda block. Kent
Andersson (1995) anser att delar av smyckeuppsättningen införts från Sjælland, och att den gravlagda kanske är ingift från
nyss nämnda ö.
Ågrens backe, Kolbäck sn (tab 11)
I samband med grustäkt påträffades två brandgravar samt ett
fragmentariskt kranium från en förmodad skelettgrav vid Ågrens
backe, Kolbäck sn. Fynden i brandgravarna utgjordes av lerkärl, knivar, hartstätningsfragment samt ett eneggat svärd. Svärdet dateras av Nicklasson (under utgivning) till äldre romersk
järnålder.
Åsen 192, Kolbäck sn (tab 12)
Somrarna 1962 och 1963 undersöktes, p g a planerad grustäkt,
totalt 17 skelettgravar och 46 brandgravar.
Fig 55. Planer och profil av skelettgrav från
prästgården i Badelunda sn (Drakenberg 1935).
Skala 1:50.
Gravmarkeringar ovan jord
En av skelettgravarna, A12, markerades av en oval stenpackning,
6 st markerades av rest sten/klumpsten. Brandgravarna markerades av runda, tre- eller fyrkantiga stensättningar och resta
stenar.
Gravskick
Flertalet skelettgravar bestod av stenfyllda nedgrävningar med
stenkistor av kantställda stenar i anläggningens botten. I ett
fall, A15, påträffades en 30 cm lång hartssträng, vilken kan antas ha utgjort tätning eller lim på en kista eller ett
lock av trä. Fynden utgjordes av hartstätningsringar, järnknivar och obrända djurben.
Skelettorientering
10 skelett låg i nord-sydlig riktning med skallen i norr. I två av anläggningsbeskrivningarna saknas uppgift om
skelettriktning. I de resterande fem fanns inga skelettrester bevarade. I sju fall kunde den gravlagdes läge bestämmas - i samtliga fall liggande på rygg med raka ben och armarna utmed sidorna.
Dateringar
Fynden i gravarna och markeringarna ovan jord daterar gravarna till romersk järnålder. De resta stenarna och
krumkniven kan dateras till den romerska järnålderns äldre del.
Åsen 191/236, Kolbäck sn (tab 13)
Omedelbart i anslutning till och norr om ovan nämnda Åsen 191 undersöktes ytterligare 98 gravar under åren
1968-1970. Även denna undersökning företogs med anledning av planerad grustäkt i området.
Åsen 191 (tab 13)
47 skelettgravar och 35 brandgravar.
Gravmarkeringar ovan jord
18 av de 35 skelettgravarna hade någon form av markering ovan jord. Dessa bestod av resta stenar/klumpstenar
och stensättningar, en fyrsidig och några runda, den största med 10 meters diameter.
Gravskick
Skelettgravarna var koncentrerade till södra och mellersta delen av gravfält Raä 191. De flesta skelettgravarna
bestod av stenfyllda gropar, få uppvisade inre konstruktioner i form av kistor och liknande. I några fall var
61
skeletten så förmultnade att deras exakta läge ej kunde konstateras. Tre anläggningar, A45, A93 och A128 hade
stenkista i nedgrävningen. I A236 fanns en mörkfärgning tolkad som en urholkad trädstam. I A56 fanns två
kantställda stenar söder om skallen. A136 hade en kallmurning norr om skallen. Hartssträngar, lim eller tätning
till träkistor, påträffades i A56, A92 och A136. De någorlunda bevarade skeletten låg med ett undantag (A136)
i utsträckt ryggläge. I A136 låg skelettet istället på höger sida med uppdragna knän.
Skelettorientering
Skeletten låg orienterade i någorlunda nord-sydlig riktning. De flesta hade skallen i norr, dock fanns tre exempel
på skelett med skallen i söder. Dessutom fanns tre skelettgravar (A110, A112 och A132) orienterade i öst-västlig
riktning. Endast i A110 fanns skelettrester kvar, den gravlagde låg där med skallen i väster. Till denna öst-västlig
grupp kan också A111 och A113 räknas. Båda låg orienterade i ostnordost-västsydväst med skallen i västsydväst.
Dateringar
C-dateringar föreligger från fyra skelettgravar (A49, A63, A92, A113). Samtliga dateringar ligger i århundradena kring Kristi födelse. Nio av skelettgravarna kan genom föremålsfynd typologiskt dateras till Nermans
perioder enligt följande:
III/IV
A49, A92, A93, A99, A130
IV
A54
IV:2
A23, A63, A84
14
Åsen 236 (tab 13)
Fjorton brandgravar och två skelettgravar. (Skelettgravarna upptas i tabell 12 som A102 och A128)
Gravmarkeringar ovan jord
A102 markerades av en fyrsidig stensättning med kantkedja av kantställda stenar, A128 var omarkerad.
Gravskick
I båda fallen låg skelettet på botten av en stenfylld nedgrävning utan spår efter speciella konstruktionsdetaljer.
Båda skeletten låg i utsträckt ryggläge.
Skelettorientering
Båda skeletten låg orienterade i nordsydlig riktning med skallen i norr.
Dateringar
Inga dateringar föreligger från de två skelettgravarna. Dock finns daterande föremål från två av brandgravarna
på Åsen 236; A105 med två fibulor daterade till period IV:2 och en kam från A139 daterad till period IV/V.
Sistnämnda grav har också 14C-daterats till 105 e Kr ±150. Ytterligare en 14C-datering har utförts på en brandgrav på Åsen 236; A104 daterad till 190 e Kr ±100.
Tönsta, Lundby sn (tab 14)
Redan från 1844 finns en uppgift om ett skelettgravfynd med guldfoliepärlor som kan daters till romersk järnålder. Det är Rickard Dybeck som berättar om några nyfikna ynglingars undersökning av en rest sten i Lundby
sn:”På Tönsta ägor, vester ut från kyrkan, äro åtskilliga grafminnesmärken, deribland en störtad bautasten. Jan
Janson i Tönsta (70 år gammal) omtalar att han för många år sedan, i sällskap med några andra, omkullstörtat
stenen, samt grafvit midt under densamma, då der funnit ett stort utsträckt benrangel, men icke tecken hvarken till
kohl eller aska. Kring benranglets hals hade legat en dubbel rad af vackra glasperlor, till en del omgifna af en tunn
metallhinna, som sedermera befunnits bestå af guld” (Dybeck 1844, s55).
Äs, Romfartuna sn (tab 15)
Undersökningen, föranledd av en grustäkt i Badelundaåsen, ägde rum 1967. Totalt undersöktes nio gravar; fem
brandgravar och fyra skelettgravar.
Gravmarkeringar ovan jord
Skelettgravarna var helt omarkerade. Fyra av brandgravarna markerades av runda stensättningar, den femte av
en triangulär dito (Hyenstrand 1973a, s22ff).
62
Gravskick
Två av skelettgravarna utgjordes av stenkistor, de andra två av stenfyllda nedgrävningar. De två kistgravarna
uppvisade ett rikt gravinventarium med bl a guldberlock, fibula och silverarmring respektive fibula, guldfoliepärlor och en tåring av brons.
Skelettorientering
I två av gravarna låg skeletten i nord-sydlig riktning med skallen i norr. I de andra två gravarna fanns bara svaga
färgningar efter skeletten varför deras orientering är osäker.
Datering
De två fyndförande skelettgravarna kan dateras till period IV:2.
Rallsta Raä 16, Svedvi sn (tab 16)
Inför anläggandet av en ny motorväg mellan Köping och Västerås 1960-1961, undersöktes 65 gravar varav 3 var
skelettgravar. Skelettgravarna överlagrades av brandgravar. Flertalet av de fyndförande brandgravarna är från
folkvandringstid/vendeltid.
Markeringar ovan jord
Två av skelettgravarna hade markerats av numera skadade stensättningar vars ursprungliga form tros ha varit
kvadratisk, den tredje skelettgraven har förmodligen haft jordmantel.
Gravskick
I en grav fanns en stenkista av kantställda hällar, i vilken en armring av brons hittades jämte skelettresterna.
Skelettorientering
Två av gravarna låg i ungefärlig nord-sydlig riktning, den tredje i öst-västlig.
Datering
Den i grav 93 påträffade bronsarmringen bestående av en rund mot ändarna avsmalnande ten torde kunna
tidfästas till äldre romersk järnålder.
Borgby 2:1, Säby sn (tab 17)
Totalt undersöktes 48 gravar varav 9 var skelettgravar. Dessutom påträffades boplatslämningar i form av stolphål
och härdar. Undersökningen, föranledd av grustäkt, ägde rum sommaren 1961. Området hade delvis förstörts
av grustäkt på 1930-talet.
Gravmarkeringar ovan jord
Av de undersökta skelettgravarna saknade bara en markering ovan jord. Fyra av dem markerades av en låg hög,
två st låg under fyrsidig välvd förhöjning med kant/fotkedja, en under en rund flat stenkrets, samt en under en
rund ofullständig stenkrets med två stora stenar i en svacka orsakad av den insjunkna kistan.
Gravskick
Åtta av skeletten låg i stenkistor under stenfyllning, två st hade dessutom lockhällar som vilade på kistkanterna.
En av dem saknar uppgifter om orientering, de övriga ligger i någorlunda nord-sydlig riktning. I fem fall fanns
tillräckliga skelettrester kvar för att fastställa skelettets orientering, i samtliga fem fall låg de med skallen i norr.
Skelettorientering
Från åtta av de nio gravarna föreligger uppgifter om anläggningens orientering. Alla åtta ligger mer eller mindre
i nord-sydlig riktning. I de fem fall där skelettresterna ej var alltför fragmentariska kunde det fastslås att de legat
med skallen i norr.
Datering
I två av gravarna fanns föremål som förmodligen kan dateras till romersk järnålder period IV.
Fors, Tortuna sn (tab 18)
Sven Drakenberg (1933) undersökte en av grustäkt skadad hög vid Fors i Tortuna sn 1933. Under högen med
63
ett brandlager från yngre järnålder påträffades tre skadade stenkistor, innehållande fragment av obrända
människoben, orienterade i nordväst-sydöst (fig 56). Stenkistorna kan utifrån konstruktionstypen dateras till
romersk järnålder.
Södermanland
Gravfält
Antal
undersökta
skelettgravar
Antal
undersökta
brandgravar
Källa
Ersta 32, Brännkyrka sn
21
82
Ferenius 1962
Åbygravfältet,
Västerhaninge sn
18
160
Äijä 1993
Tabell 20. Skelettgravar i Södermanland under
äldre järnålder
Ersta, Brännkyrka sn (tabell 21)
Undersökt 1958-1959 för att ge plats åt stor-Stockholms
nya partihandelscentrum. Totalt undersöktes 201 anläggningar varav 82 var säkra brandgravar och 25 st var
skelettgravar. Anmärkningsvärt är att samtliga skelettgravar hade markering ovan jord, men ingen hade stenkista.
Markeringar ovan jord
Alla skelettgravarna var markerade med stensättningar ovan jord. Både runda, rektangulära och triangulära
stensättningar förekom.
= Jordlager
= Röse
= Grus
= Stenkistor
Fig 56. Plan och profil av skelettgravar från Fors, Tortuna
sn, överlagrade av gravhög (Drakenberg 1933). Skala
1:100.
64
Gravskick
Ingen av de undersökta skelettgravarna hade inre konstruktion i form av stenkista. Däremot fanns rester efter en
träkista i två av gravarna.
Skelettorientering
17 av gravarna låg orienterade i nord-sydlig riktning. För de övriga åtta föreligger inga uppgifter om orientering.
Anmärkningsvärt är att ett av skeletten låg på mage.
Datering
10 av gravarna kan utifrån gravinventariet dateras till äldre romersk järnålder. Eventuellt kan några vara från sen
förromersk järnålder.
Åbygravfältet, fornlämning 201a, Västerhaninge sn, Södermanland (tab 22)
Undersökningarna, föranledda av uppförandet av ett mormontempel, utfördes 1982-1983. Totalt undersöktes
219 anläggningar varav 18 var skelettgravar.
Markeringar ovan mark
Fyra av skelettgravarna täcktes av stensättningar med yttre friliggande kantkedja, varav den största var 18,5 m i
diameter. Den omgavs dessutom av en kantränna. En av skelettgravarna markerades av en gles, oregelbunden
stensättning samt en av en rund stensättning som var skadad av kabelschakt och vägdike. De övriga saknade
överbyggnad (Äijä 1993, s43).
Gravskick
Inga färgningar efter nedgrävningar syntes. Stenpackningarna framkom på 0,1-0,8 m under den framrensade
marknivån. Packningarna varierade i tjocklek och bestod av såväl rundade som skarpkantade stenar. I några av
gravarna bildade det nedersta stenskiktet en ram. Fyllningen bestod i huvudsak av sand. I tre av skelettgravarna
påträffades brända ben i fyllningarna. Dessa tolkas som rester av äldre brandgravar. I fem av skelettgravarna
påträffades harts i anslutning till det nedersta skiktet av stenpackningarna. Hartsen antas ha använts för tätning
och sammanfogning av träkistor. I fem skelettgravar påträffades hartssträngar tolkade som kisttätning. I en av
dem, A198, framkom i norra kortändan en 0,6 m lång halvmånformad tätning, vilken kan tyda på att kistan
varit en urholkad trädstam. I sju av skelettgravarna fanns hartstätningsringar från svepkärl i bark. I alla fall utom
ett hade de hartstätade kärlen placerats i gravens huvudända. Övriga gravgåvor i skelettgravarna utgjordes av
skäror, prylar, nålar, knivar, guldfoliepärlor och en glaspärla (Äijä 1993, s43ff).
Skelettorientering
15 skelettgravar var orienterade i ungefär nord-sydlig riktning och tre i ost-västlig riktning (Äijä 1993, s43).
Datering
De undersökta skelettgravarna kan dateras till äldre järnålder. Med stor sannolikhet till äldre romersk järnålder.
Kombinationen av skäror funna tillsammans med prylar och nålar antyder att en del av skelettgravarna kan vara
från ett tidigt skede av äldre romersk järnålder.
Uppland
Gravfält
Antal
undersökta
skelettgravar
Antal
undersökta
brandgravar
Källa
Lundbacken I, Tillinge 23
sn
16
Artursson et al 1994
Lundbacken II,
Tillinge sn
4
3
Artursson, under utg
Järfälla 248, Barkarby
sn
16
30
Holmqvist 1956
Brillinge, Vaksala sn
1
-
Arwidsson 1941
Gödåker, Tensta sn
4
37
Häringe 1991
Barkarby (tab 24)
Vid nivelleringsarbetet 1934 för flygfältet vid Barkarby,
påträffades 16 skelettgravar och 30 brandgravar.
Markeringar ovan mark
Totalt undersöktes 16 skelettgravar. Endast tre av dem hade
någon markering ovan mark. Samtliga var fragmentariska
flacka stensättningar. De övriga var omarkerade (Holmquist 1956, s1ff).
Tabell 23. Skelettgravar i Uppland under äldre
järnålder
65
Gravskick
Skeletten låg i mer eller mindre stenfyllda, rektangulära nedgrävningar. A60 hade dock inga stenar ovanpå sig. I
10 fall låg en stenram kring den gravlagde. I tre skelettgravar påträffades långa hartssträngar vilka förmodas ha
tätat lock eller kista av trä. I en annan påträffades nästan helt förmultnade rester av en träkista med spikar och
nitar av järn. I sex av skelettgravarna fanns hartstätningsringar från svepkärl av bark. Övriga gravgåvor utgjordes
av fibulor, knivar, skäror samt glas- och guldfoliepärlor. (Holmquist 1956, s1ff). Tre av skelettgravarna har av
Crumlin-Pedersen (1991) tolkats som båtgravar av samma typ som på Slusegårdgravfältet på Bornholm.
Skelettorientering
Samtliga skelett låg i nord-sydlig riktning. 15 hade huvudet i norr och en, A60, hade huvudet i söder.
Datering
I tio av skelettgravarna fanns daterbara fynd, samtliga från 100-talet e Kr (Holmquist 1956, s44f).
Gödåker Tensta sn, Uppland (tab 25)
Gravfältet har varit föremål för ett antal forskningsgrävningar under ledning av Eskil Olsson 1915 och Gunnar
Ekholm 1924-1925. 1955 ledde Mårten Stenberger en seminariegrävning på gravfältet. Totalt har 4 skelettgravar och 37 brandgravar undersökts.
Markeringar ovan jord
Två av skelettgravarna hade markeringar ovan jord i form av rund, respektive oval stensättning. De andra två var
omarkerade.
Gravskick
I två av skelettgravarna, A7 och AVIII, låg den gravlagde i en träkammare med brädtak. Brädtaket i AVIII var
dessutom täckt av björknäver. Virke från båda har vedartsbestämts till fur.
Skelettorientering
Alla fyra skeletten låg på rygg i nord-sydlig riktning med skallen i norr.
Datering
En av träkammargravarna, A7, kan utifrån en däri funnen bronskasseroll dateras till tidig romersk järnålder.
Den andra kan utifrån sina vapen dateras till det tredje århundradets första hälft. Av de två andra skelettgravarna
saknar A40 gravgåvor, A22 kan inte dateras närmare än till romersk järnålder, förmodligen dess mellersta del.
Lundbacken I (tab 26)
Under hösten 1992 undersöktes 38 st gravar. Undersökningen föranleddes av byggandet av Mälarbanan, samma
järnvägsbygge som kom att beröra Bastubacken.
Markeringar ovan mark
Ingen av de undersökta skelettgravarna hade någon synlig markering ovan mark. Topparna av tre stenar kunde
skönjas i markytan över skelettgrav A45. Dessa ingick i nedgrävningens fyllning och har förmodligen aldrig
varit avsedda att synas ovan mark. Kanske är det senare tiders plöjning som synliggjort dem (Artursson et al.
1994, s16).
Gravskick
Av de 23 skelettgravarna återfanns skelettrester endast i 18 av dem, varför 5 st får anses vara osäkra. Nio av
skelettgravarna hade mer eller mindre tydlig ramkonstruktion ingen dock med stora lockhällar som på Bastubacken. En grav, A77, hade en stor sten i vardera gavelända på vilka det vilat ett trälock. Stora mängder trä fanns
bevarat från detta lock som visade sig vara gjort av två stockhalvor av fur. I de åtta övriga skelettgravarna låg
stenfyllningen direkt på skeletten. Dock fanns i ett fall, A74, organiska rester efter ett förmodat trälock mellan
stenfyllningen och den gravlagde. Också de övriga sju i denna grupp har haft ett numera förmultnat lock som
burit upp stenpackningen. I en anläggning, A53, iakttogs en mörkfärgning i både lång-, och tvärprofilerna,
vilken tolkas som rester efter en träkista av typen ”urholkad stock” (se fig 57 och jfr med fig 58 och 59).
Samtliga låg på rygg med raka ben och armarna utmed sidorna, utom i vapengraven A77 där den gravlagde hade
66
Fig 59. Liten ekkista med brända ben från
Viarp, Skåne (bronsålder). Ur: Montelius 1893.
Fig 57. Långprofil och tvärprofil C från grav A53 på Lundbackengravfältet. Ur: Artursson et al. 1994. Jfr med fig 58 och 59.
den vänstra armen uppvinklad på bröstet. Han hade förmodligen haft vänsterhanden kring lansskaftet. I 13 skelettgravar fanns hartstätningsringar från svepkärl av bark. I en av mansgravarna fanns
en vapenutrustning, i en av kvinnogravarna fanns bl a tre fibulor, en sölja, 52
glaspärlor och 15 guldfoliepärlor. (Artursson et al. 1994, s16 ff).
Skelettorientering
Femton av skeletten låg i ungefärlig nordsydlig riktning. Tre låg i öst-västlig riktning; två med huvudet i öster och en med
huvudet i väster (Artursson et al. 1994,
s18).
Fig 58. Medeltida träkista från Skara domkyrka Ur:
Montelius 1893.
Datering
Daterade föremål påträffades i två av
skelettgravarna, en vapengrav och en kvinnograv med bl a tre fibulor. Båda dessa gravar är daterade till 100-talet
e Kr.
Lundbacken II (tab 27)
Hösten 1992 undersöktes ett antal gravar norr om den befintliga järnvägen (se ovan). På våren 1994 upptäckte
exploatören att ett mindre område söder om den befintliga järnvägen också kommer att beröras av anläggningsarbetet. I detta område påträffas sju st gravar, varav fyra var skelettgravar.
Markering ovan mark
Tre av skelettgravarna var omarkerade, intill den fjärde låg en omkullfallen rest sten.
Gravskick
Två av gravarna utgjordes av stenkistor med lockhällar (A4 och A5), de andra två var försedda med gavelstenar.
Den ena av dessa (A6) täcktes av lockhällar, den andra (A7) av en fyllning av mindre stenar, vilka förmodligen
hade vilat på ett trälock från vilket rester påträffades.
Skelettorientering
Alla fyra gravarna låg orienterade i nord-sydlig riktning, de gravlagda låg alla med huvudena i norr.
Datering
Endast i en av gravarna (A7) fanns närmare daterbara föremål. Dessa kan dateras till den senare delen av den
äldre romerska järnåldern.
Brillinge, Vaksala sn (tab 28)
I samband med stenrensning av en åker 1936 hittade hemmansägare Edvin Olsson i Brillinge ett ben under en
av de uppbrutna stenarna. Detta föranledde en arkeologisk undersökning på platsen.
67
Markering ovan mark
Då graven var belägen i åkermark fanns inga synliga gravmarkeringar på platsen. Men en del vid undersökningens början ännu kvarliggande stenar, samt iakttagbara avtryck efter bortbrutna sådana, antyder att graven ursprungligen markerats med en rund stensättning med en diameter av omkring 3,5 m.
Gravskick
Trärester över skelettet samt under både skelett och gravgåvor tyder på att den gravlagde legat i en träkista, vilken
omgärdades av stenar.
Skelettorientering
På nedgrävningens botten låg skelettet efter ett barn utsträckt på rygg i nord-sydlig riktning med skallen i norr.
Datering
En Gotlandskruka och några bronsbeslag daterar graven till det andra århundradet e Kr.
Sammanfattning av det genomgångna
skelettgravsmaterialet
Djup och storlek
De genomgångna skelettgravarna utgörs av rektangulära nedgrävningar av varierande djup och storlek.
Dessa variabler har ej berörts, men generellt kan sägas
att djupet varierar från några decimeter ned till 1 1/2
meter. Vad gäller storleken varierar denna från längder
på 1 meter (barngravar) upp till 3,5 meter. Bredden
varierar från 0,4 meter till omkring 1 meter. Störst är
en av gravarna i Gödåker. Den mäter 2x4 meter och
kan betecknas som en riktig kammargrav.
Orientering
Majoriteten av nedgrävningarna (83,6%) är orienterade i nord-sydlig riktning. I de fall då tillräckliga
skelettrester funnits bevarade har det kunnat fastslås
att den gravlagde legat på rygg med skallen i norr och
armarna utmed sidorna. I ett fall låg den gravlagde på
mage (Årsta gärde grav B-XXX), i ett annat låg den
gravlagde med huvudet i söder (Åsen 191/236, grav
56). 11% är orienterade i öst-västlig riktning. För resterande 5,4% föreligger ingen uppgift.
Inre konstruktion
I 35,6% av gravarna fanns en inre konstruktion i form
av en stenkista. I några enstaka fall (2,9%) kunde gavelstenar iakttagas i kortändan på botten av
nedgrävningen. I ett mindre antal gravar (14,9%) täcktes den gravlagde av lockhällar av sten. I de övriga gravarna var nedgrävningen fylld med mindre stenar och
jord. I 13,5% av de genomgångna gravarna fanns spår
efter en inre träkonstruktion i form av träfragment eller långa hartstätningssträngar. Jag anser det ganska
troligt att det stora flertalet gravar utan lockhällar av
sten, istället kan ha haft ett lock av organiskt, numera
förmultnat material.
68
Markering ovan jord
26% av gravarna hade någon form av synlig markering ovan jord. Bland markeringarna finns resta stenar, låga högar samt runda, rektangulära och triangulära stensättningar. Då det är ytterst sällsynt att en grav
stört en annan är det troligt att de flesta haft någon
form av markering. Många gravöverbyggnader har säkert försvunnit i samband med senare tiders uppodling. Det är framförallt gravar som undersökts i åkermark som idag saknar markering. Markeringarna kan
också ha bestått av organiskt material t ex trästolpar.
Det är framförallt gravar som undersökts i åkermark
som idag saknar markering. På Erstagravfältet, ett exempel på ett gravfält som ej störts av senare tiders uppodling, hade samtliga undersökta skelettgravar gravmarkering ovan mark i form av stensättningar. Där
hade man tydligen lagt stor vikt vid att markera gravarna. Det är högst sannolikt att förhållandena varit
liknande också på de gravfält där vi idag inte kan se
några markeringar ovan jord. Gravar som t ex A26 på
Bastubacken med förmodade spår efter en rest sten styrker detta antagande.
Antal
gr ava r
(208)
%
Antal gravar på
Bastubacken (30)
%
Stenkis ta
74
35,6
10
33,3
Gave ls tenar
6
2,9
3
10
Loc khä lla r
31
14,9
14
46,6
Spår efter inre
trä k ons tr uk tio
28
13,5
1
3,3 3
Mar k er ing
ovan jord
54
26
-
-
N-S
174
83,6
27
90
Tabell 29. Konstruktionsdetaljer i de genomgångna
skelettgravarna
Gravgåvor
Gravgåvor påträffades i drygt 60% av gravarna. Den
vanligaste fyndkategorin var hartstätningsringar, vilka
påträffats i 33,6% av gravarna. Därnäst kommer knivar (15,4%) och obrända djurben (9,6%) (tab 30).
Sammanfattningsvis kan sägas att den äldre järnålderns
skelettgravskick i Mälarområdet är relativt enhetligt,
skeletten ligger i regel i nord-sydlig riktning (83,6%)
med skallen i norr. En dryg tredjedel av skelettgravarna
har en inre konstruktion i form av en stenkista, medan
typen med gavelstenar bara har förekommit i undantagsfall (2,9%). Spår efter inre träkonstruktion, i form
av trärester eller långa hartstätningssträngar, har iakttagits i 13,5% av de genomgångna gravarna. Man kan
dock misstänka att betydligt fler haft en dylik inre konstruktion (se t ex profilritningarna från A209 och 210
på Bastubacken). Det stora flertalet typologiskt daterade gravar härrör från äldre romersk järnålder med
tyngdpunkten i period IV:2/B2. Dock finns två rika
kammargravar (Tuna i Badelunda och grav VIII från
Gödåker, Tensta sn) med dateringar till period C1bC2.
En viss variation finns vad gäller konstruktion och gravgåvor. Utmärkande för Bastubackens gravkonstruktioner är framförallt den frekventa förekomsten av lockhällar. Vad gäller gravgåvor är skelettgravarna rikligt försedda jämfört med genomsnittsgraven (tab 30). Mest anmärkningsvärt är den frekventa
förekomsten av kammar. På Bastubacken hade 20%
av de skelettbegravda fått en kam med sig. Detta kan
jämföras med genomsnittet på 3,8%. Även förekomsten av knivar är förhållandevis hög, 26,7% på Bastubacken jämfört med 15,4% i det totala gravmaterialet.
Generellt sett kan barngravarna sägas vara fattigare på
gravgåvor. Undantag finns dock som t ex
Brilllingegraven där ett barn fått en så kallad Gotlandskruka med sig i graven och A7, Lundbacken II, där en
helt ung flicka begravts med bl a en bronsfibula och
ett halsband med guldfoliepärlor.
Skelettgravskicket i Mälarområdet uppvisar stora likheter med övriga Skandinavien. Detta är kanske inte
helt överraskande, då föremålstyper och föremålsformer
är väldigt enhetliga i hela det germanska området. Att
även gravkonstruktioner och sedvänjor som att nedsätta bikärl i gravarna har haft en stor spridning visar
69
att det inte bara var föremål som förmedlades mellan
olika områden utan även idéer och trosföreställningar.
Den s k ”Gotlandskrukan” i A25 visar på att Gotland
kan ha utgjort ett viktigt kontaktområde för befolkningen i Mälarområdet. Antagligen är det via östersjön
som bl a den romerska importen förmedlats.
Skelettgrav A25 kan också ses som en direkt parallell
till skelettgravar på Jylland, framförallt östra och mellersta delen, där stora mängder keramikkärl åtföljt de
döda i graven (Brøndsted 1966, s139ff). En god exponent är vapengraven från Hvesager (daterad till period B2) i vilken inte mindre än åtta keramikkärl stod
samlade i skelettgravens sydvästra hörn (Kaldal-Mikkelsen 1990). I ovan nämnda grav fanns också tre
cirkulära guldblecksbelagda silverskivor av okänd funktion. En liknande silverplatta påträffades i A25 som
alltså vittnar om att de forna Tortunaborna haft kontakter med danskt område.
Ett annat tecken på kontakter med danskt område är
den guldrika kvinnograven från Tuna i Badelunda.
Delar av gravens smyckeuppsättning anses ha införts
från Sjælland, varifrån den gravlagda kan ha varit ingift (Andersson 1995, s216).
Skelettgravar från yngre järnålder
Också under yngre järnålder anläggs skelettgravar i
Mälarområdet. Från folkvandringstid finns ett antal
kammargravar, vilka kan ses som en fortsättning av
traditionerna som skapade kistgravar vid Gödåker, Litslena och Tuna i Badelunda under den yngre romerska
järnåldern (Stenberger 1979, s525f) och från vendeltid
och vikingatid finns båtgravar från bl a Ulltuna, Vendel, Valsgärde och Tuna i Badelunda (Stenberger 1979).
I Mälardalen finns ett stort antal senvikingatida skelettgravar vilka till sin konstruktion kan vara identiska
med den äldre järnålderns. Viktiga skillnader är dock
att de vikingatida oftast är orienterade i öst-västlig riktning. Gravgåvor av metall är mer frekventa i de vikingatida skelettgravarna vilka dessutom ofta innehåller kistspikar. Det vikingatida skelettgravskicket anses
vara uppkommet genom kristna influenser (Gräslund
1980).
Antal gravar
(208)
%
Antal gravar på
Bastubacken (30)
%
Armring
8
3,8
2
6,7
Fingerring
4
1,9
1
3,3
Tåring
2
0,95
1
3,3
Guldberlock
1
0,5
-
-
Fibula
14
6,7
3
10
Bältesölja
10
4,8
3
10
Remändebeslag
1
0,5
-
-
Guldfoliepärla
18
8,6
3
10
Silverfoliepärla
3
1,4
1
3,3
Bärnstenspärla
1
0,5
-
-
Glaspärla
15
7,2
2
6,7
Benpärla
1
0,5
-
-
Kam
8
3,8
6
20
Vapen
9
4,3
2
6,7
Sporrar
5
2,4
3
10
Romersk import
2
0,95
-
-
Skära
18
8,6
-
-
Krumkniv
3
1,4
-
-
Kniv
32
15,4
8
26,7
Pryl
8
3,8
-
-
Järnnål
13
6,2
1
3,3
Bennål
1
0,5
-
-
Hartstätat kärl
70
33,6
12
40
1 kärl
32
15,4
3
10
2 kärl
26
12,5
7
23,3
3 kärl
11
5,3
2
6,7
4 kärl
1
0,5
-
-
Keramik
5
2,3
1
3,3
Obrända djurben
20
9,6
9
30
Tabell 30. Olika föremålskategoriers
förekomst i de genomgångna skelettgravarna
70
7. Badelunda kyrkogård, Badelunda sn, Västmanland
Nr
Markering ovan jord Inre konstruktion
-
omarkerad
Orientering
stenkista av kantställda steN-S skalle i N
med lockhällar
Kön
Ålder
Fynd
Datering
-
-
armring av brons, 48
guldfoliepärlor
IV:2
8. Badelunda prästgård, Badelunda sn, Västmanland
Nr
Markering ovan jord I nre konstruktion
Orientering
Kön
Ålder
Fynd
D atering
-
omarkerad
N-S, skalle i N
-
-
-
-
Kön
-
Ålder
-
Fynd
-
Datering
-
Kön
-
Ålder
-
Fynd
Datering
halsring av guld, 2 armringar aC2
guld, 2 fingerringar av guld, 2
nålar av guld, 2 skedar av silv
Hemmoor-kärl, bronsbäcken,
bronsring, silverring, 2 förgylld
silverbeslag, 2 guldfoliepärlor,
glaspärlor, laggkärl
stenkista med lockhällar
9. Sörby, Badelunda sn, Västmanland
Nr
-
Markering ovan jord Inre jonstruktion
Orientering
stenkista av kantställda steN-S
med lockhällar
10. Tuna, Badelunda sn
Nr
X
Markering ovan jord Inre konstruktion
rund stensättning, d:2träkammare med
risbäddsbotten
m, inre och yttre
kantkedja
Orientering
NV-SO
11. Ågrens backe, Kolbäcks sn, Västmanland
Nr
Markering ovan jord Inre konstruktion
Orientering
Kön
Ålder
Fynd
Datering
III
-
-
-
-
-
-
-
71
12. Åsen 192, Kolbäck sn
Nr
1
Markering ovan jord Inre konstruktion
omarkerad
stenkista, stenfylld
nedgrävning
Orientering
N-S, inga
skelettrester
Kön
-
Ålder
-
Fynd
-
2
omarkerad
stenkista av 2 lager
N-S, inga
kantställda stenar, stenfylldskelettrester
nedgrävning
12
oval stenpackning
stenfylld nedgrävning
-
-
hartstätningsbitar i kistans N del -
ingen uppgift, inga skelettreste
-
-
15
"två stora stenar i en stenkista delvis av kantstä NV-SO,
svacka"
stenar, stenfylld nedgrävni kraniefragm. u.
träkista? se fynd
centralstenen
-
30 cm lång hartssträng, ev. limeller tätning från lock eller kista
av trä
21
"två stora stenar i en stenfylld nedgrävning
svacka"
-
-
bronsnitar, järnfragment,
hartsfragment
-
31
omarkerad
stenkista av kantställda
NV-SO, skalle i stenar, stenfylld nedgrävni N
-
hartsfragment
-
32
omarkerad
NNV-SSO, skall stenkista av kantställda
stenar, stenfylld nedgrävni i N vänd mot V
-
2 hartstätningsringar, 3 obränddjurben
34
klumpsten
stenfylld nedgrävning
NV-SO, skalle i NV vänd mot V
-
järnkniv, järnnit,
hartstätningsring
44
rest sten
stenkista, stenfylld
nedgrävning
NNV-SSO, skall iN
-
fragm. järnkniv, 2 hartst. ringa obrända djurben
45
klumpsten
stenkista av kantställda
NNV-SSO, skall stenar, stenfylld nedgrävni i N
-
fragm. järnkniv, hartst. ring,
hartsbitar, keramikbit
48
stenfylld nedgrävning
triangulär
stensättning**, rest s
NNV-SSO, skall iN
-
2 hartst. ringar, keramikbitar, 2obr. djurben, rostfärgning efter
svärd?
50
omarkerad
stenkista av 2 lager
N-S, skallen mitt kantställda stenar, stenfylldi kistan
nedgrävning
-
järnkniv, järnfragment,
järnbeslag, 1 obr. djurben, 2
hartst. ringar
62
omarkerad
stenfylld nedgrävning
-
fragm. järnkniv, hartstätningsring -
NV-SO, inga
skelettrester
ingen uppgift
-
*Kan tolkas som omarkerad nedgrävning med hopsjunken fyllning.
**Skelettgravarna A48 och A64 låg tillsammans med A90 under en triangulär stenpackning med 3,5.3,8 meters sida.
72
Datering
-
-
-
-
-
13. Åsen 191 och 236, Kolbäck sn (A102 och A128 från Åsen 236, övriga från Åsen 191).
Nr
Markering ovan jord Inre konstruktion
Orientering
Kön
Ålder
Fynd
Datering
9
klumpsten
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
-
-
hartstätningsfragment
-
11
rest sten
grusfylld nedgrävning med N-S, skalle i N
enstaka stenar
-
-
keramik, benskaft,
hartstätningsfragment
-
23
omarkerad
stenfylld nedgrävning
-
-
bronshake, skära? 5 guldfolie- IV:2
pärlor, 5 silverfoliepärlor, 13
glasp., 2 mosaikpärlor, 1
bärnstenspärla
28
rundad stensättning mjordfylld nedgrävning, 2 fla N-S
kantkedja, d:5 m, h:0 stenar över skelettet
m*
-
-
hartstätningsfragment
-
33
omarkerad
jord/grusfylld nedgrävning N-S
med enstaka stenar
-
-
-
-
34
omarkerad
stenfylld nedgrävning
NNV-SSO
-
-
-
-
35
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S
-
-
3 hartstätningsringar
-
38
omarkerad
stenfylld nedgrävning
NV-SO
-
-
-
-
39
omarkerad
grusfylld nedgrävning
N-S
-
-
järnkniv, hartstätningsring
-
45
omarkerad
stenfylld nedgrävning
NV-SO
-
-
hartstätninsring
-
49
klumpsten
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
-
-
skära av järn, järnten med
III/IV C14 dat
träskaft, 2 hartstätningsringar 105 e.Kr +- 10
52
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S
-
-
-
54
kullfallen rest sten
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
-
-
eneggat svärd, doppsko?, knivIV:2
järnfragment, hartstätningsfragment, obrända djurben
56
omarkerad
stenfylld nedgrävning, 2 N-S, skalle i S
kantställda stenar i huvudändan, hartssträng från
träkista
-
-
hartstätningsring, järnfragment
-
58
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
-
-
hartstätningsfragment, keramik
-
60
omarkerad
stenfylld nedgrävning
NV-SO, skalle i N
-
hartstätningsfragment
-
61
omarkerad
grusfylld nedgrävning
N-S
-
-
2 hartstätningsringar
-
62
omarkerad
stenfylld nedgrävning
NV-SO, skalle i NV
-
-
-
63
klumpsten
stenfylld nedgrävning
NV-SO, skalle i NV
-
bronsfibula, kniv, mosaikpärla IV:2 C14 dat
pärlor av glas, ben, brons, gul 30 f.Kr+-150
och silverfolie, hartstätningsrin
64
klumpsten
stenfylld nedgrävning
NNV-SSO, skall i NNV
-
kniv av järn
-
68
klumpsten
stenfylld nedgrävning
NNV-SSO, skall i NNV
-
bronssölja, 2 hartstätningsringar
-
69
omarkerad
stenfylld nedgrävning
NNV-SSO, skall iN
-
2 hartstätningsringar,
hartsfragment
-
72
rest sten
stenfylld nedgrävning
NNV-SSO, skall iN
-
2 bronshängen, järnfragment mbronspigg, amulettsten, kniv,
järnfragment, 2
hartstätningsringar
74
klumpsten
sand/grusfylld nedgrävningNNV-SSO, skall med enstaka stenar
iN
-
hartstätningsring
80
omarkerad
stenfylld nedgrävning
NNV-SSO, skall iN
-
kniv?, 2 hartstätningsringar, hartst. fragment, obrända djur
81
klumpsten
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
-
kniv?, 2 hartstätningsringar,
obrända djurben
N-S, skalle i N
73
-
-
-
-
83
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i S
-
-
-
84
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i S
-
-
kniv, hartst. ring, blå/vit glaspärla IV:2
92
NO-SV, skalle i rund flack stensättninstenfylld nedgrävning,
m kantkedja d:10 m hartssträngar från träkista NV
-
bronsnitar, skära av jän,
III/IV C14 dat
krumkniv, järnögla, bennål, 3 55 f.Kr +-150
hartstätningsringar
93
NV-SO, skalle i rund stensättning, stenfylld nedgrävning,
antydan till kantkedja stenkista, mörkfärgning eft NV
ev. svepning
-
skära av järn m rester av träskaft
III/IV
95
omarkerad
stenfylld nedgrävning
NV-SO, skalle i NV
-
-
-
99
stensättning, skadad
stenfylld nedgrävning,
mörkfärgning från ev.
svepning eller kista
NV-SO, skalle i NV
-
skära av järn, krumkniv,
hartstätningsring
III/IV
100
omarkerad
antydan till stenkista,
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
-
-
hartstätningsfragment,
mjölktänder i S**
-
102
fyrsidig stensättning stenfylld nedgrävning
kantkedja, 4x4,7 m,
h:0,6 m
N-S, skalle i N
-
-
-
-
110
omarkerad
stenfylld nedgrävning
Ö-V, skalle i V
-
-
obrända djurben?
-
111
omarkerad
stenfylld nedgrävning
ONO-VSV,
skalle i VSV
-
-
-
-
112
omarkerad
stenfylld nedgrävning
Ö-V, inga
skelettrester
-
-
hartstätningsfragment
-
113
omarkerad
grusfylld nedgrävning med ONO-VSV,
småsten och enstaka störr skalle i VSV
stenar
-
-
hartstätningsring,
hartstätningsfragment
C14 dat 140
f.Kr +- 100
114
klumpsten
stenfylld nedgrävning
NO-SV, skalle i SV
-
obrända djurben?
-
122
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, inga
skelettrester
-
-
-
-
128
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
-
-
hartstätningsfragment
-
130
omarkerad
stenfylld nedgrävning
Ö-V, skalle i V
-
-
skära av järn, rörformigt järn- III/IV
föremål med träskaft, hartst. s
132
otydlig stensamling
stenfylld nedgrävning
Ö-V, inga
skelettrester
-
-
-
-
133
oregelb. stensamling stenfylld nedgrävning
3x3 m
N-S, skalle i N
-
-
-
-
135
rest sten
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
-
-
hartstätningsring
-
136
omarkerad
SO-NV, skalle i stenfylld nedgrävning,
NV, skelettet låg
hartssträngar och
mörkfärgning från kista i hockerställning
form av urholkad trädstam
-
hartstätningsring
-
137
omarkerad
stenfylld nedgrävning
-
-
-
VNV-OSO,
skalle i VNV
-
-
*Gravöverbyggnaden var gemensam för skelettgraven och en brandgrav. Skelettgraven var stratigrafiskt yngst.
**Graven skulle kunna vara en dubbelgrav med ett barn som legat med huvudet i söder.
14. Tönsta, Lundby sn, Västmanland
Nr
Markering ovan jord Inre konstruktion
Orientering
Kön
Ålder
Fynd
Datering
III
-
-
-
-
-
-
-
74
15. Äs, Romfartuna sn
Nr
Markering ovan jord Inre konstruktion
Ålder
Fynd
3
omarkerad
stenkista, stenfyllningen NO-SV, skalle i nedrasad i kistan, anl. ska N
genom grustäkt
Orientering
Kön
-
guldberlock, bronsfibula, silverIV:2
armring, 1 glasflusspärla,
guldfolie-pärla, små järnfragm
krukskärvor
Datering
5
omarkerad
stenkista, stenfyllningen
nedrasad i kistan
NNV-SSO, skall iN
-
bronsfibula med textilrester, 30IV:2
tal guldfoliepärlor, tåring av bro
9
omarkerad
stenfylld nedgrävning
ONO-VSV, inga skel. rester
-
-
-
12
omarkerad
stenfylld nedgrävning
Ö-V, inga
skelettrester
-
-
-
-
Orientering
Kön
Ålder
Fynd
Datering
16. Rallsta Raä 16, Svedvi sn
Nr
Markering ovan jord Inre konstruktion
86
NNV-SSO, inga .
skadad stensättning, stenkista av kantställda
urspr.
stenar, jordfylld nedgrävninskelettrster
rektangulär/kvadratis
-
-
-
87
skadad stensättning, stenfylld nedgrävning
urspr. kvadratisk
VSV-ONO, inga .
skelettrester
-
-
-
93
har förmodligen haft stenkista av kantställda
NNV-SSO, skall .
jordmantel
stenar, stenfylld nedgrävni i N
-
armring av brons
IV
75
17. Borgby 2:1, Säby sn
Nr
Markering ovan jord Inre konstruktion
Orientering
Ålder
Fynd
Datering
4
låg hög, d:7 m,
omgiven av dike
NV-SO, skalle i M?
N
vuxen
sölja av järn, hartsfragment
-
12
stenkista, grusfylld
rund flat ofullst.
stenkrets, d: 6 m, 2 nedgrävning
stora stenar i en svac
N-S, inga
skelettrester
-
-
fragm. armring av brons, harts IV
järn- och träfragment
15
omarkerad
2 kantställda gavelstenar i ingen uppgift, botten, stenfylld nedgrävni inga skelettreste
-
-
16
rund stenpackning, d stenkista av kantställda
m, h: 0,5 m
stenar, med lockhällar,
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
M
med.åld hartstätningsring
ers
-
25
hög, d: 4 m, h: 0,4 m stenkista av kantställda
omgiven av dike
stenar, sten/grusfylld
nedgrävning
N-S, skalle i N
M
senilis? hartsfragment
-
27
hög, d: 7,3 m, h: 0,4 m stenkista, sten/grusfylld
nedgrävning
N-S, skalle i N
-
vuxen
keramikskärva, hartsfragment
-
31
stenkista av kantställda
N-S, inga
fyrsidig välvd
stenar, stenfylld nedgrävni skelettrester
förhöjning med
fotkedja, 6,5 m i sida
h: 0,5 m m. kantk.*
och mittröse
-
-
hartsfragment
-
34
stenkista, stenfylld
fyrsidig välvd
nedgrävning
förhöjning med
fotkedja, 6,5 m i sida
h: 0,2 m
-
-
hartsfragment
-
50
hög, d: 3,3 m, h: 0,6 stenkista av rektangulära N-S, skalle i N
m, 1 m stor sten på kantställda stenar, stenar
dess mitt
saknades i gavelsidorna, 5
rektangulära lockhällar,
stenfylld nedgrävning
K?
25-30
bandformig fibula m. hög
nålhållare belagd m. förgyllt
silverbleck m. geometriskt
mönster, 30 guldfoliepärlor
IV:2
stenkista, stenfylld
nedgrävning
NV-SO, inga
skelettrester
Kön
-
*I SV hörnet en 0,4 m stor, på högkant ställd hörnsten.
18. Fors, Tortuna sn, Västmanland
Nr
I
Markering ovan jord Inre konstruktion
Orientering
omarkerad
stenkista av kantställda steNNV-SSV
med lockhällar
Kön
-
Ålder
-
Fynd
-
Datering
-
II
omarkerad
stenkista av kantställda steNNV-SSV
med lockhällar
-
-
-
-
III
omarkerad
stenkista av kantställda steN-S
med lockhällar
-
-
-
-
76
19. Bastubacken, Raä 73, Tortuna sn
Nr
5
Markering ovan jord Inre konstruktion
Orientering
omarkerad
stenkista av kantställda steN-S, skalle i N
med lockhällar
Kön
-
Ålder
25-35
Fynd
Datering
48 guldfoliepärlor, kam av hor B2-C1a
2 lerpärlor
7
omarkerad
stenfylld nedgrävning, stor N-S, skalle i N
stenar i gaveländarna
M?
25-35
eneggat svärd, 2 lansar, 2 spoB2
sköldbuckla?, obrända djurben
hartstätningsringar
9
omarkerad
stenkista av kantställda steN-S, skalle i N
med lockhällar
-
12-18
-
21
omarkerad
stenfylld nedgrävning
22
omarkerad
stenfylld nedgrävning
25
omarkerad
26
-
-
9-15
-
-
-
1-9
hartstätningsring
-
N-S, skalle i N
stenfylld nedgrävning,
bottnens östra långsida hö
på vilken gravgåvorna var
placerade, skålgropar på e
stenarna i fyllningen
M?
30-45
silverbleck från fibula, sölja oc B2
beslag av brons, "silverknap",
glaspärlor, guldfoliepärlor,
"Gotlandskruka", nålhus av bro
med 2 nålar av järn, 3
hartstätningsringar, kniv, obrä
djurben
omarkerad*
stenfylld nedgrävning, stor N-S, skalle i N
stenar i gaveländarna,
organiska rester efter trälo
M
18-79
sölja av järn, kniv, 2
B1-B2
hartstätningsringar, obrända
djurben
34
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
-
2-8
-
-
35
omarkerad
stenkista med lockhällar
N-S, skalle i N
K
20-30
-
-
45
omarkerad
stenkista av kantställda steN-S, skalle i N
med lockhällar, stensatt
kistbotten
M
35-64
- plundrad
-
48
omarkerad
stenfylld nedgrävning
Ö-V, skalle i V
-
5-9
-
-
115
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
K
20-35
kam av horn
B1-B2
139
omarkerad
stenkista med lockhällar
N-S, skalle i N
K
25-30
-
-
153** omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
K
21-24
fingerring, kniv, kam, 2
B2-C1a
hartstätningsringar, obrända
djurben
209
omarkerad
stenfylld nedgrävning
Ö-V, skalle i V
M
18-20
2 bältesöljor, 2 sporrar, kniv, B1-B2
hartstätningsring, obrända
djurben
210
omarkerad
jordfylld nedgrävning,
lockhällar
Ö-V, skalle i V
-
12-18
hartstätningsring
-
211
omarkerad
stenfylld nedgrävning,
gavelsten i N
N-S, inga
skelettrester
-
3-12
mån
-
-
216
omarkerad
stenkista med lockhällar
N-S, skalle i N
K
25-35
kam av horn
B2-C1a
218
omarkerad
jordfylld nedgrävning,
lockhällar
N-S, skalle i N
K
25-35
kam av horn, kniv, 2 glaspärlo B2-C1a
bronspärla, tåring av järn, 2
hartstätningsringar, obrända
djurben
219
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
-
25-35
-
-
222
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
-
9-18
-
-
225
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
-
12-18
fibula av brons, kam av horn, B2
kniv, 2 hartstätningsringar,
obrända djurben
229
omarkerad
stenfylld nedgrävning,
gavelstenar
N-S, skalle i N
-
-
-
-
235
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
-
14-22
mån
kniv, 2 hartstätningsringar
-
238
omarkerad
stenkista med lockhällar
N-S, skalle i N
K?
25-40
fibula, armring av brons, 19 B2
gulfoliepärlor, silverfoliepärla
239
omarkerad
stenkista av kantställda steN-S, skalle i N
med lockhällar
K?
35-55
armring av brons
N-S, skalle i N
77
B2
242
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
M
25-40
2 hartstätningsringar, obrända djurben
251
omarkerad
stenkista av kantställda steN-S, skalle i N
med lockhällar
M
45-79
-
-
252
omarkerad
stenkista av kantställda steN-S, skalle i N
med lockhällar
-
-
-
-
258
omarkerad
stenfylld nedgrävning
M
25-35
eneggat svärd, 2 sporrar, kniv B2
hartstätningsringar, 5 järnbesla
med trärester, obrända djurbe
N-S, skalle i N
*Spår efter borttagen rest sten
**Sekundär brandgrav, A217, i fyllningen
21. Årsta gärde, Raä 32 Brännkyrka sn, Södermanland
Nr
Markering ovan jord Inre konstruktion
Orientering-
Kön
Ålder
Fynd
Datering
A-IV
närmast rektangulär, jordfylld nedgrävning
något skadad
stensättning
N-S, inga
skelettrester
-
-
-
-
Brund stensättning, d: stenfylld nedgrävning, rest N-S, skalle i N
efter träkista
XXVII m
I
-
-
lansspets, spjutspets, sköldbu IV.2
handtag, kantbeslag och träre
från skölden, rektangulär sölja
järn
NV-SO, skalle i Brektangulär
jordfylld nedgrävning,
XXIX stensättning 9x10 m träkistbotten med U-formatN
tvärsnitt
-
IV:2
svärd?, sköldbuckla,
sköldhandtag,
hartstätningsfragment, träreste
från skölden
B-XXX rektangulär
stensättning 9x9 m
stenfylld nedgrävning,
organiska rester efter en
djurfäll eller ilknande
N-S liggande på M
mage med skalle
N
-
tveeggat svärd, sköldbuckla, IV:2
lansspets, 2 skänkelsporrar av
järn, rektangulär sölja av brons
remändebeslag av brons, 2
förgyllda bronsbeslag
B*
.XXXa
-
-
-
-
sköldbuckla, sköldhandtag,
lansspets
***
-
-
4 glaspärlor, kniv av järn, ring IV:1
järn (sölja?), nål av järn
Crund stensättning, d:7stenfylld nedgrävning med N-S
stensatta kanter
XXXVI m, rest sten i N, i
nedgrävningens S än
II
ett gravklot
-
-
skära av järn, järnfragment ev III/IV:1
pryl med fyrsidig skaftände
D-VIII rund stensättning me jordfylld nedgrävning
dubbel kantkedja,
d:6,5 m
*** inga
skelettrester
-
-
metallfragment
jordfylld nedgrävning med *** inga
ofylld triangulär
skelettrester
stensättning med 3,5 enstaka stenar
m:s sida, hörnen
markerade med 0,4 m
höga äggformade
stenar på högkant
-
-
kniv av järn, 2 hartstätningsringar -
Crund stensättning, d: stenfylld nedgrävning,
gavelsten i ena änden
XXXV m, gravklot
D-X
78
IV:2
-
DXVIII
triangulär ofylld
stenfylld nedgrävning
stensättning med 3 m
sida
N-S, inga
skelettrester
-
-
-
-
D-XX rund stensättning me stenfylld nedgrävning
fragmentarisk
kantkedja, d:6 m **
*** inga
skelettrester
-
-
skära av järn
III/IV:1
D-XXI rund stensättning me stenfylld nedgrävning, delvN-S
kantkedja, d:9,5 m stensatta kanter, gavelsten
-
-
skära och 2 nålar av järn
III/IV:1
DXXIII
oval ofylld
jordfylld nedgrävning
stensättning, 2x3 m
med 2 resta stenar
*** inga
skelettrester
-
-
-
-
Doregelbunden skadadstenfylld nedgrävning
XXVII stensättning, d:8 m
I
N-S, inga
skelettrester
-
-
-
-
oregelbunden närma stenfylld nedgrävning
triangulär stensättnin
4x6,5 m
*** inga
skelettrester
-
-
-
-
E-XVII rund stensättning, d:7jordfylld nedgrävning
m, med mittklot **
N-S, inga
skelettrester
-
-
keramikskärva, tandskålla, nötskal -
E-XIX rund stensättning,
d:7,5 m **
N-S, inga
skelettrester
-
-
-
E-XX rund stensättning me stenfylld nedgrävning
dubbel kantkedja,
d:7,5 m, rest sten
*** skalle i N
-
-
bronsfibula, 9 guldfoliepärlor, 5IV:2
glaspärlor, skära av järn, pryl m
förmodligen fyrsidig tånge
E-XXI rund stensättning, d:8stenfylld nedgrävning
m **
NNV-SSO
-
-
skära av järn, järnpryl, troligen III/IV:1
med fyrsidig tånge, 3 glaspärlo
Erund stensättning,
XXIV d:5,5 m
NNV-SSO
-
-
trästycke med bronsfragment
-
Erund stensättning me stenfylld nedgrävning
XXIX kantkedja, d:8 m
N-S
-
-
kniv av järn, keramik,
hartsfragment
-
F-XIV rund stensättning, d:7jordfylld nedgrävning
m
N-S
-
-
-
-
***
-
-
keramik
-
G-VIII rund stensättning me stenfylld nedgrävning
fragmentarisk
kantkedja
N-S, inga
skelettrester
-
-
-
-
G-XV rund stensättnng, d:8stenfylld nedgrävning
m, i nedgrävningens
norra ände en rest st
i dess södra ett gravk
N-S, inga
skelettrester
-
-
-
-
DXXX
F-XV
stenfylld nedgrävning
stenfylld nedgrävning
rund stensättning me stenfylld nedgrävning
kantkedja, d:9 m, 2
stora stenar i
nedgrävningen synlig
före avtorvning
-
*Sekundär skelettgrav i BXXX.
**Sekundär brandgrav i anläggningen.
***Uppgift om nedgrävningens orientering saknas i anläg gningsbeskrivningen, men enligt Ferenius var orienteringen genomgående NS (Ferenius
1962, s5).
79
22. Åby, Västerhaninge sn
Nr
Markering ovan jord Inre konstruktion
Orientering
Kön
Ålder
59
omarkerad
stenfylld nedgrävning
Ö-V, skalle i ?
-
J 15-20 -
-
71
omarkerad
stenfylld nedgrävning
Ö-V, skalle i V
-
A 30-40 keramik, hartsfragment
-
73
omarkerad
stenkista, stenfylld
nedgrävning
N-S, skalle i N
K?
A
-
-
76
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, inga
skelettrester
-
J
-
-
123
rund stensättning me stenfylld nedgrävning
friliggande kantkedja
d:18,5 m
N-S, skalle i N
-
J 14-18 kniv
-
131
gles enskiktad samlinstenkista, nedgrävningens Ö-V, inga
av rundade stenar fyllning av mullblandad sanskelettrester
med inslag av stenar,
hartssträng från förmodad
träkista
-
-
-
-
157
omarkerad
NNO-SSV, skall i NNV
A
hartstätningsring, nålfragment
-
163
stensättning med
ofullständig stenkista,
friliggand ekantkedja stenfylld nedgrävning
d:9 m
N-S, skalle i N
M?
A 35-45 skära, pryl och nål av järn
III/IV
167
stensättning med
stenkista, fyllning av sand N-S, skalle i N
mittpackning och
sten
friliggande kantkedja
d:9,5 m
-
-
nål av järn
-
180
rund stensättning me stenkista, stenfylld
mittpackning och
nedgrävning
frriliggande kantkedja
d:7,5 m
N-S, inga
skelettrester
-
-
-
-
198
rund?, skadad
stensättning
antydan till stenkista, fyllni N-S, skalle i N
av sand och sten,
hartsfragment från kisttätn
-
J 15-18 20 guldfoliepärlor, grön glaspäIV
kniv av järn, hartstätningsring
205
omarkerad
stenkista med lockhällar
N-S, inga
skelettrester
-
-
213
omarkerad
stenfylld nedgrävning,
N-S, skalle i N
hartsfragment från kisttätn
-
J 15-18 skära och pryl av järn
III/IV
231
omarkerad
stenfylld nedgrävning, 1
lockhäll i anl. S del
N-S, inga
skelettrester
-
-
2 hartstätningsringar
-
232
omarkerad
stenkista, stenfylld
nedgrävning
N-S, inga
skelettrester
-
-
hartstätningsring
-
233
omarkerad
NNO-SSV, inga stenfylld nedgrävning,
hartstätning från förmodad skelettrester
träkista
-
-
-
234
omarkerad
stenkista, torv- och sandfy NNO-SSV, skall nedgrävning
iN
Inf II
järnnål
-
239
omarkerad
N-S, skalle i N
stenfylld nedgrävning,
hartssträngar från förmoda
kisttätning
M 4560
hartstätningsring
-
stenfylld nedgrävning
80
M?
Fynd
nål av järn, hartstätningsring
Datering
-
24. Barkarby, Järfälla sn
Nr
Markering ovan jord Inre konstruktion
12
omarkerad
16*
Orientering
Kön
Ålder
Fynd
N-S, skalle i N
stenkista med lockhäll,
stenfylld nedgrävning, spå
efter träkista med hörnstol
-
-
nitar och spikar från träkistan, hartstätningsringar
omarkerad
stenkista, ett lager sten i ytan N-S, skalle i N?
-
-
2 skäror av järn, järnpryl, 4
hartstätningsringar
22*
plan stensättning
stenfylld nedgrävning
N-S
-
-
guld- och silverfolierad
IV:2
bronsfibula, 2 glaspärlor, 34
guldfoliepärlor, rektangulär sö
av järn, hartstätningsring
35
omarkerad
stenfylld nedgrävning,
trärester med korsande
fibrriktningar på botten
N-S
-
-
hartstätningsfragment
38
omarkerad
NO-SV
stenkista, jordfylld
nedgrävning, ett lager sten
yan
-
-
guldfoliepärla, 6 glaspärlor, kn IV:2
av järn, skära?
44
omarkerad
stenkista, stenfylld
nedgrävning
N-S, skalle i N
-
-
fibula av brons, skära av järn, IV:2
glaspärlor (7 mosikpärlor), frag
järnnål, 3 hartstätningsringar
52
plan stensättning
N-S, skalle i N
stenkista, jordfylld
nedgrävning, ett lager sten
ytan
-
-
2 knivar av järn
53*
omarkerad
stenkista, jordfylld
N-S
nedgrävning med spridda
stenar i ytan, hartssträngar
-
-
ögonfibula av brons, skära av IV:1
fragm. av järnpryl
54**
omarkerad
jordfylld nedgrävning med NO-SV, skalle i lager sten i ytan
N
-
skära av järn, fragm. av järnpryl
56
N-S, skalle i N
plan stensättning, d:1stenkista, jordfylld
m
nedgrävning, ett lager sten
ytan, hartssträngar,
förmodligen tätningslister
tillträkista
-
-
skära och nål av järn, 2
III/IV
hartstätningsringar, kamfragm
60
omarkerad
jordfylld nedgrävning
N-S, skalle i S
-
-
kniv av järn
-
61
omarkerad
lockhällar
N-S, skalle i N
-
-
-
-
62
omarkerad
stenkista, stenfylld
nedgrävning
N-S, skalle i N
-
63
omarkerad
lockhällar
N-S, skalle i N
-
-
-
-
64
omarkerad
stenkista, stenfylld
nedgrävning
N-S, skalle i N
-
-
3 hartstätningsringar
-
65
omarkerad
stenkista med lockhällar, N-S, skalle i N
stenfylld nedgrävning, hart
strängar från tätning till
träkista
-
-
ögonfibula av brons, prydnads IV:1
av järn
*Sekundär brandgrav i nedgrävningens norra del.
**Eventuell sekundär brandgrav i nedgrävningen.
81
Datering
III/IV
-
-
III/IV
11 guldfoliepärlor, skära av jär IV
4 glasfragment
25. Gödåker, Tensta sn
Nr
Markering ovan jord Inre konstruktion
Kön
Ålder
Fynd
7
oval stensättning, 3x träkammare, 1,2x3 m, medN-S, skalle i N
brädtak under jordfyllning
m
Orientering
M
-
bronskasseroll, bronsbeslag ti B1b-B2
dryckeshorn, benkam,
keramikkärl,
hartstätningsfragment, obränd
djurben
Datering
VIII
omarkerad
träkammare 1,5/2x4 m, meN-S, skalle i N
brädtak täckta av näver,
under stenfyllning
M
-
lans- och spjutspets, båda me C1-C2
bevarade träskaft, guldfingerri
obrända djurben
22
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
M
-
guldfingerring, träspann med RJ
hank och beslag av brons, 2
keramikkärl, 2 nithuvuden av
brons, hartstätningsfragment
40
rund stensättning,
d:4,2 m
stenfylld nedgrävning,
trärester efter kista
N-S, skalle i N
-
-
-
Fynd
-
26. Lundbacken, Tillinge sn
Nr
Markering ovan jord Inre konstruktion
Orientering
Kön
Ålder
28
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
K
A 20-30 -
-
30
omarkerad
lockhällar, hartsfragment frNO-SV, skalle i M
ev. kisttätning
N
A17-25 hartsfragment, (kisttätning?)
-
34
omarkerad
stenkista, stenfylld
nedgrävning
N-S, skalle i N
-
A
nål av järn, knacksten,
hartstätningsring
-
35
omarkerad
stenkista, jordfylld
nedgrävning
N-S, skalle i N
-
A
hartstätningsring
-
45
omarkerad
stenkista, stenfylld
nedgrävning
N-S, skalle i N
K
A 17-25 3 fibulor av brons, sölja, 67 glaIV:2
och guldfoliepärlor, kniv av järn
46*
omarkerad
stenfylld nedgrävning
inga skelettrester -
-
-
47
omarkerad
gavelstenar, jordfylld
negrävning
N-S, skalle i N
M
M 3545
2 hartstätningsringar, obrända djurben
49
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
-
-
hartstätningsring
-
50
omarkerad
stenfylld nedgrävning
inga skelettrester -
-
3 hartstätningsringar
-
51
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, skalle i N
A 17-25 2 hartstätningsringar
-
53
omarkerad
stenkista, jordfylld
NNO-SSV, skall M?
nedgrävning, trågformad i N
mörkfärgning efter förmoda
träkista i form av urholkad
trädstam
A 17-35 nål av järn, hartstätningsring
-
56*
omarkerad
stenfylld nedgrävning
N-S, inga
skelettrester
-
-
-
-
57*
omarkerad
stenfylld nedgrävning
inga skelettrester -
-
-
-
62
omarkerad
stenfylld nedgrävning
Ö-V, skalle i Ö
-
A/M
25-35
hartstätningsring
-
66**
omarkerad
stenkista med lockhällar, N-S, skalle i N
stenfylld nedgrävning
M?
A, Inf I, fragm. av 2 hartstätningsringa Inf II, hartsfragment
Inf x 4
67
omarkerad
lockhällar, stenfylld
nedgrävning
NV-SO, skalle i M
N
M/S 35- hartsfragment, 4 krukskärvor i 45
fyllningen
70
omarkerad
stenkista, jordfylld
nedgrävning
N-S, skalle i N
-
82
-
-
-
Datering
-
-
73
omarkerad
stenfylld nedgrävning
74
omarkerad
77
N-S, inga
skelettrester
-
-
hartstätningsring
-
stenfylld nedgrävning, rest N-S, skalle i N
av trälock över skelettet
K
M 3550
-
-
omarkerad
N-S, skalle i N
gavelstenar, stenfylld
nedgrävning, trälock av två
kluvna stockhalvor över
skelettet
M
M 3545
lansspets, sporre, sköldbuckla B2
sköldhandtag, kniv, obrända
djurben, 2 hartstätningsringar
78
omarkerad
- anläggningen var störd a N-S, skalle i N
recent sopgrop
-
A/M
25-35
hartsfragment
-
80
omarkerad
stenkista, stenfylld
nedgrävning
Ö-V, skalle i V
-
-
-
-
86
omarkerad
stenkista, stenfylld
nedgrävning
Ö-V, skalle i Ö
-
-
2 hartstätningsringar
-
*Osäker skelettgrav, inga skelettrester men till konstruktionen gravliknande
**Totalt kunde sju olika individer identifieras i graven.
27. Lundbacken II, Tillinge sn
Nr
Markering ovan jord Inre konstruktion
Orientering
Kön
Ålder
Fynd
Datering
4
omarkerad
stenkista med lockhällar
N-S, skalle i N
-
17-25
-
-
5
omarkerad
stenkista med lockhällar, N-S, skalle i N
hartstätning från ev. kistloc
M
vuxen
obrända djurben, järnfragment
-
6
omkullfallen rest sten
gavelstenar, lockhällar
N-S, skalle i N
-
18-24
mån
7
omarkerad
N-S, skalle i N
gavelstenar, stenfylld
nedgrävning, trärester efte
förmodat trälock
-
Inf II
armring och fibula av brons, 3 IV:2
guldfoliepärlor, sölja av järn,
hartsfragment
Kön
Ålder
Fynd
-
barn
6 bronsbeslag, 2 fragmentaris IV:2
järnnitar, 2 fragmentariska
järnspikar, 6 ribbformiga
järnbeslag, "Gotlandskruka", 3
hartstätningsringar, obrända
djurben
-
28. Brillinge, Vaksala sn, Uppland
Nr
Markering ovan jord Inre konstruktion
Orientering
-
fragmentarisk
N-S, skalle i N
stenkista, stenfylld
stensättning,
nedgrävning, rester efter k
ursprungligen rund, och lock av trä
d:3,5 m
83
Datering
3.3 Osteologisk analys
av Tarja Formisto
Inledning
Totalt undersöktes 71 gravar på Bastubacken. Av dessa var 41 brandgravar och 30 skelettgravar. De båda gravskicken förekom sida vid sida. Benmaterialet från brandgravarna var välbevarat medan de obrända skelettens
bevaringstillstånd var mycket skiftande. Bevaringsförmågan hos framför allt de obrända benen beror på en
mängd olika omständigheter. Skillnader i bevaringstillstånd kan indikera att jordmånens sammansättning varit
mer gynnsam på vissa ställen av gravfältet. Exempelvis bevarar kalkrika jordar obränt benmaterial väl, medan
sura jordar bevarar det betydligt sämre. I detta sammanhang bör också understrykas att skelett från unga individer generellt sett bevaras sämre än skelett från vuxna. De ungas ben består nämligen av mer porös benvävnad
än de vuxnas ben, vilket medför sämre bevaringsförmåga. Detta skulle sannolikt också kunna antagas för gamla
människor, där den degenerativa osteoporositeten (benmaterialets uppluckring och ökande porositet), som är
ett åldersfenomen, starkt har avancerat.
Flertalet skelett från Bastubacken var så dåligt bevarade att ålders- och könsbedömningsarbetet försvårades.
Bedömningarna är därmed i många fall otillfredställande, särskilt med tanke på att flertalet skelett endast har
kunnat åldersbedömas men inte könsbedömas. Inga av de obrända skeletten har vägts p g a materialets dåliga
bevaringsgrad och inblandning av lera.
Metod
Skelettgravarna
Vid åldersbedömningen av barn har i första hand tandframbrotten studerats enligt Ubelaker (1989, s64) (fig
60). Som ett led i bedömningen av de vuxna individernas ålder har graden av slitage (attrition) på tänderna
noterats enligt Brothwell (1981, s71).
5 månader
Foster
(± 2 mån)
2 år
(± 8 mån)
7 år
(± 24 mån)
7 månader
Foster
(± 2 mån)
Nyfödd
(± 2 mån)
3 år
(± 12 mån)
6 månader
(± 3 mån)
9 månader
(± 3 mån)
1 år
(± 4 mån)
18 månader
(± 6 mån)
11 år
(± 30 mån)
8 år
(± 24 mån)
12 år
(± 30 mån)
9 år
(± 24 mån)
15 år
(± 36 mån)
10 år
(± 30 mån)
21 år
4 år
(± 12 mån)
5 år
(± 16 mån)
6 år
(± 16 mån)
Fig 60. Schema över tändernas frambrott och utveckling under olika åldrar enligt Ubelaker (1989, s64).
84
Könsbedömningen av skeletten har dels skett med hjälp
av morfologiska könskriterier enligt Acsádi &
Nemeskéri (1970, s88) och Ferembach et al (1980,
s518-525) (fig 61), och dels genom metriskt dokumentation av femur (lårbenet) (fig 62) enligt Pearson
& Bell (1917/1919, se även Krogman & Iscan 1986,
s236). De mått och mätpunkter som använts är definierade av Martin (1914, 1928; även Martin & Saller
1957; Bräuer 1988, s217).
Vidare har graden av skallsömmarnas (suturernas) sammanväxning (synostos) studerats (Broca 1861, Acsádi
& Nemeskéri 1970, s115-121) och förhållandet mellan skalltakets yttre och inre skikt (tabulae interna et
externa) och det mellanliggande skiktet (diploë) noterats. Generellt kan sägas att tunna skalltaksfragment
med tunn diploë kännetecknar unga individer. Tjocka
tabulae i förhållande till diploë kännetecknar vuxna
individer medan tjock diploë mellan tabulae interna et
externa kännetecknar gamla individer.
De postkraniala benen, dvs allt utom kraniet, uppvisar åldersbestämmande karaktärer (man kan ex studera sammanväxning av benskaft och ledändar och förslitningar i leder och ryggrad). I de fall där det varit
möjligt att göra bedömningar av dessa postkraniala ben
har så skett enligt Brothwell (1981, s66), Gray (1973)
och Szilvassy (1988, s424).
Fig 62. Genom metrisk dokumentation av
femur (lårbenet) kan en individs kön
bestämmas. På teckningen har ett av de i
sammanhanget viktigare måtten (mått nr
18) markerats med pilar (Bräuer 1988,
s217).
Det är viktigt att komma ihåg att en osteologisk åldersbedömning endast avser en vuxen individs biologiska
ålder, inte dess kronologiska. Skelettet påverkas av exempelvis arbete, sjukdomar och typ av föda och detta
kan i vissa fall ge ett för tidigt åldrande. Således behöver inte skelettens biologiska ålder sammanfalla med
individens egentliga ålder. Åldersindelningen i grupper är hämtade ur Sjøvold (1978, s99-117).
A
D
B
Brandgravarna
Vad gäller de metoder som användes vid
brandgravsanalyserna, hänvisas läsaren
till rapporten om Bollbacken (Artursson (Red), under
utgivning). Där görs en grundlig genomgång av de
metoder som författaren har använt sig av även i denna
analys.
Fig 61. Genom att studera olika könsspecifika delar av
skelettet, företrädesvis höftbenen och kraniet, kan en individs
kön bedömas. Bokstäverna indikerar könskarakteristika på
kraniet. Bilderna är hämtade ur Acsadi & Nemeskeri
(kraniet) och Ferembach et al (höftbenen). Bokstäverna runt
kraniet står för: A=glabella, B=protuberantia occipitalis
externa, C=processus mastoideus, D=orbita, E=angulæ
mandibulæ, F=mentum
C
E
F
85
Resultat och diskussion
Skelettgravarna
De vuxna individernas skelett var bättre bevarade än
barnens, se vidare anläggningsbeskrivningarna.
Alla de 30 gravarna har sannolikt varit enkelgravar.
Tabell 31 redovisar individernas ålder och kön samt
vilka gravar som innehöll obrända djurben.
Vid den osteologiska analysen kunde 28 individer identifieras. Bland dessa förekom både vuxna (16), nästan
vuxna (2), unga (4) och barn (6). Bland dessa har 5
(ev 7) varit vuxna män, en yngling, 5 kvinnor (ev 7),
vuxna kvinnor och en ung kvinna (se tabell 31).
Av de yngsta barnen, Infant - Infans II, fanns i de flesta
fall endast tänder och tandanlag bevarade. Kranierna
och de postkraniala benen har i det närmaste blivit
förmultnade under århundradena.
Grav nr
Ålder
A5
Adultus, 25-35 år
A7
Adultus, 25-35 år
A9
Juvenilis, 15 år±36 mån
A 21
Infans II, 12 år±30 mån
A 22
Infans I/II, 1-9 år
Kön
Djurben
Man ?
Svin
A 25
Adultus/Maturus, 30-45 år
Man?
Får/get
A 26
Adult, 18-79 år+
Man
Svin
A 34
Infans I, 4-6 år±24 mån
A 35
Adultus, 20-30 år
Kvinna
A 45
Maturus, 35-64 år
Man
A 48
Infans I/II, 7 år±24 mån
A 115
Adultus, 20-35 år
A 139
Adultus, 25-30 år
Kvinna
A 153
Juvenilis, 21-24 år
Kvinna
Nötkreatur
A 209
Juvenilis, 18-20 år
Man
Djur, obestämt art
Juvenilis, 15±36 mån
A 211
Infant, 6-9 mån±3 mån
A216
Adultus, 25-35 år
Kvinna
A218
Adultus, 25-35 år
Kvinna
A219
Adultus, 25-35 år
A222
Infans II/Juv 12-15 år±36 mån
A225
Juvenilis, 15 år±30 mån
A229
-
A235
Infans I, 18±4 mån
A238
Adultus, 25-40 år
Kvinna?
A239
Maturus, 35-55 år
Kvinna ?
A242
Adultus, 25-40 år
Man
A251
Maturus/Senilis, 45-79+år
Man
A252
-
A258
Adultus, 25-35 år
Brandgravarna
Från de 41 undersökta brandgravarna på Bastubacken
i Tortuna sn, framkom sammanlagt 28909,3 g brända
ben. Av dessa bestämdes 16560 g (57,4 %). Med undantag för ett fåtal fragment härrörde de brända benen
från människa. Några gravar innehöll också obränt
material som uteslutande härrörde från djur.
Den största brandgraven, om man ser till vikt, innehöll 1926,9 g och den minsta 2,04 g ben. Fragmentens storlek varierade mellan ca 0,5 cm och 14 cm och
färgen var mer eller mindre gråvitaktig på samtliga fragment. Benfragmenten var utom i några enstaka fall väl
förbrända.
Får
Nötkreatur
Man
Djurbenen i skelettgravarna
I sju gravar förekom obrända djurben vilka artbestämdes till nötkreatur, svin, får och får/get (fig 63).
I en grav (A209) var djurbenen dock i för dålig kondition för artbestämning. Djurbenen var samtida med
begravningarna och utgjorde förmodligen gravgåvor
eller matoffer till den döde. Motsvarande fynd har gjorts
i t ex Lundbacken i Tortuna sn (Artursson et al. 1994).
Frågan om hur benen skall tolkas är viktig och sannolikt kommer det inte heller att dröja länge förrän de
obrända benen blir utvärderade och en hypotes om
deras funktion i graven kommer att framläggas. Detta
kräver dock en specialstudie av både litteratur (definitioner) och av olika jämförbara benmaterial.
Kvinna
A 210
I grav A252 var benen i det närmaste helt förmultnade
och i grav A229 påträffades en drygt halvmeterlång
färgning efter den gravlagde. Gravarnas storlek kan dock
ge en fingervisning om de gravlagda individerna varit
barn eller vuxna. Grav A252 mätte 1,20 m x 2,20 m
vilket tyder på att den innehållit en vuxen individ. Grav
A229 mätte 0,82 m x 1,66 m, något som tyder på att
graven innehållit ett barn.
I tabell 32, där varje brandgrav redovisas för sig, kan
även benmaterialets vikt samt bestämningsgrad utläsas. (De bestämda fragmentens vikt i gram och viktprocent redogörs.) I tabellen redovisas också individernas ålder, kön, individantal per grav samt vilka gravar som innehöll obrända och brända djurben (grunden för ålders- och könsbestämningarna samt beräkning av individantalet redovisas i bilaga 1).
Nötkreatur
Svin
Tabell 31. I tabellen redovisas ålder och kön på de individer
som gravlagts i Bastubackens skelettgravar. Dessutom redovisas vilka gravar som innehöll obrända djurben.
86
A7
A25
Svin (Sus scrofa f. domestica).
Homo sapiens. Adultus, man?
Får/Get (Ovis ammon f. aries/Capra ibex f. hircus).
Homo sapiens. Adultus/Maturus, man?
A26
A153
Svin (Sus scrofa f. domestica).
Homo sapiens. Adult, man.
Nötkreatur (Bos primigenius f. taurus).
Homo sapiens. Juvenilis, kvinna.
A218
Får (Ovis ammon f. aries).
Homo sapiens. Adultus, kvinna.
A225
Nötkreatur (Bos primigenius f. taurus).
Homo sapiens. Juvenilis.
A242
A258
Nötkreatur (Bos primigenius f. taurus).
Homo sapiens. Adultus, man.
Svin (Sus scrofa f. domestica).
Homo sapiens. Adultus, man.
Fig 63. I sju av skelettgravarna påträffades djurben vilka artbestämdes till nötkreatur, får/get och svin. De ifyllda benen
markerar identifierade ben från respektive grav. Uppgifter om den gravlagde står i kursiv. Eftersom revbenen är mycket svåra att
nummerbestämma är de endast schematiskt ifyllda på figurerna.
87
Anläggning
Fyndnummer
Vikt, bränt (g)
Best.frag. (g) Best.frag. (%) Ålder
Kön
Kvinna
Mind
A 10
F46
999.6
664.1
66.4
Infans I, Adult
A12
F23
25.1
22.04
89.2
Juvenilis/Adultus
1
A24
F6, F20
27.9
7.09
28.2
Infans I
1
A29
F81
245.9
177.1
72.0
Infans II/Juvenilis
1
A31
F11, F86
1167.5
664.5
56.9
Juvenilis
1
Djur
bränt
Djur
obränt
2
A43
F596
2.04
1.02
50.0
InfansII/Adultus
A44
F165, F166
1267.7
822.0
64.8
Adult
A50
F105
103.5
79.4
76.7
Infans I
A90
F117
845.5
464.8
55.0
Infans I, Adult
Man?
2
A122
F188, F572
1256.6
742.6
59.1
Infans I/II, Adult
Kvinna
2
A123
F279, F286
1083.0
488.0
45.1
Adultus
Kvinna? 1
A130
F198, F594
1008.6
584.5
58.0
Juvenilis
1
A131
F159, F597
1926.9
1102.6
57.5
Infans I/II, Adult
2
A133
F168
81.7
54.5
66.7
Infans I
A145
F258
846.7
538.8
63.6
Maturus
A147
F243
455.7
338.0
74.2
Adult
1
A149
F227
28.9
15.05
53.6
Infant
1
A152
F244
1391.72
716.72
51.5
InfansI/II, Adult
2
A161
F301
1133.1
602.5
53.2
Juvenilis (15-24 år)
1
A162
F288
300.9
180.7
60.1
Adult
1
A164
F303, F372
766.4
430.8
56.2
Adult
1
A167
F582
769.1
401.7
52.2
Juvenilis/Adultus
1
A169
F305, F325,
F353
1013.0
400.7
39.6
Infans I/II, Adult
2
A181
F391, F392
452.9
240.9
52.9
Infans I, Infans
II/Juvenilis
2
A184
F318, F321
1407.8
907.3
64.4
Adult
A197
F323
52.13
25.73
49.4
Infans I
A215
F336
757.2
506.2
66.9
Infans I/II, Adult
Man?
2
A217
F331
989.9
479.5
48.6
Maturus
Kvinna
1
A221
F458
68.8
3.02
4.07
Infans II/Adult
1
A228
F434
585.1
295.6
50.5
Infans II/Juvenilis
1
A230
F410
341.2
167.6
49.1
Juvenilis/Adultus
1
x
x
1
Kvinna
1
x
1
x
x
x
x
1
Kvinna? 1
Man?
x
x
x
1
1
A231
F452
893.5
511.8
57.3
Infans II, Adult
A234
F420
46.4
31.9
68.8
Juvenilis/Adultus
Man
1
A236
F474
1609.3
953.3
59.2
Fetus, ca 5-7 mån,
Infans I/II, Adultus
3
A245
F439
98.92
52.62
53.2
Adult
1
A247
F450
354.4
200.1
56.5
Adult
A249
F455
1284.8
711.8
55.4
Juvenilis (15-24 år)
A250
F462
732.7
493.2
67.3
Adult
A253
F469, F487,
F488, F491
1145.8
651.7
56.9
Adult
Kvinna
A254
F534
653.6
403.9
61.8
Adultus
Kvinna? 1
A257
F525-F527
687.8
372.9
54.2
Juvenilis/Adultus
x
2
1
Kvinna? 1
1
1
x
1
Tabell 32. Tabellen visar hur många individer varje undersökt brandgrav på Bastubacken innehöll samt
benens totalvikt och individens/individernas ålder och kön. Eventuella djurben, såväl brända som obrända
redovisas också.
88
Åldersfördelning
Av 52 osteologiskt åldersbedömda individer i
brandgravsmaterialet var 23 (43,5 %) barn och ungdomar (åldersgrupperna; Fetus, Infant, Infans I, Infans
II och Juvenilis). Resterande 29 individer fördelade sig
åldersmässigt på följande sätt: 22 vuxna individer
(Adultus, Maturus och Adult), 6 ungdomar eller unga
vuxna individer (Infans II/Adultus och Juvenilis/
Adultus) och en individ som placerades i åldersgruppen
Infans II/Adult (A221, skadad grav). Det yngsta ”barnet”, ett foster (5-7 månader), påträffades i grav A236.
Graven innehöll dessutom benfragment från ytterligare ett barn samt en vuxen individ.
I/II, A228; Infans II/Juvenilis, A167; Juvenilis/Adultus)
Enligt min mening är det troligt att dessa patologiska
förändringar har med dödsorsaken att göra. De unga
individerna kan ha insjuknat under sin tidiga barndom, då mottagligheten att få olika sjukdomar p g a
bristande immunitet är som störst. Barnen kan ha ådragit sig ex någon av de klassiska barnsjukdomarna. I
samband med sådana sjukdomar kan komplikationer
ha uppstått vilka lett till att barnens allmänna hälsotillstånd varit dåligt under långa tidsperioder. En i sig
lindrig sjukdom har därmed kunnat ge kroniska följdsjukdomar vilka orsakat individernas tidiga död någonstans mellan 10 och 20 års ålder.
Könsfördelning
Av 22 vuxna könsbedömdes 9 till kvinnor och 4 till
män. Övriga 9 kunde inte könsbedömas. Det var sällan möjligt att studera mer än ett av de i figur 61 redovisade morfologiska könskriterierna. I de fall då dessa
var otillräckliga har ett frågetecken använts i samband
med könsbedömningarna.
Magdalena Stjernberg nämner i sin avhandling 17 sjukdomar som kan ge ospecifika förändringar i skelettet.
Hon anser dock att endast fyra sjukdomar är relevanta
för nordisk förhistoria, nämligen rots, spetälska, tuberkulos och undulantfeber (1987, s137).
Jag anser att benpålagringarna på den corticala benvävnaden på individernas revben möjligen kan vara
orsakad av en icke definierad, kronisk andningssjukdom
(lungsjukdom) eller tuberkulos (Pfeiffer 1991, s197,
Wakely et al 1991, s187). Att även andra benfragment
såsom kraniefragment (A236) och fragment av långa
rörben (A167) uppvisade benpålagringar skulle kunna
bero på att när individernas allmänna hälsotillstånd
försämrades drabbades de av näringsbristsjukdomar.
Jag vill dock poängtera att denna sjukdomsdiagnos inte
bör anses som den enda möjliga för de tre unga individerna.
Individantal
Bland brandgravarna på Bastubacken konstaterades nio
dubbel- och en trippelbegravning. Samtliga dubbelgravar innehöll ett barn som gravlagts tillsammans med
en vuxen person. I trippelgraven (A236) har sannolikt
ett barn begravts tillsammans med en gravid kvinna. I
de 41 undersökta brandgravarna identifierades sammanlagt 52 individer.
Sjukliga förändringar
Patologiska förändringar har iakttagits i tre gravar,
A167, A228 och A236. I A167 upptäcktes
benpålagringar på den corticala benvävnaden på såväl
kraniefragment som benfragment från de postkraniala
benen. I A228 noterades benpålagringar på revben och
i A236 både på kraniefragment och revbensfragment.
Djurbenen i brandgravarna
Avsaknad av djurben i brandgravar är något som förknippas med den äldre järnålderns gravskick. De djurben som då och då ändå påträffas består oftast av fingerben, vanligen av björn. Troligtvis härrör dessa från fällar.
I Bastubacksmaterialet påträffades brända djurben i fem
gravar. I två av dessa A44 och A164 låg benen inte
tillsammans med själva bengömman och tillhör sannolikt inte heller brandgravarna. Grav A122 innehöll
en svanskota vilken sannolikt härrör från ett pälsverk
eller skinn. Tyvärr var svanskotan så fragmenterad att
en artbestämning inte var möjlig. Grav A152 innehöll
16 g dåligt förbrända ben. Det var inte möjligt att bestämma benen varken till benslag eller art. Benens struktur och densitet indikerar enligt min mening att de
antingen är föremålsfragment eller härrör från ett djur.
Endast i A217 förekom djurben (mellanfotsben av
nötkreatur) som kan anses höra ihop med de brända
människobenen.
Förutsättningarna att lyckas med ett fastställande av
sjukdom och dödsorsak på förhistoriska material genom osteologiska bedömningar är relativt små. Man
bör ha i minnet att framförallt dödliga sjukdomar oftare drabbar mjukdelarna än skelettet. Endast ett fåtal
av de sjukdomar som kan drabba människan medför
skelettförändringar. Eftersom det även under förhistorisk tid förmodligen förekom ett stort antal bakterie-,
rickettsie*- och virussjukdomar, är möjligheterna att
genom osteologiska analyser spåra "den rätta sjukdomen" väldigt begränsade.
De tre individer från Bastubacken som uppvisade patologiska förändringar var samtliga unga (A236; Infans
*Rickettsier intar en mellanställning mellan bakterier och virus (Stjernberg 1987)
89
Intressant i detta sammanhang är att sju brandgravar
även innehöll obrända ben. I fyra fall kunde djurbenen
artbestämmas, men i två fall kunde benen endast be-
stämmas till djur. De identifierade djurbenen redovisas i fig 64.
A122
Nötkreatur (Bos primigenius f. taurus).
Homo sapiens sapiens.
1) Infans I/II
2) Adult, kvinna
MIND: 2
A31
Svin (Sus scrofa f. domestica).
Homo sapiens sapiens.
Juvenilis, man.
MIND:1
A181
A123
Nötkreatur (Bos primigenius f. taurus).
Homo sapiens sapiens
Adultus, kvinna?
MIND: 1
Svin (Sus scrofa f. domestica).
Homo sapiens sapiens
1) Infans I
2) Infans II/juvenilis
MIND: 2
Fig 64. Sju av brandgravarna innehöll obrända djurben. I fyra av gravarna kunde djuren artbestämmas. De
ifyllda benen markerar identifierade ben från respektive grav. Uppgifter om den gravlagde står i kursiv.
Sammanfattning
Sammanlagt har 30 skelettgravar och 41 brandgravar
analyserats.
Benmaterialet från skelettgravarna var dåligt bevarat
och till följd av detta vägdes det inte. Av de 30 skelettgravarna innehöll 29 lämningar av människoben. I en
grav var skelettet så förmultnat att det inte gick att
bedöma överhuvudtaget, men den innehöll sannolikt
en vuxen individ. I en annan grav påträffades endast
en halvmeterlång färgning. Av de yngsta barnen fanns
i de flesta fall endast tänder och tandanlag bevarade.
Beträffande åldersindelningen visade analysen att tio
individer av tjugoåtta var barn och ungdomar. Sexton
individer har könsbedömts, åtta kvinnor och åtta män.
90
Det genomgångna brandgravsmaterialet från de 41 gravarna vägde sammanlagt 28909,3 g. Benmängden växlade från grav till grav. Den minsta brandgraven, om
men ser till vikt, innehöll 2,04 g och den största 1926,9
g. Mängden i sig beror givetvis på individens kön och
ålder men framförallt allt på individantalet och anläggningens bevaringsgrad. En nutida kremering av en
vuxen individ resulterar i ca 1000-3000 g brända ben
(Malinowski & Porawski 1969, s406-407, Herrmann
1976, s195-196). Att hela benmängden skulle finnas
kvar i förhistoriska brandgravar är knappast att vänta.
Ett visst svinn uppstod med stor sannolikhet direkt på
grund av att inte allt samlades upp efter bränningen
(Gejvall 1959, s41). Sedan har jordens beskaffenhet
grupperna på följande sätt: unga vuxna/ungdomar
(Infans II/Adult, Juvenilis/Adultus och Infans /Adult)
utgjorde 13,5 %, och de vuxna individerna utgjorde
43 %. Av 22 vuxna könsbedömdes 9 till kvinnor och 4
till män.
och århundradena reducerat benmängden. Dessutom
försvinner en del vid utgrävningen och rengöringen
(tvättning, borstning).
På Bastubackens gravfält konstaterades 31enkelgravar.
Av dessa innehöll 13 en vuxen individ (Adultus, Maturus, Adult) och 14 en ung individ (Infans II, Infans II/
Juvenilis, Infans II/Juvenilis, Juvenilis) eller ungdom
(Juvenilis/Adultus). De resterande fem innehöll en individ från åldersgruppen Infant (0-1 år) och fyra individer från åldersgruppen Infans I (0-7 år). Detta analysresultat antyder att såväl barn som vuxna brändes ensamma. Med detta som utgångspunkt kan en förklaring till förekomsten av de nio dubbelgravarna
(barn+vuxen) och trippelgraven (foster+barn+vuxen)
vara att individerna har dött samtidigt i någon sjukdom, av naturliga orsaker eller av yttre våld. Ett motsvarande resultat kom jag även fram till vid analysen
av gravarna från Bollbacken, Tortuna sn, Västmanland.
Fyra individer i åldersgruppen Infans I var begravda
ensamma och i alla dubbelgravar var en vuxen individ
begravd tillsammans med ett barn (Artursson (Red),
under utgivning).
Tre unga individer uppvisade patologiska förändringar,
benpålagringar på den corticala benvävnaden, både på
kraniefragment och postkraniala ben. Det var framförallt revbenen som uppvisade förändringar och därför
kan man tänka sig att individerna har haft en kronisk
lungsjukdom eller tuberculos. Stjernberg skriver i sin
avhandling att tuberculös osteomyelit oftast drabbar
de långa rörbenen samt ryggraden men att det också
kan vara lokaliserat till kranium, revben, händer eller
fötter (1987, s114).
Det totala antalet osteologiskt urskiljbara personer såväl i skelettgravarna som i brandgravarna uppgick till
81 (30 + 51) individer + ett ofullgånget foster.
Avsaknad av brända djurben i brandgravarna är något
som förknippas med den äldre järnålderns gravskick. I
Bastubacksmaterialet påträffades brända djurben i fem
gravar men endast i två gravar kan djurbenen anses
höra ihop med med de brända människobenen. I A122
fanns en svanskota av ett djur, sannolikt rester av ett
skinn eller ett pälsverk och i A217 fanns ett mellanfotsben av nötkreatur.
Iregren skriver att ”Under förromersk järnålder begravs
de små barnen på samma gravfält som de vuxna och i
egna gravar, vilket sällan konstaterats för romersk järnålder.” (Iregren 1995, s203 och Gejvall 1961) Gravfältet Bastubacken dateras till romersk järnålder varför
uppnådda resultat är intressanta. Kan det vara så att
förekomst av barn varierar på romerska järnåldersgravfält, lokalt och regionalt? Genom fortsatt forskning
inom ämnet brandgravar kommer förmodligen denna
fråga att kunna besvaras.
Åtta skelettgravar och sju brandgravar innehöll obrända
djurben. Följande arter fanns representerade: nötboskap, svin och får/get. Det verkar ha funnits ett mönster vad gäller vilka benslag som har lagts ned i gravarna. Från svin har i samtliga fall frambenen lagts
ned och från nötboskap har i två fall av tre bakbenen
valts ut. Revben förekom från alla tre arterna (fig 63
och 64). Utifrån dessa tendenser tror jag det är riktigt
att hävda att de brända djurbenen tillhör den dödes
gravgåvor.
I de 40 undersökta brandgravarna identifierades sammanlagt 52 individer av människa. Barnen och ungdomarna (åldersgrupperna: Fetus, Infant, Infans I,
Infans II och Juvenilis) utgjorde 43,5 % av materialet.
Resterande 29 individer fördelade sig inom ålder-
91
3.4 Gravmarkeringar ovan mark
av Jonas Wikborg
I Mälarområdet är s k varierade gravfält karaktäristiska för den äldre järnåldern. Gravmarkeringarna under det
aktuella tidsskedet utgjordes av resta stenar, ytliga stenpackningar, resta trästolpar eller små låga jordhögar.
Stensättningarna kan vara runda, kvadratiska, rektangulära eller triangulära (Ambrosiani 1964, s64ff).
Variationsrikedomen är stor vad gäller stensättningar i olika geometriska former. Gravarna är ofta noggrant
anlagda, och en strävan mot estetiska former är påfallande i många områden. Den äldre järnålderns gravar kan
vara stora till ytan men är förhållandevis flacka (Hyenstrand 1979, s118).
Gravar på Bastubacken
med markering ovan mark
Då undersökningsområdet ligger på den under senare
århundraden intensivt uppodlade lerslätten, finns följaktligen inga gravmarkeringar kvar ovan mark. De flesta
kända gravfält från äldre järnålder ligger, till skillnad
från Bastubacken, på impedimentsmark, och där är
olika former av markeringar ovan mark vanliga. De
flesta gravar bör ha haft någon form av markering ovan
mark då det är ytterst sällsynt att en grav stör någon
annan, trots att de ligger ganska tätt. På Bastubacken
finns inget exempel på att en grav stör en annan.
Den redan registrerade fornlämningen Raä 73 består
av tre runda stensättningar, den ena med kantkedja
(fig 65). Av någon anledning har man inte bemödat
sig med att ta bort dessa då området lades under plogen. Dessa tre stensättningar är dock inte de enda som
funnits på gravfältet. Redan under förundersökningen
1993 påträffades i anslutning till en skelettgrav (A26),
en djup mörkfärgning vilken tolkades som spår efter
en rest sten (fig 66). Året därpå återfanns en omkullfallen rest sten omedelbart norr om en skelettgrav (A6)
på det närbelägna Lundbackengravfältet. Under slutundersökningen 1994 påträffades ytterligare gravar med
spår efter resta stenar/klumpstenar på Bastubacken.
N
Fig 65. Flygfoto över de tre registrerade runda stensättningarna Raä 73 (markerade med svart). En
förmodad fjärde, oregistrerad grav har markerats med grått.
92
Resta stenar/klumpstenar
skelettgraven markerades av en av stenar utlagd ofylld
triangel med 3,5 meters sida, där hörnen markerades
av 0,4 m höga äggformade stenar som ställts på högkant (ATA, dnr. 1042).
Skelettgraven A26 hade i norra ändan en djup nedgrävning med en stenfri fyllning som skilde sig från
den kringliggande stenkonstruktionen och den sterila
leran. Detta tolkades som det igenfyllda hålet efter en
avlägsnad rest sten och kan jämföras med grav G-XV
på Årsta gärde, där en skelettgrav markerades av en
rest sten i norra änden och ett runt klot i den södra.
(ATA, D.nr 1042), (fig 66). En liknande tolkning har
gjorts för ett ”stenlyft” i A25:s mitt. Också den har en
motsvarighet på Årsta gärde, där grav E- XX hade en
omkullfallen rest sten i mitten. Norr om skelettgraven
A153 finns också en nedgrävning som skulle kunna
vara spår efter en rest sten. Även några av de undersökta brandgravarna har förmodligen haft en markering i form av en rest sten/klumpsten. Tydligast är kanske A161, där bengömman återfanns mellan två tunna
stenflisor omedelbart öster om anläggningens stenfria
del där den förmodade resta stenen stått (fig 67). Andra brandgravar som förmodas ha markerats av en rest
sten är A169, A184 och A228. I anslutning till A164
och A215 hittades en större förmodligen omkullvält
rest sten (A185 resp A165). En klumpsten låg som ett
lock över nedgrävningen i A181, klumpstenen omgavs
av en triangulär stensättning. Konstruktionen antas ha
varit synlig ovan mark under gravfältets användningsperiod (se kapitel 3.1).
Stensättningar
En av de undersökta brandgravarna, A181, hade en
markering i form av en triangulär stensättning kring
en klumpsten som låg som ett lock över själva
nedgrävningen. Konstruktionen antas ha varit synlig
ovan mark under gravfältets användningsperiod (se
kapitel 3.1). En stenkoncentration i anslutning till
A245 antas vara rester efter en rund stensättning med
en ursprunglig diameter uppskattad till omkring 2,5
meter (se kapitel 3.1). Ytligt i några av de undersökta
gravarna, bl a A35, A45 och de parvist anlagda skelettgravarna A238 och A239 fanns spridda stenar som
skulle kunna vara rester av en sönderplöjd stensättning.
A238 och A239 skulle eventuellt kunna ha haft en gemensam gravöverbyggnad. De ovan anförda stenarna
kan också vara utplöjda från nedgrävningsfyllningen.
Låga högar?
En del jord blir över om man fyller en grävd grop med
ett lik (framförallt ett obränt) och en stor mängd sten.
Den resterande jorden skulle kunna ha lagts som en
låg hög över begravningen. Det fanns också några
skelettgravar (A5, A9, A21, A22, A34, A35, A48,
A219, A225 och A252 ) som var så grunda att man
kan anta att de ursprungligen varit täckta med mer
jord.
Hörnsten?
En mycket intressant företeelse är A202, en anläggning bestående av en 0,45 m hög äggformad sten, F579,
som påträffades stående på högkant (fig 68). Den skulle
kunna ha utgjort hörnmarkering i en ytlig stensättning av samma typ som grav D-X på Årsta gärde i
Brännkyrka sn, Södermanland. Den där undersökta
Resta stenar
Resta stenar som gravmarkering förekommer i större
delen av de syd- och mellansvenska järnåldersbygderna.
Fig 66. Profilritning av grav G-XV, Ersta, Brännkyrka sn, Södermanland (övre)
och grav 26, Bastubacken (undre). I den undre profilens vänstra del finns den
djupa mörkfärgning vilken tolkades som spår efter en rest sten. Skala 1:50.
93
Fig 67. A161 i plan (t v) och i profil (t h). Det
stenfria partiet tyder på att graven markerats av en
rest sten. Skala 1:40.
Deras kronologiska spännvidd är stor men tyngdpunkten ligger i äldre järnålder. Detta är särskilt markant i
Mälardalen, medan det i sydligaste Sverige förekommer resta stenar från yngre järnålder (Hyenstrand 1979,
s102).
Valloxsäby ca 100 f. Kr - 200 e Kr
Rönnängen ca 50 f. Kr - 150 e Kr
Råby park ca 0 - 250 e Kr
Ängeby ca 0 - 200 e Kr, samt yngre järnålder (Svärd
1973, s30).
Med utgångspunkt från fibulor funna i bautastensgravar ansåg Oscar Almgren (1912), redan i början av
detta sekel, att bautastensgravar hörde till århundradena närmast efter Kr f.
Utifrån ovan nämnda material kom Ekholm till slutsatsen att det 1:a århundradet e Kr är höjdpunkten för
användandet av rest sten som gravmarkering (Ekholm
1938, s70, 1939 s4, 1944 s84, 1946 s211f, 1957a,
s87).
Under 1930- och 1940-talen undersökte Gunnar
Ekholm ett antal gravar på gravfälten Valloxsäby och
Rönnängen i Östuna sn, Råby park i Gamla Uppsala
sn och Ängeby i Lunda sn. Totalt undersöktes 77 gravar, varav 44 markerades med rest sten. Totalt fanns på
de 4 gravfälten 664 registrerade gravar, varav 145 markerades med rest sten. De övriga hade gravmarkeringar
i form av runda, rektangulära, kvadratiska eller triangulära stensättningar. Omkring 200 gravar på
Ängebygravfältet karaktäriseras som medelstora högar
av folkvandringstida karaktär (Svärd 1973, s3ff).
Brukningsperioderna för de ovan nämnda gravfälten
är:
På Åsen 191, 192 och 236 i Kolbäcks sn i Västmanland låg gravarna med resta stenar relativt väl samlade
på en svag sluttning öster om åskrönet. Både 14C- och
föremålsdateringar ligger samlade kring Kr f. Detta
skulle tillsammans med det topografiska läget tyda på
att gravgruppen intar en kronologisk mellanställning
mellan de äldre omarkerade gravarna på själva åskrönet
och de lägre liggande yngre stensättningarna (Sjöö
1990, s25).
Dock har senare tiders exploateringsgrävningar givit
exempel på resta stenar från yngre järnålder i Mälardalen. Den tidigare kategoriska dateringen av resta stenar till äldre järnålder har ibland lett till feldateringar
av hela gravfält (Petré 1984c, s38).
På Lovö har Petré konstaterat att de där förekommande
resta stenarna kan kopplas till mansgravar (Petré 1984c,
s38). På Bastubacken finns dock förmodade stenlyft
efter resta stenar både över mans- och kvinnogravar.
Resta stenar kan markera såväl skelettgravar som brandgravar. Ett exempel på detta är de ovan nämnda gravfälten 191/236 och 192, Åsen 1:2, 1:3 i Kolbäcks sn i
Västmanland där 19 skelettgravar och 37 brandgravar
markerades av en rest sten (Magnusson 1974, Linderoth
1968).
Fig 68. Den på högkant stående äggformade stenen
F579(A202) skulle kunna ha utgjort en hörnmarkering
i en stensättning. Foto:Yvonne Eklund.
94
3.5 Barngravarna på Bastubacken
av Yvonne Eklund
I samband med gravfältsundersökningar gäller mer än att bara konstatera gravskick, fynd och konstruktionsdetaljer. Anledningen till att man producerar sådan information är, eller borde åtminstone vara, att man vill
bilda sig en uppfattning om de gravlagda människorna. Hur levde de och hur dog de? Detta kan tyckas vara en
vansklig fråga med tanke på att vi inte har tillgång till något skriftligt källmaterial som kan avslöja hur den ickemateriella sfären tedde sig. Men det arkeologiska utgrävda materialet ska inte ses som stumt. Spåren efter
gravläggandet av en nära anhörig har en egen berättarkraft i sig. ”Här avslöjas hur den avlidne och de anhöriga
såg på sig själva eller ville att andra skulle uppfatta dem” (Roslund 1990, s286). Det gäller just bara att man
vågar tolka materialet istället för att stanna vid ett uppräknande av arkeologisk fakta. I denna genomgång har
fokus lagts på barnen och hur det samtida samhällets syn på barn har återspeglats i gravskicket och gravgåvorna.
Åldersbedömningen av de gravlagda individerna på Bastubacken visade att mer än en tredjedel var barn. Detta
kan till en början tyckas vara en överraskande stor andel; man glömmer lätt att över 50% av människorna under
förhistorien och medeltiden dog innan de hunnit bli 16 år (Welinder 1979, s83). En allmänt utbredd föreställning är att andelen gravlagda barn var relativt liten i förhistorien. Vad beror detta på? För det första så har det
inte varit vanligt med osteologiska analyser i samband med gravfältsundersökningar varför barnen i många fall
inte har urskiljts. För det andra, när man studerar de analyser som faktiskt har gjorts, så är barnen ändå ofta
underrepresenterade på de undersökta gravfälten. Detta kan bero på att barnen har blivit gravlagda någon
annanstans, eller att benmaterialet efter barn lättare vittrar bort (se bl a Sahlström & Gejvall 1954, s83).
Som ytterligare en felkälla, kan man också tänka sig hur bristen på osteologisk kunskap hos arkeologen ute i fält
har resulterat i ett oavsiktligt negligerande av detta bräckliga benmaterial (Lillehammer 1986, s14ff). Sedan
1977 då en grundutbildning i osteologi startade vid Stockholms universitet, har dock alltfler gravfält analyserats,
och därmed har också fler barn kunnat urskiljas i det arkeologiska materialet (During 1992). Följande citat av
Gejwall (Sahlström & Gejvall 1954, s159) har tagits med, då det så tydligt visar oss hur försvinnande litet och
bräckligt benmaterialet från brandgravar är: ”Åldersbestämningens viktigaste instrument är här, liksom på obrända
skelett, tänderna. Det ofta fragmentariska tillstånd, i vilket dessa befinna sig och de förändringar, bränningen
medfört, fordrar likväl vissa försiktighetsmått vid materialets handhavande och jämväl vid tolkningen av en del
av dess egenskaper. Varje litet tandfragment måste noga tillvaratagas, bensamlingarna böra ett antal gånger
genomletas med uppmärksamheten enbart riktad på tänder. Det är på grund av brottstyckenas litenhet, deras
jämna, entoniga färg och oregelbundna form ej sällsynt, att man ännu vid femte eller sjätte genomgången hittar
hela, förut ej observerade tänder. Om såll användas, få de ej ha större maskor än 1-1,5 millimeter”. Med andra
ord så illustrerar detta hur en mycket stor kunskapskälla finns koncentrerad i mycket små fragment. En grundlig
osteologisk analys är alltså A och O för att överhuvudtaget kunna rekonstruera, inte bara demografin, utan även
barnens roll och betydelse i det förhistoriska samhället.
Bastubacken
bedömningar dras också vanligtvis gränsen för barn
vid 12-14 år (Gräslund 1973, s162, Lillehammer 1989,
s98). I statistiken om barngravarna på Bastubacken
har Sjøvolds (1978) osteologiska åldersindelning använts. Den grupperar sig på följande vis:
Vad kan då materialet från gravarna på Bastubacken
säga oss när det gäller barnen under äldre järnålder? I
sammanhanget är det mest intressant att se på vilket
sätt barnen skiljer sig från de vuxna. De uppgifter som
har extraherats ur det arkeologiska materialet och den
osteologiska analysen, har därför fokuserat främst på
detta tema: Barn och vuxna - likhet eller skillnad?
Infant 0-1 år
Infans I 0-7 år
Infans II 5-14 år
Juvenilis 10-24
Adultus 18-44 år
Maturus 35-64 år
Senilis 50-79+ år
Gränsen för vilka som ska räknas som barn har dragits
till åldern kring inträdet i puberteten. Pubertetsinträdet
innebär såväl fysiska som sociala förändringar. Det sistnämnda verkar bekräftas av isländska lagar från vikingatid där det föreskrivs hur pojkar får bära vapen och
betraktas som män vid 12 års ålder. Vid osteologiska
Ibland sträcker sig en åldersbedömning över två åldersgrupper. Ett sådant exempel är A222 där ålders95
Fig 69. Utbredningen av gravar på Bastubacken. De ifyllda symbolerna betecknar barngravar. Halvt ifyllda betecknar dubbelgravar med både
barn och vuxen. A=västra gravgruppen. B=östra gravgruppen. Skala 1:500.
bedömningen av den gravlagde individen (12-15 år)
innebar att den hamnade mitt emellan åldersgrupperna
Inf II/Juv. Denna grupp har i genomgången också fått
utgöra en övre gräns för vad som anses som barn.
Juvenilisgruppen har alltså inte räknats med.
Sammanlagt har 81 individer (+ fetus) identifierats och
utifrån ovanstående definition kan 26 sägas vara barn
(fig 69). Barnen har lagts ned i både skelett- och brandgravar, vilket överensstämmer i stort med hur fördelningen av vuxna på de båda gravskicken ter sig. Åtta
barn (27%) har återfunnits bland skelettgravarna, vars
gravskick har använts för 30 individer. A229 hade
inget tandmaterial och ett mycket dåligt skelettmaterial
i övrigt, och kunde därför inte åldersbestämmas alls. I
och med att den beräknade kroppslängden i denna grav
är omkring 110 cm, kan man med stor rimlighet räkna
även denna till barngruppen. Utifrån de andra åldersbestämda barnens längd har A229 i denna statististiska sammanställning fått åldersbenämningen Inf II/
Juv samt Inf II.
96
I brandgravarna fanns 18 barn (35%) bland 51 (+fetus)
kremeringar. Det totala antalet barn i både skelett- och
brandgravar är alltså 26, dvs ca 32% av de begravda
individerna.
De olika åldersgrupperna för barnen på Bastubacken
fördelar sig på följande sätt: Inf - 2 st, Inf I - 9 st, Inf I/
II -8 st, Inf II - 3 st, samt Inf II/Juv - 4 st. Spädbarnen
är som synes klart underrespresenterade (se resonemang
nedan). Spridningsbilden av barngravarna är, vilket illustreras i fig 69 ganska jämn och bildar inget annat
mönster än att de är jämnt spridda bland övriga gravar
Ett relativt stort antal av barnen ligger i dubbelgravar elva barn var fördelade på tio brandgravar där mer än
en person var begravd. I nio av dessa gravar fanns en
vuxen gravlagd tillsammans med barnen. Det gravskick
som oftast har valts för en dylik begravning är brandgropen, knappt en tredjedel av dessa är nämligen en
dubbelgrav. I de fall som den vuxna individen jämte
barnet har kunnat könsbestämmas har det rört sig om
tre män och två kvinnor (två män och en kvinna av
barn och vuxna i fråga om att få gravgåvor eller ej är
alltså inte markant.
I fyndsammansättningen av gravgåvorna kan emellertid en något större skillnad skönjas. Lerkärl, hartstätningskärl, djurben, dvs sådant som förknippas med
matgåvor, förekommer dock ganska jämnt hos alla gravgodsförande gravar. När man ser till metallföremålen
så blir däremot förhållandena mer annorlunda. Dessa
återfinns nämligen endast i två av barngravarna utan
inslag av vuxen, (järnknivar i A149 samt A235, Inf
och Inf I) dvs 18%, medan metallinslaget i de gravgodsförande gravarna med endast vuxna, utgörs av
44%. För barngravar utan vuxna gäller också att dräkttillbehör är ovanligt. Endast A29 med en ornerad ben/
hornbit som kan tolkas som del av kam, samt A197
med sina glaspärlor har alltså haft sådan gravgodskategori. Då det övriga pärlmaterialet på Bastubacken
har återfunnits i kvinnogravarna, kan individen i A197
antas vara en flicka (Inf I). En intressant detalj är att
det hos barngravarna bland de okremerade individerna,
saknas djurben. Dessa s k ”stekben” (obrända djurben) av nöt och svin återfinns dock bland barnen i
brandgravarna. Gravgåvorna fördelar sig i stort sett
jämnt över de olika åldersgrupperna för barn.
Fig 70. A236, brandgrop med tre
individer - adultus, inf II/juv samt ett
foster på 5-7 månader. På fotot syns tre
hartstätningar. Utöver hartskärlen hade
en kam och en järnnål nedlagts i graven.
Foto: Kent Ullgren.
dessa anses som något osäkra). Den dubbelgrav där
barn och vuxen inte var begravda tillsammans var A181
som innehöll de kremerade resterna efter två barn.
En speciellt intressant grav i sammanhanget är A236
där tre individer gravlagts tillsammans (fig 70). En individ tillhörde åldersgruppen Inf I/II, och en var vuxen.
Den tredje var ett foster endast 5-7 månader gammalt.
Det är ganska troligt att den vuxna individen är modern till detta ofullgångna barn, och att de båda har
dött samtidigt, t ex i samband med komplikationer
vid en för tidig förlossning.
En genomgång av gravkonstruktionerna gjordes också
för att se eventuella skillnader mellan vuxna och barn.
En vanlig förutfattad mening är att barngravarnas konstruktion i genomsnitt är av sämre kvalitet än de vuxnas. På Bastubacken finns inget i varken skelett- eller
brandgravarna som på ett utpräglat sätt bekräftar något sådant, utan den skillnad man kan se är snarare en
gradskillnad. Som skelettgravar är de just bara mindre
och saknar ofta stenkista. I de gravkonstruktioner som
markant skiljer ut sig från resten, som t ex A45, återfinns uteslutande en vuxen individ. Annars ser man
konstruktionsdetaljer som taklock, stenkista, huvudsten och eventuellt en träkista (A222) även bland barngravarna. Endast två stycken var av sämre kvalitet (A34,
A48) då de innehöll lite sten och var relativt grunda.
Av de barn som återfanns i benmaterialet var 42% placerade i dubbelgrav (samtliga brandgravar) och 34%
tillsammans med vuxen. Motsvarande siffra för de
vuxna är nio st, dvs 16% har lagts ner i dubbelgravar.
Man har alltså, jämfört med de vuxna, föredragit att
begrava barnet tillsammans med någon vuxen. Men
mer än hälften av barnen ligger ändå i egna gravar eller
tillsammans med ett annat barn (A181), utan någon
vuxen person. När det gäller vilken åldersgrupp som
oftast har nedlagts i dubbelgrav med vuxen, kan man
se en tendens till att gruppen Infans I/II dominerar.
Bland brandgravarna, speciell bland dem som har betraktats som relativt välkonstruerade, förekom både
barn och vuxna, speciellt i dubbelgravarna. Några av
dessa något bättre konstruerade brandgravar med barn
är A24 med en infans I som hade blivit gravlagd med
keramik, ett hartstätat kärl samt ett djurben i en stensatt brandgrop. Ett annat exempel är A122 där återigen en infans I/II hade blivit nedlagd i brandgropen
med en vuxen individ tillsammans med keramik, hartskärl och djurben av nöt. Graven var täckt med en relativt tät stenpackning av stora stenar. Ytterligare ett exempel är A181 som var en dubbelgrav för två barn, Inf
I och Inf II/Juv, med hartskärl och djurben av svin.
Ser vi någon framträdande skillnad när det gäller gravgåvor? Här har begreppet gravgåva använts generellt
för att beteckna det som den döde fått med sig vid
gravritualen: keramik, mat, hartskärl, dräktföremål,
vapen, etc. Sammanlagt har 58 individer fått gravgåvor
med sig (dubbelgravar även inräknade). Av dessa är 15
barn (26%), men nio av dessa är ju gravlagda tillsammans med vuxen, så därför borde de barn som blivit
gravlagda utan vuxen kunna ge en kompletterande bild:
40% av dessa barn har inte fått någon gravgåva. Motsvarande siffra för vuxna är 26%. Skillnaden mellan
97
Graven var konstruerad med en omsorgsfullt ditlagd
stenpackning, mittsten samt stensatt grop.
Den viktigaste informationen om barnen på Bastubacken kan sammanfattas i följande punkter:
Ser man till denna sammanlagda omsorg som varje
grav har fått utifrån en kombination av både
konstruktionsdetaljer och gravgåvor, så är flera av de
gravar som har erhållit mest omsorg dubbelgravar med
barn och vuxen (A236, A122, A131, A90). Endast två
fall är barngravar utan vuxen (A181, A235), och bland
de gravar som ligger i det översta skiktet utifrån denna
aspekt (t ex A7, A25, A31, A218, A228, A258) så
dominerar de vuxna helt och hållet.
* Den totala andelen barn av de begravda individerna
var 32%.
* Få spädbarn återfanns i gravarna.
* Gravfältet visar oss att barnen ligger jämnt fördelade tillsammans med de vuxna.
* De har lagts, relativt sett, lika ofta i skelettgravar
som brandgravar. En viss övervikt ligger dock på
brandgravar, men kan betraktas som obetydlig.
* Konstruktionsmässigt så har man lagt ner en aning
mera omsorg på gravarna för vuxna än för barn,
men skillnaden är inte markant. Vad gäller skelettgravarna är barngravarna mindre.
* För frekvensen av gravgåvor ser vi en smärre skillnad mellan barn och vuxna. När det gällde inslaget
av metall och då speciellt dräkttillbehör och
smycken, kunde dock ett större gap mellan dessa
grupper skönjas.
* Dubbelgravar har varit förhållandevis vanliga, speciellt bland brandgroparna, där barn tillsammans
med vuxen hade nedlagts i åtta fall och två barn
tillsammans i ett fall. Barn har, procentuellt sett,
oftare lagts i dubbelgravar än vuxna.
Benmaterialet efter barnen i skelettgravarna var generellt väldigt dåligt bevarat. A222 med sitt Inf I/Juv.barn hade dock ett relativt välbevarat skelett (fig 71).
För de minsta barnen har man oftast bara kunnat urskilja tänderna; resten av skelettet har varit helt
förmultnat. En intressant grav i detta sammanhang är
Det finns alltså vissa skillnader mellan barn och vuxna
i gravmaterialet på Bastubacken, men dessa framstår
inte som särskilt utpräglade eller markanta.
Barn på andra gravfält
Fig 71. A222 med en gravlagd individ vars ålder
förmodas ligga mellan 12-15 år: Inf II/juv. Foto: Eva
Stenskiöld.
därför A211 där ett 6-9 månaders spädbarn hade blivit gravlagt. Några av de långa rörbenen var nämligen
bevarade, om än mycket sköra, och därför kunde man
förhållandevis väl få en uppfattning om kroppsställning och läge i graven (fig 72). Kring benresterna var
fyllningen tydligt mycket fetare och mörkare än den
övriga omgivande fyllningen. I rekonstruktionen (fig
B5) har detta tolkats som spår efter en svepning (se
Magnusson 1974, s96). Huvudstenen som påträffades
lätt lutad inåt graven, har i figur 5 antagits ha varit
mer upprätt ställd, med en något mindre snäv vinkel.
I de fall man kan se barnens position i graven, har de
blivit placerade på rygg med huvudet i norr. Det finns
dock en grav som bryter mot detta mönster; A21 där
det 7,5-12,5-åriga barnet förmodas ha legat i
hockerställning. Angående benen i barnkremeringarna
kan översiktligt sägas att de var väl genombrända och
att fragmenteringsgraden var, som sig bör, högre än i
benmaterialet efter de vuxna.
98
Vissa enstaka exempel på undersökta barngravar med
intressant gravgods och gravskick har gett oss värdefull information om hur dåtidens människor har gravlagt sina barn. Men i de fall vi vill få fram en mer
ingående bild av barnen och deras plats i samhället
måste vi vända oss till de större gravfält vars benmaterial
har blivit osteologiskt analyserat. Från gravfält undersökta tidigare än slutet av 1950-talet finns i huvudsak
väldigt få dylika analyser. Det är först de senaste 35
åren som osteologi blivit vanligt i samband med gravarkeologi (During 1992).
När barn i gravfältsundersökningar började framträda
i en större omfattning var det genom pionjären NilsGustaf Gejwall och hans analyser av benmaterialet från
bl a Bankälla-gravfältet i Västergötland, utgrävt av
Sahlström 1949-50 (Sahlström & Gejvall 1954, Iregren
1994, s202). Cirka 2/3 av detta material var åldersbestämt till barn. Ett annat gravmaterial med ett i synnerhet högt antal barn är Bjärby-gravfältet utgrävt
1975-76 i Kastlösa sn på Öland, där över 70 barn återfanns bland de till antalet dominerande skelettgravarna.
Några andra exempel på utgrävda gravfält med ett re-
Fig 72. Fotot till vänster av A211 visar hur de mycket små rörbenen samt tandfragmenten framträdde i den
mörkfärgade leran. I rekonstruktionen av A211 till höger har den mörka färgningen kring skelettet tolkats
som en möjlig svepning. Barnet har åldersbestämts till 6-12 månader. Foto: Yvonne Eklund. Teckning: Yvonne
Eklund.
dödligheten kan användas för att belysa barnens levnadsvillkor (Welinder 1979).
lativt stort eller på annat sätt intressant barnmaterial,
är bl a Västerbjärs-gravfältet på Gotland från
mellanneoliticum, Fiskeby-gravfältet i Ö Eneby sn,
Östergötland, använt från bronsålder till vikingatid,
Thuletomten i Lund med den utgrävda begravningsplatsen kring en stavkyrka från 1000-talet, samt
Fjälkinge-gravfältet från sen vikingatid, även detta i
Skåne (Gräslund 1973, s61ff, Helgesson 1992).
Låt oss titta på ett urval av intressanta gravfält för att
se vilka mönster som framträder. I Mälartrakten finns
flera undersökta gravfält från äldre järnålder. Ett exempel är Borgby-gravfältet i Säby sn i Västmanland,
där andelen barn utgjordes av drygt 20%. Spädbarnen
är dock underrepresenterade (Iregren 1983, s28,37).
Liknande förhållanden ser vi även på Malma-gravfältet
i Holmsmalma sn, Västmanland, där barnen utgör omkring en fjärdedel av de gravlagda (Johnsen-Welinder
& Welinder 1973, s10.2). Kymlinge, Spånga sn, i Uppland hade ca 7%. På Högsta-gravfältet, Bälinge sn i
samma landskap, så var endast 5% osteologiskt bestämda till åldersgrupperna för barn (Salzer 1993, s10).
Dessa sifferexempel som alltså ligger mellan några enstaka procent till omkring en fjärdedel, visar att andelen barn på gravfälten kan variera en hel del från plats
till plats. Att barnen, utifrån den barnadödlighet vi
kan räkna med under förhistorien, saknas på gravfältet
är man ganska säker på och detta syns också i dylika
siffror. En överblick av Mälardalens äldre järnåldersgravfält visar på samma tendens i stort: ca 12% ingår i
barngruppen, vilket är en klar underrepresentation. I
dessa siffror har Juvinilis räknats med (Salzer 1993,
s30). När en dylik sammanställning av ett urval grav-
Hur har då barnen behandlats i den arkeologiska litteraturen utöver de rapporter som har behandlat material från barn? I stort sett så saknas de, men detta är
inte så konstigt med tanke på att man i tolkandet av
ett arkeologiskt material oftast inte har intresserat sig
för någon social grupp överhuvudtaget! I detta fall har
Norge haft ett försprång med ett flertal kvinnliga forskare (t ex Lillehammer 1979, 1986, 1989 och BangAndersen 1979) som i kölvattnet av den tidigaste genderforskningen så småningom kom att behandla även
barnen som en intressant samhällsgrupp (Sandberg
1994, s6). I Sverige har några förnyande inlägg i ämnet gjorts av bl a Ann-Sofie Gräslund (1973), Eva Österberg (1985) samt Mats Roslund (1990) som utifrån
både arkeologiska och historiska källor belyser hur barnets förhållanden kan ha tett sig. Ett annat viktigt material är Welinders arbete om demografin under förhistorien, där vissa beräkningar angående barna99
fält i Sverige gjordes 1989, hamnade siffran för motsvarande förhållanden på ca 21%. Barngravfältet i
Bjärby (se nedan) är då inte medtagen i statistiken
(Linderoth 1989, s9). I det sammanhanget ter sig de
äldre järnåldersgravfälten Lundbacken och Bollbacken
speciellt intressanta. Båda gravfälten, som grävdes ut
av Arkeologikonsult under 1992/1993, har ett högt
inslag av barn - även då äldsta åldersgrupp har satts till
inf II/juv. För Lundbackens del är andelen barn ungefär en tredjedel av de drygt 50 individer som blivit
gravlagda (Artursson et al, under utgivning). Av Bollbackens åldersbestämda individer var t o m 45% barn
och när Juv räknades med uppgick siffran ända till 61%.
(Artursson (Red), under utgivning). I förhållande till
de generella karaktäristika som Mälargravfälten och hela
Sverige har, så är dessa siffror ganska höga. Däremot
med tanke på den mortalitet som anses ha rått, så skulle
dessa siffror t o m vara lite för låga.
fenomenet från skilda tidsperioder är Överbygård i
Danmark där ett 10-månaders barn blivit gravlagt i
ett stall, samt ett nyfött barn nedgrävt i lergolvet av ett
hus från 1000-talet i Lund (Lund 1977, s32ff, Roslund 1990, s286ff). Ett annat lite mera långväga exempel kommer från grekisk neolitikum och bronsålder, där man på liknande sätt har funnit att spädbarn i
vissa fall har begravts under eller intill bostaden (Gräslund 1973, s162). Om detta ska ses som ett vanligt
sätt att begrava de små på, kan man dock bara spekulera i. Exemplena är för få och de kan lika gärna vara
konsekvensen av något man har velat dölja - t ex barnamord. Att man som ett folkbegränsande medel tog
livet av nyfödda verkar inte ha varit helt ovanligt under vare sig förhistorisk eller historisk tid (Mays 1995,
s8f). Man kan alltså spetsa till frågeställningen ytterligare i fråga om barnens underrepresentation bland gravfälten: Var är de nyfödda spädbarnen?
Börjar man titta närmare på vilka åldersgrupper bland
barnen som representeras, så kan man snart konstatera
att spädbarnen i gruppen Infant i allra högsta grad saknas. Då det inom denna grupp bör har varit en mycket
hög dödlighet, bla på grund av förlossningskomplikationer, borde vi ha funnit fler av de nyfödda.
Ett material som brukar få agera som måttstock i det
avseendet är det medeltida gravmaterialet från Westerhus-kyrkogården i Jämtland där ca 30% av de begravda var barn under 1 år (Siven 1981, s46ff, Welinder 1979, s96). I samband med sådana siffror kan man
därför förmoda att om spädbarnen blivit gravlagda
och återfunna på gravfälten, så borde procentsiffran
för andelen barn i ett gravfältsmaterial närma sig
procentsiffran för den förmodade barnadödligheten.
Utav de 26 barn som hittades på Bastubacken var ju
endast två stycken åldersbestämda till denna grupp,
vilket talar sitt eget tydliga språk. Samma trend förligger även i fallet med Bollbacken; ingen av de 17 barnen här var nämligen åldersbestämd till Infant.
Gravfält som kontrasterar mot detta ganska vanliga
mönster finns dock; t ex Fiskeby-gravfältet där 21 av
90 barn var nyfödda vid dödstillfället, samt Fjälkingegravfältet där drygt hälften av 121 begravningar, utgjordes av barn under 1 år (Gräslund 1973, s162f,
Helgesson 1992, s12).
Barngravar från andra tidsåldrar uppvisar samma typ
av mönster. Sålunda kan man t ex se hur det
folkvandringstida gravmaterialet från Mälardalen, sammanställt av Agneta Bennet, har väldigt få barn överhuvudtaget bland siffrorna: endast 7 av de 167 åldersbestämda individerna låg inom infansgrupperna
(Bennett 1987, s111). Det gropkeramiska gravmaterialet från Västerbjärs, Gotland, visar att 16% var
barn men inte ett enda barn var under 3 år (Gräslund
1973, s162). Att det är spädbarnen som främst saknas
i barngruppen bekräftas återigen. Utifrån detta mönster kan man börja resonera om de nyfödda fick en annan typ av gravritual eller gravbehandling när de hade
dött. Exempel på vad som kan ha hänt är gravläggning nära hemmet eller ett separat gravfält utan markeringar ovan jord. Några exempel på det förstnämnda
I de fall då barngravar förekommer i större omfattning, uppvisar spridningsbilden ofta en jämn inblandning bland de vuxnas. Några exempel från västra Sverige
är Kyrkbacken, Horns sn samt Bankälla, Värings sn i
Västergötland från förromersk/romersk järnålder där
både gravgodset och spridningsbilden för gravarna i
stort var lika för både vuxna och barn. Andelen barn
på dessa gravfält var, såsom i fallet med Bastubacken,
Lundbacken och Bollbacken, hög. Kyrkbacken hade
ca 1/4, och Bankälla hela 2/3 (Sahlström & Gejwall
1948, s164,174, 1954, s40f). En ganska vanlig gravgåva för barnen var här ett enkelt dräktspänne.
Sahlström pekar på de stora likheter som finns för dessa
båda gravfält och samtida mellantyska gravfält där dessa
mönster återupprepar sig. I Blönsdorf i sydvästra
Brandenburg, utgjordes ett undersökt flatmarksgravfält
av 39% barngravar. Ett inte alltför långtifrån situerat
gravfält av samma karaktär i Cammer, uppvisade liknande proportioner, nämligen 35%. Även på dessa
gravfält hade det varit vanligt att ge ett enkelt dräktspänne i gravgåva (Sahlström & Gejwall 1954, s41f).
En stor jämställdhet mellan vuxna och barn verkar alltså
föreligga på dessa gravfält. ”Även de yngsta åldrarna
gravlades med iakttagande av samma anordningar och
ritual som de äldre” (Sahlström & Gerjwall 1954, s42).
På Bjärbygravfältet i Kastlösa sn på Öland var inslaget
av barn ännu större än på Kyrkbacken, men här var
barngravarna inte utspridda tillsammans med de vuxna.
Istället var dessa skelettgravar koncentrerade till ett gemensamt område och låg alltså avsides från
100
vuxengravarna. Huvuddelen, 89%, av de barn som
osteologiskt kunde åldersbestämmas hamnade i gruppen infans I. Få fynd påträffades i barngravarna
(Beskow-Sjöberg 1984, s35, 66ff). Frågan är om man
kan se detta gravfält som representativt för allmänna
förhållanden under äldre järnåldern. Det har av rimliga skäl antytts att Bjärby tillsammans med sin granne
Smedby-gravfältet som uppvisar samma stora andel av
barngravar, skulle vara en högst lokal företeelse
(Linderoth 1989, s17f).
Gravgåvornas fördelning mellan barn och vuxna på
gravfält från flera regioner uppvisar inget uniformt
mönster som skulle tala för att barnen genomgående
skulle ha fått inget eller mycket litet gravgåvomaterial.
Barn och vuxna har i stort fått samma saker, men vuxna
har fått lite mer. Hur mycket mer de vuxna fått, skiftar
beroende på vilket gravfält man tittar på (Linderoth
1989, s22). Som vi såg från Kyrkbacken och Bankälla
och samtida mellantyska gravfält från förromersk järnålder så var det mycket jämlika förhållanden i samband med gravgåvor. För Mälarlandskapens del varierar det, men ett genomsnitt visar att det inte heller här
finns något i gravgodsmaterialet som har kunnat tyda
på någon avsevärt större skillnad emellan vuxna och
barn, inte ens när det gäller vissa metallföremål (Salzer
1993, s18). Liknande förhållanden har vi också kunnat konstatera på Bastubacken, dock med den skillnaden att gravgåvor av metall här synes vara ännu mera
associerade till de vuxna.
En kontrast till Bastubackens ”jämlikhet” är Bjärby
med sina fyndfattiga barngravar i förhållande till de
vuxna. Men går man sedan till Brillingefyndet i Vaksala i Uppland, så ser man istället hur barn tidigt i livet
kan ha uppnått en speciell status. Ett barn hade här
blivit gravlagt med ett förhållandevis rikt gravgods, bl
a en gotlandskruka, i stenkistskonstruktionen. En parallell till denna grav är Lundbacken-gravfältets skelettgravar A6 och A7, med två barn. Den gravlagda i A7
bedöms utifrån fyndsammansättningen ha varit en
flicka (Inf II). Hos henne återfanns bl a 40 st guldfoliepärlor, en sölja, en armring samt en fibula. A6 förmodas vara en pojke, Inf I, som i sin tur dock inte
hade fått några gravgåvor men istället hade erhållit en
mycket välkonstruerad stenkista markerad med en rest
sten (Artursson et al, under utgivning).
En skillnad mellan barn och vuxna syns däremot tydligare när man ser till Infantgruppen, de nyfödda. I
gravmaterial från Mälardalen har Infant fått lite gravgods, och ingen i denna (i och för sig mycket sparsamt
representerade) grupp har fått något metallföremål med
sig (Salzer 1993, s18). En parallell till detta fenomen
är Fjälkinge-gravfältet i Skåne där ett mycket ringa an-
tal av de gravlagda 65 spädbarnen hade fått gravgåvor
(Helgesson 1992, s12f).
När det gäller gravskicket så är det också varierade förhållanden som gäller, men oftast så skiljer barngravarna
sig inte särskilt från de vuxna. Vi såg från de västgötska
brandgravsfälten hur man hade noterat ett jämlikt beteende i samband med gravritual, gravskick, samt gravgåvor (Sahlström & Gejwall 1948, s128). Lundbacken,
Bollbacken, samt Bastubacken verkar uppvisa samma
tendens i stort. För skelettgravarna med barn så finns
det dock en skillnad, nämligen att de är något mindre;
för brandgravarnas del finns inget som tyder på en sådan korrelation. Däremot, om man tittar på materialet från Borgby, Säby sn i Västmanland, så verkar det
här finnas ett samband mellan små stensättningar,
brandgravskick och barn, men att det i övrigt inte finns
något mönster mellan kön, ålder och gravskick (Sjöö
1990, s31). En överblick av både gravskick och gravgåvor från flera tidsperioder med exempel från hela
Sverige, visar att det är svårt att finna några tydliga
skillnader mellan vuxen- och barngravar (Linderoth
1989, s34).
En relativt vanlig företeelse i den äldre järnålderns
brandgravar, som vi också återfann på Bastubacken, är
placering av barn i dubbelgravar, och då oftast tillsammans med en vuxen. Begravning av endast vuxna i
dubbelgravar förekommer i samma utsträckning
(Iregren 1972, s37), med undantag för Bastubacken
där det inte förekom alls. Att flera barn har nedlagts
tillsammans med vuxen i samma skelettgrav verkar inte
vara lika vanligt. Intressanta exempel på denna företeelse finns dock från gravfältet i Lundbacken där fem
barn hade gravlagts med en vuxen, samt Gotland där
sex spädbarn och ett något äldre barn hade blivit gravlagda med två vuxna (Gamrell 1994, s28f). På Åsengravfältet i Kolbäck sn finns också ett intressant exempel med en skelettbegravning som utifrån fyndomständigheterna kan tolkas som att ett barn har blivit gravlagt vid fotänden av en vuxen individ (Magnusson 1974, s97).
Vad som framstår som viktigt att påpeka är att förhållandena när det gäller barnen på gravfälten varierar.
Det finns stora skillnader när det gäller det procentuella inslaget av barn. Varierande förhållanden gäller även
för gravgåvor och gravskick. Det verkar därför vanskligt att på ett enhetligt sätt göra generaliseringar vad
gäller barnen under järnåldern. Men vissa intressanta
skillnader tycker jag mig ändå ha kunnat utläsa i litteraturen om barn: De främsta olikheterna mellan barn
och vuxna ser ut att handla om huruvida man får bli
begravd på gravfältet eller ej - speciellt med tanke på
spädbarnen - eller om man får utmärkande gravgåvor.
101
För äldre järnålderns del, i alla fall för Mälartraktens
del, så verkar gravgåvor med högre kvalitet än genomsnittet med anspelning på makt och prestige vara det
som främst skiljer barn från vuxna. När det väl är frågan om sådana föremål som vapen, importföremål etc,
så handlar det naturligtvis främst om vuxna eftersom
det är dessa som utgör den styrande eliten. Men i övrigt, för dem som inte har betraktats som det översta
priviligierade skiktet, så kan man konstatera att beträffande dräkttillbehör, mat, keramik, svepkärl, järnknivar så är man i stort ganska jämlika. För Bastubackens del fanns dock väldigt få dräktföremål i barngravarna.
Siffror får liv
Vissa viktiga karaktäristika har alltså framträtt på gravfältet i Bastubacken. Dessa drag, vilka också mer eller
mindre bekräftas av andra gravfält, kan man låta utgöra en slags stomme för vidare resonemang som berör den mentala sfären. Vilken attityd hade det dåtida
samhället till barn?
Utifrån gravskick och gravgåvor på Bastubacken, men
också generellt för äldre järnålder, har vi sett hur barnen kan förmodas ha ingått som en jämställd grupp i
förhållande till de vuxna. Även den jämna
inblandningen av barngravar på gravfältet skulle kunna
utifrån rumslig symbolik säga oss att barnen inte var
utkristalliserade som en egen grupp. I samband med
undersökningen av Bankälla-gravfältet och
gravgodsinventariet har Sahlström föreslagit att barn
under äldre järnålder också bör ha varit klädda någorlunda likt sina föräldrar (Sahlström & Gejwall 1954,
s41f). Ett annat intressant drag är att det inte verkar
finnas några tydliga eller framträdande barnsymboler.
Tvärtom så verkar barn och vuxna ha erhållit samma
symbolformer vid begravningen; vare sig det har handlat om gravgåvor eller konstruktionsdetaljer. När skillnader ändå har förekommit har det inte rört sig om en
skillnad i uttrycksmedel, utan snarare en proportionsskillnad av samma uttryck/symboler. Det vill säga, i
gravmaterialet från Bastubacken samt från övriga gravfält från äldre järnålder, så ser man att barnen generellt
har gravlagts i likadana gravkonstruktioner som de
vuxna; dock ibland något mindre och/eller med något
färre konstuktionsdetaljer. Samma förhållanden gäller
alltså även gravgåvorna. Detta skulle kunna tolkas som
att barnen inte har ansetts vara en egen distinkt grupp
med tillhörande specifika symboler på samma sätt som
idag. Barn har istället betraktats som ”potentiella”
vuxna, som ganska omgående har socialiserats in i
vuxenvärldens göromål och förhållningssätt till omvärlden. Flertalet i en familj har varit tvungna att bidra till försörjningen så fort de blivit arbetsföra: ”I öv-
rigt utföra hustru och barn hemmasysslorna” (Tacitus
kap 25). De järnknivar som återfanns i tre av barngravarna på Bastubacken (en i dubbelgrav med vuxen)
kan utifrån ett sådant resonemang ses som symboler
för den viktiga funktion barnet hade eller skulle ha fått
hemmavid. Fortsatt uttryckt så kan man påstå att det
har varit viktigt att föra den erfarenhetsmässiga kunskapen vidare så att familjen och gården kunde fortleva. Denna kunskap förmedlades antagligen till barnen på ett mycket tidigt stadium. Ätten skulle leva vidare och för att möjliggöra detta var det avgörande att
de unga lyckades ta till sig denna kunskap. Ur denna
aspekt måste barnen ha framstått som en enormt viktig grupp, ja till och med viktigare än vad de är i dagens samhälle.
Fanns det då ingen tid för lek? I gravarna på Bastubacken hittar vi inget som kan ses som leksaker. Det
finns dock fynd från hela förhistorien som har tolkats
som sådana föremål (se bla Linderoth 1989, s22ff, samt
Gräslund 1973, s170ff). Naturligtvis bör det ha funnits leksaker även bland Bastubackens barn men kanske förhåller det sig så att barnen ofta har lekt med de
vuxnas redskap i samband med den viktiga inlärningsprocessen (Sandberg 1994, s8ff), och detta skulle då
kunna vara orsaken till att leksaker från denna tidsperiod nästan aldrig syns. Övriga leksaker som inte förknippas med vuxenvärlden, t ex miniatyrer eller dockor,
kan helt enkelt ha varit gjorda av ett organiskt och
lättförgängligt material.
Den hitintills förda diskussionen kan kanske tyckas
måla upp ett mycket hårt och trist liv för förhistoriska
barn. Den franske historikern Philipe Ariés (1962)
hårddrar ett grått synsätt till sin extrem när han i sitt
arbete ”Centuries of childhood” menar att barn i det
förindustriella samhället inte fick någon, eller väldigt
lite kärlek från sina föräldrar. Detta skulle delvis ha sin
orsak i den höga dödligheten, vilket gjorde att man
aldrig känslomässigt orkade fästa sig vid sina barn.
Utöver att komparativa socialantropologiska studier
emotsäger ett sådant synsätt samt att en mängd
medeltidsforskare vill mena att Ariés uppgifter är bristfälliga och inte representativa för samhället i stort (Österberg 1985, s152f), kan man också ställa sig tveksam
till om detta synsätt kan tillämpas på förhistorien. I
och med att ett annorlunda hedniskt förhållningssätt
till livet har rått, så bör också attityden gentemot barn
ha skiljt sig från medeltida förhållanden som Ariés redogör för. Den äldre hedendomen under äldre järnålder som bland annat uttrycks genom återkommande
offerfynd, tyder på att man antagligen haft en cirkulär
syn på tillvaron istället för vår linjära. Anders Kaliff
menar att med tanke på brandgravarna och deras etnografiska motsvarigheter, så finns flera tecken på att
102
man har levt med en reinkarnationstro (Kaliff 1992,
s67). Det cykliska har varit allenarådande. Man offrade för att få tillbaka, i och med att allt i livet har sin
rundgång. Med ett sådant förhållningssätt som bakgrund kan man tänka sig hur de förhistoriska människorna har betraktat sina barn, då den cirkulära syn
som man hade på tillvaron bör ha fortplantat sig även
i deras syn på sina anhöriga. Föräldrarna förlorade i
genomsnitt hälften av sina barn, vilket måste ha varit
smärtsamt och upprivande. Detta bör dock inte ha
avskräckt föräldrarna från att ha varit kärleksfulla mot
barnen med tanke på hur man betraktade världen ”allting återkommer, det man förlorar/offrar får man
tillbaka i en annan form”.
Apropå offer så kan man fråga sig om den vanliga förekomsten av brandgravar med barn tillsammans med
vuxen kan ses ur denna aspekt. Hur ska man betrakta
dessa barn? De frågeställningar och undringar som har
dykt upp i samband med dubbelgravarna har varit
många: Har det rört sig om barnamord i befolkningsbegränsande syfte, eller om barn som dött naturligt
och sedan nedlagts tillsammans med en vuxen inom
ätten som dött någorlunda samtidigt? Om det sistnämnda skulle vara korrekt, så frågar man sig hur man
visste att man skulle avvakta med att bränna kroppen
och gravlägga den, tills ytterligare en person dog. Har
det funnits ”dödshus”, där stammens avlidna medlemmar förvarades en längre tid innan en passande tid för
gravläggning uppstod? Eller har man bränt kroppen
omedelbart och istället väntat med nedläggningen av
askan tills ytterligare en individ ur ätten skulle begravas? Skulle detta i så fall kunna förklara fenomenet med
att dubbelgravar verkar vara vanligare bland brandgravar än skelettgravar? Det borde ju vara enklare att
spara ett kremerat benmaterial än en obränd kropp.
Eller kan dessa barnkremationer ses som barnoffer i
samband med kremeringen och gravläggandet av den
vuxne? Tankar som berör dödandet av bl a barn vid
gravritualer har behandlats tidigare, t ex Hemmendorff
(1984) samt Nordenstorm (1994). Materialet från
Bastubacken samt från övriga gravfält går dock än så
länge inte att tyda på ett tillfredställande sätt.
I tidigare resonemang såg vi hur spädbarnen kan ses
som en speciellt utsatt grupp då många antingen dog
redan vid födseln eller blev dödade av befolkningsbegränsande orsaker. Det sistnämnda kanske till och
med utfördes av föräldrarna. Dessutom blev de i flera
fall, med tanke på att de ofta saknas i det osteologiska
materialet från gravfälten, inte begravda tillsammans
med de övriga familjemedlemmarna. Hur har då dessa
minsta betraktats av sin samtid, med tanke på att de
många gånger verkar ha uteslutits ur ”samhällsgemenskapen”?
I antropologiska studier där barnutsättning förekommit långt in i historisk tid med exempel från bl a Kina,
Japan, Australiska auboriginer, inuiter, samt bushmen
från södra Afrika, finns flera tecken på att man trots
denna tillämpning bryr sig om och vårdar sina barn i
allra högsta grad. En orsak till denna paradox är att
man i många samhällen inte ser den nyfödde som en
färdig samhälls- och familjemedlem (Mays 1995, s8).
Förutom sentida antropologiska exempel på en dylik
föreställning kring de yngsta spädbarnen finns en liknande attityd även dokumenterad från en mer fjärran
tid, nämligen romarriket. I sin ”Naturalis Historia”
berättar Plinius att barnet inte har en själ förrän det
har fått sina första tänder (Mays 1995, s8). Denna inställning till det nyfödda barnet skulle till viss del kunna
förklara spädbarnens underrepresentation på Bastubacken och många andra gravfält.
103
3.6 Plundrade gravar
av Nicholas Nilsson
Bland de trettio undersökta skelettgravarna på Bastubacken verkar fem ha störts efter gravläggingen. Samtliga
har en stenkonstruktion i form av en kista. Dessa stenkonstruktioner bar spår av sekundära ingrepp, dessutom
hade skeletten rörts om i varierande grad. Av de fem gravarna har tre helt säkert utsatts för plundring, de övriga
två kan ha störts på annat sätt, t ex i samband med jordbruksarbete. När skedde dessa plundringar, och vem
utförde dem?
Källkritik
Skeletten i de förmodligen plundrade gravarna hade
rubbats ur sina ursprungliga lägen. För att lättare förstå hur kroppar bryts ned kan det vara på sin plats med
en beskrivning av olika faktorer som påverkar detta
förlopp. Detta är av största intresse i sammanhanget,
då plundringen bevisligen skett efter att kropparnas
mjukdelar har brutits ned. Jordens förmåga att bryta
ned olika material skiftar från område till område. Flera
faktorer påverkar nedbrytningsprocessen och dessa faktorer påverkar material på olika sätt och under skiftande tidsförlopp. Att försöka rekonstruera och tolka
vissa skeenden blir således svårt.
Årstiderna är ytterligare en faktor som troligen spelat
en roll vid nedbrytningen. En kropp som begravs på
våren ruttnar troligen snabbare än en kropp som begravs på hösten beroende på att förruttnelseprocessen
påskyndas av värme och flugor under sommarhalvåret
(Formisto muntligen 950329).
Oberoende av vilket material som bryts ned berörs processen av tillförseln av syre, vatten, Ph-värdet i jorden
etc. Jorden kan i vissa fall, om den är tätt packad, vara
bevarande. Ju tätare tillslutet något är desto större är
sannolikheten att det bevaras bra.
Vad gäller Bastubacken så har gravarna legat inbäddade i lera som är ett tätt material. En viktig faktor är
huruvida gravarna har täckts med jord eller om de bara
har haft en stenpackning som täckt den döde. Med
endast en stenpackning har nedbrytningen gått fort
men om de täckts med jord bromsas nedbrytningshastigheten ned.
Genomströmningen av syre och vatten torde ha varit
som störst under de första årtiondena innan jorden
packats kring graven och på så vis minskat nedbrytningen.
Tre primära nedbrytningsprocesser startar efter en begravning (vissa även direkt efter döden):
Förruttnelseprocesser
Textilnedbrytningsprocesser
Metallnedbrytningsprocesser
Förruttnelse
Att beräkna hur lång tid det tar för en kropp att ruttna
och övergå till skelett är en procedur som inte är helt
enkel. Som ovan beskrivits är det faktorer såsom syretillförsel, vatten, Ph-värde etc som påverkar kroppen,
men även insekter och mögel spelar en stor roll i
nedbrytningsprocessen.
Tidsfaktorn som är av intresse i det här fallet, kan påverkas av en rad faktorer. I tropiska klimat påskyndas
nedbrytningen avsevärt och det kan vara fråga om ett
par dagar innan kroppen är förruttnad. I öknar kan
kroppar bevaras intakta då kroppen torkas. I kalla klimat som har en någorlunda konstant låg temperatur
kan kroppar bevaras mycket länge. Kroppar som lagts
i myrar kan också bevaras då hud och inre organ garvas
av de ämnen som myren avger (Ormstad muntligen
950228)
Olika stadier i förruttnelsen kan beskrivas på följande
sätt:
(I) Det första stadiet består av att kroppen attackeras
av flugor. Det andra stadiet inleds efter 4-8 månader
då flugorna inte längre attraheras av kroppen. (II) En
särskild typ av fluglarver som är asätare angriper nu
kroppen under en period då de mjuka delarna genomgår något som kan karaktäriseras som en
amoniakbaserad ”jäsning” (Molleson & Cox 1993,
s12). Ca ett år efter det att personen avlidit inträder
det tredje stadiet. (III) Det består av den sk kistflugan
som uppenbarar sig på markytan ovanför en grav. En
vuxen kistfluga kan gräva sig ned till 0,5-1,0 m djup
för att lägga sina ägg. Den är även tålig mot låga temperaturer (Molleson & Cox 1993, s12).
Förrutom de angrepp som insekter gör på en kropp, är
svampangrepp kanske den största biologiska orsaken
till nedbrytningen av en kropps vävnader och skelett
(Molleson & Cox 1993, s14).
104
Beroende på klimat, på hur kroppen blivit begravd,
och hur snabbt efter döden kroppen jordfästs, kan man
med yttersta försiktighet säga att det under stabila förhållanden tar ca ett till ett par år för en kropp att ruttna
bort (Molleson and Cox 1993, s12ff, Ormstad muntligt 950228).
Nedbrytning av textilier
Liksom i föregående fall är det likartade faktorer som
påverkar textiliers nedbrytning. Ytterligare en faktor är
vilken typ av textil som den döde burit eller svepts med.
Ylle, lin, siden etc har olika nedbrytningshastigheter.
Vid stabila förhållanden kan det ta upp till 100 år för
ett plagg att försvinna eller åtminstone bli kraftigt
förmultnat (Lundvall muntligen 950301).
Nedbrytning av metall
Åtråvärda föremål av järn (men glas och ädlare metaller är också tänkbara) kan tänkas vara det plundrarna
varit ute efter. Metallers bevaringsgrad är avhängigt
faktorer som syre, temperatur och fukt. Ju tätare förseglat desto längre hållbarhet. Om metall ligger i närheten av en ruttnande kropp stegras också nedbrytningen av metallen. Likaså om järn har kontakt med
koppar så påskyndas nedbrytningsprocessen. Metall
som påträffas i brandgravar kan vara i bättre skick än
de som påträffats i skelettgravar, då metallföremålen i
brandgravar ofta varit med på bålet och då fått ett skyddande glödskal. Det spelar också roll om det är ett hamrat föremål eller ej, eftersom metallens struktur då är
olika. Hamrade föremål har som regel sämre hållbarhet än icke hamrade. De tillvaratagna föremålen från
Bastubacken, vad gäller skelettgravarna, är ganska dåligt bevarade men det är möjligt att de varit i relativt
gott skick uppemot kanske 100 år efter jordfästelsen
(Ozoula muntligen 950321).
De plundrade skelettgravarna på Bastubacken
Eftersom tecknen på plundring varierar från grav till
grav kommer varje enskild grav att diskuteras utifrån
sina kännetecken.
Skelettgrav A5
Tecknen på plundring är egentligen få. En taklockssten saknas i den norra delen av graven liksom en sten
i kistramen i den nordvästra delen. Spår av stenen till
kistramen syns i form av en mörkfärgning, däremot
syns inga spår av taklocksstenen. Under
mörkfärgningen i kistramen låg ett flertal mindre stenar som förmodligen har utgjort fundament till den
större stenen (se anl beskrivning A5). Eftersom taklocket inte lämnat några spår efter sig, i form av mörkfärgning, tolkar jag det som att den borde ha försvunnit i ett tidigt skede, medan kiststenen försvunnit relativt nyligen. Taklockets frånvaro skulle därmed kunna
indikera ett spår av plundring medan den andra ste-
nens försvinnande snarare är ett verk av plogen (fig
73).
I gravens inre syntes inga spår av plundring, skelettet
var intakt och fynd påträffades i form av ett guldfoliehalsband samt ett kamhandtag. Guldfoliepärlor brukar förekomma tillsammans med andra typer av fynd t
ex fibulor, söljor, armringar etc. (se kapitel 3.2 samt
Artursson et al. 1994, s63) dock behöver inte alla dessa
fynd förekomma samtidigt. Från 14 undersökta gravfält i Västmanland, Uppland och Södermanland finns
18 skelettgravar dokumenterade som innehöll guldfoliepärlor. Utav dessa var det 11% som bestod av bara
guldfoliepärlor och ytterligare 11% bestod av guldfoliepärlor plus något annat föremål. 78% av gravarna bestod av guldfoliepärlor och minst två ytterligare
artefakter (fig 74). Sannolikheten för att fler gravgåvor
borde ha funnits i graven är alltså stor.
Orsakerna till att guldfoliepärlorna samt kamhandtaget
fanns kvar, trots att graven förmodligen varit plundrad, kan vara flera. Vid ett borttagande av den norra
takstenen borde både pärlorna och kammen ha varit
blottade. Halsbandet kan t ex ha varit skymt av något
klädesplagg eller svepning, kammen har av fyndplatsen
att döma snarare legat bredvid kroppen, på den dödes
vänstra sida. Möjligen har kammen inte varit lika begärlig som andra föremål, eller så har man kanske inte
hunnit få med sig den vid plundringstillfället. Det är
troligt att yttre artefakter, t ex fibulor som hållit ihop
svepning eller klädedräkt, tagits i första hand. Om det
funnits andra spännen har de sannolikt också försvunnit först. Om tid och vilja funnits kan man sedan ha
gått in på mer kroppsnära artefakter. Frånvaron av ytterligare artefakter skulle alltså kunna tyda på att en
plundring skett.
Skelettgrav A35
Graven uppvisar olika tecken på störning, dels av plundring, dels av plogen. Mörkfärgningen som syntes i mitten av graven härrör från ett stenlyft. Detta stenlyft
har skett efter plundringen då stenens form lämnat spår
efter sig i det underliggande materialet. För att det skall
var möjligt att lämna spår i form av en mörkfärgning
och ett avtryck måste graven ha varit fylld av jord.
Denna utfyllning har pågått över en längre tidsperiod.
Stenen har sannolikt plockats bort i modern tid och
det troligaste är att det skett i samband med plöjning
(fig 73).
Ett ingrepp har skett i den norra delen av graven. Detta
är uppenbart, eftersom kraniet ej låg i läge. Underkäken låg i gravens norra ände medan kraniet påträffades liggande, i krossat tillstånd, över smalbenen. Den
sydvästra delen av stenkistramen var borta och det verkar som om skelettets högerfot, samt delar av vänster-
105
foten, saknades. Spåren av händerna är dock också få
och det beror sannolikt på att de, tillsammans med
fötterna, har förmultnat i högre grad än de övriga
skelettdelarna (fig 74).
Kraniets placering nere vid smalbenen är en smula förbryllande. Varför har det lagts mellan benen? Att det
inte placerats där vid jordfästningen torde vara säkert
då käken påträffades på annat håll. Om inte käke och
kranie varit åtskilda vid jordfästningen måste det ha
skett vid gravplundringen. Det måste också ha skett
efter en viss tid, då kroppen hunnit förmultna och det
varit möjligt att separera de olika delarna.
Placeringen av huvudet vid smalbenen innebar en hel
del arbete. För att göra detta var man tvungen att lyfta
av det norra taklocket, plocka bort huvudet, lyfta av
det södra taklocket, placera huvudet på smalbenen och
därefter åter lägga på taklocket, dock ej nödvändigtvis
i nämnd ordning. Vi vet inte om alla taklocksstenarna
lyftes bort vid plundringstillfället men vi vet att den
södra och mellersta stenen lades tillbaka. Den mellersta stenens frånfälle är troligtvis ett vittnesbörd om senare tiders jordbruk.
Man kan fråga sig om huvudets placering vid benen är
en medveten handling, dvs att det ligger en religiös
tanke bakom. Ove Hemmendorff (1984) nämner en
vikingatida skelettgrav med två skelett vars avhuggna
huvuden placerats mellan benen. Denna ritual skulle
hindra den döde från att gå igen (Hemmendorff 1984,
s9f).
Det finns också berättelser om gravar som öppnats för
att stoppa pågående spökerier. Den döde har då
halshuggits och fått en påle genom kroppen. De flesta
av dessa berättelser har sitt ursprung i vikingatid
(Hemmendorff 1984, s9f).
I de flesta fall där man påträffat ett avskiljt huvud har
det varit fråga om halshuggningar. I grav A35 kan inga
sådana tecken spåras då halskotorna var för dåligt bevarade. Någon rituell handling med avsikt att stoppa
spökerier är således svårt att påvisa, troligare rör det sig
om en regelrätt plundring.
Skelettgrav A45
Det första tecknet på att graven blivit utsatt för en
sekundär påverkan var en skarp kontrast mellan två
leror i det nordvästra hörnet. Detta var troligtvis rester
av den grop som plundrarna grävde för att nå ned till
graven. I samma plan syntes också att den norra taklocksstenen var borta. Graven har troligtvis haft fyra
taklock och av dessa är ett borta. På skelettnivån framgick det helt klart att graven blivit utsatt för en störning. I princip är hela skelettet påverkat av den be-
handling som någon utsatt det för, men mest påverkade är de delar som utgör bålen (fig 73 & 74).
Huvudet påträffades upp och ned utan underkäke.
Denna låg på kraniets vänstersida ca 0,2 m från detta.
Strax under kraniet och underkäken påträffades halskotorna i oordning. Från axlarna och neråt var det mesta
omrört. Vänster skulderblad låg ca 0,1m från resten av
kroppen. Vänster arm var förskjuten ca 0,2 m åt söder
och dess överarm låg med den nedre änden under
bäckenet. I nästan 90° från överarmen och ut mot stenkistan låg underarmen. Bäckenet hade kollapsat så att
höftbenen hade fallit ut och därmed delat bäckenet på
mitten. Vänster lårben hade vridits ett halvt varv så att
ledkulan låg vriden ut från kroppen. Fotbenen verkade
också ha störts.
Skelettet uppvisade kraftigast störningar på den övre
kroppshalvans vänstra sida. I gravens södra ända påträffades ett mindre järnfragment (F103) som skulle
kunna utgöra en del av tången på en mycket stor kniv
eller ett litet svärd.
Osteologiskt har den gravlagde könsbedömts som en
manlig individ. Eventuellt har vi då att göra med en
vapengrav som blivit plundrad eftersom skadorna på
skelettet stämmer överens med var vapen torde ha legat. Som beskrivits ovan är det främst den vänstra sidan av skelettet som störts. Vid en jämförelse med de
två vapengravar (A7 och A258) som påträffats på gravfältet framträder ett mönster. Dessa gravar har gemensamt att de hade svärd och sporrar. Vapengrav A7 hade
dessutom två lansspetsar uppe i anläggningens nordvästra hörn och A258 hade en kniv placerad på höger
sida av skelettets högra underben (se anl beskrivning).
Svärden i de två vapengravarna ligger på skelettets
vänstra sida mellan armen och bröstkorgen. Svärdet
har troligen burits med en rem som löpt diagonalt över
bröstkorg och axel, ned diagonalt längs ryggen.
Det verkar som om man kilat ned svärdet mellan
kroppsdelarna. På så sätt kommer armen delvis att
skymma svärdet och när de mjuka delarna på kroppen
ruttnat kan armen komma att halvt om halvt ligga på
svärdet. När plundraren skulle ta svärdet måste han
flytta på armen för att komma åt det. Det eventuella
svärdet kan ha hängt i en rem över högra axeln. Om
svärdet med remmen förts mot den nordöstra gaveln,
skulle remmen föra med sig en del av halskotorna i en
rörelse som går upp, och åt nordost. I och med denna
rörelse skulle kraniet komma att välta över och hamna
upp och ned. Förlängningen av detta gör att atlaskotan
och underkäken förts från sina naturliga lägen och hamnat en bit ifrån kraniet och övriga kotor.
106
Fig 73. Skelettgravarna efter framrensning.
107
Fig 74. Skelettgravarna i skelettplan.
108
Med tanke på hur skelettet såg ut vid undersökningen
kan man fastställa att vissa processer måste ha ägt rum
innan plundrarna tog sig in i graven. Hur lång tid detta
tagit är svårt att säga. De mjuka delarna måste ha ruttnat bort så att det var möjligt för skelettets olika delar
att rubbas ur läge. Likaså måste en eventuell klädedräkt ha förmultnat till den grad att den inte utgjorde
ett hinder för skelettets rörelser. Metall som torde ha
utgjort det primära målet för plundringen, måste dock
befinna sig i ett tillstånd där det fortfarande hade ett
värde, som symbol, bruksföremål eller råämne.
Den påträffade stenen nordväst om graven är förmodligen den bortplockade taklocksstenen. Om detta är
fallet så är det enda som återfunnits av de nu försvunna
taklocken.
Skelettgrav A139
Liksom i fallet med grav A45, syntes efter rensningen
en distinkt färgskillnad i leran på gravens östra sida. Ju
längre ned man kom desto tydligare blev markeringen
i leran och det framträdde också tydligt att stenkistan
hade störts i den nordöstra-östra delen. Graven verkar
bara ha haft två taklock och båda dessa fanns på plats.
Den södra taklocksstenen hade sjunkit ned och låg
djupt i den södra änden av graven. När taklocken rensats fram helt och hållet och den omkringliggande stenkistan syntes, var det uppenbart att graven varit utsatt
för ett sekundärt intrång (fig 73 & 74).
Stenkistan uppvisade tecken på störning. Ett par stenar i den östra långsidan var intryckta. Skelettets övre
del var kraftigt omrörd med kraniet liggande upp och
ned och revben och halskotor i en enda röra. (fig 75).
Den första halskotan (atlaskotan) påträffades nedanför höger axel på bröstet. Rester av andra halskotor låg
öster om kraniet och på samma sida fast längre mot
norr påträffades ett revben som av osteologerna tolkats
som ett människorevben och då troligtvis tillhörande
den döde. Vänster arm hade hamnat en aning under
en av de intryckta kiststenarna och syntes ej förrän
denna sten plockats bort. Benen var fragmentariska
kring knäna och det berodde troligen på den taklocksten som låg mycket djupt i den södra delen av graven.
Stenen kan ha rubbats ur läge vid den tidpunkt då de
östra stenarna i den inre stenkistan trycktes in i graven. Det verkar alltså som om knänas fragmentariska
tillstånd är en naturlig följd av detta.
Skelettet har könsbedömts som en kvinnlig individ och
då det är fråga om en kvinnograv är det troligt att det
varit smycken som graven plundrats på. Av skadorna
att döma verkar det troligt att plundrarna varit ute efter saker som legat kring halsen och bröstet. Det troligaste i så fall är att man tagit ett halsband och eventuella fibulor (jfr A5).
Det råder ingen tvekan om från vilket håll plundringen
skett. Den tydliga nedgrävningen samt den trasiga stenkistan i öster är tydliga bevis. En rekonstruktion av
händelseförloppet blir både enkelt och svårt i det här
fallet, enklare vad gäller skelettet och svårare vad gäller
stenkistan.
Plundrarna har tagit sig in i graven från öster. De har
förmodligen börjat med att gräva sig ned till stenkistan.
Av nedgrävningen att döma verkar plundrarna ha grävt
bort en större mängd jord i den nordöstra-östra delen.
Då de nått ned till kistan skulle sedan taklocket lyftas
bort. Till skillnad från övriga plundrade gravar har
plundrarna här bara gläntat lite på locket och sedan
lagt tillbaka det, alternativt tagit bort det helt och
sedan lagt tillbaka det. Det troliga är dock att man
bara gläntat på locket, då detta var stort och mycket
otympligt.
När det gäller den intryckta kantstenen är det svårare
att säga hur det har gått till. En kraft som har verkat
från öster har fått stenen att tryckas in mot den döde.
En tänkbar teori är att man lyft en aning på taklocket
och sedan pallrat upp det med något. Man har då fått
en glipa in till graven, men den kanske var för smal för
att man skulle kunna sträcka in en arm och rota runt.
Större delen av den yttre sidan av kantstenen verkar ha
varit framrensad av plundrarna. Genom att ta tag i
toppen på kantstenen och dra den utåt, får man en
större glipa, som räcker för att man skall kunna få in
en arm. När man sedan skall föra tillbaka stenen i det
förra läget så har den i och med den tidigare rörelsen
flyttat sin bas något längre in i graven. Detta medför
att stenen, när den återbördas till lodrät position, kommer att hamna lite närmare den döde än vad som tidigare var fallet. Detta kräver att det inre materialet inte
är särskilt hårt packat. Skelettets vänstra arm kommer
i det beskrivna förloppet att följa kantstenen. När kantstenen först vinklas utåt kommer armen att följa stenen svagt uppåt och vid nästa rörelse kommer armen
att hamna lägre än tidigare och även mellan stenen
och den ”vägg” som stenen bildade på insidan av graven. När stenen skall återföras till sitt ursprungliga läge
kommer alltså armen att klämmas mellan stenen och
den mark som skelettet vilar på.
Skelettet är som redan konstaterats mest skadat i den
övre delen, och nedgrävningen samt den intryckta stenkistan stöder det faktum att plundrarna endast gått
ner i den norra delen av graven. När de väl kommit in
i graven har de tagit ett halsband och troligen ytterligare artefakter. När de ryckt åt sig halsbandet som låg
runt den dödes hals, har halskotorna ryckts upp varvid
några kotor hamnade lite åt norr och atlaskotan, som
kanske fastnade i halsbandssnöret, hamnade på bröstet. Samma rörelse gjorde att kraniet vändes upp och
109
Sammanfattning
Genomgången har visat att av de fem skelettgravarna
var tre definitivt plundrade, en troligen plundrad och
en definitivt sönderplöjd. De tre plundrade gravarna
var A35, A45 och A139, den troligen plundrade var
A5 och den sönderplöjda var A252.
Tre av de fyra plundrade gravarna uppvisar likartade
spår såsom borttagna taklock vilket inte är särskilt uppseendeväckande då det är det naturligaste sättet att ta
sig in i en grav av denna konstruktion. A45 saknar ett
taklock men strax intill, nordväst om graven, påträffades en större sten som var rundad på ena sidan och flat
på den andra. Denna sten skulle kunna vara det saknade taklocket. A45 och A139 är de gravar där man
kan se tydliga spår av plundrarnas gropar.
A139 har alla taklock kvar men uppvisar tydliga spår
av plundring i den östra sidan. Spåren syns i form av
en nedgrävning och bortplockade kiststenar. Antingen
har taklocket varit för tungt för att flyttas eller så har
plundrarna försökt dölja att de varit inne i graven.
Fig 75. Skelettet i A139 var rejält omrört, bl a låg
skallen upp och ned. Vid bålens högra sida ses en
intryckt kiststen - spår efter ett sekundärt intrång i
graven. Foto: Maria Jacobson.
ned. Det lösa revbenet uppe vid kraniet kan ha ryckts
loss då man letat efter något i bröstregionen.
Det som skiljer denna grav från de övriga plundrade
gravarna är att plundrarna försökt att återställa graven
i ursprungligt skick, åtminstone att döma av de spår vi
sett.
Skelettgrav A252
Denna grav är den som är sämst bibehållen. Inga taklock har påträffats och stenkistan såg störd ut redan
från början. I toppen syntes delar av stenkistan och i
dess inre låg ett stort antal mindre stenar. Ben framkom på olika djup i graven och på den sista nivån kunde
man konstatera en kraftigt lagd stenkista som dock var
fragmentarisk. Endast mycket fragmentariska spår av
skelettet kunde konstateras och dessa lämningar var
för vaga för att osteologerna skulle kunna göra några
köns- och åldersbedömningar (fig 73 & 74).
En dryg halvmeter väster om skelettgrav A252 låg en
betydligt bättre bevarad dito (A251). Ett gemensamt
tvärsnitt genom dessa båda gravar visar att A252 ligger ca 0,16m högre än A251. Det verkar således som
om grav A252 är anlagd betydligt grundare än A251.
Den troligaste orsaken till dess fragmentariska skick är
således att den blivit sönderplöjd.
Vilka var då plundrarna? Med tanke på de processer
som en begravd individ måste gå igenom kan det ha
gått en längre tid mellan jordfästning och plundring.
Tyvärr har vi inga fysiska spår av plundrarna (jfr
Jellinge). Vilka de var och när de plundrade är således
svårt att säga.
Beroende på hur den döde var klädd vid jordfästningen
kan det ha tagit kortare och längre tid innan det skulle
vara möjligt att lämna efter sig spår i form av omrörda
skelett. De mjuka kroppsdelarna försvinner fortast efter döden, kanske på ett par år, textilier kan dock finnas kvar längre, upp till 100 år eller längre om förhållandena är de rätta. Metall kan i gynnsamma fall vara
i relativt gott skick i kanske 100 år efter begravningen.
Att döma av de spår som plundrarna lämnat efter sig i
form av omrörda skelett, verkar det som om en längre
tid kan ha förflutit innan graven plundrades, dvs om
den döde haft en heltäckande klädedräkt så har denna
varit tillräckligt förmultnad för att inte hålla samman
skelettet. Om den döde däremot inte haft någon heltäckande klädedräkt eller någon form av svepning är
det dock möjligt att skeletten blivit påverkade efter en
kortare tid.
Samtliga plundrade gravar har haft en imponerande
stenkonstruktion. De gravar som ej haft någon kraftigare stenkonstruktion uppvisar inte några spår på
plundring. Detta kan tolkas som att de gravar som
haft en mer gedigen konstruktion också synts ovan
mark på ett mer iögonfallande sätt. Eventuellt kan
110
plundrarna vara personer som kände till gravinnehållet
eller som t o m var närvarande vid begravningen. Det
kan också röra sig om personer som hört rykten om
gravar med ett attraktivt innehåll. Om plundrarna inte
varit samtida med den döde, måste det ha funnits ett
annat sätt att ta reda på vilka gravar som var intressanta ur plundringssynpunkt. En kraftigare överbyggnad, en rest sten eller en stolpe kan ha varit attribut
som användes för att markera graven.
Plundrade gravar har tidigare påträffats bl a i Uppland, Danmarksby, Danmark sn där ett antal
folkvandringstida kammargravar undersökts i slutet av
1960- och början av 1970-talet. Gravöverbyggnaderna bestod av högar som antogs vara plundrade då det
fanns en grop i toppen på många av högarna. I många
fall visade det sig att det också kunde konstateras att
gravarna faktiskt blivit plundrade. Ca 15 gravar visade
spår av plundring och av dessa kunde 6 säkert fastställas som plundrade. Störningar kunde dokumenteras i
form av tydliga tecken på bortplockade stenar samt
blandade jordarter i gravens centrum (kistan). Vissa
kammargravar var helt utrensade. De spår av plundring som kunde konstateras tolkades som ett intrång i
gravarna relativt snart efter jordfästningen. Skeletten
var i alltför dåligt skick för att kunna ge någon information om plundrarnas framfart (Wexell 950317).
Förhistoriska gravplundringar är också kända från
Öland. Bjärbygravfältet i Kastlösa sn på Öland hade
30 skelettgravar och av dessa var 17 plundrade. En
parallell till grav A139 fanns på detta gravfältet i form
av en grav där en eller flera täckhällar hade dragits bort
och när plundrarna var klara hade de lagt tillbaka locken
i förhoppning om att undgå upptäckt (Schultze 1978,
s61). Ett annat exempel som liknar grav A35 är A14
på ett gravfält vid Algutsrums by, Algutsrum sn. Graven visade spår av störning i form av att skallen blivit
rubbad medan käken låg kvar, under käken påträffades resterna av ett halsband (Hagberg 1978, s59).
I övrigt uppvisar de öländska gravarna som plundrats,
samma spår som Bastubackens gravar. Delar av taklocken är flyttade, men bevis för plundring förekommer också i form av omrörda skelett där delar av
skelettets överdel saknas. Ibland förekommer det också
att endast fötter och ben återstår, och ibland är bara
huvudet flyttat (Rasch 1992, s195).
Gravplundring
Av Jonas Wikborg
Plundrade järnåldersgravar är en inte helt okänd företeelse i Mälardalen. De hittills påträffade folkvandringstida kammargravarna i området bär alla spår av plund-
ring. Några högtäckta kistgravar från 400-talet, intill
de klassiska båtgravarna vid Valsgärde i gamla Uppsala
sn, har utsatts för plundring. Plundringen anses ha utförts under samma århundrade; kamrarnas trätak hade
nämligen ännu inte förmultnat och kollapsat då ingreppen gjordes (Stenberger, 1979, s526).
Ett antal plundrade kistgravar från tiden kring 500 e
Kr har också undersökts på Lovön (Stenberger, 1979,
s526f). Plundrade gravar från folkvandringstid är också
kända från det ovan nämnda gravfältet i Danmarks
sn, Uppland (se föregående sammanfattning).
Det stora antalet plundrade folkvandringstida gravar i
Mälardalen har av Sune Lindquist tolkats som uttryck
för en social omvälvning i samband med slavuppror
och inre krigiska konflikter, då en allmän oro skulle ha
avlöst ett tidigare tillstånd av ordning och fred (Stenberger, 1979, s527). En annan möjlighet är att ett trosskifte ägt rum med uppluckring av seder, förlorad respekt för äldre föreställningar och lokala
gravskändningar som följd. Yttre omständigheter kan
också ha orsakat plundringarna. De kan ha varit förknippade med de krigiska tilldragelser som förefaller
ha utspelats inom östersjöområdet under folkvandringstiden med nedgrävda guldskatter, krigsbetonade offerfynd, Ölands och Gotlands ödebygder (Stenberger,
1979, s527f).
Fenomenet plundrade gravar har också uppmärksammats på öländskt område. Rasch (1992, s196) antyder
att ett mönster framträder, som skulle peka på att plundringen var ett led i en begravningsrit. Detta mönster
skulle vara att de störda gravarnas skelett alltid var störda
i den övre delen. Fötter och ben kvarstår och ibland
även bäcken och ryggrad.
De skelettgravar på Bastubacken som visar de tydligaste tecknen på plundring är, liksom på Öland,
omrörda i den övre delen av skelettet. Detta faktum
kan också tolkas som att det var där de mest begärliga
artefakterna fanns: svärd, halsband, fibulor etc.
Svärd och fibulor förefaller också ha varit de mest åtråvärda föremålen för gravplundrarna på det Bornholmska Slusegårdgravfältet, där inte mindre än 110 skelettgravar hade utsatts för plundring. Även där hade
plundringarna som regel företagits i de mellersta och
norra delarna av gravarna, varför huvud- och bröstregioner hade störts. Majoriteten av gravplundringarna på Slusegårdgravfältet antas ha utförts vid ett tillfälle och kan tidfästas till övergången mellan äldre och
yngre romersk järnålder (Lind 1991, s43ff). Detta sammanfaller alltså med den tidpunkt då Bastubackengravfältet förefaller ha övergivits. Plundringsvågen på
111
Slusegårdfravfältet tolkas som en del i en uppgörelse
med de gravlagdas levande släktingar vilka bevisligen
ej har kunnat försvara förfädernas gravar. De plundrade gravarna skulle alltså kunna vara spår efter ett
maktskifte eller ett trosskifte (Crumlin-Pedersen 1991,
s221). Plundringarna på Slusegårdgravfältet antas ha
utförts i övergången mellan de lokala faserna 3 och 4.
Under fas 3 utgörs omkring 45% av gravarna av skelettgravar, under den därpå följande fas 4 uppgår andelen
skelettgravar endast till 18%. Under fas 4 förändras
alltså gravskicket och plundringsfasen verkar höra samman med detta skifte (Lind 1991, s47).
De olika teorierna kring samtida gravplundring på
Öland och Bornholm samt folkvandringstida dito i Mälardalen, skulle också kunna appliceras på Bastubackengravarna:
*Plundringen har varit en del av begravningsritualen
*Ett trosskifte med förlorad respekt har lett till lokala gravplundringar
*Plundrade gravar är ett uttryck för social omvälvning och inre krigiska konflikter
*Plundrade gravar är ett uttryck för krigiska tilldragelser av omfattande natur med inblandning av
yttre fiender
112
4. FYNDEN I GRAVARNA
4.1 Smycken och dräkttillbehör av metall
av Annika Ericsson
V
id datering av gravar är smycken och dräkttillbehör värdefulla eftersom dessa är modebetonade och
förändras med tiden. I de undersökta gravarna påträffades fem fibulor, två armringar, en fingerring, en
tåring, en granulerad silverplatta, sju remsöljor och fem rembeslag av skiftande utseende och funktion. I
detta kapitel behandlas även fynden av ett nålhus i brons och en större synål av järn, vilka kan ses som redskap
snarare än dräkttillbehör. Andra daterande föremål som påträffats i gravarna är vapenuppsättningar, pärlor och
kammar, föremål som behandlas utförligt i egna kapitel.
Beträffande dateringar kan olika system användas. Ett ofta använt system är Nerman, där den romerska järnåldern indelas i fyra perioder (Almgren & Nerman, 1923, s133ff). Ett modernare kronologiskt system, med finare
indelning, inrättades på 50-talet av Eggers (1955), vilket modifierats av Lund Hansen (1987). Jag har använt
mig av båda systemen parallellt. Detta beror på att de dateringssystem som mina källor har använt sig av har
varierat. Eftersom systemen betecknas på olika sätt (romerska siffror respektive bokstäver ) bör det framgå vilket
system som är aktuellt i respektive textavsnitt. För jämförelse mellan systemen, se fig 76. Tyngdpunkten på
Bastubacken ligger enligt Nermans system i period IV:2 (dvs 100-200 e Kr), vilket motsvarar Lund Hansens
period B2 (ca 70-150/160 e Kr). Enstaka nedslag finns även i perioderna före och efter, och Bastubackens
användningstid kan förmodligen ringas in till tiden 50-200 e Kr.
vardera. Fibulor från romersk järnålder i Mälardalen
tycks oftast ha använts som ensamspännen på detta
vis, men de förekommer även parvis (Reisborg 1994b,
s59, 63). Fyra av fibulorna var i så pass gott tillstånd
att de går att datera. Dessa är påfallande lika varandra
till typen. Det rör sig om bandformiga fibulor med ssvängda bågar. Standardverket när det gäller fibulor är
Oscar Almgrens "Studien über Nordeuropäische
fibelformen" (1897). På tafel VI i detta verk avbildas
sådana fibulor, vilka Almgren kallar för grupp V, serie
8. Dessa har sitt huvudsakliga utbredningsområde i
östra Tyskland och kan dateras till 100-talet e Kr (Almgren 1897, s61, Liversage 1980, s69).
F71 (fig 77a)
Fig 76. I rapporten använda kronologiska
system, efter Lund-Hansen 1987).
Fibulor
På Bastubacken påträffades fibulor i tre skelettgravar
(A25, A225 och A238) och två brandgravar (A90 och
A228) (fig 77). Dessa gravar innehöll alla en fibula
I skelettgrav A25 påträffades en bronsfjäder och tre
silverbleck från en fibula, F71 (i konserveringsrapporten
från förundersökningen behandlad som en del av F27).
Två av silverblecken har suttit på bygelns sidor och det
tredje på dess rygg. Det av blecken som suttit på ryggen är brännförgyllt och ornerat med flätmönster.
Fibulan är för fragmentarisk för att det skall gå att avgöra hur detaljer som fot, nålhållare och huvud varit
utformade. Fyndet har dock stora likheter med fig 121
hos Almgren (1897), en fibula som är från Ringsarve,
Alva sn på Gotland. Denna hör hemma i grupp V,
serie 8. Liknande fibulor har påträffats på flera håll i
landet, t ex i Borgby, Säby sn, Västmanland (Linderoth
1963, grav 50), på Barkarbygravfältet i Järfälla, Uppland (Holmquist 1956, s29f) och på Ledsberget, Larvs
113
Fig 77. Fibulor. Teckningar: Jonas Wikborg. Skala 1:1
B. F119/A90
A. F71/A25. Silverbleck och
spiralfjäder av brons. Till höger en
förstoring av det större silverbleckets
dekorerade ovansida. Foto: Totte Fors
D. F443/A225
C. F423/A228
E. F508/A238
114
socken i Västergötland (Artelius 1992, s29). Fibulor
av denna typ dateras till senare delen av äldre romersk
järnålder (Almgren 1897, s61). I graven kom även en
granulerad silverplatta, F44, som eventuellt kan ha suttit på fibulans fot. Denna platta kom dock ca 15 cm
djupare i graven och 30 cm längre norr ut, varför denna
tolkning inte är särskilt trolig. Osteologerna har könsbedömt den döde till en ”man?” mellan 30 och 45 år,
men fyndkombinationen med bland annat ett nålhus
och en relativt stor pärluppsättning talar för att den
gravlagda varit en kvinna. (Se anl beskr A25.)
F119 (fig 77b)
Den fibula som är svårast att typbestämma är en bronsfibula, F119 från brandgrav A90. Den är så eldpåverkad
att det är svårt att avgöra dess ursprungliga utseende.
Den nuvarande längden är 27 mm, men den har ursprungligen varit längre. Bågen är plattare och bredare
än hos de övriga fibulorna och ytan på bågens ovansida är deformerad. Spår efter vad som kan vara fibulans
huvud finns på bågens undersida. En del av spiralen
finns bevarad, med fragment av en järnnål inuti. I
samma anläggning påträffades pärlor och en kam som
dateras till period IV:2. Enligt osteologerna är denna
grav en dubbelbegravning med en vuxen individ, troligen en man, och ett barn på högst sju år. Att den
vuxne skulle vara en man rimmar illa med fynden.
Fibulor, såväl som pärlor och kammar, har i de andra
anläggningarna på Bastubacken endast kunnat kopplas samman med kvinnor.
F423 (fig 77c)
I brandgrav A228 påträffades en fibula av järn, F423.
Vid utgrävningen syntes fibulan först som en rostklump
vid vilken brända ben hade fastnat. Efter konserveringen visade det sig vara en bandformig järnfibula med
silverinläggningar. Fibulan är 31 mm lång och har ssvängd båge. Denna fibula är också från grupp V, serie
8, dvs typologiskt nära släkt med de andra fibulorna
på gravfältet. Det cylindriska huvudet är delat i tre
vulster. Nålhållaren är välbevarad och 11 mm hög. Nål
och fjäder är av brons. Silvertrådarna på bågens rygg
finns kvar i de flesta av fårorna. Dessa löper tvärgående över hela fibulan, utom nere vid foten där de i
stället är diagonala. Fibulan påminner starkt om fig
123 hos Almgren (1897), en fibula från Schlesien. Även
denna är av typ V:8 och hör hemma i period IV:2. I
Schlesien är dessa fibulor ganska vanliga, medan de är
ovanligare i Skandinavien (Almgren 1897, s60). På
Jylland har man funnit en tauscherad fibula som påminner om F423 (Voss & Ørsnes-Christensen 1948,
s219f). En liknande fibula från Lau socken skall enligt
uppgift finnas på Gotlands fornsal (Voss & ØrsnesChristensen 1948, s220).
Det finns två närbesläktade metoder för att pryda järn
med silverinläggningar, tauschering respektive inkrustering (Oldeberg 1966, s195). I detta fall rör det sig
om inkrustering. Wilhelm Holmqvist (1951) har skrivit om dessa tekniker i Norden under äldre järnåldern.
Metoderna kom till Skandinavien under romartiden.
Inkrusterings- och tauscherings-konsten har utövats
även senare, men många menar att tekniken nådde sin
höjdpunkt under romersk järnålder (Stenberger 1964.
s366).
I anläggningen påträffades även starkt försmälta pärlor och en ovanligt liten kam med rakt tvärsnitt. Dessa
fynd passar väl in i period IV:2. Den osteologiska analysen visar att den döde blev 10-24 år. Könet gick inte
att bedöma utifrån benen, men fyndkombinationen
indikerar att den döda var en kvinna.
F443 (fig 77d)
De två kvarvarande fibulorna, F443 och F508, är sinsemellan mycket lika, även om storleken skiljer sig.
Dessa två bronsfibulor låg båda vid halsregionen på
respektive skelett. Hos Almgren avbildas en snarlik
bandfibula från Hulterstad på Öland, fig 120.
Fibulorna placerar sig i Almgrens grupp V, serie 8, och
kan dateras till 100-talet e Kr. Modellen är enkel och
förekommer med smärre variationer på många håll i
Skandinavien. I Västmanland har en liknande fibula
påträffats på Äsåsen, Romfartuna socken i Västmanland, bara en mil nordväst om Bastubacken (Hyenstrand 1973a, s40f). Denna fibula har emellertid bredare och plattare bygel. En annan västmanländsk fibula som liknar bronsfibulorna på Bastubacken, bortsett från att den har en vulst även vid foten, är från
Åsen i Kolbäcks socken (bedömd efter bild i lappkatalogen på SHM).
På den mindre fibulan, F443 från skelettgrav A225, är
nålen fragmentarisk och en del av fjädern lös. Fibulan
är endast 28 mm lång och den s-formiga bågen har
nästan kvadratiskt tvärsnitt. Huvudet är närmast
cylindriskt, med två vulster på sidorna. På fjädern är
en tvärtråd slagen kring spiralen. Nålhållaren är fragmentarisk. I samma grav påträffades även en kam ornerad med bågar i karvsnitt. Denna typ av kam förekommer på flera håll i landet och dateras huvudsakligen till period IV:2, vilket sammanfaller med dateringen av dessa fibulor. Den gravlagda har osteologiskt
bedömts vara omkring 15 år gammal. Den gravlagdas
kön har ej kunnat fastslås.
F508 (fig 77e)
Fibulan från skelettgrav A238 är ca 40 mm lång. Den
har också cylindriskt huvud, med tre vulster på sidorna.
Även här har den s-formiga bågen nästan kvadratiskt
115
tvärsnitt. Bågens yta har spår av försilvring.
Nålen på fibulan är lös medan fjädern är relativt välbevarad. Fjädern är av samma konstruktion som hos F443. Den ursprungliga höjden
på nålhållaren går inte att avgöra eftersom nedersta delen saknas. Förutom fibulan hade den
gravlagda fått med sig guldfoliepärlor, en silverfoliepärla och en slät armring, föremål som
stämmer väl med fibulans datering till period
IV:2. Den gravlagda är osteologiskt könsbedömd som ”kvinna?”, 25-40 år gammal.
Armringar
Två av gravarna på Bastubacken, A238 och Fig 78. Överst t v: fingerring F400, t h: tåring F426, underst t v:
A239, låg sida vid sida, bara en halv meter armring F489, underst t h: armring F490. Foto: Kent Ullgren. Skala
1:2.
från varandra. I dessa gravar har de gravlagda
fått med sig varsin slät armring av brons. Armringar är korroderad men ca 30% av originalytan finns bevarad.
ovanliga gravgåvor i Mälardalen under äldre romersk Dekor saknas och den har närmast åttakantigt tvärjärnålder, medan de är mycket vanliga på baltiska grav- snitt (max diameter ca 5 mm). Ringen har varit öppen
fält från samma tid. De få armringar som påträffats på och något förtjockad mot de tvära ändarna. I graven
svenskt område kopplas därför ofta samman med syd- fanns även en silverfoliepärla av en typ som upphör
ostliga influenser (Ambrosiani 1964, s10). I Västman- under period IV:2, guldfoliepärlor och en fibula som
land har fynd av enstaka romartida armringar gjorts dateras som period IV:2. Den gravlagda är osteologiskt
på kyrkogården i Badelunda, Västmanland (Thelin könsbedömd till en 25-40 år gammal ”kvinna?”.
1877), i Rallsta, Svedvi socken (Simonsson 1961, sA
93) och i Borgby, Säby socken (Linderoth 1963, A F490 (fig 78 och 79)
12). Intressant i sammanhanget är ett gravfält i Vår- Även i grav A239 satt armringen, F490, på skelettets
berg, Huddinge socken i Södermanland, där armringar högra arm. Denna armring är bättre bevarad. Originaleller armringsfragment framkom i hela nio gravar ytan finns kvar till ca 85%. Modellen är enkel, en rela(Ferenius 1971, s32). Armringar förekommer under tivt jämntjock bronsten med runt tvärsnitt är virad
romersk järnålder så gott som uteslutande i något omlott. Tenens diameter är 4 mm och själva
kvinnogravar. Det enda undantag jag känner till är en ringen, som är något tillplattad, har en maxdiameter
guldarmring som påträffats i en mycket rik mansgrav i på 63 mm. Någon dekor är inte synlig. Armringar av
Lilla Jored, Kville socken i Bohuslän (Andersson 1993, detta slag förekommer under många olika epoker och
s223f). Denna grav är dock från slutet av yngre ro- är därför svåra att datera (Ferenius 1962, s46f). Det är
mersk järnålder.
emellertid troligt att två så närliggande gravar som A238
och A239 är anlagda samtidigt, varför även denna armF489 (fig 78)
ring kan dateras till period IV:2. Den gravlagda är osteArmringen i grav A238, F489, satt runt skelettets hö- ologiskt könsbedömd som ”kvinna?”, 35-55 år gamgra arm. Den är nu i tre delar. Armringen är starkt mal.
Fingerringar och tåringar
F400 (fig 78)
I skelettgrav A153 fanns det en fragmentarisk
bronsring, F400, runt den gravlagdas högra
tumme. Tumringar från denna tid finns på andra håll, men är ovanliga. På
Öland tycks t ex ringarna företrädesvis sitta på ring- eller långFig 79.
fingret (Rasch 1994, s189).
Armring F490
Ringens tillstånd gör att det är
in situ. Foto:
svårt att bedöma det ursprungKatarina
liga
utseendet, men den tycks
Lindau
116
vara gjord av en platt och jämntjock, ca 3 mm bred
ten som löper omlott, lik Almgren 1914 (nedan kallad
ÄEG), fig 228. Denna ringtyp var vanlig under period
IV:2, men förekom även under period V:1 (Lundström
1955, s.639). I graven påträffades även en fragmentarisk kam som var vanligast i period IV:1-2, varför det
verkar troligt att anläggningen är från period IV:2. I
anläggningen fanns en sekundärt nedgrävd brandgrav,
A217, vilken alltså är yngre eller samtida med skelettgraven. Även i denna grav påträffades en kam som dock
är svår att datera närmare än till period IV:1-V:1. En
analys av benen i grav A153 visade att den gravlagda
var en kvinna på mellan 21 och 24 år.
placerade. Föremålet mäter 12 mm i diameter och är 1
mm tjockt. På skivans kant finns en fragmentarisk
silverflik som eventuellt kan vara resterna av en
upphängningsögla, vilket i sådana fall skulle innebära
att föremålet är en berlock. Denna tolkning är dock
osäker. Silverfliken är väl tunn för denna funktion. En
annan möjlighet är att skivan har varit pålödd på ett
större föremål. Liknande runda granulerade beslag finns
t ex på en sköldbuckla från Brostorp, Glömminge
socken på Öland från samma tid (Rasch 1991, s.110).
Från Norrlanda socken på Gotland finns en dubbelknapp med ett silverbeslag som är snarlikt F44. Denna
F426 (fig 78)
En järnring, F426, påträffades ovanpå fotbenen i
skelettgrav A218. Ringen är dåligt bevarad. Den har
omlottlöpande ändar och tenen har förmodligen haft
runt tvärsnitt. Ringens diameter är 20 mm från ytterkant till ytterkant. Det är troligt att ringen suttit runt
någon av tårna och sedan fallit av när kroppen brutits
ned. En annan möjlighet är att den har suttit på något
föremål som inte bevarats, till exempel den gravlagdes
fotbeklädnad. På gravfältet Äs i Romfartuna socken,
Västmanland påträffades en enkel bronsring som bör
ha suttit runt en tå. Denna är funnen i kombination
med en fibula som daterar graven till period IV:2
(Hyenstrand 1973a, s.36, 41). Även från östra Öland
känner vi tre kvinnogravar med tåringar. De dateras
alla till period B2b (Rasch 1994, s189).
I grav A218 fanns även en blå och en ofärgad glaspärla, en bronspärla och en unik kam med en stiliserad
fågel och bågornamentik i karvsnitt. Fågeln är delvis
prydd med dubbla punktrader, vilket är ett stildrag som
tycks höra hemma i yngre romersk järnålder. Bågornamentik i karvsnitt är däremot ett element som är
vanligt för kammar från äldre romersk järnålder. Någon liknande kam har mig veterligen inte hittats tidigare, och en försiktig datering blir slutet av period IV:2
eller början av period V:1, vilket skulle innebära att
graven är ungefär samtida med de ovan nämnda fynden av tåringar. Osteologerna tolkar med tveksamhet
den gravlagda som en kvinna som varit äldre än 25-35
år.
Silverplatta
F44 (fig 80)
I skelettgrav A25 påträffades en rund silverplatta, F44.
Fyndet låg i huvudänden av graven, på skelettets högra sida, men under skelettnivån. Några av de randiga
pärlor som påträffades i graven, kom på ungefär samma
nivå. Plattan är ornerad med tre koncentriska rader av
segmenterade filigrantrådar, mellan vilka granuler är
Fig 80. Fram- och baksida
av en rund silverplatta,
(F44). Foto: Totte Fors.
Skala 2:1.
knapp är daterad till period
IV:2 (ÄEG:39). I Tuna i
Badelunda, Västmanland, finns Sveriges guldrikaste
grav. Denna kvinnograv ligger bara drygt sex kilometer från Bastubacken, men är ca 150 år yngre än A25.
Där hittades två små runda, förgyllda silverbleck, vilka
har slående likhet med silverplattan från Bastubacken.
Ett av dessa bleck har spår av tennlod på baksidan.
Någon säker tolkning av blecken från Badelunda går
inte heller att göra, men att de skulle ha suttit på en nu
förkommen rosettfibula är en möjlighet (Nylen 1994,
s24f). För F44 från Bastubacken är denna tolkning
emellertid inte gångbar, eftersom dylika fibulor inte
förekommer under den aktuella tiden. I graven påträffades emellertid en silverbelagd fibula, F71, och en
möjlighet är att silverplattan varit fästad vid fibulans
fot. Plattan påträffades dock 15 cm djupare och 30 cm
norr om fibulan, så inte heller denna tolkning känns
riktigt tillfredsställande.
Granulering och filigran är metoder som först introducerades i Nordeuropa under slutet av förromersk järnålder (Duczko 1985, s15). Montelius (1895, s211) anser att många filigranprydda föremål är av nordisk proveniens, medan Oldeberg (1966, s179) tolkar dessa som
romersk import.
I samma grav påträffades flera daterande fynd, vilka
daterar graven till slutet av period IV:2. Den gravlagde
är osteologiskt bedömd som ”man?”, 30-45 år gammal.
Fyndsammansättningen pekar dock på att det är en
kvinnograv (se anl beskr A25).
117
Nålhus, nålfragment
Fig 81. Nålhus av
brons, F28. Teckning:
Jonas Wikborg. Skala
1:1.
F28 (fig 81)
I den rikt utrustade skelettgraven
25 låg ett nålhus av brons, F28.
Nålhuset är 31 mm långt och tillverkat av ett rektangulärt bronsbleck som vikts till ett
rör med sexkantigt tvärsnitt. Bleckets ändar möts inte,
så en slits genom vilken nålar kunnat tas ur och stoppas in i nålhuset har bildats. Rester av organiskt material, troligen läder, finns längs med föremålet. Kortsidorna är öppna, vilket inte kan ha varit fallet när
nålhuset var i bruk. Vi får därför tänka oss någon form
av ursprunglig förslutning av trä, tyg, läder eller annat
organiskt material. Inuti nålhuset ligger ett antal nålar
av järn. Hur många det rör sig om är dock svårt att
avgöra. Nålhus är vanliga i kvinnogravar från yngre
järnåldern, medan de inte påträffas så ofta i äldre järnåldersgravar. Någon direkt motsvarighet till nålhuset
från Bastubacken kan jag inte finna. Romartida nålhus finns dock från Gårdslösa i Skåne (Stjernquist
1951a) och från Österstad, Ekebyborna socken i Östergötland. Det senare är numera förkommet och dateringen är osäker (Oxenstierna 1958, s42, 111). Ett nålhusbeslag av silver från romersk järnålder är påträffat i
Alby i Botkyrka socken, Södermanland (Hemmendorff
1973, s6).
Nålhuset från Bastubacken påminner om en annan
fyndkategori som förekommer under äldre romersk
järnålder, nämligen de ca 30 mm långa bronscylindrar
som tolkas som snoddändesbeslag (Ekholm 1939, s25).
Eftersom F28 innehåller ett antal järnnålar, råder det
ingen tvekan om att det verkligen är ett nålhus det rör
sig om i detta fall. De två föremålskategorierna är emellertid så snarlika, att det mycket väl kan hända att något eller några av de bronsrör som nu går under benämningen snoddändesbeslag bör omtolkas. Övriga
fynd i samma grav placerar fyndet i slutet av period
IV:2. Den döda var enligt osteologerna antagligen 3045 år, och är osteologiskt könsbedömd som ”man?”.
Fynden i graven är dock starkt kvinnoindikerande. (Se
anl beskr A25)
F519
En synål av järn, F519, framkom i brandgrav A236
(fig 82). När nålen påträffades bestod den av ett tiotal
fragment som hopfogats till tre delar på 13, 33 och 42
mm. Den är nu lätt böjd, vilket eventuellt kan bero på
deformation från gravbålets hetta. Nålens ursprung-
liga längd bör ha varit omkring 100 mm. Tjockleken
strax under ögat är 3 mm. Nålar av motsvarande dimensioner från romersk järnålder har påträffats på flera
håll. Eftersom de grövsta nålarna både bevaras bättre
och är lättare att hitta vid utgrävningen är finare synålar underrepresenterade. Enkla bruksföremål som nålar och knivar är ofta svåra att datera. De tycks ha fått sin ideala form
Fig 82.
tidigt, och sedan behållit denna.
Nål
av
F519 skiljer sig inte väsentligt från
järn,
de stoppnålar vi har i dag, även om
F519.
dess öga är rundare. Det finns emelTeckning:
lertid forskare som anser att nålar
Jonas
av denna storlek är möjliga att daWikborg.
tera till äldre romersk järnålder
Skala 1:1.
(Ekholm 1939, s30).
Denna datering stämmer i detta fall,
då det i graven även låg en kam med
genombrutet, dubbelt bågmotiv
som dateras till period IV:1. Graven är därmed en av dem med tidigast datering på Bastubacken.
Samma fyndkombination fanns i en
grav från Östuna socken i Uppland
(Ekholm 1944). I A236 fanns en
vuxen och en ung individ som förmodligen var runt 15 år. Deras kön har inte gått att
fastslå, men minst en av dem bör vara kvinna, då benen från ett foster i femte till sjunde utvecklingsmånaden också påträffades i graven.
Söljor och rembeslag
På gravfältet påträffades fem rembeslag och nio söljor
av skiftande utseende. Fyra av söljorna, F27, F69, F418
och F432, kom i tre skelettgravar. Tre av dem, F15,
F80 och F170, kom i två brandgravar (fig 83). De
övriga två söljorna, F107 och F361, kan inte knytas
till någon anläggning och behandlas i kapitlet om lösfynd och recenta störningar (se kapitel 8.3). Av beslagen kom F31, F69 (som är fastkorroderad vid söljan
och därför delar samma fyndnummer), F79 och F592
i skelettgravar, medan det femte, F580 kom i en brandgrav.
Det har föreslagits att bälteuppsättningar skall indikera mansgravar (Hulth & Jahn 1992, s36). På Bastubacken stämmer inte detta. Såväl A25 som A44 innehåller bälteuppsättningar. Den förra är på grundval av
fyndkombinationen tolkad som en kvinnograv, och den
senare har osteologerna bedömt som kvinnlig. Av de
övriga gravarna med bälteuppsättningar, har A26 och
F209 av osteologerna bedömts som mansgravar, medan
A31 inte går att könsbestämma osteologiskt. Denna
118
innehåller en bennål. När dylika påträffas i skelettgravar
i ett läge som tyder på att de fungerat som hårnålar,
anses dessa vara kvinnoindikerande. I en brandgrav som
A31 kan däremot inte funktionen avgöras, och huruvida bennålar som fungerat som dräktnålar är könsrelaterade eller inte har jag inte funnit någon uppgift
om.
A25
Skelettgrav A25 var en rikt utrustad grav som osteologiskt bedöms vara en mansgrav?, men som av fynden att döma (bl a pärlor, nålhus och fibula) var en
kvinnograv. Den gravlagda var enligt osteologerna troligen 30-45 år. I anläggningen påträffades en profilerad bronssölja , F27, ett rektangulärt bronsbeslag, F79
(i konserveringsrapporten från förundersökningen behandlad som en del av F27), och ett bygelformat
upphängningsbeslag av brons, F31. För rekonstruktion av bältet i A25 se fig 102 i kapitel 4.4. Söljorna
och bältesbeslagen från de andra gravarna är alla av
järn.
F27 (fig 83a)
Bronssöljan, F27, har rektangulär ram, ca 40 mm x 28
mm, med tre vulster på vardera sidan närmast axeln.
Ramen liknar ett fynd från Ringsarve, Alva socken på
Gotland (ÄEG, fig 250), men är gracilare. Även ramen till en sölja i Illerup Ådal-publikationen del 4, taf
99 EJJ, (Ilkjær 1993) liknar söljeramen från Bastubacken. Söljan från Illerup är dock gjord av järn. Tornen på Bastubackssöljan är konisk, med svagt insvängda
sidor. Axeln som tornen ledar mot avslutas med knoppar. Likadan axel har en sölja från Asarve, Hemse socken
på Gotland (ÄEG, fig 244).
F79 (fig 83b)
Järnsöljan från Illerup och söljorna från Ringsarve och
Asarve är alla fästade vid remmen med hjälp av en remkappa, dvs ett dubbelvikt metallbeslag som löper runt
söljans axel. En sådan remkappa saknas på söljan från
Bastubacken, där i stället själva remmen varit vikt runt
axeln och fäst med ett enkelt rektangulärt beslag, F79,
som mäter 29 mm x 5 mm. De två runda, platta nitarna på beslaget sitter 17 mm från varandra. Liknande
enkla beslag finns i Oxenstiernas genomgång av fynd
från Östergötland (1958), fig 59 och 60. Rektangulära beslag är en äldre fästanordning än remkappor (Oxenstierna 1958, s.40).
F31 (fig 83c)
Det bygelformade beslaget, F31, är fragmentariskt, men
bestod ursprungligen av en böjd ten med runt tvärsnitt som mot ändarna avslutas med kvadratiska plattor vid vilka nitar var fästade. I Illerup Ådal, del 4, taf
113 finns tio liknande beslag (Ilkjær 1993), men en-
dast ett, XWR, är av brons. I ÄEG avbildas fyra liknande bygelformiga upphängningsbeslag, text fig 66
och fig 406 - 408. Beslag av denna typ tjänade som
upphängningsanordning för bland annat knivar, elddon, nycklar och skinnpungar (Ilkjær del 3 1993, s214,
ÄEG:39).
Ett av upphängningsbeslagen från Gotland, textfig 66,
placeras av Almgren i period IV:2. Även remsöljorna
från Ringsarve och Asarve placeras i denna period.
ÄEGs övriga tre bygelformiga upphängningsbeslag placeras däremot i period V:1. Ilkjær menar att bälten
med bygelformiga upphängningsbeslag men utan remkappa och remändebeslag hör hemma i period B2.
Bälten med såväl bygelformiga upphängningsbeslag
som remkappa och remändesbeslag placerar han i period C1 (Ilkjær 1993 del 3, s232, 350f). Att bältet
från Bastubacken har en sölja av en typ som annars
återfinns tillsammans med remkappor kan tolkas som
att det rör sig om en sen variant av bälten med rektangulärt beslag. Om Ilkjærs dateringar stämmer, skulle
bältet höra hemma i övergången mellan B2 och C1,
alltså i mitten av 100-talet e Kr eller strax efteråt. Denna
datering stämmer väl överens med dateringen på övriga fynd i anläggningen.
A26
F69 (fig 83d)
En järnsölja med tillhörande beslag, F69, i skelettgrav
A26 låg i midjehöjd och i sådan riktning att tornen
pekar åt den gravlagdes högra sida. Vid stora delar av
fyndet har mineraliserade rester av textil fastnat. Textilen är vävd i tuskaft. Detta gör, tillsammans med fastkorroderat organiskt material, att söljan är svår att typbestämma. Tack vare denna korrosion är ett beslag bevarat i läge. Beslaget är troligen rektangulärt (bredd
knappt 25 mm) med två nitar (ÄEG textfig 22, Oxenstierna 1958, s.fig 59, 60). Söljan är halvcirkelformad,
38 mm bred och 33 mm lång. Tenen har fyrkantigt
tvärsnitt. Formen liknar en bronssölja i ÄEG, fig 241.
Liknande bronssöljor förekommer i fyra gravar i ÄEG,
samtliga från period IV:2. En enda sådan sölja av järn
redovisas i ÄEG. Denna påträffades i en grav från period IV:1. På Bastubacken har en snarlik sölja, F432,
hittats i grav A209. Liknande söljor förekommer även
söder om Östersjön, där de vanligen dateras till period
B2, även om såväl yngre som äldre exempel finns
(Madyda-Legutko 1986, s.34). Osteologerna har könsbedömt den döde som en man på mellan 20 och 60 år.
A209
I skelettgrav A209 hade den gravlagde, som osteologiskt
bedömts som en 18-20-årig man, huvudet i väster.
Detta skiljer graven från de flesta andra gravar på gravfältet, som har haft huvudänden åt norr. I skelettets
119
midjetrakt påträffades en rund järnsölja, F418. Vid
denna sölja låg ett fragmentariskt rektangulärt järnbeslag med rester av läder, F592 (beslaget tidigare behandlat som en del av F418). Nere vid den gravlagdes
skenben låg ännu en sölja, F432.
F418 (fig 83e)
Den runda söljan, F418, är starkt korroderad. Den
har förmodligen haft runt tvärsnitt och mäter ca 35
mm i diameter. Runda söljor är äldre än fyrkantiga
och halvcirkelformade. Det har föreslagits att de runda
söljorna skulle vara efterbildningar av bälteringar (Oxenstierna 1958, s40). I denna anläggning förekommer
en rund och en halvcirkelformad sölja samtidigt, vilket indikerar att detta är ett sent exemplar. Bland det
gotländska materialet förekommer runda söljor sporadiskt under period III, för att bli vanliga under period
IV:1. Under efterföljande perioder förekommer dessa
söljor inte alls (Lundström 1955, s636). Liknande datering får de flesta runda söljor i Centraleuropa, även
om de förekommer sporadiskt även under senare perioder (Madyda-Legutko 1986, s21).
F432 (fig 83f)
Söljan vid benet är halvcirkelformad, och tenens tvärsnitt är kvadratiskt. Även denna sölja är mycket korroderad och är 34 mm bred och 29 mm lång. Två liknande söljor, F15 och 80, är funna i A31. Typen liknar
en bronssölja som finns avbildad i ÄEG, fig 241, och
förekommer i fyra gravar från period IV:2. Ett exempel på halvcirkelformade söljor utan remkappa finns
också från period V:1 (ÄEG del 2:fig 394) ÄEG redovisar även en dylik sölja av järn som dateras till period
IV:1 (ÄEG: grav 48). Halvcirkelformade söljor är en
direkt utveckling av de äldre (i denna grav samtida)
runda söljorna (ÄEG:38). F432 bör dateras till slutet
av period IV:1, eftersom den är påträffad i en kombination med en rund sölja. Halvcirkelformade söljor
var vanligt förekommande söder om Östersjön där de
i huvudsak dateras till romersk järnålder, främst då period B2 (Madyda-Legutko 1986, s34).
F592
Beslaget, F592, är avbrutet och mäter nu 20 mm x 10
mm. Det har en oval nit. Fyndet är för dåligt bevarat
för att det med säkerhet skall gå att avgöra av vilken
typ det är. Troligt är dock att det är av samma typ som
det rektangulära bronsbeslaget från A25 (ÄEG textfig
22, Oxenstierna 1958, fig 59, 60). Denna form av beslag är vanlig under period IV:2, men förekommer även
i period IV:1 (ÄEG:18).
A31
I brandgrav A31 påträffades också två söljor, F15 och
80 (den senare i konserveringsrapporten kallad F100).
Den osteologiska analysen visar att graven innehåller
en person på mellan 10 och 24 år, men någon könsbedömning gick inte att utföra. I graven låg även en
bennål som förekommer från senare halvan av period
IV:1 till period V:1.
F15 (fig 83g)
Söljan F15 är halvcirkelformad och tornen avbruten.
Längden är 23 mm och bredden är 41 mm. Halvcirkelformade söljor förekommer under period IV:1-V:1 (se
F432).
F80 (fig 83h)
På den andra söljan, F80, gör korrosionsprodukter och
vad som förefaller vara organiskt material det svårt att
bestämma dess ursprungliga utseende. Detaljerna syns
tydligare på röntgenbilder. Av dessa framgår att även
denna till hälften bevarade sölja liksom den andra söljan i samma grav, har varit halvcirkelformad (Brodin
& Norlander 1994, bilaga 10). Troligen rör det sig om
en sölja som liknar ÄEG fig 241. Denna typ av söljor
är behandlade under F432. Halvcirkelformade söljor
förekommer under period IV:1-V:1.
A44
I brandgrav A44 påträffades en fyrkantig järnsölja,
F170 och ett remändebeslag, F580. För rekonstruktion av bältet i A25 se fig 102 i kapitel 4.4. När fynden
framkom, syntes de bara som en klump med fastrostade
brända ben och fick det gemensamma fyndnumret 170,
vilket behölls tills efter konserveringen. I graven låg
enligt osteologerna en vuxen kvinna.
F170 (fig 83i)
Söljan, F170, är 27 mm x 40 mm och dess ram har
rektangulärt tvärsnitt. Rektangulära remsöljor dateras
vanligen till period IV:2, då de var allmänt förekommande i Skandinavien. Ett fåtal yngre exemplar är emellertid kända (Ferenius 1971, s35). I ÄEG omnämns
femton gravar med dylika järnsöljor (Ferenius 1971,
fig 247). Även på kontinenten förekommer liknande
söljor under äldre romersk järnålder (Madyda-Legutko
1986, s46).
F580 (fig 83j)
Remändebeslaget är platt och har insvängda kanter. Det
är ca 50 mm långt och 14 mm brett. Tack vare sitt
glödskal är formen väl bevarad. Ett nästan identiskt
beslag finns avbildat i ÄEG, fig 236 och förekommer
där i fyra gravar som dateras till period IV:2.
120
Fig 83. Bältesöljor från de undersökta gravarna på
Bastubacken. Teckningar: Jonas Wikborg. Skala 1:1.
D. F69/A26
B. F79/A25
A. F27/A25
F. F432/A209
G. F15/A31
E. F418/A209
C. F31/A25
H. F80/A31
J. F580/A44
I. F170/A44
121
4.2 Pärlor
av Annika Ericsson
På Bastubacken hittades pärlor i sju gravar, varav tre var brandgravar och fyra var skelettgravar. Pärlorna i
skelettgravarna hade alla ingått i halsbandsuppsättningar, utom två lerpärlor, F29 och F52, som troligen suttit
i ändarna på en snodd vilken den gravlagda haft som skärp. Dessutom hittades två pärlor, F101 och F142, som
rensfynd. Då dessa inte kan bindas till någon grav behandlas de närmare i kapitlet om lösfynd och recenta
störningar (se kapitel 8.3)
Pärlor från romersk järnålder har behandlats av Magdalena Tempelmann-Mþczyþska (1985, nedan förkortad
till ”T-M 1985”) som främst berör pärlor från Centraleuropa, och av Inge Elisabeth Olldag (Olldag 1992), som
koncentrerar sig på danskt material. En av de upptäckter Olldag gör är att pärluppsättningarna varierar stort
från region till region, varför man får vara försiktig med att dra paralleller mellan olika områden. Tyvärr har jag
inte funnit någon helt användbar studie av Mälardalens pärlmaterial från äldre järnåldern. Det finns en Cuppsats från 1991 av Madeleine Adner (Adner 1991), i vilken hon går igenom ett antal romartida och
folkvandringstida pärlor från Uppland, Södermanland, Västmanland och Östergötland. Denna uppsats hänvisar jag till för en jämförelse. Uppsatsen är emellertid otillräcklig och en ordentlig genomgång av det svenska
pärlmaterialet under romersk järnålder skulle vara välkommen.
F29 och F52 (fig 84)
I skelettgrav A5 påträffades två något kantstötta pärlor
av bränd lera, F29 och F52. Fynd 29 är 9 mm lång
och 9 mm i diameter. Inuti och på sidan skall finnas
rester av textil, troligen lin i tuskaft (Christensson 1993,
s11) vilka jag dock inte kan se något spår av med blotta
ögat. Pärlan påträffades vid skelettets vänstra höft. Fynd
52 är 15 mm lång, 6 mm i diameter och låg ovanför
det vänstra knäet. Båda pärlorna är orangebruna i
samma nyans som en del av keramiken, och det kan
inte uteslutas att både pärlorna och keramiken är tillverkade lokalt, av samma lera. På grund av färgen tolkades den långsmala pärlan, F52, till en början som
ett järnföremål. Pärlornas läge i graven kan bero på att
de suttit i varsin ände av en snodd som den döda haft
knuten runt midjan. Snoddtyngder av andra material
är kända från romersk järnålder (Ekholm 1939, s25).
En liten men tjock kam med grunt ristad dekor, F70,
daterar graven till yngre romersk järnålder. Därmed är
A5 en av de yngsta gravarna på Bastubacken. I graven
låg också en stor uppsättning guldfoliepärlor, F30, vilka
stöder denna datering. Fyndkombinationen gör att det
är troligt att den gravlagda var en kvinna, även om det
inte gick att bestämma könet osteologiskt. Hon dog
vid en ålder av 25-35 år.
F30 (fig 84, fig 85)
En uppsättning bestående av 17 enkla, 20 dubbla och
11 trippla guldfoliepärlor påträffades under hakan på
skelettet i A5. De enkla och
dubbla pärlorna kan ha varit ihopsatta, så att alla pärlor ursprungligen varit tredubbla (Christensson
1993, s10). Segmenten på pärlorna är relativt jämnstora. Deras
längd varierar mellan drygt 3 mm
och knappt 4 mm, medan diametern varierar mellan knappt 4 mm
och drygt 5 mm. Pärlorna är därmed de minsta guldfoliepärlorna
på gravfältet. Till formen är segmenten något tillplattade sfärer.
Fig 84. Guldfoliepärlorna F30 i A5. Underst de båda ler pärlorna F29 och
F52. Skala 1:1. Foto: Kent Ullgren
122
Guldfoliepärlor börjar bli vanliga
under period B2, men har sin
tyngdpunkt i C1b och övergången
C1b/C2 enligt Olldag som dock
berör danska fynd (1992, s241).
Adner ger en liknande datering för
är tillverkade av samma pärlmakare, kanske vid samma
tillfälle. Tyvärr har jag inte funnit någon uppgift om
vilket av de fem fynd med pärlor av denna typ som
finns med i Olldags katalog som är avbildat. Jag tycker
inte att någon av katalogens sifferkoder, där typ, färg,
storlek o s v anges, verkar stämma in på den avbildade
pärlan. Typen dateras av Tempelmann-Mþczyþska
(1985, s55) ganska snävt till slutet av B2 och övergången B2/C1a, medan Olldag (1992, s228 ) ger enstaka exempel även från B1 och C1b. Eftersom pärloFig 85. Guldfoliepärlorna F30 in situ i A5.
Foto: Jonas Wikborg.
svenskt material (1991, s32). Pärluppsättningen är relativt stor med sina 48 pärlor (jfr Reisborg & Stark
1994, s38), vilket pekar på en sen datering (Olldag
1992, s42). Eftersom det i samma grav påträffades en
kam med ristat bågmotiv, kan graven dateras till yngre
romersk järnålder, vilket gör A5 till en av de yngsta
gravarna på Bastubacken. Guldfoliepärlor tillverkades
förmodligen i de östra Medelhavsländerna (Olldag
1992, s252).
Den gravlagde hann enligt osteologerna bli 25-35 år.
Könet går inte att bestämma utifrån skelettmaterialet,
men stora pärluppsättningar är så gott som uteslutande
funna i kvinnogravar.
F43 och F49 (fig 86)
Under skelettets käke i den rikt utrustade graven A25
påträffades 11 pärlor med diagonala ränder, F43, och
en guldfoliepärla, F49. Pärlorna i F43 är randade i gult,
grönt, rött, blått och vitt men sämre bevarade i det
blå-vita fältet, varför de vid en första anblick ger intryck av att vara gul-grön-röda. De är tunnformiga
Fig 86. Samtliga pärlor från A25. Skala 3:2. Foto: Kent Ullgren
och tillverkade av vitaktigt glas på vilket tunna trådar
av opak, färgad glasmassa, pålagts. Pärlorna är 4 mm
långa och 4 mm i diameter. De är nästan identiska
med en pärla som finns avbildad hos Olldag (1992, Pl
4, rad 2, nr 2) och det är inte omöjligt att dessa pärlor
Fig 87. F120/A197. Skala 3:2. Foto: Totte Fors.
rna är funna i kombination med många andra daterande fynd, bl a en bältesuppsättning i brons och delar
av en fibula som bör vara av Almgrens typ V:8 (1897,
tafel VI, fig 121), dateras graven A25 till övergången
slutet av B2 eller början av C1a. Guldfoliepärlan, F49,
är 5 mm lång och 7 mm i diameter. Den är därmed
störst av guldfoliepärlorna på gravfältet.
Fynden i A25, med bl a denna pärluppsättning och ett
nålhus, gör att graven får anses som en säker
kvinnograv, även om den osteologiska analysen (man?)
tyder på motsatsen. Åldern uppskattades utifrån tändernas nötning till mellan 30 och 45 år.
F120 (fig 87)
I brandgrav A90 påträffades ett antal färglösa glassplitter
och någon försmält pärla, F120. Fyndet är för fragmentariskt för att det skall gå att avgöra hur många
pärlor splittret representerar. Den helaste av pärlorna
mäter ca 7 mm i diameter och är rundad. Alla bitar är
krackelerade och detta i kombination med att de är
färglösare och klarare än vad glas vanligen var under
denna tid för tanken till bergkristall. Pärlor av bergkristall förekom under romersk järnålder, men är inte
så vanliga (T-M 1985, s89f). Vid mikroskopering visade det sig att materialet var bubbligt vilket talar för
att F120 skulle vara av glas snarare än av bergkristall.
Någon närmare analys är emellertid inte gjord. Även
123
helt färglösa glaspärlor var ovanliga under romersk järnålder (Olldag 1992, s244f).
I A90 påträffades även en eldskadad fibula av brons
samt en kam. Fibulan är alltför sammansmält för att
typindelas, men kammen daterar anläggningen till period B2 eller C1a. Enligt osteologerna är denna grav
en dubbelbegravning med ett barn på högst sju år, och
en vuxen individ som med tveksamhet är könsbedömd
till man. Könsbedömningen av den vuxne stämmer
dock dåligt överens med fynden, vilka är kvinnoföremål.
Det skulle i och för sig kunna bero på att barnet var en
flicka som av någon anledning fått med sig föremål
som annars endast ges till vuxna kvinnor. Fibulor och
kammar förekommer på detta gravfält annars enbart i
gravar som osteologiskt eller med hjälp av fyndkombinationer tolkas som kvinnogravar, alternativt inte
gått att könsbestämma. Pärlor, däremot, förekommer
även i en ren barngrav, A197, se F322. Jag anser det
troligt att den vuxna även i denna grav är en kvinna.
F322 (fig 88)
I A197, en brandgrav, påträffades sju fragment eller
splitter av naturfärgat, dvs svagt grågrönt, glas. Färgen
beror på naturliga mineralförekomster i glasmassan.
De flesta pärlor från äldre romersk järnålder är tillverkade av naturfärgat glas och helt ofärgat glas är väldigt
sällsynt (Olldag 1992, s244f). Fragmenten var sintrade
av hettan och tycks härröra från minst två pärlor. Ett
av fragmenten har antydan till droppform. Denna pärla
har mätt ca 9 mm i diameter och varit minst 8 mm
lång.
Inga andra fynd framkom i anläggningen. Osteologerna menar att den döda var ett barn på högst 7 år,
vilket visar att pärlor inte var förbehållna de vuxna.
Fig 89. Alla tre pärlorna från A218. Skala
2:1. Foto: Totte Fors.
Den s k ofärgade glaspärlan, F386, är i själva verket
svagt grågrön, vilket beror på naturliga förekomster av
metallsalter i glasmassan. Under äldre romersk järnålder är majoriteten av pärlorna tillverkade av sådant
naturfärgat glas (Olldag 1992, s244). Ena sidan av
pärlan är något kantstött. Längden är 9 mm och diametern 8 mm. Till formen är den närmast tunnformig, med lätt femkantigt tvärsnitt och en svag insnörning vid ena änden.
F472, bronspärlan, är fragmentarisk. Längden är 5 mm
och diametern har varit omkring 8 mm. Den har snarast varit tunnformig. Av de bronspärlor som avbildas
hos Tempelmann-Mþczyþska (1985, tafel 20) finns
ingen som överensstämmer helt. Hennes typ 520 är
tämligen lik, men kompaktare än F472, vilken har
tunna väggar. Typ 520 hör hemma under perioderna
B2/C1-C2. I Adners material uppträder bronspärlor
under romersk järnålder endast i en anläggning. Detta
är en grav som dateras till period IV:2 från Skäcklinge
i Botkyrka socken, Södermanland (Adner 1991).
Den blå pärlan, F483, är 8 mm lång, men ena sidan är
eventuellt avbruten, så den kan ha varit längre från
början. Den har formen av ett rektangulärt block och
de kortare sidorna är 4 mm. Det blå glaset verkar endast finnas på ytan, medan pärlan inuti är brunaktig.
Pärlor av denna sort börjar uppträda under period B2/
C1 och har sin största utbredning i perioderna C1-C2
(T-M 1985, s35). I Danmark är typen ovanlig utom
på Bornholm (Olldag 1992, s220). I Sverige verkar
typen också vara ovanlig. I ÄEG finns en liknande
pärla (Almgren 1914, textfigur 57), som emellertid har
sexkantigt i stället för kvadratiskt snitt. Detta fynd är
daterat till period IV:2.
Fig 88. Fragment av naturfärgat glas i A197. Skala
2:1. Foto: Totte Fors.
F386, F472 och F483 (fig 89)
Under hakan på skelettet i A218 låg tre pärlor, en av
ofärgat glas, F386, en bronspärla, F472, och en pärla
av koboltblå glasmassa, F483.
De övriga fynden i A218, som osteologerna har bedömt vara en kvinnograv, utgörs bl a av en järnring
som troligen suttit runt en tå och av en mycket speciell
124
hornkam med dekor som skulle kunna tolkas som en
djuravbildning. Båda dessa fynd verkar höra hemma i
period B2 eller möjligtvis i period C1a, vilket stämmer
ter mellan 5 och 6 mm. De är således större än guldfoliepärlorna i A5, men mindre än guldfoliepärlan i
A25. Många av dem är splittrade i guldskiktet, och
både kärnor och ytterskal av totalt färglöst glas finns representerade bland de 13
enkla pärlorna. De dubbla pärlorna är generellt bättre bevarade, vilket skulle kunna
stöda en tolkning att de enkla pärlorna
från början varit dubbla, men gått sönder. Det vore naturligt att de pärlor som
brutits i segmenten lättare skulle splittras
i skikten. I Danmark blev guldfoliepärlor
vanliga under period B2, men fick sin
egentliga tyngdpunkt i C1b och i övergången C1b/C2 (Olldag 1992, s241 som
dock berör danska fynd. Adner (1991,
s32) ger en liknande datering för svenskt
material).
Fig 90. Alla pärlor utom två från A238. Skala 1:1. Foto: Kent Ullgren
väl överens med dateringen av pärlorna. Den gravlagda
har uppnått vuxen ålder, d v s blivit minst 25-35 år.
F503 och F606 (fig 90 och fig 91)
I skelettgrav A238 påträffades 13 enkla och 5 dubbla
guldfoliepärlor som var mer eller mindre hela, samt en
mängd splitter. Därtill finns två pärlor
som satt fast på underkäken vilken togs
upp i preparat. Dessa två pärlor utgörs av Fig 91. Käke
en guldfoliepärla av samma utseende som med pärla från
pärlorna i F503 och en silverfoliepärla som A238 (förstoring
till höger). Foto:
är belagd med bärnstensfärgat glas. PärTotte Fors.
lan ger därmed ett gyllene intryck och liknande
pärlor har ofta blivit beskrivna i litteraturen som
guldfoliepärlor. Silverfoliepärlan är tunnformad och är 9 mm lång
och 6 mm i diameter.
Denna typ av silverfoliepärlor förekommer i
Danmark endast under
perioderna B1 och B2
(Olldag 1992, s241).
Segmenten på guldfoliepärlorna är i det närmaste klotrunda och varierar i längd mellan 6
och 7 mm och i diame125
I samma grav låg även en bronsarmring
och en fibula av Almgrens typ V:8 (1897,
tafel VI, fig 120). Fibulan daterar graven
till period B2 vilket stämmer bra med
silverfoliepärlan som inte gärna kan vara yngre.
Osteologernas analys visade att den gravlagda var en
vuxen kvinna, 25-40 år gammal.
F584, F585 och F586
I brandgrav A228 framkom glasfragment som troligen kommer från minst två och högst fyra försmälta
pärlor. Ett koboltblått fragment på tre mm, F584, kan
härröra från samma pärla som det starkt försmälta
F586. Det senare ser ut att bestå av två pärlor, en koboltblå och en brunaktig, men detta kan också vara
resultatet av att en pärla som F483 (se ovan), vilken är
blå på ytan men gråbrun inuti, har smält. I denna pärlsmälta sitter även brända ben och ett tandanlag, och
hela smältan förvaras bland det osteologiska materialet som är registrerat som F434. Glaset i F586 är mycket
bubbligt och har helt förlorat sin originalform. Koboltblått var en vanlig färg på pärlor under romersk
järnålder (Olldag 1992, s245).
Bättre bevarad är en turkos pärla, F585. Denna är också
starkt eldpåverkad, men har behållit en rundad form,
om än något deformerad. Den är transparent och mäter i dag 3 mm på längden och 5 mm i diameter. Enfärgade turkosa pärlor, både opaka och transparenta,
var ovanliga under romersk järnålder, medan opakt
turkost glas brukades förhållandevis ofta till dekoration. Materialet tolkas därför som värdefullt. De genomskinliga turkosa pärlor som påträffats i Danmark
har ofta varit i samma storleksordning som F585
(Olldag 1992, s243f).
I A228 påträffades även en välbevarad miniatyrkam
och en järnfibula med silverinkrusteringar av Almgrens
typ V:8 (1897, tafel VI, fig 123), vilket gör att graven
går att datera till period B2-C1a. Det går inte att bestämma den gravlagdes kön osteologiskt, men fynden
pekar på att det skulle vara en kvinnograv. Den dödas
ålder bestämdes till mellan 10 och 24 år.
126
4.3 Kammar och bennålar
av Annika Ericsson
På Bastubacken påträffades två bennålar, 14 kammar och ett fragment av ornerat ben eller horn, vilket troligen
också kommer från en kam. Då antalet undersökta gravar är 71, innebär det att kammar har framkommit i 20%
av gravarna, med lika hög frekvens i brandgravarna som i skelettgravarna. Detta är ett förhållandevis högt tal.
Inget undersökt äldre järnåldersgravfält i Mälardalen har frambringat så många kammar. I kapitlet om skelettgravar i denna rapport jämförs de 30 skelettgravarna från Bastubacken med 182 andra gravar från samma tid i
Mälardalen. Bland dessa 182 gravar har det endast påträffats två kammar, vilket motsvarar 1% (se kapitel 3.2).
Man får dock inte utesluta att det på många håll kan ha funnits kammar, men tillverkade av trä eller annat
förgängligt material. I övriga Sverige finns ett totalundersökt gravfält i Östra Eneby i Östergötland där kammar
från romersk järnålder har påträffats i dussinet gravar. Hur många av gravarna totalt som är från romersk
järnålder är emellertid svårt att avgöra, då detta gravfält har brukats under lång tid och många av anläggningarna är svåra att datera (Lundström 1965). Ett stort kammaterial från romersk järnålder finns också från boplatsen Vä i Skåne där elva kammar har påträffats (Stjernquist 1951b, s90ff).
Bennålar
Båda bennålarna, F10 och F315,
framkom i brandgravar (fig 92). Till
skillnad från ”benkammar”, vilka oftast är gjorda av älghorn, tycks bennålarna i allmänhet verkligen vara
tillverkade av ben. Det förefaller
som om det vanligen var de längre
rörbenen från nöt och häst som
användes (MacGregor 1985,
s113ff).
Båda nålarna är av en typ som
enligt Liversage har haft sitt ursprung i norra Tyskland. På
danskt område dyker de först
upp i gravar från slutet av period
B1 (Liversage 1980, s97). Även
på de brittiska öarna uppträder
denna form av bennålar först under äldre järnåldern och upphör
under den första halvan av 200talet (MacGregor 1985, s116).
I Sverige har liknande bennålar
hittats sporadiskt i gravfynd
från äldre järnålder. Någon
snävare datering än B1C1b kan tyvärr inte göA
B
ras. Bennålarna går därmed inte att använda för
Fig 92a och b. Bennål F10/
A31(A) och F315/A161 (B). att närmare datera graTeckningar : Annika
var på Bastubacken, efEricsson. Skala 1:1.
tersom deras popularitet
i stort sammanfaller med
gravfältets användningstid. Troligen har bennålarna
varit ett vanligare gravinventarium än vad som framgår av fyndlistorna i många äldre rapporter. Det krävs
nämligen ofta en osteologisk genomgång för att skilja
de små nålfragmenten från de övriga brända benen och
en sådan har inte alltid hunnits med innan
rapportskrivningen.
Vissa bennålar har suttit i kvinnornas frisyrer
(MacGregor 1985, s113). I Sverige känner vi exempel
framför allt från Västkusten, där bennålar påträffats
under huvudet på kvinnoskelett (Ambrosiani 1981,
s13). En vanligare förklaring är att nålarna har hållit
ihop dräkten. För detta ändamål användes även fibulor,
bälten och snoddar. Vilken variant som användes var
förmodligen dels en fråga om vilken del av dräkten det
rört sig om, dels beroende av moden och konventioner. En bennål bör ha hållit samman ett löst vävt tyg,
då den är betydligt grövre än nålen på en fibula. Därtill kan vi förmoda att det plagg nålarna höll samman
inte varit åtsittande, eftersom det på ett tättsittande
plagg vore opraktiskt med en lång, vass nål (MacGregor
1985, s113). Jag har inte funnit någon uppgift om
huruvida de romartida dräktnålarna varit könsbundna
eller inte. Då gravarna som bennålarna på Bastubacken
påträffades i inte kunde könsbedömas, kan dessa fynd
inte belysa denna fråga. Fynd 315 kom dock i kombination med en hornkam, vilket på Bastubacken verkar
vara en gravgåva som är förbunden med kvinnor. Eftersom båda nålarna på Bastubacken påträffades i
brandgravar, får vi heller ingen ledning till om de suttit i frisyren eller på klädedräkten. (För rekonstruktionsförslag till nålarnas användning se fig 100 & 101 i
kapitel 4.4.)
Slående lika nålar av andra material, t ex jet (en svart
sten), brons och guld förekommer under samma tid.
Denna likhet kan för metallnålarnas del bero på att
dessa gjutits i formar som gjorts kring bennålar. Exempel på sådana formar med tillhörande bennålar är
påträffade på olika håll i Skottland (MacGregor 1985,
127
s113). Ett exempel på en bronsnål som är mycket lik
F10 finns på Örebro museum. Denna nål är funnen i
en brandgrav i Hälla, Fellingsbro sn i Västmanland
(uppgift fr kortkatalog på SHM).
Bennålar på Bastubacken
F10 (fig 92a)
I brandgrav A31, där det även kom två halvcirkelformade remsöljor, påträffades en bennål, F10. Nålens
ursprungliga längd har varit minst 110 mm. Några
bitar fattas dock, och det är troligt att längden från
början varit över 130 mm. Huvudet avslutas med tre
vulster och nedanför vulsterna finns ett drygt 7 mm
brett fält mellan två ristade linjer. Fältet är ornerat med
ett ristat, diagonalt rutmönster. Liknande vulster, men
två i stället för tre, finns på tre avbildade bennålar från
själländska boplatser hos Liversage (1980, s99). På dessa
nålar saknas övrig ornamentik. De boplatser som dessa
nålar hittats på, Gurede och Hemshøjgård, dateras till
mellan slutet av period B1 och slutet av period B2
(Liversage 1980, s203). Remsöljorna i grav A31 stöder denna datering. Den gravlagda har osteologiskt bedömts som Juvenilis (10-24 år). Det var inte möjligt
att utföra någon könsbedömning.
F315 (fig 92b)
Den andra bennålen, F315, påträffades i brandgrav
A161. Nålen är helt slät, med avrundat huvud. Även
denna nål har direkta motsvarigheter på Hemshøjgård
på Själland (Liversage 1980, s99, fig C12 cb). Troligen uppmätte F315 drygt 130 mm som hel. De delar
som nu finns bevarade motsvarar 120 mm. I anläggningen låg även en rikt arbetad hornkam med bågmönster i karvsnitt, vilket är ett stildrag som huvudsakligen dateras till period B2. Osteologerna kunde inte
heller i denna grav avgöra den dödes kön, men åldern
bedömdes till mellan 15 och 24 år (Juvenilis).
Kammar på Bastubacken
Av kammarna påträffades åtta stycken, F118, F249,
F314, F360, F427, F501, F537 och F595, i brandgravar (fig 93). Det totala antalet undersökta brandgravar på gravfältet är 41, vilket innebär att 20% av
dessa gravar innehåller kammar. De brända kammarna
är ofta bättre bevarade än de obrända. Elden har dock
fått kammarna att spricka, krympa och deformeras i
varierande grad, vilket man bör ha i åtanke om man
jämför storlek och proportioner mellan brända och
obrända kammar.
De resterande sex, F70, F292, F381, F385, F399 och
F442, påträffades i skelettgravar (fig 94). Då antalet
skelettgravar uppgår till 30, betyder det att kammar
har hittats i 20% av skelettgravarna. Någon skillnad i
frekvensen av kammar mellan gravskicken föreligger
således inte (fig 95). Eftersom ett par av de kammar vi
hittade i skelettgravar var mycket dåligt bevarade, t ex
F399 där större delen av kammen multnat bort, måste
vi emellertid räkna med möjligheten att det ursprungligen funnits fler kammar i skelettgravarna. Av de som
bevarats, är i själva verket alla ganska kompakta, vilket
talar för att det kan ha funnits andra, tunnare kammar
som inte bevarats. De brända kammarnas maximala
tjocklek ligger i snitt på 10 mm och ingen kam hade
en maximal tjocklek som understeg 8 mm. Motsvarande siffror för de brända kammarna är 5,75 mm, där
endast två av åtta kammar var 8 mm tjocka eller mer.
Visserligen krymper horn när det blir bränt, men inte
med mer än en tredjedel av tjockleken (Olin 1987,
s10f).
Placeringen av skelettgravarnas kammar varierade. Två,
F381 och F399, låg vid höger överarm, en, F442, låg
vid vänster överarm, en, F70, låg i midjehöjd på vänster sida, en, F385, var placerad nära vänstra foten och
den sjätte kammen, F292, låg på vänster nyckelben.
Generellt var de obrända kammarna sämre bevarade
än de brända. Ett undantag är den obrända F385, vilken är den enda kammen med tänderna bevarade. På
denna syntes den unika dekoren väl, vilket tyvärr inte
är fallet med de övriga obrända kammarna på gravfältet.
Mans- eller kvinnogravar?
Av brandgravarna med kamfynd har osteologerna endast haft möjlighet att någorlunda säkert könsbedöma
en, A217 med kam F360. I denna grav låg en kvinna.
En grav som bör ha innehållit en kvinna är A236 med
kammen F501. Benen från ett foster i femte till sjunde
utvecklingsmånaden fanns nämligen i anläggningen,
varför antingen den vuxna personen eller tonåringen
som också lagts i graven varit havande. Någon osteologisk könsbedömning av de båda individerna lät sig
dock ej göras. I anläggningen påträffades även en järnnål, vilken är kvinnoindikerande. I A254 med kam
F537 har det enligt osteologerna troligen legat en
kvinna. I A90 med kam F118 låg två individer, ett
barn och en vuxen person som osteologerna med vissa
reservationer tolkar som en man. I samma anläggning
påträffades även en förbränd fibula och fragment från
pärlor. Pärlor och en fibula låg även tillsammans med
kammen F427 i A228. Både pärlor och fibulor anses
vanligen indikera att det är en kvinnograv. I A161 med
kam F314 fanns en bennål vilken ibland tolkas som
kvinnoföremål. I de övriga två brandgravarna med kamfynd, A152 med F249 och A230 med F595, saknas
könsindikerande fynd.
128
Fig 93. Kammar påträffade i brandgravar på Bastubacken.
Teckningar: Annika Ericsson. Skala 1:1.
A. F118/A90
B. F249/A152
C. F314/A161
129
D. F360/A217
F. F595/A230
E. F427/A228
G. F501/A236
Rekonstruktion av F501
130
H. F537/A254
Rekonstruktion av F537
Skelettgravarna har varit lättare att könsbedöma osteologiskt. A115 med kam F292, A153 med kam F399,
A216 med kam F381 och A218 med kam F385 könsbedömdes till kvinnogravar. A225 med kam F442 gick
ej att könsbedöma, men då graven innehöll en fibula
bedöms den arkeologiskt som en kvinnograv. I A5 där
kam F70 kom, var skelettet för dåligt bevarat för att
möjliggöra en könsbedömning. I A5 framkom även
en större pärluppsättning, vilket åter pekar mot en
kvinnograv.
Under romersk järnålder förekommer kammar i såväl
mans- som kvinnogravar (Thomas 1960, s54). På
Bastubacken verkar emellertid kammar som gravgåvor
vara förbehållna vuxna kvinnor. Samma förhållande
tycks råda på t ex Öland (Rasch 1994, s188). Detta
behöver inte innebära att kammen har varit ett exklusivt kvinnoföremål. Förmodligen har kammar brukats
av såväl män som kvinnor. Det vore märkligt om endast kvinnorna skulle göra sig fria från ohyra, vilket är
en viktig funktion som kammandet fyller vid sidan av
den rent estetiska. Att germanerna under romersk järnålder fäste stor vikt vid sin hygien omvittnas av den
romerske historikern Tacitus. År 98 skrev han i sitt
verk Germania att germanerna badade varje morgon
(Tacitus 1960, kap 22:1). Om deras frisyrer skrev han
vidare att sveberna (och unga män från andra stammar) kammade sitt hår bakåt och band upp det på
hjässan, medan hövdingarna hade ännu prydligare
frisyrer (Tacitus 1960, kap 38:1). Om kvinnornas
frisyrer skrev han däremot ingenting.
Av Bastubackens 71 gravar är 16 rena barngravar med
ett eller flera barn (se kapitel 3.5). I de återstående 55
gravarna ligger vuxna, i några brandgravar tillsammans
med barn. På gravfältet har det inte gått att påvisa någon begravning med fler än en vuxen i graven. Om
hälften av de vuxna var kvinnor, innebär det att det
skall finnas 28 kvinnogravar. Stämmer det att alla de
14 (eller möjligen 15, om det ornerade fragmentet F84
representerar en kam) kammar vi fann på gravfältet
verkligen låg i kvinnogravar, har hälften av de vuxna
kvinnorna fått med sig en kam i graven. Detta sticker
av mot de flesta andra gravfält från äldre romersk järnålder, där kammar är sällsynta och främst påträffas i
rika gravar (Lundström 1991, s2). På Bastubacken saknas i stället hornkammar i några av de rikaste
kvinnogravarna: A25 med silverbelagd fibula, gotlandskruka, pärluppsättning, nålhus och bronsbeslaget bälte,
osteologiskt bedömd som man?, men arkeologiskt bedömd som kvinna, A238 med armring, fibula och guldfoliepärlor och A239 med armring; båda osteologiskt
bedömda som kvinna? vilket stöds av den arkeologiska
könsbedömningen. Här föreligger dock en felkälla.
Dessa gravar är skelettgravar, och de obrända kammarna
har bevarats dåligt. De kammar som bevarats är till
stor del av kompakt typ. Dessa rika gravar kan ha haft
kammar med djup karvsnittsornamentik, eller tunna
kammar som nu är spårlöst försvunna. Någon kronologisk skillnad mellan gravarna med kam och de
kvinnogravar som saknar kamfynd föreligger inte.
Fibulorna i båda gravkategorierna är t ex samtliga, utom
möjligen en som är alltför eldskadad för att låta sig
typbestämmas, av Almgrens typ V:8, och dateras till
period IV:2.
Tillverkningsort
Kammarna under romersk järnålder visar generellt prov
på såväl individuell variation och innovation vid utförandet, som ett för stora områden gemensamt formspråk med vissa återkommande grundmotiv. Många
kammar är tillverkade med stor skicklighet och det har
föreslagits att dessa har tillverkats av speciella kammakare, vilka eventuellt kan ha varit kringvandrande (Olin
1987, s62). Bastubackens kammar är inget undantag.
131
Fig 94. Kammar påträffade i skelettgravar på Bastubacken. Teckningar: Annika Ericsson,
utom F385 som är tecknad av Jonas Wikborg. Skala 1:1.
B. F292/A115
A. F70/A5
D. F399/A153
C. F381/A216
E. F385(A218
F. F442/A225
132
Fig 95. Spridningskarta över kamfynd på Bastubacken (västra området A och östra området B). De runda symbolerna markerar brandgravar
och de ovala skelettgravar.
De flesta ansluter väl till de i Skandinavien förekommande typerna, samtidigt som varje enskild kam är
individuellt utformad. Då ett antal av kammarna på
Bastubacken har detaljer som är inbördes mycket lika,
men inte är allmänt förekommande under perioden
(ett fält med sicksackmönster ovanför tandraden respektive en särpräglad form på karvsnittsbågarna), är
det troligt att kammarna tillverkats lokalt. Om
kammakaren sedan varit samma person, eller om kopiering har skett av kammar som var uppskattade på
orten, är svårt att uttala sig om. En jämförande analys
av tillverkningsteknik, verktygsspår och dylikt kanske
kan besvara denna fråga.
Datering
Kammar är användbara vid datering eftersom deras
form och dekor förändras med tiden. För datering av
kammarna utgår jag främst från två verk. Det ena är
en genomgripande studie av kammar från äldre järnålder som gjordes 1960 av Sigrid Thomas. I denna går
hon igenom 797 nordeuropeiska kammar. En av hen-
nes viktiga upptäckter är att kammarna under denna
tid tillverkats av horn och inte ben, som tidigare antagits. Den andra är en C-uppsats av Åsa Lundström
(1991) som fokuserar intresset på svenskt material. Hon
undersöker 101 kammar från romersk järnålder som
är påträffade i 15 landskap och föreslår en kronologisk
indelning av vissa typologiska element. Kammarna i
hennes katalog är det material som jag främst använder för att jämföra med kammarna från Bastubacken.
Åtta av Lundströms tidsberoende typologiska element
uppträder på minst en av kammarna från Bastubacken.
Två av de dessa element, spetsigt avfasad rygg (Ts 1)
och hög rygglinje (R 9), förekommer under hela perioden IV:1 - V:1 (Lundström 1991, s20). Dessa element är därmed allt för klumpiga för att duga vid en
kronologisk seriation av kammarna på Bastubacken,
eftersom gravfältets brukningstid faller inom samma
ramar. När vi applicerar hennes indelning av de sex
återstående daterande komponenterna (jmf fig 96) på
våra kammar, kan vi skapa en tabell som tab 33 nedan.
Tabellen får ses som en antydan om kronologin på grav-
133
Fig 96. Daterande element som återfinns på kammarna från Bastubacken,
bearbetat efter Lundström 1991:16. Teckningar : Annika Ericsson.
Ge = geometriska fält
B1= genombrutet
dubbelt bågmotiv
Pr = enkla eller
parallella punktrader
B2= dubbelt bågmotiv
i karvsnitt
T2 = rakt tvärsnitt
B3= ristat dubbelt
bågmotiv
134
fältet. Huvuddelen av kammarna grupperar sig inom
period IV:2, med några enstaka nedslag i perioderna
före och efter. Detta stämmer väl överens med övriga
daterbara fynd på Bastubacken. Med i tabellen finns
även en kolumn där jag har markerat element som jag
tolkat som lokala, vilket är en speciell utformning av
karvsnittsbågarna och/eller ett sicksackmönster ovanför tandraden (se F118 respektive F249). Två kolumner finns för de fall där könet har kunnat bedömas.
Har bedömningen skett på grund av kombination med
övriga fynd, är fältet markerat med ett A. Ett O markerar om könsbedömningen är gjord av osteologerna.
Om det endast är svagt könsindikerande fynd i graven
har detta markerats med a, medan en osäker osteologisk tolkning har markerats med o.
Hur länge varje kam varit i bruk innan den nedlades i
graven är svårt att säga. På vissa av kammarna från
Bastubacken, framför allt F360 och F595, finns det
dock regelbundna diagonala fåror på tänderna. Dessa
är spår efter tillverkningen. Om kammarna hade brukats dagligen en längre tid, borde dessa fåror nötts ned
till mjukt rundade skåror (jmf Olin 1987, s33f). Kammarna med tydliga verktygsspår på tänderna var med
andra ord relativt nytillverkade vid nedläggningen i
graven. Andra kammar verkar däremot vara gamla och
nötta. En kam, F537, är omarbetad varvid tänder har
sågats djupare upp i greppdelen. En trolig anledning
till detta är att några av de ursprungliga tänderna nötts
B2
T2
Ge
Pr
ned eller brutits av. Detta skulle visa att kammar var
föremål med lång brukningstid som därtill värderades
så högt att man gjorde sig besvär med att reparera dem
när de blivit slitna. Med tanke på att tillverkning av en
ny hornkam var en förhållandevis komplicerad process, är detta inte särskilt överraskande (Olin 1987,
s34).
Kammarnas roll i livet och döden
Kammar från romersk järnålder har i vissa fall tolkats
som delar av håruppsättningen. Framför allt gäller
denna tolkning de kammar som i kombination med
bennålar påträffats i kvinnogravar under den dödas
huvud. Denna kombination är vanligast i västra Skandinavien (Ambrosiani 1981, s13). På Bastubacken förekommer endast en kam från en brandgrav, F314, i
kombination med en bennål. Den andra bennålen som
påträffades på gravfältet låg inte i kombination med
kam. Av kammarnas placering i skelettgravarna är det
endast en, F292, som vid nedläggandet kan ha prytt
en uppsatt frisyr. Den låg vid den dödas nyckelben.
Troligare är emellertid att dessa kammar, i likhet med
gravfältets övriga, har placerats i graven i samband med
begravningsritualen. Däremot kan inte alla Bastubackens kammar vara tillverkade enbart för
begravningen. Om så vore fallet skulle alla gravfunna
kammar vara onötta. Vissa kammar (se framför allt
Fynd
nr
Anl
nr
B1
B3
595
230
x
IV:1
501
236
x
IV:1
A,O
B
442
225
x
IV:2
A, o
S
118
90
x
IV:2
A
B
x
292
115
x
IV:2
O
S
x
427
228
x
IV:2
A
B
381
216
x
IV:2-V:1
314
161
x
249
152
x
x
IV:2-V:1
385
218
x
x
IV:2-V:1
399
153
360
217
(x)
537
254
x
70
5
x
Datering
IV:2
x
x
M
K
S/B
L
B
o
S
a
B
x
B
x
A, o
S
x
IV:2-V:1
O
S
IV:2-V:1
O
B
V:1
o
B
V:1
A
S
x
B1= genombrutet dubbelt bågmotiv, B2= dubbelt bågmotiv i karvsnitt, T2= rakt tvärsnitt, Ge=
geometriska fält, Pr= enkla eller parallella punktrader, B3= ristat dubbelt bågmotiv, m= man, k=
kvinna, S= skelettgrav, B= brandgrav, L= lokalt drag, Aa= arkeologiskt könsbedömd, Oo= osteologiskt könsbedömd.
Tabell 33. Tabell över kammar påträffade på Bastubacken, med information om utseende,
datering och i vilken typ av grav de påträffades.
135
F254 som tycks vara omarbetad efter nednötning) har
emellertid varit i bruk under lång tid innan de placerades i gravarna. Kammarna tycks således ha varit bruksföremål, vilka använts för att reda ut håret och eventuellt sätta upp det. Vissa tvivel kan man dock ha beträffande kammar som till sin utformning verkar mindre
funktionella. Den knappt 40 mm breda och endast 3
mm tjocka kammen F427 ger intryck av att vara för
späd för att tjäna till dagligt bruk. Den lika breda, men
hela 13 mm tjocka kammen F70 förefaller också något
opraktisk, liksom de små kompakta kammarna F292
och F381. Det finns exempel på anglo-saxiska miniatyrkammar från folkvandringstid som tycks vara tillverkade speciellt som gravgåvor. Många av dessa är schematiskt tillskurna och med tänder som ibland endast
markerats som fåror i hornet, även om det också finns
exempel på omsorgsfullt tillverkade miniatyrer
(MacGregor 1985, s78). Fynd 70, F292, F381 och
F427 är alla dekorerade. De tre första, obrända, kammarna är för dåligt bevarade för att det skall gå att
uttala sig om tändernas utformning etc, men den
brända F427 är lika välgjord som gravfältets större
kammar. Den verkar därmed ha mera gemensamt med
de miniatyrkammar som förekom i Skottland och på
Irland under romersk järnålder och framåt, än med de
anglo-saxiska symbolkammarna. De skotska och irländska kammarna anses snarare ha varit funktionella än
symboliska, och förslag på att deras funktion skulle
kunna ha med skäggvård att göra har framlagts
(MacGregor 1985, s78). Själv menar jag att det faktum att dessa kammar kunnat vara funktionella inte
på något vis står i motsättning till att de i första hand
har varit symboler. Skäggkammar verkar dessutom vara
en dålig förklaring för Bastubackens miniatyrkammar,
vilka påträffats i kvinnogravar.
Även de genombrutna kammarnas försvagande konstruktion (se F501 och F595) verkar olämplig på bruksföremål. Det genombrutna bågmönster som uppträder på kammar från period IV:1 har många forskare
försökt förklara med att denna ornamentik ursprungligen uppstått i ett annat material, där mönstret varit
funktionellt. Norrmannen Haakan Shetelig har föreslagit att kammarna utvecklats efter mönster av slående lika järnkammar, där öppningarna minskar vikten och sparar metall utan att hållbarheten påverkas
(Shetelig 1902, s6). Gunnar Ekholm drar paralleller
till en av vidjor tillverkad kam från en schweitzisk pålbyggnad, vilken är påfallande lik de långt senare uppträdande genombrutna benkammarna (fig 97). Han
påpekar att modellen gått igen i bronskammar från
danska ekkistgravar och i järnkammar från äldre järnåldern (Ekholm 1944, s95ff). Vidjekammarna är starka
och lättillverkade och kan därför tänkas ha levt vidare
under den långa tid som det rör sig om. Argumentationen är intressant, men icke desto mindre ofullstän-
dig eftersom jag inte tror att människan någonsin varit så okreativ att hon på ett bruksföremål slaviskt fortsätter att kopiera ornamentik som uppkommit av rationella skäl, om materialet hon kopierar i medför att
kopian blir för svag för att tåla daglig hantering. En
kopiering av kammarnas traditionella utseende kan
däremot ha skett om det varit av underordnat intresse
att kammen skulle vara hållbar.
Min tanke är att eftersom så många av kammarna varit för små eller för klent konstruerade för att fungera
som bruksföremål, bör de i stället ha fyllt en annan
Fig 97. Kam av vidjor från Schweiz. Teckning: Jonas
Wikborg, efter bild i Fornvännen 1944:2.
funktion. En idé är att dessa kammar mer skall ses
som symboler för begreppet ”kam”, som i sådana fall
skulle innehålla något utöver de rent hygieniska och
estetiska aspekter som vi i dag fyller det med. Kammen kan ha blivit laddad med innehåll på grund av att
det kopplades till något betydelsefullt i järnåldersmänniskornas liv. Analogier till detta kan hittas på
många håll. Ett exempel är de friargåvor som fordom
utväxlades i vårt land. I samband med uppvaktningen
av sin tilltänkta gav mannen henne gåvor. Dessa utgjordes ofta av textila redskap, exempelvis skäktknivar
eller mangelbräden, alltså rena bruksföremål (Svensson 1931). Ofta användes de dock inte som sådana, då
de var för fina/symbolladdade. Dessa redskap var ofta
rikt dekorerade, ibland så rikt att den praktiska användningen försvårades. Vid sidan av denna praktskäktkniv eller prydnads-mangelbräda hade artonhundratalets bondmora en mer vardaglig variant av
föremålet. En modernare analogi är våra dopskedar.
Otvivelaktligen är skedarna ursprungligen rena bruksföremål, samtidigt som de i många hem anses för fina
för att nötas på, och endast används vid högtidligare
tillfällen. För dagligt bruk har vi enklare skedar i annat
material. Om kammen var ett föremål som kvinnan
fick i samband med sin övergång från barnens till de
vuxna kvinnornas sfär, eller ett föremål som utväxla-
136
des i samband med bröllopet, skulle vi även få en förklaring till varför de rikt dekorerade hornkammarna
påträffas exklusivt i kvinnogravar. Enklare kammar av
exempelvis trä kan i sådana fall ha varit männens och
barnens kam, liksom den kam som många kvinnor
använde till vardags. Vissa kvinnor använde däremot
sin hornkam, precis som en del i dag använder sin
dopsked, vilket medför att exempelvis F537 slitits ned
avsevärt.
Om kammen varit ett föremål som kvinnan fått i samband med en övergångsrit, är det inte speciellt förvånande att hon vid begravningen fick med sig detta av
innebörd laddade föremål. Det kan mycket väl ha ingått i begravningsriterna att kamma kvinnans lik med
den kam som varit viktig för henne i livet. Den kam
som då användes fick sedan inte begagnas av de levande. Noteras skall dock att hälften av kvinnogravarna
inte har några kamfynd och att denna skillnad inte är
kronologisk och inte heller kan kopplas till vad vi vanligen uppfattar som rika respektive fattiga gravar (se
ovan under rubriken ”Mans eller kvinnogravar?”). Att
olika ritualer kan förekomma parallellt är dock inget
anmärkningsvärt. Under denna tid förekommer t ex
två väsentligen skilda gravskick, kremering och skelettbegravning.
Att likkamning har förekommit som en del av
begravningsritualen på många håll vet vi. I den poetiska Eddan (1992) ger valkyrian Sigrdriva hjälten Sigurd ett antal levnadsregler, bl a om hur man skall ta
hand om de döda. Hon säger ”För det nionde jag dig
råder att ge nödig vård åt lik ... Bad skall man göra åt
dem som bortgångna äro, två deras händer och huvud; dem kamma och torka, förrn de komma i kista,
och bedja dem saligen sova” (Sången om Sigrdriva, vers
33-34). Från historisk tid har vi exempel på att den
kam som begagnats till likvård skulle brännas eller följa
den döde i graven (Hagberg 1937, s130).
F70 (fig 94a)
I skelettgrav A5 låg en kompakt kam, F70, vid den
vänstra höften. Kammen är, i likhet med många av de
obrända kammarna från gravfältet, dåligt bevarad.
Dekor syns på ryggen och ena sidan, och utgörs av
ristade linjer. På ryggen löper två linjer parallellt, den
ena längs kanten och den andra mitt på ryggen. Det är
möjligt att en tredje linje löpt längst den andra kanten, men inget av denna linje finns i sådana fall bevarat. Dekoren på sidan utgörs av två grunt ristade bågar. Inga tänder finns kvar. Greppdelen är endast 37
mm bred och 29 mm hög. Kammen är därmed gravfältets näst minsta, endast F427 är mindre. Däremot
är F70 den kam från Bastubacken som är tjockast. Dess
tvärsnitt är kilformat och tjockleken där ryggen är som
bredast är 13 mm. Kammens ovanliga dimensioner gör
att denna kam förmodligen har varit svår att använda.
Ett tolkningsförslag är att kammens verkliga betydelse
skulle vara av mer symbolisk än praktisk karaktär, se
under ”kammarnas roll i livet och döden” ovan. Det
ristade bågmotivet är en förenkling av de karvsnittsbågar som är ett vanligt motiv under period IV:2
(Lundström 1991, s22f). Kammar med ristad bågdekor
hör hemma i period V:1-2 (Lundström 1991, s20),
vilket skulle innebära att A5 är en av de yngsta daterbara gravarna på Bastubacken.
Med sig i graven hade den gravlagda även fått en uppsättning på 17 enkla, 20 dubbla och 11 trippla guldfoliepärlor. Dessa passar väl in i period V:1. Skelettet
var för dåligt bevarat för att någon osteologisk könsbedömning skulle kunna utföras. Den döda bör enligt
osteologerna ha varit 25-35 år gammal.
F118 (fig 93a)
Den kam som hittades i brandgrav A90, F118 är av
den under period IV:2 vanliga typen med dubbla
karvsnittsbågar. I likhet med fyra andra kammar från
Bastubacken, F249, F292, F314 och F385, möts bågarna mot mitten i en rät vinkel, vilket är intressant då
det annars är vanligare att de är avrundade där de möts.
I Lundströms material är avrundade karvsnittsbågar
tre gånger så vanliga som rätvinkliga dito (Lundström
1991, s35ff) däremot är det endast en av sex kammar
med dubbla karvsnittsbågar från Bastubacken, F442,
som har avrundade bågar. På ett gravfält från samma
period som endast ligger en mil ostsydost om Bastubacken, Lundbacken i Tillinge socken, Uppland, har
den enda kam som påträffats haft denna typ av bågar
(Artursson et al, underutgivning). Det förefaller således som om den rätvinkliga varianten kan vara ett lokalt särdrag. Jonas Ferenius diskuterar om denna rätvinkliga karvsnittsornamentik är tidsbunden. Han föreslår att den kan vara något yngre än de gängse bågarna, i och med att den förekommer i kombination
med ristad ornamentik och ryggar som är tvärt avslutade snarare än avfasade. Någon säker tidsskillnad mellan grupperna får han dock inte fram (Ferenius 1962,
s54). Tvära ryggar och ristad ornamentik återfinns även
på Bastubackens kammar av denna typ men saknas på
F442, den kam där bågarna är avrundade där de möts.
Ornamentiken för övrigt består av punktcirklar som
sitter placerade en och en, utom på greppdelens krön,
där tre punktcirklar är sammanbundna med diagonala
linjer. Denna form av ornamentik tycks inte ha varit
så vanlig, men exempel på kammar med punktcirklar
förbundna på detta vis finns från t ex Uppland (Lundström 1991, s44) och Småland (Klang 1986, s158).
Greppdelen är 68 mm bred, 38 mm hög och den maximala tjockleken är 8 mm. Utifrån de tänder som finns
bevarade uppskattar jag tändernas ursprungliga längd
137
till ca 25 mm. Kamtypen med dubbla karvsnittsbågar
är vanlig under period IV:2, men enstaka exemplar
har daterats till IV:1 (Olin 1987, s23). Om den kronologiska skillnad av bågarnas utformning som
Ferenius (1962, s54) föreslagit stämmer bör dock en
tidigare datering än IV:2 vara utesluten.
Med sig i graven hade den döda även fått en fibula
som tyvärr var alltför eldskadad för att kunna typbestämmas samt ofärgade pärlor. Den osteologiska analysen visar att det låg två individer i graven, ett barn på
0-7 år och en vuxen individ. Den vuxne bedöms med
tveksamhet som en man. Om det verkligen är en mansgrav, måste det förhållande att graven innehåller gåvor
som annars verkar vara förbehållna kvinnor, även om
såväl fibulor som enstaka pärlor också förekommer i
mansgravar, få en förklaring. En möjlighet är att barnet i graven är en liten flicka, som av någon anledning
fått de vuxna kvinnornas attribut. Jag anser det emellertid vara troligare att den vuxna individen varit en
kvinna.
F249 (fig 93b)
I A152, en brandgrav, påträffades en kam, F249, med
dubbla bågar i djupt karvsnitt. Dekoren är välbevarad
på ena sidan. Mellan bågarna och tänderna finns ett
fält med dubbla streckade sicksackband. Sicksackmönster ovanför tandraden förekommer även på F314 och
F537. På ett samtida gravfält endast en mil ostsydost
om Bastubacken, Lundbacken i Tillinge socken, Uppland, har den enda kam som påträffats där också varit
försedd med sicksackmönster ovanför tandraden
(Artursson et al, under utgivning). Då detta element
förefaller ovanligt, det uppträder i Lundströms (1991,
s50, 52) material endast på två kammar från Öland
och en kam från Östergötland, tolkar jag detta som ett
lokalt särdrag. Bågarna på kam F249 har formen av
två rätvinkliga trianglar. Även denna utformning kan
tolkas som en lokal variant (se F118). Greppdelen är
59 mm bred och 35 mm hög. Dess tvärsnitt är svagt
kilformat och maximala tjockleken är 6 mm. En grunt
ristad punktcirkel syns i ett av de nästan triangulära
fält som bildas under bågarna, medan en punktcirkel
endast med svårighet kan anas i det andra fältet. Detta
beror inte på bortnötning, eftersom spår efter de verktyg som användes när kammen tillverkades fortfarande
är väl urskiljbara på ytan närmast denna ytterligt svaga
punktcirkel. Snarlika kammar dateras till period IV:2
(Ferenius 1962, s54)
I anläggningen påträffades inga andra daterande föremål. Den osteologiska analysen visar att en vuxen person gravlagts tillsammans med ett barn på högst 14 år.
Någon könsbedömning var ej möjlig att göra.
F292 (fig 94b)
På vänster nyckelben i skelettgrav A115 låg en kam,
F292, med dåligt bevarad dekor. Det som går att urskilja av ornamentiken är ena delen av en dubbel båge
i mycket grunt karvsnitt. Att karvsnittet är så grunt
kan antingen ha att göra med att utstickande delar av
ornamentiken bevarats sämre, eller att den helt enkelt
varit grunt karvad från början. Denna båge uppvisar
ett drag som kan tolkas som en lokal variation, en rät
vinkel mot mitten, vilket är överrepresenterat på Bastubacken, se F118. Kammen saknar tänder. Greppdelen
är 47 mm bred och 26 mm hög. Dess tvärsnitt bör ha
varit svagt kilformigt och tjockleken där den är som
störst är 9 mm. Då bågarna på denna kam tycks vara
ett slags degenererat karvsnitt som dock inte är lika
schematiskt som de senare förekommande ristade
dubbelbågarna (Lundström 1991, s22f), är mitt
dateringsförslag att kammen hör hemma någon gång i
senare delen av period IV:2.
Inga ytterligare daterande fynd förekommer i anläggningen. Den osteologiska analysen tyder på att den
gravlagda var en kvinna som förmodligen avlidit i 2535 års åldern.
F314 (fig 93c)
Den kam som påträffades i brandgrav A161, F314,
har välbevarad och riklig dekor. Dekoren består av
karvsnittsbågar som i den nedre raden är åtskilda av
ett fårat fält. Ovanför detta fält finns en trekantig urgröpning. Vidare är kammen dekorerad med
symmetriskt grupperade punktcirklar och med vinkelmönster som dels löper nära ryggen, dels i sicksackband ovanför tandraden. Med en smula fantasi kan
dekoren tolkas som två mitt emot varandra sittande
fåglar, där näbbarna utgörs av de utrymmen som bildas mellan det fårade fältet och den trekantiga
urgröpningen, och ögonen av punktcirklar. Om dessa
fågelfigurer är avsiktligt ditsatta eller ej kan jag emellertid inte avgöra. (Jämför med kam F385, som har en
djurskulptur som definitivt är avsiktligt utformad.)
Kammen uppvisar två drag som jag tolkar som lokala.
Både bågarnas rätvinkliga utformning mot mitten, och
fältet med sicksackmönster ovanför tänderna verkar vid
en jämförelse med Lundströms kammar (1991) vara
överrepresenterade på Bastubacken, se F118 och F249.
Många tänder finns bevarade, men endast de yttersta
grövre tänderna som är 28 mm långa har limmats fast
efter konserveringen. Ryggen är dekorerad med två linjer längs kanterna. Greppdelen är 35 mm hög och 76
mm lång. Maximitjockleken är 11 mm och kammen
har kilformat tvärsnitt. Någon direkt motsvarighet till
kammen har jag inte funnit. Speciellt det kvadratiska
fårade fältet som åtskiljer bågarna, och den trekantiga
138
urgröpningen ovanför detta fält är drag som saknar
paralleller. Närmast i stil kommer en kam från Östra
Eneby i Norrköping (Lundström 1965, pl 16:1), och
F249 på Bastubacken. F314 har dubbla karvsnittsbågar,
ett drag som hör hemma i period IV:1-2, med huvuddelen av fynden i den senare av perioderna. Att bågen
är av den rätvinkliga typen skulle enligt Ferenius (1962,
s54) tyda på att den ligger sent i intervallet.
I A161 påträffades även en oornerad bennål med avrundat huvud. Fyndkombinationen bennål/kam kan
ha att göra med håruppsättningen (Ambrosiani 1981,
s13), även om det är troligare att kammen hamnat i
graven av samma orsaker som de andra kammarna på
gravfältet. Det går inte att bedöma vilket kön den gravlagde hade utifrån benmaterialet. Den gravlagda blev
mellan 15 och 24 år (Juvenilis).
F360 (fig 93d)
Brandgrav A217 låg som en nedgrävning i skelettgrav
A153. Eftersom de brända benen vilar direkt mot skelettet utan att ha rubbat dess läge, bör gravarna ha
anlagts samtidigt, eller i alla fall medan den obrända
kroppens senor och ligament ännu höll ihop skelettet,
vilket kan röra sig om ett par år. I båda dessa anläggningar påträffades kammar och på skelettets högra
tumme satt det en bronsring av en typ som var vanlig
under period IV:2, men som också uppträder under
V:1, liksom en kam som främst dateras till period IV:12, men även kan förekomma under period V:1. Kammen i brandgraven, F360, bör alltså vara samtida med,
eller obetydligt yngre än, skelettgraven. Kammens dekor är välbevarad på ena sidan, medan det på den andra sidan endast går att urskilja några punktcirklar,
vilka har sin motsvarighet på den välbevarade sidan.
Någon motsvarighet finns dock inte till den rad av
punktcirklar som finns placerade där den sämre bevarade sidan fasar av mot ryggen. Där den välbevarade
sidan fasar av mot ryggen saknas dekor. Dekoren på
denna sida består endast av punktcirklar som är nästan, men inte helt, symmetriskt utplacerade. På de tänder som påträffats syns tydliga slipspår. Greppdelens
höjd är 23 mm. En del av kammen saknas och den
bevarade bredden är 42 mm. Förmodligen har den varit
ca 5 mm bredare. Tjockleken på kammen är 4 mm
och tvärsnittet är i det närmaste rakt, med något avfasad rygg.
Någon direkt motsvarighet till denna kam har jag inte
hittat. Vore den någon centimeter högre, skulle den
placera sig bland Thomas typ A1 kammar. Dessa dateras till slutet av äldre och början av yngre romersk järnålder, dvs slutet av IV:2 eller början av V:1 (Thomas
1960, s56f). Detta stämmer väl överens med dateringen av den samtida (eller något äldre) skelettgraven
A153. Osteologernas bedömning är att den kremerade
är en 35-64 år gammal kvinna.
F381 (fig 94c)
I skelettgrav A216 påträffades en dåligt bevarad kam,
F381, mellan höger överarm och revbenen. Kammen
har limmats efter konserveringen och är nu i två delar.
En del originalyta finns kvar på båda sidorna, liksom
på kammens rygg. På dessa ytor syns ingen ornamentik, utom en ristad linje längsmed tandraden. Greppdelens längd har varit ca 40 mm och höjden 25 mm,
vilket är bland de minsta kammarna på Bastubacken.
Dess tjocklek är 10 mm. Kammens tvärsnitt är rakt,
vilket är ett stildrag som dateras till period IV:2-V:1.
Inga övriga daterande fynd finns i anläggningen. Skelettet har osteologiskt könsbedömts som kvinna. Den
gravlagdas ålder bedöms vara 25-35 år.
F385 (fig 94e)
En intressant kam, F385, påträffades i skelettgrav A218.
Kammen låg vid den gravlagdas fötter. För att vara
obränd är den mycket välbevarad. Alla 32 tänder är
bevarade in situ, och dekoren är nästan komplett på
ena sidan. Den andra sidan har bevarat den dekor som
är i djup relief, medan de grunda ristningarna tyvärr
inte syns längre. Av konserveringstekniska skäl är den
sämre bevarade sidan nu övertäckt med tunt papper,
som dock går att avlägsna i fall en ingående analys av
kammen skulle bli aktuell. Tänderna är ca 30 mm
långa. Greppdelens höjd är 36 mm och bredden är 76
mm. Tvärsnittet är tämligen kilformat och den största
tjockleken är 11 mm.
Dekoren är delvis skuren i karvsnitt, delvis ristad med
tunnare sträck. Karvsnittet utgörs av dubbla bågar, som
i likhet med fyra andra kammar på gravfältet möts i en
rät vinkel i stället för den vanligare bågformen. Detta
drag verkar vara överrepresenterat på Bastubacken och
kan tolkas som en lokal variant (se F118). Bågarna är
inte placerade mitt på kammen, utan förskjutna åt ena
sidan. Det nymåneformiga utrymme som därvid bildas ovanför och vid ena sidan av bågarna är utformat
som en stiliserad och från sidan sedd djurskulptur. Då
djuret har lång, utdragen nos eller näbb, tolkar jag det
som en fågel, men den förenklade, utsträckta formen
på kroppen medger även andra tolkningar, t ex fisk.
Ansiktet är slätt, med undantag för en punktcirkel som
utgör ögat. Parallella punktrader avgränsar huvudet från
kroppen, liksom framdelen av kroppen från bakdelen.
På kroppens framdel löper parallella punktrader i ett
kryss. Bakkroppen, där dekoren tyvärr är avskavd på
ett litet stycke längst bak, har också en rad med parallella punkter längs med ryggen. Själva ryggen på kammen saknar däremot dekor. Förutom ögat finns ytter-
139
ligare två punktcirklar på den välbevarade sidan. Båda
sitter på fågelns bakkropp. Den ena är nära övergången
till framkroppen, den andra just där bakkroppen tar
slut. Dessa punktcirklar skulle eventuellt kunna markera vingens/frambenets respektive fotens/bakbenets
läge, på samma vis som lår och bog accentueras med
spiraler i yngre järnålderns djurornamentik.
Några direkta paralleller till denna fågelskulptur har
jag inte lyckats finna. Ornamentiken under romersk
järnålder är betydligt oftare geometrisk än zoomorf.
Sicksackband, flätor, ränder, pärlade rader, vulster och
punktcirklar är drag som återkommer på många föremål. Det finns dock ett fåtal föremålstyper där djuravbildningar förekommer. Ett exempel är de så kallade
ormhuvudringarna som förekommer i Mälarområdet
men har sin huvudsakliga utbredning på Öland och
Gotland. Ormhuvudring är egentligen ett något missvisande namn, då de djurhuvudformiga ändpartierna
uppträder i varierande former, varav några visar större
överensstämmelse med svin respektive fåglar, än med
ormar (Nylén 1994, s24). I likhet med Bastubackskammen utgör ormhuvudringarna en intressant sammansmältning av rent geometriska mönster och djurornamentik. Denna smyckesform hör hemma under
200-talet e Kr (Nylén 1994, s34). Liknande djurskulpturer med utdraget ansikte finns på tornen till
vissa remsöljor från äldre romersk järnålder (ÄEG fig
135, 251; Lundh & Rasch 1991, s328). Kammen kan
dateras med hjälp av sina karvsnittsbågar, vilka hör
hemma i period IV:1-2, och sina dubbla punktrader,
vilka dateras till perioderna V:1-2 (Lundström 1991,
s.19f). Den bör då hamna i sen IV:2 eller tidig V:1.
Sällsynta exempel på kammar med djurmotiv från
samma tid finns, men ingen av dessa ger direkta associationer till F385. En annan kam från Bastubacken,
F314, uppvisar vad som med viss välvilja kan tolkas
som fågelfigurer. Denna är inte speciellt lik F385, förutom att även dessa eventuella fåglar är starkt stiliserade och utgör en mellanform mellan rent geometrisk
ornamentik och djurornamentik. Båda kammarna uppvisar dock den på Bastubacken så vanliga rätvinkliga
bågen, är välgjorda och personligt dekorerade, varför
jag finner det troligt att samme mästare har tillverkat
dem.
En kam med intressant djurornamentik och dubbla
karvsnittsbågar är påträffad i Varbelwitz, Bergen i norra
Tyskland. På stycket ovanför bågarna finns två fyrfota
djur, enligt Thomas snarast hjortar, inristade (Thomas 1960, s71,74). Denna kam har dock ingen slående likhet med F385.
I graven påträffades tre pärlor som stöder den föreslagna dateringen och en järnring som förmodligen har
suttit på den dödas tå. De få tåringar jag har stött på
har samtliga påträffats i kvinnogravar som daterats till
period IV:2 (slutet av period B2, för att vara exaktare).
Den gravlagda är osteologiskt bedömd som en kvinna
i åldern 25-35 år.
F399 (fig 94d)
I skelettgraven A153 hittades en dåligt bevarad kam
som låg vid den dödas högra överarm. Kammen är
nästan helt bortmultnad. Det återstår endast en 22 mm
lång bit som suttit på ena sidan av greppdelen. Det går
att urskilja något som möjligen är ristad dekor, men
som lika gärna kan vara oavsiktligt ditkomna streck.
Kammens tjocklek har varit ca 8 mm och ryggen är
avfasad medan greppdelen i övrigt har haft rakt tvärsnitt. Avfasad rygg är ett element som hör hemma
främst i period IV:1-2, men även förekommer i period
V:1.
På den dödas högertumme satt en starkt korroderad
bronsring som förefaller vara av en typ som är vanligast förekommande i period IV:2, även om det finns
exempel på denna ringtyp även i period V:1. Vid den
gravlagdas fötter fanns en sekundär brandbegravning,
A217, i vilken en kam, F360, påträffades. Denna
sekundärbegravning bör vara samtida med, eller obetydligt yngre än A153, då den inte tycks ha stört
skelettets läge trots att de brända benen ligger i det
närmaste på de obrända. Kammen i brandgraven dateras till perioden IV:2-V:1
Den osteologiska analysen tyder på att den döda var
en kvinna på 21-24 år.
F427 (fig 93e)
En mycket liten kam med rakt tvärsnitt påträffades i
brandgrav A228. Kammens dekor är välbevarad, särskilt på ena sidan, men fragment av greppdelen saknas. Den mäter nu endast 34 mm på längden. Om
den vore komplett skulle bredden hamna på ca 37 mm.
Greppdelens höjd är 20 mm och den maximala tjockleken 3 mm. Trots att den är så tunn, är ryggen dekorerad med en längsgående linje. Punktcirklar mellan
två linjer finns parallellt med tandraden. Längs rygglinjen löper också en linje, innanför vilken åtta punktcirklar på jämnt avstånd från varandra befinner sig.
Relativt lite av tänderna finns bevarat, men en av de
två yttre, grövre tänderna har kunnat limmas ihop till
större delen och är nu 19 mm lång. Komplett skulle
den mäta någon mm till.
I Lundströms (1991) material finns ett par kammar
som är i samma storleksordning. En av dessa är från
den på kammar rika boplatsen i Vä socken i Skåne, en
är från Skärkinds socken i Östergötland och två från
Östra Eneby socken, likaledes i Östergötland (Lund-
140
ström 1991, s42, 51f). Ingen av dessa, utom möjligen
Skärkindskammen som endast avbildas frontalt i min
källa, är emellertid lika tunn som F427. Även ett par
av kammarna från Bastubacken är mycket små. F70 är
liksom F427 bara 37 mm bred, men i gengäld är den
hela 13 mm tjock. Även F292 och F381 är ungefär
lika små som F427, men betydligt mycket bredare. Dess
späda dimensioner gör att jag har svårt att tänka mig
denna kam i dagligt bruk. Jag vill i stället se denna
kam som ett symboliskt föremål (jmf diskussionen
under rubriken ”Kammarnas roll i livet och döden”
ovan).
Det raka tvärsnittet är ett drag som hör hemma under
perioderna IV:2 och V:1. Eftersom kammen påträffades i samma grav som en silverinlagd bandfibula av
järn, kan kammen dateras precisare. Denna typ av
fibulor hör hemma i period IV:2. I graven påträffades
även eldskadade pärlor. Osteologerna bedömer den
gravlagdes ålder till Infans II/Juvenilis, men könet går
inte att avgöra.
F442 (fig 94f)
Kam F442 i skelettgrav A225 påträffades vid den
vänstra överarmen. För att vara en obränd kam är dekoren relativt välbevarad, och består av dubbla
karvsnittsbågar av den i Skandinavien vanliga typen.
Intressant nog är detta den enda av bastubackskammarna där bågarna rundas av mot mitten där de
möter varandra. På gravfältets övriga fem kammar med
dubbla bågar möts dessa i stället i en rät vinkel, vilket
verkar vara ett lokalt särdrag (se F118). Det har föreslagits att det skall finnas en kronologisk skillnad mellan de två typerna av utformning på bågar, vilket skulle
innebära att denna kam är äldre än de fem med räta
vinklar (Ferenius 1962, s54). Eftersom kammen är funnen tillsammans med en bandfibula som dateras till
period IV:2, kan denna eventuella kronologiska skillnad inte röra sig om mer än ett tiotal år. En minst lika
trolig förklaring till att F442 ansluter till den i övriga
Nordeuropa vanliga typen i stället för till den lokala
varianten är att den inte är tillverkad av den lokale
kammakaren, alternativt att han eller hon av någon
anledning i detta fall övergivit den i bygden vanliga
formen, till förmån för impulser från annat håll.
Fem symmetriskt utplacerade punktcirklar kan urskiljas på den bättre bevarade sidan. De yttersta bitarna av
greppdelen saknas och den nuvarande bredden är 68
mm. Vore greppdelen komplett, skulle bredden förmodligen bli drygt 75 mm. Höjden från tandfästet och
uppåt är 33 mm och största tjockleken 8 mm. Kammen har kilformigt tvärsnitt. Snarlika kammar finns
det gott om. Ett exempel är från Kolbäck i Västmanland, knappt tre mil sydväst om Bastubacken. Andra
finns från Söderby-Karl i Uppland, Brännkyrka i Sö-
dermanland, Tuna i Medelpad, Rone på Gotland och
Stenåsa på Öland (Lundström 1991, s36ff). Typen
dateras vanligen till period IV:2, även om den förekommer även i IV:1 (Olin 1987, s23). I detta fall medför fyndet av en s-formig bandfibula i samma grav att
kammen dateras till period IV:2. Skelettet har inte kunnat könsbedömas osteologiskt. Den gravlagdas ålder
har bedömts vara 15 år +- 30 månader.
F501 (fig 93g)
I brandgrav A236 påträffades en genombruten kam.
Kammen är ornerad med punktcirklar i symmetriska
grupper om två eller tre. Greppdelen är bevarad till
större delen, men skör och förvriden. En bit av kammen är delvis rent vit, som krita, och delvis blåaktig,
vilket visar att den inte är helt genombränd. Greppdelens höjd har varit något över 33 mm, dess bredd ca
66 mm och maximala tjockleken 5 mm. Denna modell är ovanlig i Sverige och dateras till period IV:1
(Ekholm 1944, s92ff). I graven påträffades även en
grov synål av järn. Förutom de två kammar med genombruten greppdel som framkom på Bastubacken,
(F595 och denna) känner jag endast till två svenska
exemplar, det ena från Tännäs i Härjedalen och det
andra från Östuna i Uppland (Lundström 1991, s38,
46). Denna typ av kam verkar ha sitt huvudsakliga
utbredningsområde i trakten kring Elbe (Thomas 1960,
karta 3).
Hur det dubbla bågmotivet har uppstått är omtvistat.
En genombruten båge försämrar hornets hållbarhet,
vilket har fått forskare att söka kammens ursprung
bland kammar av metall eller hopbuntade vidjor
(Shetelig 1902, s6, Ekholm 1944, s95ff). Själv menar
jag att de genombrutna hornkammarna mycket väl kan
ha inspirerats av kammar av annat material. Varför man
bemödat sig om att tillverka kammar i ett, jämfört med
t ex trä, svårbearbetat material och i en modell som
verkar försvagande på hornet, kräver emellertid en förklaring. Min tolkning är att kammens verkliga betydelse skulle vara av mer symbolisk än praktisk karaktär, varför kammens hållbarhet blir mindre viktig än
om den varit ett rent bruksföremål. Vad slags symbolik det kan ha rört sig om diskuterar jag under rubriken ”kammarnas roll i livet och döden” ovan.
Den osteologiska analysen av A236 visar att det fanns
två individer i graven, en vuxen (Adultus) och en ung
individ (Infans I/II). Minst en av dessa personer var av
kvinnokön, då ett foster i femte till sjunde utvecklingsmånaden också låg i graven. Vilken av individerna som
varit av vilket kön går dock inte att avgöra.
F537 (fig 93h)
Den kam som låg i A254, F537, visar i den nedre delen av greppdelen prov på en märklig ornamentik. Tand-
141
raden fäster vid kammen i en konkav båge, i stället för
rakt, vilket är det vanliga. Detta är i sig inget anmärkningsvärt, även om det är ovanligt. I Lundströms (1991,
s36) material redovisas ett fåtal kammar med konkav
tandrad, varav en till period V:1 daterad kam från Lau
socken på Gotland är den som ansluter närmast till
F537. Det märkliga med F537 är att tändernas konkava fäste verkar ligga mitt i ett horisontellt fält med
ett av dubbla punktrader bestående sicksackmönster.
Liknande sicksackband förekommer på fyra andra kammar från Bastubacken, medan det är ovanligt i Lundströms material. Dekorationselementet kan därför tolkas som en lokal särvariant, se F118. I övriga fall ligger emellertid alltid mönstret på greppdelen ovanför
tändernas fäste, aldrig delvis på greppdelen och delvis
på tänderna. Att placera ornamentik på tänderna var
inte brukligt, vilket inte är så underligt eftersom
ornamentiken där skulle synas dåligt och ha en försvagande inverkan. Troligen har sicksackbandet ursprungligen funnits i ett fält ovanför tandraden, varefter kammen omarbetats och tänderna sågats upp konkavt. Detta är ett enkelt sätt att reparera kammen om
några tänder brutits av eller nötts ned. På de slitna
hornkammar jag känner till har tänderna nötts mest
på mitten (Shetelig 1902, s5). Tyvärr är tänderna för
dåligt bevarade för att spår av omarbetning och ornamentik skall synas. En av de yttersta, grövre tänderna
är bättre bevarad, men inte hel. Denna tands nuvarande längd uppgår till 22 mm.
der, och dessa har tydliga diagonala fåror efter tillverkningen, vilket betyder att kammen inte har använts så
länge att den hunnit nötas. Några av tandfragmenten
gick att sammanfoga till i det närmaste hela tänder,
vilka har varit drygt 23 mm. Av själva greppdelen är
inte mycket bevarat. En 18 mm lång, 8 mm hög och 5
mm tjock bit närmast tänderna är det enda som återstår. Trots fragmentets litenhet, är det utifrån detta
möjligt att datera kammen, som är ett av Bastubackens
äldsta fynd. Detta illustrerar betydelsen av en noggrann
osteologisk genomgång, eftersom kamfragment av
denna storleksordning annars är svåra att upptäcka.
Ena sidan av fragmentet är ornerat med fyra punktcirklar i en rad som löper parallellt med tandraden från
ungefär halva fragmentet och ut mot fragmentets sida.
Ovanför punktcirkelraden, längsmed fragmentets ovankant, finns en ristad linje. På den ornerade bitens ovansida finns också en ristad linje. Att greppdelen har en
bearbetad yta som ligger mitt emot tandraden och endast 8 mm från densamma, innebär att kammen bör
ha varit av den typ som har genombruten båge. Dessa
kammar är ovanliga i Skandinavien och dateras till
period IV:1 (se kam F501).
Den övriga ornamentiken är tydlig på ena sidan och
består av en heldragen linje längs kanten mot ryggen,
en linje på själva ryggen och på sidan fyra punktcirklar
sammanbundna med sicksackfältet med heldragna,
vertikala linjer. Yttersta biten av greppdelen saknas, och
den nuvarande bredden är 47 mm bred. Om bredden
om greppdelen hade varit komplett bör den ha varit
drygt 50 mm. Vidare är greppdelen 22 mm hög och ca
4 mm tjock. Tvärsnittet är rakt, vilket hör hemma under period IV:2-V:1. Dessutom har kammen dubbla
punktrader, ett element som Lundström placerar i period V:1-2. Kammen kan därmed dateras till period
V:1.
Ornerat benfragment
I graven påträffades inga andra daterande fynd. Den
gravlagda är osteologiskt bedömd till Adultus, kvinna?
F595 (fig 93f)
I brandgrav A230 påträffade osteologerna ett fåtal kamfragment, F595. De flesta av fragmenten består av tän-
Att så lite av kammen påträffades beror förmodligen
på att graven delvis är bortodlad. Av benmaterialet kan
man inte dra någon slutsats beträffande den gravlagdes kön, men den döde var en tonåring eller en ung
vuxen individ. Inga övriga fynd fanns i anläggningen.
F84 (ej illustrerat)
Det ornerade benfragmentet, F84, påträffades i brandgrav A29. Fragmentet mäter endast 7 mm x 5 mm och
dess tjocklek är 1 mm. Hela ena sidans yta är ornerad
med parallella räfflor med ett avstånd på ca 1 mm. På
grund av fragmentets ringa storlek är det omöjligt att
bedöma vad slags föremål det härrör från, men eftersom 14 andra gravar på gravfältet innehåller delar av
kammar, ligger denna tolkning nära till hands. A29
var delvis sönderplöjd. Detta förklarar varför endast
ett litet fragment återstår, medan de andra brandgravarna med kam, med undantag av A230, har haft förhållandevis stor del av kammarna bevarade.
Förutom fragmentet, fanns inga fynd i anläggningen.
Benen kom från en individ som troligen dött runt
puberteten (InfansII/Juvenilis). Någon könsbedömning
kunde ej göras.
142
4.4 Klädedräkten
av Yvonne Eklund
Utifrån de dräktaccessoarer som påträffats i gravarna på Bastubacken kan vi försöka rekonstruera den dåtida
klädedräkten. Till hjälp vid ett sådant återskapande finns emellertid mycket få svenska textilfynd. Därför får de
mossfynd av i stort sett kompletta dräkter som gjorts i Danmark utgöra ett viktigt komplement. Den äldre
järnålderns dräktskick kan också studeras på samtida romerska avbildningar av germaner.
På Bastubackens hittades fem fibulor i lika många gravar, nämligen i tre skelettgravar och i två brandgravar.
Eftersom ingen dubbel uppsättning av fibulor påträffades kan den fibulafästning som man har rekonstruerat
utifrån bl a Lönne Hedefyndet (ä rom JÅ) från Danmark med två fibulor ihophållandes tyget vid axlarna, inte
återskapas här. Det bör dock framhållas att denna form av uppsättning av fibulor långt ifrån ska ses som en regel
för dräkten under äldre järnålder. Man får nog räkna med att det har funnits en mängd olika sätt att fästa dem
på. För Mälarlandskapens del kan sägas att en dubbel uppsättning av fibulor definitivt inte är den vanligaste
gravgåvobilden. Av de rika kvinnogravar som sammanställts för området visar det sig att hela 9 av de 15 gravarna med fibulor innehöll endast en fibula (Reisborg 1994b, s63). Liknande mönster gäller även för folkvandringstid (Bennett 1987, s107). Något som talar för möjligheten till en stor variation för dräktskicket och fibulafästningar är att de tygstycken som har hittats i Huldremose och Borremose (förrom JÅ) till sin utformning är så
pass vida att de med fördel kunnat användas antingen som kjol eller mantel (Munksgaard 1974, s142, 147).
I grav 26 fanns rester av textil intryckt på den
korroderade ytan av en D-formad bältessölja. Den
mineraliserade textilresten var vävd i tuskaft och återfanns på båda sidorna av söljan. Tuskaftade textilier
tillhör den enklare och äldsta vävningstypen och återfinns jämsides med fyrskaftning under äldre järnålder
(Munksgaard 1974, s39). Dylika textilfynd från romersk järnålder är ovanliga i Sverige. Det finns emellertid några fynd av textilfragment, bl a från Äsgravfältet
i Romfartuna sn samt från Borgbygravfältet i Säby sn,
båda belägna i Västmanland (Hyenstrand 1973a, s43).
Textilfynd från samma tidsperiod finns också i det s k
Öremöllafyndet från Skåne. Där låg små bevarade tygstycken i form av fint vävda brickbårder tillsammans
med en ringbrynja i ett bronskärl, placerat i en i övrigt
mycket rik grav. Liknande fynd av brickbårdsrester
funna i samma typ av rika romerska importföremålskontext har även konstaterats från samtida gravar i
Norge. De har förmodligen varit fastvävda runt en
mantel såsom på Torsbjergsfyndet. Sådana fyndomständigheter har skapat funderingar kring huruvida
en del av de finare vävnaderna har varit romerska importvaror (Geijer 1939, s190f). Intressant nog så styrks
denna tanke i samband med ett av de textilfrag-ment
som hittades på gravfältet i Äs i Romfartuna: Tygstycket
satt fast på undersidan av en fibula och var vid närmare granskning vävt i en s k diamantkypert. Textilen
hade en hög trådtäthet och anses härröra från en finare
vävnad, importerad från östra Medelhavsområdet
(Hyenstrand 1973a, s43, efter uppg från Nockert).
Fyndet från Borgby i Säby kan i sin tur förtälja oss att
det även här, såsom i fallet med Öremöllafyndet, kan
ha rört sig om ett brickband - uppenbarligen en popu-
lär modedetalj för dessa människor. Vi finner den även
på den tidigare omnämnda Lönne Hededräkten
(Brøndsted 1977, s484). Sommaren 1994 gjordes ett
textilfynd från romersk järnålder på det närbelägna
143
Fig 98. Rekonstruktion av kvinnodräkten i A25.
Teckning: Yvonne Eklund.
Lundbackengravfältet i Tillinge sn i Uppland. Fyndet
utgörs av ett fastkorroderat textilfragment på en fyrkantig sölja av järn och har bedömts vara tuskaftat
(Artursson et al, under utgivning).
sammanlagt sju bältesöljor och flera av dessa återfanns
i kvinnogravar. I rekonstruktionen av A25 i fig 98 har
en vid kjol avbildats med bältet ihopsamlandes tyget i
midjan.
I några av de undersökta gravarna på Bastubacken påträffades en kombination av flera dräkttillbehör. En
sådan grav var A25 (fig 98), där den gravlagda vid
begravningstillfället bar ett läderbälte. En bronssölja
låg kvar i midjehöjd, likaså ett upphängningsbeslag av
samma metall. Sistnämnda användes för att fästa/hänga
viktigare föremål, antingen i läderband eller kedja
(Ilkjær 1993, s214). Ett nålhus med järnnålar påträffades vid den gravlagdas höft. Man kan tänka sig att
nålhuset har hängt i en tunn läderrem eller att den har
legat i en skinnpung, som i sin tur har hängt i ovan
nämnda upphängningsbeslag. Rester av läder hittades
också utmed nålhusets långsidor (ref konserv. rapport,
jfr Ilkjær 1993, s214 samt Bennett 1987, s106f). Den
gravlagda i A25 är osteologiskt könsbedömd som man?,
den arkeologiska könsbedömningen utifrån gravgåvorna tyder däremot på att den gravlagda var en
kvinna.
Strax jämte kvinnans bältesaccessoarer, något högre upp
mot bålen, var en silverbelagd fibula belägen. Denna
kan tänkas ha fäst ihop en sjal av samma storlek som
man återfann i Lönne Hede (Munksgaard 1974,
s142f). Kring halsen bar kvinnan diverse pärlor; både
glasflusspärlor i varierande färger och guldfoliepärlor.
De förstnämnda dominerade i antal. Frisyren har inspirerats av Lönne Hede-kvinnan vars hår hade delats
i mittbena och det främre håret hade dragits bakåt i
fyra flätor på vardera sidan om ansiktet för att därefter
Bältesöljor dyker upp först
under romersk järnålder
och deras uppträdande i
Norden anses bero på en
förändring i dräkt-skicket.
Byxor är nämligen något
som först nu framträder,
både i romerska avbildningar (fig 99) och i form
av
det
välkända
Torsbjergsfyndet. Utöver
byxor kunde mansdräkten
kompletteras med tunika
och mantel. För kvinnors
del verkar man ha föredragit kjolar med mycket
vidd (som exemplet med
Huldre-mose, Borremose
och Lönne Hede) eller ett
helt rundvävt stycke som
fästes över axlarna lik den
grekiska kvinnodräkten
peplos - även denna återfunnen i Huldremosefyndet. Både kjol och hellång klänning har dragits
åt antingen med en snodd
eller ett bälte (Brøndsted
Fig 99. Germansk mansdräkt
1977, s382ff, 484, Munkpå en romersk avbildning
från Trajanuskolonnen (100- sgaard 1974, s132). På
Bastubacken hittades
talet e Kr).
Fig 100. Rekonstruktion av bennål som
hårnål. Teckning: Yvonne Eklund.
sättas samman i nacken (Munksgaard 1974, s196). På
bilden har dock en enklare variant återgetts: en fläta på
varje sida.
Färgvalet av kläderna har inspirerats av de danska
mossfynden, men också av Tacitus skildring av de
germanska kvinnornas vurm för att låta färga dräkten
purpurröd (Brøndsted 1977, s383). Blått är en ganska
vanlig färg i samband med de ylletyger man funnit,
och har förmodligen färgats med vejde (Brøndsted
1977, s383, Munksgaard 1974, s23f). Rött är också
en färg som förekommer i mossfynden och som man
verkar ha uppskattat i kombination med blått. Återigen går hänvisningen till Lönne Hedefyndet där
brickbårderna var färgade i rött och blått, medan tyget
som helhet var färgat i blått.
Under manteln bär kvinnan en ärmlös tunika/blus.
Paralleller till denna är återigen ovan anförda exempel.
Tacitus nämner att de germanska kvinnorna ofta bar
klädedräkter som blottade deras armar och stor del av
barmen - vilket också bekräftas av de danska
144
mossfynden. Tunikan skulle kunna antas ha varit vävd
av lin. I ett utlåtande om en lerpärla i A25 hävdar en
sakkunnig på RIK nämligen att de mineraliserade
textilrester som hittades vid konserveringen visade prov
på ett fyrskaftat linnetyg (ref konserveringsrapp). De
linnefragment som har återfunnits från äldre järnålder
är sällan färgade varför tunikan återgetts i naturfärg
(Munksgaard 1974, s26).
liknande funktion återges i rekonstruktionen i figur
101. Här bör tilläggas att skinnplagg torde ha utgjort
ett viktigt komplement vid kallare årstider, så var också
fallet med Huldremosedräkten. Ytterligare ett exempel
på bennålens möjliga användning för dräkten är Lönne
Hede-kvinnans dräkt, där en bronsnål hade använts
för att hålla ihop kortändan av tyget längst fram på
den vida kjolen (Munksgaard 1974, s143).
På fötterna har man burit enklare sandaler eller
mockasiner, snörda mitt fram på foten. Det finns emellertid mycket dekorativt utskurna läderskor från mossfynd som visar att stor
omsorg kunde läggas ner även på fotbeklädnaden (Munksgaard 1974, s181).
I folkvandringstida gravar förekommer bennålar, tolkade som håruppsättningsnålar, som gravgåva. Dessa
folkvandringstida bennålar är oftast genombrutna i båda ändarna, förmodligen
för att ge plats åt en snodd, detta för att
frisyren skulle sitta säkrare (Bennett 1987,
s106). Ett eget experiment visar att också
en bennål utan snodd går utmärkt att fästa
frisyren med, varför en tolkning som
hårnål är möjlig också för
bennålarna på
Bastubacken
(fig 101).
En intressant dräktaccessoar är bennålen,
som har återfunnits i två brandgravar
(A31 och A161). Dylika nålar
är förhållandevis vanliga i äldre järnåldersgravar
(Ambrosiani
Övriga
1981, s13
dräktoch där antillbehör
förd litt)
av intresse
Hur har då
är söljan i
dessa benbrandgrav
nålar anA44 som
vänts? Föråterfanns
modligen
med ett
har det existillhörande
terat ett flerFig 101. Rekonstruktionsförslag på bennål som dräktnål. Teckning: Yvonne Eklund.
remändetal användbeslag. Inningsområden, t ex för att fästa frisyren eller för att hålla ett klä- dividen här var enligt osteo-logerna en kvinna, bedömdesplagg på plats. Ett fynd som belyser det sistnämnda ningen är dock något osäker. Tillsammans med rekonär Huldremosedräkten. Det grova ylletyget har hållits struktionen av bältet i A44 har också det omnämnda
ihop av just en bennål (Munksgaard 1974, s139), och bältet från A25 avbildats här (fig 102).
Fig 102. Rekonstruktioner av bältena i grav
A25 (t v) och A44 (t h). Teckningar : Jonas
Wikborg.
145
4.5 Sporrar, vapen och vapengravar på Bastubacken
av Jonas Wikborg
Två av de undersökta gravarna, båda skelettgravar, innehöll vapen. I A7 (fig 103) fanns ett eneggat svärd, två
lansspetsar, ett par skänkelsporrar och rester av en sköldbuckla. I A258 fanns ett eneggat svärd och ett udda par
stolsporrar. I en tredje skelettgrav, A209, påträffades två järnföremål vilka har tolkats som ytterligare ett par
sporrar. Alla tre ovan nämnda gravar var skelettgravar (se respektive anläggningsbeskrivning).
tånge med tre nitar, och kan jämföras med ÄEG 574.
Tången avslutas i en linsformad platta, en detalj som
bl a återfinns på ett svärd från Alvastra i Östergötland
(Montelius 1905, fig 102). Under den äldre järnåldern i Skandinavien är eneggade svärd vanligt förekommande under förromersk och äldre romersk järnålder. Vid den romerska järnålderns mitt blir det
eneggade svärdet omodernt och ersätts under romersk
påverkan, först av det tveeggade romerska kortsvärdet,
gladius, och senare av det tveeggade romerska långsvärdet, spatha. Grepptångens utformning och antalet
nitar i den visar att svärdet typologiskt kan dateras till
äldre romersk järnålder.
Beskrivningar och dateringar
Ett recent dike gick tvärs igenom graven och hade kapat svärdet. De eneggade svärden är aldrig tvärt avslutade utan avsmalnar successivt för att sluta i en spets.
Då svärdsklingan vid brottytan har nästan full bredd,
ca 60 mm, har dess längd med största sannolikhet betydligt överstigit 40 cm. Vad som också talar för att
klingan varit betydligt längre än 40 cm är den järnring
som sitter i ett av svärdsslidebeslagen. I denna ring bars
svärdet, hängande i en rem över ena axeln. Ringen bör
ha varit placerad strax ovanför svärdets balanspunkt,
annars skulle det ha tippat över med följden att svärdet
glidit ur slidan (fig 105). Det recenta dikets bredd uppgår till ca 0,25 m och då inga rester av svärdet kunde
iakttagas söder om diket, har svärdets längd knappast
överstigit 65 cm. Ett svärdsspetsliknande järnfragment,
F45, hittades i det recenta diket. Detta fragment kan
med största sannolikhet anses tillhöra A7 och det där
påträffade svärdet. Svärdets ursprungliga längd känner
vi ej, men utifrån ovanstående resonemang kan vi alltså
sluta oss till att det har uppgått till 55-60 cm. Detta
överensstämmer väl med Jahns uppgift om genomsnittslängden för eneggade svärd från äldre romersk järnålder (Jahn 1916, s146).
F61, (fig 104) eneggat svärd från skelettgrav A7.
Svärdets nuvarande längd uppgår till 400 mm, varav
grepptången utgör 120 mm. Klingans största bredd är
70 mm. På svärdsklingan finns rikliga trärester från
slidan samt tre tenformiga slidbeslag, det mittersta med
en järnring för upphängningen. Svärdet har en lätt böjd
F540, (fig 106) eneggat svärd från skelettgrav A258.
Det eneggade svärdet, F540, är ovanligt kort, blott 34
cm långt. Tången är 120 mm lång. Klingan är 220
mm lång, och har en maxbredd på 40 mm. Den nästan raka tången slutar i en kraftig böj. I denna böj
sitter en synlig nit kvar, en annan låg löst och har förmodligen suttit mitt på tången som är helt genomros-
Fig 103. Skelettgrav A7 vari ett eneggat svärd låg inkilat
mellan den gravlagdes bål och vänstra arm. Graven korsades
i bäckenregionen av ett sentida dräneringsdike i vilket rester
efter svärdets spets och fragment av en sköldbuckla
påträffades. Ovanför skallen låg två lansspetsar och några
obrända ben av svin. Vid fötterna återfanns två
skänkelsporrar. Foto: Gunnar Sundelin.
Svärd
146
tad där. En tredje nit kan skönjas vid övergången till
klingan (fig 107). Även detta svärd kan typologiskt
dateras till äldre romersk järnålder. Detta korta svärd
har få motsvarigheter i landet. De flesta av den äldre
järnålderns eneggade svärd har längder kring 60 centimeter. Dock finns enstaka exempel på betydligt kortare svärd, bl a ett 38,8 cm långt eneggat svärd från
Kolbäcks sn i Västmanland (Magnusson 1974, fig 61),
ett 37 cm långt svärd från Alvastra i Östergötland
(Montelius 1905, fig 97), ett 33 cm långt eneggat svärd
från Hagebyhöga sn i Östergötland (Oxenstierna 1958,
s107) samt ett 40,7 cm långt dito från grav 1 i Simris
i Skåne (Stjernquist 1955, s6).
Lansspetsar
F55, (fig 108) lansspets från grav A7.
Lansspets av järn, 154 mm lång, varav holken utgör
omkring 50 mm. Max bladbredd 27 mm, holkdiameter
19 mm. En 18 mm tjock och 32 mm lång träskaftsrest
sticker ut ur holken. Bladet har en kraftigt markerad
mittås med en rejäl försänkning på vardera sidan, vilket ger den ett karaktäristiskt tvärsnitt. Detta kan jämföras med Ilkjaers typ 22 Hunn, en typ som av honom
dateras till äldre romersk järnålder. Mittåsen och
försänkningarna kan uppfattas som dekorativa, men
skall nog primärt ses som funktionella. Materialåtgången blir mindre än om lansspetsen skulle haft ett
ordinärt linsformat tvärsnitt. Denna materialåtgångsminskning kan vara en vinst i sig då järnet av allt att
döma varit ett dyrbart material under den aktuella perioden, men framför allt får man en lansspets som är
både lättare och starkare.
F56, (fig 109) lansspets från grav A7.
Lansspets av järn, 132 mm lång, varav holken utgör
omkr 50 mm. Bladet har ett linsformat tvärsnitt, max
blad bredd 30 mm. Holkens diameter är 17 mm. En
20 mm tjock och 33 mm lång träskaftsrest sticker ut
ur holken.
I holkarna på de båda lansspetsarna F55 och F56 finns
rester av de träskaft de suttit på. Utifrån nedgrävningens storlek och lansspetsarnas placering kan man anta
att skaften varit omkring två meter långa.
Den ena av gravens två lansspetsar, F55, har ett karaktäristiskt tvärsnitt, Ilkjaers tvärsnitt 8 eller 9, vilket gör
att den kan dateras till äldre järnålder, period B1-C1b.
Den andra, F56, har ett tvärsnitt motsvarande Ilkjaers
tvärsnitt typ 1. Själva kombinationen av två lansspetsar
daterar graven till äldre romersk järnålder.
Sköldbuckla
F108, (fig 110) sköldbuckelfragment funnet intill A7.
Ett sköldbuckelfragment påträffades strax öster om
skelettgraven A7. Fyndet kan med största sannolikhet
knytas till A7 som i bäckenregionen korsades av ett
recent dike - just det ställe där en sköldbuckla kunde
förväntas ha legat om en sköld lagts över den döde.
Vapenuppsättningarna från den aktuella perioden har
ofta en fullständig vapenuppsättning, dvs svärd, sköld,
lans och spjut, eller två lansar. Också detta faktum styrker teorin om att sköldbuckelfragmentet härrör från
A7. Sköldbuckelfragmentet, av järn, var 20 x 40 mm
stort med lätt svängda sidor. På fragmentet som kommer från sköldbuckelbrättet sitter två välvda nithuvuden
med 12-13 mm:s diameter. Båda nithuvudena har en
tunn fragmentarisk beläggning av en kopparlegering
(Ozola 1994, s22f). Välvda nithuvuden är vanligt förekommande på sköldbucklor under det andra århundradet e Kr (Jahn 1916, s179f). Utifrån det funna
fragmentet kan man rekonstruera sköldbucklans ursprungliga diameter till omkring 130 mm (fig 111).
Sköldbucklan har förmodligen varit fastnitad på skölden med 6 st nitar grupperade två och två, alternativt
9 st nitar grupperade tre och tre, ett för perioden vanligen förekommande tillvägagångssätt. Sköldbucklan
har troligtvis varit konisk med parerstång, den klart
dominerande sköldbuckelformen under den äldre romerska järnåldern.
Sporrar
Båda de undersökta vapengravarna innehöll sporrar,
A7 ett par skänkelsporrar (F62, F63) och A258 ett par
stolsporrar (F573, F574). Dessutom påträffades två
järnföremål (F387) i A209, vilka har tolkats som ytterligare ett par sporrar.
F62 och F63, (fig 112a & b). De båda skänkelsporrarna, F62 och F63, är av järn. De avslutas i runda
”knoppar” och kan närmast jämföras med ett par sporrar från en vapengrav i Brännkyrka sn i Södermanland
(Ferenius 1962, grav B-XXX). Dessa sporrar hittades
tillsammans med en vapenuppsättning, bestående av
svärd, lans och sköld, daterad till period B2. I Jahns
(1921) stora arbete om sporrar från äldre järnålder är
figur 49 den avbildning som mest liknar F62 och F63.
F573 och F574, (fig 112c & d). Sporrar från skelettgrav A258. De båda stolsporrarna, F573 och F574,
utgjorde ett par i samma grav, dock är de asymmetriska.
Fynd F573 har kraftigt svängda kanter med utdragna
hörn. På ett av hörnen finns rester efter en dekoration
i form av en inristad linje. På baksidan finns rostiga
rester av en nit. Denna är placerad i jämnhöjd med
själva piken. Pikens nuvarande längd uppgår till 20
mm.
147
Fig 104. Eneggat svärd F61 från grav A7. Teckning: Jonas Wikborg. Skala 1:3.
Fig 105. Rekonstruktion av svärd F61. På den nedre teckningen är svärdet i sin skida. Teckning: Jonas Wikborg. Skala 1:3
Fig 106. Eneggat svärd F540 från skelettgrav A258. Teckning: Jonas Wikborg. Skala 1:3.
Fig 107. Rekonstruktion av F540. Teckning: Jonas Wikborg. Skala 1:3.
148
Fig 108. Lansspets F55 från
skelettgrav A7. Teckning: Jonas
Wikborg. Skala 1:2.
Fig 110. Sköldbuckelfragment F108,
funnet intill skelettgrav A7.
Teckning: Jonas Wikborg. Skala 1:1.
Fig 109. Lansspets F56 från skelettgrav A7
Teckning: Jonas Wikborg. Skala 1:2.
Fig 111. Tredimensionell rekonstruktion av sköldbuckla, utförd i
MicroStation. Rekonstruktionen är gjord utifrån det påträffade
sköldbuckelfragmentet F108. Sköldbucklans ursprungliga diameter
är beräknad till ca 135 mm. Rekonstruktion: Oscar Törnqvist.
149
Fig 112. Sporrar påträffade i skelettgravar på
Bastubacken. Skala 1:1. Teckningar : Jonas Wikborg.
A. F62/AA7
B. F63/A7
E. 387/A209
150
C. F573/A258
D. F574/A258
151
Fynd F574 har ej svängda kanter och icke heller utdragna hörn, blott en antydan därtill. Sporren har varit fäst med fyra nitar, en i varje hörn, vilka fortfarande
kan iakttagas med sina mer eller mindre fragmentariska runda huvuden. Pikens nuvarande längd är 250
mm.
F387, (fig 112e) Sporrar från skelettgrav F209.
De båda föremålen F387 i grav A209 är två långsmala
järnspetsar med rektangulära nitbrickor vid basen. Utrymmet mellan nitbrickan och järnspetsens bas uppgår till ca 2 mm och får antagas motsvara tjockleken
på det föremål som järnspetsen varit fastnitad på. Jag
känner inte till några direkta paralleller men rent
funktionellt skulle de kunna användas som sporrar. I
gravfältets båda vapengravar låg sporrarna vid fötterna,
men att så ej behöver vara fallet visar de ovan nämnda
sporrarna från Brännkyrka sn av vilka den ena hittades
vid höger lårben och den andra innanför högra knäet
(Ferenius 1962, s81).
Sammanfattning
I tre av de undersökta gravarna (A7, A209 och A258)
påträffades ett par sporrar. Två av dessa gravar (A7 och
A258) innehöll också vapen. I A258 endast ett kort
eneggat svärd. I A7 en komplett vapenuppsättning bestående av eneggat svärd, sköld och två lansar. Båda
vapengravarna kan utifrån gravgåvorna dateras till period B2 (70-150/160 e Kr) (se vidare kapitel 7.3).
152
4.6 Harts
av Fredrik Svanberg
Vid undersökningarna av Bastubacken framkom en stor mängd av vad som i arkeologiska sammanhang vanligen kallas för harts eller hartstätning. Harts har inte tidigare kommit i åtnjutande av någon större vetenskaplig
uppmärksamhet, trots att det är ett av de vanligaste fyndmaterialen på den äldre järnålderns gravfält.
Fynden på Bastubacken
Sammanlagt gjordes 68 olika fynd av harts på gravfältet (tab 34). Dessa fynd kan delas in i tre grupper:
Hartstätningsringar, dvs hela kärltätningsringar eller
uppenbara rester av ringar (50 fynd), Tätningsfragment
vilka bär tydliga tecken på att ha utgjort tätning till
kärl (6 fynd), samt slutligen, icke närmare bestämbara
Fragment (12 fynd). Det hartsfynd som möjligen är
en rest av ett fyrkantigt kärl (F393) har här räknats
som en hartstätningsring. Fyrkantiga hartstätningar har
tidigare hittats i vardera ett exemplar på Åbygravfältet
(Äijä 1993, s60) och gravfältet vid Barkarby (Holmqvist 1956, s41).
A-kärl
B-kärl
skelettgravarna innehöll 14 (39%) harts (tab 35) och
av de 41 brandgravarna innehöll 22 (54%) harts (tab
36). Av de 36 gravar som innehöll harts har 17 med
säkerhet haft fler än ett kärl. Det tycks inte föreligga
några skillnader mellan skelett- och brandgravar vad
gäller antalet kärl per grav. Några skillnader som håller
för källkritiska argument kan heller inte anföras vad
gäller mans- kvinno- eller barngravar.
Formen på hartsringarna, där denna kunde registreras, var i 13 fall rund och i 17 fall oval. De hela hartsringarnas storlek varierade mellan 4,2 x 7,9 och 27 x
27 cm. Tretton av hartsfynden kunde typbestämmas
enligt Granlunds typologi (Granlund 1939, s272ff) (fig
113). Inga signifikanta skillnader i form eller storlek
mellan A- och B-kärl kunde ses i materialet.
Många av hartsfynden hade bevarade avtryck av den
söm som fogat samman svepkärlet (fig 114) och/eller
ett kort hartsstråk som tätat svepets skarv (fig 118 &
119). Ett av hartsfynden (F33) hade ett bevarat fragment (ca 3 x 1 mm) av den söm som i kärlet fogat
samman svepet med bottnen.
Fig 113. Granlunds indelning i A- och B-kärl.
Således kan 56 av fynden anses ha utgjort tätning till
kärl, sannolikt i första hand svepkärl av bark, vilket
den tydliga ådringen på många av fragmenten tyder
på. Två av dessa kärl utgjorde benbehållare (F300 och
F549) och ytterligare två var troligen rester av benbehållare (F210 och F250). De övriga var bikärl. Ett
av bikärlen (F430) innehöll en kniv (F431) samt en
bältesölja (F432), de övriga bikärlens ursprungliga
innehåll är okänt. Beträffande de tolv icke närmare
bestämbara fragmenten kan ingenting säkert sägas om
deras funktion, de har helt enkelt påträffats som små
klumpar av harts. I ett fall (F559) låg fragmenten intill en kniv och har möjligen utgjort tätning till en
eventuell skida. Tätningsmassa för svepkärl är alltså
den enda säkert kända funktionen för hartsen på Bastubacken.
Beträffande de hartstätade bikärlens placering i skelettgravarna, vilken var möjlig att bestämma i 21 fall, kan
sägas att den vanligaste placeringen var ovanför huvudet (åtta fall) och den näst vanligaste vid höger armbåge (tre fall) (fig 115).
Fynd av harts gjordes i 36 olika gravar, dvs i cirka hälften av gravfältets sammanlagt 71 gravar. Av de 30
153
Fig 114. Del av F33 med tydliga stygnavtryck.
Skala 2:1. Teckning: Fredrik Svanberg.
Tabell 34. Hartsfynden från Bastubacken.
Fynd
nr
Anl nr
Beskrivning
(storlek i cm)
Form
7
22
hartsring
6,7
oval
16
31
hartsringsrest
17
24
hartsring
11
24
12
fragment
33
25
hartsring
34
25
fragment
38
25
hartsring
23
18 x
oval
*
40
25
hartsring, 18 x
16
oval
*
59
7
hartsring
17
oval
*
*
A
60
7
hartsring, 16 x
23
oval
*
*
A
65
26
hartsring
20
15 x
oval
*
B
66
26
hartsring, 15 x
20
oval
83
29
fragment
164
44
kärltätningsrest
171
44
fragment
179
45
fragment
210
130
kärltätningsrest
238
149
fragment
241
147
kärltätningsrest
*
246
145
hartsring
*
247
149
hartsring
250
152
kärltätningsrest
257
131
halv
259
131
hartsringsrest
260
147
hartsring 11 x 9
261
147
hartsring
262
147
hartsring
9,6
12,8 x
274
122
275
8,9 x
18 x
Sömavtryc
Svepskarvs
tätning
Typ
*
oval
*
13,5 x
Övrigt
bevarad söm (ca 3x1
mm)
*
*
*
hartsring
rund
A
*
A
oval
*
B
hartsring 7 x 10
rund
*
A
122
hartsring 10 x 8
oval
*
276
122
hartsringsrest
*
277
122
hartsring
18
*
24 x
154
benbehållare
?
benbehållare
?
Fynd
nr
Anl nr
Beskrivning
(storlek i cm)
358
216
fragment
362
216
fragment
389
218
hartsring
4,2
393
181
hartsring
407
218
hartsring
10,4
13,6 x
oval
408
218
hartsring
12
10 x
rund
430
209
hartsring 7 x 12
448
225
hartsring
13
12 x
rund
*
449
225
hartsring
13
12 x
rund
*
456
249
hartsring
9 x 15 oval
459
221
kärltätningsrest
464
235
hartsring
465
235
hartsring
468
236
hartsring
x14
18
471
236
hartsring
x16
16
473
249
hartsring 9 x 15
oval
484
253
hartsring
10,8
10 x
rund
485
236
hartsring
486
253
hartsring
15
13 x
rund
*
502
236
fragment
504
242
hartsring
18,3
12 x
oval
*
A
505
242
hartsring
23
22 x
rund
*
B
520
210
hartsring
20
12 x
532
258
fragment
536
254
fragment
543
258
hartsring
7,9 x
Form
Sömavtryc
oval
Svepskarvs
tätning
Typ
Övrigt
*
troligen fyrkantigt kärl
*
innehöll kniv F431 och
bältesölja F432
A
*
*
*
rund
*
A
*
*
12 7 x
rund
B
155
Harts i allmänhet,
en kortfattad forskningshistorik
Något som bör understrykas är att beteckningen
”Harts”, dvs sekret från barrträd, egentligen är missvisande. Det material som hittas i forntida sammanhang, åtminstone i Sverige, består till största delen av
tjära från lövträd (Stark 1994, s45). Av respekt för det
etablerade begreppet kommer dock termen harts att
användas även i det följande.
Den lärda debatten rörande harts tog fart under det
tidiga 1800-talet och kretsade då främst kring de
”Harpixkakor” eller ”Pysslingebröd”, ett slags
skivformiga kakor troligen till övervägande del bestående av björktjära, som ibland hittas i depåfynd från
bronsåldern, särskilt i Danmark och Skåne (Brøndsted
1966b, s273). Teorierna om hartsens funktion var
många, bl a trodde flera forskare att det rörde sig om
en form av rökelse. Björktjära utvecklar vid förbränning en vällukt som jämfördes med motsvarande lukt
av myrra och bärnsten (Sarauw 1928, s75). Många
teorier kom att överges då man på hartsringar i gravfynd lade märke till de karaktäristiska avtrycken av sömmar och vad som senare visade sig vara trä eller bark.
Det grundläggande verk, i vilket uppfattningen av
hartsringarna som rester av tätningsmassa från forntida förmultnade träkärl lanserades, var en liten uppsats av Oluf Rygh, Spor af Trækar i Grave fra ældre
Jernalder (Rygh 1875). Rygh fick några år senare sin
hypotes bekräftad i och med upptäckten av resterna
efter ett hartstätat kärl tillverkat i almträ, daterbart till
äldre järnålder (Rygh 1879, s262). Efter undersökningen av ett gravfält från romersk järnålder vid Alvastra i Östergötland kunde Oscar Almgren år 1900
presentera en tecknad rekonstruktion av ett svept kärl
utifrån en funnen hartstätningsring (Almgren 1900,
s112ff). År 1928 kom en skrift författad av Georg
Sarauw som hävdade en helt ny teori, nämligen att
hartsringarna skulle ha tätat läderkärl istället för träeller barkkärl (Sarauw 1928). Denna idé fick inget större
gensvar. Ett klassiskt arbete när det gäller harts är
Hartstätningar till svepta kärl under äldre järnåldern
(Granlund 1939). Granlund gjorde en brett upplagd
studie av 44 hartstätningsfynd från olika delar av Sverige
förvarade på Historiska museet i Stockholm och kunde
presentera en analys av dessa, jämförd med etnografiskt
material. Han delade in hartstätningsringarna i en Aoch en B-typ och tanken var att för A-typen skulle
svepet ha placerats utanpå bottnen och för B-typen
Anl nr
Fragmen
m/k/b/x * Hartsringar
12
x
24
b
29
b
31
x
44
k
Kärltätnin
rester
Fragme
24
17
83
16
164
122
k+b
274, 275,
277
123
k (?)
300, 311,
312
130
x
131
x+ b
257, 259
145
k (?)
246
147
x
260, 261,
262
247
Anl nr
m/k/b/x *
Hartsringar
7
m (?)
59, 60
22
b
7
25
m(?)
33, 38, 40
26
m
65, 66
45
m
153
k
334, 603
149
b
209
m
430
152
b+x
210
x
520
164
x
216
k
167
x
316
218
k
389, 407,
408
181
b +b
393
221
b (?)
225
x
448, 449
236
x +b +b
235
b
464, 465
468, 471,
485
242
m
504, 505
249
k (?)
456, 473
253
k
484, 486
171
276
210
34
179
358, 362
258
m
543 544
532 559
* mans- / kvinno- / barngravar /obestämd vuxen (osteologiskt bestämda)
Tabell 35. Hartsfynd i Bastubackens skelettgravar.
241
238
250
310
459
502
* mans- / kvinno- / barngravar /obestämd vuxen (osteologiskt bestämda)
Tabell 36. Hartsfynd i Bastubackens brandgravar.
156
ter av björk upphettas i en syrefri miljö och är en mörk,
trögflytande massa känd som klister, myggmedel och
impregneringsmedel för läder långt in på 1900-talet
(Nationalencyklopedin 1990, Brogårdh 1987, s114).
En viktig egenskap hos lövträdstjära är att den är mycket
vattenavvisande och därför ett utmärkt tätningsmaterial. Även om större delen av den forntida ”hartsen”
bestått av lövträdstjära är det troligt att denna behandlats på olika sätt, exempelvis blandats upp med andra
ämnen för att få önskad konsistens och dito egenskaper. Andra beståndsdelar i harts som kunnat påvisas är
vax och kol (Sarauw 1928, s74f). Vid analyser utförda
av Wilhelm Sandermann visade sig samtliga sju svenska
hartsprover från gravfält innehålla kol eller aska
(Sandermann 1965a, s65ff). Hartsens sammansättning
och tillverkning är av stort intresse bl a därför att det
är möjligt att göra 14C-dateringar på harts. Sådana dateringar har visat sig utfalla annorlunda än dateringar
gjorda på träkol och för närvarande kan det anses som
vanskligare att göra 14C-dateringar på harts än kol p g
a att det för hartsen inte finns något tillgängligt statistiskt material för beräkning av felkällor (Bennett 1987,
s172ff).
Fig 115. De hartstätade kärlens placering i skelettgravarna
på Bastubacken
skulle svepet ha stått på bottnen (Granlund 1939, s260
figur 3, 273 figur 19; fig 113). Granlunds doktorsavhandling, Träkärl i svepteknik (1940), behandlar svepta
kärl från historisk tid och är som jämförelse intressant
även ur förhistorisk synpunkt.
Numera råder ingen tvekan om att hartstätningsringar,
generellt sett, är rester av tätningen i svepta trä- eller
barkkärl. Detta faktum kan styrkas med flera fynd. I
en brunn vid Raä 280, Övergran sn, Uppland har två
hartstätade svepkärl med nästan helt bevarade lock,
bottnar och svep hittats. Kärlen var troligen tillverkade av bark och kan genom fyndomständighet dateras till äldre romersk järnålder (Thomas Ericsson,
muntligen). I en mosse utanför Malmö har fyra svepta
kärl hittats vilka kan knytas till offerfynd från yngre
bronsålder. Åtminstone ett av kärlen är tillverkat av
lindbark och tätat med harts (Barbro Lindahl Jensen,
muntligen).
Diskussionen om vad ”harts” egentligen består av är
inte slutförd och man kan tänka sig en viss regional
variation i hartsmassans sammansättning. De fåtaliga
analyser som gjorts visar i samtliga av mig kända fall
på att det tycks vara fråga om tjära utvunnen ur björk,
framförallt björknäver (Sarauw 1928, Sandermann
1965a, 1965b). Björktjära, som även kallas Dagut eller Ryssolja, framställs genom att näver, grenar och röt-
Under stenåldern är harts känt som material för fästande av mikroliter vid exempelvis pilskaft och som en
mörk massa som tydliggjort ornamentik på artefakter
av ben och horn (Brøndsted 1966a, s66, 88). På den
mesolitiska boplatsen vid Segebro utanför Malmö fanns
harts bevarat i flera fåror på flinteggade benspetsar och
en funnen hartsklump uppvisade mycket tydliga tandavtryck. Liknande tuggade klumpar har hittats på flera
mesolitiska boplatser (Larsson 1982, s74 med där anförd litteratur). I norra Sverige och Finland har man i
historisk tid föredragit gran- och tallkåda som tuggummi, men i Sibirien finns klara belägg för tuggandet
av björktjära, blandad med fiskfett (Vilkuna 1964,
s295ff). Möjligen finns fynd av hartstätade kärl redan
från stenåldern (Sarauw 1928, s77). Bronsålderns användning av harts verkar ha varit mångfacetterad. De
ovan nämnda runda små ”Harpixkakorna” hittas i Sydsverige och Danmark som offerdepåfynd. Man har även
tätat lerkärl och stockkistor med harts och använt det
till att förtydliga ornamentik på metallföremål. De olika
sammannitade plåtarna på kittelvagnen från Trushøj i
Skallerup, Själland har tätats med harts (Brøndsted
1966b, s50, 113, 197, 231, 273). Flera fynd av hartstätningsringar från trä- eller barkkärl, daterbara till
bronsåldern, har gjorts. Som exempel kan här nämnas
hartsringarna i fem gravar från yngre bronsålder på
det västra av de två gravfälten vid Fiskeby utanför Norrköping. I en av dessa hade det hartstätade kärlet använts som benbehållare (Lundström 1970, s26). Hjortspringsbåtens träsköldbucklor har varit fastsatta på sköldarna enbart med harts, vilket visar dess potential som
157
klister (Kaul 1988, s27). Under järnåldern är harts allmänt känt som tätningsringar och kisttätning i gravar.
Hartstätningsringar är kända i gravar från hela järnåldern men blir alltmer sällsynta under yngre järnålder
och är mycket ovanliga i vikingatida gravar. Exempel
på sådana vikingatida fynd är två tätningsringar i en
brandgrav på Lundagravfältet på Lovö i Mälaren, två
hartstätade bikärl i en skelettgrav på Älgestagravfältet,
Husby-Ärlinghundra sn, Uppland (Petré 1984a, s70)
och en tätningsbit i en myntdaterad grav på Adelsö i
Mälaren (Rydh 1936, s39). På flera av de vikingatida
ovala spännbucklor som hittats på Birkas gravfält har
harts hittats fastsatt på baksidan, funktionen för denna
harts är obestämd (Jansson 1985, s119). Harts hittas
även på järnålderns boplatser, vilket skall tas upp i det
följande. Att forntida svepkärl utan hartstätning hittats är intressant eftersom det innebär att ännu flera
kärl än de som hartsringarna representerar kan tänkas
ha funnits i de förhistoriska gravarna.
Under medeltid och framåt är harts mig veterligen inte
känt som kärltätningsmassa men däremot som klister
och har även nyttjats inom folkmedicinen (Weiser-Aall
1961, s238f).
Svepkärl
För att förstå användningen av förhistoriska svepta kärl
är etnografiskt material från historisk tid viktigt som
jämförelse. Rent generellt kan ett svepkärl sägas bestå
av två delar; en bottenplatta och själva svepet, vilket
svepts runt bottnen så att ett kärl bildas. Många av de
svepkärl som är kända från historisk tid är dessutom
försedda med lock.
Som nämndes ovan har John Granlund i en fyllig monografi gått igenom historiska svepkärl (Granlund
1940). Denna undersökning omfattade en stor mängd
svenska, norska, finska, danska (varav en del färöiska),
isländska samt estniska kärl och ger i sin grundlighet
en mycket god bild av kärlens konstruktiva detaljer,
tillverkning, dekoration och funktion. Inget av dessa
kärl är dock tätat med harts.
Det äldsta nordiska (svenska) kärlet i detta material är
daterat år 1574 men det finns ett tyskt kärl i Landesmuseum, Braunschweig, som tillhör 1300-talet. Svepta
kärl finns även på bilder från 1300- och 1400-talen i
Mellaneuropa (ibid, s24, 27f).
Granlund är noga med att skilja träkärl från barkkärl.
Svepta bark- och näverkärl har en sammanhängande, i
första hand nordeurasisk utbredning, från Norge till
Nordamerika, men finns även i sydeuropa och Afrika.
Björknävern är dominerande bland de arktiska folken,
lärkträdets bark i Sibirien, lind och almbark i Nordryssland, de baltiska staterna, sydeuropa och i Sverige
åtminstone under förhistorien, vilket bekräftats av avtryck i hartsringar. Möjligen har trä- eller spånasken,
som den även kallas, utvecklats ur barkkärlen. Det finns
exempel på hartstätningsringar från äldre järnålder i
Sverige vilka har tydliga avtryck av trä, inte bark, och
från vikingatiden finns bevarade svepkärl av trä (dock
inte hartstätade) från Gokstads- och Osebergsskeppen
i Norge, möjligen även från ekkistorna hittade i Altuna, Uppland. Granlund menade att barkkärlstillverkningen, som hade ett ypperligt material tillgängligt, nämligen den i det gamla odlingslandskapet vanliga linden, så småningom ersatts av träkärlsframställning (ibid, s33ff).
Beträffande de svepta träkärlens funktion kunde Granlund urskilja följande användningsområden; Mataskar,
askar som användes för i första hand smör eller messmör, både i hemmet och då folk skulle ut i slåtter eller
vall, också på kortare resor. Sydonsaskar eller klädesaskar i hemmen. Kyrkaskar, vilka nyttjades till förvaring av kyrkkläderna under resan till kyrkan, har samband med kyrkbåtar, kyrkbodar och kyrkstall.
Förvaringsaskar för brudkläder, dokument, verktyg och
allehanda redskap, i hemmen eller på resor. Oblat- och
abortaskar, oblataskar användes av tradition till förvaring av kyrkornas oblater och abortask kallas det då
barn som fötts genom missfall och dött begravdes i ett
svept träkärl, viket verkar ha varit vanligt åtminstone i
några delar av Sverige. Svepäskan, en typ av svept kärl
som har lock stående mellan två fasthållande ståndare
och är försedd med handtag, har i hela Götaland vanligen använts till förvaring av varjehanda proviant för
kortare arbeten utanför hemmet liksom vid resor (ibid,
s263ff).
En jämförelse med
andra äldre järnåldersgravfält
Hartstätade kärl som benbehållare har i östra Mälardalen huvudsakligen använts från sen förromersk järnålder till och med folkvandringstid, med tyngdpunkten i yngre romersk järnålder och folkvandringstid.
Detta framgår tydligt av en analys av 758 anläggningar
på 17 äldre järnåldersgravfält, främst från Uppland och
Södermanland (Hemmendorff 1973, s18). På det totalundersökta gravfältet vid Fiskeby utanför Norrköping
hittades harts i sammanlagt 66 gravar, därav fem från
yngre bronsålder. De 61 gravar med hartsfynd som återstår om man borträknar dessa fem har en kronologisk
spännvidd från cirka 100 f Kr och fram till och med
vendeltid och harts finns representerat inom samtliga
mellanliggande perioder. Vendeltiden företräds emellertid endast av ett enda hartsfynd. Dessutom hittades
158
små bitar av harts i en grav daterad till vikingatid, men
dessa kunde inte med säkerhet knytas till graven (Lundström 1970, s26,33,38,56,59).
Oscar Almgren gjorde i Die Ältere Eisenzeit Gotlands
(Almgren 1914) intressanta upptäckter vad gäller hartstätade kärl. I flera gravfynd från romersk järnålder på
Gotland har man hittat olika typer av bronsbeslag som
uppenbarligen suttit på forntida kärl tätade med harts.
I flera fall har beslagen hittats alldeles inpå hartstätningsringar och dessutom varit försedda med små
mängder bevarat trä. Beslagen utgörs av bleck som troligen suttit böjda över kärlens mynningskanter, olika
typer av krampor, ringar och vad som tycks ha varit
rena prydnadsbeslag. Åtminstone kramporna har troligen haft en sammanhållande funktion på svepkärl
(Almgren 1914, s22ff, 43, figurer 158-170, Tafel 10).
I en grav på Lundagravfältet på Lovö i Mälaren hittades bleck som liknar de gotländska och som alltså sannolikt prytt ett svepkärl (Petré 1984a, s70, 395).
För att kunna se tendenser i det fastlandssvenska hartsmaterialet från äldre järnålderns gravfält har jag jämfört hartsfynden från elva olika gravfält, dessutom har
Lundagravfältet på Lovö i Mälaren från yngre järnålder medtagits. Analysen presenteras översiktligt i tabell 37 och 38. Resultatet kan inte anses ha representativitet för några generella slutsatser men visar att hartstätade kärl finns i gravar under hela järnåldern, om än
allt ovanligare ju längre fram i yngre järnålder man
kommer. Hartstätade kärl finns även i gravar från både
äldre och yngre bronsålder. De kända funktionerna i
det analyserade materialet är benbehållare, bikärl och
kisttätning. B-kärl tycks vanligen vara lite större än Akärl, men exempel finns på riktigt små och riktigt stora
Gravfält
Landskap
D atering
1
5
Vs
50-200 e.Kr
Lundbacken
Up
0-250 e.Kr
3
Funktion
Vad beträffar de hartstätade kärlens funktion kan följande konstateras: samtliga av mig kända hartstätningsringar var vid upphittandet antingen tomma, fungerade
som benbehållare eller innehöll mindre bruksföremål av
olika slag. Eftersom hartstätningsringar hittas även på
boplatser (se nedan) kan det svårligen hävdas att de
hartstätade kärlen haft en uteslutande sakral funktion.
Svepta träkärl har i historisk tid haft ett brett spektrum av användningsområden, i första hand praktiska,
som förvaringskärl. På grundval av dessa fakta förefaller det sannolikt att de hartstätade bikärlen i förhistoriska gravar fungerat som förvaringskärl och har innehållit gravgåvor till den gravlagda. Detta styrks i viss
mån av de hartsringar som innehållit mindre föremål.
De tomma hartsringarna kan antas ha innehållit sedermera förmultnade saker av olika slag, exempelvis
mat eller kläder. Ett sätt att få klarhet beträffande detta
är att göra analyser på jorden inuti tomma ringar. AnnaLena Gerdin har gjort en intressant studie av hartstätade svepkärl i gravar från gotländsk romersk järnålder (Gerdin 1992). I de hartsringar hon studerat fanns
ofta föremål av olika slag; ben- horn- eller glastrissor
till sländor, beslag av brons till dryckeshorn, vinskopor och vinsilar av brons samt knivblad, nycklar och
Antal gravar
Br
Bastubacken
kärl av båda typerna. Inga försök att utreda frågan om
eventuella skillnader mellan mans- och kvinnogravar
har i detta sammanhang gjorts. De hartstätade bikärlens
placering i skelettgravar har kunnat jämföras för sammanlagt 55 olika hartsringar från gravfälten Bastubacken, Lundbacken, Barkarby och Åsen 191 (fig 116).
Den vanligaste placeringen var intill huvudet (25 fall),
men kärlen har placerats invid de flesta kroppsdelar.
1
Antal hartsfynd
2
Referens
Sk
Totalt
Ringar
41
15
30
68
50
23
35
23
Artursson et al 1994
Magnusson 1974
Åsen, 191
Vs
100f.Kr-200 e.Kr
35
47
73
35
Åsen, 236
Vs
0-200 e.Kr
14
2
32
23
Magnusson 1974
Barkaby
Up
100-talet e.Kr 4
16
31
36
25
Holmqvist 1956
Lunda
Up
400-1050 e.Kr
152
3
21
13
Petré 1984a
Åby
Sö
400 f.Kr-400 e.Kr
160
18
43
37
Äijä 1987
Viby Bosgård
Ög
100 f.Kr-100 e.Kr
138
5
16
12
Nilsson 1977
Klinga
Ög
1000 f.Kr- 400 e.Kr 5
104
11
Bankälla
Vg
100 f.Kr - 100 e.Kr
66
25
Stora Ro
Vg
50 f.Kr - 150 e.Kr
46
4
Kyrkbacken
Vg
100 f.Kr - 50 e.Kr
200
69
Stålbom 1994
17
Sahlström & Gejvall 1954
40
Sahlström & Gejvall 1948
Sahlström & Gejvall 1954
brandgravar 2 skelettgravar 3 dessutom några gravar från övergången brå - jäå (harts ?) 4 dessutom några gravar från folkvandringstid (utan harts)
dessutom en grupp gravar från äldre brå varav en med ett hartstätat bikärl
Tabell 37. Tabell över hartsfynd från tolv olika gravfält.
159
Gravfält
H artsens funktioner
Benbehållare
Bikärl
Kisttätning
Antal typbestämda kärl
Obestämd
A
B
Typernas medelomkrets (cm)
A
B
Bastubacken
2
54
12
9
4
42
49
Lundbacken
2
25
1
7
21
4
41
72
Åsen, 191
3
32
3
35*
Åsen, 236
9
14
Barkaby
7
16
Lunda
19
1
Åby
22
12
Viby Bosgård
6
6
Klinga
1
6
Bankälla
23
9*
3
11
6
1
9
6
40
35
3
9
21
57
64
5
3
8
38
67
4
8
Stora Ro
3
1
Kyrkbacken
65
4
*Fyndanalysen endast översiktligt genomförd, möjligen skulle flera kärlrester kunna konstateras.
Tabell 38. Hartsen från de tolv gravfälten där hartsens funktion och typindelning lagts till.
beslag av järn (Gerdin 1992, s38). Om de hartstätade
kärl som hittas i gravar varit brukskärl som alltså använts även innan begravningen eller om de specialtillverkats för begravningstillfället är svårt att säga någonting om. Ibland hittas exempelvis brända ben som
fastnat i hartstätningsringar och detta har anförts som
ett tecken på att hartsen skulle varit mjuk och alltså
nytillverkad vid begravningen (Holmqvist 1956, s38ff),
men det kan ju också bero på att de brända ben som
lagts i det hartstätade kärlet fortfarande varit varma
efter bränningen och därför mjukat upp hartsen (se
Sahlström & Gejvall 1948, s155).
Harts som boplatsfynd
Som visades ovan har harts som gravfynd en kronologisk spridning som sträcker sig från åtminstone yngre
bronsålder och fram i vikingatid. Det vanligaste fyndsammanhanget är äldre järnålderns gravfält. Man kan
nu undra om harts endast förekommer som gravfynd.
Ett sådant konstaterande skulle få betydelse för tolkningen av de hartstätade kärlens funktion. En översiktlig granskning av några större boplatsrapporter
(Järnåldersbyn vid Stenåldersgatan i Västerås,
Boplatserna kring Skedemosse på Öland samt Helgömaterialet i Uppland, referenser se nedan) visar dock
att harts visserligen inte i något av fallen utgjort någon
större del av fyndmaterialen men i samtliga fall faktiskt hittats på dessa boplatser.
Vid undersökningen av en by från äldre järnålder belägen invid Stenåldersgatan i Västerås (Raä 851,
Badelunda sn, Västmanland) återfanns flera fragment
av harts i en brunn. Två 14C-prover från samma brunn
gav de kalibrerade dateringarna 7-124 respektive 112222 e Kr (Aspeborg et al 1993, s70ff, 97). Brunnen
Bastubacken
Lundbacken
Barkarby
Kolbäck 191
Fig 116. De hartstätade kärlens placering i
skelettgravarna på olika gravfält.
ligger ungefär 15 m från ett bostadshus som 14C-daterats till äldre romersk järnålder (ibid, s23ff).
Kring Skedemosse på Öland har bl a boplatserna Sörby
tall i Gärdslösa sn samt Bo och Ormöga i Bredsätra sn
undersökts (Beskow-Sjöberg 1977). På Sörby tall hit-
160
tades två huskonstruktioner. Hus 1 kunde genom 14Cdatering knytas till yngre romersk järnålder och här
hittades en hartstätningsring samt fragment av ytterligare en (Beskow-Sjöberg 1977, s11ff, 123). Vid undersökningen av Bo kunde utgrävarna samla inte mindre än sju olika hartsfynd från vad som kallades ”område 3” (inga hartsfynd gjordes på område 1 eller 2).
Inget av dessa sju fragment kunde med säkerhet sägas
ha utgjort kärltätning (Beskow-Sjöberg 1977, s69).
Område 3 omfattade en väg och en huskonstruktion
som huvudsakliga anläggningar. Genom fynd kan området sägas ha utnyttjats huvudsakligen i folkvandringstid medan 14 C-dateringarna pekar på äldre romersk
järnålder (Beskow-Sjöberg 1977, s46ff, 124). Eftersom
ingen precisare fyndomständighet än att de tillhörde
område 3 lämnats för hartsfynden kan de inte närmare
tidfästas eller knytas till anläggningar utifrån den information som lämnas i rapporten. Inga fynd av harts
gjordes vid undersökningen av Ormöga.
Ovanstående boplatsfynd kan ses som exempel vilka i
sammanhanget inte kan sägas visa särskilt mycket mer
än just att harts verkligen hittas även i boplatssamanhang. Någonting som bättre illustrerar poängen med
detta avsnitt är boplatserna på Helgö i Uppland
(Reisborg 1994, s69). Harts finns här representerat
bland fynden från husgrupperna ett till fyra (husgrupp
1 och 4: Reisborg 1994a, s69, fig.10, husgrupp 2:
Lindeberg 1964, s141, husgrupp 3: Huggert et al 1973,
s15 & Lundström 1971, s11) vilkas bosättningar tillsammans täcker in åtminstone tiden ca 100-700 e Kr
(Kyhlberg 1980, s16f).
Ett experiment
Experimentell arkeologi har utan tvekan ett stort värde
då det gäller att försöka förstå olika aspekter av forntiden, i första hand kanske då det gäller forntida teknik.
Jag vill gärna betona att jag instämmer i det som sagts
av Christer Westerdahl (Westerdahl 1994) om vikten
av en kritisk hållning i samband med sådana här aktiviteter. Man måste särskilja rena experiment från seriösa rekonstruktionsförsök.
För att bättre förstå hur ett hartstätat svepkärl tett sig
gjordes under bearbetningen av materialet från Bastubacken ett försök att tillverka ett kärl och täta detta
med harts. Experimentet gjordes så noggrant som tid
och materialtillgång medgav men gör inte anspråk på
att vara en rekonstruktion, bara ett försök till ökad
förståelse av materialet.
I den första veckan av december insamlades cirka 75
cm långa och 10 cm breda flak av lindbark. Trots den
sena tiden på året var det ganska lätt att med hjälp av
endast en kniv dra av barkstyckena, dock är det troligen mycket enklare under savtiden. Tunna björkrötter
togs också i samband med barkinsamlingen. Så återstod problemet med att skaffa björktjära. På omvägar
kontaktades fönsterhantverkaren Hans Allbäck i Ystad
som har ett stort intresse för trätjäror. Genom
hembygdsforskaren Thore Brogårdh hade Allbäck lärt
sig göra björktjära enligt en metod som under historisk tid använts i Skåne (Brogårdh 1987, s114). Metoden går i stort ut på att ett eldfast kärl fylls med björknäver och vänds upp och ned över en stenhäll med ett
litet hål i mitten. Därefter tätas fogen mellan kärlet
och stenen med lera och en eld igångsätts runt kärlet.
Värmen får nävern att avge tjära som droppar ned genom hålet i stenen. Gasbildningen inne i kärlet håller
trycket uppe inne i det och hindrar syre utifrån att
tränga in, vilket skulle få nävern att brinna upp. Stenhällen hade hos Allbäck bytts mot en stor järngryta
men annars var metoden densamma. Av en tolvlitersspann fylld med näver fick vi efter cirka tre timmars
tjärbränning ungefär tre deciliter björktjära.
Svepkärlet skulle i möjligaste mån efterlikna F60, ett
av bikärlen i skelettgraven A7 på Bastubacken. Detta
kärl kan på basis av en välbevarad hartstätningsring
med svepskarvstätning sägas ha varit av A-typ, det vill
säga med svepet omslutande bottnen, cirka 16 x 23
cm stort och 10 cm högt. De enda verktyg som användes under tillverkningen av själva svepkärlet var en kniv
och en syl. Lindbarken och björkrötterna hade hållits
fuktiga sedan insamlandet och lades nu i vatten i tre
dygn. Barkens yttersta grova lager borttogs sedan och
en barkremsa täljdes till en storlek av 65 x 10 cm. För
beräkningen av längden räknades några extra centimeter med för svepskarven. Svepet var, efter försiktig
uppsnyggning med kniven, runt en halv centimeter
tjockt och sattes i spänn runt en trätrissa (gjord av ett
vedträ) för att få rätt form och torkades i två dygn. En
oval botten skars till av lindbark och lades platt för att
torka samtidigt med svepet. Då virket bedömdes vara
torrt togs det ur respektive spännanordning och höll
nu formen förvånansvärt bra. Hål gjordes i svep och
botten och de två delarna syddes ihop med björkrötter
som barkats av men fortfarande var fuktiga. Svepskarven syddes ihop med några enstaka stygn.
Själva ”hartstätningen”, det vill säga björktjäran, kokades försiktigt i flera timmar för att bli fri från överflödigt vatteninnehåll. Slutprodukten blev en riktigt
klistrig och trög svart massa. Denna applicerades i både
den övre och den undre fogen mellan kärlets botten
och svep, och det hartstätade kärlet var färdigt (fig 117,
118 & 119)
161
Experimentet visar att hartstätade kärl kunnat tillverkas även under den kalla delen av året. Tillverkningen
tar en viss tid men om allt material finns tillgängligt
kan säkert ett mindre antal kärl tillverkas under några
dagar. Hartsmassan luktar starkt, ungefär som båttjära,
och trådar sig som klister vid bearbetning. Det visade
sig att björktjäran, som applicerats i ett svalt källarutrymme, var mycket värmekänslig. Den började att lång-
samt smälta så fort kärlet togs upp i rumstemperatur.
Detta talar snarast för att björktjäran vid forntida användning blandats ut med någonting för att kunna
användas som fullgod kärltätningsmassa. Som nämndes ovan kunde i vissa analyser kol eller bivax påvisas i
harts och möjligen är det något av dessa ämnen som
använts som härdare i den harts som hittades på Bastubacken.
Fig 117. Rekonstruerat hartstätat svepkärl. Foto: Totte Fors.
Fig 118. Hartstätningsring med stående
skarvtätning. Foto: Anna-Lena Hallgren.
Fig 119. Ring med utfallen skarvtätning. Foto:
Fredrik Svanberg.
162
4.7 Knivar
av Fredrik Svanberg
Knivar är jämte exempelvis pärlor och harts ett vanligt fyndslag i nordiska järnåldersgravar. Dessa vanliga material tillmäts oftast en låg betydelse och anses inte ha någon högre potential för arkeologiska tolkningar. Till
skillnad från vapen, ädelmetall och konstnärligt tillverkade smycken tänker man sig knivar och även skäror som
mera vardagsbetonade föremål. Denna tanke styrks vad gäller knivar av att de är så vanliga i gravfynd och att de
i senare tider har varit i princip var mans egendom. Vid detaljstudier kan dock även enklare fyndmaterial visa sig
ha såväl kronologisk som kulturhistorisk betydelse.
Birgit Arrhenius har bearbetat stora knivmaterial, bland annat från Helgö och Birka (Arrhenius 1970, 1989)
och hon har utarbetat ett förslag till klassifikationssystem för registrering av knivar (ibid, s44ff). Det finns ännu
ingen generell typindelning av svenska järnåldersknivar. Till skillnad från föremål gjutna i brons hamrar smeden
till varje kniv för sig, vilket ger dem en högre grad av individualitet och försvårar en indelning i klart avskiljbara
typer. Två faktorer som genom Arrhenius analyser visat sig intressanta är knivarnas längd och om deras ryggar
respektive eggar är raka eller böjda. Någonting som också är av betydelse är den smidesteknik som använts. För
att få den bästa hållfastheten har redskap tillverkats av flera lager järn med olika egenskaper. Denna tillverkningsteknik har varit känd under åtminstone hela den nordiska järnåldern. En antydd kronologisk skiktning efter
knivryggens form är i första hand tillämplig på yngre järnåldersmaterial (ibid, s44ff). Knivar har naturligtvis
haft ett otal användningsområden men man kan också tänka sig att vissa typer specialutformats för särskilda
hantverk.
Fyndmaterialet från Bastubacken
Vid undersökningarna av Bastubacken gjordes 15 säkra
fynd av knivar (tab 39 och fig 120). Flera av dessa var
mer eller mindre fragmentariska och några av de
oidentifierade järnföremål som också registrerats är
möjligen rester av ytterligare knivar. Ingen av knivarna
var vid upphittandet i ett stycke. Detta kan naturligtvis bero på bevaringsförhållandena, alla knivarna var
skadade av korrosion, men i ett par fall verkar det troligt att knivarnas spetsar avsiktligen brutits av innan
nedläggandet i graven. Detta gäller i första hand fynd
F313 och F409, vilkas blad var tydligt böjda vid de
punkter där spetsarna brutits av (Ozola 1994). Sex knivar hade rester av skaften bevarade, detta var i fem fall
av trä och i ett fall av horn. Sammanlagt fyra knivar
uppvisade rester av skidor, två av dessa hade bevarat
läder, en träfragment och den sista hade stora delar av
en läderklädd träskida bevarade.
Knivar påträffades i både brand- och skelettgravar.
Ingen anläggning innehöll mer än en säker kniv. I
skelettgravarna fanns knivar i både mans- och
kvinnogravar. Knivarna hade i fyra fall placerats intill
den gravlagdes huvud (F67, F395, F409, F495), i två
fall vid höger smalben (F431, F542) och i ett fall vid
vänster knä (F32), placeringen för F446 var på grund
av skelettets dåliga bevaringstillstånd inte möjlig att
bestämma.
Kniven som påträffades i brandgrav A31 hade en stor
bit (32x9 mm) trä från skaftet bevarat. Detta bör tyda
på att den inte bränts på gravbålet utan nedlagts obränd
i graven. De bäst bevarade knivarna påträffades i skelettgravarna vilket möjligen kan bero på att deras
stenpackningar och eventuella kistkonstruktioner har
inneburit generellt sett bättre bevaringsförhållanden.
Flera knivar har en lätt konkav egg vilken bör ha uppkommit genom förslitning.
Förutom ovanstående gjordes på Bastubacken två fynd
av järnfragment som möjligen är rester av knivar eller
skäror. F355 i A216 (fig 120q) är ett fragment som ser
ut att vara delar av en tånge. F100 i A48 (fig 120p)
tycks vara en del av bladet till en kniv eller skära.
En kort jämförelse med andra gravfält
Vid undersökningen av gravfältet Lundbacken i Tillinge sn, Uppland som är daterat till romersk järnålder
gjordes två fynd av knivar, båda i skelettgravar. Den
ena hade rester av ett hornskaft och den andra av ett
horn- eller benskaft. Den förstnämnda kniven var placerad ovanför en gravlagd kvinnas huvud och den andra vid en gravlagd mans fötter (Artursson et al 1994,
s48, 59). På Åbygravfältet, Västerhaninge sn, Södermanland med huvudsaklig nyttjandeperiod kring Kristi
födelse hittades tre knivar, varav en krumkniv i en
brandgrav. En av de raka knivarna låg vid huvudändan
i en kvinnograv och den andra vid huvudändan i en ej
könsbestämd skelettgrav (Äijä 1993, s55). På gravfältet
vid Barkaby, Järfälla sn, Uppland påträffades tre knivar, två i brandgravar och den tredje i en skelettgrav,
utan närmare fyndomständighet angiven (Holmqvist
163
Fynd nr
Anl nr
Gravtyp1
Individ2
Längd
(mm)
13
31
Br
x
32
25
Sk
67
26
208
3
Bredd
(mm)
Kommentar
175
20
Rest av träskaft
m?
201
28
Rester av träskaft och
träskida
Sk
m
164
28
Rester av hornskaft och
läderklädd träskida
130
Br
x
17, 27
9
I två delar, fragmentarisk,
saknar tånge
242
131
Br
b+x
91
19
I två delar, saknar spets
252
147
Br
x
76
17
264
149
Br
b
75, 26
20
313
167
Br
x
149
19
395
153
Sk
k
107
18
Rest av träskaft
409
218
Sk
k
106
22
Saknar spets
422
228
Br
x
34, 31, 22
17
I tre delar, saknar tånge
431
209
Sk
m
165
20
446
235
Sk
b
119
17
495
225
Sk
x
142
19
Rester av träskaft och
läderskida
1542
258
Sk
m
175
26
Rester av träskaft och
I två delar, saknar spets
Sk= skelettgrav, Br=brandgrav. 2osteologiskt bestämda: m=man, k=kvinna, x= ej könsbestämd vuxen individ,
b=barn (enligt kriterier i kapitlet ”barngravar”). 3Alla knivar utom den fragmentariska F114 var vid
upphittandet i bitar, knivarna har betraktats vara i flera delar endast då bitarna inte har passning.
Tabell 39. Knivfynd från Bastubacken.
1956, s16,19,23). På det romerska järnåldersgravfältet
vid Ersta gård, Brännkyrka sn, Södermanland hittades
minst 13 knivar, varav elva i brandgravar och två i
skelettgravar, de senare utan närmare fyndomständighet
angiven. I en diskussion av fyndmaterialet framför
utgrävaren synpunkten att raka järnknivar i gravsammanhang tycks uppträda först kring Kristi födelse
(Ferenius 1962, s32f, Tabell 3). Sammanlagt 15 knivar, varav två krumknivar, hittades på gravfälten Åsen
191 och 236, Kolbäcks sn, Västmanland. Av de raka
knivarna, vilka ju är de som i första hand är intressanta som jämförelse till Bastubacken, påträffades åtta
i skelettgravar och fem i brandgravar. Fyra knivar var
placerade vid de respektive gravlagdas huvuden, en i
midjehöjd på höger sida och en vid vänster fot, de övriga två knivarna i skelettgravar fanns i anläggningar
där skeletten var alltför fragmenterade för en närmare
bedömning av knivarnas placering (Magnusson 1974,
s22, 26ff).
Som en slutsats av ovanstående kan nämnas att i det
representerade materialet från de nämnda gravfälten
har den vanligaste placeringen av knivarna varit invid
de gravlagda individernas huvuden.
Ett av de största nordiska knivmaterialen från äldre
järnålder som registrerats utgör en del av offerfyndet
från Illerup Ådal i Danmark. Här påträffades 357 säkert identifierbara knivar, vanligen i samband med
annan personlig utrustning. De flesta, 342 stycken,
hade en lätt konvex rygg. Knivarna kunde delas i två
skilda typer. En typ där tången gått igenom hela skaftet, 192 stycken, och en typ där den slutar inne i skaftet, 115 stycken. Tänger och klingor var i allmänhet
lite längre för den förstnämnda typen, i genomsnitt
111 och 129 respektive 61 och 103 mm (Ilkjaer 1993,
s257ff). En förutsättning för denna indelning var att
flertalet knivar hade välbevarade skaft, vilket inte alltid är fallet vad gäller gravfynd.
164
Fig 120A-Q. Knivfynd från Bastubacken. Skala 1:2.
Teckningar : Fredrik Svanberg.
A. F13/A31
B. F32/A25
D. F208/A130
C. F67/A25
165
F. F252/A143
E. F242/A131
G. F264/A149
H. F313/A167
J. F409/A218
I. F395/A153
L. F431/A209
K. F422/A228
M. F446/A235
N. F495/A225
166
O. F542/A258
P. F100/A48
Q. F355/A216
167
4.8 Keramik
av Ingela Kishonti
Den inhemska produktionen av keramik under järnåldern är i allmänhet inte känd för sin utsökta kvalitet och
mångfald. I Sverige finns dock, främst under äldre romersk järnålder, hantverkstraditioner som bidragit till en
produktion av kärl med stor formrikedom och av hög kvalitet (Hårdh 1985). De keramikfynd som gjorts på
Bastubackengravfältet består till största delen av grov brukskeramik i enkla former. Den är troligtvis lokalt
producerad. Det finns dock ett undantag; den s k gotlandskrukan från skelettgrav A25. Gotlandskrukan kommer att behandlas separat i slutet av kapitlet då den särskiljer sig från den övriga keramiken på Bastubacken.
Keramikfynd på Bastubacken
Totalt framkom 53 fynd av keramik med en sammanlagd vikt på 2313,5 g. Keramikfynden har delats in i
enskilda kärl efter fyndomständigheter, kärl- och godstyp. Nästan hälften (43%) av keramikfynden består av
enstaka skärvor, ofta funna vid framrensning av anläggningar eller som lösfynd. De representerar dock
endast 6,5% av den sammanlagda keramikvikten.
Dessa fynd går inte att med säkerhet knyta till någon
specifik kontext och har inte blivit dokumenterade som
enskilda kärl. De resterande keramikfynden består av
30 enskilda kärlfynd med en sammanlagd vikt på 2163
g. Även en stor del av dessa består av fragmentarisk
keramik med endast en eller ett fåtal skärvor bevarade.
Av de 30 kärlfynden kommer 6 st från skelettgravar,
14 st från brandgravar, 4 st från härdar, 3 st från stolphål
samt 3 st från gropar (tab 40).
Sex fynd (F26, F35, F111, F152, F197, F366) har en
svart insida med strykspår av gräs eller möjligen fingrar. Ett par skärvor visar även tecken på att ha blivit
slammade före bränning (F35, F335). Ett fynd har troligen rester av matskorpa (F237), dock har ingen analys av matskorpan gjorts.
Den vanligaste kärltypen på Bastubacken är ett
tjockväggigt kärl med en kärltjocklek varierande mellan 5 och 16 mm. Medeltjockleken för kärlen är 9 mm
och de flesta hela skärvorna har en tjocklek som ligger
mellan 8 och 11 mm. Magringen är medelgrov till grov.
Då många av godstyperna har den karakteristiska rödbruna/rödgula ytan och med en svartbrun insida och/
eller kärna, bör bränningen ha skett i oxiderande miljö.
Dock finns det också ett antal fynd av ett mer kompakt helsvart gods, som bränts i reducerande miljö.
Kärl med rakt igenom rödaktig färgton som saknar en
mörk kärna (F163, F209, F231, F376, F269
och F481) har troligtvis blivit sekundärbrända.
Typ av
kontext
Antal fynd i
fyllning
Antal
Oviss
rensfyn
Totalt
antal
fynd
Total
vikt
Skelettgrav
6 (557 g)
6
12
615 g
-
Kärlformer
Av de 53 fynden av keramik är det endast ett
fåtal skärvor som har någon bevarad kärldel
Stolphål
3 (8,5 g)
2
2
7
17,5 g
som kan användas till rekonstruktion av kärlformen. Då rekonstruktioner gjorts uppvisar
Härd
4 (34 g)
4
34 g
de kärl med plan botten och raka eller lätt
Lösfynd
2
2
9g
rundade väggar. Mynningen är antingen runGrop
3 (14,5 g)
3
14,5 g
dad (F152, F269, F335, F481) eller plan
Recent
5
5
30 g
(F160, F173, F237, F366) (fig 121). Det förekommer endast två exempel på övergång melTotalt
30 (2163 g) 15
8
53
2313 5 g
lan
botten
och kärlvägg. De kommer från ett kärl med
Tabell 40. Den totala keramikförekomsten på Bastubacken.
lätt utsvängt fotparti (F226) och från ett kärl med lätt
insvängd bottenprofil (F269) (fig 122). Det finns enDen vanligaste tillverkningstekniken för lerkärl under dast ett kärl, förutom gotlandskrukan, med större möjromersk järnålder var att forma kärl genom tumning lighet till rekonstruktion och det är F226. Fyndet är
och rullbyggnadsteknik (Hulthén & Janson 1982, s7). intressant ur två aspekter, dels då det är det enda kärlet
De grova och enkelt utformade kärlen på Bastubacken på Bastubacken som kunnat ligga till grund för en mer
är troligtvis tillverkade på detta sätt. Skärvor med be- utförlig rekonstruktion och dels för att det är det enda
varad yta visar att kärlen har glättats före bränning. lerkärlet som fungerat som gravurna (se vidare under
Med glättning menas att kärlytan skrapats och sedan Funktion).
torkats av med en våt hand eller en fuktig glättsten.
Brandgrav
14 (1549 g) 5
1
20
1593,5 g
168
Fig 121. Botten- och mynningsbitar samt övrig omnämnd keramik. Skala 1:1. Teckningar :
Ingela Kishonti.
B. F335/A211
mynning: utsida
A. F376/A184
mynning : utsida
D. F152/A99
mynning: utsida
C. F366/A217
mynning: struken
insida
F. F237/A153
mynning: insida
E. F481/A242
mynning: utsida,
G. F173/A45
mynning: utsida
H. F160/A119
mynning: utsida
J. F269/A123
mynning och
bottenbit.
I. F26/Lösfynd
keramik med
struken insida
169
Fig 122. Rekonstruktion av gravurna av keramik (F226) från urnebengrop A149.
Skala 1:1. Teckning: Ingela Kishonti.
F226 var vid påträffandet mycket söndersprucket men
med många bitar kvar på plats. Då de brända benen
tagits ur stöttades kärlväggarna fortfarande av den
omgivande leran. Mått togs av kärlets bottendiameter
och vägghöjd in situ. Vid rekonstruktionen (fig 122)
har dessa mått använts för återskapandet av kärlets forna
form. Det visar ett kärl med en bottendiameter på ca
120 mm, en höjd av ca 145 mm. Toppdiametern bör
ha varit ca 170-180 mm. Endast en mycket fragmentarisk mynningsbit fanns bevarad och den avslöjar en
rundad mynning med något avfasad innersida.
Magring av keramik
Under järnåldern utvecklades tillverkningstekniken för
keramik alltmer vilket även innebar att magringsmedel
utvaldes med största noggrannhet. Det under forntiden vanligaste magringsmedlet var krossad granit. Birgitta Hulthén pekar på möjligheten att metallhantering
kan ha influerat keramiktillverkningen under äldre järnålder. Fynd av magringsmedel bestående av krossad
myrmalm och järnslagg har gjorts under denna period. Ur keramisk synvinkel är dessa material inte särskilt lämpliga som magringsmedel, men kan istället
ses som ett uttryck för någon form av myt och/eller
trosuppfattning. Kanske fanns en föreställning om att
man, genom användande av järnhaltiga magringsmedel, överförde metallens egenskaper till keramiken
(Hulthén 1987). Likande teorier gäller användandet
av chamotte (krossad bränd lera) som magringsmedel.
170
Än idag, i exempelvis Sudan, används krossade gamla
krukskärvor som magringsmedel för tillverkning av nya
kärl. Här tror man att den gamla krukan ”lever vidare”
i den nya krukan som chamotte (Hulthén 1987). Liknande tankar kan ligga till grund för chamottemagrade
kärl i forntiden.
I kärlen från Bastubacken har överlag grov och medelgrov krossad bergart använts som magringsmedel. För
att upptäcka magringsmedel som till exempel malm,
slagg eller chamotte, krävs mikroskopering av
keramiken. Detta har inte gjorts på Bastubackens material och således kan det inte utrönas om andra
magringsmedel än krossad bergart har använts.
Funktion
Det finns inga stora mängder keramik på Bastubacken.
Det kan förefalla underligt då keramik brukar vara vanligt förekommande i gravsammanhang. En trolig förklaring är att de hartstätade kärlen i allt större utsträckning kom att ersätta lerkärl i gravsammanhang under
romersk järnålder. Detta gäller större delen av nuvarande Sverige med ett fåtal undantag såsom Skåne,
Gotland och Öland (Sjöö 1990, s78, Stenberger 1979,
s371). Det kan även tänkas att träkärl och svepkärl
utan hartstätning förekommit, men inte lämnat några
spår efter sig i det arkeologiska materialet. Samtidigt
som lerkärlens förekomst i gravarna minskar, blir
gravskicket att begrava den avlidne med ett flertal kärl
en allt vanligare sedvänja vid tiden kring Kristi födelse.
Både kärl av keramik och hartstätade spånaskar inberäknas här som gravkärl och med gravkärl menas både
gravurnor och bikärl (Arwidsson 1941, s13). Det innebär med andra ord att den sammanlagda mängden kärl
i gravarna ökar, trots den minskade andelen lerkärl.
Ökningen beror främst på en ökning av de hartstätade
kärlen. Sammanlagt är ett 50-tal fynd av hartstätningsringar gjorda på Bastubacken. I 19 av de anläggningar
som innehöll keramik gjordes även fynd av hartsfragment (2 st) och en eller flera hartstätningsringar
(17 st). Majoriteten av gravkärlen i de undersökta gravarna på Bastubacken utgörs alltså av hartstätade kärl,
keramikkärlen intar en underordnad ställning.
Att keramikförekomsten i gravar minskar under romersk järnålder, blir tydligt på gravfält som Lundbacken
(Reisborg & Stark 1994) och Barkarby (Holmqvist
1956), vilka har obetydliga keramikfynd. Även på Kolbäckgravfältet (Magnusson 1974), föremålsdaterat till
främst romersk järnålder, utgör keramiken en obetydlig del av gravmaterialet medan hartstätningsringarna
utgör den största fyndkategorin. Detta kontrasteras mot
den förromerska järnålderns gravar i vilka keramikkärl
är vanligt förekommande. Vid exempelvis undersökningarna av gravfältet i Kyrkbacken i Horns sn
(Sahlström & Gejvall 1948), daterat till yngre bronsålder och förromersk järnålder, framkom en mängd
keramikkärl av varierande former. Ett gravfält i omedelbar närhet till Bastubacken är gravfältet på Bollbacken, där en stor mängd förromersk keramik påträffades (Artursson 1995a). En övergång i gravskicket,
från urnegravar till brandgropar, bengropar samt
skelettgravar, kan även ha påverkat mängden keramikfynd i gravarna.
Endast i en av de sju urnegravarna på Bastubacken
(A149) har ett lerkärl med säkerhet använts som benbehållare. I de andra urnegravarna har hartstätade kärl
fungerat som gravurna. De brända benen i kärl 226
har troligtvis samlats ihop från gravbålet och lagts i
urnan utan att ha tvättats. Dock fanns inga stora mängder kol i kärlet varför en viss rensning av benen bör ha
skett.
På Bastubacken innehöll 38% av brandgravarna respektive 20% av skelettgravarna keramik. Givetvis finns
inga säkra belägg för att keramiken har haft några samband med själva gravritualen och där den haft en särskild funktion, med undantag av de fynd där kärlet
använts som gravurna eller som bikärl. Det finns endast tre gravar (A25, A123, A149) med en mer betydande mängd keramik. I brandgrav A149, nämnd ovan,
som var en urnebengrop. I brandgrav A123, en välkonstruerad kvinnograv, kom en stor mängd keramik,
troligtvis från ett eller två kärl. Den rika kvinnograven
171
A25, osteologiskt könsbedömd till man?, men arkeologiskt könsbedömd till kvinna, innehöll den uppseendeväckande Gotlandskrukan som där fungerade som
ett bikärl.
Många av fynden bestod endast av en liten mängd keramik och kanske ligger det närmare till hands att anta
att de av en slump hamnat i gravens fyllmassa. Varifrån fyllmassan till gravarna tagits går inte att uttala
sig om, men lättast vore att använda samma jord som
grävdes upp vid gravens anläggande. De många lösoch rensfynden indikerar att keramikskärvor ligger
spridda i området. Keramik från härdar, gropar och
stolphål kommer med stor sannolikhet från de boplatslämningar som breder ut sig över gravfältet. Boplatslämningarna på Bastubacken är yngre än gravfältet, de
erhållna 14 C-dateringarna visar på yngre järnålder.
Enstaka keramikskärvor i gravfyllningarna skulle således kunna härstamma från en bosättning som är äldre
än gravfältet eller från någon med gravfältet samtida
form av aktivitet. Det vore intressant att vidta utförligare undersökningar kring hur gravplatser varit utformade under järnålder. Har till exempel andra aktiviteter än själva gravsederna ägt rum på gravfältet och på
vilket sätt kan dessa ha lämnat spår efter sig?
Genom att använda fyndmaterialet från en undersökning av ett folkvandringstida gravfält i västmanländska Hamre (Welinder 1993), utreder Stig Welinder
möjligheten av socialt styrda gravritualer med avseende
på keramikfynden. Welinders resultat visar en skillnad
mellan kvinnlig och manlig gravritual. Keramiken i
kvinnogravarna representerades av ett fåtal skärvor från
kärl som troligtvis följt den avlidne på gravbålet, medan
mansgravarna innehöll keramik i form av gravurnor.
Welinders slutsats är att skillnaden i gravritualen bör
ses som ett uttryck för en identifiering av kvinnans roll
som förvaltare av mat och dryck inom hemmet, medan
mannen endast fick med sig keramik som en behållare
för ben. I de fall där det var en barnbegravning användes även här keramiken som gravurna, dvs samma gravritual som för mannen (Welinder 1993). I
kvinnogravarna fyllde således keramiken en symbolisk
funktion medan den i barn- och mansgravarna hade
en praktisk funktion. Det bör understrykas att undersökningen endast är baserad på 32 brandgravar där 13
stycken innehöll keramik vilket är ett ganska litet
undersökningsunderlag.
På Bastubacken påträffades keramik i fem kvinnogravar
varav två var skelettgravar (F36/A25 och F237/A153)
och tre brandgravar (F163/A44, F271/A122 och F366/
A217). Keramik återfanns även i två av Bastubackens
mansgravar, det ena fyndet gjordes i en skelettgrav
(F148+173/A45) och det andra i en brandgrav (F593/
A231). Sex keramikfynd (F19/A24, F271/A122, F167/
A133, F226/A149, F593/231 och F335/211) kommer från barngravar där de fyra förstnämnda är brandgravar och den sistnämnda en skelettgrav. Fyndnummer
F271/A122, F281/A169 samt F593/A231 är gravar
med två gravlagda individer, en vuxen och ett barn.
Bedömningen av gravarnas genus grundar sig på osteologisk analys och arkeologisk bedömning av fyndsammansättningen.
Det finns inget större underlag att utreda om det finns
några överensstämmelser mellan Bastubackens gravmaterial och Welinders teori. Vad gäller brandgravarna stämmer det så till vida att den enda grav där en
gravurna av keramik har använts var en barngrav. Fler
kvinnogravar än mansgravar innehöll keramik, dock
kan det bero på att ett större antal kvinnogravar än
mangravar har kunnat könsbestämmas. En av gravarna
som efter osteologisk analys har bedömts som trolig
kvinnograv, A123, innehöll bitar av ett eller två kärl.
Ett mindre antal skärvor verkade vara sekundärbrända
och skulle kunna indikera att ett keramikkärl varit med
på gravbålet. Någon slutgiltig bedömning av antalet
kärl och deras funktion i A123 kunde inte göras utifrån fyndomständigheter och material.
Kan det vara tänkbart att keramik placerad i
kvinnogravar haft en symbolisk betydelse? Det kanske
finns ett samband mellan lerkärl som gravgåva och
keramiktillverkaren. En allmän uppfattning är att
keramiken under forntiden producerades av kvinnorna
(Bagøien 1980). Om så var fallet innebar det att de
genom hantverket hade en betydelsefull uppgift i samhället som samtidigt kunde knytas till förvaltning och
beredning av mat. Keramiken kan i gravsammanhang
ha symboliserat kvinnans status som hantverkare och
hushållets förvaltare.
Gotlandskrukor
Gotland präglades under äldre romersk järnålder av en
keramisk högkonjunktur då en keramikform unik för
Gotland producerades på ön. Det var en högklassig
produkt som inte hade sin like någonstans i Norden.
Gotlandskrukor, även kallade romerskt svartgods och
ölandskrukor, är benämningen på kärl med kraftigt
svängd profil, markerad fot och utsvängd mynningskant. Kärlen är tunnväggiga och av mörkt, grå/svart,
finmagrat gods. Oftast förekommer det på skuldran
horisontella linjer med punktornamentik. Ibland finns
även en enkel vulst eller små utstickande knoppar på
skuldran. Ytan brukar vara slammad och svart eller
mörkgrå. För att få fram en svart yta på ett lerkärl kan
man gå till väga på olika sätt. Att täcka kärlet med
rökutvecklande material under bränning eller att gnida
in ytan med fett eller honung innan bränning ger kär172
let en svart färgton. Vid användande av honung framkommer dessutom en mattglänsande yta som är vanlig
på Gotlandskrukor. Svart och mörkgrå keramik får man
också om man bränner godset i reducerad, dvs syrefattig, miljö (Hulthén & Janson 1982). Utan tvekan kan
det konstateras att Gotlandskrukan är ett resultat av
ett välutvecklat hantverk (Lindquist 1981).
Keramikdistribution
Keramiktillverkningen under forntiden var främst ett
lokalt hantverk. Ett betydande undantag är Gotland.
Här producerades troligtvis keramik för avsalu
(Hulthén 1987). Även då keramik produceras lokalt
motsäger inte detta ett utbyte av kunskap om hantverket mellan geografiskt olika belägna grupper. Det kan
gälla kunskap om material, tillverkning och typologiska element (Hulthén 1987).
Gotlandskrukorna uppvisar, i de gotländska gravarna,
ett nästan enhetligt utförande vilket möjligtvis tyder
på ett välutvecklat krukmakeri för avsalu. Att det är
frågan om produktionscentra för keramiktillverkning
förefaller mer troligt än att alla dessa kärl skulle vara
ett resultat av en mycket omfattande import (Lindquist
1981, Stenberger 1979).
Trots att krukorna förmodligen har tillverkats på Gotland (Arwidsson 1941, s15, Stenberger 1946, s160),
förekommer en stor mängd av dessa kärl även på Öland,
vilket lett till att de även kallas för ölandskrukor, samt
ett mindre antal i Mälardalen och Blekinge. Genom
jämförelser med tjurhuvudformade dryckeshornsbeslag
och djurhuvudformade bälteshakar i Norden menar
Stenberger att dessa, tillsammans med gotlandskrukorna, visar tecken på keltiska influenser. Dryckeshornsbeslagen har en allt för isolerad förekomst i Norden för att de skall vara föremål som uppkommit spontant inom den nordiska formvärlden. Tjurens förekomst
inom den keltiska konsten är ett andra skäl som manar
till jämförelser med keltiskt material. Även gotlandskrukorna och bälteshakarna ses av samma anledningar
som keltisk influens på hantverket på Gotland. (Stenberger 1946, s160). Den glättade ytan och formen på
kärlet skulle å andra sidan kunna vara ett försökt till
att efterlikna romerska bronskärl (Lindquist 1981, Stenberger 1979). Denna teori stämmer bättre överens i
tid med gotlandskrukornas produktion under äldre romersk järnålder (Almgren 1914, s24, 43).
Tillverkning
Förhållandevis lite forskning har bedrivits kring
gotlandskrukorna med tanke på deras välkända och
särpräglade karaktär. Kärlen dateras främst till äldre
romersk järnålder (Lindquist 1981). Tekniken som använts för framställningen av dessa finkeramiska kärl
har tidigare ansetts vara drejning (Stenberger 1946,
s160). Det som förefaller underligt i den här frågan är
hur dessa drejade kärl kan ha uppkommit på Gotland
utan att man i det övriga Sverige finner några spår av
drejteknik under förhistorien. Den s k kavaletten, en
långsamt roterande handdrejskiva, fanns redan under
vikingatid. Dock är det först under medeltiden som
den snabbt roterande drejskivan gör sitt verkliga intåg.
Så tidigt som under romersk järnålder finns det dock
inte några som helst belägg för någon existerande
drejteknik i Norden (Carlsson 1991). Genom konsultation med nutida keramiker visar det sig att det med
viss keramisk erfarenhet går att framställa den här typen av kärl utan att dreja (Lindquist 1981). Även kärlens ibland lätt asymmetriska form talar mot att kärlen
skulle vara drejade (fig 123). Vid drejning måste kärlets
centrering vara perfekt för att det inte under drejningen
ska börja slå och slungas utåt.
Under forntiden har kalkfria leror varit mest eftertraktade vid keramikframställning. Dessa lerors egenskaper lämpar sig bäst för kärlproduktion. Vid användande
av kalkrik lera får man ett tätt gods som i och för sig
passar för vissa kärlfunktioner, men som efter en tids
användning blir porös och får håligheter då sura substanser löser upp kalkhaltigt material. De kalkrika lerorna magrades i forntiden vanligen med organiskt
material som till exempel växtdelar. På Gotland fanns
endast kalkrik lera att tillgå. Gotlandskrukor är ett exempel på hur naturgeografiska betingelser kunde styra
hantverk och produktion av keramik (Hulthén & Janson 1982, s6, Hulthén 1987).
Gotlandskrukornas funktion
Gotlandskrukorna förekommer främst i gravsammanhang där de placerats som bikärl i skelettgravar
eller fungerat som gravurna i brandgravar. Ibland på-
träffas de i samband med hartstätningsringar som tyder på att kärlen placerats i spån eller näveraskar innan
de följde den gravlagde på färden till dödsriket. Att
kärlen sålts som begravningsgods är en tänkbar teori.
Krukornas skörhet och professionella utformning sammanfaller inte med kraven för ett slitstarkt och lätt
förnybart vardagskärl (Lindquist 1981). Möjligen kan
krukorna även ha fungerat som serveringskärl vid speciella högtider. Att man vid användandet av krukorna
behövt iaktta största aktsamhet, råder det dock ingen
tvekan om.
Fynd i Mälarområdet
Till Mälarområdet har en del av dessa vackra gotlandskrukor funnit sin väg. Även här förekommer de i gravsammanhang. I en barnskelettgrav från Brillinge i Vaksala sn påträffades 1936 ett gotlandskärl. Graven, tillhörande ett gravfält från äldre romersk järnålder, daterades främst genom gravskicket och fynden av gotlandskrukan samt några bronsbeslag (Arwidsson 1941, s15).
Enligt en arkivrapport på ATA (Dnr 1669) skall ytterligare två gotlandkrukor ha påträffats i en skelettgrav i
Brillinge vid en seminariegrävning sommaren 1943.
Under fältsäsong 1994 hittades ytterligare två gotlandskrukor i Mälardalen. Den ena i Uppland vid utgrävning av fornlämning 59 i Rosersberg, Norrsunda sn.
Krukan, som var fragmentarisk, hittades i en skelettgrav tillsammans med bl a bronsmatriser från ett organiskt kärl, en guldfingerring, en tauscherad dolk med
knapp och hylsa (Andersson muntlig uppg). Den andra hittades i Karlslund, Fresta sn (Upplands Väsby).
Den härrör från en rik kvinnograv och var till utseende snarlik den som hittades på Bastubacken. I graven framkom även en vinskopa, två hartstätningsringar,
några segmenterade guldfoliepärlor, en kraftigt profilerad fibula med silverdekor, en bältesölja i brons, en
järnkniv och en järnhank (Edenmo 1995).
Import på Bastubacken
I skelettgrav A25 framkom det i särklass mest framstående keramikfyndet, den ovan omtalade gotlandskrukan (F36). Den är karakteristisk genom sin S-formade profil med utsvängd mynning och fotparti samt
med de båda horisontellt dragna linjerna med punktornamentik (fig 124).
Grav A25 var välbeställd och den gravlagde hade bl a
fått med sig en bronssölja, en kniv, fragment och silverbleck från en fibula, ett 20-tal röd/grön/gul/blå/vitrandiga glaspärlor, ett nålhus av brons med bevarade
nålar, en granulerad silverplatta, en guldfoliepärla, stekben av får/get samt ett par hartstätningsringar. Skelettgrav A25 är, att döma av det arkeologiska fyndmaterialet, en kvinnograv. Den osteologiska bedöm-
Fig 123. Skev gotlandskruka (SHM 4360), funnen i
Sjonhems sn på Gotland. Foto: Jonas Wikborg.
173
ningen talar dock för att graven innehöll ett mansskelett (se vidare anläggningsbeskrivningen för A25).
Den gravlagde var en individ i 30-45 års ålder.
Gotlandskrukan var placerad i midjehöjd på skelettets
vänstra sida. Krukan har krossats av en nedrasad locksten och vid upplyftandet av stenen satt en hel del skärvor fast på stenens undersida (fig 125). Det har varit
möjligt att i efterhand sammanfoga bitarna och därmed nästintill fullständigt återskapa krukan (fig 126).
Dateringen av fynden talar för en gravläggning i slutet
av äldre romersk järnålder.
De importerde föremålen i graven: gotlandskrukan,
guldfoliepärlan och den granulerade silverplattan samt
fibulan med huvudsakligt utbredningsområde i östra
Tyskland, visar alla på långväga kontakter. Tydligt är
att den gravlagda individen och det samhälle hon levde
i på något sätt haft kontakt med människor långt utanför det egna samhällets gränser.
Fig 124. Gotlandskrukan (F36) från grav A25 i Bastubacken. Teckning: Ingela Kishonti. Skala 1:1.
174
Fig 125. Krukskärvor från F36 på undersidan av
sten+stående bottenbit och utfallna skärvor från
F36. Foto: Catherine Johnsson och Kennet Stark.
Fig 126. Den rekonstruerade gotlandskrukan (F36).
Foto: Kent Ullgren.
175
4.9 Stenartefakter
av Gunnar Sundelin
Vid undersökningarna av gravfältet på Bastubacken hittades fyra knackstenar (F138, F139, F196 och F211),
en löpare-knacksten (F266), en löpare-slipsten (F302), en skålgropssten (F42), ett gravklot (F579) (se nedan),
samt en malsten (F437), ett bryne (F5) och fyra flintfragment (F129, F134, F598 och F599) (se kapitel om
lösfynd och recenta anläggningar).
Knackstenar och löpare
ger 1 hg, en mellanstor på 2 hg och en stor på 1 kg
(Johansson 1989, s8)
I ”Östergötlands bronsålder” omtalas några ”facetterade
stenkulor”, som till storleken uppenbarligen var bestämda ”att omfattas med full hand eller av alla fingrarna” (Nordén 1925, s36). Nordén företrädde den vid
tiden rådande uppfattningen, att kulorna egentligen
var malstenar. Numera vet vi att knackstenar och hornklubbor utgjorde de första och allra enklaste verktygen
för stenbearbetning. Att stenen låg bra i handen var en
viktig förutsättning. Den användes till grovhuggning
och för att tillverka enkla kärnverktyg, handyxor m m.
Knackstenens material varierar med dess funktion.
Hårda knackstenar av exempelvis tät kvartsit öppnade
kärnor, medan mjuka stenar av skiffer, grönsten och
sandsten användes på samma vis som en hornklubba,
dvs till att tunna, forma och skärpa kärnverktygen.
Knackstenarna skiftar också i storlek och tyngd. Tomas
Johansson, en modern stensmed, har i sin verktygsutrustning knackstenar i tre storlekar: en liten som vä-
Viss begreppsförvirring råder fortfarande beträffande
”stenkulorna”, och ofta sammanblandas de med löpare
till handkvarnar som har ett likartat utseende. Många
gånger kan likheten bero på att stenen varit ett universalverktyg med flera funktioner. Som ett sådant har
det säkerligen använts långt senare, också under järnåldern.
Stenarnas form, storlek, material och övriga karakteristika redovisas i tabell 41. De fyra säkra knackstenarna F138, F139, F196 och F211 (fig 127) har en storlek på mellan 7,5 och 9 cm i diameter, vilket gör att de
ligger fint i handen. Bergarten är granit eller gnejsig
granit. Alla stenarna är runda eller rundade (två är
spräckta och halva), och tre av dem har de typiska
facetterade ytorna med knackspår.
Fig 127. Övre raden från vänster: F138, F196 och F211. Nedre raden från vänster: F139, F266 och F302. Den
nedre vänstra samt de tre övre stenarna utgör de säkra knackstenarna. De två återstående kan ha fungerat som
löpare till en handkvarn. Foto: Totte Fors.
176
Anl nr
Fnr
Typ
Form
Storlek (cm) Material
Anmärkning
Lösfynd
138
Knacksten
Oregelb
rund,
spräckt,
halv,
Diam 9
Rödaktig
granit
Handvänlig form,
nötningsglans på 2 sidor,
knackyta på kanten runt
om
Lösfynd
139
Knacksten
Rund,
facetterad
yta
Diam
7,5-8,4
Grå
gnejsgra
Handvänl form, rund m 4
knackytor
14
196
Knacksten
Oregelb
rund,
facetterad
yta
Diam
7,5-8,3
Rödaktig
granit
Begynnande
nötningsglans på mitten
runt om, knackade ytor på
ömse sidor
44
211
Knacksten
Rund,
facetterad
yta spräckt,
halv
Diam 8,2 tjlk
4,5
Grå
gnejsgra
Begynnande
nötningsglans på en
sida, eldpåverkad
133
266
Löpare/knacksten
Plattoval,
spräckt
9,4x8,0x6,7
Grå
granit
Nötningsglans på 3
konvexa sidor,
prickhuggen på kanten
runt om
Tabell 41. I tabellen redovisas de på Bastubacken påträffade knackstenarnas form, material och övriga karaktärer.
samt dito för löparen/knackstenen respektive löparen/slipstenen.
F266 (fig 127) är plattoval till formen och kan ha fungerat som löpare till en handkvarn. Stenen är vidare
prickhuggen runt om, vilket kan vara spåren efter en
användning som knacksten men kanske troligare efter
själva tillverkningen, då den formades till löpare.
F302 (fig 127) har platt tvärsnitt och en storlek som
gör den direkt olämplig som knacksten, men däremot
passande som löpare till en handkvarn. Ena sidan har
konvex form och tolkas som anläggningsyta mot malstenen-underliggaren. Stenen kan emellertid också ha
använts som slipsten. Härför talar den andra och flata
till konkava sidan, samt bergarten som är kvartsit.
Knackstenar av motsvarande storlek och form som
Bastubackens finns bl a från Lovö i Mälarens inlopp.
Petré (1982, s50) menar att de runda och facetterade
knackstenarna från början varit naturstenar. De har
fått sin facetterade form genom att utskjutande partier
på stenarna knackats bort. Efter en tids användning
har så stenen sedermera blivit rund på nytt. I likhet
med tre av Bastubackens knackstenar var flera av de
runda stenarna från Lovö spräckta och halva, vilket
Petré förklarar med en slutlig utmattning i stenen efter
långvarig användning.
Knackstenar i gravar
Två av knackstenarna, F211 och F266, hittades i gravar (A44 och A133). F138 och F139 var lösfynd, och
F196 kom i den norra änden av en oregelbundet avlång, 5x2,4 m stor, enskiktad stenpackning, A14. Pack177
ningen innehöll inga daterande fynd (förutom knackstenen hittades en dåligt bevarad keramikskärva i stenfyllningen) och hade inte något samband med någon
grav. Den förstnämnda stenen upptäcktes inte förrän
graven A44 hade grävts ut, och dess närmare placering
är inte känd. Den bär emellertid tydliga spår av eld
och kan ha varit med på bålet.
Knackstenen F266 däremot, kom i kanten och botten
av det delvis stenskodda brandlagret A133, som täcktes av en oregelbundet rund stensättning med diametern 1 m. I brandlagret fanns brända ben - enligt osteologisk bedömning från ett barn (0-3 år) - uppblandade med keramikfragment, bränd lera och kol.
Att knackstenar/löpare påträffas även i järnåldersgravar
är relativt vanligt. Som samtida exempel till Bastubackens knackstenar kan nämnas gravfältet Skälv, Borgs
sn i Östergötland, där fyra stensättningar med brandgravar hade totalt sex knackstenar (Kaliff 1992, s42);
gravfältet vid Hacksta, Össebygarns sn i Uppland
(Olausson 1988, s23), vilket hade fyra brandgravar med
totalt 15 knackstenar; samt gravfältet vid Smara, Edsbro
sn i Uppland, där en skelettgrav från yngre järnålder
innehöll knacksten (Petré et al 1981, s9). Att också en
skelettgrav har begåvats med knacksten är intressant.
En hypotes som försöker förklara dessa gravfynd är
nämligen att knackstenarna/löparna har använts vid
en rituell krossning av de brända benen i brandgravarna (Kaliff 1992, s100). Efter krossningsritualen kan
stenen ha hållits för helig och därför fått stanna i graven.
En omständighet som uppmärksammades vid undersökningarna av det vikingatida gravfältet Aspbacken
(beläget 800 m öster om Bastubacken), kan möjligen
stödja ett annat tolkningsförslag. I två av gravarna,
A5006 och A5025, fanns nämligen varsin naturlig och
rundad rullsten. Den ena var 6,5x4,5 cm stor och den
andra 9,6x3,8 cm stor. Var och en av stenarna låg synligt i en stenpackning, som i övrigt karakteriserades av
ett skärvigt och skarpkantat stenmaterial. Rullstenarna föreföll vara ditlagda med avsikten att de skulle
synas. Kaliff (1992, s101) har framkastat hypotesen,
att knackstenar/löpare varit ursprunget till de större
gravkloten, och anknyter därvid till den diskussion som
Petré (1984a, s67) fört kring uppståndelseägg. Att såväl utvalda rullstenar som knackstenar - det väsentliga
förefaller ju vara den runda formen snarare än egenskapen knacksten - förekommer även under yngre järnålder, kan kanske tydas så att ”små uppståndelseägg”
förekommit både samtidigt och efter gravklotens tid.
Diskussionen förs vidare nedan, i avsnittet om gravklotet från Bastubacken.
Skålgropsstenen i skelettgrav A25
I en av de undersökta skelettgravarna på Bastubacken
(A25) påträffades en större skålgropsförsedd sten, F42
(fig 128), vilket har föranlett en vidare studie av fenomenet.
En skålgrop kan definieras som en rund eller närmast
rund fördjupning i sten, i löst block, jordfast block
eller i berghäll, vilken åstadkommits genom upprepade
slag med en sten av lämplig form och storlek. Med
fingertopparna ska det vara möjligt att känna en mjuk,
obruten kontur. En skålgrop är vanligen mellan fyra
och åtta cm i diameter (alltifrån 2 till 25 cm:s diameter förekommer), och dess diameter är i regel minst
dubbelt så stor som dess djup (Pettersson & Kristiansson 1977, s90).
Skålgropen är en universell företeelse med stor geografisk och tidsmässig utbredning. I Skandinavien kan
den tidsfästas till alltifrån mellanneolitisk tid fram till
yngre järnålder. Den överväldigande majoriteten tillhör dock sten- och bronsålder. Offer i skålgropar eller
Fig 128.
Skålgropssten F42
från grav
A25. Foto:
Kent
Ullgren.
178
”älvkvarnar” har för övrigt förekommit ända in i vårt
eget århundrade (Nygren 1949, s72, Moberg 1959,
s52).
Genom åren har ett hundratal olika tolkningsförslag
till skålgroparnas innebörd förts fram. Gropar har t ex
tolkats som funktionella behållare för ljustalg eller offer i form av dryck, blod, sperma eller ister; som
verksamhetsrelaterade spår efter rituell skafthålsborrning, eldborrning, malning av säd/örter eller musik (ceremoniella slagserier); som symboliska avbildningar av regndroppar, blodsdroppar, månen, solen,
stjärnbilder, fångstgropar, upp- och nedvända gravhögar, kvinnans kön eller ingången till underjorden;
till symboliska åminnelser av födelse, initiationsrit,
sexuell erövring, strid eller död (Marstrander 1963,
s302ff; Wrang 1988, s74ff).
Skålgropsförekomsterna som sådana är många gånger
omöjliga att tidsbestämma. En anvisning kan fås genom deras förbindelse med den dåvarande strandlinjen,
så t ex kan en del lågt liggande skålgropslokaler i Mälarområdet omöjligen vara äldre än äldsta järnålder
(Alrenius 1971, s13, Löthman 1981, s89). En annan
framkomlig metod är att iaktta det nära samband som
skålgroparna ofta har med andra och lättare daterbara
fornlämningar, som t ex hällristningar, rösen,
skärvstenshögar och gravar.
Skålgropsstenar järnåldersgravar
I fyllningsmaterialet i skelettgrav A25 på Bastubacken
påträffades ett oregelbundet, drygt halvmeterstort
(0,59x0,52x0,39 m) block i gulaktig gnejsgranit med
16 skålgropar inhuggna på den jämnaste sidan. Graven utgjordes av en rektangulär nedgrävning, med utsträckning i NNV-SSO, och en fyllning av upp till
0,75 m stora stenar. Skålgropsblocket (F42) var placerat i NV-hörnet i norra kortänden, med den något
välvda skålgropssidan vänd nedåt. Skålgroparnas diameter varierar mellan 4 och 6,5 cm (medianvärde 5
cm) och djupet mellan 0,3 och 1,5 cm (se anläggningsbeskrivning samt fig 128)
Också vid undersökningar på det närbelägna Bollbackengravfältet (Artursson (Red), under utgivning),
påträffades skålgropsstenar i förbindelse med gravar från
äldre järnålder. Motsvarigheter finns också på andra
gravfält. En hastigt utförd ”inventering” (efter Stjernquist 1990, med egna tillägg) har givit mig femton
exempel på undersökta äldre järnåldersgravar från Sydoch Mellansverige, i eller intill vilka det funnits
skålgropsstenar (tab 42). Förutom den på Bastubacken
finns fyra sådana gravar i Västmanland från förrom/
rom jäå; två i Uppland från samma period (ev en y
brå); fem i Västergötland från ä rom till y rom jäå,
samt vardera en från Södermanland, Öland och Skåne
(ä rom resp y rom jäå).
I många av de tidiga undersökningarna blev skålgropsstenar i gravkontext helt förbisedda. Först på senare år
har en mer systematisk registrering av dessa stenar skett,
men det är alltjämt svårt att få en klar bild av hur utbredd företeelsen har varit. Så sent som 1988 konstaterar Stefan Wrang (1988, s93), med stöd av undersökningar på Kålland och Kållandsö, att rent rumsligt
kan skålgropar inte sägas vara närmare förknippade med
gravar än med exempelvis skärvstenshögar.
Det förekommer emellertid en del äldre, sporadiska
uppgifter om skålgropsstenar i järnåldersgravar, bl a
från Äs by i Romfartuna sn där man vid utgrävningar
fann två mindre skålgropsstenar, varav en med ett tjugotal skålgropar. En liknande sten med omkring femtio st skålgropar har också hittats inom Äs by. Vid
utgrävningar av gravfälten på Tunby mark i Västerås,
hittades en mindre sten med en skålgrop nedlagd i en
grav. Inom samma gravfältsområde finns skålgropar
dessutom på hällar och på ett jordfast block (Nygren
1949, s65f). Hösten 1990 hittades vid gravfältet Skälv
i Borgs sn, Östergötland, en mindre sten med skålgrop i packningen till en stensättning från y rom jäå
(Kaliff 1992, s84).
Vidare finns fullt synliga skålgropsstenar liggande på
järnåldersgravar, som hittills inte blivit undersökta.
Exempel på sådana gravar har vi i Nackby, Skultuna
sn, på Vånsjöåsen, Tortuna sn, samt från Hallstahammar och Bergs socknar. Vid Frosta i Köpings sn
utgör fyra skålgropsstenar en del av kantkedjan runt
en grav (Nygren 1949, s.65f). Därtill finns jämförbara exempel från både Norge och Danmark (Herteig
1955, s69f, Glob 1969, s125ff, Ramskou 1976, s58,
159).
Skålgropsstenarnas utformning och placering i
graven
Upplysningarna kring de femton aktuella gravarna finns
samlade i tabell 42 - antalet skålgropar/sten, stenarnas
form, storlek, färg och material, samt i tabell 43 gravskick, gravtyp samt skålgropsstenarnas läge och placering i respektive grav.
Både antalet skålgropsstenar i en grav, och antalet skålgropar på en sten varierar. Alla gravar utom en har
ensamma skålgropsstenar, och den vanligast förekommande kombinationen är gravar som har enstaka stenar med en skålgrop. Groparna förekommer både i
udda och jämna antal och är i regel samlade på stenens
slätaste sida. Deras antal ökar vanligen med storleken
på stenen, men det förekommer att även stora block
har en skålgrop, så t ex Vaksala 269.
179
Ett särfall i sammanhanget är gravfyndet A5 i Pickagården (Elfstrand 1979, s285), som innehöll dels ett
halvmeterstort block med 21 skålgropar, dels ett tjugotal småstenar med mestadels en, ibland flera skålgropar. Fyra Skånefynd från bronsålder uppvisar paralleller med dessa små skålgropsstenar. Det första kommer från två boplatser i Fosie IV (Björhem & Säfvestad
1993, s59f) och innehåller fyra, något mer välformade
små skålgropsstenar. Stenarna är ovala, diskformade
och blott 7 till 8 cm stora. Tre av stenarna har två motställda skålgropar, en på var sida, medan den fjärde har
en enda skålgrop. Skålgroparna är 2-2,7 cm i diameter
och 0,2-1,0 cm djupa. De återfanns i två större gropsystem på varsin boplats och är ännu otolkade. Vidare
finns ett likartat fynd från Kvarnby (Widholm 1974,
s78, fig 30), och slutligen två offerfynd från Torsjö och
Torup socknar. De sistnämnda innehåller stenklubbor
samt yxliknande ”halvfabrikat” och kulrunda stenar
med motställda, skafthålsliknande gropar. ”Yxorna” och
de andra föremålen är emellertid tillverkade i bräcklig
kalksten och helt oanvändbara. De tolkas av Althin
(1953, s150ff) som offrade vapenuppsättningar avsedda
för högre makter. Därför behövde de inte heller ha
samma funktionella utformning som människornas
vapen. Enligt Althin (1953, s159) var borrningen av
”skafthål” och skålgropar en närbesläktad och starkt
laddad kulthandling.
Vad beträffar stenmaterialet förekommer såväl granit
och gnejs, som de sedimentära bergarterna kalksten,
sandsten och glimmerskiffer. De senare är betydligt mer
lättbearbetade och det bör ha gått jämförelsevis enkelt
och snabbt att förse dem med skålgropar. Av allt att
döma har även färgen spelat en roll i sammanhanget. I
likhet med de oornerade gravkloten (Petré 1984c, s39f),
som vanligtvis har en kontrasterande färg till det övriga stenmaterialet, kan vi anta att exempelvis silvergrå
glimmerskiffer, röd och gul sandsten har valts just för
att vara iögonenfallande. Samtliga våra skålgropsstenar
i de bergarterna förefaller vara avsedda att synas.
Skålgropsblocken i granit och gnejs var tillräckligt stora
och behövde inte någon avvikande färg.
Av inventeringens femton skålgropsförsedda gravar är
elva brandgravar och fyra skelettgravar, däribland nio
stensättningar, fyra högar och ett röse (tab 43).
Skålgropsstenarnas läge, med skålgroparna vända uppåt
eller nedåt, är avgörande för tolkningen av deras eventuella funktion. Sex st hade skålgroparna uppåtvända,
tre var nedåtvända och tre saknar uppgift därom. I fallet Pickagården, med skålgropsblocket och tjugotalet
småstenar, förekom båda varianterna. Stenarna på stenpackningens yta låg med skålgroparna uppåtvända,
medan nästan alla i dess botten hade dem vända nedåt
(Elfstrand 1979, s285f). Principen tycks ha varit att
Fyndplats (sn, raä
nr) Anläggning
Fynd
Antal
gropar
Form
Storlek (cm)
Färgmaterial
Gravski
Gravens datering
VÄSTMANLAND:
Tortuna 73,
Bastubacken A25,
F42
16
block, rundad
ovansida
50x52x39
gulaktig
gnejsgranit
skelettgr
ä rom jäå
Tortuna 82,
Bollbacken K664,
F1531
4*
runda d
ovansida, flat
undersi da
22x20x5
silvergrå
glimmerskiffer
brandgr
ä rom jäå
Tortuna 82,
Bollbacken A658,
F2194
1
flat ovansida
20x20x14
grå gnejs med
kvartsådra
brandgr
förrom jäå - ä rom
jäå
Kungsåra, Gottsta
& Darsta, grav 3
1
flat
22x18,5x7
glimmerskiffer
brandgr
förrom jäå - ä rom
jäå
Kolbäck 78, Amsta
3:2, A4
1
flat,
rektangulär
50x40
ingen uppgift
brandgr
y brå - förrom jäå
UPPLAND:
Vaksala 112/125,
Brillinge
1
flat
14x12x3,5
kalksten
brandgr
ä rom jäå
Vaksala 112/125,
Brillinge
1 **
block
halvmeterstort
ingen uppgift
brandgr
y brå - förrom jäå
SÖDERMANLAND:
Brännkyrka 32,
Ersta gård, F-XVI
10
relativt flat
30x40
ingen uppgift
skelettgr
ä rom jäå
VÄSTERGÖTLAND
Varnhem 40,
Pickgården A5
A: en till
A: rundade
flera
B: B: block
21
A: ca 20
s mås tenar
B:
halvmeterstort
sand ste n
skelettgr
rom jäå
Norra Ving 31,
Prästebolet, A2
1
-
ca 20 cm
sand ste n
skelettgr
ä rom jäå
A: Stora Lundby
B: Gråbo
C: Hjällsnäs
A: 4
B: 6?
C: 4?
två med flat,
en med
runda d
ovansida
inga
inga uppgifter
brandgr
y rom jäå - y jäå
uppgifter
ÖLAND:
8
päronformad
36,5x26,5x13
sand ste n
brandgr ä rom jäå
Algutsrum 13, A2
*) 40 m SO och 40 m SSO om A664 finns ett skålgropsblock respektive en skålgropshäll.
SKÅNE:
1 ett skålgropsblock
A:
gnejsig från
brandgr
**)
180 m VSV om raä 269 A:
finns
som kan ha A:
haft35x35x23
en central plats iA:
ett grå
gravfältsområde
järnåldern.y rom jäå
Tabell 42. Skålgropsstenar funna i gravar från äldre järnålder - stenens utformning, datering
180
Fyndplats (sn, raä
nr) Anläggning
Fynd
Gravskick
Gravtyp (form,
storlek)
Uppvänd/nedvä
Skålgropsstenens läge
VÄSTMANLAND:
Tortuna 73,
Bastubacken A25,
F42
skelettgrav
stensättning
(rektungulär
stenkista 2,8x1,5 m)
nedvänd
i kantkedjan, i NV hörnet av
stenramen runt skelettet
Tortuna 82,
Bollbacken K664,
F1531
brandgrav
stensättning (8 m i
diameter)
uppvänd
i packningsytan, i innerkanten
av brämformad packning,
söder om gravgömman
Tortuna 82,
Bollbacken A658,
F2194
brandgrav
-
nedvänd
som bottensten under
benurna i gravens mitt
Kungsåra, Gottsta
& Darsta grav 3
brandgrav
hög
nedvänd
i gravens mitt, i brandlager
under röse
Kolbäck 78, Amsta
3:2, A4 *
brandgrav
stensättning (6,5 m i uppvänd
diameter)
någonstans
UPPLAND: Vaksala brandgrav
112/125. Brillinge
stensättning (rester
av kantkedja)
?
skadad grav funnen vid
odlingsarbete
Vaksala 269.
Brillinge, grav 1
brandgrav
röse (10 m i
diameter)
uppvänd
i östra delen av kantkedjan
SÖDERMANLAND:
Brännkyrka 32,
Ersta gård, F-XVI
skelettgrav
stensättning
(närm ast
rektangulär 8x9 m)
?
i östra delen av kantkedjan
VÄSTERGÖTLAND:
Varnhem 40,
Pickagården A5
skelettgrav
stensättning (20 m i
diameter)
uppvänd+nedvä
block med 21 skålgropar i
gravens mitt samt ca 20
småstenar i stenpackningen
N Ving 31,
Prästebolet, A2
skelettgrav
stensättning (21 m i
diameter)
uppvänd
i östra delen av
packningsytan
A: Stora Lundby
B: Gråbo
C: Hjällsnäs
A:
brandgrav
B:
brandgrav
C:
brandgrav
A: hög
B: hög
C: hög
?
?
?
i var och en av tre gravhögar
låg en skålgropssten, alltid i
östra delen av gravarna, i
kantkedjan
i
Ö
*) Se Simonsson 1974, s4
Tabell 43. Skålgropsstenar funna i gravar från äldre järnålder - gravskick, gravtyp, placering
181
kantkedjan
åtminstone de stenar som var avsedda att synas lagts
med skålgropssidan uppåt. Följaktligen var skålgropsblocket i skelettgrav A25, Bastubacken, liksom
skålgropsstenarna i A658, Bollbacken (Artursson (Red)
under utgivning), respektive grav 3 i Gottsta & Darsta (Drakenberg 1931) lagda nedåtvända.
Skålgropsstenarnas placering är antingen i gravens mitt,
en bit utanför i packningsytan eller längst ut i kantkedjan. I fyra fall av femton återfanns skålgropsstenen
i mitten av graven. I tre fall i själva packningsytan och
i fem allra ytterst i kantkedjan (obs! inklusive Smedstorpsgården där stenarna låg i ett ringdike, omedelbart
utanför och i direkt kontakt med kantkedjan, Stjernquist 1990, s92f). Två av gravfynden saknar härvidlag
närmare upplysningar. Naturligt nog har de större stenarna och blocken (>20 cm) blivit placerade synliga,
antingen i mitten av graven som en logisk blickpunkt,
eller i kantkedjan, vilken ju vanligtvis består av lite
större stenar. Inte vid något tillfälle påträffades block i
den mellanliggande packningsytan, utan den var förbehållen de mindre skålgropsstenarna. Bäst belyses förhållandet av stensättningen i Pickagården. I mitten låg
det stora blocket synligt med 21 skålgropar, och i
packningsytan runtikring fanns de övriga, mindre stenarna med skålgropar. I två gravar fanns visserligen
mindre skålgropsstenar även i gravens mitt. Dessa var
emellertid dolda - i A658 på Bollbacken fungerade den
som bottensten under en benbehållare, och i grav 3,
Gottsta & Darsta, låg stenen i ett brandlager under
mittröset.
Ferenius fann i en jämförelse mellan skålgropsstenen
vid Ersta gård (Brännkyrka sn) och några andra
”skålgropsgravar”, att de alla hade haft sina stenar placerade i kantkedjans östra del. Han framkastar därför
hypotesen, att skålgropsstenarna kan ha haft en lika
regelmässig placering som de sk ”sydstenarna”
(Ferenius,1962, s86f). Om vi bortser från just kantkedjan, och ser till en mer allmän placering i öster, så
finner vi summa sex st säkra ”öststenar” i vårt gravmaterial. I Vaksala sn, Raä 269 (Magnusson & Sundquist 1956, s78), och Ersta gård låg skålgropsblock i
östra delen av kantkedjan; i Stora Lundby sn fanns tre
gravhögar med vardera en skålgropssten i öster (Moberg 1959, s50f); i Norra Ving sn återfanns skålgropsstenen i den östra delen av själva packningsytan
(Elfstrand 1979, s275). Andra väderstreck förekommer emellertid också. I skelettgraven A25 på Bastubacken befinner sig skålgropsstenen i NV; i Smedstorpsgården ligger de båda skålgropsstenarna i SSV
direkt utanför kantkedjan. Utifrån det lilla sammanställda materialet i tab 43 finner vi således inget omedelbart stöd för hypotesen att skålgropsstenar i gravar
har haft en östlig placering.
182
Skålgropsstenar i gravar - olika tolkningsförslag
Hur ska man betrakta dessa skålgropsstenar - har de
hamnat i gravarnas stenpackningar av ren slump som
stenar i mängden, eller har de placerats där med någon
avsikt? Ett fynd från gravfältet i Hacksta, Össebygarns
sn (Raä 68),Uppland, kan måhända kasta ljus över frågan. I stenpackningen till en av stensättningarna (rund,
diam 11 m, urnegrav med brandlager) påträffades nämligen en malsten, som på den konkava arbetsytan sekundärt hade begåvats med två inhuggna skålgropar
(diam 4-5 cm, djup 0,7 cm; Olausson 1988, s23). Visst
förekommer det att boplatsfynd som nedslitna eller
omoderna malstenar återfinns i stensättningar, rösen
och väggkonstruktioner (Almgren 1957, s240f, Stjernquist 1990, s87). I likhet med andra kringliggande stenar har de kommit till användning som ett lämpligt
fyllnadsmaterial. Men en malsten försedd med skålgropar i en grav bör rimligtvis uppfattas annorlunda.
Företeelsen blir svårförståelig ifall skålgroparna inte har
haft en funktion att fylla i samband med gravläggningen
- oavsett om syftet med stenen var att den blott skulle
ingå i graven, eller om den på något sätt kom till användning vid själva gravritualen.
Bland de förklaringsmodeller som har lyft fram
skålgroparna som verksamhetsrelaterade spår finns
Althins skafthålsborrning ovan, samt en som i stället
pläderar för rituell eldborrning (Wibling 1908, Müller
1917, s87, Broby-Johansen 1972, Kaliff 1992, s84).
Med andra ord, skålgroparna skulle efterlikna de gropar i det liggande trästycke som tillsammans med en
roterande träpinne användes för att framställa eld. Problemet med denna hypotes är emellertid att eldslagning
med sten/stål här varit den gängse metoden, och eldborrning - åtminstone från förhistorisk tid - ej finns
belagd i Skandinavien (Lidén 1938, s143).
Med utgångspunkt bl a från denna eld- och livgivande
borrningshypotes så har skålgropen tolkats som en
kvinnlig, skapande fruktbarhetssymbol. Skålgropen
symboliserar det livgivande, som i förlängningen kan
möljiggöra en pånyttfödelse till en annan värld. Är det
kanske så skålgropar i förbindelse med äldre järnåldersgravar ska förstås - som ett sätt att föra den döde över
till ett dödsrike och ett nytt liv, eller är de rent av
könsindikerande? Med andra ord, kan skålgropar i gravar direkt sättas i samband med gravlagda kvinnor?
Materialet är härvidlag inte entydigt. Av summa femton gravar har tre kunnat knytas till kvinnor, en tillhör
en vuxen man med ett barn, medan övriga inte haft
tillgängliga upplysningar beträffande könstillhörighet
(tab 42): skelettet i grav A25 på Bastubacken har osteologiskt bedömts som man?, 30-45 år gammal. Fynden i graven antyder emellertid att den gravlagda är en
kvinna. På det närbelägna brandgravfältet Bollbacken
fanns stensättningen K664 med två icke könsbedömda
individer, en vuxen och ett barn, samt urnebrandgropen
A658 med en vuxen man och ett barn (Artursson (Red)
under utgivning). Vaksala 112/125 kan genom en armring i brons förknippas med en kvinna (Ekholm 1957a,
s84); stensättningen i Algutsrum innehöll brända ben
av en vuxen individ, förmodligen en kvinna (Hagberg
1978, s59, Hagberg 1991, s167, 198, Hagberg &
Waern 1974, s19ff). Graven från Smedstorpsgården
slutligen, har osteologiskt bedömts innehålla brända
ben från en juvenil individ vars kön ej gick att fastställa.
Redan tidigt i hällristningsforskningen lanserades
skeppsbilder och skålgropar som de synliga
huvudbeståndsdelarna i en dödskult. Ekholm (1917,
s290ff) menade att en ny religiös föreställning, om ett
särskilt dödsrike, under bronsålder kommer in på nordiskt område från Orienten. Samtliga hällristningsbilder
har haft anknytning till kulten, men viktigast var
skeppsbilderna, symboliserande färden till dödsriket,
och skålgroparna, vilka rymde matofferfärdkost åt de
dödas andar. Ytterligare belägg för att det rör sig om
dödskult finner Ekholm (1917, s293) i det faktum att
”offerskålarna” förekommer också under järnåldern, och
då framför allt i samband med gravar. Oscar Almgren
(1927, s219ff) ansåg däremot det senare vara ett stöd
för en rakt motsatt uppfattning. Eftersom skålgropar
inte uteslutande förekommer i gravar, så kan de inte
heller förknippas med en dödskult. Det troliga är i stället
att de haft med en fruktbarhetskult att göra.
I överförd bemärkelse sätter Ekholm också de dödas
andar i samband med den brokiga skara av övernaturliga väsen som kallas alfer (jfr älvor). Men alfernas nära
anknytning till vanerna (Schjödt 1991, s305f), med
makt över fruktbarhet och livskraft, talar även den för
en tolkning i motsatt riktning, dvs att man offrat till
alferna för fruktbarhet, god årsväxt och fred.
Oavsett om man knyter alferna till en dödskult eller
fruktbarhetskult, så bör det bästa tillfället att nå dessa
livsavgörande, underjordiska väsen ha varit i samband
med själva gravläggningen. När den avlidnes ande förs
från denna världen över till den andra, så kunde man i
utbyte mot vissa kulthandlingar - offer i skålgroparna
183
- ha kunnat erhålla fruktbarhet och god gröda. Överhuvudtaget är identifikationen mellan det döda och
det levande ett vanligt inslag i religiöst tänkande, menar Ström (1993, s199). Såväl förfädersandarna som
alferna var ju underjordiska väsen, och det är naturligt
att en assimilering dem emellan har skett. Också den
moderna forskningen förefaller i stort att vara överens
om ett samband mellan skålgroparna och bronsåldernssamt den begynnande järnålderns fruktbarhetskult.
För övrigt har skålgroparna också i sen tid använts i
botande och livgivande syfte. Att så också skedde i
Tortuna sn så sent som vid 1800-talets mitt, vet vi
genom Lars Restadius (1844, s17f). Han omtalar att
man vid värk och svullnad tog kontakt med en klok
Gubbe eller Gumma, som med ister smörjde först älvkvarnen och därefter den sjuka kroppsdelen. Proceduren skedde alltid en torsdagsafton, och förnyades ytterligare tre torsdagsaftnar. Lyckades man sedan hemlighålla det hela, kunde man förvänta snar bättring (se
även muntlig tradition i kapitel 1).
Visst är det frestande i sammanhanget att åberopa dels
den folkliga benämningen ”älvkvarn”, dels det sentida
skålgropsbruket till intäkt för att skålgropar har haft
kontinuitet från förhistorisk tid in i vår egen. Åtminstone, menar jag, kan man förmoda att ett svagt ”historiskt minne” - en reminiscens av kulten - instinktivt
förts vidare så att älvkvarnarna kunnat förstås och på
nytt sammankopplas med bot och livskraft. En annan
och ytterligt skeptisk hållning intar Pettersson & Kristiansson (1977, s94f) som hävdar att frågan egentligen är olöslig. Tolkningsförsök medför automatiskt att
vår tids tänkesätt överförs på en avlägsen forntid, om
vars föreställningsvärld vi ingenting säkert kan veta.
Att utgå från att skålgroparna verkligen har betytt något är i grunden fel. I stället bör de reduceras till det
enda säkert konstaterbara, nämligen den handling i
vilken de blivit till - ett upprepat huggande som åstadkommit en grop tillika med ett fint stenmjöl.
Uppenbart är i alla fall, att om skålgropens innebörd
och funktion i det förhistoriska samhället någonsin skall
kunna klarläggas, så måste en distinktion göras mellan
det egentliga förfärdigandet av skålgropen och det sekundära begagnandet av densamma.
5. KRONOLOGI OCH HORISONTELL
STRATIGRAFI PÅ GRAVFÄLTET
av Annika Ericsson, Anna-Lena Hallgren och Jonas Wikborg
T
otalt undersöktes 71 gravar varav 30 st (42 %) var skelettgravar. De resterande 41 (58 %) var olika typer
av brandgravar (se kapitel 3.1). Gravfältet var ej sammanhängande. Istället grupperade sig gravarna på två små, för ögat knappt skönjbara höjdlägen. Avståndet mellan de två höjdsträckningarna är
ca 100 meter. Höjdsträckningarnas högsta höjd ligger kring 21,25 m ö h, svackan mellan dem ligger som lägst
kring 20,50 m ö h. De undersökta gravarna fördelade sig mellan de två höjdsträckningarna enligt följande:
Västra
höjdsträckning
Östra
höjdsträckning
Totalt
Antal
skelettgravar
5 st
25 st
30 st
Antal
13 st
28 st
41 st
Skelettgravarna på den västra höjdsträckningen utgör en dryg fjärdedel av gravarna där (5 av 18=28%), medan
skelettgravarna på den västra höjdsträckningen utgör nära hälften av gravarna där (25 av 53 = 47%). Skillnaderna är betydande och skulle kunna vara kronologiskt betingade. Man skulle kunna tänka sig att de stora
gravanläggningarna i den västra höjdsträckningens södra del, på södra sidan om järnvägen, med sina monumentala lägen ned mot ån varit bland de första som anlagts, och detta under en period då skelettgravskicket ännu
inte vunnit insteg i området. När så de första skelettgravarna börjar anläggas är höjdsträckningen nästan fullbelamrad varför man tagit också den östra höjdsträckningen i anspråk. En annan förklaring skulle kunna vara att
det är två olika grupper, förslagsvis ätter/släkter/familjer, vilka utnyttjat varsin gravplats och att den ena gruppen
av någon anledning föredrog brandgravskicket framför skelettgravskicket. De daterade gravarna är väl samlade
i tid och relativt jämnt spridda på båda områdena.
Fig 129. Översiktskarta över gravfältet med dateringar samt köns-, och åldersfördelning inom västra (t v)
respektive östra (t h) området. Karta: Julijana Radakovits.
184
Gravfältets
användningstid och framväxt
dels mellan förromersk och äldre romersk järnålder,
dels mellan äldre och yngre romersk järnålder.
Utifrån daterade föremål påträffade i gravarna kan
användningstiden för den undersökta delen av gravfältet sägas vara omkring 150 år. De i gravarna påträffade föremålen kan i huvudsak dateras till Eggers och
Lund-Hansens period B2 (Nerman IV:2). Några dateringar går ned i Eggers B1/Lund-Hansens B1b (Nerman IV:1) och enstaka in i Eggers C1/Lund-Hansens
C1a (Nerman V:1), varför användningstiden för den
undersökta delen av gravfältet kan sägas vara 50 - 200
e Kr, en period på 150 år.
Kanske detta är användningstiden för hela gravfältet,
med reservation för att de icke undersökta gravar som
med största sannolikhet ligger både norr och söder om
undersökningsområdet skulle kunna vara äldre och/
eller yngre. Många större gravfält, t ex Lundbacken i
Tillinge sn i Uppland, Åsen 191, 192 och 236 i Kolbäcks sn i Västmanland och Ersta i Brännkyrka sn i
Södermanland verkar ha en likartad användningsperiod
förlagd i huvudsak till äldre romersk järnålder. Detta
skulle kunna indikera en förändring i bebyggelsestrukturen, kanske orsakad av en bakomliggande större
genomgripande samhällsförändring, vid övergången
185
De äldsta undersökta gravarna, A230 och A236 (med
dateringar till period IV:1) låg på den östra höjden,
som alltså skulle kunna vara den av de båda höjderna
som först tagits i anspråk. Då gravfältet ej är totalundersökt kan givetvis ingenting om den relativa kronologin de båda höjderna emellan sägas med säkerhet.
Gravfältet har genom undersökningen kunnat begränsas i öst-västlig riktning. Det framgår att de äldre
dateringarna låg centralt, dvs på de högre belägna
ytorna medan de yngre (t ex A5 och A254) låg perifert
på lägre nivåer. Undersökningsområdets bredd var alltför smalt (20 meter) för att någonting om den horisontella stratigrafin i nord-sydlig riktning skulle kunna
utläsas. Betänkas måste också att det undersökta antalet gravar är betydligt mindre på den västra höjden.
Typologiska dateringar
23 gravar har utifrån sina gravgåvor varit möjliga att
datera (tab 44 och 45). Dateringarna spänner från period IV:1/B1 till period V:1/C1, dateringarnas tyngdpunkt ligger dock i period IV:2/B2 (se fig 76).
Anlnr Gravgåvor
Datering Könsbedömning
Ark
Ost
guldfoliepärlor, kam, lerpärlor
B2-C1a K
2 lansspetsar, svärd, sporrar, sköldbuckla, 2 hartstätningsringar, obr. djurben
B2
M
M?
1 hartstätningsring
K
M?
silverbleck från fibula, sölja, rembeslag, "silverknapp", glas- och guldfolie B2
Gotlandskruka, nålhus, kniv, 3 hartstätningsringar, obr. djurben
Ålder
5
7
9
21
22
25
Adultus
Adultus
Juvenilis
Inf II
Inf I / II
A/ M
26
34
35
45
48
115
139
153
209
210
211
216
218
219
222
225
229
235
238
239
sölja, kniv, obr. djurben, 2 hartstätningsringar
kam
fingerring, kam, kniv, 2 hartstätningsringar, obr. djurben
2 söljor, sporrar, kniv, 1 hartstätningsring, obr. djurben
1 hartstätningsring
kam
tåring, bronspärla, glaspärlor, kam, kniv, 2hartstätningsringar, obr. djurben
fibula, kam, kniv, 2 hartstätningsringar, obr. djurben
kniv, 2 hartstätningsringar
fibula, armring, guldfoliepärlor, silverfoliepärla
armring
B1-B2
B1-B2
B2-C1a
B1-B2
B2-C1a
B2-C1a
B2
B2
B2
M
M
K
K
M
K
M
K
K
K
M
K
K
K?
K?
Adult
Inf I
Adultus
M aturus
Inf I / II
Adultus
Adultus
Juvenilis
Juvenilis
Juvenilis
Infant
Adultus
Adultus
Adultus
Inf II / Juv
Juvenilis
?
Inf I
Adultus
M aturus
242
251
252
258
2 hartstätningsringar, obr. djurben
svärd, sporrar, kniv, 3 hartstätningsringar, obr. djurben
B2
M
M
M
M
Adultus
M/S
Adultus
Tabell 44. Gravgåvor påträffade i Bastubackens skelettgravar
186
Anl nr
Gravgåvor
Datering
10
12
24
29
31
43
44
50
90
122
123
130
131
133
145
147
149
152
161
162
164
167
169
181
184
197
215
217
221
228
230
231
234
236
245
247
249
250
253
254
257
bronsfragment
hartsfragment
1 hartstätningsring, obr. djurben, keramik
hartsfragment, kamfragment?
2 söljor, bennål, kniv, 1 hartstätningsring, obr. djurben
sölja, remändebeslag, hartstätningsfragment
fibula, glaspärlor, kam
3 hartstätningsringar, obr. djurben
3 hartstätningsringar, obr. djurben, keramik
kniv, hartstätningsfragment
kniv, 2 hartstätningsringar
1 hartstätningsring
3 hartstätningsringar
kniv, 1 hartstätningsring, keramikkärl
kam, hartstätningsfragment
kam, bennål
hartsfragment
kniv, 1 hartstätningsring
1 hartstätningsring, obr. djurben
glaspärlor
kam, br. djurben
hartstätningsfragment
fibula, glaspärlor, kam, kniv
kam
kam, järnnål, 3 hartstätningsringar
2 hartstätningsringar
2 hartstätningsringar
kam, hartstätningsfragment
1 hartstätningsring
B1-B2
B2
B2
B1-B2
B1-B2
B2-C1a
B2
B1
B1
C1a
-
Tabell 45. Gravgåvor påträffade i Bastubackens brandgravar.
187
Könsbedömning
Ark
Ost
K
M
K
K
M?
K
K?
K?
K
M?
K
M?
K
K
M
K
K?
K
K?
-
Ålder
Antal ind
Inf I + A
Juv / A
Inf I
Inf II / Juv
Juvenilis
Inf II / A
Adult
Inf I
Inf I + A
Inf I / II + A
Adultus
Juvenilis
Inf I / II + A
Inf I
Maturus
Adult
Infant
Inf I / II + A
Juvenilis
Adult
Adult
Juv / A
Inf I / II + A
Inf I + Inf I / II
Adult
Inf I
Inf I / II + A
Maturus
Inf I / A
Inf II / Juv
Juv / A
Inf II + A
Juv / A
Fetus + Inf I / II + A
Adult
Adult
Juvenilis
Adult
Adult
Adultus
Juv / A
2
1
1
1
1
1
1
1
2
2
1
1
2
1
1
1
1
2
1
1
1
1
2
2
1
1
2
1
1
1
1
2
1
3
1
1
1
1
1
1
1
De tidiga dateringarna, dvs period IV:1, ligger på den
östra höjden (fig 129), men i stort kan gravarna på de
båda höjderna anses vara samtida. Allt tyder också på
att de båda gravskicken är samtida (tab 44 och 45).
Könsbedömningar
Kan gravgåvorna vara könsindikerande? Vid en jämförelse mellan osteologiska och arkeologiska könsbedömningar av gravarna, visar det sig att dessa inte
alltid stämmer överens. Därför har vi valt att presentera båda typerna av könsbedömning.
Kammar
Kam påträffades i 14 av de undersökta gravarna (A5,
A90, A115, A152, A153, A161, A216, A217, A218,
A225, A228, A230, A236, A254). Sju av dessa har
kunnat könsbedömas osteologiskt, 5 st kvinna (A115,
A153, A216, A217 och A218), 1 st kvinna? (A254)
och 1 st man? (A90). De övriga, osteologiskt icke könsbedömda kamförande gravarna, kan utifrån föremålskombinationer, t ex nålar, pärlor och fibulor, preliminärt arkeologiskt könsbedömas som kvinnogravar. Det
ser alltså inte ut som om det varit sed att på Bastubacken nedlägga hornkammar i mansgravarna. (Det
enda eventuella undantaget är A25 där den osteologiska könsbedömningen är man?, medan den arkeologiska könsbedömningen, baserad på gravgåvorna, är
kvinna.) Kammar förekommer dock i mansgravar på
andra gravfält.
Vapen och sporrar
Vapen och sporrar påträffades i tre gravar (A7, A209
och A258), samtliga var skelettgravar där den gravlagde osteologiskt bedömts som man. I A7 och A258
hittades både vapen och sporrar, i A209 sporrar men
inga vapen.
Fibulor
Fibulor påträffades i sammanlagt fem av de undersökta
gravarna (A25, A90, A225, A228 och A238). En av
dem (A238) är osteologiskt könsbedömd som kvinna?
och två (A25 och A90) som man?. Två (A225 och
A228) gick ej att könsbedöma osteologiskt men kunde
utifrån gravinventarier arkeologiskt könsbedömas som
kvinnor.
Pärlor
Pärlor påträffades i sju av de undersökta gravarna (A5,
A25, A90, A197, A218, A228 och A 238). Av dessa är
en (A197) ett barn, två man? ( A25 och A90), en kvinna
(A218) och en kvinna? ( A238) och två vuxna av
obestämbart kön (A5 och A228). Alla de sex
vuxengravarna har arkeologiskt bedömts vara
kvinnogravar.
188
Bältesöljor
Bältesöljor påträffades i fem av de undersökta gravarna
(A25, A26, A31, A44 och A209). I A209 fanns två
söljor. Två av de undersökta gravarna med bältesölja
har osteologiskt bedömts som man (A26 och A209),
en som man? (A25), en som kvinna (A44) medan den
resterande (A31) ej har kunnat könsbedömas.
Knivar
Kniv påträffades i 15 av de undersökta gravarna. I en
av dessa låg ett barn under två år (A235), i tre fall en
man (A26, A209 och A258), i två fall en kvinna (A153
och A218), övriga lät sig ej osteologiskt könsbedömas.
Hartstätningsringar
Totalt påträffades 50 hartstätningsringar från hartstätade kärl fördelade på 26 av de undersökta gravarna,
i ytterligare 5 fanns kärltätningsrester, vilket betyder
att det i 31 av de undersökta gravarna funnits ett eller
flera hartstätade kärl. Endast två av hartstätningsringarna hade utgjort benbehållare, de övriga var bikärl.
Det tycks inte föreligga några skillnader mellan hartstätningsringarnas förekomst eller antal/grav i mansrespektive kvinnogravarna (se tab 36).
Obrända och brända djurben
I 6 av brandgravarna (A44, A122, A131, A152, A164
och A217) påträffades brända djurben (se tab 32). Två
av dessa (A44 och A164) låg på den västra höjden, de
övriga på den östra. I A122 och A131 fanns också
obrända ben. I båda dessa gravar fanns två individer
(se tab 32). Obrända djurben påträffades i totalt 16
gravar (se tab 31 och 32). Förekomsten av obrända
djurben är klart koncentrerad till den östra höjden där
15 av de 16 gravarna med obrända djurben låg. Detta
skulle kunna ses som en skillnad i gravseder mellan de
två föreslagna grupperna. Av de nyss nämnda 16 gravarna med obrända djurben var 9 skelettgravar (A7,
A25, A26, A153, A209, A218, A225, A242 och A258)
och 7 brandgravar (A24, A31, A122, A123, A131,
A181 och A250). Anmärkningsvärt är att i 7 (A25,
A26, A153, A218, A209, A225 och A258) av de 9
skelettgravarna med obrända djurben hittades också
en kniv, vilket understryker knivens anknytning till
mat.
Ålders- och könsgrupperingar samt sociala
skillnader på gravfältet
Gravmarkeringar
Då undersökningsområdet varit uppodlat under senare
tid, fanns inga synliga gravmarkeringar ovan mark.
Gravmarkeringar i form av stenlyft efter resta stenar
har iakttagits i ett par fall (A25, A26, A153, A228,
A254, A161, A165, A169 och A184). Resta stenar da-
teras i huvudsak till äldre järnålder och förknippas traditionellt med mansgravar, på Bastubacken är dock flera
av de förmodade resta stenarna markeringar över
kvinnogravar.
Gravskick
st man, 5 man?, 11 st kvinna och 6 st kvinna? Mansgravarna är någorlunda jämnt fördelade mellan de två
höjdsträckningarna, medan kvinnogravarna är koncentrerade till den östra höjden (se tab 44 & 45). De övriga gravarna innehöll barn eller ej könsbedömbara
vuxna individer. Även barnen är jämnt spridda på de
båda höjdsträckningarna. Man kan således ej hävda
att de gravlagda grupperats efter ålder eller kön.
Både brandgravar och skelettgravar är representerade
sida vid sida på båda höjderna. Ingen kronologisk skillnad verkar föreligga mellan de båda gravskicken i
undersökningsområdet. Någon kronologi mellan olika
brandgravstyper kan ej heller utläsas.
Sociala skillnader på gravfältet Topografiska iakttagelser
En iakttagelse är att urnebengroparna ligger väl samlade inom ett avgränsat område, ett fenomen som skulle
kunna vara kronologiskt betingat, men skulle också
kunna tyda på familjegrupperingar med olika gravseder.
De flesta ”rika” gravarna ligger på de bästa höjdlägena,
framförallt mansgravarna. En möjlig, om än väldigt
konventionell, tolkning är att rika gravgåvor och en
central placering på gravfältet skulle avspegla en individs
höga status.
Gravkonstruktioner
Gravskick och gravgåvor
Gravar med speciella särdrag, exempelvis ”jättebrandgravarna” A122 och A123 och de parvist anlagda skelettgravarna ligger i likhet med
urnebengroparna nära varandra. Detta kan tyda på att
olika konstruktörer verkat i olika områden, vilket i sin
tur skulle kunna tyda på familjegrupperingar, men det
skulle också kunna vara kronologiskt betingat.
Ålders- och könsgrupperingar på gravfältet
29 gravar har könsbedömts osteologiskt. Av dessa är 7
189
Gravar med ”rika” respektive ringa eller inga gravgåvor
återfinns både bland brandgravar och skelettgravar.
Olikheterna ligger alltså snarare inom gravskicken, vilket skulle tyda på att inget av gravskicken i sig skulle
vara statusbetonade (se fig 31). (Vad gäller förekomsten av de mest statusbetonade föremålen; de romerska
importföremålen, har ungefär 2/3 av de skandinaviska
fynden framkommit i brandgravar) (se fig 34). Inom
gravskicken finns också olikheter vad gäller omsorg vid
anläggandet.
6. BASTUBACKEN - ETT GRAVFÄLT I VÄSTMANLAND
FRÅN ROMERSK JÄRNÅLDER
av Jonas Wikborg
T
otalt undersöktes 71 gravar med sammanlagt 81 individer. Då gravarna tidsmässigt ligger väl samlade till
en period om ca 150 år representerar de en ansenlig population i området. De undersökta gravarna låg
i den tjugo meter breda korridor som undersökningsområdet utgjorde. Hur stort det egentliga gravfältet
är kan vi bara spekulera i. Vi vet inte heller hur stort gravfältets geografiska upptagningsområde var. Inga
samtida boplatser har undersökts i omgivningarna men sannolikt ligger de i gravfältets omedelbara närhet.
Gravfältets storlek och järnåldersbygden i området
Totalt undersöktes 71 gravanläggningar på Bastubacken, många brandgravar innehöll dock brända ben
från mer än en individ, varför antalet individer uppgår
till 81 (+ fetus). De undersökta gravarna är belägna på
två mindre höjder vilka utgör gravfältets naturliga begränsningar mot öster, väster och söder. Svårare är det
att begränsa gravfältet mot norr. Undersökningen berörde omkring 1/5 av den västra höjdens yta och om-
N
kring 1/3 av den östra. Med största sannolikhet finns
det gravar även på resten av höjdlägena. Om de icke
undersökta ytorna skulle vara lika anläggningstäta som
de undersökta får vi en siffra på närmare 300 gravar på
gravfältet. Dock måste det hypotetiska i dessa beräkningar betonas (fig 130).
Att gravarna låg koncentrerade till två höjdsträckningar,
om än låga, kunde skönjas för blotta ögat (fig 131).
Då de undersökta gravarna prickas in på en topogafisk
karta med 0,25 meters ekvidistans ser vi med all önsk-
Slutundersökningsområde
617200
552800
Skelettgrav
Skala 1:2000
Brandgrav
Järnväg anlagd 1876
0
50
100
150 meter
Gravfältets hypotetiska utbredning
Fig 130. Detaljerad topografisk karta över undersökningsområdet med undersökta gravar utmärkta. Ekvidistans: 0,25 meter.
Karta: John Bucher.
190
Fig 131. Översiktsbild över undersökningsområdet från öster. De två svaga höjdsträckningarna
på vilka gravarna grupperade sig kan skönjas omedelbart till höger om redskapscontainern och
skjulen. I bildens högra kant skymtar Tortuna kyrka. Borta vid horisonten syns platsen för
Bollbackengrävningen som en förhuggning genom skogen. Foto:Jonas Wikborg.
värd tydlighet att gravarna grupperar sig kring två höjder på 21,00 respektive 21,25 m ö h. I öst-västlig riktning är gravarnas utbredning klart avgränsad. Vi ser
på kartan att gravarna kring den västra höjden, med
små undantag, ligger över 21,00-meterskurvan. Kring
den östra höjden grupperar sig gravarna, med små undantag, över 20,75 meterskurvan. Vi kan på goda grunder anta att förhållandena är desamma söder om
undersökningsområdet. Svårare blir det att i norr avgränsa gravarnas spridning. I den här föreslagna begränsningen mot norr har hänsyn tagits till avståndet
från 21,00 respektive 21,25 meterskurvan, då det kan
antas att de högst belägna punkterna varit de mest åtråvärda gravplatserna och att man lagt övriga gravar så
nära höjderna som varit möjligt.
Arean för de föreslagna ytorna blir för den västra höjden ca 3450 m2 varav 650 m2 (19 % av totalytan)
undersöktes. Totalt undersöktes 18 gravar kring den
västra höjden. Om vi räknar ifrån de två västligaste
(A5 och A48), vilka ligger betydligt lägre än övriga,
får vi 17 gravar på 650 m 2 . Detta innebär att det finns
1 grav/38 m2 . Med denna gravtäthet skulle det finnas
90 gravar i det västra området. Den totala ytan för den
östra höjden är 5050 m2 varav 1450 m2 (29 % av den
totala ytan) undersöktes. Kring den östra höjden undersöktes 53 gravar. Om vi räknar bort den västligaste
(A 115) som låg betydligt lägre än övriga får vi 52
gravar på 1450 m2 . Detta innebär att det kring den
östra höjden finns 1 grav/28 m2 , vilket betyder att det
skulle finnas 181 gravar i det östra området. Totalt
skulle det enligt ovanstående beräkning finnas 271 gravar. I de 71 undersökta gravarna fanns totalt 81 (+
fetus) individer, vilket betyder 1,14 individer/grav. Multipliceras 271 med 1,14 får vi 309 individer.
Gravfältets användningstid
De undersökta gravarna på Bastubacken är anlagda
under en förhållandevis kort tidsperiod. Genom de i
gravarna påträffade föremålen kan de undersökta delarna av gravfältet huvudsakligen dateras till period
IV:2, några dateringar sträcker sig ned i period IV:1
och några förmodligen in i period V:1. De undersökta
gravarna kan sägas ha anlagts under perioden 50 e Kr
-200 e Kr, en period på ca 150 år, ungefärligen motsvarande Lund-Hansens perioder B1b -C1a, med
tyngdpunkten i period B2. Gravfältets horisontella stratigrafi tyder på att de båda gravgrupperna i stort sett är
samtida. Undersökningsområdets nord-sydliga utbredning uppgår endast till 20 meter, ett alltför kort avstånd för att påvisa att gravfältet successivt vuxit i nordsydlig riktning. Följaktligen vet vi ej om de icke undersökta gravarna på gravfältet är samtida med de undersökta.
En populationsberäkning
För att kunna göra en populationsberäkning måste följande frågor belysas: a - Hur många personer har gravlagts på gravfältet? b - Hur lång användningsperiod
har gravfältet? Vi måste också fastställa de gravlagdas
kön och ålder samt veta den genomsnittliga livslängden under den aktuella perioden.
Genom att dela in de gravlagda på två folkvandringstida gravfält, ett västmanländskt och ett uppländskt
med vardera 26 gravar, i köns- och åldersgrupper, och
sedan jämföra detta med befolkningens sammansättning och dödstal i 1700-talets Sverige försöker Welin-
191
Populationsberäkning utifrån Bastubackenmaterialet enligt Sivens formel:
I beräkningarna har en mortalitet om 35 till 50 promille förutsatts, vilket motsvarar följande medellivslängder:
35 promille 28,6 år
40 promille 25 år
50 promille 20 år
1
150
1
150
1
150
x 81 x
x 81 x
1000
35
1000
40
x 81 x
1000
50
= 15,4 personer
= 13,5 personer
Sivens formel
Bt =
= 10,8 personer
1
T
x BT x
1000
d
Bt = Den levande befolkningen
Med det hypotetiska antalet gravar (271) multiplicerat med antalet individer per grav (1,14), erhålles 309 gravlagda individer
T = Gravfältets brukningstid
BT = Antalet gravar
1
150
1
150
1
150
x 309 x
1000
35
x 309 x
1000
40
x 309 x
1000
50
= 58,9 personer
d = Mortalitet i promille
= 51,5 personer
= 41,2 personer
Populationsberäkning utifrån Bastubackenmaterialet enligt Acsádi & Nemeskéris formel:
Med de ovan föreslagna medellivslängderna 20, 25 resp 28 år, blir populationsstorleken följande:
Beräknat på 81 individer:
81 x 20
150
81 x 25
150
81 x 28
150
= 10,8 personer
= 13,5 personer
Acsádi & Nemeskéris formel
= 15,1 personer
P=k+
Dxe
t
P = Befolkningens storlek
Beräknat på 309 individer:
309 x 20
150
309 x 25
150
k = Korrektionsfaktor
= 41,2 personer
D = Antalet döda
e = Genomsnittlig livslängd
= 51,5 personer
t = Gravplatsens brukstid
309 x 28
150
= 57,7 personer
192
der att dra slutsatser om järnålderns befolkningsstorlek
och urvalet av denna på gravfältet (Johnsen-Welinder
& Welinder 1973, s65ff). Den svenska befolkningsstatistiken är den äldsta fullständiga existerande i sitt
slag och är den bästa tillgängliga bild vi har av
befolkningsstrukturen i ett agrart, förindustriellt samhälle. Ett samhälle som kan jämföras med järnålderns.
I en befolkning på 100 personer i Sverige omkring 1750
dog på 100 år 265 personer. Statistiken visar också hur
de döda fördelade sig i ålder och kön. Genom att uttrycka denna åldersfördelning i relativa tal i de av
Gejvall* (Gejvall, N-G, bidrag av, i Johnsen-Welinder
& Welinder 1973) använda osteologiska åldersgrupperna får man följande bild av den svenska befolkningsstrukturen på 1700-talet (Johnsen-Welinder & Welinder 1973, s66):
Kvinno
Mä
Andel av den
totala
befolkningen
Infans
I
49%
55
53 %
Infans
II
6%
6%
6%
Juvenil 3%
3%
4%
Adultu
11%
12
11 %
Maturu
14%
12
13 %
S
17%
12
13 %
ili
71 gravar har undersökts med totalt 81 (+ fetus) individer, då mer än en individ har gravlagts i en del av
gravarna. Daterande föremål har påträffats i 24 gravar.
Dateringarna ligger väl samlade till en 150-årsperiod.
Om vi antar att de övriga undersökta gravarna är samtida, har alltså 81 personer gravlagts under en 150årsperiod. Vi får då också anta att de gravlagda motsvarar hela befolkningen och inte bara ett urval ur den.
Tidigare i kapitlet gjordes en hypotetisk beräkning för
det totala antalet gravar på gravfältet. Om ovan nämnda
formler skulle användas på det hypotetiska totala gravantalet 271 multiplicerat med 1,14 individer/grav skulle
det alltså finnas 309 individer på gravfältet, vilket skulle
motsvara en befolkning av ansenlig storlek.
Om vi antar att de gravlagda på Bastubackengravfältet
motsvarar den totala befolkningen i närområdet och
inte ett urval av densamma eller befolkningen i ett större
område är det högst troligt att mer än en bebyggelseenhet använt sig av gravplatsen.
Med tanke på att gravarna grupperar sig på två mindre
höjder är det troligt att det är två grupper (bebyggelseenheter/ätter/släkter) som begagnat sig av en höjd vardera.
Om en populationsberäkning skall göras utifrån Bastubackenmaterialet uppstår vissa problem. Vi vet inte hur
många som gravlagts på gravfältet då detta endast är
delundersökt. Användningstiden för den undersökta
delen av gravfältet känner vi, men vi vet inte om de
icke undersökta ytorna utanför undersökningsområdet
döljer gravar som är äldre och/eller yngre än de undersökta. Dessutom har kön och ålder ej kunnat bestämmas för alla individer. Därför är en detaljerad demografisk beräkning omöjlig att genomföra.
Schablonmässiga formler för beräkning av befolkningsstorlek har utarbetats av bl a Siven (1981, s37ff) och
ungrarna Acsádi och Nemeskéri (1970, s65f). Båda
bygger på att en hypotetisk genomsnittlig livslängd
används, om än uttryckt på olika sätt. Siven använder
sig av mortalitet uttryckt i promille, dvs antalet avlidna i en population på 1000 personer. Medan Acsádi
och Nemeskeri uttrycker sig i genomsnittlig livslängd.
Exempelvis motsvarar 40 promilles mortalitet en genomsnittlig livslängd på 28,6 år.
Genom att applicera dessa formler på de undersökta
gravarna på Bastubacken kan vi åtminstone få fram ett
minimital för den befolkning som använt gravfältet.
17 av de 22 individerna (72%) på västra höjden hade
kremerats. Motsvarande siffra för östra höjden är 34
kremerade av 59 (53%). Det statistiska underlaget är
inte stort och kanske ej heller helt jämförbart de båda
gravgrupperna emellan, men en tydlig tendens är att
individerna på den västra höjden har kremerats i större
utsträckning än de på den östra (fig 132).
På den undersökta delen av den västra höjden hade 22
individer gravlagts i 18 gravar, vilket med en medellivslängd på 28 år motsvarar en grupp på 4 personer.
På den östra hade 59 individer gravlagts i 53 gravar,
vilket motsvarar en grupp på 11 personer. Då gravfältet endast är delundersökt får detta tal ses som ett
minimital. Den östra gruppen, och definitivt de båda
grupperna tillsammans, visar på att den dåtida bebyggelsen ej blott utgjordes av ensamgårdar. Även i Mälarområdet kan det ha funnits större bebyggelseenheter
liknande dem i södra
Skandinavien, något
* Gejwalls indelning
som också bekräftas av
i åldersgrupper:
en nyligen undersökt
boplats vid västra Skälby
Infans I
0-7 år
utanför Västerås. Totalt
Infans II
7-14 år
påträffades där 15 långJuvenilis
14-20
år
hus, 6 mindre byggnader
Adultus
20-40
år
samt inte mindre än 49
Maturus
40-60
år
brunnar från förromersk
Senilis
60- år
193
Fig 132. Antalet individer samt fördelningen mellan brand- och skelettgravar de båda
höjderna emellan. Siffrorna betecknar anläggningsnummer. Illustration: Oscar Törnqvist
och Jonas Wikborg.
194
Fig 133. Schematisk
bild av boplats med
inägor och utmark.
Illustration: Oscar
Törnqvist.
N
Fig 134a. Karta över Bastubackens närområde med stensträngsförekomster utmärkta på jordartskarta. Samtliga ligger i
gränsområden mellan lera och morän. Karta: Anna-Lena Hallgren och Oscar Törnqvist efter excer pering ur
fornlämningsregistret av Emelie Schmidt.
195
N
Fig 134b. Karta över Bastubackens närområde med stensträngsförekomster utmärkta på topografisk karta. Samtliga ligger
över 20 m ö h. Karta: Anna-Lena Hallgren och Oscar Törnqvist efter excerpering ur fornlämningsregistret av Emelie
Schmidt.
och romersk järnålder. Skälbyboplatsen utgör sannolikt en löst organiserad eller oreglerad by, då ett antal
av husen tolkas som samtida (Aspeborg 1994, s53ff).
Boplatser från äldre
järnålder i närområdet
Bastubacksgravfältet indikerar en varaktig bosättning
i området. Var låg då de samtida bosättningarna? I närområdet finns tre undersökta boplatser. 1993 undersöktes förhistoriska boplatslämningar omkring 1200
m väster om Bastubacken. Boplatsen har utifrån
stolphålsfunnen keramik daterats till romersk järnålder
(Artursson (Red), under utgivning). Boplatsen ifråga
ligger nedanför ett impediment på vilket gravar från
förromersk och tidig romersk järnålder har undersökts.
Det är högst troligt att dessa utgör den aktuella boplatsens gravfält. En kilometer öster om Bastubacken har
ett vikingatida långhus undersökts säsongen 1994 (Price
& Wikborg (Red), under utgivning). Dessutom påträffades boplatslämningar från yngre järnålder på
Bastubacken. Av de tre undersökta boplatserna i närområdet är två alltså från yngre järnålder och den tredje
visserligen från romersk järnålder, men avståndet mellan den och Bastubackengravfältet uppgår till omkring
1200 m. Ett avstånd som ter sig som aningen för långt
för att ett samband dem emellan kan hållas för troligt.
Dessutom finns ju gravar från förromersk-tidig romersk
järnålder uppe på Bollbackenimpedimentet, bara ett
stenkast från nyss nämnda boplats. De ovan nämnda
boplatserna är säkerligen inte de enda i sitt slag. Genom de talrika gravfälten kan vi spåra ett stort antal
bosättningar i trakterna kring Bastubacken (se kapitel
8.1). De flesta av dessa gravfält torde dock vara från
yngre järnålder.
Då boplatslämningar från den aktuella perioden ej är
synliga ovan mark får man ta andra fornlämningstyper
till hjälp för att lokalisera boplatserna.
Aktiviteter som jordbruk och boskapsskötsel kan lämna
spår av olika former i landskapet. Dessa spår kan bl a
vara röjda ytor, odlingsrösen, åkerterrasser och ”celtic
fields” dvs små bassängformade åkrar samt stensträngar
vilka utgjorde en gräns mellan inägor och utmark och
därigenom hindrade boskapen från att ta sig in på åker
196
och äng (fig 133). En speciell typ av stensträng är
fägatan, två parallella stensträngar mellan vilka
boskapen förflyttades mellan gården och betet på
utmarken. Enligt Lindquist och Widgren utgjordes
inägorna framförallt av våtmarker och tunga leror som
utnyttjades som ängsmark samt förhållandevis små
åkrar på lättare jordar (Lindquist 1968, Widgren 1983).
Stensträngar dateras generellt till romersk järnålder.
I gravfältets närområde finns många exempel på ovan
nämnda fornlämningstyper. Den närmaste, Tortuna
Raä 225, ligger omkring 500 meter norr om gravfältet
och består av en 120 meter lång stensträng och en eventuell terrassering. Strax nordost därom ligger Tortuna
Raä 42, en ca 100 m lång stensträng från vilken det
utgår en ca 25 m lång vinkelrät stensträng, Tortuna
Raä 41, en omkring 100 meter lång fägata samt Tortuna
Raä 177, en ca 60 meter lång stensträng. Omkring
600 meter nordväst om Raä 225 ligger en röjd yta,
Tortuna Raä 247. Den röjda ytan är 6x20 meter stor
och har antydan till terrasskant. Troligtvis är det här,
strax norr om gravfältet, som de gravlagda på Bastubacken bodde.
Vid en studie av inventerade stensträngar inom en radie av 6 kilometer från Bastubacken (fig 134) visar det
sig att det finns åtskilliga stensträngar även på den södra
sidan av Lillån. Vidare förefaller de tidigare nämnda
stensträngarna strax norr om Bastubacken utgöra
Lillådalgångens järnåldersbygd norra utkant då inga
stensträngar finns inventerade norr därom. Det är också
här den leriga slätten övergår i bergig terräng.
Då de inventerade stensträngarna prickas in på en tematisk karta ser vi att det stora flertalet boplatser ligger strax över 20 m ö h. Ingen ligger under 20 meter
och ingen heller över 50 meter. Då samma stensträngar
prickas in på en geologisk karta blir mönstret ännu
tydligare. Så gott som samtliga stensträngar ligger på
gränsen mellan lera och morän, på gränsen mellan inäga
och utmark.
Ett liknande mönster har påvisats i en C-uppsats om
bebyggelse- och kulturlandskapsutveckling i ett gränsområde mellan Sollentuna och Spånga socknar i Uppland (Eriksson 1986). I nyss nämnda område låg stensträngarna i gränszonen mellan morän och glaciallera,
omkring 30 m ö h, där den morän- och grusblandade
jorden varit förhållandevis lättodlad. Den lägre liggande
leran har lämpat sig bättre till äng, den karga moränen
ovanför stensträngarna har dugt till betesmark (Eriksson 1986, s106).
Efter 1988 års inventering uppgår antalet stensträngar
i Västmanlands län till 883 st fördelade på 515 platser.
Deras sammanlagda längd är nästan 700 km. Stensträngarna förekommer vanligen inom stråken med
äldre järnåldersfornlämningar. Talrikast är de i de sydöstra socknarna Dingtuna, Irsta, Kärrbo, Kungsåra,
Björksta, Badelunda, Tillberga, samt i väster Munktorp, Kolbäck och Säby (Löthman 1991, s155).
Naturligtvis får ej de källkritiska aspekterna glömmas
bort i sammanhanget. Ovanstående är endast ett försök att utifrån ett delundersökt gravfält och inventerade stensträngar i dess närhet försöka måla upp en
bild av bosättningar och kulturlandskap under den romerska järnåldern. Stensträngar dateras i allmänhet till
0-500 e Kr men vi vet inte vilka stensträngar i området som är samtida med gravfältet. Vi vet inte heller
hur många stensträngar som försvunnit i samband med
senare tiders uppodling av området. På fälten kring
Vändle gård finns ett flertal stora odlingsrösen, kanske
har de stora stenarna i dessa en gång ingått i stensträngar. Kanske är det ett gammalt stensträngssystem
som legat till grund för den gamla sägnen om
kyrkbygget på Bastubacken (se kapitel 1). Vi vet också
att boplatser från äldre järnålder på senare tid påträffats i lerområden (Hasselgren 1993).Vi vet inte heller
om de styva lerjordarna ruvar på fler gravfält av Bastubackens typ och dignitet. Fram till 1993 utgjordes de
kända fornlämningarna på Bastubacken av tre flacka
högar. Vem hade väl innan dess kunnat ana att de ingick i ett stort flatmarksgravfält?
Sammanfattning
På de undersökta delarna av gravfältet påträffades totalt 81 gravlagda individer fördelade på 71 gravar. De
undersökta gravarna kan dateras till perioden 50 e Kr 200 e Kr. Med en hypotetisk medellivslängd på 28 år,
innebär detta ett befolkningsunderlag på ca 15 personer. Då gravfältet endast är delundersökt får detta givetvis beaktas som ett minimital. Gravarna grupperar
sig i två tydliga grupper, troligtvis är det två grupper
som har brukat gravfältet.
Upptäckten och undersökningen av ett gravfält som
Bastubacken förändrar synen på befolkningsstorlek och
bebyggelsestruktur under romersk järnålder. Befolkningen under äldre järnålder har varit större än man
hitintills trott. Detta innebär att kolonisationsförloppet
och befolkningsökningen varit betydligt jämnare under järnåldern och den tidigare bilden av den yngre
järnåldern som oerhört expansiv tonas ned. Det stora
antalet gravlagda tyder på att det kan ha funnits löst
organiserade eller oreglerade byar, något som också verifierats genom en nyligen genomförd boplatsundersökning vid västra Skälby utanför Västerås.
197
7. GRAVFÄLTET I ETT STÖRRE PERSPEKTIV ROMERSK JÄRNÅLDER I VÄSTMANLAND
av Jonas Wikborg
F
rån Västmanland föreligger ett antal äldre fynd av gravar och föremål, från romersk järnålder, vilka påträffats framförallt i samband med grustäkt i landskapets grusåsar. Senare tiders markexploatering har föranlett ett antal arkeologiska undersökningar av gravar och boplatser från perioden. Detta bör tagas i beaktande då spridningsbilden över de kända lämningarna från perioden studeras. Undersökta gravar och boplatser
från äldre järnålder ligger koncentrerade till landskapets sydöstra del. En källkritisk aspekt är att samma område
varit mest utsatt för senare tiders exploatering. Men tittar man på spridningsbilden av resta stenar (se fig 160 i
kapitel 7.4), en fornlämningstyp som inte är avhängig vår tids exploatering, blir bilden densamma. Resta stenar
som gravmarkering förekommer i större delen av de syd- och mellansvenska järnåldersbygderna. De resta stenarnas kronologiska spännvidd är stor, i Mälarområdet ligger tyngdpunkten i äldre järnålder (Hyenstrand 1979,
s102). Dock finns exempel på resta stenar från yngre järnålder i mälardalen (Petré 1984c, s38). Man måste också
ha i åminnelse att det är i landskapets sydöstra del vi finner den bästa jordbruksmarken, vilken säkert har varit
föremål för ”stenröjning” under de senaste århundradena. Där är det alltså större risk att antalet resta stenar
skulle ha minskat.
Från Möklinta sn uppe i nordöstra Västmanland har två skattfynd från romersk järnålder gjorts. Det ena består
av en guldarmring och tre bikoniska guldpärlor (Andersson 1993, katalognummer 1312), det andra av 69
romerska denarer (silvermynt) präglade mellan åren 63 e Kr och 176 e Kr (Lind 1981, katalognummer 171).
Vattenleder och öppna dalgångar har kunnat erbjuda förhållanden liknande dem nere i Mälarbygden. Det är
också uppe i nordöstra Västmanland järnframställningsplatser från äldre järnålder har påträffats.
7.1 Bygd och folk i Västmanland
under romersk järnålder
Gravar från romersk järnålder i Västmanland
I Västmanland har gravar från romersk järnålder undersökts på senare tid i bl a Äs i Romfartuna sn (Hyenstrand
1973a), Kolbäck (Linderoth 1968 och Magnusson 1974), Borgby i Säby sn (Linderoth 1963) och i Näs i Svedvi
sn (Simonsson 1962). Majoriteten av de arkeologiskt undersökta äldre järnåldersgravarna i Västmanland är från
slutet av den förromerska järnåldern och den romerska järnålderns äldre del. Den äldre järnålderns gravar diskuteras i kapitlen 3.1 respektive 3.2. Det finns också ett stort antal gravfynd gjorda under mindre lyckliga omständigheter, framförallt i samband med grustäkter.
De västmanländska gravfälten från äldre järnålder ligger i allmänhet koncentrerade till åsar, ändmoräner och
markerade höjder (Sjöö 1990, s78). Bastubacksundersökningen visar dock att stora gravfält också kan
ligga ute på lerslätten. Ett liknande exempel är Lundbackengravfältet i sydvästra Uppland där ett ditintills
okänt gravfält från äldre romersk järnålder upptäcktes
och delundersöktes i en leråker hösten 1992 (Artursson et al. 1994). Inget av de i Västmanland undersökta gravfälten från äldre järnålder uppvisar någon
kontinuitet från äldre romersk järnålder till
folkvandringstid. En brytning verkar ha skett under
yngre romersk järnålder (Sjöö 1990, s81).
En del praktföremål från äldre järnålder har hittats i
Västmanland. På det ovan nämnda gravfältet i Romfartuna sn innehöll en av gravarna en guldberlock, ett
silverarmband och en bandformig fibula (Hyenstrand,
Å. 1973a). Ännu mer uppseendeväckande är kanske
fynden av romerska föremål i den västmanländska jorden (se kapitel 7.2 under: "Romersk import i Västmanland").
198
Undersökta boplatser från
äldre järnålder i Västmanland
Då ett mindre antal gravar från romersk järnålder undersöktes i Äs, Romfartuna sn. 1967, påträffades också
ett hus. Huset överlagrades delvis av några av gravarna
varför huset bör vara något äldre än dessa. Två 14C prover från huset har givit dateringarna 125 e Kr±100
år respektive 75 f Kr±100 år. Huset mätte 18 x 7 meter
och var av s k treskeppig konstruktion, dvs taket har
burits upp av två parallella rader av grova stolpar. Stora
mängder lerklining visade att ytterväggarna utgjorts
av ett lerklinat flätverk. Ett antal mindre stolphål visade var dessa ytterväggar legat. Inne i huset fanns rester efter fem härdar. En markerad sträng av sotfärgad
mylla i husets längdaxel tolkas som rester efter ett nedrasat torvtak (Hyenstrand 1973a, s29ff ).
På en nyligen undersökt boplats i utkanten av Västerås påträffades sju hus, tre mindre byggnader samt
fem brunnar med risflätade brunnskar. Sex av de sju
husen var treskeppiga, det sjunde var till sin konstruktion svårtolkat. Husen var mellan 11 m och 26 m långa,
och 6,3 m till 8,5 m breda. På boplatsen påträffades en
mindre mängd djurben i avfallsgropar och härdar, men
framförallt i brunnarna. Djurbenen befanns vara slaktavfall av svin, nöt, får/get och häst. Dessutom påträffades ett stycke bearbetat älghorn. Boplatsens 14C-dateringar ligger mellan 200 f Kr och 200 e Kr. Av makrofossilanalysens totalt nio sädeskorn kunde fem artbestämmas; två av emmer och tre av korn. De förekommande åkerogräsen är typiska för intensivt odlade,
väl gödslade näringsrika jordar. Starr, ängsruta, höskallra, gräs och ärenpris kan eventuellt representera
rester av hö. (Aspeborg et al. 1993).
I Västra Skälby i Lundby sn undersöktes ett större
boplatskomplex 1992. Totalt påträffades där 15 långhus, 6 mindre byggnader samt inte mindre än 49 brunnar från förromersk och romersk järnålder. Skälbyboplatsen utgör sannolikt en löst organiserad eller oreglerad by, då ett antal av husen tolkas som samtida (Aspeborg 1994, s53ff).
hästben från Skälby tyder på att också hästkött kan ha
ingått i dieten. Från Säby/Svedvi boplatsen finns också
ben från vilda djur bl a kronhjort, hare och tjäder.
(Hasselgren 1993)
I samband med Arkeologikonsults undersökningar inför byggandet av Mälarbanan har ett antal hus från
äldre järnålder påträffats i Björksta, Tillberga och
Hubbo socknar i Västmanland. Dessutom har en äldre
järnåldersboplats undersökts endast ett hundratal meter från Lundbackengravfältet, daterat till äldre romersk
järnålder, i Tillinge sn i sydvästra Uppland (Hulth &
Norr (Red) under utgivning).
Kulturlandskapet i sydöstra
Västmanland under äldre järnålder
Under den äldre järnåldern ligger den västmanländska
bebyggelsen koncentrerad till landskapets sydöstra del
(fig 135). En likartad spridningsbild verkar gälla även
för stenålder (Löfstrand 1966), bronsålder (Bohlin
1968) och yngre järnålder. Fynden från Möklinta, en
stämpelornerad armbygel (SHM 20), tre dubbelkoniska guldpärlor i filigranteknik (SHM 27) samt 69 romerska denarer (SHM 15393), visar dock på att det
under romersk järnålder förekommit en viss aktivitet
också i landskapets norra delar.
Landskapet kring Västerås har ingående undersökts och
beskrivits av Welinder (1974) vars undersökningsområde ligger omedelbart väster om och tangerar Tortuna
socken (Welinder 1974, fig 4). Då geologiska och arkeologiska förhållanden i Tortuna socken väl överensstämmer med Welinders undersökningsområde kan
hans resultat appliceras också på området kring Bastubacken. Welinder har upprättat pollendiagram från ett
antal lokaler i området vilka kan anses registrera växlingar i odlingsintensiteten. Fem expansionsstadier kan
urskiljas*. Det fjärde omfattar perioden 200 BC-500
AD och är av intresse för Bastubacksgravfältets del.
Welinder beskriver stadie 4 som en kraftig ökning av
odlingsintensiteten under den yngsta delen av keltisk
järnålder, särskilt vid övergången till äldre romersk järnålder. Odlingsexpansionen har varit mest markant på
Andra nyligen påträffade äldre järnåldersboplatser är
Herrevad i Kolbäcks sn, Kolbäcks-Vallby i Kolbäcks
sn, Borgby/Årby i Säby/Svedvi sn, Talvsta i Dingtuna
sn och Tönsta i Lundby sn.
Benmaterialet från Borgby/Årbyboplatsen och Västra
Skälby visar att ekonomin till stor del varit baserad på
boskapsskötsel. Det stora flertalet djurben kunde artbestämmas till får/get och nöt, medan ben av svin var
mindre vanligt förekommande. En relativt stor mängd
199
* De fem expansionsstadierna är:
1
2
3
4
5
3100-3000 BC
2400-2000 BC
1000-500 BC
200 BC-AD 500
700 AD-
Mälarslätten men har också underordnat omfattat odling inom det norr därom liggande skogslåglandet. På
Mälarslätten har stora delar av sedimentmarken utnyttjats som betesmarker, medan åkrar anlagts på högre
mark. Kulturgynnade inslag av ek har varit ett inslag i
Mälarslättens landskap (Welinder 1974, s119). Förekomsten av cerealiepollen i Welinders undersökningsområde visar att korn varit det vanligaste sädsesslaget
under förromersk järnålder. Under förromersk järnålder
introduceras rågen i området. Den kom att bli det dominerande sädesslaget under romersk järnålder och
förblev så långt fram i historisk tid (Welinder 1974,
s97).
Welinder menar att kulturlandskapets utformning under expansionsstadie 4 visar att gödselbruk varit allmänt förekommande till skillnad mot de tre föregående expansionsstadierna. Han målar upp en bild av
det dåtida landskapet där åkrar och ängar har legat
inom för varje gård och by inhägnade gärden. Under
loppet av expansionsstadiet har gårdar spritts över
Mälarslätten, dock med en tydlig nordgräns. Genom
en nyanläggning av gårdar och uppkomsten av löst
grupperade byar har en optimal befolkningstäthet nåtts
inom vissa delar av detta område. Kulturlandskapet
har härigenom haft en låst struktur som upprätthållits
av lokala politiska överhuvuden (Welinder 1974, s253).
Populationsstorlek och bebyggelsestruktur under äldre järnålder
Försök att uppskatta den förhistoriska folkmängden i
olika områden har bl a gjorts av Hyenstrand (1982).
Populationsberäkningar är av intresse då forntida organisatoriska förhållanden skall diskuteras. Förutsättningarna för dylika studier varierar dock starkt med
källmaterialets bevaringsförhållande och representativitet. Förutsättningarna för förhistorisk demografi anses vara särskilt gynnsamma för Mälarområdet
där Hyenstrand (1982 s164) anser att det finns ett stort
och representativt källmaterial som möjliggör en rekonstruktion av bebyggelsen under framförallt yngre
järnålder och tidig medeltid.
En populationsberäkning kan göras utifrån följande
utgångspunkter:
¤ antal gravar
¤ antal bebyggelseenheter
¤ historisk analogi
I samtliga fall måste bedömningarna göras utifrån förenklade antaganden; hypoteser som i princip är
falsifierbara (Hyenstrand 1982, s164). Detta kan inte
nog betonas i sammanhanget.
Mälarområdet
Antalet registrerade gravar har av Ambrosiani multiplicerats med en korrigeringsfaktor på 2,2. Detta motsvarar den av honom framräknade genomsnittliga ökningen av antalet gravar vid en arkeologisk undersökning (Ambrosiani 1973). Generellt har dock äldre
järnåldersgravfält en större ökning av gravantalet efter
undersökning än yngre järnåldersgravfält (Bennet 1987,
s144). Ett tydligt exempel är Bastubacken där 71 gravar undersökts på ett gravfält där endast 3 gravar var
inventerade. Här är korrigeringsfaktorn alltså minst
23,7, då gravfältet ej är totalundersökt. Ambrosianis
korrigeringsfaktor kan alltså ej tillämpas på gravfält från
äldre järnålder. Förhållandet att den äldre järnåldern
är sämre representerad än den yngre i det registrerade
icke undersökta gravmaterialet har lett till slutsatser
som inte har något stöd i det undersökta gravmaterialet.
Detta skulle innebära att kolonisationsförloppet och
befolkningsökningen varit betydligt jämnare under
järnåldern, vilket står i kontrast till den tidigare bilden
där den yngre järnåldern antogs ha varit mycket mer
expansiv än den äldre järnåldern (Bennet 1987, s148).
Antalet registrerade gravar i Mälardalen uppgick vid
1980-talets början till ca 240 000. Multipliceras detta
med korrigeringsfaktorn 2,2 får vi ett hypotetiskt antal på drygt 500 000 gravar. Fördelat på perioden 1400
f Kr till 1100 e Kr blir det i snitt 20 000 gravar/århundrade (Hyenstrand 1982, s164). Antalet inventerade gravar i Västmanland uppgick efter 1988 års inventering till ca 13 000 (Löthman 1991) alltså bara
drygt 5 % av det totala antalet gravar i Mälarområdet.
En viktig faktor i sammanhanget är befolkningstillväxten. Denna har beräknats vara ca 3 promille (Siven
1981, s33ff). Enligt Hyenstrands räkneexempel skulle
populationen i Mälardalen med en tillväxt på 3 promille och en mortalitet på 30 promille ha uppgått till
omkring 3000 personer under andra århundradet e Kr
(Hyenstrand 1982, s167f).
Antalet bebyggelseenheter under äldre romersk järnålder i Mälarområdet har av Hyenstrand (1982, s174)
beräknats till drygt 250 st. Den förhistoriska bebyggelsen var gles och ojämnt fördelad, i vissa fall koncentrerad till mindre områden med gynnsamma ekonomiska förutsättningar (Hyenstrand 1982, s175). Mälarlandskapen har av Hyenstrand (1982, s172) delats
in i 12 underregioner. Om schablonsumman för ett
stamsamhälle, dvs 500 personer tillämpas, skulle Mälarområdet varit bebott av (12x500) 6000 personer.
Denna folkmängd anses kunna vara relevant för Mälarlandskapen under äldre järnålder och visar att de
folkmängdsmässiga förutsättningarna för skilda stamsamhällen fanns under denna period (Hyenstrand 1982,
s172). Handel och hantverk som baserats på metall-
200
Fig 135. Karta över Västmanland med hypotetisk utbredning av järnåldersbygden efter spridningsbilden av gravar med resta stenar (efter
Hyenstrand 1973a). Karta: Oscar Törnqvist. (Häradsnamn - se fig 156.)
import, omfattande import och stormannagravar antyder förekomst av lokala hövdingadömen i Mälarområdet redan under bronsåldern (Hyenstrand 1982,
s202). I Västmanland ligger de förhistoriska centralbygderna vid naturliga knutpunkter som åmynningar
och rullstensåsar. Bebyggelsens gräns mot de nordliga
utmarkerna är skarp (Hyenstrand 1982, s241).
Västmanland
Antalet bebyggelseenheter i Västmanland har för den
äldre järnåldern beräknats till drygt 60 st (Hyenstrand
1982, s165). Detta kan jämföras med antalet inventerade stensträngar i Västmanlands län som 1988 uppgick till 883 st fördelade på 515 platser. Även om inte
alla dessa är samtida, talar detta för att Hyenstrands
siffror är lågt räknade. En beräkning av markens
bäraktighet skulle kunna ge ett maxantal på antalet
bebyggelseenheter i Västmanland. Utifrån de resta stenarnas förekomst har ett hypotetiskt område för den
äldre järnålderns centralbygd i Västmanland avgränsats (se fig 135). Detta område omfattar 814 kvadratkilometer (kustområden under 10 meterskurvan frånräknade). Enligt en tabell över jordarternas procentu-
ella fördelning, framgår att 10% av ytan i det aktuella
området utgörs av kalt berg, 5 % av myrmark. Då
dessa 15 % räknats bort återstår 40 % lera, 30 % morän, 10 % sand och 5 % isälvsgrus (Hyenstrand 1982,
s69). 814 kvadratkilometer x 85 % = 691 kvadratkilometer.
Utifrån beräkningar baserade på bebyggelseenheter om
8-10 personer, antas åkerarealen under äldre järnålder
vara ca 3 ha/bebyggelseenhet. Till detta kommer ca 30
ha ängsmark och minst lika mycket betesmark. Då
betesmarken generellt kan antas vara sämre än ängsmarken kan sistnämnda ses som ett minimital. Exempel från historisk tid visar att betesarealen snarare är
dubbelt så stor som ängsarealen, dvs ca 60 ha (Widgren 1983, s78f). Vi skulle utifrån föregående resonemang kunna räkna med 1 bebyggelseenhet/kvadratkilometer, vilket skulle betyda att det i den föreslagna
centralbygden skulle kunna ha funnits maximalt 691
bebyggelseenheter. Detta måste ses som ett maxtal, då
det är högst osannolikt att bebyggelsen skulle varit så
tät. Räkneexemplet visar bara markens bäraktighet, vilken alltså är betydligt större än de antal 60 bebyggelse-
201
enheter som Hyenstrand räknat fram. Hänsyn har heller
inte tagits till att en viss del av den medräknade arealen förmodligen varit oanvändbar p g a hydrologiska
förhållanden. Beräkningen rör bara den hypotetiska
centralbygden, förmodligen har också en mindre omfattande bebyggelse funnits i dalgångarna utmed de
större vattendragen norr om ”centralbygden”. Sammanfattningsvis kan sägas att det i Västmanland under äldre
järnålder funnits mellan 60 och 600 bebyggelseenheter.
Med 10 personer/enhet blir populationen 600-6000
personer.
7.2 Makt och organisation
Religiös-, politisk- och militär makt
Hos Tacitus * (7:1) kan vi utläsa tre olika maktgrupper hos de germanska stammarna:
¤ ”Kungar”, vilka väljs ur ansedda släkter. ”Kungarna” har dock ej oinskränkt eller godtycklig makt.
¤ ”Härförare”, vilka väljs bland de dugligaste krigarna. De är ledare mer genom föredöme än verklig befälsmakt.
¤ ”Präster”, vilka ensamma har rätten att straffa en krigare med prygel, fängsligt förvar eller med döden. Detta
gör de dock inte på härförarnas order utan på befallning av den gud som bistår de kämpande.
I det arkeologiska materialet skulle man kunna spåra
dessa olika maktgrupper genom de symboler och föremål som kan tänkas vara förknippade med dem. Förekomsten av vapen i en grav skulle kunna markera den
gravlagdes status som krigare/härförare. Prestigeföremål
i form av romersk import och guldföremål skulle utifrån diskussionen om prestigevarornas funktion indikera en politisk maktställning.
Militär och politisk makt behöver inte nödvändigtvis
ligga i händerna på samma person. Det är sällsynt att
man i Mälarområdet under romersk järnålder finner
vapen tillsammans med romersk import och guldföremål. De två exempel som föreligger är grav VIII
från Gödåker, Tensta sn (SHM 17 963:VIII) och en
grav från Fullerö, Gamla Uppsala sn (SHM 20 724).
Båda härrör från periodens senare del. Detta fenomen
skulle kunna tala för en utveckling mot ett samhälle
där den politiska och militära makten representerades
av en och samma person. Den rika kvinnograven från
Tuna i Badelunda möjliggör tolkningen att den politiska makten också kunde representeras av en kvinna.
Något som också omtalas av Tacitus: Till svionerna
sluta sig sitonernas stammar. De likna övriga germanfolk
bortsett från den omständigheten, att en kvinna är härskare hos dem (Tacitus 45:5).
Labyrinter - centrala kultplatser
Utmed Mälarens norra strand finns 4 st så kallade labyrinter vilka skulle kunna ha utgjort centrala kultplatser under förhistorisk tid (fig 136) . I Sverige finns
omkring 300 kända labyrinter. Dessa kan delas in i tre
olika kategorier. De flesta är belägna utmed kusterna,
i många fall vid fiskelägen eller tomtningar som kan
dateras till historisk tid. En stor del ligger dessutom på
nivåer som legat under vatten i förhistorisk tid. Ge-
Tacitus Germania
* Germania är en etnografisk skildring av de germanska stammarna i nordeuropa. Verket grundar sig till viss del på andra skriftliga
källor, men det antages också att författaren skaffat upplysningar från samtida ögonvittnen, t ex ämbetsmän, soldater och köpmän
som varit i kontakt med germanerna. Kanske också germanska sändebud och krigsfångar kan ha bidragit med uppgifter. Som nära
släkting till prokuratorn i Gallia Belgica, på gränsen till Germanien, är det inte heller omöjligt att författaren själv vistats i gränstrakterna
mot Germanien. Förutom att vara en geografisk och etnografisk skildring har det också hävdats att man i ”Germania” skulle kunna
tolka in en kritik mot det romerska samhället, där ett vilt men ofördärvat och sedligt högtstående naturfolk ställs som en bjärt
kontrast till romarnas moraliska förfall. Det finns därför en viss risk att germanernas levnadssätt romantiserats och skönmålats. Det
har också påståtts att ”Germania” tjänat ett annat syfte; nämligen att hävda det riktiga i Kejsar Trajanus defensiva Germanienpolitik
(Önnerfors 1959, s7ff)).
Det kan naturligtvis ifrågasättas om Tacitus uppgifter har någon relevans då vi talar om Mälardalen; det är väl framförallt kontinentalgermanska stammar uppgifterna kan appliceras på. Tacitus är dock inte helt ovetande om nordligare områden. Han nämner
svionerna (svearna) som den nordligaste av germanernas stammar (Tacitus 44:2) och låter också berätta att det bortom svionernas
land finns ett hav som är stelt och nästan orörligt och att det sista skenet från den sjunkande solen där varar ända till soluppgången
(Tacitus 45:1). Då den materiella kulturen är likartad områdena emellan är det kanske också möjligt att tankar och ideér och former
för samhällsorganisation spritts med föremålen.
202
Fig 136. De fyra förhistoriska labyrinterna utmed Mälarens norra strand.
nom en metod som går ut på att mäta lavatillväxten på
stenar har ett trettiotal labyrinter längs Norrlandskusten daterats till perioden 1400-1750 e Kr. Dessa anses
ha använts i magiska syften, t ex för att få god fångst
eller tur med vädret. En andra kategori är ett mindre
antal sentida labyrinter anlagda av kulturhistoriskt intresserade personer utan magiska avsikter. Då dessa två
första kategorier sorterats ut kvarstår en tredje grupp
om ca 25 labyrinter, vilka på grund av sina lägen i
gamla kärnbygder skiljer sig från det stora flertalet labyrinter. Med tanke på topografiska förhållanden och
närhet till daterade gravar kan deras tillkomsttid sättas
till sen bronsålder/tidig järnålder. De fyra ovan nämnda
labyrinterna ingår alla i denna ursprungliga grupp.
Således bör mälarens norra strand ha varit indelad i
fyra större kultförbund. Storleksmässigt torde dessa förbund jämföras med de danska stamförbund om 5-10
härader som Hedeager tycker sig kunna utläsa ur de
danska vapenofferplatsernas spridning (se nedan under "militär organisation"). Det har uppmärksammats
att de fyra labyrinterna i sin närhet har ortnamn förknippade med himmelsguden Ull och jordgudinnan
Njärd (Nerthus). Man kan anta att labyrinterna använts för vårliga fruktbarhetsriter där en man och en
kvinna spelade rollerna som himmelsgud och jordgudinna. I dramat befriade himmelsguden jordgudinnan ur labyrinten, med syfte att frigöra naturens
alstringskraft. (Kraft 1994, s7ff). Alla fyra ovan nämnda
labyrinter ligger i den södra ändan av åsar orienterade
i nord-sydlig riktning. Detta understryker åsarnas betydelse som kommunikationsleder.
Tibblelabyrinten i Badelunda sn är den labyrint som
geografiskt ligger närmast Bastubacken. Den ligger bara
en dryg mil sydväst om Bastubacken. Labyrinten ligger på vad som en gång i tiden var krönet av Badelundaåsen. Under 1900-talet har åsen varit utsatt för
grustäkt och idag ligger labyrinten på en liten utsparad ”ö” i ett sterilt månlandskap. Enligt uppgifter från
1800-talets senare del var labyrinten omgiven av gravar (Dybeck 1874, s2ff). Ett keramikkärl med brända
ben tillvaratogs 1940 i ett grustag intill labyrinten.
Kärlet har daterats till förromersk järnålder och utgör
förmodligen resterna efter ett bortschaktat urnegravfält (Stenberger 1979, s43f). Närheten till de förromerska gravarna gör en datering för labyrinten till äldre
järnålder trolig. Förmodligen har Tibblelabyrinten varit en centralplats för stora delar av befolkningen i nuvarande Västmanland, bl a de gravlagda på Bastubacken.
Romersk import i Västmanland
I Mälarområdet finns 22 kända fynd av romerska
importföremål, av dessa är 5 från Västmanland (fig
137 och 138). Det kanske mest välkända exemplet på
romersk import i Västmanland är ”Apollo-Grannusvasen” (SHM 425) från Fycklinge i Tortunas grannsocken Björksta (fig 139). Den stora bronsvasen har
en latinsk inskrift som i översättning lyder ” Åt ApolloGrannus gav hans tempeltjänare Ammilus Constans
denna gåva”, och dateras till period B (Lund-Hansen
1987, s451). På outgrundliga vägar har denna romerska
tempelvas nått Västmanland där den slutligen använ-
203
Fig 138. Spridningskarta över romersk import i Mälarområdet.
Fig 137. Romersk import i Mälarområdet
Uppland
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
Södermanland
Fysingen-sjön, bronsstatyett. Romersk järnålder.
Tuna, Alsike sn, kvinnohuvud av brons.Romersk järnålder.
Helgö, Ekerö sn, boplats med verkstadsområde, ett
bronskärl, en glasbägare samt ett antal glas och bronsfragment. Romersk järnålder period B, C, C3.
Hollsta, Lohärad sn, brandgrav med östlandskittel.Romersk järnålder.
Knudby, Rimbo sn, brandgrav med bronskärl. Ro
mersk järn-ålder.
Dragby, Skuttunge sn, brandgrav med fragmentarisk
glasbägare. Romersk järnålder period C.
Hässelby, Spånga sn, gravfynd, amfora av brons. Romersk järnålder period B.
Norrby,Söderby-Karl sn, gravfynd, östlandskittel. Ro
mersk järnålder period C1-C2.
Västerängen, Igelsta sn, brandgrav med östlandskittel.
Romersk järnålder period B2.
Gödåker, grav 1 (brandgrav), Tensta sn, Hemmoorkärl,
hopsmälta skärvor av två glasbägare. Romersk järnålder period C1-C2.
Gödåker, grav 7 (skelettgrav), Tensta sn, bronskasse
roll. Romersk järnålder period B1b-B2.
Gödåker, grav 21 (brandgrav), Tensta sn, hopsmälta
skärvor från en glasbägare. Romersk järnålder period
C.
Gödåker, grav 29 (brandgrav), Tensta sn, hopsmälta
skärvor från en glasbägare. Romersk järnålder period
C.
Gödåker, grav 32 (brandgrav), Tensta sn, skärvor från
en glasbägare. Romersk järnålder period C.
Gränby, Vaksala sn, gravfynd, bronskärl. Romersk järnålder period B.
Upplands-Väsby, skelettgrav, vinskopa av brons med
latinsk inskription*. Romersk järnålder period B1bB2.
17
Tofsta, Överjärna sn, gravfynd? fragment av bronskittel.
Romersk järnålder.
Västmanland
18
19
20
21
22
Tuna, Badelunda sn, grav 10 (skelettgrav), 2
Hemmoorkärl, bronsbäcken, glasbägare. Romersk järnålder period C2.
Fycklinge, Björksta sn, brandgrav, bronskärl med latinsk inskription. Romersk järnålder period B.
Bollströ, Bro sn, östlandskittel. Romersk järnålder period C.
Grytåsen, Hubbo sn, förmodligen gravfynd, bronskasse
roll. Romersk järnålder period B.
Åsby, Tortuna sn, bronskasseroll. Romersk järnålder period B.
* R Edenmo 1994, Romersk vinskopa finaste fyndet i Upplands-Väsby. Populär Arkeologi. Årgång 12, Nr 2 1994.
Övriga efter Ulla Lund-Hansen 1987.
204
land och det romerska imperiet. Troligare är att distributionen skett via att antal mellanhänder och att föremålen har ingått i ett system av gåvobyte mellan
hövdingar i Germanien och Norden, för att ingå och
upprätthålla allianser (Hedeager 1978, 191ff).
Germansk import
av romerska produkter
Fig 139. Apollo-Grannusvasen. Ur: VFÅ 1930.
des som benbehållare i en brandgrav (Stenberger 1979).
Den så kallade ”Apollo-Grannusvasen” är förmodligen ingen ordinär ”handelsvara”, snarare en prestigefylld gåva från t ex en hövding till en annan.
Ett annat exempel på romersk import är den rika
kvinnograven från Tuna i Badelunda sn, den mest guldrika grav som hittills påträffats i Sverige. Graven anlades omkring 300 e Kr, bland gravinventarierna fanns
en halsring, två armband, två fingerringar, samt två
dräktnålar, samtliga av guld. Dessutom ingick tre bronsämbar, varav två s k Hemmoorkärl, en glasbägare och
två silverskedar (Nylén 1994a, s18). Period C2 (LundHansen 1987, s451).
Övriga kända fynd av romersk import är en östlandskittel (SHM 8827:2) från Bollströ, Bro sn (8 km VNV
om Köping) daterad till period C2 (Lund-Hansen
1987, s452) och en bronskasseroll (SHM 15393:12)
från Grytåsen, Hubbo sn, daterad till period B (LundHansen 1987, s452).
Även vid Åsby vid Badelundaåsen skall en bronskasseroll ha hittats (Almgren 1916, s77). Denna har daterats till period B (Lund-Hansen 1987, s452). Sistnämnda fynd skall enligt Lund-Hansen (1987, s452)
och Almgren (Almgren 1916, s77) ha hittats i Tortuna
sn. Lund-Hansen refererar till Almgren (1916) som
påstår att fyndet tidigare ingått i greve G M Hamiltons
samling på Hedensberg, men sedan överförts till Västerås museum. Jag har dock ej kunnat hitta fyndet i
fråga. På Västmanlands läns museum finns inga uppgifter om detta fynd.
Denna ”import” av romerska föremål har troligtvis inte
skett via direkta kontakter med romarriket då många
dagsresor och stamterritorier ligger mellan Västman-
Romerska produkter och mynt spreds under århundradena e Kr över hela det germanska området. Mynten
hittas oftast i ”skattgömmor”, medan olika typer av
bronskärl såsom vinsilar, kasseroller och situlor oftast
hittas i gravar. På sin väg från romarriket till nordeuropa
passerade dessa föremål från en avancerad romersk penning- och marknadsekonomi till en ”primitiv” germansk värld med självhushållning. I gränstrakterna
fanns ett tredje system, en mellanform med begränsad
marknadshandel och en viss grad av myntekonomi.
Det var genom detta ekonomiska filter som de romerska
varorna passerade för att nå till Germanien (Hedeager
1988, s117f). I sin avhandling om romersk import i
Norden tar Ulla Lund-Hansen (1987) upp nästan 1200
fynd, varav 724 har gjorts i Danmark. I Sverige finns
224 fynd, varav 78 är från Gotland och 31 från Öland.
Romerska föremål av mera vardaglig karaktär, t ex massproducerad keramik, som salufördes av romerska handelsmän är vanliga i gränstrakterna men ytterst sällsynta i de nordligare delarna av Germanien. Om de
lyxbetonade föremålen, bl a de olika typerna av bronskärl, hade omsatts på samma sätt borde de uppvisa en
likartad spridningsbild. Istället är de ovanliga i
gränstrakterna men hittas däremot i stigande antal ju
längre norrut man kommer. Allra mest romersk import hittar man i Danmark. Detta tyder på att lyxvarorna ej distribuerats genom någon vanlig byteshandel
utan skaffades till Norden i större samlade partier genom en målinriktad specialiserad handel. Sättet som
varorna spritts på talar för att fördelningen av dessa
legat i händerna på germanerna själva (Hedeager 1988,
s118). Danmark har haft en central position i Skandinavien under hela den romerska järnåldern. En del av
den svenska, och förmodligen all den norska har förmedlats via danskt område (Lund-Hansen 1987,
s254ff). Kanske den romerska importen i Västmanland har kommit via Gotland där ett stort antal romerska föremål har påträffats. Fynden av ”gotlandskrukor” i Mälardalen visar på att man haft någon form
av kontakt med Gotland, som kanske haft ett visst
maktutövande i området.
Den romerska
importens värde och funktion
Det var de eftertraktade och prestigebetonade föremå-
205
Fig 141. Spridningskarta över myntfynd.
Fig 140. Fynd av romerska denarer i Mälarområdet
Uppland
2
3
4
5
6
7
8
9
Södermanland
Adelsö sn, Björkö ”Birka” grav 710, ett fragment av en
ej daterbar denar, hittad i en vikingatida grav i slutet
av 1800-talet
Adelsö sn, Björkö ”Birka” grav 750, en denar präglad
för Diva Faustina II (176-180 e Kr), hittad i vikingatida grav i slutet av 1800-talet
Bondkyrka sn, Rickomberga, en denar präglad för
Domitianus (80 e Kr), hittad vid plöjning 1901
Ekerö sn, Helgö, en fragmentarisk denar, förmodligen
från första eller andra århundradet e.Kr, boplatsfynd
från arkeologisk undersökning 1970
Tensta sn, Bräcksta, en denar präglad för Aelius Caesar
(137 e Kr), hittad i en trädgård 1924
Uppsala, ”gamla Uppsala”, en denar präglad för
Hadrianus (134-138 e Kr), hittad i en kruka i en grav
hög 1689
Uppsala, Vik, en denar med porträtt av kejsarinnan
Faustina I eller II (mitten av andra århundradet e Kr),
hittad vid grävning på godsets gårdsplan 1870
Ösbygarn sn, Brottby, en denar präglad för Marcus Aurelius (161 eller 162 e Kr), hittad i vikingatida grav vid
arkeologisk undersökning 1870
1
Torshälla sn, Folkesta, 1 denar präglad för Antoninus
Pius (mitten av andra århundradet e.Kr) , hittad i en
vendeltida grav vid en arkeologisk undersökning 1969
Västmanland
10 Möklinta sn, Hede, minst 69 denarer präglade mellan
63 och 176 e Kr, skattfynd hittat 1889.
Samtliga efter Lind 1981
206
Fig 143. Spridningskarta över guldfynd.
Fig 142. Guldfynd från romersk järnålder i Mälar området
Uppland
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
Södermanland
Adelsö sn, Björkö, guldberlock (i vikingatida
grav!), SHM Bj 606
Alunda sn, Östra Spångby, guldfingerring, SHM 16 029
Börstil sn, Långhalma, ormhuvudring av guld, SHM 669
Frösunda sn, Stensta, guldhalsring, SHM 25 277
Gamla Uppsala sn, Fullerö, 3 guldfingerringar, guld
hänge, romersk aureus (guldmynt) med ögla
Gottröra sn, Västra Rickeby, 2 ormhuvudringar av guld,
SHM 443
Hjälsta sn, Tuna, 2 ormhuvudringar, SHM 8885:1-2
Hjälsta sn, Tuna, guldfingerring, SHM 12 867
Hjälsta sn, Tunalund, medaljongefterbildning i guld,
SHM 420
Husby-Långhundra sn, Tuna, guldarmring, SHM
1258:1
Lagga sn, guldfingerring, i privat ägo
Lidingö, Norra Kungsvägen-Zetterbergsvägen, guld
fingerring och ett guldhänge, SHM 26 502:3
Litslena sn, Tibble, 2 guldfingerringar, SHM 5089
Litslena sn, Tibble, guldbeslag, SHM 5407
Litslena sn, Tibble, guldfingerring, SHM 17 166
Långtora sn, ormhuvudring av guld, SHM 1834
Norrsunda sn, Rosersberg, guldfingerring *
Rasbo sn, Frötuna, guldhänge, SHM 19 218:27
Skepptuna sn, Bärby, guldfingerring, SHM 12 261
Stockholm, Norrbackaområdet, guldhänge, SHM 19
915:8
Söderby-Karl sn, Norrby nr 2, guldfingerring, guldbleck,
SHM 17 179:2
Tensta sn, Gödåker, guldfingerring, SHM 17 698:22
Tensta sn, Gödåker, guldfingerring, SHM 17 963:VIII
Tensta sn, Gödåker, guldfingerring, SHM 17 693:32
Tuna sn, Tuna by, guldberlock, SHM 27a
Övergran sn, Valla, guldfingerring, SHM dnr 2638/89
1
2
3
4
5
6
7
Björnlunda sn, Ekhov, guldfingerring, SHM
1282
Botkyrka sn, Alby, guldfingerring, SHM 30 586:12
Frustuna sn, guldfingerring, SHM 4708
Frustuna sn, guldhalsring, Valkerby, SHM 1007
Kjula sn, Berga-Vrå, guldfingerring, SHM 21 529
Ytterjärna sn, Berga, guldfingerring, SHM 28 968:1
Ytterselö sn, Valla, guldfingerring, SHM 2701:38
Västmanland
34
35
36
37
Badelunda sn, Tuna, ormhuvudhalsring, 2 orm-huvud
armringar, 2 guldfingerringar, 2 guldnålar SHM dnr
3806/52
Möklinta sn, Hede, Vretmossen, guldarmring
och 3 guldpärlor, SHM 20, 27 b
Romfartuna sn, Äs, guldberlock, VLM
Svedvi sn, Svedvi kyrkby, guldfingerring, SHM 22 475
* Andersson, G, UV-mitt, muntlig uppgift 1995.
Övriga efter Andersson, K 1993.
207
len i sig och deras symboliska värde, att understryka
den exklusiva kontakten med den romerska världen,
som hade stor betydelse i den germanska världen. Om
de bara hade betraktats som vackra och praktiska bruksföremål för dryckenskap borde det finnas hemmagjorda
kopior i fyndmaterialet. Men inte en enda kasseroll,
situla eller liknande av inhemsk tillverkning har påträffats. De romerska importvarorna hittas nästan uteslutande i gravar och verkar ha haft en kort cirkulationstid. Också detta talar för ett symboliskt värde, ett uttryck för exklusiva politiska och sociala förbindelser
som inte kunde köpas utan vars betydelse försvann tillsammans med den döde i graven (Hedeager 1988,
119ff).
Romerska mynt
I nuvarande Sverige finns 7161 kända romerska denarer,
vilka påträffats vid mer än 200 tillfällen. Av dessa är en
förkrossande majoritet, 6077 st, hittade på Gotland.
Vidare är 128 st hittade på Öland. Av de återstående
956 denarerna kommer 544 st från ett och samma fynd
i Löderups sn i Skåne (Lind 1988, s21ff).
I Västmanland finns ett fynd av romerska denarer
(SHM 8614), de tidigare nämnda denarerna från Hede
i Möklinta (fig 140 och 141). Mynten hittades 1889 i
en uttorkad bäck av fåraherden Carl Johan Hofberg
och flickan Johanna Kristina Andersdotter. Idag utgörs myntskatten av 69 mynt, det ursprungliga antalet
mynt är okänt. 1902 finns en uppgift om att ytterligare två mynt fanns i privat ägo (Lind 1981, s107).
Alla mynten är denarer (silvermynt) och har präglats
under de romerska kejsarna Nero, Vitellius,
Vespasianus, Titus, Domitianus, Nerva, Trajanus,
Hadrianus, Antoninus Pius och Marcus Aurelius, en
drygt 100 år lång period från 60-talet e Kr och framåt
(Lind 1981).
Det västmanländska denarfyndet är det största i hela
Mälarområdet. Från Södermanland finns ett fynd av
ett enstaka mynt från en vendeltida grav (Lind 1981,
katalognummer 172) och från Uppland finns 8 st mynt
från lika många fyndorter (Lind 1981, katalognummer 163-170). Anmärkningsvärt är att en del av de
uppländska fynden också gjorts i yngre järnåld-erskontext (fig 140).
Mynten skiljer sig från den övriga importen genom en
betydligt längre cirkulationstid. De hittas dessutom
nästan uteslutande som ”skattfynd”. Ett stort antal romerska mynt har hittats i germansk jord. Oftast rör
det sig om äldre silvermynt med starkt slitage och stor
tidsmässig spridning, vilket stämmer med Tacitus uppgifter om germanernas förkärlek för dessa (Tacitus 5:2).
Det romerska silvermyntet, denaren, bestod till en början av rent silver men under kejsar Neros tid började
en stegvis minskning av silverhalten som i slutet av
100-talet e Kr hade sjunkit till 50 %. Efter 107 e Kr
var de äldre mynten ej gångbara i romarriket, men bland
germanerna cirkulerade de i ytterligare ett par århundraden. De romerska kopparmynten som hade lägre valör hittas aldrig i de norra delarna av Germanien, däremot användes de i gränstrakterna där de kan ha ingått
i ett visst stadie av marknadshandel med ”dagligvaror”
(Hedeager 1988, s119ff).
Mynten har saknat den prestigefunktion som den övriga importen besatt, men kan i gengäld ha varit nödvändig för att skaffa fram denna. Många mynt har förmodligen smälts ner för att användas vid smyckestillverkning. Den germanska ekonomin var inte någon
marknadsekonomi. De romerska mynten kan ha fungerat som standardvärde i mycket begränsade och specialiserade transaktioner där olika varor utväxlades eller omsattes till romerska varor. De kunde också gå i
retur till romerska köpmän eller germanska handelsmän/stormän som fungerade som mellanled. Detta
kunde vara ytterligare en förklaring till att det oftast är
de äldre, i romarriket ej gångbara mynten, som hittas i
skattfynden. De yngre mynten kanske gick tillbaka i
cirkulation i Romarriket (Hedeager 1988, s121). Vilka
varor kan nordborna ha sålt till romarriket? Pälsverk,
slavar och bärnsten har länge ansetts vara tänkbara
exportvaror till romarriket (Hagberg 1967, s122) men
också läder till den romerska arméns utrustning har
föreslagits (Hagberg 1967, s121f) liksom ull (Herschend 1980, s238).
Guldfynd från romersk
järnålder i Mälarområdet
Ett antal guldfynd från romersk järnålder har gjorts,
framförallt i gravar, i Mälarområdet (fig 142 och 143).
Majoriteten av de påträffade föremålen består av fingerringar samt armringar av typen ormhuvudringar, dvs
spiralformade armringar vars ändar utformats som ormhuvuden. De s k ormhuvudarmringarna anses vara
nordiska arbeten, men återgår på provinsialromerska
förebilder. Några av fingerringarna (tabell över guldfynd nr 3, 5, 9, 12 och 15) har infattade halvädelstenar. Dessa betraktas av Stenberger (1979, s421) som
importföremål. En av fingerringarna (fig 142:5) har
en inskription på grekiska; evtyxi evnesi -”lycka, seger”,
en annan bär initialerna DCM inristade med latinska
bokstäver (fig 142:9). De flesta av dessa praktfingerringar anses vara provinsialromerska arbeten, men en
och annan kan också ha införts från den gotiska kulturkretsen vid Svarta havet (Stenberger 1979, s421). Guldsmyckena i den rika kvinnograven från Tuna i
208
Badelunda kan indelas i två kvalitetsgrupper. Smyckena av högre kvalitet har sitt ursprung på Sjaelland,
varifrån den gravlagda skulle kunna vara ingift. Hon
skulle kunna ha medfört de bättre delarna av smyckeuppsättningen vid sin ankomst och vid ett senare tillfälle fått den kompletterad med föremål av lägre kvalitet, tillverkade av en lokal smed (Andersson 1995,
s216). Guldfyndet från Hede i Möklinta har införts i
sin helhet från Gotland (Andersson 1995, s157f). Fyndet utgjordes av en armring och tre bikoniska guldpärlor. De bikoniska guldpärlorna uppträder på Gotland, gärna tillsammans med dryckeshorn och kan därför antas höra samman med den ledande eliten. Att
dessa använde sina egna symboler vid externa kontakter förefaller rimligt (Andersson 1995, s216). De flesta
guldföremålen från Mälarområdet tillhör den romerska
järnålderns senare del. Frands Herschend (1980) anser
att det under yngre romersk järnålder och
folkvandringstid på Öland har funnits två standardiserade viktsystem för guld. Det ena skulle vara baserat
på ett romerskt viktsystem medan det andra skulle
kunna vara av lokalt/germanskt ursprung (Herschend
1980, s245). Dessa viktsystem skulle kunna ha varit
kända också i Mälarområdet
Militär organisation
sationen ”...det är icke slumpen eller en planlös sammanskockning som bildar en rytteriavdelning eller en
kil av fotfolk, utan det är familjer och släkter, en kraftig sporre till tapperhet” (Tacitus 7:2). Om vi får tro
Tacitus var den germanska världen alltså ett starkt
släktskapsbaserat stamsamhälle.
I gravfynd och vapenofferfynd finns en viss överensstämmelse mellan social och militär hierarki, då
gravfyndens rangordning återfinns i häravdelningarnas
militära rangordning - De danska vapenofferfynden
ligger jämnt spridda längs med Jyllands östkust och på
Fyn och kan ses representera geografiska enheter som i
stort motsvarar dagens amt (administrativ enhet motsvarande Sveriges län). I förhållande till de rika
vapengravarnas och sporregravarnas territorialuppdelning i områden av häradsstorlek skulle det gå
mellan 5 och 10 härader (lokala härledare) på ett
vapenofferfynds territorium. Ser man på
ryttarutrustningarnas sparsamma förekomst i vapenofferfynden är bilden där densamma. De besegrade
härarna har bestått av ett mindre antal beridna militära ledare i spetsen för följen av unga krigare (Hedeager 1990, s139).
Fornborgar i Västmanland
Gravfält av Bastubackens storlek visar att ett antal människor har begagnat sig av en gemensam gravplats.
Gravkonstruktioner och gravgåvor visar att man delvis haft en gemensam föreställningsvärld om döden.
En inte alltför långsökt slutsats är att dessa människor
har varit organiserade i ett samhälle med gemensamma
behov och värderingar. Att det också existerat någon
form av militär organisation förefaller naturligt. Den
äldre järnålderns stora vapenofferfynd visar på att de
dåtida ”arméerna” ibland kunde uppgå till ansenlig storlek. En ofta citerad skriftlig källa då den äldre järnåldern diskuteras är den romerske författaren Tacitus verk
”Germania” (se sid 196), utgivet 98 e Kr. Tacitus berättar att germanerna väljer sina hövdingar på tinget
och att dessa får hundra följeslagare ur folket vilkas
uppgift är att råda hövdingen och stärka hans makt
(Tacitus 12:3). Sina hövdingar välja de med tanke på
den utvaldes höga börd, medan de välja sina härförare
med hänsyn till tapperhet. Härförarna är ledare mera
genom föredöme än befälsmakt, genom att vara djärva,
draga blickarna till sig och väcka beundran genom att
strida framför sin trupp (Tacitus 7:1). Enligt Tacitus
hade germanerna alltså speciella ledare i krig, ett förhållande som har varit, och är vanligt, i många samhällen. Han nämner också att stammarnas krigare var
organiserade i enheter om hundra man från varje härad, och att dessa kallas ”hundramän” (Tacitus 7:1).
Vi kan också utläsa ättens betydelse inom krigsorgani-
Totalt finns i landet mer än 1000 fornborgar. Endast
ett fåtal av dessa har blivit undersökta varför deras ålder oftast är osäker. De dateringar som finns spänner
från bronsålder till vikingatid (Ambrosiani 1964,
s176ff). Exempel finns också på fornborgar som använts under medeltid och historisk tid. Antalet kända
fornborgar i Västmanland uppgår till 49 st (Boman
1982, s98). Dessa ligger i regel på impediment med
branta sidor och många av dem har än idag ansenliga
stenmursrester. De västmanländska fornborgarna är
noggrant uppmätta och publicerade av Ivar Schnell
(1934). Schnell genomförde mindre prov-
209
Fig 144.
Plan över
Skovsta
skans. ur:
Schnell
1934.
undersökningar i fornborgarna. Endast en av dem,
borgen Skovsta skans i Köpings sn, uppvisade något
kulturlager (fig 144) Lagret var tunt men gav fynd
som keramik, vävtyngder, en järnnit, ett stycke av en
bennål, en halv glaspärla samt ett litet glasstycke.
Schnell daterar keramiken till vikingatid (Schnell 1934,
s16 f). Keramiken har nyligen analyserats av Mikael
Olausson som istället vill datera den till romersk järnålder (Olausson 1987). Schnell refererar också till ett
antal äldre fynduppgifter om stenyxor, svärd, lansspetsar, medeltida mynt, kanonkulor och bröstharnesk
från Västmanländska fornborgar. Dessa övriga fynd
ägnas inget större intresse då fyndomständigheterna är
mycket osäkra (Schnell 1934, s18 f). Således är det
stora flertalet fornborgar i Västmanland ej närmare
daterade, varför deras kontext i sammanhanget är något osäker. De fornborgar som ligger närmast Bastubacken är Näs borg i Björksta sn ca 7 km ostsydost om
Bastubacken och Bejby borg i Tillberga sn omkring en
mil västnordväst om Bastubacken. Dock finns strax
nordost om Tortuna kyrka en fornborgsliknande anläggning med låga murar kallad Lundboaberg eller
Domarhällarna. För en vidare diskussion härom, se
kapitel 7.4.
Sjöstridskrafter
Om svionernas (svearnas) samhällen berättas att de förutom i män och vapen har sin styrka i flottor. Skeppen
beskrivs ha en spetsig stäv åt båda hållen och drivs
med åror eller paddlar: ”...ej heller anbringa de årorna
i rad vid sidorna. Årorna är lösa, såsom brukligt är på
vissa floder, och det går att flytta dem från den ena
sidan till den andra efter lägets krav. ”Segel använder
de inte (Tacitus 44:2) (fig 145). Ledungens uppkomst
och ålder är okänd, men Tacitus skildring antyder att
man i Mälardalen tidigt kan ha börjat bygga upp och
organisera en flotta. Kanske invånarna i de nuvarande
Mälarlandskapen, under den äldre järnåldern ingått i
ett eller flera stamförbund som sträckt sig runt Mälarens stränder. Mälaren och anslutande vattendrag har
sannolikt utgjort en viktig kommunikationsled under
den aktuella perioden. För att kunna kontrollera trafiken i området har en flotta varit ett självklart verktyg.
Inga kända fynd av äldre järnåldersbåtar föreligger från
Mellansverige. Från bronsåldern finns dock ett antal
hällristningsskepp. Ett exempel inte långt från Bastubacken är en hällristning från Valla i Björksta sn i Västmanland (fig 146) med en båt som liknar hjortspringsbåten. Intressant i sammanhanget är också en skeppsavbildning på en folkvandringstida bildsten från Träkvista på Ekerö (fig 147). Skeppet saknar segel. Bredvid skeppet står en krigare utrustad med rund,
sköldbuckelförsedd sköld, svärd samt ett kastspjut med
hullingförsedd spets. Skeppet anknyter till bronsålderns
hällristningsskepp och skiljer sig från skepp på samtida gotländska bildstenar (Rydh 1973, s103ff). Men
även de samtida gotländska skeppsavbildningarna saknar segel (Stenberger 1979, s515). I Danmark finns
två fyndorter, Hjortspring och Nydam, med båtar från
äldre järnålder; båda farkosterna saknade segel. Kanske var det liknande båtar man använde sig av på Mälaren. Båda de ovan nämnda fyndplatserna i Danmark
är s k krigsbytesoffer; platser där stora mängder vapen
deponerats. Dessa krigsbytesoffer tolkas som besegrade
fienders utrustning vilken offrats till gudarna som ett
tack för segern. Hjortspringsbåten (fig 148), en 19 m
lång båt med plats för ca 20 passagerare, är daterad till
350 f Kr. Båten är byggd av bord som ”sytts” ihop och
kan närmast liknas vid en jättelik kanot som paddlades fram (Kaul 1988, s15ff). Ett något senare fynd är
Nydambåten (fig 149), daterad till 300-talet e Kr
(Brøndsted 1966c, s251ff). Den var 23 meter lång och
liknar senare tiders kyrkbåtar. Dess 15 par årtullar
(Crumlin-Pedersen 1991, s73), visar på att den haft
30 roddare. Olika typer av båtar och skepp har i likhet
med hästen ökat krigarnas mobilitet. Detta ökar möjligheterna till överraskningsangrepp, några egentliga
sjöslag lämpar de sig inte för. Vid sidan av de större
skeppen har säkert även mindre farkoster begagnats.
Sådana har hittats på det bornholmska
Slusegårdgravfältet, där ett fyrtiotal båtgravar från äldre
järnålder har undersökts. De där påträffade båtarna
kan grupperas i en ”knubbig” typ av omkring 3 meters längd och en slankare av omkring 5 meters längd.
Slusegårdsbåtarna har tillverkats i ett enda stycke av en
trädstam (ofta av ek) som urholkats (Crumlin-Pedersen 1991, s165ff. (fig 150).
Militära motiv, mål och medel
En stamkrigare kämpar för sin egen och släktens ära.
Genom hjältemodiga insatser ökas krigarens personliga prestige och släktens/stammens anseende växer.
Motiven kan också vara av mer ekonomisk art, materiella eller territoriella erövringar. Territoriella erövringar
förutsätter stora organiserade militära enheter, och är
oförenligt med en maktstruktur som enbart baseras på
släktskap. För att upprätthålla erövrade områden krävs
dessutom en politisk och militär organisation som kan
följa upp en militär seger. Plundring och utpressning
kräver däremot inte lika stora militära enheter eller
samma starka organisation som ett erövringskrig
(Hedeager 1990, s94f). I Danmark ser Hedeager en
territoriell kamp om politisk kontroll över produktion
och handelsplatser. På Jylland kan kontrollen över
myrmalmsförekomsten ha spelat en stor roll då vapenofferfynden och vapengravarna ligger utmed gränsen
mot detta område (Hedeager 1990, s140).
210
I Västmanland har förhistoriska järnframställningsplatser undersökts i ”Röda jorden” vid Dunshammar i
Västervåla sn. 14C-dateringarna tidsbestämmer järnframställningen där till förromersk och romersk järnålder, denna datering bekräftas också av fyndet av en
holkyxa av järn. En slaggvarp vid Mårtenstorp i Skinnskattebergs sn har 14 C-daterats till 300-talet e Kr
(Forenius 1989, s35f). Vid riddarhyttan ca 60 km nordväst om Västerås har en järnframställningsplats 14Cdaterad till 200 BC undersökts (Hyenstrand 1972, s24).
Antagligen är det järnåldersbygdens kärnområden vid
Mälaren som exploaterat dessa resurser i inlandet. De
många åsarna och vattendragen som löper i nord-sydlig riktning har lämpat sig väl som transportleder.
I takt med att samhället utvecklas, ändrar den militära
aktiviteten karaktär. Den militära organisationen är avhängig utvecklingen av en mer centraliserad och kraftfull ledarstruktur och en specialisering av krigarrollen.
Förutsättningen för en sådan utveckling ligger på det
ekonomiska planet. Ledarens möjligheter att avkräva
tribut för att kunna bekosta vapen och professionella
krigare. I Västmanland kan kontrollen över järnproduktion och distribution ha varit av stor betydelse
för maktens framväxt under den äldre järnåldern.
Vapengravarna kanske representerar dåtida härförare
som kontrollerade produktion och distribution av järn.
De kan också ha varit verktyg i händerna på en framväxande elit som etablerade sig under romersk järnålder och manifesterade sig genom bruk och kontroll
av främmande prestigevaror.
I kampen om territorium ställs arméer mot varandra i
regelrätta fältslag där målet är att döda eller tillfångata
så många fiender som det är möjligt. Detta står i kon-
trast till stamsamhällenas ofta ritualiserade ”sportprestationer”, där inte dödandet i sig var det viktiga
utan möjligheten att vinna ära och prestige.
Den äldre järnålderns stora vapenofferfynd kan ses som
uttryck för militära aktiviteter av det mer organiserade
slaget. Antalet vapen i vapenofferfynden visar att flera
hundra man dödats i större sammandrabbningar
(Hedeager 1990, s138). Då rena förintelseslag är sällsynta kan de stupade anses representera styrkor av ansenlig storlek.
Vapen är en förutsättning för att kunna föra krig, och
deras blotta existens utesluter således inte att väpnade
konflikter kan ha förekommit. Jag tror för den sakens
skull ej att Mälardalen var ett ständigt böljande slagfält under den romerska järnåldern. Man måste inte
hugga ihjäl alla som kommer i ens väg bara för att
man äger ett svärd. Tacitus antyder att svionerna inte
kände sig lika utsatta som germanerna på kontinenten: ”Vapnen bäras icke jämt och ständigt som hos
andra germaner utan hållas inlåsta under bevakning...”.
Förklaringen härtill sägs vara den att havet hindrar
plötsliga fientliga anfall och att beväpnade män som
gå sysslolösa lätt slå över i självsvåld (Tacitus 44:3).
Men när det nu fanns försvarsanläggningar och vapen
kring Mälaren under romersk järnålder bör man rimligtvis ha känt någon form av hot, eller haft behov av
att utsätta andra för hot och väpnat våld. I en tid med
små marginaler vad gäller produktion och förvaring av
föda, var det viktigt att försvara sina tillgångar och förråd, vilka utgjorde gränsen mellan överlevnad och undergång. Vapen kan också ha använts som maktmedel
för att kontrollera handel, råvaruresurser och andra
människor.
Fig 145. Rekonstruktion av båt av Hjortspringstyp. Teckning: Jonas Wikborg.
211
Fig 146. ”Tre män i en båt”, hällristning från
Valla, Björksta sn i Västmanland. Ur
Drakenberg 1948, s17.
Fig 147. Folkvandringstida bildsten från
Träkvista, Ekerö sn i Uppland, med bl a ett
skepp och en krigare med sköld, svärd och spjut
med hullingförsedd spets. Ur Rydh 1972-73
Fig 148. Hjortspringsbåten. Ur
Flemming Kaul. 1988, fig 11.
Fig 150. Rekonstruktion av
Slusegårdbåt, typ 1. Ur CrumlinPedersen. 1991.
Fig 149. Magnus Petersens klassiska
rekonstruktion av Nydamskeppet. Ur
Müller 1897, fig 342.
212
7.3 Vapen och vapengravar
Vapengravar i Mälardalen under äldre järnålder
Vapengravarna från äldre järnålder i Mälardalen har tidigare sammanställts vid två tillfällen (Claréus 1980,
Wikborg 1994). Med kompletteringar från Nicklasson (Nicklasson, under utgivning) uppgår antalet kända
vapengravar i området nu till 53 stycken (tab 46).
De ligger ojämnt spridda både geografiskt (fig 151)
och kronologiskt (tab 46). Den kronologiska tyngdpunkten ligger i sen förromersk (per. III) och senare
delen av äldre romersk järnålder (B2). Från den mellanliggande perioden B1 (tidig romersk järnålder) är
vapengravarna förhållandevis få. Mot detta förhållande
kan påpekas att möjligheten finns att förromerska
vapentyper kanske använts längre i Mälardalen. Kanske övergången från förromersk till romersk järnålder i
själva verket varit jämnare. Från den yngre romerska
järnåldern är vapengravarna få (fig 152). Endast 11 av
de 53 (21%) kan hänföras till den yngre romerska järnåldern (här har även tab 46, nr 18 och 46, räknats
med. Dessa ligger i övergången mellan per B2 och C1a/
C1b). Den äldre järnålderns vapengravar i Mälarområdet ligger invid Mälaren och anslutande vattenvägar
i områden som kan antas ha utgjort den dåtida centralbygden. Många av vapengravarna har hittats på gravfält med flera vapengravar såsom Åby, Västerhaninge
sn, Linga, Överjärna sn och Ersta gård, Brännkyrka sn
i Södermanland, Läbyvad, Läby sn i Uppland och Gottsta och Darsta hagar, Kungsåra sn och Åsen, Kolbäcks
sn i Västmanland.
Vapengravskickets blomstring i Mälarområdet under
förromersk och äldre romersk järnålder sammanfaller
delvis med en uppodlings/expansionsfas i regionen.
Kanske vapengravarna är tecken på en ökad konkurrens om tillgångarna, ett tecken på framväxten av en
starkare militär organisation av befolkningen. Att
vapengravarna under yngre romersk järnålder blir färre
men rikare skulle kunna tyda på en ökad centralisering och större geografiska maktsfärer, kanske genom
påverkan av utvecklingen på kontinentalgermanskt område med bildandet av ”storstammar” eller större och
fastare stamförbund. Folkvandringstida vapenoffer har
påträffats i Gåsinge sn i Södermanland (30 st lans- och
spjutspetsar) och i Ramsbergs sn i Västmanland (ett
”nystan” av tunn guldtråd samt ett okänt antal svärd
och spjut). Det förstnämnda skulle eventuellt kunna
vara från sen romersk järnålder (Hagberg 1967, s74ff).
Vapentyper och vapenkombinationer i
gravmaterialet
Det eneggade svärdet är den allenarådande svärdstypen
fram t o m period B2 då tveeggade svärd dyker upp i
grav B-XXIX (tab 46, nr 2) och B-XXXb (tab 46, nr
Fig 151. Spridningskarta över den äldre järnålderns vapengravar i Mälardalen. Siffrorna korresponderar med
tabellerna på följande sidor.
213
4) på gravfältet vid Ersta gård, Brännkyrka sn i Södermanland. Det är också under period B2 som de första
kastspjuten med hullingförsedda järnspetsar dyker upp
i gravmaterialet, (tab 46, nr 1, 6, 17, 25, 33, 34, 38,
46 och 47) ofta i kombination med en lansspets. En
annan nyhet under period B2 är sporrar (tab 46, nr 4,
24, 35, 52 och 53) som nu för första gången används
i området.
Många förromerska vapengravar (per III) innehåller
bara en lansspets (tab 46, nr 13, 20, 21, 26, 29, 30
och 50), ibland bara svärdsslidebeslag (tab 46, nr
11,12). Några ofullständiga, mera symboliska vapenkombinationer, som exempelvis Svärd+lans förekommer också (tab 46, nr 23, 29, 48, 49). Under äldre
romersk järnålder (per B1-B2) är mer kompletta vapenuppsättningar vanliga (tab 46, nr 1,4,,6,14, 52). Vapengravarna från yngre järnålder (per C) är få, men innehåller ofta praktfulla vapen i kombination med guldringar och importföremål (tab 46, nr 24 (bl a en guldberlock, tre guldfingerringar och ett romerskt guldmynt
från kejsar Maxianus Hercules 286-305 e Kr), 25 (guldfingerring av ormhuvudtyp), 28 (bl a två guldfingerringar och nielloinlagt svärdsslidebeslag av silver med
fågelhuvuddekor).
Under den äldre järnåldern finns tre sköldformer; rektangulär, oval och rund. I grav B-XXIX, Årsta gärde i
Brännkyrka sn, Södermanland (tab 46, nr 2) påträffades en nästan hel träsköld liggande över den gravlagde.
Skölden var oval och mätte 120 x 65 cm. I ett mindre
antal gravar finns också sköldkantsbeslag av järn eller
brons, ur vilka sköldarnas storlek, form och kanttjocklek
kan utläsas. Sköldkantsbeslag från en grav i Åsby,
Edsbro sn, Uppland (tab 46, nr 22) visar på att skölden i detta fall varit rektangulär. I en vapengrav från
Tärby i Vallby sn, Södermanland (nr 8) finns bevarade
läderrester på sköldkantsbeslagen - en del av träsköldarna har alltså varit läderklädda. Nitarna i sköldbucklorna visar på att sköldarnas centrala delar varit
10-15 mm tjocka, sköldkantsbeslagen vittnar om att
kanternas tjocklek bara uppgått till omkring hälften
av detta.
Den äldre järnålderns vapengravskick och vapentyperna
i Mälarområdet tyder på att området i likhet med
Öland, Gotland och Östergötland haft direkta eller
indirekta kontinentaleuropeiska kontakter.
Sporrar
På Bastubacken hittades sporrar i tre av gravarna. Dessa
utgör det totala antalet kända sporrar från äldre järnålder i Västmanland. Från Södermanland och Uppland finns ytterligare två sporrfynd från vardera landskapet (tab 47). Sex av de sju fynden härrör från gravar - alla hittade i kombination med vapen. Det sjunde
sporrfyndet är ett lösfynd på ett gravfält. Sporrarna är
alltså intimt knutna till vapengravsmiljön. Vapengravar
med sporrar utgör en klar minoritet i Mälarområdet 6 av 53 (11%). Denna siffra är jämförbar med en översikt av kontinentalgermanska vapengravar där 7% av
vapengravarna innehöll sporrar (Weski 1982, s54).
I fyra av de Mälardalska ryttargravarna har de gravlagda försetts med ett sporrpar, i två fall med blott en
sporre. I kontinentalgermanskt material är det stora
flertalet gravfunna sporrar från latènetid hittade en-
Tabell 46. Vapengravar från äldre järnålder i Mälardalen.
Södermanland
Nr
Socken
Fyndort
Anl nr
Grav- Vapenkombination
skick
1
2
3
Brännkyrka
Brännkyrka
Brännkyrka
Årsta gärde
Årsta gärde
Årsta gärde
B-XXVIII
B-XXIX
B-XXXa
S
S
S
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
Brännkyrka
Brännkyrka
Grödinge
Grödinge
Vallby
Västerhaninge
Västerhaninge
Västerhaninge
Västerhaninge
Västerhaninge
Överjärna
Överjärna
Överjärna
Årsta gärde
Årsta gärde
Tyttinge
Tyttinge
Tärby
Åby
Åby
Åby
Åby
Åby
Linga
Linga
Linga
B-XXXb
D-XIV
17
Överjärna
Runsta
A59
A1 F62
A1 F11
A1 F13
A237
grav1
grav2
Källa
Inv nr
L+Sp+Sk.b+Sk.k.b+Sk.h B2
Sv2+Sk.b+Sk.h
B2
L+Sk.b+Sk.h
B2
Ferenius 1962
Ferenius 1962
Ferenius 1962
SSM 30 524
SSM 30 525
SSM 30 526:a
S
B
?
?
S
S
B
?
B
B
S
S
?
Sv2+L+Sk.b+sporrar
L+Sk
L+Sp+Sk.b+Sk.h
Sv1+Sk.b+Sk.h
Sv1+Sk.b+Sk.k.b
L
L+Sk.b
Sv.s.b
Sv.s.b
L
Sv1+L+Sk.b+Sk.h
L+Sk.b
L+Sk.h
B2
B2
B2
B2
B2
B1?
III
III
III
III
B1
B1b
B2
Ferenius 1962
Ferenius 1962
Schützler-Kihlstedt 1989
Schützler-Kihlstedt 1989
Claréus 1980
Äijä 1993
Äijä 1993
Äijä 1993
Äijä 1993
Äijä 1993
Claréus 1980
Claréus 1980
Claréus 1980
SSM 30 526:b
SHM 14 662
SHM 14 662
SHM 14 895
?
L+Sp
C1b-C2
Ilkjaer 1990
SHM 15 713
214
Datering
SHM 23 667
Uppland
Nr
Socken
Fyndort
Anlnr
Grav- Vapenkombination
skick
Datering
Källa
Invnr
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
Alunda
Bälinge
Edsbro
Edsbro
Edsbro
Fresta
G.a Uppsala
Tensta
Knivsta
Knutby
Litslena
Läby
Olands skola
Lytta
Åsby
Åsby
Åsby
Upplands Väsby
Fullerö
Gödåker
Gredleby
Åsby
Tibble
Läbyvad
grav 6
S
B
B
B
B
B
S
S
B
?
S
B
L+L
Sv.s.b+Sk.k.b
L
L
Sv1+L+Sk.b
Sv1+L
Sk.b+sporrar
L+Sp
L
Sk.b
Sv.s.b+holk
Sv1+L
B2-C1a
III
III
III
III
III
C3
C1b-C2
III
B1-B2
C3-D1
III
Claréus 1980
Tillväxten 1960
Nicklasson i manus
M bl 1899
M bl 1899
Nicklasson i manus
Arwidsson 1948
Ehkolm 1925
Ekholm 1946
Claréus 1980
Sahlin 1896
Claréus 1980
SHM 25 152
SHM 26 338
SHM 10 404
SHM 10 794
SHM 10 743
30
31
32
33
34
35
36
37
38
39
40
Läby
Läby
Läby
Skuttunge
Tierp
Tillinge
Täby
Vallentuna
Vallentuna
V.Ryd
Ärentuna
Läbyvad
Läbyvad
Läbyvad
Skuttunge k:a
Prästgården
Lundbacken
Såsta
Grävelsta
Mörby
Svedden
Gränby
grav 7
grav 38
grav 49
B
B
B
S
S
S
B
B
S
B
S
L
holk+Sk.b.n?
L+L+Sk.k.b
Sv2+L+Sp+Sk.b
Sv1+L+Sp+Sk.b+Sk.h
L+Sk.b+Sk.h+sporre
L+Sk.b
L
L+Sp
L
Sk.b+Rb+?*
III
III
III
C2
C1b
B2
III
III-B1
C3-D1
C3-D1
B1-B2
Claréus 1980
Claréus 1980
Claréus 1980
Arbman 1932
Arbman 1932
Wikborg 1994
Claréus 1980
Claréus 1980
Claréus 1980
Claréus 1980
Claréus 1980
SHM 20 670
SHM 20 670
SHM 20 670
SHM 18 675
SHM 17 907
41
Östuna
Valloxsäby
B
L
B1-B2
Claréus 1980
UMF 5695
Grav- Vapenkombination
skick
Datering
Källa
Inv nr
B
B
S
S
B
B?
B
B
B
Sv1
L+Sp+Sk.b+Sk.h
Sv**
Sv1
Sp
Sp
Sv1+L
Sv1+L
L
B1-B2
C3
SHM 22 464
B1-B2
B2-C1b
B2
III
III
III
Claréus 1980
Claréus 1980
Linderoth 1968
M agnusson 1974
M agnusson 1974
Claréus 1980
Nicklasson i manus
Claréus 1980
Claréus 1980
B
S
S
Sv1+Sv.s.b+L+Sk.b
Sv1+L+L+Sk.b+sporrar
Sv1+sporrar
III-B1
B2
B2
Claréus 1980
Wikborg 1995
Wikborg 1995
SHM 19 999
grav VIII
anl. VIII
A77
grav 13a
SHM 20 724
SHM 17 963
SHM 23 359
SHM 18677, 21 723
SHM 5089
SHM 20 670
UMF 5694
SHM 31 332
SSM 19 737:3
SHM 18998
UMF 1256
Västmanland
Nr
Socken
Fyndort
42
43
44
45
46
47
48
49
50
Kolbäck
Kolbäck
Kolbäck
Kolbäck
Kolbäck
Kungsåra
Kungsåra
Kungsåra
Kungsåra
Ågrens backe
Åsen 192
Åsen 192
Åsen 191/236
Åsen 191/236
Gottsta/Darsta
Gottsta/Darsta
Gottsta/Darsta
Gottsta/Darsta
51
52
53
Kungsåra
Tortuna
Tortuna
Gottsta/Darsta
Bastubacken
Bastubacken
*
**
Anv nr
A3
A48
A54
A140
grav II
A121
grav IV
A7
A258
SHM 19 999
VM 9976-9979
VM 9969
VM?
Endast sköldbucklan finns kvar, ringbrynjan samt några ospecificerade vapen av järn är förkomna.
Spår av järn i form av rostfärgad jord med små järnfragment. Av formen att döma kan det röra sig om ett svärd,
vilket dock ej kunde tillvaratagas.
Dateringar efter Nicklasson, under utgivning.
Vapenkombinationer
L
Rb
Sk.b
Sk.h
Sk.k.b
Sp
lans
ringbrynja
sköld
sköldhandtag
sköldkantsbeslag
spjut
Sv1
Sv2
Sv.s.b
eneggat svärd
tveeggat svärd
svärdslidebeslag
Gravskick
B
S
215
brandgrav
skelettgrav
Vapengravar i M älardalen
45
40
35
Anta
30
Okänt gravskick
25
Skelettgravar
20
Brandgravar
15
10
Vendeltid
Folkvandringstid
Yngre romersk
järnålder
Äldre romersk
järnålder
0
Förromersk
järnålder
5
Datering
Fig 152. Diagram över järnålderns vapengravar i Mälardalen. Staplarna för den äldre järnåldern
bygger på den egna sammanställningen, staplarna för folkvandrings- och vendeltid bygger på uppgifter i
Bodin 1987, s47-49. De vikingatida vapengravarna, 302 st varav 105 st kommer från Birka (Bodin
1987), har utelämnats i diagrammet.
samma. Parvisa fynd av sporrar förekommer under
latènetid och blir vanliga under äldre kejsartid. Från
och med det andra århundradet e Kr överväger de parvist funna sporrarna (Jahn 1921, s91). Utvecklingen
från en till två sporrar skulle kunna tyda på ett ökat
behov av kontroll över hästen i strid. Fynden av mer
utvecklade betsel och tömmar i form av ”bronskedjor”
under den romerska järnålderns senare del pekar också
i samma riktning (Hedeager 1990, s139). Att sporrar
även kan ha ett symbolvärde under romersk järnålder
visar det tyska gravfältet Hamfelde (Bantelmann 1971,
Kunst 1978, s88f). Där hittades sporrar i gravar där
män i åldrarna 20-40 år hade gravlagts med vapen.
Men det fanns också några äldre män som begravts
utan vapen men med sporrar och ett i övrigt rikt inventarium. De yngre männen kan tolkas som aktiva
krigare medan de äldre förmodligen ”pensionerats” från
krigarrollen, men begravts med sporrar som en hedersbetygelse.
Vem begravdes med vapen?
Av de tre gravarna på Bastubacken med vapen och sporrar i är två osteologiskt bedömda som mansgravar
(A209 och A258) och den tredje som trolig mansgrav
(A7). Det är sålunda helt klarlagt att vapen och sporrar som gravgåvor var förbehållna män på Bastubacken.
Individen som gravlagts med sporrar i A209, bedöms
ha avlidit i en ålder av 18-20 år. De två som gravlagts
med vapen (A7 och A258) bedöms ha avlidit i en ålder
av 25-35 år. Individerna i vapengravarna utgörs alltså
av en grupp yngre och medelålders män. På det nyligen undersökta närbelägna, och samtida, Lundbackengravfältet framkom en vapengrav som också den bedömdes vara en mansgrav. Mannen i fråga antas ha
avlidit i 35-45-årsåldern (Artursson et al. 1994, s136).
Vapengravarna utgör en försvinnande liten del av det
totala antalet gravar. Det är endast en liten andel av de
vuxna männen, ofta av ansenlig kroppslängd (se bilaga 3), som gravlagts med vapen. Det skulle kunna
vara de som stupat i strid som gravlagts med vapen.
Men då vi utifrån bl a stora vapenofferfynd kan dra
slutsatsen att härskaror av varierande storlek drabbat
samman, förefaller det märkligt att det inte påträffats
ett större antal samtida vapengravar på något av den
äldre järnålderns gravfält. Det verkar snarare vara en
individ/generation vars sociala ställning tillät honom
216
Landskap
Socken
Gravfält
Anl.nr
Gravskick
Antal
Typ
Datering
Södermanland
Brännkyrka *
Årsta gärde
B-xxx
Skelettgrav
2
skänkelsporrar
B2
Södermanland
Brännkyrka *
Årsta gärde
-
Lösfynd
1
skänkelsporre
C 1b ?
Uppland
G:a Uppsala **
Fullerö
Skelettgrav
1
med fästeplatta
C3
Uppland
Tillinge ***
Lundbacken
77
Skelettgrav
1
skänkelsporre
B2
Västmanland
Tortuna
Bastubacken
7
Skelettgrav
2
skänkelsporrar
B2
Västmanland
Tortuna
Bastubacken
209
Skelettgrav
2
”nitsporrar”
B2
Västmanland
Tortuna
Bastubacken
258
Skelettgrav
2
stolsporrar
B2
*
**
***
Ferenius 1962
Arwidsson 1948
Wikborg 1994
Tabell 47. Den äldre järnålderns sporrar i Mälardalen.
att begravas med vapen (Stjernquist 1977, s63). Själv
håller jag för troligt att de som gravlagts med vapen
haft en ledande position inom det dåtida samhällets
krigs/försvarsorganisation, alltså en ”härförare”. Att de
båda männen i vapengravarna på Bastubacken i likhet
med mannen i vapengraven på Lundbacken är de
längsta individerna på respektive gravfält visar på att
fysiska egenskaper kan ha varit meriterande. En ansenlig kroppslängd, men givetvis också styrka och
snabbhet (de två sistnämnda är egenskaper som också
återfinns hos individer med kortare kroppslängd) är
fysiska egenskaper som kan tänkas ha varit viktiga för
den romerska järnålderns krigare. Enligt Tacitus (7:1)
valde germanerna sina härförare med hänsyn till deras
tapperhet. Dessa härförare var ledare snarare genom
föredöme än genom befälsmakt, genom den beundran
de väckte, om de var djärva, om de stred framför sin
trupp.
bäck (6 st) och Kungsåra (4 st). Även dessa två platser
verkar ha utgjort centralområden i de gamla hundarena (se kapitel 7.4). Kanske männen i A7 och A258 på
Bastubackengravfältet en gång i tiden red i spetsen för
Tjurbo hundare (fig 153)?
Vad representerar vapengravarna?
Den absoluta majoriteten av den äldre järnålderns
vapengravar kan dateras till perioden 50
f Kr - 200 e Kr. Avspeglar
Under yngre järnålder påträffas vapen ibland i barngravar. Ett exempel på detta är grav A5002 på det vikingatida Aspbackengravfältet (Price & Wikborg (Red),
under utgivning) där ett barn gravlagts med sköldbuckla, pilspetsar och betsel. Detta kan tolkas som att
vissa privilegier och ämbeten var ärftliga under yngre
järnålder. Under äldre järnålder är de gravlagda i vapengravarna emellertid alltid fullvuxna män, varför vi kan
anta att de fått kämpa sig fram till sin position.
De två vapengravarna på Bastubacken ligger bara
en dryg kilometer från Lundboaberg, Tjurbo härads
samlingsplats, med anor som skulle kunna dras tillbaka ända till förromersk/romersk järnålder (se
kapitel 7.4). Även hundareindelningen skulle
kunna dateras till äldre järnålder (Strid 1993, s91).
Förutom de två vapengravarna på Bastubacken har
ytterligare 10 st påträffats i Västmanland (se tab
46). Dessa ligger koncentrerade till två platser; Kol-
Fig 153. Rekonstruktion av mannen i A7 till häst. Teckning:
Jonas Wikborg.
217
de talrika vapengravarna en krigisk period, eller en
mindre krigisk period där vapnen har ett närmast symboliskt värde? Från den också i övrigt fyndfattiga äldre
förromerska järnåldern känner vi inga vapengravar i
Norden. Att vapen ej återfinns i gravmaterialet betyder dock icke att vapen ej förekom under perioden.
Vapen från äldre förromersk järnålder har t ex framkommit vid utgrävningarna av offerplatser (Kaul 1988).
Slutledningen blir att vapengravar ej kan användas som
indikatorer på krigiska perioder. Snarare har behoven
av att manifestera vapenmakt varit av skiftande storlek
eller tagit sig olika uttryck under olika perioder. Den
kraftiga ökningen av vapengravar kanske är avhängig
gravskicket. Det bör dock tilläggas att vapengravarna,
även då de är som talrikast, utgör en försvinnande liten del av det totala antalet gravar. Det är endast en
liten andel av de vuxna männen som gravlagts med
vapen. Dessa har ovan tolkats som ”härförare”, vilka
kan ha varit ledare för samhället men som också kan
ha varit den politiska maktens förlängda arm. Kanske
var de verktyg åt en ny framväxande elit som etablerade sig under romersk järnålder och manifesterade sig
genom bruk och kontroll av främmande prestigevaror.
Kanske vapengravarna kan ses som en manifestation
under en period med stor social mobilitet. Under yngre
romersk järnålder är vapengravarna få (se tab 46), kanske har den sociala strukturen då stabiliserats.
Vapnens symbolvärde
Den äldre järnålderns vapen är funktionellt utformade,
men har också haft ett starkt symbolvärde. Den bild
Tacitus målar upp av det germanska samhället är ett
ättesamhälle där endast de vapenföra får deltaga på
tinget och där vapnen spelar en stor roll vid riter och
ceremonier. ”Det finns endast ett slags skådespel hos
dem, men det återkommer vid varje festlig samvaro:
nakna unga män kasta sig med språng fram mellan
svärd och mot dem riktade spjut - de utföra detta som
en lek; övning har givit färdighet och färdigheten behag. Men snöd vinning är ej målet: belöningen för
deras om än aldrig så djärva övermod är blott åskådarnas
förtjusning” (Tacitus 24:1). På tinget slår man sig ned
med vapen i hand (se fig 161 i kapitel 7.4) och det
mest hedrande sättet att tillkännage bifall är att berömma med vapnen; gillar man ett förslag slår man
ljudligt samman spjuten (Tacitus 11:2). Det är också
på tinget som ynglingarna efter att ha blivit prövade i
vapenbruk blir upptagna i de vuxna krigarnas skara,
då de prydes med sköld och spjut (Tacitus 13:1). Sköldarna smyckas med bemålning (Tacitus 6:1) och har
ett mycket starkt symbolvärde. Den som flyr och lämnar kvar sin sköld på slagfältet blir ärelös och förvägras
såväl rätten att deltaga i gudarnas dyrkan som att upp-
träda på tinget. ”Många som kommit undan ur drabbningar med livet i behåll har med repet lyktat sin vanära”
(Tacitus 6:4). Vapen utgör en viktig del av ”brudpriset”
som mannen betalar till brudens släkt. Även bruden
ger mannen några vapen, ”detta betrakta de som det
starkaste band” (Tacitus 18:2). Vapen är också jämte
bl a hästar och smycken uppskattade gåvor mellan de
olika folken (Tacitus 15:2).
Stridsteknik
Vapenutrustningen i grav A7 bestod av svärd, sköld
och två lansar. Kombinationen av två lansspetsar berättar en del om den dåtida stridstekniken och stöder
också gravens datering till äldre romersk järnålder.
Utifrån vapengravar och offerfynd från den äldre järnåldern kan man skissera upp en bild av vapenuppsättningens utveckling; under förromersk järnålder
är lans och sköld standardbeväpningen, ibland kompletterad med ett svärd. Lansen har i första hand använts som ett stötvapen, även om den kunde användas
till kast. Under äldre romersk järnålder tillkommer en
ny vapentyp - ett för kast specialtillverkat spjut med
hullingförsedd spets, vilken försvårar utdragandet från
det träffade målet. Kombinationen av lans och hullingförsedd spjutspets är mycket vanlig i gravar från
romersk järnålder. Den fullt utvecklade hullingspjutspetsen skiljer sig avsevärt från lansspetsarna, men under äldre romersk järnålder finns exempel på lansspetsar
som gjorts om till kastspjutspetsar genom att lansspetsens ena sida huggits upp och vinklats som en hulling.
De parvist funna lansspetsarna anser jag skall tolkas på
samma sätt, dvs den ena har använts som kastvapen i
stridens inledningsskede medan den andra har använts
som stötvapen under själva närstriden. En alternativ
tolkning skulle kunna vara att den andra lansen har
varit en reservlans om skaftet på den första skulle gå
av. Sköldföringen skulle dock hämmas om man i närstrid skulle hålla både sköld och reservlans i samma
hand. Istället ser jag svärdet som det reservvapen som
kunde användas om lansen gick förlorad, eller om
svängrummet på slagfältet blev för litet. Svärdet skulle
också delvis kunna tolkas som en statussymbol. Jag
menar då absolut inte att de skulle vara oanvändbara
prydnadsföremål, men att de kanske inte kom till användning lika ofta som lansarna. En krigare enbart
beväpnad med svärd borde ha svårigheter att komma
åt en lansbeväpnad motståndare varför jag vill tolka
svärdet som ett reservvapen som skulle kunna komma
till användning kanske endast i nödsituation. Om man
inte var tillräckligt förmögen eller inte var helprofessionell krigare kanske man nöjde sig med lans,
spjut och sköld.
218
Den äldre romerska järnålderns
ryttare i Västmanland
Fig 154.
Rekonstruktion
av krigare från
en vapengrav i
Edsbro sn i
Uppland:
Teckning: Jonas
Wikborg.
Krigarens skyddsutrustning utgjordes av en träsköld
med en metallbuckla, oftast av järn, som skyddade den
sköldförande handen. Ett mindre antal sköldar har
också haft ett kantbeslag av metall (fig 154), för att
bättre kunna motstå svärdshugg. Då endast ett mindre antal sköldar haft kantbeslag av metall talar detta
för att det var projektiler (pilar, stenar och spjut), lansstötar och stick, och inte svärdshugg man i första hand
skyddade sig mot. Tacitus (6:1) skriver att germanerna
sirade sina sköldar i de mest utsökta färger, ett påstående som verifierats av det arkeologiska materialet; färgrester har hittats på sköldrester på ett flertal platser i
Sydskandinavien (Wikborg 1990, s23). Sköldarna har
erbjudit stora släta ytor, som gjorda för att dekorera.
Målade sköldar underlättar identifiering, kanske man
markerat sin personlighet och grupptillhörighet på
sköldens framsida. En annan funktion hämtad från
antropologiskt håll är Dakota-indianerna i Nordamerika, som trodde att de övernaturliga krafter som målningar på skölden väckte kunde åstadkomma fienden
att sikta på skölden istället för på oskyddade kroppsdelar. Denna tankegång har säkert sin förklaring i att
iögonenfallande mönster drar till sig motståndarens
blick (Feest 1980, s85).
I Västmanland finns ett stort antal kända vikingatida
vapen/ryttargravar, vilka behandlats av H Simonsson i
en lic avhandling. Simonsson förmodar att de vikingatida vapengravarna avspeglar en samhällsgrupp som
skaffat sig en framskjuten politisk position (Simonsson 1969, s43). Ridutrustningarna består framför allt
av stigbyglar, betsel och sporrar. Sistnämnda föremålsform finns företrädda från 11 fyndplatser i Västmanland (Simonsson 1969, tabell 5). Men vad gäller den
äldre järnåldern lyser ridutrustningarna med sin frånvaro. Sporrarna från Bastubacken är mig veterligen de
första sporrar från äldre järnålder som hittats i Västmanland. Från Södermanland och Uppland är materialet lika magert-två sporrfynd från vardera landskapet. Stigbyglar och metallbetsel är överhuvudtaget ej
kända från den äldre järnåldern. Den sydöstra delen av
Västmanland, med sina åsar och slätter, bör ha varit
väl ägnat för förflyttning till häst. Slätterna kan dessutom ha erbjudit ett bra bete, vilket är en viktig förutsättning för hästhållning. Då inga hästfynd från romersk järnålder i Västmanland föreligger får vi anta
att hästarna haft samma storlek och utseende som de
samtida hästarna på Öland. Där har ett antal hästskelett daterade till äldre järnålder påträffats i Skedemosse, en offerplats på den mellersta delen av ön.
Hästarnas mankhöjd har uppgått till 120-130 cm
(Boessneck 1968, s16ff). De har varit små men robusta och skulle kunna liknas vid dagens islandshästar
och gotlandsruss. Med tanke på avsaknaden av stigbyglar och hästarnas ringa storlek, kan ryttarna inte ha
varit tungt rustade. Denna utsaga verifieras av det nordiska vapenmaterialet från romersk järnålder.
Beväpningen utgörs av lätta lansar, spjut, träsköldar
och svärd. Denna beväpning och den näst intill totala
avsaknaden av hjälmar och kroppspansar, ett förhållande måhända avhängigt materialtillgång, tyder på att
man slagits som lätt infanteri respektive rytteri, där
förmodligen snabbhet och rörlighet var viktiga faktorer. Den troligtvis äldsta avbildningen i landet av en
ryttarstrid har vi på en hällristning från Tegneby i
Tanums sn i Bohuslän. På ristningen som dateras till
övergången från bronsålder till järnålder ser vi ryttare
beväpnade med lansar och rektangulära sköldar drabba
samman (fig 155). Självfallet kan man rida utan sporrar, men skall man slåss från hästryggen med en sköld
i ena handen och en lans eller ett svärd i den andra är
ett par sporrar till stor hjälp för att kontrollera hästen.
Många krigare kanske begagnade hästen som ett fortskaffningsmedel, medan ett mindre antal slogs från
hästryggen. Kanske var det härförarna som slogs till
häst, varigenom de lättare fick överblick över slagfältet
och dessutom snabbt kunde förflytta sig längs slag-
219
linjen för att ingjuta mod hos trupperna och stötta
upp där linjen började svikta.
Förhållandena i det samtida Nordeuropa skall här kort
nämnas. Det är av stor vikt, då den materiella kulturen är likartad områdena emellan. Kanske det inte bara
var föremål utan också organisationsformer och stridstekniker som importerades. Stigbygeln verkar ha varit
helt okänd i Europa under den äldre järnåldern, varken romare eller greker använde sig av den. Både grekiska och romerska arméer bestod till största delen av
infanteri, vilket var slagfältens avgörande vapenslag.
Rytteri användes i stor utsträckning för spaningsuppdrag och förföljande av flyende fiender. Under sina
operationer i Gallien på 50-talet f Kr stiftade Caesar
bekantskap med galliska och germanska ryttare, en del
av dessa blev romerska bundsförvanter och ingick i de
romerska hjälptrupperna. Också hos galler och germaner var stigbygeln okänd. De äldsta kända stigbyglarna i Norden är daterade till 700-talet e Kr (Almgren 1963, s234). Den kontinentalgermanska
beväpningen är i stort sett densamma som i Norden,
och stämmer väl överens med Tacitus uppgifter: ”Endast ett fåtal använder svärd eller större lansar. De bära
spjut, eller med deras egen benämning frameae, som
äro försedda med en smal och kort järnspets men så
vass och så tjänlig att hantera, att de strida med samma
vapen såväl i handgemäng som på långt håll, alltefter
lägets krav. Också deras ryttare nöja sig med sköld och
frameae... Blott ett fåtal bär bröstpansar, högst en eller
två har metallhjälm eller läderhjälm” (Tacitus 6:1).
Tacitus beskriver germanernas hästar som ”varken iögonenfallande vackra eller snabba”. De dresseras ej heller
på samma sätt som romarnas hästar (Tacitus 6:2). Han
berättar vidare att det är hos fotfolket den stora slagkraften ligger och att de snabbaste ur fotfolket strider
tillsammans med ryttarna i blandad trupp (Tacitus 6:3).
Vissa stammar, t ex tenktererna hade ett särskilt anseende som ryttare, medan chatterna utmärkte sig som
fotsoldater (Tacitus 32). Chatterna bodde i ett bergigt
skogsområde medan tenktererna bodde på slätterna
invid Rhen i ett område strax norr om Köln. Ett område som i likhet med lerslätterna kring Västerås har
kunnat erbjuda ett rikligt bete. I Caesars berättelse om
det galliska kriget får vi veta att de germanska ryttarna
ofta satt av och slogs till fots (Caesar, bok 4, kap 2)
och följaktligen skulle kunna jämföras med det
trettioåriga krigets dragoner vilka använde hästen som
ett fortskaffningsmedel men slogs som vanligt infanteri.
Fig 155. Avbildning av ryttarstrid från Tegneby, Tanums sn i
Bohuslän. Ur: Hällristningar i Sverige 1969, s118.
220
7.4 Lundboaberg, Tortuna
och den territoriella indelningen
av Yvonne Eklund
Tortuna
Vid en överblick av ortnamn i Bastubackens närområde som skulle kunna anknyta till själva gravfältet, visade
det sig att sockennamnet Tortuna hade en nyckelroll i att förmedla sådan information (fig 156). Namnet har
nämligen både en för- och efterled av mycket ålderdomlig karaktär, och dessutom finns trovärdiga idéer om att
ändelsen tuna t o m skulle kunna ha ett ursprung i romersk järnålder. I samband med Tortuna finns det också,
i kombination med den språkliga aspekten, vissa fornlämningsförhållanden som talar för denna datering. Då
gravfältet på Bastubacken är beläget i kärnan av Tortuna socken får detta en stor betydelse för hur man skall
uppfatta de där gravlagda människornas bygd och samhälle.
Fig 156. Karta över Västmanland med dess städer, kyrksocknar och medeltida häradsindelning. Den senare torde motsvara den tidigare
hundareingelningen.
Vad för slags information kan då Tortuna ge oss? Angående prefixet i namnet har en av ortens kyrkoherdar,
Lars Restadius, nedtecknat följande: ”Thortuna Socken
kallades fordom, enligt gamla, vid kyrkan förvarade
dokumenter, Tyrestuna... Understundom begagnades
den svenska benämningen, Tjurtuna, hvaraf enligt någras mening, häradet erhållit namn af Tjurbo. Omsi-
der antogs det nu brukliga namnet: Tortuna”
(Rhestadius 1844) En ännu äldre benämning är från
1331 då orten skrivs som Thyritunum. Förleden Torär alltså en förvanskning i efterhand av Thyri-. Denna
term har sina rötter i fornsvenskans þyri och syftar på
”en trakt, där det finns en eller flera þiur”, vilken i sin
tur betecknar en bergshöjd. I och med detta så menar
221
man att ortnamnet avser den blockrika marken vid den
gamla tingsplatsen Lundboaberg nordväst om kyrkan,
där det finns en långsträckt förkastningsbrant. Så småningom har en förändring skett i skrift och uttal till
prefixet tjur, vilket vi även ser i namnet på det omgivande medeltida Thyrbo/þyurbo hundare. Det mest
intressanta häri är att Thyretuna/Tortuna har gett namn
åt hundaret, och att Lundboaberg som associeras med
”þyri” var hundarets rätta tingsplats (Holmberg 1969,
s162, Ståhl 1985, s14ff och 27, Styffe 1911, s321).
När vi sedan går vidare till efterleden -tuna, så blir det
hela något vanskligare i fråga om betydelsen. Tunanamnet tillhör ju en ortnamnskategori som p g a sin
språkliga form och sin placering i kulturlandskapet har
lockat till sig en uppsjö av olika tolkningar. Åsikterna
har ibland kraftigt gått isär, både vad gäller tunabegreppets ålder och ursprung. Angående dateringen
finns det, som tidigare nämnts, en del indicier som
tyder på att tuna-namnen går tillbaka ända till äldre
järnålder. De forskare som ansluter sig till denna teori
står dock i minoritet. Flertalet stödjer istället åsikten
om att namnet har sitt ursprung i det vikingatida samhällssystemet.
borg hade sin skyddsgud och gudens skydd blev ännu
kraftigare, om han lånade borgen sitt namn” (Ståhl
1985, s63f efter Sahlgren 1963).
Som en kontrast till denna förklaring, presenterar KarlAxel Holmberg (1969) med sin avhandling ”De svenska
tuna-namnen” ett annorlunda ställningstagande i den
s k ”tuna-debatten”. Ett antal tuna-orter, menar Holmberg, ligger inte i någon fornlämningsrik miljö och i
och med detta påpekande sker med rätta en ”avromantisering” av dess betydelse. Dvs, mer än att tuna-namnen skulle beteckna ’inhägnat område’, kan man enligt Holmberg inte säga (Olsson 1976, s71f).
En genomgång av vad som hittills sagts kring detta
ämne är därmed på sin plats, för att därigenom visa på
de trovärdiga argument som finns till stöd för att gravfältet och det som Tortuna betecknar, skulle kunna ha
ett inbördes samband.
Denna tolkning har dock inte fått stå oemotsagd. Ett
flertal forskare, bl a Åke Hyenstrand, Thorsten Andersson och Ingemar Olsson, menar att namnet generellt ändå betecknar en äldre centralort. Det som dels
talar för detta är det faktum att en överväldigande del
av tuna-orterna faktiskt är direkt relaterade till rika
fornlämningsområden och forntida viktigare vattenleder. Dessutom föreligger ett klart statistiskt samband
mellan kyrkplatser/sockencentra och tuna (Andersson
1970, s121, Hyenstrand 1989, s83, Olsson 1976,
s70f). Etymologiskt ter det sig som om tuna från att
ha betecknat endast ’hägnad’, har kommit att bli ett
mer specialiserat uttryck för platsen som har ett samband med hägnaden: ”Tuna utgör ett centralnamn med
administrativ betydelse, därom torde numera inte råda
något tvivel” (Hyenstrand 1982, s83).
En översikt av Tunaforskningen
Tuna och hundaret - ursprung och ålder
Tuna-platsernas generella karakteristika är att de främst
finns representerade i Mellansvergie med tyngdpunkten i Mälarlandskapen samt att de ofta återfinns som
viktigare orter i äldre territorieindelning. Det sistnämnda syftar då på hundaret, som är en äldre benämning på häradet i Svealandskapen. Själva ordet tun
har utifrån inhemskt äldre språkmaterial ansetts betyda ”inhägnad” av olika slag (Olsson 1976, s73, Strid
1993, s95).
Vad som däremot är något mera dunkelt är det geografiska ursprunget för begreppet tun. Förutom att
ordet främst anses kunna härledas till inhemskt
germanskt språkmaterial, finns också den omtvistade
teorin om att termen skulle ha ett keltiskt ursprung.
Denna tanke har funnits sedan en längre tid genom bl
a Sune Lindqvist (1918) och har på senare tid aktualiserats genom artiklar och inlägg i bl a Fornvännen
(Olsson 1976 & 1992). Det keltiska inflytandet skulle
enligt denna teori bl a kunna bekräftas av tuna-namnets användande på kontinenten: här kom man att
under tidig (nordisk) järnålder använda detta ord i dess
latinska och keltiska grundform - dunum och dunon.
Som exempel på ortnamn med dessa ändelser kan nämnas Verdun av Virodunon samt Lyon av Lugodunon,
där just dunon innebär ’befäst plats, borg (Ståhl 1985,
s63, Olsson 1992, s71,79). Från att mer generellt ha
betecknat ett inhägnat område så har dunon i dessa
avseenden fått ett utvidgat betydelseinnehåll. Liknande
utveckling och användning skulle man kunna skissera
upp för England: -ton och -town är den engelskspråkiga
tappningen av tun eller det germanska zaun, som alltså
Under seklets början lanserades så ett flertal tolkningar
till dessa gemensamma drag: tuna betydde enligt den
tidigaste ortnamnsforskningen ”kultplats” där namnet
syftade på inhägnader åt olika gudar (von Friesen
1913). En annan åsikt var att det rörde sig om en betydelsefull omgärdad handelsplats för hundaret (Lindqvist 1918), medan andra tolkningsalternativ (t ex
Arwidsson 1948) mer har velat betona tuna-orternas
judiciella och administrativa funktion (se Olsson 1976,
s71). På 1950-talet lanserar Jöran Sahlgren idén om
att våra svenska tuna-orter har varit befästa platser, vilka
i sin tur skulle ha varit anknutna till ledungen. ”Varje
222
anses kunna beteckna en befäst centralort i ett hundare (Andersson 1970, s99, 123, Hellström 1971, s87).
I det forniriska språket är begreppet känt som dun och
här ser man än mer det påstådda språkliga släktskapet
mellan keltiskan och den svenska singularisformen av
tuna - dvs tun (Lindqvist 1918, s25).
Intressant i detta sammanhang är namntypens koppling till den forntida distriktsindelningen. Som en direkt svensk motsvarighet till det engelska mönstret av
-ton/town i ett hundare, kan bl a Vallentuna nämnas
som illustrerar en central ”tuna” i det gamla distriktet
Valland (jfr också Sollentuna - Solland). Detta att man
vill skilja tuna-namnen från varandra förutsätter att
namnen strukturellt sett hör hemma på högsta hierarkiska nivå i den dåtida regionindelningen. Det verkar
som om tuna och hundaret är nära samman-kopplade
när det gäller det senares uppbyggnad och detta samband är, såsom tuna-namnens övergripande innebörd,
generellt accepterat (Olsson 1976, s74ff, 1992, s41f,
Hyenstrand 1974, s118, 1989, s85 samt Strid 1993,
s95).
En ännu inte avslutad debatt råder emellertid angående dateringen av tuna och hundaret. Tuna-orterna
skulle bl a utifrån lokaliseringen till viktigare forntida
vattendrag kunna dateras till romersk järnålder (Olsson 1976, s71 samt Strid 1993, s95). Invändningar
mot denna datering finns dock som i stället generellt
vill förlägga deras uppkomst till vikingatid. I samband
med dateringen av hundaret, som tas upp senare, finner t ex Hyenstrand och Ambrosiani stöd för denna
uppfattning (se bl a Hyenstrand 1989, s90). Här kan
man ändå finna det rimligt och i högsta grad intressant att anamma teorin om ett keltiskt inflytande. Med
tanke på de exempel som finns från kontinenten, samt
de mycket täta handelskontakter som skapades mellan
å ena sidan germanska stammar i Nordeuropa och å
andra sidan romare och kelter utmed Limes-linjen
under perioden kring Kr f, förefaller det inte helt otroligt att tuna-namnen redan under äldre romersk järnålder fått sin betydelse specialiserad. De romerska
importföremål som fördes in under denna tid till Skandinavien styrker också denna tanke (Olsson 1992, s41f,
Stenberger 1979, s622).
Oenigheten gör sig alltså även gällande för åldern och
uppkomsten av hundareindelningen. Då denna äldre
territorieindelning och tuna anses som sammankopplade, ger en undersökning av hundarets ålder en viktig
ledtråd för dateringen av tuna. Samma typ av uppdelning av ”skolor” till äldre respektive yngre järnålder
syns alltså även här. En datering av tuna-orterna till
vikingatiden leder även hundaret till samma tidsperiod, och vice versa (se bl a Hyenstrand 1973b, s101).
Ett tilläggsargument för denna åsikt är att hundare-
indelningen baserar sig på den yngre järnålderns maktspel som ämnade stycka upp landskapet, med målet
att bryta sönder äldre kärnbygder. Man har då tänkt
sig att hundaret definierades utifrån hundra gårdsenheter, i stället för hundra man i en här, dvs ledungen
(Larsson 1989, s18). Välmotiverade invändningar finns
dock gällande detta som då formuleras på följande sätt:
”Sambandet mellan skepp och skeppslag visar att man
inom gränserna för de under medeltiden kända hundarena kan spåra en förhistorisk indelning. Man behöver
alltså inte, som tidigare forskning ofta gjort, riva upp
dessa gränser och lägga ihop hundaren, eller pussla ihop
dem med valda skeppslag i Roden, för att skapa idealhundare som stämmer med hypotesen att hundaret fick
sitt namn av att det bestod av 100-120 bebyggelseenheter vid vikingatidens slut. Den hypotesen förutsätter också att hundaresindelningen genomfördes vid
denna tid” (Larsson 1989, s83).
Både språkligt och funktionsmässigt bör hundaret ha
ett långt äldre ursprung än vikingatid. Nämnas kan bl
a Tacitus beskrivningar av hundratalet som ett viktigt
tal för krigsväsendet i det germanska samhället redan
kring vår tideräknings början. ”Också antalet fotsoldater är fixerat: från varje härad är det hundra, och just
’hundramän’ kallas dessa bland sina landsmän; vad som
från början varit allenast en siffra, det är nu en benämning och en heder” (Tacitus 6). Från 700-talet finns t
o m skriftliga belägg om att hundare-huntari i de kontinental-germanska områdena i Alemannien (BadenWürttenberg och Schweiz) har använts som en distriktsbetecknande term, vilket därmed indikerar ett långt
äldre ursprung än yngre järnålder. Hund och hundare
är alltså mycket gamla germanska ord som har använts
både på kontinenten och uppe i Svealandskapen, och
som språkligt sett har betytt ”här på hundra man” (Andersson 1982, s54f).
De kolonisationer som svearna gör österut talar för att
en organiserad flotta bör ha varit utvecklad redan före
vikingatiden. Denna kolonisation har bl a påvisats genom utgrävningar av ett gravfält nära Libau vid Grobin med dateringar från vendeltid (Nerman 1945,
s72f). Importföremål både från baltiska områden samt
från områden vid Limes-linjen styrker fortsatt tanken
om ett behov av en fungerande, välorganiserad flotta.
Intressant i sammanhanget är Tacitus uttalande om
svionerna: ”Härefter följa ute i själva oceanen svionernas
folkområden, vilka äro mäktiga icke allenast genom
manskap och vapen, utan även genom flottor” (Tacitus
44).
Ytterligare en intressant källa som berör hundarets ålder och ursprung är Snorre Sturlassons Ynglingasaga,
där det berättas om Bröt-Anund på 500-talet som lät
bygga en gård åt sig i varje ”stor-haeradh” i Svethiudh.
223
Dvs någon form av nät av kungsgårdar framträder redan vid denna tid - vilket för övrigt i stort stämmer
överens med Gamla Uppsalas kungshögar och Uppsala öds antagna ålder (Larsson 1989, s85 samt Stenberger 1979, s529ff). Sistnämnda exempel stämmer
väl överens med Gerhard Hafströms åsikt om att
hundarets uppkomst skulle kunna förläggas till tiden
mellan romersk järnålder och vendeltid (Hafström
1949, s11).
skipning och förvaltning har bedrivits på en och samma
plats. Hur stor betydelse varje funktion har haft för
respektive tuna har säkerligen varierat (Hellström 1971,
s93, Strid 1993, s91). Dessutom bör man räkna med
att vissa av dessa platser aldrig utvecklade någon större,
central roll. Faktum kvarstår ändock; nämligen att
namnen ofta indikerar en kärnort i bygden: ”Det finns
tydligen ’aristokratiska’ tuna-namn bland fähagarna”
(Andersson 1970, s122).
En mängd exempel i Svealandskapen visar alltså tidigt
upp tecken på organiserad maktstruktur. Sådana
maktstrukturer har inte kunnat existera utan någon
form av distriktsindelning, vilken i sin tur inte skall
ses som sprungen ur tomma intet. Det man kan räkna
med är alltså att hundaret som begrepp och första uppträdande som territorieindelning skulle kunna dateras
till romersk järnålder. Intressant nog så har liknande
koppling mellan en dylik territoriell indelning och romersk järnålder noterats även i Danmark. Lotte Hedeager menar att de romartida vapenofferfynden längs
Östjyllands kust och på Fyn svarar mot amtstorleken,
medan de samtida vapengravarna i sin tur verkar sammanfalla med den befintliga häradsindelningen (Hedeager 1990, s139). Under denna tid har det inte varit
frågan om en central kungamakt, i stället bör det ha
rört sig om ”småkungar” som styrt över de olika
hundareområdena (Larsson 1989, s83ff). Allteftersom
man närmar sig vikingatiden kan man föreställa sig
hur dessa hundaresområdens gränser har blivit mer och
mer explicit definierade och fixerade.
Vilka har då varit förutsättningarna för att tuna-orterna bildades och tillägnade sig rollen som centralort
i ett distrikt? En vink om varför ger Erik Nylén oss när
han skriver att det generellt ter sig som om det redan
under romersk järnålder tydligt växte fram ett flertal
maktcentra kring Mälardalen, varav det västligaste var
beläget i Västmanland. Orsakerna till detta kan förmodligen sökas i Västmanlands gynnsamma handelsläge mellan rika resursområden i norr och Mälarens
transportmöjligheter (Nylén 1994, s142), där man då
fortsatt kan tänka sig hur tuna-orterna fick sin naturliga roll som fördelaktiga handelslägen. Hyenstrand
märker i samband med Äs-gravfältet i Romfartuna
socken ett liknande mönster: ”Sagån-Lillån bör ha varit en viktig farled upp från Mälaren under forntiden.
På samma gång kan Badelundaåsen ha varit en viktig
naturlig färdled. Vid Äs korsas dessa leder. Man frågar
sig onekligen om detta nyckelläge kan ha samband med
rikedom och handel. Kan Äsfynden insättas i ett större
sammanhang, t ex ett medvetet utnyttjande av de vidsträckta markerna mot norr för jakt och järnframställning, eller dalgången utmed åsen för betesgång?” (Hyenstrand 1973a, s52). Sett ur detta perspektiv förefaller det inte så underligt att flertalet hundareområden i Västmanland har fått en långsträckt form:
resursområden i norr, bosättningar på slätten och sjöfart längs Mälaren i syd - därmed har viktigare farleder
gått i nordsydlig riktning längs åar och åsar. I öst-västlig rikting korsas så dessa farleder av viktigare vägar, bl
a av den som förmodas ha ingått som Eriksgata under
äldre tider (Jansson 1964, s54).
Tunaorternas funktion
Om man nu godtar argument som vill datera tunanamnen (och hundaret) till romersk järnålder och tillskriva termen en specialiserad karaktär med avseende
på området den betecknar, så undrar man vidare vad
dessa hade för funktion och roll i det äldre järnålderssamhället.
Utifrån tidigare forskning har vi sett hur tolkningarna
av tuna-platserna har kretsat kring vissa punkter. Det
har alltså diskuterats om de ska betraktas som: 1) kultplats, 2) handelsplats, 3) centrum för ledungen, eller
4) allmänt administrativt centrum. Vi vet genom antingen ortnamnsanalyser eller arkeologiskt material att
alla dessa funktioner har förekommit i järnålderssamhället och att en del av dem bör ha varit knutna till
tuna-orterna. Att pröva alla tolkningsalternativen mot
ett större antal tuna-namn skulle här ta för stort utrymme - i stället kan man ta stöd i vissa generella fakta
angående samhällsförhållanden under äldre järnålder.
Vid denna tid har antagligen dessa för oss uppdelade
funktioner ännu inte helt utkristalliserat sig gentemot
varandra, och därför kan man förmoda att kult, rätt-
Förutom att tuna-namnens lokaliseringen till vattenoch farleder har knutits samman med handel, så har
detta fenomen även satts samman med ledungen. Med
den förutsättningen att tuna-namnets specialiserade
betydelse kan dateras till romersk järnålder, bör man
dock vara försiktig med termen ledung. Någon utvecklad sådan i den bemärkelsen som man ser i yngre järnålder-tidig medeltid, kan man nog inte tala om under
denna tid. Däremot ser vi nog en slags föregångare till
detta system i form av en mycket välutvecklad och organiserad sjöfart. Tacitus ord om svionerna och deras
starka flottor, påminner oss om dessa förhållanden som
rådde redan vid tiden kring Kristi födelse. Man har
alltså haft behov av centrala platser där man kunde
224
utbilda och organisera det manskap som följde med/
beordrades ut på sjöfärder. Det som framträder är alltså
hur vissa tuna-orter manifesterar sig som ett ökat behov av att kontrollera makten i landskapet. Störst inflytande får de platser som lyckas behärska varudistribution och krigföring.
Tortuna i landskapet
Att helt urskiljningslöst tolka alla tuna-orter som befästa centralorter skulle dock vara ödesdigert. Viktigt
är att varje tuna-ort analyseras utifrån just dess egna
specifika topografiska och fornlämningsmässiga förutsättningar. Som vi såg utifrån den tidigare genomgången, så kan man anta att varje tuna har haft ett
flertal olika funktioner. Hur betydelsefull platsen blev,
har säkerligen varierat beroende på ortens förutsättningar. Låt oss därför ta en titt på de faktorer, gällande
Tortuna, som pekar på att en dylik plats med den tidi-
Fig 157. Lundboaberg eller ”Tingshällarna”
uppmätning (vänster bild) omfattar den inre
runt hela tingsplatsen. Den äldre kartan till
höjdkurvor, saknar dock detta yttre murverk
s85, Turén 1939, s8.)
backen. Lundboabergs stenvallar innesluter totalt en
yta på ca 320x240 m. Den yttre stenvallen som är ca
800 m lång, är 1-3 m bred, 0,4-1 m hög, och består av
0,5-1 m stora stenar och block (fig 157 och 158). Innanför denna mur finns en inre stenvall inneslutande en
yta på ca 80x60 m. Denna inre mur är i höjd och
bredd lik den yttre och begränsar en relativt plan del
av ett berg i dagen. På denna yta skall det enligt
Restadius ha funnits ”en stor sten, ofvantill slät som
ett bord. Denna sten, som vid Tornbyggnaden härstädes blef söndersprängd och begagnad, kallades ”Tingsbordet”. Benämningen antydde, att rättegång här blifvit
hållen med de gamla, nu bortgågna fäder, och bland
folket geck det talet, att man i hedenhös afgjort vigtiga
ärender på Lundboaberg; men då dokumenter saknades, ansågo många denna berättelse för sagolik och föga
trovärdig” (Restadius 1844). Den yttersta inhägnade
ytan utgörs huvudsakligen av kraftigt stenbunden morän med inslag av berg i dagen. Lundboaberg är upp-
vid Tortuna kyrka. Platsen användes som Tjurbo hundares tingsställe. Raä:s
murkretsen, samt en i stort sammanhängande yttre stenvall som sträcker sig
höger, där man får en god bild av det inre stenvallsområdet samt bergets
och har endast ett fåtal partier inritade. (Källor : Johansen & Petterson 1993,
gaste formen av ortnamnet, kan ha uppstått redan
under äldre järnålder.
Lundboaberg nämndes i inledningen som den blockrika bergshöjd vilken prefixet i Tyrestuna syftar på. Platsen finns omnämnd i fornlämningsregistret i samband
med den vallanläggning som är anlagd uppe på höjden. Denna vallanläggning, som i folkmun kallas
"Tingshällarna", är belägen 400 m nordväst om sockenkyrkan, samt knappt 1000 m från gravfältet på Bastu-
tagen som ett exempel på vallanläggning i Raä:s klassificering av fornlämningstyper. En generell datering för
vallanläggningar är bronsålder och äldsta järnålder,
medan de som klassificeras som fornborgar kan antas
vara något yngre, dvs romersk järnålder/folkvandringstid. P g a att stenvallssystemet inte anses ha kunnat
spela någon större strategisk roll i försvarssammanhang,
har man valt att inte kalla Lundboaberg för fornborg
(Johansen & Pettersson 1993, s32, 80-82, Boman
1982, s99). Om man istället tänker sig att platsen har
225
betraktas som gällande för äldre järnålder
(Sjöö 1990, s4).
Det finns ett flertal rekonstruktioner av
Fjädrundaland i öst, där delar av det västmanländska landskapet skulle ha ingått bl a Tjurbo hundare. Detta har dock inte
tagits i beaktande här, då det finns indicier på att en sådan kyrklig indelning efter Snorre Sturlassons uppgifter är av senare karaktär och inte har någon förankring längre tillbaks i tiden (Larsson 1989,
s74). På kartmaterialet har alltså Västmanlands nutida landskapsgränser använts.
Utifrån den äldre hundareuppdelningen
Fig 158. Det yttre murverket på Lundboaberg, sett från nordost. Foto:
(efter bl a Ekström 1948a, Hyenstrand
Jonas Wikborg.
1973 och Styffe 1911) samt uppgifter om
de äldre tingsplatserna, kan man återge
följande översiktliga bild: I Åkerbo hundare i väster
tjänat andra funktioner utöver försvar, så framstår inte finner vi Medåker med tingsplatsen Eklöt, och som i
konstruktionen som lika bristfällig. Den kan sanno- fallet med Tortuna har tingsorten även här fått ge namn
likt ha utnyttjats både till ting, kult och ledungs- åt hundaret. (Ståhl 1985, s14, Ekström 1948a, s10)
administration.
Ingen tuna-ort är belägen inom socknen. Österut, mot
gränsen till Snevringe hundare, återfinner vi däremot
Tingshällarna är en märklig plats, dels med tanke på en ansamling av tuna-namn, koncentrade till Köpingedess anmärkningsvärda storlek men också med hänsyn trakten där Valsta- och Kölstaån mynnar ut. Här är
till de mycket stora block som muren bitvis består av. också ett flertal gravfält med resta stenar lokaliserade,
Jämför man Lundboaberg med sina ”artfränder” så ser och ca 5 km nordväst om Köping ligger Holmsmalmaman att det storleksmässigt finns mycket få motsvarig- gravfältet i Malma socken (Johnsen-Welinder 1973).
heter till denna. En sammanställning av fornborgarna Fortsättningsvis så har Munktorp i Snevringe hundare,
i västra Mälardalen visar nämligen att bara ett fåtal där tingsplatsen är belägen, två tuna-orter inom sockenhade en yta större än 10 000 m2, och att majoriteten gränserna. I trakten finns också ett flertal ansamlingar
var under 5000 m2 (Göthberg 1985, s45f). Lundboa- av resta stenar. På gränsen mellan Snevringe och
bergs yttre stenvall innesluter en yta på ca 75 000 m 2, Tuhundra längs Kolbäcksåns båda sidor i Kolbäck sn
där ungefär 4600 m 2 utgörs av det inre stenvallsom- och Svedvi sn, finns också ett flertal tuna-orter, och i
rådet. Att -tuna i Thyretuna syftar på detta omfattande samma trakter finner vi även gravfält med dateringar
inhägnade område, förefaller då ganska säkert, speci- från romersk järnålder, bl a Åsen i Kolbäcks sn med bl
ellt med tanke på att förleden thyri- i sin tur syftar på a vapengravar och Borgby i Säby sn (Hyenstrand 1973a,
själva bergshöjden som inhägnaden/stenvallen är byggd s47f). Vidare österut i Tuhundra hundare, finner vi
på.
Dingtuna som har använts som tingsplats och som
dessutom har fått namnge kyrksocknen. Trakten kring
Men kan man då drista sig till att tolka detta som att Dingtuna utgörs av ett mycket rikt fornlämningsTortuna har betraktats som centralort under äldre järn- bestånd, speciellt resta stenar och stensträngar.
ålder endast utifrån Lundboabergs eventuella datering, Tuhundras namn antyder att hundaret är resultatet av
eller finns det fler argument som stödjer ett antagande två sammanslagna hundaren. En titt på figur 159 och
om att Tortuna som tuna-ort har uppstått under denna 160 visar att området kring Kolbäcksån skulle kunna
tid? För att styrka resonemanget om Tortunas roll un- ha haft rollen av ett centralområde i ett ursprungligt
der romersk järnålder, finns det anledning att översikt- östligt hundare, medan Dingtuna har haft motsvarande
ligt se hur övriga tuna-orter och tingsplatser i Väst- funktion i det västra.
manland står i förhållande till varandra. Intressant ter
sig också deras relation till undersökta gravfält, helt I samma hundare fast längre österut mot Västerås, finns
eller delvis daterade till romersk järnålder, samt resta två mindre tuna-orter placerade som även här samstenar som generellt brukar förläggas till äldre järn- manfaller med utbredningen av resta stenar: Lundby
ålder. För att ytterligare testa teorin om tuna-namnens socken och S:t Illian. Öster om Lundby kyrka har gulddatering till romersk järnålder har på kartmaterialet foliepärlor, typiska för romersk järnålder påträffats vid
(fig 159 och 160) 10-meters kurvan inritats, då den markarbete (Dybeck 1844, s55).
226
Fig 159. Tunaorternas utbredning i Västmanland. Mälarens höjd över havet är 10 m över dagens nivå. Samtliga tuna-orter ligger
innanför denna höjdkurva; dessutom sammanfaller de ofta med de medeltida tingsplatserna. Tendensen är dock tydligast i de östligaste
hundarena. (Källor: Topografiska kartan, Ekström 1948; Holmberg 1969, s160-186; Hyenstrand 1973b, s94-100; Sjöö 1990, s4.
Norrbo hundare i sin tur, verkar ha fungerat som både
ett enhetligt och tvådelat hundare: en tingsplats i
Västerfärnebo, och en i Skultuna. Vid ett samlat ting
för hela hundaret har Romfartuna föreslagits som gemensam tingsplats/centralort. Norröver ligger Nortuna
vilken kan vara den ort som har fått namnge hundaret
(Ståhl 1985, s16). Återigen sammanfaller tuna och
tingsplats. I Romfartuna sn ligger också Äs-gravfältet
med bl a fynd av en välarbetad guldberlock (Hyenstrand
1973a, s36).
Fortsatt österut ligger Gorunda hundare som enligt
Styffe skulle ha haft Anundshögen i Badelunda socken
som tingsplats (Styffe 1911, s319). Kring denna uppgift råder vissa tveksamheter i och med att
Anundshögen tidigare har legat inom den styckade
socknen Furby, som i sin tur räknas upp bland de socknar som tillhörde det intilliggande hundaret i syd:
Seunda (Ekström 1948a, s33). På kartan har därför
symbolen för tingsställe blivit placerad på gränsen av
de båda hundarena. Oavsett vilket hundare tingsstället
skall tillhöra, så ligger det välkända Tuna med Sveriges
guldrikaste grav alldeles i dess närhet: ting och tuna
sammankopplas återigen med romersk järnålder. Slut-
ligen längs landskapets gräns längst österut finner vi
Tjurbo hundare med Tortuna som tingsort. Förutom
tre tuna-namn inom socknen, ligger också en ansamling av gravfält med resta stenar relativt samfälligt med
namnens utbredning.
En överblick av tuna-orternas placering i landskapet
visar att samtliga är placerade innanför 10-meters kurvan och ofta i trakter där koncentrationer av gravfält
med resta stenar är lokaliserade. Undantaget är Seunda
hundares där inget tuna-namn är att återfinna i ett
sådant sammanhang. Utifrån ansamlingen av resta stenar kombinerat med kända vapengravar från äldre järnålder, kan man dock föreslå Kungsåra som centralområde i detta hundare.
Vad som framgår är att flertalet av de platser som har
bildat hundarets tingsplats/administrativa centralort,
är ett tuna-namn eller har inom sin omedelbara närhet
ett tuna-ortnamn. (Mer om sambandet mellan tingsplats och tuna för Uppland, se Lindqvist 1918, s3ff).
Genom kopplingen till kyrksockennamn och tingsplatser antyds tuna-orternas viktiga politiska roll.
Samstämmigheten mellan lokaler med resta stenar och
227
Fig 160. Utbredningskarta över fornlämningslokaler med resta stenar i Västmanland. Koncentrationerna av resta stenar sammanfaller
ofta med tuna-namngrupperingarna. Jämför med fig 159. (Källa: Hyenstrand 1973b, s52).
tuna-namn, där i stort sett samtliga av båda kategorierna ligger innanför 10-meterskurvan, och då också
nära den dåtida kustlinjen, visar i sin tur på att tunaorterna kan ha en ansenlig ålder, nämligen nära tvåtusen år.
Gravfältet på Bastubacken
Gravfältet på Bastubacken bör ha ett klart samband
med ovan beskrivna förhållanden. De fynd som har
gjorts i gravarna, såsom fibulor och armringar, visar
hur man uppenbarligen har haft kontakter med sydostliga trakter, bl a Öland, Gotland och Balticum, vilket i sin tur bekräftar sjöfartens stora betydelse - och
behov av att kontrollera den. Lillån har för dessa trakter troligen varit en viktig förutsättning för att få kontroll över varudistributionen och hundarets organiserade flotta. Norröver ansluter ån till den betydelsefulla
farleden Badelundaåsen, och söderut via Sagån till Mälaren. Den viktiga varuforslingen som kan antas ha
skett längs denna väg, var nog en av anledningarna till
att Tortuna fick en betydelsefull roll i området under
förhistorien.
Till tingsplatsen kan man förmoda att folket har kommit för att genomföra ceremonier, samt delta i vikti-
gare beslut. Lundboabergs ansenliga storlek talar för
att man har velat få plats med en större mängd människor. Vid viktigare ting har säkerligen representanter
från hela hundaret kunnat samlas här. I Tacitus
”Germania” finner vi också uppgifter som tyder på sådana stora tingsförsamlingar: ”Om ärenden av mindre
vikt rådslå hövdingarna, om viktigare frågor hela folket, dock med det förbehållet, att jämväl de angelägenheter vilkas avgörande ligger hos folket förberedas
hos hövdingarna. Såvitt ingenting oförutsett och oväntat inträffar, ha de sammankomster på bestämda dagar, vid nymåne eller vid fullmåne...Till följd av sin
självständighet ha de det felet att de icke samlas punktligt eller såsom på order, utan både två och tre dagar
förslösa genom tingsdeltagarnas söl” (Tacitus 11:1).
Tacitus (11.2) återgivning av tinget betonar vapnens
närvaro vid sammankomsterna: ”Så snart den oordnade massan finner för gott, slår man sig ned med vapen i hand...Tycker man illa om ett förslag, avvisar
man detta genom ett ogillande sorl; gillar man det däremot, slår man ljudligt samman spjuten. Det mest
hedrande sättet att tillkännage bifall är att "berömma
med vapen” (fig 161). Samma manskap som har ingått i krigsorganisationen, kan alltså tänkas ha haft den
främsta rollen vid tinget på Lundboaberg.
228
Ur ett renodlat försvarshänseende har Lundboaberg
kanske haft för svaga stenvallar, men platsen har säkerligen kunnat fungera någorlunda tillfredställande i orostider. Närmaste fornborg ligger annars i Björksta
socken, ca 9 km från Tortuna kyrkby, dess ålder är dock
oviss.
Sammanfattningsvis så har följande bild framträtt: En
hundareindelning som har tjänat militära, administrativa och judiciella syften, verkar vara sammankopplad med Tortuna och tingsplatsen på Lundboaberg.
Tuna har i detta fall avsett stenvallarna och området
innanför som i folkmun kallas ”Tingshällarna”. Vallanläggningar av sådan art som Lundboaberg brukar
utifrån sitt utseende och sin lokalisering generellt dateras till äldre järnålder (Johansen & Petterson 1993,
s81ff). Om denna resonemangskedja stämmer, ger det
oss ett ytterligare tecken på att tuna som ett specialiserat begrepp har sitt ursprung i denna tid. Summan av
sådana drag visar oss en trakt, där en viktigare centralort med viss militär betoning har vuxit fram redan under de första århundradena av vår tideräknings början.
Fig 161. Germansk rådförsamling, motsvarigheten till det skandinaviska
tinget. Efter reliefbild på Marcus Aurelius-kolonnen, Rom (Döbler 1975,
s264).
229
7.5 Sammanfattning
Av Jonas Wikborg
Lämningarna från romersk järnålder i Mälarområdet ligger koncentrerade utmed Mälaren och anslutande vattenvägar. (Det måste i sammanhanget också påpekas att detta till stor del är en bild av senare tiders exploatering.)
Av detta kan vi dra slutsatsen att vattenvägarna, jämte åsarna, varit viktiga ur kommunikationssynpunkt och
styrt lokaliseringen av boplatserna. Det förefaller också som om att boplatserna legat i anslutning till både lättare
jordar lämpade för odling och tyngre lerjordar som kunde utnyttjas som ängsmark - detta har varit viktigt för
bönder och boskapsskötare. Ensamgårdar förefaller ha varit den vanligaste bebyggelseenheten. Dock har det på
senare tid framkommit vad som förefaller vara en löst organiserad eller oreglerad by i Västra Skälby utanför
Västerås. Den är måhända inte den enda i sitt slag. I stort sett alla boplatser har påträffats i samband med
exploateringsundersökningar, framför allt i samband med väg- och järnvägsbyggen, vilket har inneburit att vi
fått en otillfredsställande bild av bebyggelseenheternas struktur och storlek. Samma sak gäller de undersökta
gravfälten, vilka oftast endast blivit delundersökta, dvs en smal korridor rakt igenom gravfältet har undersökts.
Detta innebär stora svårigheter vid bedömningen av ett gravfälts eller en boplats storlek och användningstid viktiga faktorer vid populationsberäkningar.
Antalet bebyggelseenheter i Västmanland under äldre
järnålder har utifrån inventerade gravar beräknats till
drygt 60 st. Med 10 personer/bebyggelseenhet skulle
detta betyda en folkmängd på 600 personer. Motsvarande siffra för hela Mälardalen blir 2500 personer.
Dessa beräkningar baseras på antalet inventerade gravar, vilka multipliceras med 2,2, en av Ambrosiani
framräknad genomsnittlig ökning av antalet gravar vid
en arkeologisk undersökning. Generellt har dock äldre
järnåldersgravfält en större ökning av gravantalet efter
undersökning än yngre järnåldersgravfält. Ett tydligt
exempel är Bastubacken där 71 gravar undersökts på
ett gravfält där endast 3 gravar var inventerade. Här är
korrigeringsfaktorn alltså minst 23,7, då gravfältet ej
är totalundersökt. (I vissa gravar finns dessutom mer
än en gravlagd individ.) Ambrosianis korrigeringsfaktor
kan alltså ej tillämpas på gravfält från äldre järnålder.
Förhållandet att den äldre järnåldern är sämre representerad än den yngre i det registrerade icke undersökta gravmaterialet, har lett till slutsatser som inte
har något stöd i det undersökta gravmaterialet. Detta
skulle innebära att kolonosationsförloppet och
befolkningsökningen varit betydligt jämnare under
järnåldern, vilket står i kontrast till den tidigare bilden
där den yngre järnåldern antogs ha varit mycket mer
expansiv än den äldre järnåldern. Antalet inventerade
stensträngar i Västmanlands län uppgick 1988 till 883
st fördelade på 515 platser. Även om inte alla dessa är
samtida, talar detta för att Hyenstrands siffror är lågt
räknade. En beräkning av markens bäraktighet i den
för äldre järnålder föreslagna bygdens utbredning (814
kvadratkilometer minus kalt berg, myrmark och mark
under 10 meterskurvan = 691 kvadratkilometer) i nuvarande Västmanland visar att det kan ha funnits maximalt 1 bebyggelseenhet/kvadratkilometer. Folkmäng-
den kan alltså sägas ha varit minst 600 och högst 6910
personer i nuvarande Västmanland.
I Västmanland har det funnits en militär organisation
(hundareindelningen) som skulle kunna ha existerat
redan under äldre järnålder. Flertalet av de platser som
har bildat hundarets tingsplats/administrativa centralort, är ett tuna-namn eller har inom sin omedelbara
närhet ett tuna-ortnamn. En överblick av tuna-orternas
placering i landskapet visar att samtliga är placerade
ovanför 10-meters kurvan och ofta i trakter där koncentrationer av gravfält med resta stenar är lokaliserade och skulle följaktligen kunna knytas till en äldre
järnålderskontext.
Guld och dyrbara importföremål från äldre järnålder
har påträffats på ett antal platser. För att kunna förvärva och förvalta dessa krävs makt och kontroll, varför guld och importföremål kan sägas representera olika
maktcentra. Det bör dock betonas att spridningsbilden
för dylika fynd endast visar var några av dessa maktcentra har funnits. Många fynd ligger ännu dolda i
jorden. Makten och kontrollen upprätthölls med vapenmakt. Den väpnade makten ser vi spår efter i form
av vapengravar i vilka en liten exklusiv grupp av unga
och medelålders män gravlagts med vapen. Dessa män
kan antas ha varit ledare för de olika territoriella
områdenas väpnade styrkor. Med tanke på vattenvägarnas betydelse kan man på goda grunder anta att
någon form av flotta har varit av stor vikt. Endast i en
av Västmanlands fornborgar, Skovsta skans, har ett
kulturlager påträffats. Keramiken i detta har daterats
till romersk järnålder. Om också de övriga borgarna
använts under romersk järnålder är ovisst men icke
orimligt.
230
8. ÖVRIGA FÖRHISTORISKA, SAMT HISTORISKA
LÄMNINGAR
8.1 Boplatslämningarna
av Nicholas Nilsson
U
nder förundersökningen 1993 och slutundersökningen 1994 påträffades förutom gravar ett antal
boplatsindikerande anläggningar i form av stolphål och härdar. Utöver dessa anläggningar påträffades
också ett antal gropar som är svåra att tillskriva någon funktion. De gropar som visade sig vara av
särskilt intresse kommer att behandlas i ett eget kapitel (se kapitel 8.2). Totalt rörde det sig om 83 anläggningar
av boplatskaraktär (fig 162). Ett eventuellt hus kunde fastställas bland de annars osäkra konstruktionerna. Detta
hus har typologiskt daterats till vikingatid. Kolprover från totalt sju anläggningar, både stolphål, gropar och
härdar, analyserades. Samtliga 14C-dateringar ligger i yngre järnålder (se kapitel 9). Boplatslämningarna är
således avsevärt yngre än gravfältet, vilket dateras till äldre romersk järnålder.
Fig 162. Översikt över stolphål och härdar i undersökningsområdet, samt områdesindelningen. Skala 1:2000.
Topografi
Boplatsindikationerna ligger i ett relativt flackt område. Höjden över havet varierar mellan ca 20,50 och
21,25 m. Boplatslämningarna återfanns på två flacka
höjdsträckningar i den glaciala leran. Ungefär 100 m
sydöst om boplatsytan rinner Lillån som är ett biflöde
till Sagån. Lillån har haft ett högre vattenstånd än nu
och har förmodligen varit farbar långt fram i tiden. Ca
600 m norr om Bastubacken höjer sig ett område med
urberg och blockig terräng. Området höjer sig ända
upp till 50 m ö h. Omkring 1800 m syd- sydväst höjer
sig området på nytt för att nå upp till ca 35 m ö h. I
öster höjer sig landskapet upp till ca 30 m på ett avstånd av 2500 m från Bastubacken. Mot väster är landskapet till största delen flackt. Området mellan dessa
större höjdpartier ligger på en höjd av ca 20 m ö h.
Boplatsresterna
Den västra höjden uppvisade 44 anläggningar av
boplatstyp, 11 härdar och 29 stolphål samt 4 anläggningar som kan vara stolphål eller gropar. Den östra
231
höjden uppvisade 25 anläggningar, 4 härdar och 19
stolphål samt 2 anläggningar som kan vara antingen
gropar eller stolphål. Öster om den östra höjden fanns
ett område med 10 anläggningar, 3 härdar och 7
stolphål samt 2 osäkra anläggningar.
Mellan de båda höjderna påträffades 13 anläggningar,
9 härdar och 4 stolphål. Dessa anläggningar låg relativt avskiljt och kan betraktas som ett yttre aktivitetsområde.
Majoriteten av de anläggningar som påträffades ligger
på de två höjder som den nya järnvägsträckningen löper över. Boplatsresterna påträffades framförallt i den
norra delen av schaktet. Den västra höjden hade flest
anläggningar av boplatskaraktär och kan indelas i tre
områden A, B och C. Dessa områden bestod av klungor
av anläggningar och då framförallt stolphål. Den östra
höjden kallas för område D och området längst i öster
för E (fig 162).
Område A uppvisade 9 stolphål som låg närmast på
rad. Dessa är samtliga stenskodda och relativt djupa
(0,25-0,70 m). Ett av dessa stolphål verkade vara en
omstolpning alternativt en dubbelstolpe (A72 och
A102). Nyss nämnda stolphål bildade tillsammans med
A67 och A68 en rak linje som skulle kunna utgöra en
del av en konstruktion. De två övriga, A69 och A71,
kan tillsammans bilda en linje men det är svårt att bedöma om de tillhör en större konstruktion. Stolphålen
var dock väldigt kraftiga och välgjorda och bör ha
kunnat bära upp en tyngre konstruktion som legat i
öst-västlig riktning (fig 163).
övriga hade ett djup på ca 0,05-0,15 m. Stolphålen i
söder bildade ett mönster i form av ett rundat hörn.
Från detta hörn och västerut bildade de en linje (A95,
A94, A83, A80, A93, A76) (fig 165). Det enda
stolphålet med stenskoning (A79) var grövre än de övriga och kan vara rester av en takåsstolpe. Till en början tolkades stolphålskonstruktionen som ett dåligt
konstruerat mesulahus, men vid genomgång av en del
annat svenskt husmaterial verkade det snarare vara frå-
Fig 163 Område A med stolphål. Linjer anger stolphål som kan ha samhörighet. Skala 1:100.
I område B fanns 9 stolphål varav 4 var stenskodda.
De stenskodda stolphålen var också djupare än de övriga, 0,25-0,40 m mot 0,04-0,10 m. Även här fanns
ett stolphål som verkade vara en omstolpning eller en
dubbelstolpe (A73). De stenskodda stolphålen A55,
A73 och A54 bildade en rak linje med ca 1,0 m mellan
första och andra och ca 3,5 m mellan andra och tredje.
A99 skulle kunna vara en del av en bock om man antar att det saknas ett stolphål mellan A73 och A54.
A60 och A58 bildar en linje parallellt med den
stenskodda linjen. Avståndet till den förra var ca 1 m.
Storleken och formen på dessa två stolphål, framförallt
A60, antyder en eventuell funktion som väggstolpar. I
så fall skulle det kunna vara resterna av ett treskeppigt
hus. Även i nordväst-sydöstlig riktning kunde man i
plan se en konstruktion som såg ut som resterna av ett
mittskepp. Stolphålen A99, A58 och A57 bildade en
rak linje och parallellt norr om dessa bildade stolphålen
A54, A60 och A59 en linje. Dessa stolphål gav intryck
av ett mittskepp, men jämför man profilerna skiljer de
sig markant åt. A99 är kraftigt stenskott och A54 har
en antydan till stenskoning, de är också relativt djupa.
De övriga stolphålen saknar stenskoning och är mycket
tunna (fig 164).
gan om en del av en gavel och en långsida. Ett flertal
exempel finns på hus som har liknande form (fig 166).
Från Skåne finns tre exempel från Köpinge och Fosie
IV. Från Köpinge finns ett hus (B14:VIII) som daterats till bronsåldern och som har ett liknande ”hörn”
(Tesch 1993, s169). Den mjuka formen på Bastubackshuset syns även på Köpingeexemplet. Ett annat
exempel från Köpinge är daterat till förromersk järnålder (B25:II) och även där syns en liknande konstruktion (Tesch 1993, s.177). B25:II har dock ett skarpare
hörn än huset på Bastubacken. Från Fosie finns ett
hus som är daterat till bronsålder-järnålder (hus 20)
(Björhem & Säfvestad 1993, s92). Både hörn och den
eventuella bärande stolpen överensstämmer väl. Från
Uppland finns ett liknande hus (VI) i Pollista,
Övergrans sn (Ulväng 1992, s23). Huset är daterat till
Vikingatid och stolphålen överensstämmer mycket bra
med Bastubacken. Stolphålen bildar samma konstruktion och har samma typ av intervall. Av de ovan anförda exemplen är huset i Pollista den bästa parallellen.
Ca en fjärdedel av huset ser ut att vara bevarat i Bastubacken och det verkar vara en del av långsidan med
ingång. Eftersom det ej fanns några organiska rester i
stolphålen, omöjliggjordes en 14C-datering.
I område C fanns 11 stolphål varav bara ett hade stenskoning (A79). Ett annat stolphål (A77) särskiljde sig
från de övriga genom sitt djup på ca 0,60 m medan de
Likheten med Pollista skulle datera huset till Vikingatid, men eftersom huset är så pass fragmentariskt och
referensmaterialet så litet är det en osäker datering.
232
Fig 164. Område B med stolphål. Härdar anges som svarta punkter. Linjer anger stolphål som kan ha samhörighet. Skala
1:100.
I område D fanns 19 stolphål varav 12 hade stenskoning och 4 dessutom stolpmärke. De stenskodda
stolphålen hade ett djup på ca 0,15-0,40 m och de
utan skoning 0,10-0,30 m. Stolphålen var utspridda
på ett ca 40 m långt stråk. De stenskodda stolphålen
tenderade att koncentrera sig till de östra och mellersta
delarna av området. Ett fåtal stolphål bildade en linje
eller såg ut att kunna utgöra ett stolppar, och dessa
kan framförallt sammanföras p g a liknande uppbyggnad, dvs stenskoning och djup (fig 167).
Fig 165. Område C med stolphål. Härdar anges som svarta punkter. Linjer anger stolphål som kan ha samhörighet. Skala 1:100.
233
Fig 166. Jämförande konstruktioner. Bastubackens hus inlagt i svart på övriga planer. A: Bastubacken. B: Köpinge, hus
B14:VII. C: Fosie IV, hus 20. D: Köpinge, hus B25:II. E: Pollista, hus VI. F: Rekonstruktion av huset på Bastubacken enligt
samma typ som Pollista. Skala 1:100.
I område E fanns 7 stolphål. Ett av dem var kraftigt
stenskott och var ca 0,35 m djupt. De övriga var ca
0,15-0,20 m djupa och har endast ett fåtal stenar i
konstruktionen. A104, A110 och A109 bildade en rak
linje och A108 bildade tillsammans med A110 en rät
vinkel utifrån linjen och skulle kunna utgöra en bock.
Det är dock tveksamt om man skall tolka detta som en
konstruktion (fig 168).
Vissa små variationer vad gäller stolphålskonstruktion
kunde skönjas. Förekomsten av stenskodda stolphål
234
skiljde sig mellan de två höjderna. I område D var en
betydligt större andelav stolphålen stenskodda. Huruvida dessa skillnader avspeglar en eventuell skillnad i
byggnadsteknik är svårt att säga eftersom det saknas
konstruktioner inom varje område mellan vilka man
skulle kunna göra jämförelser.
Man kan ställa sig frågan om boplatsresterna utgör en
enda boplats eller om det rör sig om två olika boplatser, alternativt en boplats som flyttat. Avståndet mellan höjderna är ca 80 m och mellan område D och E
Fig 167. Område D med stolphål. Härdar anges som svarta punkter. Linjer anger stolphål som kan ha samhörighet.
är det ca 120 m. Område E bör ha varit en egen avgränsad enhet då det ligger så pass isolerat ifrån de
övriga boplatsresterna. Det huvudsakliga boplatsområdet torde ha varit område ABC och D. Avståndet
mellan dessa områden är lite väl långt för att boplatsresterna skulle tillhöra en och samma boplats. De alternativ som återstår är att två olika boplatser kan ha
existerat samtidigt eller var för sig, alternativt en och
samma boplats som flyttat. 14C-dateringarna tyder dock
på att de två boplatserna var samtida.
Föremål funna i anslutning
till boplatslämningarna
I ett av stolphålen (A180) hittades en nit, F350 (fig
169). En del lösfynd som eventuellt kan knytas till
boplatsresterna påträffades också under grävningens
gång, bl a två pärlor (F101 och F142) och en lansspets (F153) (se kapitel 8.3). I A226, ett igenfyllt grustag, hittades en malsten (F437) som förmodligen härrör från den vikingatida boplatsen (se kapitel 8.3).
Lansspetsen framkom vid avbaningsarbete och kan inte
knytas till någon anläggning. Den fragmentariska lansspetsen kan typologiskt dateras till folkvandringstid/
235
vendeltid (se kapitel 8.3). Spjutspetsen är alltså yngre
än de undersökta gravarna och äldre än, eller samtida
med boplatsresterna. De två pärlorna är förmodligen
vikingatida (se kapitel 8.3).
Malstenen ingick i stenfyllningen av en nedgrävning
(A226) som mätte 7x8 m och var 1m djup. Även
bitar av förhistorisk keramik påträffades (F438). Enligt utsago skall det ha funnits en grustäckt här i början av seklet och det kan således vara fyllnadsmassorna
till denna täckt som påträffats. Grustäckten fylldes med
sten från området och sannolikt har täckstenar från
intilliggande gravar även följt med i gropen. Malstenen
kommer sannolikt från boplatsen, vars rester nu påträffats. (Se anl beskr A226)
Brickfragmentet med niten (fig 169) hittades i fyllningen i ett av stolphålen (A180) och kan således ha
anknytning till boplatsen.
Malstenen är det tydligaste fyndet med boplatskaraktär.
Brickfragmentet som förmodligen kan dateras till yngre
järnålder är alltför fragmentariskt för att kunna
funktionsbestämmas, men det förefaller vara ett beslag
av någon typ, t ex till en förvaringskista. De övriga
Fig 168. Område E med stolphål. Härdar anges som svarta punkter. Linjer anger stolphål som kan ha samhörighet. Skala 1:100.
ovan nämnda föremålen kan ha anknytning till boplatslämningarna, men detta går ej att bevisa.
Undersökta boplatser i
området samt boplatslägen
Under säsongen 1993 delundersöktes ett gravfält med
dateringar från förromersk/tidig romersk järnålder samt
vendeltid på Bollbacken, ca 1200 m väster om Bastu-
Ett mycket välbevarat långhus med kompletta vägglinjer undersöktes säsongen 1994 på Öster Åby, ca 1000
m öster om Bastubacken. Huset har daterats till vikingatid (Price & Wikborg (Red) under utgivning).
Dessa två boplatser är de enda undersökta i området.
Förutom ett antal stensträngar, indikerande äldre järnåldersbebyggelse (se kapitel 6), finns också ett antal
möjliga yngre järnåldersboplatser i området.
En möjlig boplats är belägen ca 2100 m nord-nordost
om Bastubacken vid Väster Råby. Här har påträffats
ett bryne och en sländtrissa, och då inga kända gravar
finns i den omedelbara närheten, rör det sig troligtvis
snarare om boplatsindikationer. Datering saknas (Ström
1974, s45)
Fig 169. Brickfragment med nit F350 från stolphålet
A180. Teckning: Jonas Wikborg. Skala 1:1.
backen. Nedanför gravfältet påträffades boplatslämningar som p g a intensiv odling i området var
mycket fragmentariska. En preliminär datering utifrån
keramik som påträffats i stolphålen daterar boplatsytan till romersk järnålder (Artursson (Red) under utgivning).
236
Det finns också ett antal gravfält från yngre järnålder i
området. Björn Ambrosiani (1964, s88) har påvisat
att dessa kan användas för att lokalisera troliga boplatsområden då gravfält och boplatser alltid är belägna nära
varandra. Ambrosiani grundar sig delvis på studier av
1600-talets geometriska kartor, på vilka han jämför
gravfältens placering i förhållande till 1600-talets
bebyggelseenheter. Härav kunde han utläsa att de befintliga gravfälten från yngre järnålder överensstämde
väl med 1600-talsbebyggelsen och att en kontinuitet
dem emellan förelåg (Ambrosiani 1964, s194). I första hand är det slutskedet av yngre järnålder som representeras (Ambrosiani 1964, s202). Antalet fornlämningar per bebyggelseenhet motsvarade för
Ambrosianis undersökningsområde uppfattningen att
bebyggelseenheten var en gård och inte en by. I de fall
där två eller flera gravfält förekom inom bebyggelseenheten skulle det kunna vara frågan om en förhistorisk byorganisation eller helt enkelt en utrymmesfråga,
dvs att ett tidigare använt gravområde blivit ”fullt” och
att man således varit tvungen att öppna ett nytt gravområde (Ambrosiani 1964, s205ff). Av de betingelser
som nämnts ovan borde det vara möjligt att konstatera bosättningsområden i landskapet. I närheten av
varje gravfält borde det alltså finnas en boplats och i de
fall där man kan konstatera två eller flera gravfält i
närheten av varandra är det klart att åtminstone en
boplats finns i dess närhet.
till vikingatid. Dessa består av en spjutspets, ett betsel
och en sköldbuckla (Ström 1974, s48f).
Av de gravfält som berörts ovan och som kunnat dateras med hjälp av fynd, tillhör de flesta vikingatid. Det
yngre järnåldersgravfält som ligger närmast Bastubacksboplatsen, ligger uppe vid nuvarande Vändle gård.
Det är högst troligt att detta är den ena eller de båda
boplatsernas ”gårdsgravfält”.
Om man applicerar Ambrosianis resonemang på trakten kring Bastubacken skulle det finnas ca 15 - 18
möjliga bosättningsområden. Osäkerheten vad gäller
gravfältens datering gör dock att bilden blir en smula
snedvriden då den visar flera perioders gravfält. Trots
detta ger den en bild av vilka geografiska områden som
kan ha varit intressanta för bosättningar under järnåldern (fig 170).
Boplatslämningar på gravfält
Få gravfält i området är undersökta, men i vissa fall
har gravar skadats i samband med sentida jordbruksoch anläggningsarbeten, varigenom daterbara föremål
bragts i dagen. I Nicktuna, ca 1300 m sydväst om
Bastubacken, har ett reliefspänne, agraffknappar samt
bärnstenspärlor påträffats. Dessa fynd har daterats till
folkvandringstid. Utöver dessa har en skäggyxa och en
halsring påträffats, vilka daterats till vikingatid (Ström
1974, s39ff).
Boplatslämningar på gravfält är ett inte helt okänt fenomen. I Västmanland har man vid ett par gravfältsundersökningar träffat på boplatsrester. Vid Äs i Romfartuna sn framkom en husgrund daterad till äldre romersk järnålder på ett gravfält daterat till romersk järnålder eller dess mitt (Hyenstrand 1973a, s29ff, 44ff).
Det verkar som om gravfältet anlagts direkt efter det
att huset slutat användas. Tanken på ett ”dödshus” är
då lockande, dvs att den döde gravlagts i huset
(Hyenstrand 1973a, s46).
På Sörbys ägor, ca 1500 m väster om Bastubacken,
har en hel del vikingatida fynd påträffats såsom en spjutspets, ett betsel, en sköldbuckla, ovala spännbucklor
samt en yxa. Idag finns inga fornlämningar i området
som går att knyta till fynden (Ström 1974, s45ff).
Ett annat exempel på en av gravar överlagrad husgrund
är Borgby i Säby Sn. Husgrunden överlagras av gravar
som daterats till äldre romersk järnålder (Linderoth
1962).
På Raskbacken, ca 1800 m väst-nordväst om Bastubacken har man påträffat fragmentariska fynd i form
av brända ben, spår av järn, ett kamfragment samt ett
trasigt bryne. Dessa går ej att tidsbestämma närmare
än till järnålder (Ström 1974, s45).
Vid Vändle gård, ca 200 m norr om Bastubacken har
ett antal vikingatida föremål tillvaratagits. Fynden består av en doppsko med djurornamentik, bitar av ett
skifferbryne, del av en spännbuckla, en yxa med starkt
utsvängd egg och sex st pilspetsar med treeggat blad.
Dessutom skall två spjutspetsar och en svärdsknapp
från medeltiden ha påträffats (Ström 1974, s46ff).
Ca 1500 m öst-nordöst om Bastubacken ligger Ängesta gård på vars ägor man påträffat fynd som dateras
237
Även vid Forsta i Kolbäcks sn påträffades boplatsrester
i form av härdar under gravfältet (endast härdar är ett
svagt kriterium för boplats, förf anm). Gravfältet är
daterat till vendeltid (Hasselgren 1993, s17) medan
boplatsresterna ej är närmare daterade.
I Rallsta i Svedevi sn påträffades boplatslämningar som
antyder att gravfältet överlagrar en boplats. Någon datering av den eventuella boplatsen finns ej men gravfältet har daterats till äldre romersk järnålder (Hasselgren 1993, katalog: 9-10, Simonsson 1965).
I de ovan nämnda exemplena är det endast huset i Äs
som man kunnat sätta i direkt relation till gravfältet,
då det varit möjligt att datera båda företeelserna. I övrigt får man dra slutsatsen att boplatslägen tjänar lika
bra som gravfältsläge. Detta kan givetvis bero på att
Fig 170. Gravfält och troliga bosättningsområden inom en omkrets av ca 2-2,5 km runt Bastubacken. Bosättningsområdena är baserade
på gravfält som anges som svarta punkter. Minst en bosättning kan för väntas inom de skrafferade cirklarna. Ek karta 117 30, 117 31.
Skala 1: 25 000.
238
förutsättningarna för markutnyttjandet förändras över
en viss tid.
Boplatslämningarna på Bastubacken dateras till yngre
järnålder och är alltså ej samtida med de undersökta
gravarna, vilka dateras till äldre romersk järnålder.
Bastubackenboplatsen
under den yngre järnåldern
Den västmanländska kärnbygden har under i stort sett
hela förhistorien legat invid Mälaren och gör så än idag.
Bastubackenboplatsen har sålunda legat i en kärnbygd
med gamla anor och har haft nära till de dåtida
kommunikationslederna.
Lillån hade förr ett högre vattenstånd och var troligen
farbar långt fram i tiden. Lillån är ett biflöde till Sagån
som rinner i nord-sydlig riktning sydöst om Bastubacken. Sagån rinner ut i Mälaren och således torde
det ha varit möjligt att använda Lillån och Sagån som
transportväg för människorna på Bastubacken. Ett vadställe över Lillån, Vändle körvad, ligger ca 500 m öster
om Bastubacken. Denna övergång finns belagd på kartor från 1700-talet då det gick en väg på norrsidan av
Lillån och parallellt med denna österut tills den fortsatte över ån och vidare på den södra sidan. Eventuellt
kan den belagda vägen längs ån ha funnits långt tillbaka i tiden. Strax söder om vadet ligger en storhög,
Raä 131, Björksta Sn. Högen är ca 15 m stor i diameter och 2,5 m hög och innehar ett ypperligt läge invid
Lillån. Dess placering vid ån styrker teorin om att Lillån
varit farbar och spelat en roll som kommunikationsväg, och att vadstället kan ha gamla anor. Man kan
jämföra högens placering med de högar, Blotsvens hög
på Upplandssidan och Östens hög på Västmanlandssidan, som ligger längs Sagån mellan E18 och Nykvarn.
Ett faktum som accentuerar områdets centrala belägenhet i den dåtida bygden är att den s k Eriksgatan
förmodligen passerat området. Eriksgatans exakta
sträckning är oklar men Krister Ström antyder i sin
artikel ”Eriksgatan genom Badelunda” (Ström 1989,
239
s29-30) att eriksgatan kan ha gått förbi Tortuna, dvs
mycket nära Bastubacken. Även Sven Jansson (1964)
nämner att denna skulle ha passerat vid Tortuna. Ca
1700 m nordost om Bastubacken står en runsten som,
enligt Jansson, skulle ha rests invid den väg som eventuellt skulle vara en del av eriksgatan. Texten på
runstenen lyder: ”Holmsten lät resa minnesmärket efter Tidfrid, sin hustru, och efter sig själv”. Till runstenen
skall ha hört en bautasten som nu är borta, men dessa
skall ha stått på varsin sida av vägen. Placeringen antyder också att Holmfrid skulle ha låtit bygga en bro vid
vägen som går i sydvästlig riktning mot Badelunda.
Stenar med en text som erinrar om resaren själv är påfallande ofta s k brostenar. Stenen är för övrigt unik i
Västmanland då det mitt på stenen är tecknat ett enkelt skepp (Jansson, 1964, s54).
De närliggande rika gravarna i Tuna i Badelunda och
den stora Anundshögen med kringliggande småhögar
och skeppsättningar visar på att det under yngre järnålder funnits ett icke obetydligt maktcentra i Västeråstrakten, ett maktcentra vars intressesfär med stor sannolikhet omfattat området kring Bastubacken.
Sammanfattning
Då boplatslämningarna ligger i två avskilda koncentrationer, en på vardera höjden, har de tolkats som de
södra utkanterna av två samtida yngre järnåldersboplatser.
De avbanade boplatsytorna är alltför små för att husens storlek och konstruktion skall kunna fastställas.
Eventuellt kan en byggnadskonstruktion urskiljas på
den västra höjden, en konstruktion som har vikingatida paralleller. I undersökningsområdet påträffades
också lösfynd daterade till yngre järnålder. 14Cdateringarna visar på att båda boplatserna är från yngre
järnålder, förmodligen har de existerat samtidigt.
Bara ca 200 m nord-nordost om boplatslämningarna
finns ett samtida gravfält, vilket förmodligen kan knytas till boplatslämningarna.
8.2 Gropar med rester av metallbearbetning
av Synnöve Reisborg
I utkanten av de tidigare beskrivna stolphålsanhopningarna framkom två anläggningar med fynd som anknyter
till metallhantverk, A135 och A143.
A143 var belägen ca 8 m öster om stolphålsgrupp D. Anläggningen var en rund, skålformad grop, 0,55 m i
diameter och med ett bevarat djup på 0,3 m, nedgrävd i leran. Fyllningen, som var tvåskiktad, bestod av sot- och
kolblandad lera. Lagren var åtskiljda av en lins av bränd sand
(fig 171). Båda fyllningslagren var fyndförande. I det undre
lagret fanns en puns, två bleck av järn, järnklumpar och litet
slagg eller sintrad lera (F224). I det övre lagret fanns en liten
mejsel eller kil, en holkkrok, knivfragment, en pilspets(?), alla
av järn, korta järntenar, järnklumpar, smidesslagg samt litet
bränd och sintrad lera (F225). Dessutom framkom fem små
bronstenar, varav en är nitliknande och ett litet bronsfragment,
litet trä, brända och obrända djurben (F213 och F223).
A135 låg helt för sig själv mellan stolphålsgrupperna D och E.
Anläggningen var en rektangulär grop, 0,65 x 0,55 m och Fig 171. Grop A143 med rester efter
med ett bevarat djup på 0,23 m. Gropen var nedgrävd i lera metallbearbetning. Foto: Scott McCracken
och fylld med homogen, kolbemängd brun lera. I fyllningen
fanns två fragment av ett järnbeslag med spår av nitar och kopparbeläggning, en järnspik(?) utan huvud och en
kort järnten med kvadratiskt tvärsnitt (F189 (fig 172), smidesslagg, bränd och sintrad lera (F190 o. F192).
Därtill framkom ett krossat rör av sintrat lergods, vilket kunde rekonstrueras nästan helt, samt några bitar som
ej tillhörde röret (F191).
Båda groparna hade distinkta nedgrävningar i den styva leran, men ingendera hade rödbrända väggar/insidor.
Grop A143 hade dock ett rödbränt sand/lerskikt ovanpå ett fyllningslager. Groparnas fyllning ger inte intryck av
att härstamma från anläggningens användning utan utgör snarare ostrukturerat avfallsmaterial.
I samma lager fanns även en 66 mm lång holkkrok av
järn (F225) (fig 173c) som var något skadad av korrosion. Genom holken är en liten nit slagen. Kroken är
av en trind ten och böjd mot holken.
Ett spetsigt 21 mm långt järnfragment med mittås på
ena sidan (F225), är troligen en del av en pilspets och
möjligen utgör två korroderade bitar tången och en
del av bladet till spetsen.
Fig 172. F189, järnfragment med nitar och en
järnspik(?). Teckning: Fredrik Svanberg. Skala 1:2.
Fynd och dateringar
I bottenlagret i A143 fanns en puns av järn (F224) (fig
173a), 68 mm lång, med rektangulärt tvärsnitt, största
bredd 10 mm. Punsen är något skadad av korrosion i
spetsen, men i övrigt väl bibehållen.
I övre fyllningslagret i A143 framkom en mejsel eller
kil av järn (F225) (fig 173b), 58 mm lång, med rektangulärt tvärsnitt, största bredd 9 mm.
240
Dessutom fanns i lagret minst sex fragment (36 - 21
mm lång) av troligen två knivar av järn (F225). Fynd
av punsar och mejslar av olika storlekar finns i flera
exemplar från Helgö, Ekerö sn, Uppland (Holmqvist
& Arrhenius 1964, s78, Holmqvist (ed) 1970, s58 f,
pl 11). Dessa är dock svårdaterade då Helgöboplatsernas
användningstid sträcker sig från äldre järnålder till vikingatid. Även från gravfältet vid Kråkberg, Mora sn,
Dalarna finns ett tiotal punsar/mejslar (Serning 1966,
s158, pl 36). Fyndmaterialet från Kråkberg är tyvärr
A. Puns av järn
(F224)
B. Mejsel eller kil av järn
(F225).
C. Holkkrok av järn
(F225).
Fig 173 a-c. Föremål från A143. Teckningar : Fredrik Svanberg. Skala 1:2.
kontaminerat, men de daterbara fynden är från yngre
järnålder. Punsarna och mejslarna är använda vid
metallbearbetning.
Från Kråkberg finns även många pilspetsar av olika
typer, liksom från Backagravfältet, Rättvik sn, Dalarna.
Spetsen från A143 liknar mest de långa slanka pilspetsarna med tånge (Serning 1966, pl 25, 45, 58 m
fl). Dessa är från vikingatid. Även i Valsgärde 8, Gamla
Uppsala sn, Uppland, finns ett tiotal pilspetsar med
rombiska blad och långa smala spetsar med holk, daterade till vendeltid (Arwidsson 1954, Taf 23).
Holkkrokar är inte särskilt vanliga fynd. De flesta har
framkommit på Valsgärdegravfältet, i båtgravar daterade till vikingatid och på Vendelgravfältet, Vendel sn,
Uppland i grav III och IV, även de daterade till vikingatid (Ekdahl (inget årtal angivet), s14). Krokarnas
utformning varierar, men i båtgravarna är de funna
tillsammans med skelett av hästar samt hästutstyrsel,
och tillhör uppenbarligen denna.
I A135 fanns ett 20-tal bitar av ett rörformat föremål
(F191) av sintrat lergods. Detta kunde rekonstrueras
nästan helt, 170 mm långt, 33 mm max tjocklek. Röret är cigarrformat och materialet är identiskt med
degelgods, med likadan glaserad utsida. Hålet har avrundat rektangulärt tvärsnitt, och är något vidare i ena
ändan än den andra (största mått 13x10 mm). Inuti
röret ser man avtryck av en ca 10 mm bred ”remsa”,
lindad diagonalt mot hålets längdriktning (fig 174).
241
Liknande fynd har framkommit i flera exemplar (minst
60 fragment) på husgrund 3, Helgö, Ekerö sn. (ej publ)
Rören är alla krossade, av olika storlek och med olika
dimensioner och form (rektangulära - ovala) på hålen.
Minst hälften av fragmenten har avtryck av breda eller
smala band, diagonalt löpande, inuti röret. Ett ex har
t o m korsande avtryck av smala trådar. Liknande fynd
finns även från Ribe, Kaupang, Bergen och Dublin
(Madsen 1984, s30 och muntlig uppg). Rörfragmenten
har framkommit i samma områden som deglar, gjutformar o s v, både på Helgö och Ribe.
Rörens användningsområde är osäkert. Vad som är säkert är att i rören har metall inneslutits och hettats
upp. De är dock inte blästerrör. Vid analys av vissa
utländska fynd har spår av silver påvisats (Madsen,
muntlig uppg). En hypotes är att någon rening av silver har utförts. En annan hypotes är att försilvring eller förkoppring har utförts i rören. Om man lindar ett
ämne med tunna metallremsor och bakar in det i lera
och hettar upp det hela, borde detta ge sådana avtryck
som syns i röret på många av bitarna. För att få ut
föremålet måste röret slås sönder, därför är dessa alltid
fragmenterade.
Fynden av sintrade rör i Ribe, Bergen, Kaupang och
Dublin är sannolikt vikingatida. Fynden från Helgö
är svårare att datera, då de har framkommit på samma
platser som gjutformar och deglar från såväl
folkvandringstid som vikingatid. Lagerföljderna är svårtolkade.
De daterade ovan beskrivna fynden kan mer eller mindre uttalat föras till yngre järnålder och vikingatid. Kol
från båda anläggningarna har 14C-daterats, varvid värdena 900 - 75 och 855 - 70 BP (A135 respektive
A143) har erhållits. Detta innebär att anläggningarna
kan anses vara samtida och dateras till perioden
AD1039 - 1256 (kalibrerat).
Slutsats
Förutom de ovan beskrivna och daterade fynden fanns
i båda groparna A135 och A143 obestämbara bronsoch järnfragment, lite smidesslagg, bränd och sintrad
lera samt ett fåtal djurben. Groparna är distinkta till
formen och kan vara utstädade härdgropar, sekundärt
fyllda med avfall. Fyndsammansättningen visar klart
på ett samband med metallhantverk.
Trots det långa avståndet mellan groparna tillhör de
sannolikt samma sammanhang, dvs ett arbetsområde
för metallbearbetning. Denna verksamhet är genom
fynden daterad till vikingatid, troligen sen vikingatid.
14
C-dateringarna ligger i tidig medeltid. De sporadiska
förekomsterna kan förklaras dels av bortodlingsfaktorn,
dels av att undersökningsområdet sannolikt endast berör den sydligaste kanten av den vikingatida boplatsen, där smedjan som sig bör har varit perifert belägen.
Fig 174. Cigarrformat rör av sintrad lera (F191). Teckning: Ingela Kishonti. Skala 1:2.
242
8.3 Recenta störningar samt lösfynd i
undersökningsområdet
av Annika Ericsson, Ingela Kishonti, Gunnar Sundelin och Jonas Wikborg
I följande kapitel kommer recenta störningar och lösfynd att presenteras, dateras och tolkas. Störningarna och
lösfynden visar på hur Bastubacken och dess närområde har använts efter att man upphört med gravläggningarna.
Fig 175. Översiktskarta över undersökningsområdet med dräneringsdiken och r ecenta anläggningar. Skala 1:2000.
Anläggningar
Diken
Undersökningsområdet genomkorsades av ett stort
antal dräneringsdiken (fig 175). Flertalet diken löpte i
nord-sydlig riktning men några öst-västliga fanns också.
I vissa diken fanns tegelrör av sent datum, sannolikt
1960- 1970 tal. Ett dike som skar genom skelettgraven
A7 hade risflätade väggar och gav intryck av att vara
äldre. Ett dike skar en maskingrävd recent grop (A97),
och var följaktligen stratigrafiskt yngre än detta. Ett
antal skelettgravar (A7, A115, A219 och A242) och
brandgravar (A43, A50, A130, A131 och A249) hade
skadats av de recenta dikena.
Gropar
A226
I gropen A226 hittades en vikingatida stridsyxa, F419,
och en malsten, F437 (se nedan under "malstenen,
F437") i fyllningen. I fyllningen hittades också recenta
föremål såsom tegel, glas, spik, porslin och järnfragment, vilka ej tillvaratogs. A226 är en
igenfylld grustäkt. De stora stenar som till
stor del utgjorde fyllningen skulle kunna
härröra från bortplockade gravöverbyggnader.
ledningen). Med fynduppgiften: ”Funna vid odlingsarbete kring urnor på Vendle”, finns ett antal vikingatida föremål (SHM inv nr 12 612:1-8). Föremålssamlingen består av en ornamenterad doppsko av brons
till huggkniv, bitar av skifferbryne, del av spännbuckla,
en yxa med starkt utsvängd egg, sex st fragmentariska
pilspetsar. De vikingatida föremålen härrör uppenbarligen från gravar. Fyndplatsen är dock svår att bestämma
då det i närområdet finns ett flertal platser med gravar
av järnålderskaraktär (Raä 35, Raä 42, Raä 45, Raä
66, Raä 74).
A135 och A143
I anslutning till de vikingatida boplatslämningarna i
undersökningsområdet framkom två anläggningar med fynd som anknyter till metallhantverk, A135 och A143 (se kapitel
8.2).
Yxan, F419 (fig 176) är med sitt tunna blad och breda
egg en utpräglad stridsyxa och låter sig dateras till
vikingatidens slutskede. Den liknar närmast Petersen
(1919 fig 45), vilken han daterar till 1000-talet. Yxan
skulle kunna komma från en bortschaktad
grav uppe från Vändle gård, där det tidigare har gjorts vikingatida gravfynd (se in243
Fig 176.
Vikingatida
stridsyxa, F419.
Teckning: Jonas
Wikborg. Skala
1:2.
Övriga gropar
Ett antal gropar i undersökningsområdet (A2, A4, A17,
A23, A30, A32, A136, A150, A220, A240, A260,
A261, A262) var helt fyndtomma och/eller kunde ej
bestämmas till ålder eller funktion. Vissa gropar (A51,
A52, A84, A97, A117, A118, A144, A214, A227,
A243 och A244 ) gav, genom form, storlek, fyllning
eller påträffade fynd, intryck av att vara av sent datum.
Icke tillvaratagna recenta fynd
I undersökningsområdet påträffades en del recenta fynd
som inte tillvaratogs. Hit hör hästskor och hästskosömmar samt delar av jordbruksredskap, vilket är att förvänta på en åker. Vidare påträffades i en nedgrävning,
A224 vilken är en del av A226, trärester och tunnband. Dessa fynd skulle kunna kopplas samman med
ett svagdrickebryggeri som legat vid Vändlegård under seklets början. Intill A226 hittades också en skosula. Med hjälp av metalldetektor påträffades tre ärgade
knappar, varav två hade likadan punktdekor och en
var helt slät. Alla var av den modell som saknar hål och
i stället är fästade med en liten ögla. Slutligen skall i
detta sammanhang nämnas ett fragment av holken till
en kritpipa från 1700-tal.
Lösfynd från undersökningsområdet
I samband med maskinavbaningen i undersökningsområdet påträffades en del lösfynd i ploggången.
Lösfyndens dateringar spänner från romersk järnålder
till 1900-tal.
Fragment av sköldbuckelbrätte, F108 (fig 110 i kapitel 4.5).
I ploglagret, bara en meter öster om skelettgraven A7,
hittades ett tunt, 20 x 40 mm stort, järnfragment med
två välvda nithuvuden med 12-13 mm:s diameter. Båda
nithuvudena har en tunn fragmentarisk beläggning av
en kopparlegering. Fyndet kan med största sannolikhet knytas till A7 som i bäckenregionen korsades av
ett recent dike - just på det ställe där en sköldbuckla
kunde ha förväntats ligga om en sköld lagts över den
döde. Vapenuppsättningarna från den aktuella perioden har som regel en fullständig vapenuppsättning, dvs
svärd, sköld, lans och spjut, eller två lansar. Också detta
faktum styrker teorin om att sköldbuckelfragmentet
härrör från A7 (se också kapitel 4.5).
rombiskt tvärsnitt
och en maximal
bredd på 19 mm.
Då spetsen är avbruten vet vi ej dess ursprungliga utseende.
Dock visar det fragmentariska bladet
och dess övergång
till holken stora
Fig 177. Lansspets,
typologiska likheter
F153. Teckning:
med bl a en från
Jonas Wikborg.
Gotland gravfunnen
Skala 1:2.
lansspets (Nerman
1935, fig 274), daterad till period VI:I. Det finns också exempel på vendeltida lansspetsar av liknande typ. Nämnas kan bl a
Nerman (1975, fig 590-595) per. VII:I, (Nerman 1975,
fig 2073) per VII:4. Lansspetsen kan inte dateras närmare än till folkvandringstid/vendeltid.
Armborstpilspets av järn, F351 (fig 178)
Armborstpilspetsen är 69 mm lång. Huvudet har ett
kvadratiskt tvärsnitt. Holken har runt tvärsnitt med
en maximal diameter på 14 mm vid öppningen. Halsen har ett markerat åttkantigt tvärsnitt. Armborstpilar
med kvadratiskt tvärsnitt är utpräglade stridsspetsar och
skiljer sig tydligt från olika typer av jaktspetsar.
Armborstpilspetsar med kvadratiskt tvärsnitt har bl a
återfunnits inne i skallarna på lik i de år 1361 anlagda
massgravarna från slaget vid Visby ringmur
(Thordeman 1939). Armborstpilspetsar med holk och
kvadratiskt tvärsnitt anses bli vanliga i Norden på
1300-talet (Alm 1947, s138f). Ett stort antal
armborstpilspetsar har hittats i Västeråstrakten, bl a i
Badelunda sn (VLM inv nr 11588-11590 m fl). Dessa
Lansspets F153 (fig 177)
Lansspetsen är skadad i spetsen varför dess ursprungliga längd och utseende ej går att fastställa. Lansens
nuvarande längd uppgår till 125 mm, varav holken
utgör 90 mm. Holkens största diameter är 18 mm.
Holken övergår utan markerade avsatser i ett blad med
244
Fig 178. Armborstpilspets, F531. Teckning:
Jonas Wikborg. Skala 1:1.
är dock s k ”dalpilar”, långa smala spetsar med en långsmal tånge som tryckts in i träskaftet. De brukar förknippas med Gustav Vasas strider mot danskarna. Ett
större slag utkämpades den 29 april 1521, alldeles norr
om Västerås (Ekström, 1948b). Armborstpilspetsen
från Bastubacken är med största sannolikhet ingen produkt från en ordinär gårdssmedja, snarare är den tillverkad i en specialiserad vapensmedja. Kanske
armborstpilspetsen skulle kunna förknippas med händelser kring slaget 1521? Kanske har den tillhört en
professionell legosoldat i någon av härarna? Många
senmedeltida vapenfynd har gjorts i Västeråstrakten.
Också Tortuna sn har fått sin beskärda del. På den
närbelägna Nicktuna gårds ägor har en armborstpilspets hittats (fornlämnings-registret, Tortuna sn Raä
225). I VLM:s kortregister finns från Tortuna sn två
stridshammare (inv nr 2160 H 86 och 2160 H 95),
två dolkar (inv nr 1856 och 2160 H 103) samt en
hillebard utan skaft (inv nr 2362). Hillebarden är
märkt” F” på ena sidan och ” I” på den andra.” F I”
skulle ju kunna tänkas stå för Fredrik I av Danmark.
Han blev dock kung först 1523, alltså två år efter ovan
nämnda sammandrabbning.
av Jonas Wikborg
Malstenen, F437 härrör med största sannolikhet från
den boplats som påträffades i undersökningsområdets
norra delar. Malstenen är till formen oregelbundet fyrsidig, 59x42x25 cm stor och består av gulgrå granit.
Den konkava malningsytans största djup är 3,8 cm.
Kanterna runt om är något skadade (fig 179).
Den äldsta typen av kvarn kallas gnid- eller sadelkvarn
och består av en malsten, underliggaren, som genom
sin tyngd ligger stadigt på marken, och en ovalt slipad
sten, överliggaren-löparen, som förs fram och åter och
krossar kornen mot den skålformade malningsytan.
Nutida försök med tekniken visar att det blir mycket
spill, och man får anta att ett skinn lades under malstenen för att samla ihop de korn som föll ut från kvarnen (Sharovskaja 1992, s52). Metoden har använts från
äldsta bondestenålder och ända fram i vikingatid, men
järnålderns gnidkvarnar var väsentligt mindre än de
under stenåldern. Löparen kunde vara enhands- eller
Fig 179. F437, malsten från A226.
Foto: Kent Ullgren.
tvåhandsfattad. Olika stenarter har använts till kvarnarna - sandsten, kalksten, granit och porfyritisk diabas men över- och underliggare bör vara av samma stenart
för att slipas jämnt.
av Gunnar Sundelin
Mynt, F417 och F601
På gravfältet påträffades en sliten tvåskilling från 1820,
F417, och en bättre bevarad tvåöring från 1916, F601.
Båda mynten låg i ploglagret och hittades med hjälp
av metalldetektor.
Fragment från oval spännbuckla, F 416 (fig 180)
På gravfältet, men utan direkt samband med någon
anläggning, påträffades en knopp från en oval spännbuckla, F416. Knoppen är fast och genombruten och
ornamentiken på den lilla vidhängande delen av överskalet är bevarad. Den har suttit på en spännbuckla av
Fig 180. Fragment från oval
spännbuckla, F416. Teckning:
Jonas Wikborg. Skala 1:1.
den vanligt förekommande typen P 51. Eftersom
spännbucklor tillverkas genom avgjutning av tidigare
tillverkade exemplar kan en smyckestyp ha tillverkats
under lång tid, eller under olika tid inom olika områden. Närmare datering av fyndet än till sen birkatid,
dvs från slutet av 800-talet till och med 900-talets slut,
är därför svår att ge (Jansson 1985, s12, 182).
Söljor, F107 (fig 181)
Den ena av de lösfunna söljorna, F107, låg direkt på
åkern och kan eventuellt komma från en sönderplöjd
grav. Söljan är rund och av järn. Ramens diameter är
25 mm och har runt tvärsnitt. Om fyndet kommer
Fig 181. Remsölja av järn,
F107. Teckning: Jonas
Wikborg. Skala 1:1
från en sönderplöjd grav, bör det vara en av de tidigaste på gravfältet, eftersom söljor av denna typ inte
förekommer under romersk järnålder efter period IV:1
(Lundström 1955, s636). Runda, enkla söljor förekommer dock under senare perioder. Ett exempel är de
folkvandringstida söljor av liknande typ som främst
påträffats i södra Polen (Madyda-Legutko 1986, serie
C, typ 14) och som även förekommer i enstaka exemplar på Skandinaviskt område (Nerman 1935, fig 149).
Ett ännu senare exempel är de över 400 runda söljor,
varav de flesta av järn, som påträffats under
245
utgrävningar efter slaget i Visby 1361 (Thordeman
1939, s118). Många av dessa är mycket lika den lösfunna söljan från Bastubacken (Thordeman 1939, fig
120).
rna avbrutna. Den längsta sidan mäter nu 60 mm.
Övre delen har en liten bula på ena sidan men saknar
spår av någon speciell anordning för upphängning.
F361 (fig 182)
Den andra av de lösfunna söljorna, F361, är en profilerad, platt bronssölja som hittades med metalldetektor.
Den låg i ploglagret utan någon anläggning i sin omedelbara närhet. Söljans yta är nednött, så det finns inte
kvar några spår av eventuell ornamentik. En till forFig 182. Remsölja av brons,
F361. Teckning: Jonas
Wikborg. Skala 1:1.
men mycket lik bronssölja
är funnen i en grav i Västerås, St Illians församling,
Vedbo. Vedbosöljan är
ornerad med dubbla rader av punsade trianglar. I
samma grav fanns det kamfragment, en toppig sköldbuckla med fyra nithål och en ovanlig spjutspets med
facetterad holk och palmettliknande utskott (Wigren
1974, s44f). Graven i Vedbo dateras till sen vikingatid, och söljan från Bastubacken är förmodligen samtida.
Knivfragment, F114, F208 (fig 183)
I ploglagret påträffades fragment från två järnknivar
som möjligen kan komma från sönderplöjda gravar,
men lika gärna kan kopplas samman med den vikingatida boplatsen. Någon datering av fragmenten låter sig
inte göras.
Fig 184. Pincett F186. Teckning:
Jonas Wikborg. Skala 1:1.
Upphängningsanordningar förekommer annars ofta på
förhistoriska pincetter. Någon direkt motsvarighet till
F186 har jag inte hittat. Järnpincetter förekommer från
äldre järnåldern och framåt.
Pärlor
F101 (fig 185)
Under avbaningen påträffades en genomskinlig turkos
glaspärla med gul och svart dekor. Den låg i toppen på
en grund stenansamling. Pärlan är 19 mm i diameter,
11 mm lång och tunnformig. Den gulsvarta dekoren
löper vertikalt i ett slags sicksacköglor som är oregelbundna och ger ett oprofessionellt intryck. Genom sin
färg och storlek är F101 annars anslående. Tyvärr är
det svårt att datera lösfunna pärlor. Någon exakt motsvarighet till ornamentiken har jag inte lyckats finna,
Fig 185.
F101,
glaspärla. Foto:
Kent Ullgren.
Skala 2:1.
Fig 183. Knivfragment, F114, F208.
Teckningar: Fredrik Svanberg. Skala
1:2.
Pincett, F186 (fig 184)
Nära A115, en sönderdikad skelettgrav som tack vare
en kam kan dateras till period IV:2, påträffades överdelen av vad som förmodligen är en pincett, F186.
Denna pincett är gjord av järn och har båda skänkla-
246
men formen och färgen förekommer t ex under mitten
av vikingatid (Callmer 1977, s82f). Däremot är turkost glas, både opakt och genomskinligt, ovanligt som
pärlmaterial under romersk järnålder och antas därför
ha varit dyrbart. När det förekommer är det ofta som
dekor på andra pärlor, i vissa speciella pärlformer (opaka
turkosa melonpärlor) eller som mycket små exemplar
(Olldag 1992, s245f). Rester av en liten genomskinlig
turkos pärla, F585, har påträffats i en brandgrav på
Bastubacken. Att en så stor turkos pärla som F101
skulle komma från en sönderplöjd grav från romersk
järnålder vore dock mycket anmärkningsvärt och kan
med största sannolikhet uteslutas. Troligare är att den
är samtida med boplatslämningarna.
F142
Ett fragment av en gul, tunnformig, opak
glasmassepärla påträffades strax utanför den
sönderdikade skelettgraven A115. Pärlan är 8 mm hög
och dess ursprungsdiameter uppgick till ca 12 mm.
Någon närmare datering är vansklig att göra när det
rör sig om en enstaka pärla av en såpass allmän typ.
Gula opaka pärlor är visserligen som vanligast under
600-talet (Lamm 1973, s27) men förekommer även
under andra tidsperioder. De är däremot ytterst ovanliga under äldre romersk järnålder (Olldag 1992, s246),
så det är inte troligt att pärlan skulle komma i från
graven, vilken tack vare fyndet av en kam kan dateras
till period IV:2.
av Annika Ericsson
Broddar
Broddar, F169, F176, F185, F195, F357, F377-379,
F445, (fig 186 a-i).
Broddar är en karakteristisk föremålsgrupp i Mälarområdet under yngre järnålder. Några dokumenterade fynd
av broddar från äldre järnålder, finns inte (Holmqvist
& Granath 1969). Nio fynd av broddar (F169, F176,
F185, F195, F357, F377-F379 samt F445, fig 186 ai)) har gjorts på Bastubacken. De är alla funna i ploggången som rens- eller lösfynd och inte någon av
broddarna kommer från en daterbar kontext. Det är
således troligt att alla broddfynden kommer från senare tid en själva gravfältet.
F176/A15
F169/A-
F185/A-
F195/A115
F357/A216
F377/A222
F378/A222
F379/A222
F445/A246
Fig 186 A-I. Broddar. Teckningar: Fredrik Svanberg. Skala 1:1.
247
var lösfynd. Flintmaterialet är analyserat av Maarit af
Geijerstam, Arkeologikonsult AB.
F129 är ett 12 mm långt, mörkgrått till svart flintsplitter med bevarad krusta, vilket har tolkats som ett
oavsiktligt avslag. Flintsplittret kom i toppen på ett
stenskott stolphål, A69.
Fig 187. Hästhov med brodd. Teckning:
Ingela Kishonti.
Under vikingatid fanns isbroddar för såväl hästar som
människor (Nylén 1994, s100). De skiljer sig från varandra i utförande beroende på användaren. Som halkskydd för människor användes järnband med piggar
fastsatta med läderband, ibland på en anordning av trä
(se vidare Price & Wikborg (Red), under utgivning,
samt Arwidsson 1986). För hästar användes en oregelbunden platta med en pigg på undersidan och två
skänklar som drivs upp i hoven och böjs till på ovansidan (fig 187). De broddar som är funna på Bastubacken är alla hästbroddar.
Broddarna kan ses som en föregångare till de tidigmedeltida hästskorna. Hästarna gick under yngre järnåldern oskodda men kunde vid behov förses med broddar.
Att de är vanligt förekommande i Mälardalen är i sig
inget underligt. Det är förståeligt med tanke på att
många transporter under forntiden gick längs vattenvägar och när dessa frös på vintern bildades perfekta
ytor som man, utan större problem, kunde ta sig fram
över (Holmqvist & Granath 1969). Även vid lerigt
och slipprigt underlag kan broddarna ha gett bättre
fäste.
Det bör poängteras att en stor del av broddarna på
gravfältet påträffats inom ett mindre område. Alla
broddfynden kommer från den östra höjdryggen. Tre
stycken (F377-F379) framkom vid framrensningen av
anläggning A222 (fig 186 f, g, h) och ytterligare tre
stycken vid anläggning A115 (F169, F185 och F195,
fig 187 a, c, d) endast ett 30-tal meter därifrån, dvs sex
broddar av nio är funna i den västra delen av den östra
höjdryggen. Skelettgrav A115 ligger i väldigt nära anslutning till den väg som korsat gravfältet. Det är därför troligt att Bastubackens broddar är tappade av hästar som passerat över gravfältet, och kan mycket väl ha
ett samband med de vikingatida boplatslämningar som
påträffades i undersökningsområdet (se kapitel 8.1).
av Ingela Kishonti
Lösfynd F134 är ett mörkgrått till svart flintfragment,
som är avlångt och 38x20x15 mm stort. På två kanter
finns ”naggspår”, och fragmentet kan sannolikt tolkas
som en eldslagningsflinta.
Lösfynd F598 är en del av ett flintavslag, gråbrun till
färgen och 28x17x10 mm stor. Fragmentet har inga
synliga krossmärken och kan inte ges en närmare bestämning.
Lösfynd F599 är ett helt flintavslag, vitgrått till färgen
och 28 mm långt. Slagpunkt och slagvågor visar att
flintavslaget kommer från en plattformskärna som varit frihandshållen vid slagögonblicket. Krossmärken på
två kanter antyder någon form av användning.
Eldslagningsflinta - könsindikerande i gravar
Bland de fyra flintfragmenten från Bastubacken är det
endast eldslagningsflintan F134 som har kunnat bestämmas närmare. Eftersom den är lösfunnen, och därför inte hör samman med någon daterbar anläggning,
så kan inget sägas om dess ålder. Eldslagningsflinta, av
samma typ som den förhistoriska, användes med eldstål ända fram till 1800-talets mitt, då tändstickor först
blev var mans egendom (Johansson 1993, s53).
Rent allmänt kan sägas att eldslagningsflinta efterhand
under järnåldern blir allt vanligare i gravmaterialet. Eldstålen uppträder från ca 500 e Kr och framåt. När det
gäller gravar med fyndkombinationer där eldslagningsflinta ingår har det visat sig att detta indikerar mansgravar. Dessa gravar saknar nämligen helt pärlor,
smyckeuppsättningar och andra kvinnodeterminativa
föremål. Genom undersökningar vid Lunda-gravfältet
på Lovö, har Petré (1981, s14) vidare funnit ett samband mellan å ena sidan gravar med gravklot och kvinnliga uppsättningar, och å den andra gravar med resta
stenar och eldslagningsflinta. På skelettgravfältet i
Luisitari i Finland var samtliga 25 gravar som innehöll
flinta just mansgravar. I flera av gravarna låg flintan i
läderpungar, ofta i kombination med eldstål (LethosaloHilander 1982, s72).
Bryne
Flinta
Fyra flintfragment påträffades vid undersökningen,
varav endast ett i en anläggning (A69). De övriga tre
Vid förundersökningen av gravfältet på Bastubacken,
Vändle 2:3, framkom ett lösfunnet bryne, F5 (fig 188).
Det är mittdelen av en brynsten som är 60 mm lång
248
det vikingatida gravfältet Aspbacken (Price & Wikborg (Red) under utgivning.), beläget 800 m österut,
framkom sju brynen av motsvarande typ, av vilka de
flesta var gravgåvor.
Fig 188. F5, lösfunnet bryne. Foto: Totte Fors. Skala 1:1.
och 17 mm bred. Brynet är spjälkat på längden till
följd av eldpåverkan eller frostsprängning, och är nu
blott 6 mm tjockt.
Materialet är den sedimentära bergarten lerskiffer, som
består av de allra finaste mjäla- och lerkornen, vilka
cementerats samman under starkt tryck. Lerskiffern är
med sin finkorniga struktur idealisk till att polera en
yta eller vässa en egg till större skärpa.
Eftersom brynet inte kan knytas till någon anläggning
kan vi inte heller säga något säkert om dess ålder. Till
sin typ har brynet den för vikingatiden så vanliga rektangulära primärformen, dvs den ursprungliga formen
i tvärsnitt, och också den vanligaste typen av förslitning. Plana slipytor vittnar om att brynet använts till
vässning av knivar, saxar, spjutspetsar eller andra föremål med plan egg (Sundbergh 1976, s17f).
I Tortuna sn har för övrigt gjorts två tidiga lösfynd av
lerskifferbrynen. Just från Vändle kommer ett smalt,
fyrsidigt bryne med längden 65 mm och bredden 10
mm (ATA inv nr 12612), och från Väster Råby, ca 1,5
km i riktning NNO, finns ett 50 mm långt och 10
mm brett bryne med upphängningshål i den ena änden (VLM inv nr 15045). Vid utgrävningar 1994 av
Vid nuvarande Grythyttefältet i Västmanland, finns
förekomster av en lös, grå till gråbrun lerskiffer som
väl överensstämmer med både Bastubackens och Aspbackens brynen. Till yttermera visso har de allra flesta
av Birkas vikingatida brynen tillverkats av samma typ
av lerskiffer som finns i Grythyttan (Sundbergh 1976,
s10). Utan individuella mineralogiska analyser är det
dock inte möjligt att säga varifrån råvaran till dessa
brynstenar är hämtad.
av Gunnar Sundelin
Sammanfattning
Lösfynden omfattar bl a ett sköldbuckelfragment
(F108) från romersk järnålder, vilket med största sannolikhet kommer från en av ett dike genomkorsad
skelettgrav. Vidare påträffades en fragmentarisk lansspets från folkvandringstid/vendeltid (F153), en vikingatida bältesölja /F361) samt två vikingatida pärlor (F101 och F142), vilka skulle kunna relateras till
de vikingatida boplatslämningar som påträffades i
undersökningsområdet. Eventuellt skulle också nio
broddar ( F169, F176, F185, F195, F357, F377, F378,
F379 och F445) kunna knytas till denna. Vidare påträffades en medeltida armborstpilspets (F351), en fragmentarisk kritpipa (ej tillvaratagen, förmodligen 1700tal) och två mynt (F417 och F601) från 1820 respektive 1916.
av Jonas Wikborg
249
9. 14C-ANALYSER
av Jonas Wikborg
T
otalt togs 126 14C-prover på Bastubacken under säsongen -94. Proverna har tagits i de anläggningar som
bedömts ha tillräckligt med provmaterial. De prover som tagits fördelar sig på samtliga anläggningstyper
som förekommit på grävningen. Således är gravar (både skelett- och brandgravar), stolphål, härdar och
gropar representerade. Av dessa valdes ett mindre antal ut för att datera boplatslämningarna. Några prover från
gravar har ej analyserats, då de fynd som påträffades i dessa torde vara en säker grund för datering.
De anläggningstyper som berörs av 14C-proverna är; stolphål, härdar och gropar. Analys av prover från dessa
anläggningar ansågs som viktiga då de skulle kunna kasta ljus över huruvida boplatsresterna var äldre, yngre
eller samtida med gravfältet. Det är även av intresse att se om det finns någon tidsmässig skillnad mellan
boplatsresterna på den östra respektive den västra höjden.
Totalt har 7 st prover valts ut för analys; 2 stolphål, 3 härdar och 2 gropar. Dessa har valts ut så att proverna skall
representera de olika områdena där boplatsrester har påträffats.
Stolphål
* A69, stolphål med stenskoning. Ingår i en rad av
stolphål som kan ha ingått i en konstruktion.
* A190, stolphål som verkar ha ett bevarat stolpmärke.
Ingår i en samling av stolphål som eventuellt kan
ingå i en konstruktion.
Härdar
* A61, ligger i ett område bland flera härdar.
* A85, härd som är placerad i anslutning till ett antal
stolphål.
* A207, härd som kan ingå i en kontext med stolphål.
Gropar
* A135 Grop med avfall från metallhantering.
* A143 Grop med avfall från metallhantering.
Före acceleratorbestämningen av 14C-innehållet förbränns det intorkade innehållet, surgjort till pH4, till
CO2-gas, som i sin tur konverteras till fast grafit genom en Fe-katalytiskreaktion. I den aktuella undersökningen har fraktionen INS daterats (Possnert/Söderman, analysrapport, 1994).
Sammanfattning
Samtliga erhållna 14C-dateringar är yngre än de undersökta gravarna; alltså är det klarlagt att de 14C-daterade härdarna och stolphålen ej är samtida med de undersökta gravarna. Då övriga stolphål och härdar har
samma placering och är av likartat utseende är det sannolikt att de är samtida med de daterade.
Metod
Vedanatomisk analys
Träkolsprover (samtliga bestod av träkol) från sju anläggningar valdes ut för 14C-analys. Denna föregicks
av en vedanatomisk analys för att bestämma vedart
och egenålder (tab 48). Den vedanatomiska analysen
utfördes av Thomas Bartholin, Kvartärbiologiska laboratoriet, Lunds universitet för Scandinavian Dating.
C-analys
14
14
len, som benämns INS, består främst av det ursprungliga organiska materialet. Denna fraktion ger därför
den mest relevanta åldern. Fraktionen SOL däremot
ger information om eventuella föroreningars inverkan.
C-analyserna utfördes av Göran Possnert/Maud Söderman på Tandemlaboratoriet, Uppsala universitet
(tab 48). Efter att synliga rottrådar avlägsnats, tillsattes 1% HC1(6-8 timmar under kokpunkten) för att
avlägsna karbonat. Därefter tillsattes 1% NaOH (6-8
timmar under kokpunkten). Löslig fraktion fälldes genom tillsättning av koncentrerad HC1. Fällningen som
till största del bestod av humusmaterial tvättades, torkades och benämndes fraktion SOL. Den olösliga de-
Stolphålen och härdarna tolkas som lämningar av en
eller flera förhistoriska boplatser. De erhållna 14Cdateringarna visar på att boplatslämningarna är från
yngre järnålder. De kalibrerade värdena grupperar sig
mellan 404 och 1022 AD, vilket täcker in hela den
yngre järnåldern; folkvandringstid, vendeltid och vikingatid. Ingen av de daterade boplatsytorna avviker
nämnvärt vad gäller 14C-värde. Boplatslämningarna kan
vara samtida, men möjligheten finns också att bebyggelsen på den ena höjdsträckningen avlöst den andra.
Dateringarna från de två stolphålen är något äldre än
dateringarna från härdarna. Proverna från härdar är de
som vanligtvis har lägst egenålder då kvistar och grenar i stor utsträckning kan ha utgjort bränsle. Kolproverna från härdarna kan också säkrare knytas till
sin kontext, då ju möjligheterna för kontaminering i
250
ett stolphål är större. Härdarnas dateringar pekar entydigt på vikingatid (tab 48).
En vikingatida datering av boplatslämningarna gör att
man kan knyta dessa till vikingatida gravar strax norr
om undersökningsområdet (Raä130) samt ett antal vikingatida fynd (SHM inv nr 12 612:1-8) som påträffats kring Vändle i samband med jordbruksarbete (se
kapitel 1).
De två groparna med rester efter metallhantering är
yngre (sen vikingatid/tidig medeltid) än stolphålen och
härdarna och kan inte säkert knytas till de undersökta
boplatslämningarna (fig 189). Kanske dessa två gropar istället vittnar om aktiviteter som skulle kunna
knytas till medeltida bosättningar på platsen för den
nuvarande bebyggelsen vid Vändle. I figur 190-196
presenteras sannolikhetskurvor för kalibrerade åldrar
för respektive prov.
Provnummer
Anl.nr
Anl.typ
Vedart / egenålder
14C ålder BP
Kalibrerade
Kalibrerade
dateringar, ett dateringar, två
sigma
sigma
Ua-10032
Ua-10033
Ua-10034
Ua-10035
Ua-10036
Ua-10037
Ua-10038
A69
A190
A135
A143
A61
A85
A207
stolphål
stolphål
grop
grop
härd
härd
härd
björk</=20 år
tall </= 25 år
björk </= 25 år
gran</=25 år
björk </= 5 år
al </= 25 år
vide/sälg/pil </= 10 år
1335+/+70
1505+/-75
900+/-75
855+/-70
1125+/-70
1220+/-70
1185+/-75
640-771 AD
462-637 AD
1035-1206 AD
1045-1257 AD
782-984 AD
690-886 AD
730-975 AD
563-869 AD
404-661 AD
1000-1259 AD
1028-1276 AD
714-1022 AD
666-976 AD
680-984 AD
Vid kalibreringarna har programmet Stuvier, M and Becker, B, 1986, Radiocarbon, 28, 863-910
använts. BP=1950.
Tabell 48. Vedartsbestämningarna samt
C-dateringarna
14
Fig 189. Samtliga 14C-dateringar i samma diagram, i vilket metallhanteringsgr oparna klart sticker ut.
251
Fig 190-196. Sannolikhetskurvor för kalibrerade åldrar för respektive prov
252
253
254
255
10. SAMMANFATTNING
Av Jonas Wikborg
Vid de arkeologiska undersökningarna på Bastubacken undersöktes 71 st gravar från romersk järnålder.
30 av dessa var skelettgravar, de övriga var brandgravar.
Omedelbart söder om undersökningsområdet finns tre sedan tidigare registrerade gravar, Tortuna sn, Raä 73.
Dessa ingår tillsammans med de undersökta gravarna sannolikt i ett större gravfält från romersk järnålder.
Utifrån topografiska iakttagelser kan den undersökta delen av gravfältet uppskattas till 1/4 av detta gravfälts
totala yta. De undersökta gravarna grupperar sig på två låga, för ögat knappt skönjbara, höjdsträckningar. Inga
kronologiska skillnader verkar föreligga mellan de två grupperna.
Några hundra meter norr om undersökningsområdet finns ett antal registrerade stensträngar, vilka indikerar
boplatser som skulle kunna vara samtida med de undersökta gravarna. Kanske de två gravgrupperna representerar två samtida bebyggelseenheter.
Några av de undersökta gravarna låg omdelbart intill den befintliga banvallen från 1876. Med stor sannolikhet
finns det gravar kvar under den befintliga banvallen, vilken är uppbyggd av massor som förefaller vara påförda
den ursprungliga markytan (fig 197). Det föreligger heller inga uppgifter om fynd av gravar i samband med
anläggandet av den gamla järnvägen. Ett liknande exempel är Lundbackengravfältet i Tillinge sn i Uppland.
Detta gravfält korsas av samma järnväg som Bastubackengravfältet. En av de där undersökta gravarna (Lundbacken II, A7) på södra sidan av järnvägen fortsatte in under banvallen utan att störas av denna. Detta bör hållas
i minnet vid ett framtida borttagande av den äldre banvallen vid Bastubacken.
Fig 197. Profil visande förhållandet mellan brandgrav A184 och den befintliga banvallen. Skala 1:100.
Brandgravarna
Bland brandgravarna återfanns 25 brandgropar, 8 bengropar, 1 benlager, 5 urnebengropar och 2 urnebrandgropar. I nio av brandgravarna fanns två individer, i
ett fall tre (varav en var ett foster). I de övriga fanns en
individ/grav.
Skelettgravarna
Det stora flertalet skelett (25 st) låg orienterade i nordsydlig riktning med skallen i norr. Tre låg orienterade i
öst-västlig riktning med skallen mot väst. Många av
skelettgravarna var välkonstruerade med kistor av kantställda stenar och taklock av sten. Tre av de undersökta
skelettgravarna (A5, A35 och A45) bar tydliga spår av
plundring. I samtliga fall hade det norra taklocket avlägsnats, på grav A35 hade också det mellersta tak-
locket avlägsnats. Skeletten i A35 och A45 var dessutom kraftigt omrörda. Även skelettgrav A252 saknade
taklock, men då denna grav var ovanligt grund kan
detta vara orsakat av sentida plöjning. I skelettgraven
A139 var stenkistans nordöstra del tydligt intryckt,
också detta skulle kunna vara spår efter ett plundringsingrepp.
Den osteologiska analysen
Sammanlagt påträffades lämningarna efter 81 individer (+ ett ofullgånget foster). På grund av bevaringsförhållandena i undersökningsområdet var benen i
skelettgravarna ibland så starkt fragmenterade att ålders- och könsbedömningar omöjliggjordes. Sämst bevarade var barnskeletten - i vissa barngravar återstod
endast tandemaljen.
256
Det stora flertalet individer var möjliga att åldersbedöma, endast i två fall var skelettresterna alltför fragmentariska för en dylik bedömning. Totalt kunde 28
vuxna individer könsbedömas - 7 man, 5 man?, 11
kvinna och 6 kvinna?.
Tre av individerna uppvisar benpålagringar på den
corticala benvävnaden, vilket skulle kunna vara tecken
på näringsbristsjukdomar och/eller tuberkulos.
Åtta skelettgravar och sju brandgravar innehöll obrända
djurben. De representerade arterna var nöt, svin och
får/get. I fem gravar fanns brända djurben, som endast
i ett fall kunde artbedömas (nöt).
Barngravar
Ett förhållandevis stort antal barn hade gravlagts på
Bastubacken. Av de totalt 81 individer som identifierats på gravfältet var 26 st (32%) barn. Gruppen Inf/
Juv har här använts som äldsta gräns för vad som betraktas som barn. Dessa påträffades i både brand- och
skelettgravar. Barnen låg jämnt fördelade över den undersökta delen av gravfältet. Gravgåvor var mindre
frekventa i barngravarna än i vuxengravarna, allra tydligast är skillnaden om man jämför förekomsten av
metallföremål. Ett relativt stort antal av barnen (42%)
låg i dubbelgravar - elva barn var fördelade på tio brandgravar där mer än en person var begravd. I nio av dessa
gravar fanns en vuxen gravlagd tillsammans med barnen. I A181 låg de kremerade resterna av två barn.
En speciellt intressant grav i sammanhanget är A236
där tre individer gravlagts tillsammans. En individ tillhörde åldersgruppen Inf I/II, och en var vuxen. Den
tredje var ett foster endast 5-7 månader gammalt. Det
är ganska troligt att den vuxna individen är modern
till detta ofullgångna barn, och att de båda har dött
samtidigt, tex i samband med komplikationer vid en
för tidig förlossning. Spädbarnen i materialet är få, vilket kan bero på dåliga bevaringsförhållanden eller att
de allra minsta ej omfattades av samma gravseder.
Gravmarkeringar
Då området varit plöjt under senare tid var ingen av
de undersökta gravarna synlig ovan mark. Men i ett
par fall (A25, A26, A161, A169, A184 och A228)
iakttogs mörkfärgningar vilka tolkas som stenlyft efter
klumpstenar/resta stenar. I anslutning till A164 och
A215 låg en större omkullfallen sten. Brandgraven
A181 täcktes av en större klumpsten omgiven av en
triangulär stenpackning. En stenkoncentration i anslutning till A245 antas vara rester efter en rund stenpackning med en diameter på ca 2,5 m. Ytligt i A35,
A45, A238 och A239 påträffades stenar vilka skulle
kunna vara rester efter sönderplöjda stensättningar. En
0,45 m hög, på högkant ställd, äggformad sten (A202)
skulle kunna vara en hörnsten till en gravmarkering.
Föremålen i gravarna
I gravarna framkom fem fibulor, en liten rund ”silverknapp” dekorerad i filigran- och granuleringsteknik,
ett nålhus av brons, sju bältesöljor (varav en med remändebeslag), tre par sporrar, två eneggade svärd, en fragmentarisk sköldbuckla, två lansspetsar, en ”Gotlandskruka”, femton knivar, två bennålar, fjorton hornkammar, ett stort antal mer eller mindre fragmentariska hartstätningsringar samt fragmentarisk keramik.
Vapengravar
I tre av de undersökta gravarna (A7, A209 och A258)
påträffades ett par sporrar. Två av dessa gravar (A7 och
A258) innehöll också vapen. I A258 påträffades endast ett kort eneggat svärd. I A7 påträffades en komplett vapenuppsättning bestående av eneggat svärd,
sköld och två lansar. Båda vapengravarna kan utifrån
gravgåvorna dateras till period B2 (70-150/160 e Kr).
Dateringar
Genom de i gravarna påträffade föremålen kan gravfältet dateras till en period motsvarande Eggers och
Lund-Hansens B2 (Nerman IV:2) med några dateringar ned i Eggers B1/Lund-Hansens B1b (Nerman
IV:1) och enstaka in i Eggers C1/Lund-Hansens C1a
(Nerman V:1). I årtal uttryckt omkring 50 e Kr till
200 e Kr, då övergången från äldre till yngre romersk
järnålder av Eggers och Lund-Hansen tidigarelagts (jfr
Nerman 200 e Kr) till 150 respektive 150/160 e Kr.
Populationsstorlek
De undersökta gravarna innehöll lämningarna efter 81
individer + ett foster. Med en medellivslängd på 28 år
och en användningstid på 150 år representerar de undersökta gravarna ett befolkningsunderlag på ca 15
personer. Då gravfältet endast är delundersökt får detta
givetvis betraktas som ett minimital. Gravarna grupperar sig i två tydliga grupper - troligtvis är det två
bebyggelsegrupper som har brukat gravfältet.
Boplatslämningar
Vidare påträffades boplatslämningar i form av stolphål
och härdar. Dessa boplatslämningar har 14C-daterats
till vikingatid och kan förmodligen knytas till vikingatida gravar strax norr om undersökningsområdet. Då
boplatslämningarna ligger i två avskilda koncentrationer, en på vardera höjden, har de tolkats som de södra
utkanterna av två samtida yngre järnåldersboplatser.
De avbanade boplatsytorna är alltför små för att husens storlek och konstruktion skall kunna fastställas.
Eventuellt kan en byggnadskonstruktion urskiljas på
257
den västra höjden. En konstruktion som har vikingatida paralleller. I undersökningsområdet påträffades
också lösfynd daterade till yngre järnålder. 14 Cdateringarna visar på att båda boplatserna är från yngre
järnålder, förmodligen har de existerat samtidigt.
Hade de som bosatte sig på det gamla gravfältet ingenting emot detta eller kände de inte till gravarna? Då de
tre stora gravarna Raä 73 är synliga än idag, är det
högst osannolikt att de ej skulle ha varit synliga under
yngre järnålder. Dessutom har några av de undersökta
gravarna med största sannolikhet varit markerade med
resta stenar. Förmodligen har alltså åtminstone en del
av gravarna varit synliga. Trots detta har man inte avskräckts från att bosätta sig där. Kan det kanske till
och med ha uppfattats som något positivt att bo på en
gammal gravplats?
Finns det ett kontinuitetsbrott i områdets bebyggelse?
Kan gravarna ha fallit i glömska? I närområdet finns
fynd från folkvandringstid, vendeltid och vikingatid,
dock inga från yngre romersk järnålder. Kanske området av någon anledning varit övergivet under en kortare eller längre tid. Människorna som använt sig av
gravfältet kan ha flyttat frivilligt, men kan också ha
dödats/fördrivits av en annan grupp som dessutom
plundrat några av de förnämsta skelettgravarna. Under yngre järnålder flyttar så kanske en ny grupp in,
utan förankring i området, och bosätter sig på gravfältet.
Gropar med rester efter metallhantering
I undersökningsområdet fanns också två gropar med
rester efter metallbearbetning. Dessa har 14C-daterats
till vikingatid/medeltid. Groparnas fyllning ger inte intryck av att härstamma från anläggningens användning utan utgör snarare ostrukturerat avfallsmaterial.
I fyllningsmaterialet återfanns föremål daterade till
yngre järnålder, bl a en puns, en holkkrok och ett
fragmentariskt cigarrformat, sintrat lerrör som kan ha
använts vid försilvring/förkoppring eller rening av silver. Liknande rörfragment har också hittats i Ribe,
Kaupang, Bergen och Helgö.
Recenta anläggningar och lösfynd
Sentida dräneringsdiken och en igenfylld grustäkt visar på hur området använts under senare tid. I fyllnadsmassorna i den igenfyllda grustäkten påträffades bl a
en malsten och en vikingatida stridsyxa. Yxan kom-
mer förmodligen från en förstörd grav uppe kring
Vändle gård, malstenen skulle kunna knytas till de
påträffade boplatslämningarna.
I undersökningsområdet gjordes också ett antal lösfynd. Lösfynden omfattar bl a ett sköldbuckelfragment
(F108) från romersk järnålder, vilket med största sannolikhet kommer från en av ett dike genomkorsad
skelettgrav. Vidare påträffades en fragmentarisk lansspets från folkvandringstid/vendeltid (F153), två vikingatida pärlor (F101 och F142) samt en vikingatida
bältesölja (F361), vilka skulle kunna relateras till de
vikingatida boplatslämningar som påträffades i
undersökningsområdet. Eventuellt skulle också nio
broddar ( F169, F176, F185, F195, F357, F377, F378,
F379 och F445) kunna knytas till denna. Vidare påträffades en medeltida armborstpilspets (F351), en fragmentarisk kritpipa (ej tillvaratagen, förmodligen 1700tal) och två mynt (F417 och F601) från 1820 respektive 1916.
C-analyser
14
Totalt togs 126 14C-prover. Av dessa valdes ett mindre
antal ut för att datera boplatslämningarna. Några prover från gravar har ej analyserats, då de fynd som påträffades i dessa torde vara en säker grund för datering.
De anläggningstyper som berörs av 14C-proverna är;
stolphål, härdar och gropar. Samtliga erhållna 14C-dateringar är yngre än de undersökta gravarna; alltså är det
klarlagt att de 14C-daterade härdarna och stolphålen ej
är samtida med de undersökta gravarna. Då övriga
stolphål och härdar har samma placering och är av likartat utseende är det sannolikt att de är samtida med
de daterade.
De erhållna 14C-dateringarna visar på att boplatslämningarna är från yngre järnålder. De kalibrerade
värdena grupperar sig mellan 404 och 1022 AD, vilket täcker in hela den yngre järnåldern; folkvandringstid, vendeltid och vikingatid.
De två groparna med rester efter metallhantering är
yngre (sen vikingatid/tidig medeltid) än stolphålen och
härdarna och kan inte säkert knytas till de undersökta
boplatslämningarna. Kanske dessa två gropar istället
vittnar om aktiviteter som skulle kunna knytas till
medeltida bosättningar på platsen för den nuvarande
bebyggelsen vid Vändle.
258
11. ENGLISH SUMMARY
Bastubacken - a cemetery from the early
Roman Iron Age in Central Sweden
By Scott McCracken
This report presents the results of the archaeological investigations undertaken by Arkeologikonsult AB at the
Roman Iron Age cemetery of Bastubacken, located 15 km northeast of Västerås in Tortuna parish, Västmanland. The excavations were necessitated by the construction of a high-speed double-track rail line along the
north shore of Lake Mälaren (the Mälarbanan) and were carried out in an area north of the existing track in the
summers of 1993 and 1994. Results from both seasons of work are combined in the report.
The Bastubacken cemetery is situated on an area of post-glacial clay at a height of between 20-22m above sea
level. The site and adjacent land are currently under plow and have been since the 19th century at least resulting
in a smoothing out of the landscape and a plow soil zone of approximately 30 cm. Although there has been
disturbance to graves caused by the plowing and by the construction of field drains, archaeological features
survived to varying degrees below this plow soil.
Immediately to the south both of the excavated area and the original railway is the registered monument, Raä
73, Tortuna parish. The monument, comprised of three surviving grave mounds (stone settings), is situated on
a small plateau some 150 m north of the present course of the Lillån stream. As far as is known from documentary
records these mounds have never been opened and today they stand isolated in a mixed landscape of pasture and
arable. No evidence can be found to suggest prior knowledge of the existence of graves to the north of Raä 73
and the 1993 and 1994 excavations are the first investigations of graves in the Bastubacken cemetery.
A total of 71 graves were excavated by Arkeologikonsult, 30 of these being inhumations, the remainder
cremations. At first glance the site would appear to be
flat but a detailed contour survey indicated the presence
of two distinct but barely discernable north-south ridges
separated by some 60 m. It is likely these ridges were
more prominent and sharply defined in the Roman
Iron Age as the graves were found in two discrete
groups, each situated on a ridge. The area between
the ridges is lower by some 60 cm and except for one
outlying inhumation (A115), completely devoid of
burials. The western ridge has at its southern end the
registered monument Raä 73, while the eastern ridge
expands slightly at the south into a shallow east-west
rise. A total of 18 graves (5 inhumations, 13
cremations) were found on the western ridge and 53
(25 inhumations, 28 cremations) on the eastern. No
chronological difference was evident between the two
groups.
Each ridge was surveyed to the north and south beyond
the limits of the excavation. Comparing the density of
the excavated graves per square meter to the total area
available on the two ridges, an estimate could be made
that 1/4 of the potential cemetery area had been
investigated. If graves existed on the remaining
unexcavated high ground at the same density as those
excavated, the Bastubacken cemetery would have
contained 271 (181 in the east, 90 in the west). A
magnetometer and resistivity survey was conducted
outside the line of the proposed railway in order to
determine, if possible, the extent of the cemetery. As
a control the survey included an area with known graves
which was subsequently completely excavated.
Unfortunately the surveys were inconclusive and it was
not possible to define individual graves. Therefore it
is not certain that the entire length of each ridge was
used for burials and the estimate of the size of the
cemetery remains only an estimate.
The Lillån stream lies to the south flowing east-west as
it passes the site. Each ridge ends short of the stream,
varying between 150m on the west to 20m on the east.
It is not possible to say if, or by how much, the stream
has changed its course since the Roman Iron Age. There
is to the west, a dry stream valley leading southwards
towards the Lillån and the cemetery may have had water
flowing past it on the west and south.
The general appearance of the Roman Iron Age landscape at Bastubacken can be reconstructed at least in
part on the basis of pollen samples taken c 1 km to
the east. This evidence indicates a generally treeless
landscape suggesting that the cemetery would have
259
been in an open landscape with the forest more to the
north along the line of marginal agricultural land. The
cemetery would have been a prominent feature in the
otherwise flat countryside with the graves stretched out
in linear arrangement along the ridges.
Some 100m north of the excavation is a unregistered
field boundary (stone string), which may indicate the
site of a settlement possibly contemporary with the
cemetery. Although only excavation in the vicinity of
this boundary could provide definite evidence, it does
suggest a location for the population using the Bastubacken cemetery. A tentative hypothesis would see
the two ridges used as separate burial grounds for family
groups living together in the area but having an identity
distinct enough to warrant segregated graves.
The Cremations
Plowing had removed above ground traces of all the
Bastubacken graves but the original constructions were
preserved in many instances below the plow soil. The
cremations, which formed the larger number of burials, could be grouped into the following categories:
- pits containing both bone and charcoal (25)
- pits with bone only (8)
- pits with urns and bone (5)
- pits with urns, bone and charcoal (2)
- bone spread (1)
Cremations and inhumations were found on both
ridges, intermixed, with no visible patterning in their
locations and without a chronological difference
between the two rites. A standard explanation is that
cremations are those individuals who died when it was
impossible to dig graves, as in the winter. This seems
impossible to prove but it is of interest that the
construction of some cremation graves, for example
A123 and A122, was as elaborate as many of the
inhumations. Cremations contained the remains of
individuals of all age and both sexes and could be
multiple with one instance of 3 persons in a single
grave.
The Inhumations
Inhumations were placed in shallow cuts into the sterile
clay subsoil. As with the cremations, the upper portions
of the graves had been destroyed by plowing but two
main of types of inhumation burial were identified:
- rectangular graves lacking any stone lining (20)
- rectangular graves lined with stones on edge forming
a cist (10)
Inhumations, in cists or not, could be covered in a
variety of ways - earth, large ‘coverstones’, multiple
smaller stones or wood. There was no discernible
pattern across the cemetery to the use of one or the
other type of inhumation grave nor in the manner of
cover over the burial. Inhumations contained individuals of both sexes and all age ranges; all inhumations
contained a single individual.
Inhumations could exist in pairs as in A209/A210,
A218/A219 and A238/A239. The favoured interpretation for these paired graves is that of family interment;
unfortunately it did not prove possible, because of poor
bone preservation, to determine the gender of burials
in any of the adjacent pairs of graves. The close
proximity of the cists of these paired graves suggests
almost simultaneous construction, especially in the
case of A238/239, where the digging of one grave sometime after the first would have resulted in disturbance
to the earlier; none of the paired graves indicate this
happened.
The majority (25) of burials were oriented north-south
with the head to the north, three were east-west, all
with the head to the west and two, regarded as child
burials because of the short length of the grave, had no
surviving bone. In every grave where sufficient bone
survived, it was found that the individual had been
placed on their back in an extended position. Three of
the graves (A5, A35 and A45) showed evidence of
having been plundered; in each grave the north
coverstone was missing and in grave A35 the middle
coverstone had been removed as well. The skeletons in
A35 and in A45 were badly disturbed, in particular
around the head and chest area and it appeared as if
entry to the grave had been made via the northeast
corner in each cases. Burial A252 lacked a coverstone
but since the grave was extremely shallow, this could
have been caused by recent plowing. The northeastern
portion of the stone cist in grave A139 had clearly been
disturbed. Plundering appears to have taken place in
antiquity, certainly there was no indication of the
entries being recent. Weapons and jewellery, as found
in other graves, would have been the robber’s goal.
The method of entry to each of the plundered graves
indicates that the graves were marked at the time of
robbing and that access to the objects was possible,
that is, the graves were not completely infilled with
earth. Robbing marked graves must have increased
the risk of apprehension and ever more, the display of
known weapons or jewellery in the immediate region.
This suggests the stolen goods were removed from the
vicinity or that ‘robbing’ was accepted in the society,
perhaps as a retrieval of family weapons.
The osteological analysis
Surviving bone in the inhumation burials was often in
poor condition and osteological determinations had
260
to be made in the field. Once recorded and where
possible, bone was lifted and kept for future reference,
although most was in fragmentary condition following
removal. Cremated bone survived better and could be
examined in the laboratory after cleaning.
10 cremations and in 9 of these an adult accompanied
the child; one cremation, A181, held the remains of 2
children. Grave goods were less frequent in child graves
than in adult ones, the difference being most marked
by the fewer metal objects accompanying children.
A minimum total of 81 individuals (plus one premature
foetus) were buried in the 71 graves. Preservation was
often so poor that determination of age and sex was
difficult or impossible. This was particularly true for
child burials - in some graves only the teeth survived
and in two cases no bones or teeth, only the short length
of the grave indicated a child burial.
One grave of special interest was A236 where 3
individuals were found buried togther: an infant, an
adult and a foetus of 5-7 months. There is the
possibility that the adult was the mother of the unborn
child and that both died at or about the sametime, for
example from complications arising from premature
delivery. Babies are under-represented in the burial
record, either because of poor preservation of infant
bones or because they were not accorded burial rites.
The 41 cremations yielded the remains of 52 individuals. Nine graves contained two individuals, which in
8 instances was an adult accompanied by a child and
in the remaining grave, an adolescent with a child.
One grave had three individuals, an adult, an infant
and an unborn foetus. Twenty-three of the cremations
(43.5%) were children/adolescents while the remaining
29 included 6 adolescents/adults, 22 adults and the
unborn foetus, most likely with its mother. It proved
possible to sex 13 of the adult cremations - 9 women
and 4 men.
The 30 inhumations were all single burials and from
these a total of 28 individuals could be aged and 16 of
these sexed. The range included 6 infants, 6 juveniles
between the age of 12 and 24 (including 1 male and
one female), 12 adults between 20 and 45 years
(including 2 males, 2 males?, 5 females and 1 female?)
and 3 mature adults aged between 35 and 79+
(including 2 males and 1 female?). Two burials were
considered to have been children because of the short
length of grave and one individual, a male could be
aged only between 18 to 79+ years.
Evidence of pathology was very limited. There was
possible evidence of malnutrition or TB in three
individuals and some teeth had an additional layer of
enamel. In no case could cause of death be determined.
Eight inhumation graves and 7 cremations contained
unburnt animal bone representing cow, pig, and sheep/
goat. Burnt animal bones were found in 5 graves but
only in one instance could they be identified (cow).
Child Graves
The cemetery contained a large number of children,
some 26 (32%) from the total of 81 individuals
identified. Children were found in both cremations
and inhumations and were evenly distributed over the
cemetery as excavated. A relatively large number (42%)
were in double graves. Eleven children were buried in
Gravemarking
It cannot be demonstrated that the Bastubacken graves
were marked in any manner, the plowing having
completely levelled the original relief of the cemetery.
The fact that that no grave, inhumation or cremation,
intercut and that the graves did not extend beyond the
edges of the ridges, suggests some form of marking.
This may have taken the form of an earthen mound or
have been in a perishable material such as wood.
Indications were found during excavation that stones
may have been used in some instances. Hollows filled
with earth close to certain graves (A25, A26, A161,
A169, A184 and A228) were interpreted as having held
marker stones since removed and large fallen stones
were found in connection with graves A164 and A215.
Cremation A181 was covered by a large boulder, itself
surrounded by a triangular stone packing and a stone
pack in association with grave A245 may originally
have been up to of 2.5m in diameter. Similar stones
were found in the upper portion of graves A35, A45,
A238 and A239 and these may have been the
remnants of plowed-out stone settings. One unique
discovery at Bastubacken, but which has parallels
elsewhere, was an egg shaped stone (A202) some .45
m in length and set on its edge. These egg shaped stones
are thought to have been cornerstones marking graves.
Grave Goods
Inhumations and cremations both contained grave
goods, the most common type being containers of bark,
the seams of which were sealed by birch resin. These
boxes, of which 68 examples were found, survived
most often in the form of a ring of resin. Containers
were placed with inhumations (14) and cremations
(22), with three boxes being the maximum in a grave.
They are believed to have held perishable foodstuffs.
There was a wide range of status indicators among the
grave goods. Many were related to items of dress,
261
including five fibulae, a small round silver button
decorated in filigree and granulation, 7 belt buckles,
and a strap end. Bone or antler combs were found to
accompany 14 burials (some 20%), a much higher
percentage than is usual for other cemeteries of similar
date in the Mälar region. Bastubacken combs appear
to indicate female burials. High status male burials
were accompanied by weapons including three pair of
spurs, two single-edged swords, a fragmentary shield
boss and two spearheads (see below). A total of 15
knives were found with both inhumations and
cremations and accompanying men and women.
Pottery sherds came from a variety of features at Bastubacken although the largest amount was recovered from
cremation graves, indicating burial of the cremated
remains in an urn or other vessel. One complete pot,
a ‘Gotland ur n’ (fig 125) was found with an
inhumation (A25). This type of urn is regarded as an
import dated to the end of the second century AD.
The burial in grave A25 was distinguished by the rich
assemblage of grave goods. In addition to the ‘Gotland urn’, there was a bronze belt buckle, a knife, a
fragment from a fibula, 20 glass beads, a bronze needle
case and a silver button. Bark containers and unburnt
animal bone also were placed in the grave. The
osteological examination identified the burial as a male
aged between 30-45 years but the total assemblage of
grave goods suggests it was a woman.
Weapon Graves
A feature of the Bastubacken cemetery was inhumation
accompanied by weapons. Three burials, A7, A209
and A258 may be considered as such; however, the
plundered graves might also have contained weapons.
Each grave contained a pair of spurs but two (A7 and
A258) also held other arms: A258 a short single-edged
sword and A7 a complete assemblage of single-edged
sword, shield and two lance heads. The individuals
buried with their weapons were young: the male in
A209 was aged between 18-20 and between 25-35 in
both A7 and A258. The weapons date A7 and A258
to period B2 (AD70-150/160).
Dating
The Bastubacken cemetery dates to between AD50200 - the early Roman Iron Age - on the basis of grave
good typology. Graves can be dated to the period which
corresponds to Eggers and Lund-Hansens B2 (Nerman IV:2) with some being earlier in Eggers B1/LundHansens B1b (Nerman IV:1) and one example in Eggers C1/Lund-Hansens C1a (Nerman V:1). The
transition from the early to the later Roman Iron Age
is put at AD150 in Eggers’ timescale, AD150/160 in
Lund-Hansen’s and AD200 in Nerman’s. However, as
much of the cemetery was unexcavated, it is possible
that burials continued beyond the above dates and that
the foundation date was earlier.
Population Size
The excavated graves yielded a total of 81 individuals
and a foetus. Estimates of the contemporary population size based on evidence from the cemetery have to
be tentative at best but using a median lifespan of 28
years and a timespan of 150 years for the use of the
cemetery (as excavated), a population of 15 persons is
suggested. As the cemetery was only partly
investigated, this figure must be seen as a minimum.
Settlement Evidence
Features other than graves were few and difficult to
interpret as to function; however, settlement evidence
existed in the form of postholes and hearths. These
features lay in two distinct concentrations, one on each
ridge; the most likely explanation is that these are the
southern elements of two contemporary later Iron
Age settlements. Unfortunately the area excavated
was too limited to reveal the total extent of an Iron
Age building and it was not possible to excavate
northwards beyond the limits of the railway to
determine conclusively that the features belonged to
structures. Study of the postholes and hearths did
suggest a building on the west ridge and stray finds
dated to the later Iron Age were also found in the
excavated area. C14 dates from both concentrations
of features are from the later Iron Age.
The evidence, limited though it is, suggests that the
cemetery was built over some centuries after it went
out of use. Either the succeeding Bastubacken population was unaware of the existence of the graves or
was unconcerned. The three large mounds of the
registered monument are visible today and their height
is such that they would hardly be less visible in the
later Iron Age. It is also possible that some of the
excavated graves were marked with large erected stones.
Yet the cemetery appears to have been chosen for settlement.
The question of continuity of occupation is worthy of
further research. In the general area of the cemetery
there are stray finds from the Migration, Vendel and
Viking periods, yet none from the later Roman Iron
Age. Settlements may have moved round the Bastubacken area just as the present Vändle farm, to the
north, shows evidence of successive phases of building, some now abandoned. And it is possible the early
Roman Iron Age population moved leaving the graves
to become flattened and lost over time. The Bastubacken graves were plundered in antiquity, perhaps
262
indicating the influx of a new group (although the
manner of plundering suggests marked graves) building on the ridges.
Pits with metalworking remains
Two pits with metalworking remains were found to
the east of the cemetery. Finds from the fill, dated to
the later Iron Age, included a punch, a socketed hook
and a fragment of a hollow cylinder shaped clay tube
used in the silver plating of objects or in the cleaning
of silver. Similar pipe fragments have been found in
Ribe, Kaupang, Bergen and Helgö. These pits were in
use well after the cemetery being dated by C14 to the
Viking/early medieval period. The pits were situated
well away from any known settlement but close to a
water source in the Lillån stream.
C-dates
14
A total of 126 C14 samples were taken from a range of
features. The decision was made not to use C14 to
date any of the graves relying instead on the grave goods
to provide a more accurate timeframe. A minimum
number of samples was used to date features belonging
to the presumed buildings found along the north
section of the excavation and the two pits with metal
working debris.
Those settlement features dated were of two types:
postholes and hearths. 14C-dates indicate that the
hearths and postholes are more recent than the cemetery
and that they date to the younger Iron Age. The
calibrated dates group between AD404 and 1022 and
cover the whole of the younger Iron Age, Migration,
Vendle and Viking Periods. The dated postholes are
associated with similar ones not chosen for dating; it is
assumed that all the postholes are contemporary and
form part of structures most of which lay to the north
outside the limit of the excavation.
The two pits with metalworking remains are more recent (Viking to medieval) than the postholes and
hearths and are therefore not associated with the settlement. These two pits may be related to activities
associated with the medieval settlement on the area
now covered by the present Vändle farm buildings some
100 meters to the north.
Recent Features and Strayfinds
The cemetery had been disturbed in recent times by
farm drainage ditches and by a gravel pit. Now backfilled and not known prior to excavation, the gravel pit
fill produced a number of finds including a grinding
stone and a Viking fighting-axe. The axe may have
come from a disturbed grave in the area of the Vändle
farm, while the grinding stone may belong to the settlement thought to succeed the cemetery. The stray
finds from the site included a shieldboss fragment from
the Roman Iron Age, (from a disturbed inhumation
?), a fragmentary spearhead from the Migration/Vendel period and two Viking beads. Also found were 9
crampons for horses and a medieval cross-bow bolt.
Conclusions
Bastubacken is one of a number of grave-fields
including Barkarby (Järfälla sn, Uppland), Lundbacken
(Tillinge sn, Uppland), and Åsen (Kolbäck sn, Västmanland), in middle Sweden which have similar burial
rites and grave goods assemblages. Inhumation is the
favoured burial practice during the early Roman Iron
Age continuing in popularity into the later Roman Iron
Age when cremation again became more common;
however, all the previously mentioned sites reveal that
both cremation and inhumation were practiced at any
given site.
The large numbers of children are an interesting feature of the Bastubacken cemetery. This may be the
result of a more detailed analysis of cremated remains
than has occurred in past studies or it may indicate a
real difference in burial rite.
The excavation of a cemetery like Bastubacken is only
the first step in the investigation of the contemporary
landscape and population. The accepted model for the
early Roman Iron Age society of the period is one of
scattered settlement but Bastubacken may indicate that
the population was higher than previously thought and
that discrete groups shared burial places. Prior to the
excavation only three graves were known at Bastubacken yet an additional 71 have now been recorded,
with the possibility that considerable numbers of
undiscovered graves lie outside the area investigated.
Bastubacken thus reveals the problem of estimating
population size and location of settlements on above
ground monuments alone as graves were not expected
to be found on the clay soil. Using only the known
graves of Raä 73 would give a very misleading and
very low, estimate of early Roman Iron Age population.
The results from Bastubacken now require to be
compared to the new evidence coming available from
sites such as Bollbacken, Tortuna parish and Lundbacken, Tillinge parish. Bastubacken, in particular,
shares with Lundbacken high status graves for both
men and women. DNA analysis of burials from these
sites would be useful to establish any genetic links
within the cemeteries and even more exciting, perhaps
between them. Such a program of research would begin
to establish a basis for the study of early Roman Iron
Age population and its possible interaction across a
wider landscape.
263
12. REFERENSER
Förkortningar:
AAL
Aarbøger
AUS
FV
KVHAA
LUHM
OPA
RAÄ
SHM
SMYA-FFT
SSM
UMF
VFÅ
VLM
ÄEG
Acta Archaeologica Lundensia
Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie, utgivne af Det
kongelige nordiske Oldskrift-Selskab, Köpenhamn
Acta Universitatis Stockholmiensis
Fornvännen
Kungliga Vitterhets, Historie- och Antikvitetsakademien, Stockholm
Lunds Universitets Historiska Museum
Occasional Papers in Archaeology, utg. Arkeologiska institutionen,
Uppsala
Riksantikvarieämbetet
Statens Historiska Museer
Suomen muinaismuistoyhdistyksen aikakauskirja - Finska
fornminnesföreningens tidskrift
Stockholm Stadsmuseum
Uppsala Universitets Museum för Nordiska Fornsaker
Västmanlands Fornminnesförening och Västmanlands läns
museum. Årsskrift.
Västmanlands läns museum
Almgren, O. 1914. Die ältere Eisenzeit Gotlands. I. Stockholm.
Almgren, O. & Nerman, B. 1923.
Tryckta källor
ACSÁDI, G. & NEMESKÉRI, J. 1970. History of Human Life Span and Mortality. Budapest.
ADNER, M. 1991. Pärlor från romersk järnålder och folkvandringstid. C-uppsats vid Institutionen för arkeologi.
Stockholms universitet.
ALM, J. 1947. Europeiska armborst. Särtryck av vaabenhistoriske aarböger. Köpenhamn.
ALMGREN, B. 1957. Vallhager. Byn och boken. Fornvännen 1957:5, sid 227-246.
-1963. Vikingatägens höjdpunkt och slut. TOR 9, sid 215-250.
ALMGREN , O. 1897. Studien über nordeuropäische Fibelforme der ersten nachchristlichen Jahrhunderte. Stockholm.
-1900. Ett graffält från äldre järnåldern vid Alvastra i Östergötland, undersökt sommaren 1900.
KVHAA:s Månadsblad. Band 10, 1900, sid 112-115. Stockholm.
-1912. Alunda sockens fornlämningar 1. Upplands fornminnesförenings tidskrift XXVII.
-1914. Die ältere Eisenzeit Gotlands Heft. I. KVHAA Nr 4. Stockholm.
-1916. Ett uppländskt gravfält med romerska kärl. Fornvännen 1916:1, sid 76-103.
-1927. Hällristningar och kultbruk. Stockholm.
ALMGREN, O. & NERMAN, B. 1923. Die ältere Eisenzeit Gotlands Heft. II. KVHAA No. 4. Stockholm.
ALRENIUS, B. 1971. Skålgropsförekomster i V Uppland, N Södermanland och Lärbro sn. C-uppsats vid Institutionen för arkeologi. Stockholms universitet.
ALTHIN, C-A. 1953. Zwei Bronzezeitliche Opferfunde. I: Meddelanden från Lunds universitets historiska
museum, 1953, sid 27-38. Lund.
AMBROSIANI, B. 1964. Fornlämningar och bebyggelse. Studier i Attundalands och Södertörns förhistoria. Diss.
KVHAA. Uppsala.
-1973. Gravbegreppet i grävningsstatistiken. TOR XV (1972-73), sid 122-136.
AMBROSIANI , K. 1981. Viking Age Combs, Comb Making and Comb Makers in the light of finds from Birka and
Ribe. Stockholm.
ANDERSSON, K. 1993. Romartida Guldsmide i Norden. Del I, Katalog. Aun 17, Societas Archaeologica Upsaliensis,
Uppsala.
-1995. Romartida Guldsmide i Norden. Del III. Övriga smycken, tecknisk analys och verkstadsgrupper. Aun
21. Societas Archaeologica Upsaliensis. Uppsala.
264
ANDERSSON, T. 1970. Tuna-problem. Namn och bygd. Tidskrift för nordisk ortnamnsforskning, bd 56. Lund.
-1982. Hund, hundare och härad från språklig synpunkt. Bebyggelsehistorisk tidskrift 4.
ARIÉS, P. 1962. Centuries of childhood; a social history of French life. Knopf, New York.
ARNE, T.J. 1926. Den förromerska järnålderns problem i Norden. Rig.
ARRHENIUS, B. 1970. Knivar från Helgö och Birka. Fornvännen 1970:1, sid 40-51.
-1989. Arbeitsmesser aus den Gräbern von Birka. I: Arwidsson, G. (red) Birka II:3 Systematische Analysen
der räberfunde. Stockholm. sid 79-92.
ARTELIUS, T. 1992. Ledsberget En hög och oduglig gruskulle. Rapport UV 1992:4. Kungsbacka.
ARTURSSON, M. et al. 1994. Lundbacken ett gravfält från romersk järnålder del 1: gravar norr om järnvägen.
Tryckta rapporter från Arkeologikonsult AB, nr 11. Upplands Väsby.
ARTURSSON, M. & WIKBORG, J. 1994. Bastubacken (FO 3:d), Tortuna sn, Västmanland. Förundersökningsrapport 1994:1 från Arkeologikonsult AB. Upplands Väsby.
ARWIDSSON, G. 1941. Brillingefyndet, En skelettgrav från äldre romersk järnålder i Vaksala, Uppland Årsbok
1941. Uppsala.
-1948. Valsgärde - Fullerö. TOR, sid 34-48
-1954. Die Gräberfunde von Valsgärde II. Valsgärde 8. Uppsala Universitets museum, Uppsala.
-(Red). 1986. Birka II:2, Systematische Analysen der Graberfunde. KVHAA. Stockholm.
-1986. Die Eissporen. I: Arwidsson, G. (red.)
ASPEBORG, H. 1994. Den arkeologiska undersökningen i Västra Skälby. VFÅ 71.
ASPEBORG, H. et al. 1993. Järnåldersbyn vid Stenåldersgatan i Västerås. RAÄ Rapport UV 1993:7. Stockholm.
ATA d. nr 1042, Gravfält 350m väster om Ersta gård, Brännkyrka sn RAÄ 32.
BAGÔIEN, A. 1980. Noen tanker om leirkarhånverket i forhistorisk tid. Festskrift till Sverre Marstander på
70-års dagen. Oslo.
BANG-ANDERSEN, S. 1979. Fra barnets munn til arkeologens hånd. AmS-Småtrykk 5.
BANTELMANN, N. 1971. Hamfelde, Kreis Herzogtum Laurenberg. Ein Urnenfeld der Römischen Kaiserzeit in
Holstein. Offa-Bücher band 24. Neumünster.
BENNETT, A. 1987. Graven - religiös och social symbol. Strukturer i folkvandringstidens gravskick i Mälarområdet.
Diss. Theses and Papers in North-European Archaeology 18. Institute of Archaeology. Stockholm.
BESKOW-S JÖBERG, M. 1977. The Archaeology of Skedemosse IV The Iron Age Settlements of the Skedemosse Area on
Öland, Sweden. Borgholm.
-(Red). 1987. Ölands järnåldersgravfält, volym I. RAÄ-SHMm. Kalmar.
BESKOW-SJÖBERG, M. et al. 1984. Ett barngravfält från romersk järnålder. RAÄ Rapport UV. 1984:35. Stockholm.
BJÖRN, A. 1935. To nordenfjelske markfunn fra den eldste jernalder. Det Kgl. norske videnskabers selskabs skrifter
1935, nr 37. Trondheim.
BJÖRHEM, N. & SÄFVESTAD, U. 1993. Fosie IV. Bebyggelsen under brons- och järnålder. Malmöfynd 6. Malmö
muséer. Arlöv.
BJÖRKHAGER , V. 1992. Kenotafer - Finns de? En undersökning av gravmaterial från Uppland och Södermanland.
CD-Uppsats vid Institutionen för arkeologi. Uppsala Universitet.
BOHLIN, A. 1968. Västmanlands bronsålder. VFÅ 47 (1967-68), sid 98-162.
BOMAN, Å. 1982. Fornborgarna i Västmanlands län. VFÅ Nr 60, sid 98-120.
BOESSNECK, J. et al. 1968. The Archaeology of Skedmosse III. Die Knochenfunde von Säugetieren und vom Menschen.
KVHAA monografier 47. Stockholm.
BROBY-JOHANSEN, R. 1972. Fornnordiska stenbilder. Stockholm.
BRODIN, A. & NORLANDER, Å. 1994. RIK rapport, diarienummer 819-949/94. Stockholm.
BROGÅRDH,T. 1987. Folkliv gamla seder och bruk. Markaryd.
BRØNDSTED, J. 1966a. Danmarks Oldtid band 1, Stenalderen. Köpenhamn
-1966b. Danmarks Oldtid band 2, Bronzealderen. Köpenhamn.
-1966c. Danmarks Oldtid band 3, Jernalderen. Köpenhamn.
BROSTRÖM, S-G. 1994. Nyupptäckta hällristningar i Västmanland. VFÅ 71.
BROTHWELL, D.R. 1981. Digging Up Bones. The Excavation, Treatment and Study of Human Skeletal Remains.
British Museum (Natural History). London.
BROTHWELL, D. & HIGGS, E. (Red). 1969. The Science of Archaeology (2nd ed). Thames and Hudson, London.
BURENHULT, G. et al. 1987. Theoretical approaches to artifacts, settlements and society. Studies in honour of
Mats P Malmer. BAR International series 366 (II).
CALLMER, J. 1977. Trade Beads and Bead Trade in Scandinavia ca. 800-1000AD. Acta Archaeologia Lundensia.
265
series in 4:0. Nr 11. Lund.
CARLSSON, D. 1979. Kulturlandskapets utveckling på Gotland. En studie av jordbruks - och bebyggelseförändringar
under järnåldern. Press förlag. Visby.
CARLSSON , T. 1991. Från tumnning till drejning. Teorier om innovationsspridningen av drejteknink till Skandinavien under yngre järnåldern och tidig medeltid. C-uppsats vid Institutionen för arkeologi. Lunds universitet.
CHRISTENSSON. A. 1993. Konserveringsrapport, Vs Tortuna sn, Bastubacken. RAÄ och SHM, Institutionen för
konservering, RIK. Diarienummer 16043083. ATA.
CLARÉUS, C. 1980. Vapengravar från åldre järnålderen i Malarlandskapen. Seminar paper, Stockholms
Universitet, Institutioner för arkeologi, särskilt nordeuropeisk. Stockholm.
COLLINDER, B. 1988. Beowulf. Översatt i originalets versmått. Natur och Kultur. Eslöv.
CRUMLIN-PEDERSEN, O. (Red). 1991. Aspects of maritime Scandinavia AD200-1200. Roskilde.
DÖBLER, H. 1975. Die Germanen legende und wirklichkeit von A-Z.
DRAKENBERG, S. 1931. Darsta - Gottsta, Kungsåra sn, Västmanland. Arkivrapport VLM. Västerås.
-1933. Rapport angående undersökning av ett gravkomplex vid Fors, Tottuna sn., Västmanland. Arkiv
rapport VLM. Västerås.
-1939a. Rapport angående fornfynd vid Ågrens backe i Kolbäck sn., Västmandland. Arkivrapport, VLM.
Västerås.
-1939b. Rapport angående undersökning av forngrav vid Prästgården, Badelunda sn, Västmanland.
Arkivrapport VLM. Västerås.
DURING, E. 1992. Osteologi, benens vittnesbörd. Arkeographica 5. Gamleby.
DUCZKO, W. 1985. Birka V. The filigree and granulation work of the Viking Period. An analysis of the material from
Björkö. Stockholm.
DYBECK, R. 1844. Minnesmärken i Westmanland (Tuhundra). RUNA. Antikvarisk tidskrift, Augustihäftet.
Stockholm.
Eddan. De nordiska guda- och hjältesångerna. 1992. Översättning: Brate, E.
EDENMO, R. 1994. Romersk vinskopa finaste fyndet i Upplands-Väsby. Populär Arkeologi. 12, Nr. 2, sid 22-23.
EGGERS, H. J. 1955. Zur absoluten Chronologie der römischen Kaiserzeit im Freien Germanien. Mainz.
EKDAHL, L. (inget årtal angivet). Dragkok, Rangel och Holkkrok. 3-betyguppsats, Arkeologi särskilt nordeuropeisk vid Stockholms Universitet.
EKHOLM, G. 1917. De skandinaviska hällristningarna och deras betydelse. Ymer 1916. Stockholm.
-1938. Ett uppländskt gravfält la Tène-tiden och andra fornminnen i trakten av Läbyvad. Fornvännen
1938:2, sid 69-99.
-1939. Valloxsäby logbacke. Ett uppländskt gravfält från 1:a århundradet e Kr. Fornvännen 1939:1,
sid 1-34.
-1944. Uppländska gravfält från äldre järnåldern. Fornvännen 1944:2, sid 83-110.
-1946. Uppländska gravfält från äldre järnåldern. Knivsta stationssamhälle, Knivsta sn. Fornvännen
1946:4, sid 193-215.
-1957a. Brillinge nr 1. Ett Vaksala-gravfält från romersk järnålder. TOR 3, sid 81-92.
-1957b. Skelettgravarna i nordens äldre järnålder. Fornvännen 1957:6
EKSTRÖM, G. 1948a. Tingsplatser och häradskultplatser i Västmanland i fornordisk tid och medeltid.
VFÅ, nr 36, sid 5-35.
-1948b. Slaget vid Västerås den 29 april 1521. VFÅ nr 36, sid 36-47.
ELFSTRAND, B. 1979. Järnåldersgravar i Valle härad. Preliminära resultat från undersökningarna i N. Ving och
Varnhem 1977-1978. Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 1979-1980. Skara.
English Heritage. 1991. Management of Archaeological Projects. Historic Buildings and Monuments
Commission for England. London.
ERIKSSON, A. 1986. Bebyggelse- och kulturlandskapsutveckling i ett gränsområde mellan Sollentuna och Spånga
socknar i Uppland. Uppsats i kulturgeografi och arkleologi, särskilt nordeuropeisk i påbyggnadskurser vid
Stockholms universitet.
FEEST, C. 1980. The Art of War.
FEREMBACH, D.et al. 1980. Recommendationsfor Age and Sex Diagnoses of Skeletons. Workshop of European
anthropologists in Prague 1972. Journal of Human Evolution 9, sid 517-549.
FERENIUS, J. 1962. Det romerska järnåldersgravfältet vid Ersta gård i Stockholm. Fynden och något om de bebyggelse
historiska problem i området. Trebetygsuppsats nordisk och jämförande fornkunskap. Stockholms universitet.
-1971.Vårby och Vårberg. En studie i järnålderns bebyggelsehistoria. Studies in North European
266
Archaeology. Series B. ACTA Universitatis Stockholmiensis. Stockholm.
FORENIUS, S. 1989. Lågteknisk järnframställning i Sverige. C-uppsats vid Institutionen för arkeologi. Uppsala
universitet.
FRIESEN, O. V. 1913. Upplands runstenar. Uppsala.
GAMRELL, Å. 1994. Osteologisk analysis och tolkning av benmaterialet. I: Artursson, M. et al. sid 25-33.
GEJVALL, N-G. 1948. Benbestämningar. I: Sahlström, K.E. & Gejvall, N-G. 1948.
-1954. Brandgravarnas beninnehåll samt därpå baserade determinationer. I: Sahlström, K.E. & Gejvall, NG. 1954.
-1959. Vanligaste ben: Något om bearbetning av brända ben och deras vetenskapliga värde i "FYND", Vanligt
från forntiden. Göteborgs och Bohus läns Fornminnesförenings tidskrift, sid 77f.
-1961. Anthropological and osteological Analysis of the Skeletal Material and Cremated Bones from
Simris 23, Simris Parish. I: Stjernqvist, B. 1961.
GERDIN, A-L. 1992. Vad hade de i asken? Hartstätade barkkärl i gravar från romersk järnålder. Gotländskt arkiv
1992, sid 27-47. Visby.
GLOB, P. V. 1969. Helleristninger i Danmark. Jysk arkaeologisk selskabs skrifter VII. Köpenhamn.
GRANLUND, J. 1939. Hartstätningar till svepta kärl under äldre järnåldern. Fornvännen 1939:5, sid 257-287.
-1940. Träkärl i svepteknik. Nordiska Museets Handlingar: 12. Stockholm.
GRAU, O. 1754. Beskrifning öfver Wästmanland dess städer, härader och socknar. Utgiven av Vestmanlands
läns tidning. Wästmanlands Allehandas Boktr. - Aktieb. Västerås 1904.
GRAY, Gray’s Anatomy. 1973 35th ed. London.
GRÄSLUND, A-S. 1973. Barn i Birka. TOR 15 (1972-1973), sid161-179.
GRÄSLUND, B. 1977. Jordfästning och likbränning. Vägen till livet efter detta speglat i bronsålderns och stenålderns gravskick. Foredrag ved det 1. Nordiske Bronsealder- symposium på Isegran 3-6 Oktober 1977.
GÖTHBERG , H.1985. Fornborgar och fornborgsmurar, en undersökning med utgångspunkt från västra Märlardalen.
C-uppsats vid Institutionen för arkeologi. Uppsala universitet.
HAFSTRÖM, G.1949. Ledung och marklandsindelning. Uppsala.
HAGBERG, L. 1937. När döden gästar. Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning.
Stockholm.
HAGBERG, U. E. 1978. Algutsrum vid Ölandsleden. I: Kalmar Län 1978. Årsbok för kulturhistoria och hembygdsvård, årg. 63. Kalmar.
HAGBERG, U-E. & WAERN, P. 1974. Arkeologisk undersökning 1969-70. Fornl. 13, gravfält, Algutsrum 1:8, 1:6,
8:1, Algutsrums sn, Öland. RAÄ rapport 1974 B 26, Stockholm.
HAGBERG, U-E. et al. 1991. Ölands järnåldersgravfält, vol II. RAÄ-SHM. Kalmar.
HASSELGREN, K. 1993. Bebyggelsens lokalisering under äldre järnålder i Västmanland. C-uppsats vid Institutionen
för arkeologi. Uppsala universitet.
HEDEAGER, L. 1978. A Quantitative Analysis of Roman Imports in Europe North of the Limes (0-400AD), and
the Question of Roman-Germanic Exchange. I: Kristiansen, K. & Paludan-Müller, C. (Eds), sid 191-216.
-1988. Pengeøkonomi og prestigeøkonomi i romersk jernalder. Fra Stamme till Stat. Jernalderens
Stammesamfund. Jysk Arkaeologisk Selskabs Skrifter XXII, sid 117-122.
-1990. Danmarks järnälder mellan stamme og start. Aarhus Universitetsforlag.
HELGESSON, B. 1992. 79 barngravar i Skåne. Alla dessa små, somaldrig fått chansen att växa upp. Populär Arkeologi årg 10, nr 4 1992, sid 12-14.
HELLSTRÖM, J. A. 1971. Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid. Skrifter utgivna av Institutet för
rättshistorsk forskning. Serien I. Bd XVI. Motala.
HEMMENDORFF, O. 1973. Några varierade gravfält i Mälardalen, särskilt gravfält 116 vid Alby i Botkyrka sn,
Södermanland. Trebetygsuppsats i arkeologi, Stockholm universitet.
-1984. Människooffer. Ett inslag i järnålderns gravritualer, belysta av fynd i Bollstanäs, Uppland. Fornvännen 1984:1, sid 4-12.
HERSCHEND, F. 1980. Myntat och omyntat guld. Två studier i ölandska guldfynd. I: Det myntade guldet. II:
Det omyntade guldet. TOR 18 (1978-79), sid 33-294.
HERTEIG, A. E. 1955. Gilefunnene på Östre Toten. I: Viking. Tidskrift for norrön arkeologi, bd XIX, Oslo.
HJÄRTHNER -HOLDAR , E. 1983. Undersökta Gravar I Önsta-Gryta, Västerås. Yngsta bronsålder-äldsta järnålder. Arkeologisk undersökning 1976-77. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer. Rapport UV 1983:2.
HOFBERG, H. 1903. Westmanlands Fornlemningar och Minnesmärken. Yttertjurbohärad. VFÅ nr 5-6, 190103.
HOLMBERG, K-A. 1969. De svenska tuna-namnen. Studier till en svensk ortnamnsatlas 12. Diss. Uppsala universi267
tet.
HOLMQVIST, W. 1951. Tauschierte Metallarbeiten des Nordens aus Römerzeit und Völkerwanderung. KVHAA
Stockholm.
-1956. Gravfältet vid Barkarby. Antikvariskt Arkiv 5. KVHAA. Stockholm.
-(Red) 1970. Excavations at Helgö III. KVHAA. Stockholm.
HOLMQVIST, W. & ARRHENIUS, B. 1964. Excavations at Helgö II. KVHAA. Stockholm. Report for 1957-1959.
KVHAA. Stockholm.
HOLMQVIST, W. & GRANATH , K-E. 1969. Helgö den gåtfulla ön. Stockholm.
HUGGERT, A. et al. 1973. Fyndförteckning. Årsrapport 1973. Helgöundersökningen. RAÄ-SHM, sid 12-21.
Stockholm.
HULTH , H. & JAHN, K. 1992. Den Lilla Skilladen. Om könsmarkeringar i järnåldersgravar. CD-Uppsats vid Insti
tutionen för arkeologi. Uppsala universitet.
HULTHÉN , B. 1987. Some notes on ceramic production during early Iron Age. Studien zur Sachsenforschung 6,
sid 95-99. Hannover
HULTHÉN, B. & JANSON, G. 1982. Keramik - kompendium i arkeologi. Stockholm.
HYENSTRAND, Å. 1972. Production of iron in outlying districts and the problem of Järnbärarland. (Early Medieval Studies). AntArk 46, Stockholm.
-1973a. Ett romartida gravfält i Romfartuna. VFÅ nr 51, sid 22-55.
-1973b. Kring den västmanländska hundareindelningen. VFÅ, nr 51. sid 91-104.
-1974. Centralbygd - Randbygd. Acta universitatis stockholmiensis. Studies in North-European Archaeology
5. Malung.
-1979. Arkeologisk regionindelning av Sverige. RAÄ. Stockholm
-1982. Om Tuna-problemet och den territoriella indelningen. Bebyggelsehistorisk tidskrift.
-1984. Fasta fornlämningar och arkeologiska regioner. Rapport från RAÄ.
-1989. SVERIGE 989. Makt och herravälde I. Stockholm archaeological reports, nr 24.
HÅRDH, B. 1985. Grunddragen i Nordens förhistoria, Kompendium för AK 001, LHUM Report series No.23.
Lund.
HÄRINGE , K. 1991. Gödåker, ett uppländskt gravfält från romersk järnålder. C-uppsats vid Institutionen för
arkeologi. Uppsala universitet.
ILKJAER, J. 1990. Illerup Ådal 1. Die Lanzen und Speere. Jutland Archaeological Society Publications XXV:1,
Århus.
-1993. Illerup Ådal 3, Die Gurtel, Bestandteile und Zubehör, Textband. Jutland Archaeological Society
Publications XXV: 3. Århus
IREGREN , E. 1972.Vårby och Vårberg II. Studie över kremerat människo- och djurbensmaterial från järnåldern.
Theses and Papers in North European Archaeology 1. Institute of Archaeology, Stockholm.
-1994. Kremationer från Tuna, Badelunda i Västmanland. I: Nylén, E. & Schönbäck, B. Tuna i Badelunda.
Guld Kvinnor Båtar 2. Västerås kulturnämnds skriftserie 30. Västerås, sid 202-211.
JAHN, M. 1913. Über Beziehungen zwischen Ostgermanen, Westgermanen und Kelten während der SpätLatinezeit. Mannus V.
-1916. Die Bewaffnung der Germanen in der älteren Eisenzeit. Mannus Bibliotek Nr 16. Leipzig.
-1921. Der Reitersporn, seine Entstehung und Entwicklung. Mannus Bibliotek Nr 21. Leipzig.
J ANSSON, I. 1985. Ovala spännbucklor En studie av vikingatida standardsmycken med utgångspunkt från Björköfynden. Archaeological Studies Uppsala University Institute of North European Archaeology 7. Uppsala.
JANSSON, S. B. F. 1964. Sveriges runinskrifter. Bd 13. Västmanlands runinskrifter. KVHAA, Stockholm.
JOHANSEN , B. & PETTERSSON, I-M. 1993. Från borg till bunker. Befästa anläggningar från förhistorisk och historisk tid. Fornlämningar i Sverige 2, RAÄ, Stockholm.
JOHANSSON, T. 1989. Verktyg. Forntida Teknik, nr 1. Sveg.
-1993. Forntida teknik. Västerås
JOHNSEN-WELINDER, B. 1973. Gravfältet vid Holmsmalma i Malma sn. VFÅ nr 51, sid 56-90.
JOHNSEN-WELINDER, B. OCH WELINDER, S. 1973. Järnåldersgravfält i Mälardalen. Acta archaeologia lundensia
Series in 8 Minore. No 2. Lund.
KALDAL -MIKKELSEN, D. 1990. To ryttergrave fra ældre romersk jernalder. KUML 1988-1989, Årbog for jysk
arkeologisk selskab.
KALIFF, A. 1992. Brandgravskick och föreställningsvärld. En religionsarkeologisk diskussion. Occasional Papers in
Archaeology 4. Societas Archaeologica Upsaliensis. Uppsala.
KAUL, F. 1988. Da våbnene tav Hjortspringsfundet og dets baggrund. Nationalmuseet, Nyt Nordisk Forlag Arnold
268
Bosck. København.
KJELLBERG, S.T. 1926. Vallby. VFÅ 16.
KLANG, L. 1986. Kolonisation och bebyggelseutveckling i nordöstra Smålands inland. I: Fornlämningar och
bebyggelsehistoria. Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 11.
KLINDT-JENSEN, O. 1950. Foreign Influences in Denmark’s Early Iron Age. Acta Archaeologica. Vol. XX (1949).
København.
KNUSSMAN , R. 1988. Anthropologie. Handbuch der vergleichenden Biologie des Menschen. Band I. Stuttgart.
KRISTIANSEN, K. & PALUDAN -MÜLLER, C. (Eds) New Directions in Scandinavian Archaeology. Studies in Scandinavian Prehistory and Early History. Vol. 1. The National Museum of Denmark. Copenhagen.
KRAFT , J. 1994. Trojeborgen i Badelunda. Utgiven av Badelunda hembygdsförening.
KUNST, M. 1978. Arm und reich - jung und alt. Offa Band 35, 1978. Neumünster.
KYHLBERG, O. 1980. Helgö och Birka Kronologisk-topografisk analys av grav- och boplatser. Arkeologiska rappor
ter och meddelanden 6. Institutionen för arkeologi, särskilt nordeuropeisk, vid Stockholms universitet. Stockholm.
LAMM, J-P. 1973. Fornfynd och fornlämningar på Lovö. Arkeologiska studier kring en uppländsk järnåldersbygd.
Diss. Theses and Papers in North-European Archaeology 3. Stockholm.
-1983. Nicktunafyndet. VFÅ nr 61.
LARSSON, G. 1989. Ledung, ledungsskepp och territoriell indelning. C-uppsats vid Institutionen för arkeologi.
Uppsala universitet.
LARSSON, L. 1982. Segebro En tidigatlantisk boplats vid Sege ås mynning. Malmöfynd 4. Malmö.
LARSSON, T. B. 1985. Soziale Veränderung im Übergang von Bronzezeit zu Eisenzeit. Eine Analyse der Bestattungsdaten
des Fiskeby Gräberfelds in Östergötland. Archaeology and Environment 4. In Honorem Evert Baudou. Depart
ment of Archaeology. Umeå universitet.
LEHTOSALO-HILANDER, P-L. 1982. Luistari II. The Artifacts. SMYA-FFT 82:2. Helsingfors.
LIDÉN, O. 1938. Hällgröpningsstudier i ausluting till nya sydsvenska fynd. Lund.
LILLEHAMMER, G. 1979. Gjemt og glemt - barn i fortiden. AmS-Småtrykk 5.
-1986. Barna i Nordens forhistorie. Dröft metodegrunnlaget og kildenes bärekraft. KAN, Kvinner i Arkeologi i Norge 2. Bergen.
-1989. A Child is Born. The Child’s World in an Archaeological Perspective. Norwegian Archaeological
Review 22.
LIND , L. 1981. Roman denarii found in Sweden. 2. Catalogue text. Acta Universitatis Stockholmiensis, Stockholm Studies in Classical Archaeology 11:2. Stockholm.
-1988. Romerska denarer funna i Sverige. Stockholm.
LINDAHL , F. 1984. Arkeologisk undersökning av två gravar från äldre järnålder vid centrallasarettet, Västerås. Arkivrapport, VLM. Västerås.
LINDEBERG, I. 1964. Birch Bark Boxes, Resin. I: Holmqvist, W. & Arrhenius, B. (Red), sid 140-141.
LINDEROTH, M. 1962. RAÄ Rapport. Vs, Säby sn, Borgby 2.1. Dnr 4352/62, del 1. ATA
-1963. Borgby-fältet. En undersökning av ett gravfält från äldre järnålder i Säby socken, Västmanland.
Trebetygsuppsats, Nordisk o.jämf. fornkunskap. Uppsala universitet.
-1968. Rapport över arkeologisk undersökning på gravfält nr 192, Åsen 1:2, 1:3, etc Kolbäcks sn, Västmanland.
Arkivrapport VLM.
LINDEROTH, T. 1989. Förhistoriska barn. Var finns spåren av dem och hur tolkar man dessa? C-uppsats vid Institutionen för arkeologi. Lunds universitet.
LINDQUIST, M. 1981. Romerskt svartgods. September månads föremål i Gotlands Fornsal 1981, Visby.
LINDQUIST , S-O. 1968. Det förhistoriska kulturlandskapet i östra Östergötland. Hallebyundersökningen I.
Acta Universitatis Stockholmiensis, Studies in North-European Archaeology 2. Stockholm.
LINDQVIST, S. 1918. Åker och Tuna. En ortnamnsstudie. Fornvännen 1918:1, sid 1-30.
LIVERSAGE, D. 1980. Material and interpretation. The Archaeology of Sjælland in the Early Roman Ironage. Köpen
hamn.
LUND, J. 1977. Overbygård - en jernalderlandsby med neddybede huse. Kulm 1976, sid 129-150.
LUND-HANSEN, U. 1987. Römisher Import im Norden. Warenaustausch zwischen dem Römischen Reich und
dem freien Germanien während der Kaiserzeit unter besonder Berücksichtung Nordeuropas. Nordiske Fort
idsminder SerieB Bind 10. København.
LUNDH , K. & RASCH, M. 1991. Långlöts socken. I: Hagberg, U.E. et al. 1991.
LUNDSTRÖM, A. 1971. Fyndkatalog och tabeller. Årsrapport 1971. Helgöundersökningen. RAÄ- SHM. Stockholm. sid 9-21.
269
LUNDSTRÖM, P. 1955. The Hill Fort I: Stenberger, M.& Klint-Jensen, O. (Red). 1955.
-1965. Gravfälten vid Fiskeby i Norrköping. I & II. Stockholm.
-1970. Gravfälten vid Fiskeby I Studier kring ett totalundersökt komplex. Stockholm
LUNDSTRÖM, Å. 1991. 101 kammar från romersk järnålder i Sverige. Ett försök till kamkronologi. C-uppsats vid
Institutionen för arkeologi. Stockholms universitet.
LYALL, J. 1994. Magnetometer and Resistivity Survey, Öster Åby and Bastubacken, Sweden. 5th May to 11th
May 1994. Landscape Research Centre Ltd.
LÖFSTRAND , L. 1966. Västmanlands stenålder. VFÅ nr 46, (1965-66). Västerås.
LÖTHMAN , L. 1981. Bronsåldersstråk i Västmanland. VFÅ nr 59, sid 84-98. Västerås.
-1991. Förtätad bronsålder och åldre järnålder i Västmanlands fornlämningsrika Mälarzon- 1988 års
inventeringsresultat. Arkeologi i Sverige 1988, ny följd del 1.
MAC GREGOR, A. 1985. Bone, Antler, Ivory and Horn. The technology of skeletal meterial since the Roman period.
MADSEN, H.B. 1984. Metal Casting. Ribe Excavations 1970-76. Vol. 2. Sydjysk Universitetsforlag. Esbjerg.
M ADYDA-L EGUTKO , R. 1986. Die Gürtelschnallen der Römischen Kaiserzeit und der frühenVölkerwanderungszeit
im mitteleuropäischen Barbaricum. Oxford.
MAGNUSSON , G. 1974. Arkeologisk undersökning 1968-70. Fornlämningarna 191 och 236, två gravfält Åsen 1:2,
1:3, Kolbäcks sn, Västmanland. RAÄ rapport 1974 B33. Stockholm
MAGNUSSON, S. & SUNDQUIST, N. 1957. Ett gravfynd från brytningen mellan brons- och järnålder vid Brillinge
i Vaksala. Upplands fornminnesförenings tidskrift 48:1, sid 68-78.
MARSTANDER, S. 1963. Østfolds jordbruksristninger. Skjeberg. Instituttet for Sammenlignende kulturforskning.
Ser. B. Oslo.
MAYS, S. 1995. Killing the unwanted child. British Archaeology, March 1995 No 2. Council for British Archaeology.
sid 8-9.
MOBERG, C-A. 1959. Vanligast i berg och på block: Skålgropar. Fynd, Göteborgs och Bohusläns
fornminnesförenings tidskrift, sid 50-52. Göteborg
MOLLESON,T. & COX, M. 1993. The Spitalfields Project. Volume 2 - The Anthropology. The Middling Sort. Council for British Archaeology Research Report 86.
MONTELIUS, O. 1893. Grafkistor af klufna och urhålkade stockar. Svenska fornminnesföreningens tidskrift, nionde bandet, 1:a häftet. s77ff.
-1895. Den nordiska jernålderns kronologi. Svenska fornminnesföreningens tidskrift, nionde bandet, 2:a
häftet, s155 ff.
-1905. Östergötland under hednatiden. Svenska fornminnesföreningens tidskrift, tolfte bandet, 3:e häftet.
MORRIS, I. 1992. Death-ritual and social structure in classical antiquity. Cambridge
MÜLLER , S. 1897. Vor oldtid-Danmarks førhistoriske archaeologi. København.
-1917. Skaalformede Fordybninger, Hellige Tegn for Ilden. I: Aarb/da Ö/ger. Köpenhamn.
Nationalencyklopedin. 1990. band 3, s14. uppslagsordet Björktjära. Höganäs.
-1993. band 11 (Kari Marklund red)
NERMAN , B. 1935. Die Völkerwandrungszeit Gotlands
-1945. När Sverige kristnades. Stockholm.
-1975. Die Vendelzeit Gotlands. 1:1. KVHHA (Mono. 55). Stockholm.
NILSSON, C. 1977. Ett flatmarksgravfält på Viby Bosgård i Viby socken, Östergötland. RAÄ Rapport 1977 C1.
Stockholm.
NORDÉN, A. 1925. Östergötlands bronsålder. Linköping.
NORDENSTORM , L. 1994. Dödande vid begravningar. Ett inslag i järnålderns gravritualer i komparativ religions
historisk belysning. Fornvännen 89, 1994:4.
NYGREN, N. 1949. Offerstenar i Västmanlands län. VFÅ nr 37, Västerås.
NYLÉN, E. 1957. Till frågan om gravskicket under Nordens för-romerska järnålder TOR III, sid 65-80.
-1994a. Kammargrav X. I: Nylén, E. & Schönbäck, B. Tuna i Badelunda. Guld Kvinnor Båtar 1. 1994, sid
18-35.
-1994b. Hästens utrustning. I: Nylén, E. & Schönbäck, B. Tuna i Badelunda. Guld Kvinnor Båtar 1. 1994,
sid 100.
NYLÉN, E. & SCHÖNBÄCK, B. 1994. Tuna i Badelunda. Guld Kvinnor Båtar. 1 & 2. Västerås Kulturnämnds
skriftserie 30. Västerås.
OLAUSSON, M. 1987. Hillforts, substinence and economic centralisation AD300-500 in Eastern Middle Sweden.
I: Burenhult, G. et al. 1987.
-1988. Ett gravfält från romersk järnålder vid Ådalen i Angarnsjöområdet, RAÄ 68, Hacksta, Össebygarns sn,
270
Uppland. Arkeologiska rapporter och meddelanden från Inst. för Arkeologi, Stockholms universitet, nr 20.
Stockholm.
OLDEBERG, A. 1966. Metallteknik under vikingatid och medeltid. Stockholm.
OLIN, P. 1987. Öländska kammar och kammakeri i romersk och germansk tid. C-uppsats vid arkeologiska Institutionen. Stockholms universitet.
OLLDAG, I.E. 1992. Glasperler i danske fund fra romersk jernalder. Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed og
Historie.
OLSSON, I. 1976. Tuna-namnen i Sverige - forskningsläget. Fornvännen 71 1976:3-4, sid 71-81.
-1992. Keltisktin flytande på Tuna-namnen? Fornvännen 87 1992:1, sid 41-42.
OXENSTIERNA, E. 1958. Die ältere Eisenzeit Östergötland. Linköping.
OZOLA , I. 1994. Conservation Report. Arkeologikonsult AB Diarienr: 220-1707-93 Västmanland Tortuna sn.
Bastubacken, RAÄ 73 Project nr: MBM 308. RAÄ-SHM, Institutionen för konservering, RIK. Diarienummer 16044014. ATA.
PETERSEN, J. 1919. De norske vikingesverd. En typologisk-kronologisk studie over vikingetidens vaapen.
Videnskapsselskapets skrifter. II. Hist. -filos. Klasse 1919. No. 1. Kristiania.
PETTERSSON, J. & K RISTIANSSON, G. 1977. Hällristningar på Tjörn I. Malung.
PETRÉ, B. 1981. Relationen mellan grav, gård och omland - exponering och kommunikation som funktion i
förhistoriska gravar med exempel från Lovö. Bebyggelsehistorisk Tidskrift, nr 2.
-1982. Arkeologiska undersökningar på Lovö, del 1. Neolitikum, bronsålder och äldsta järnålder. Undersökningar 1971-1980. AUS Studies in North-European Archaeology 7. Stockholm.
-1984a. Arkeologiska undersökningar på Lovö, del 2. Fornlämning RAÄ 27, Lunda. AUS Studies in NorthEuropean Archaeology 8. Stockholm
-1984b. Arkeologiska undersökningar på Lovö, del 3. Gravar, gravfält och boplatser på Lovö. Undersökningar
1976-1984. AUS Studies in North-European Archaeology 9. Stockholm
-1984c. Arkeologiska undersökningar på Lovö, del 4. Bebyggelsearkeologisk Analys. AUS Studies in NorthEuropean Archaeology 10. Stockholm.
PETRÉ , B. et al. 1981. Uppland, Edsbro sn, Smara, fornl 40, arkeologisk undersökning av gravfält från yngre järn
ålder och recent husgrund. RAÄ rapport UV 1981:12. Stockholm.
PFEIFFER , S. 1991. Rib lesions and New World tuberculosis. International Journal of Osteoarchaeology, Vol.1, sid
191-198.
RAMSKOU, T. 1976. Lindholm Höje. Gravpladsen. Nordiske Fortidsminder, ser B, bd 2, Köpenhamn.
RASCH, M. 1991. Glömminge socken. I: Hagberg, U.E et al. 1991.
-1994. Burial Practices - Grave Furniture and Burial Methods during the Roman Iron Age. I: Stjernquist, B.
(Red). 1994.
RESTADIUS, L. 1844. Kort beskrifning öfver Thortuna socken, Ytter Tjurbo härad uti Westmanland Till Kogl. WitterhetsHistorie - och Antiquitets Akademiens i Stockholm höga pröfning vördsammast öfverlämnad. Utgiven
av Tortuna hembygdsförening, Tortuna.1980.
REISBORG, S. 1994a. Building groups 1, 4 and 5, Structures and Finds. I: Reisborg, S. & Stjernquist, B. Excavations
at Helgö XII, sid 17-79. Stockholm.
-1994b. Rika kvinnogravar i Mälarområdet, I: Artursson, M. et al.1994, sid 58-63.
REISBORG, S. & S TARK, K. 1994. Fynd och dateringar. I: Artursson, M. et al. 1994, sid 34-44.
ROSLUND, M. 1990. Nittiotalets medeltidsarkeologi och det döda barnet. Fornvännen 85, 1990:4. sid 283-292.
RYDH,H. 1936. Förhistoriska undersökningar på Adelsö. KVHAA. Stockholm
RYDH, S. 1973. Bildstenen från Träkvista på Ekerö. TOR XV (1972-73), sid 103-109.
RYGH,O. 1875. Spor af Trækar i Grave fram ældre Jernalder. Aarsberetning for 1874. Foreningen til norske
fortidsmindersmerkers bevaring. Kristiania.
-1879. Fortegnelse over de til Universitetets Samling av norske Oldsager i 1878 indkomne Sager aeldre end
Reformationen. Aarsbetetning for 1878. Foreningen til norske fortidsmindesmerkers bevaring. Kristiania.
SAHLGREN, J. 1963. Vad Våra Ortnamn Bertätta. (Student föreningen verdandis småskrifter 351). Stockholm.
SAHLSTRÖM, K. E. & GEJVALL , N-G. 1948. Gravfältet på Kyrkbacken i Horns socken, Västergötland. KVHAA
Handlingar. Del 60:2. Stockholm.
-1954. Bankälla och Stora Ro. Två västgötska brandgropsfält. KVHAA Handlingar. Del 89. Stockholm.
SALZER, H. 1993. Barngravar från Mälardalens järnålder. En studie av åldersskillnader och social status. C-uppsats
vid Institutionen för arkeologi. Stockholms universitet.
SANDBERG, M. 1994. Stenåldersbarn - kan vi se dem? Fjölnir vol 13:1, sid 5-14.
SANDERMANN, W. 1965a. Untersuschung Vorgeschichtlicher ”Gräberharze” und Kitte. Technische Beiträge zur
271
Archäologie 2 1965. Mainz, sid 58-73.
-1965b. Birkenrinde Rohstoff vorgeschichtlicher Kitte und Leime. Umschau in Wissenschaft und Technik, heft
9 1965. Frankfurt am Main, sid 270-272.
SARAUW, G.F.L. 1928. Forntida kärl av trä eller läder, tätade med kitt. Bergens Museums Årsbok 1928. Historiskantikvarisk rekke Nr 1, sid 72-97. Bergen.
SCHJÖDT, J. P. 1991. Relationen mellem aser og vaner og dens ideologiske implikationer. I: Steinsland, G. (Red).
1991.
SCHNELL, I. 1934. Fornborgarna i Våstmanlands län. VFÅ nr 22. Västerås.
SCHULZE , H. 1978. Barngravfältet i Bjärby, Kastlösa Sn. Kalmar län 1978. Årsbok för kulturhistoria och
hembygdsvård, årg-63. Kalmar.
SCHÜTZLER, L. & KIHLSTEDT, B. 1993. Grödinge sn, Tyttinge 1:1, fornl. 432. Arkeologi i Sverige 1898, del 2;
Katalog, sid 380.
SELLEVOLD.B, HANSEN. U.L OCH J ØRGENSENJ.B. 1984. Iron Age Man in Denmark. Prehistoric man in Denmark,
vol. III. Det kongelige Nordiske Oldskriftselskab. København.
SERNING , I. 1966. Dalarnas Järnålder. KVHAA. Stockholm.
SHAROVSKAJA, T. A. 1992. Mala på kopior av tidiga kvarnstenar. Forntida Teknik, nr 2. Sveg.
SHETELIG, H. 1902. Datering af et hulefund fra Søndmør. Bergens museums Aarbog 1907.
SIGURDSSON, A. 1979. Sevalla och Tortuna socknar. Kulturhistorisk byggnadsinventering i Västerås kommun. Västmanlands länsmuseum-Stadsbyggnadskontoret.
SIGVALLIUS, B. 1994. Funeral Pyres. Iron Age Cremations in North Spånga. Doctoral dissertation. Osteological
Research Laboratory. Stockholm University.
SILVER, I.A. 1969. The ageing of domestic animals. I: Brothwell, D. & Higgs, E. (Red). 1969, sid 283-302.
SIMONSSON, E. 1965. Rapport. Vs, Svedvi sn Rallsta. Dnr 1273/65, del 1 och 2. ATA.
-1974. Gravfält 78, Amsta 3:2, Kolbäcks sn, Västmanland. Arkivrapport Västmanlands läns museum.
SIMONSSON, H. 1962. Rapport över undersökningarna år 1960 på gravfältet vid Rallsta, Svedvi sn, Västmanland.
Arkivrapport Västmanlands läns museum.
-1969. Studier rörande vikingatida vapen- och ryttargravar med utgångspunkt i det västmanländska materialet.
Lic.avhandling i nordisk fornkunskap. Uppsala.
SIVEN , C-H. 1981. Metoder För Beräkning Av Förhistoriska Populationer. Stockholms universitet, arkeologiska
institutionen.
SJÖVOLD, T. 1978. Inference concerning the Age Distribution of Skeletal Populations and some consequences for
Paleodemography Anthropology. Anthropologiai Közlemenyek 22. Akadémai Kaido. Budapest.
SJÖÖ, R. 1990. Gravfält och struktur - ett förslag till precisering av den äldre järnåldern med utgångspunkt från
undersökta gravfält i Västmanland. C-uppsats vid Institutionen för arkeologi. Uppsala universitet.
SPORRONG , U. 1985. Mälarbygd. Agar bebyggelse och odling ur historisk-geografiskt perspektiv. Meddelanded serie
B 61, Kulturgeorafiska institutionen Stockholms Universitet. Stockholm.
STARK , K. 1994. Pysslingbröd och dagut. I: Artursson, M. et al. 1995, sid 45 47.
STEINSLAND , G. (Red). 1991. Nordisk hedendom, Et symposium. Odense.
STENBERGER, M.& KLINT-J ENSEN, O. (Red). Vallhagar I. Köpenhamn.
STENBERGER, M. 1936. Gotland och den äldsta järnålderns gravskick. Fornvännen 1936:3, sid 153-172.
-1946. Djurfigurer från äldre järnåldern, Fornvännen 1946: 3. sid 147-65.
-1979. Det forntida Sverige. Uppsala.
-1971. Sten Brons Järn. Aldus/Bonniers. Stockholm.
STJERNA, K. 1905. Bidrag till Bornholms befolkningshistoria under järnåldern. Antikvarisk tidskrift för Sverige,
nr 1, del 18.
STJERNBERG, M. 1987. Farsoter under förhistoriskt tid. Del 1, Bakterier och rickettsier. Thesis and papers in North
Europern Archaeology 19. Stockholms universitetet, Inst. för arkeologi. Stockholm.
STJERNQUIST, B. 1951a. A Scanian grave with a rune-inscribed brooch. Meddelanden från LUHM, sid 37-56.
-1951b. Vä under järnåldern. Skrifter utgivna av Kungl. Hum. Vetenskapssamfundet i Lund XLVII. Lund.
-1955. Simris. On Cultural Connections of Scania in the Roman Iron Age. Acta Archaeologica Lundensia,
series 4, No. 2. Lund.
-1961. Simris 2. Bronze age problems in the light of the Simris excavation. With contributions by Ingrid
Olsson and Nils-Gustag Gejvall. (Acta archaeologica Lundensia. Ser. in 4:o. 5.). Lund.
-1977. Roman objects from the equipment of a Scandinavian warrior of the second century AD. Scripta
Minora 5 (1977-1978), Regiae Societatis Humaniorum Litterarum Lundensis.
-1990. An Iron Age Settlement at Smedstorp, in South-east Scania. Meddelanden från LUHM, vol. 8
272
(1989-1990).
(Red). 1994 Prehistoric Graves as a Source of Information. KVHAA. Stockholm.
STRID, J. P. 1993. Kulturlandskapets språkliga dimension. Ortnamnen. RAÄ. Stockholm.
STYFFE, C.G. 1911. Sverige under unionstiden. Med särskildt afseende på Sverige och dess förvaltning åren 1319
till 1521. Ett bidrag till den historiska geografien. 3 uppl. P A Norstedt & söners förlag. Stockholm.
STÅHL, H. 1985. Ortnamn i Västmanland. Almqvist & Wiksells förlag, Stockholm.
STÅLBOM, U. 1994. Klinga ett gravfält. Rapport UV Linköping 1994:11. Linköping
STRÖM, F. 1993. Nordisk hedendom. Tro och sed i förkristen tid. 3:e uppl. Göteborg.
STRÖM, K. 1974. Fornlämningar och fornfynd i Tortuna Sn. Tortuna hembygdsförening.
-1989. Eriksgatan genom Badelunda. I: Ström, K. et al. En historisk vandring i Badelundabygden. Västerås.
-1992. (Red). Västmanland, mälarbygd-bruksbygd-bergslag. Länsmuséet-Fornminnesföreningen.
STUVIER, M. & B ECKER, B. 1993. High-precision calibration of the radiocarbon time scale AD 1950-6000 BC.
Radiocarbon 35, sid 35-65.
SUNDBERGH, K. 1976. Birkas brynen. Funktion och kvalitet. 3-betygsuppsats. Stockholm universitet.
SUNDELIN, G. 1994. Gravar/gravfält från romersk järnålder i Mälardelen och deras placering i landskapet. I:
Artursson et al. 1994, sid 64-67.
SVENSSON, S. 1931. Friargåvor och trolovningsskänker. Svenska kulturbilder IX, band 5. Stockholm.
SVÄRD, S. 1973. Gravfälten från äldre järnålder in Uppland. En sammanställning av Gunnar Ekholms undersökningar. Trebetygsuppsats framlagd för seminariet Arkeologi, särskilt nordeuropeisk vid Stockholms universitet.
SZILVÁSSY, J. 1988. Alterdiagnose am Skelett. I: Knussman, R. 1988, sid 421-443.
Sången om Sigrdriva. I: Eddan. 1992. Översättning: Brate, E.
TACITUS 1960. Germania. Översättning och svensk kommentar av A. Önnerfors. Natur och Kultur.
Stockholm. (Originaltexten från år 98 e Kr.)
TAINTER, J.A. 1977. Modeling Change in Prehistoric Social Systems. For Theory building in Archaeology, ed. by
L.R. Binford. Academic Press.
TEMPELMANN-MÞCZYÞSKA, M. 1985. Perlen im Mitteleuropäischen Barbaricum. Römish-germanische Forschungen
bd 43. Mainz am Rhein.
TESCH, S. 1993. Houses, farmsteads and long-term change. Uppsala.
THELIN , S. 1877. PM angående påträffade hällkistor på Badelunda kyrkogård. Avskrift. Västmanlands läns
museum.
THOMAS , S. 1960. Studien zu den germanischen Kämmen der römischen Kaiserzeit. Arbeits- und Forschungsberichte
zur Sächsishen Bodendenkmalpflege. Bd 8. Dresden.
THORDEMAN , B. 1939. Armour of the Battle of Visby 1361. KVHHA (Mono. 27). Stockholm.
TURÉN, S. 1939. Om ”rätt tingplats” enligt Västmannalgen. VFÅ nr 27, sid 5ff.
TROTTER. M OCH GLESER. G.C. 1952. Estimation of stature from long bones of American whites and negroes.
American Journal of Physical Anthropology 10:463-514.
TROTTER. M OCH GLESER. G.C. 1958. A re-evaluation of estimation on measurements of stature taken during
lifeand long bones after death. American Journal of Physical Anthropology 16:79-123.
ULVÄNG, G. 1992. Mälardalens hustyper. En studie av hustyper i Mälardalen. Under sten-, brons- och järnåldern.
C-uppsats vid Institutionen för arkeologi. Uppsala universitet.
UBELAKER, D.H. 1989. Human Skeletal Remains: Excavation, Analysis, Interpretation. 2:a utgåvan. Washington.
VFÅ 1947 nr 35, sid 17.
VILKUNA, K. 1964. Das Kauharz, ein uraltes Lebensmittel. Lapponica, Essays Presented to Israel Ruong 26.5.
-1963. Studia Ethnographica Upsaliensia vol. XXI, sid 295-303. Uppsala.
VOSS, O. & ØRSNES-CHRISTENSEN, M. 1948. Der Dollerupfund. Ein Doppelgrav aus römischen Eisenzeit. Acta
Archeologica XIX. Köpenhamn.
WAKELY , J.et al. 1991. Scanning electron microscopy of rib lesions. International Journal of Osteoarchaeology,
Vol. 1, sid 185-189.
WEISER -AALL, L. 1961. Harpiks. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. band VI. Malmö. sid 238- 239.
WELINDER, S. 1974. Kulturlandskapet i Mälarområdet. University of Lund, Department of Quarternary Geology.
Report 5-6. Lund.
-1979. Prehistoric demography. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8º Minore No. 8. Lund.
-1993. Pots, females and food. Current Swedish Archaeology. vol.1.
WESKI , T. 1982. Waffen in germanischen Gräbern der alteren römischen Kaiserzeit südlich der Ostsee.
WESTERDAHL , C. 1994. Synpunkter på nybyggen av gamla fartyg. Fornvännen 89, 1994:2, sid 91-102.
273
WIBLING , C. 1908. Grafundersökningar i nordvästra Skäne 1906. Fornvännen 1908:1, sid 27-42.
WIDGEN , M. 1983. Settlement and Farming systems in the early Irom Age. A study of fossil agarian landscape
in Östergötland, Sweden. Stockholm Studies in Human Geography 3. Stockholm.
WIDHOLM, D. 1974. En bronsåldersboplats vid Kvarnby. Undersökning 1969. I: Kring Malmöhus. Årsbok för
Malmö museum 1973-74.
WIGREN, S. 1974. Gravfält och boplatsen vid Vedbo gård - en preliminär rapport. VFÅ nr 52, sid 165-181.
WISE, T. 1984. Saxon, Viking and Norman. Osprey Man-at-War Series nr 85.
WIKBORG, J. 1990. Korpföda och Vapengny. Vapenkombinationer i gravar från romersk järnålder i Götalandskapen.
C-uppsats vid Institutionen för arkeologi. Lunds Universitet.
-1994. Vapengraven, anläggning 77. I: Artursson, M. et al. 1994, sid 48-56.
WRANG, S. 1988. Om skålgropar i rum och rit. Uppsats. Lunds universitet.
ÅKERSTRÖM, B. 1968. Fornlämning 547 Sörby, Badelunda sn. Besiktningsrapport daterad 1/10 1968 i VLM’s
arkiv.
ÄIJÄ, K. 1993. Åbygravfältet. RAÄ och SHM Rapport UV 1987:11. Stockholm
ÖNNERFORS, A. 1959. Tacitus Germania. Svensk tolkning jämte inledning och kommentar. Natur och Kultur.
ÖSTERBERG, E. 1985. Människor och mirakler i medeltidens Sverige. Studier i äldre historia tillägnade Herman
Schuck 5/4 1985.
Otryckta källor
ANTTILA, K. & NORR, S. 1992. Särskild utredning Sagån-Västerås stad. Mälarbanans arkeologiprojekt. Institutionen för arkeologi Uppsala och Arkeologikonsult AB. Del 1. text. (Otryckt arbetsrapport.)
ARTURSSON, M. et al. Lundbacken II ett gravfält från äldre romersk järnålder del 2: gravar söder om järnvägen.
Slutundersökningsrapport från Arkeologikonsult AB. (Under utgivning.)
ARTURSSON, M. (Red). Bollbacken - en sen gropkeramisk boplats och ett äldre järnåldersgravfält. Slutundersökningsrapport från Arkeologikonsult AB. (Under utgivning.)
ATA. Dnr 1669. Rapport över seminariegrävning vid Brillinge, Vaksala sn, Uppland.
HULTH, H. & NORR, S. (Red). Fyra järnåldersboplatser längs Mälarbanan. Slutundersökningsrapport från
Arkeologikonsult AB. (Under utgivning.)
NICKLASSON, P. Den äldre järnålderns vapengravar på Sveriges fastland. Diss. Institutionen för arkeologi. Lunds
universitet. (Under utgivning.)
MCC RACKEN , S., PRICE, N. S. & WIKBORG, J. (Red). Öster Åby: the archaeological investigation of a deserted
Medieval village and its andscape. Volume 3: Excavations at Aspbacken a Viking age settlement and cemetery on
the Öster Åby plain. Slutundersökningsrapport från Arkeologikonsult AB. (Under utgivning.)
PRICE, N.S.(Red). Öster Åby: the archaeological investigation of a deserted Medieval village and its landscape.
Volume 2: Evaluations and surveys - the prehistoric landscape to the end of the early Iron Age. Slutundersökningsrapport från Arkeologikonsult AB. (Under utgivning.)
Kartor
LMV Gävle forskningsarkivet: Geometrisk jordebok, 1652 (T5:45)
Storskifte 1766-67 (T63-22:2)
Laga skifte 1844-50 (T63-22.3)
Rikets ekonomiska kartverk för Västmanland (kartbladet Tortuna) 1907.
Skattelängd för östra Westmanland år 1371. VFÅ nr 3 (1884).
Muntliga uppgiftslämnare
Gunnar Andersson 1995-03-15, UV-Mitt. Stockholm
Roger Edenmo 1995-03-17, UV-Mitt. Stockholm
Thomas Ericsson, Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet, Uppsala
Fil dr i Osteologi Tarja Formisto, . Arkeologikonsult AB. Muntligen 950329.
Barbro Lindhal Jensen, Stadsantikvariska avdelningen, Malmö museer.
Textilkonservator Eva Lundvall, RIK. Telefonsamtal 950301.
Rättsläkare Kari Ormstad, Rättsmedicinska avdelningen Solna. Telefonsamtal 950228.
Metallkonservator Ieva Ozoula, RIK. Telefonsamtal 950321.
Antikvarie Astrid Wexell, museiavdelningen SHM. Möte 950317.
274
13. TEKNISKA OCH ADMINISTRATIVA UPPGIFTER
Administrativa uppgifter
Länsstyrelsens beslutnummer:
Riksantikvarieämbetets diarienummer:
Arkeologikonsults projektnummer:
Uppdragsgivare:
Belägenhet
Fornlämningsnummer:
Plats:
Fastighet:
Socken:
Kommun:
Län:
Landskap:
Ekonomiskt kartblad:
Koordinater
Personal slutundersökning
Projektledare:
Fältarbetsledare:
Deltagande arkeologer:
Osteologer:
Grävmaskinist:
Praktikanter:
Personal förundersökning
Utgrävningen
Undersökningstyp:
Utförandetid:
Antal arkeologtimmar:
Antal maskintimmar:
Undersökt yta:
Koordinatsystem:
220-1707-93
421-2587-1994
MBM 308
MIAB (Mälarbanans Intressenter AB)
73
Bastubacken
Vändle 1:9
Tortuna
Västerås
Västmanland
Västmanland
117 30
X=552 802 Y=617 279
X=553 157 Y=617 258
Scott McCracken
Jonas Wikborg
Yvonne Eklund, Annika Ericsson, Anna-Lena Hallgren, Annika
Hansson, Ingela Kishonti, John Ljungkvist, Påvel Nicklasson,
Emelie Schmidt, Eva Stenskiöld, Fredrik Svanberg, Gunnar
Sundelin, Kent Ullgren.
Maria Jacobson, Monika Jansson, Katarina Lindau.
Peter Jönsson.
Kristina Anfäldt, Johan Blidmo, Niklas Blidmo
Madeleine Adner, Magnus Artursson, Åsa Gamrell, Anna- Lena
Hallgren, Maria Jacobson, Katja Jahn, Catherine Johnsson, Jan
Ottander, Gunnar Sundelin, Kennet Stark, Jonas Wikborg
Höjdsystem:
Slutundersökning
940418-940909
9425
750
7200 m2
RT90, 2,5 Gon V med matematiska axlar och första siffran
struken.
RH 1900
Förvaring
Fynd:
Ritningar:
Fotografier:
Historiska museet
ATA
Arkeologikonsult AB
275
276
Bilaga 1
Översiktsplan och anläggningsbeskrivningar
Slutundersökningsområdet inlagt på digitalt ekonomiskt kartblad 117 30. Skala 1:2500.
277
278
279
Anläggningsbeskrivningar
med plan- och profilritningar
För samtliga anläggningar gäller att de ej var synliga ovan jord utan framkom först vid maskinavbaning. Alla
anläggningar ritades i plan och profil (se metodkapitlet). Härdar, stolphål och flertalet brandgravar snittades
medelst en profil, ett mindre antal större brandgravar snittades med korsprofil. Genom skelettgravarna lades
en långprofil och en till två tvärprofiler. I de fall där två skelettgravar låg parallellt intill varandra lades en
gemensam tvärprofil.
Då leran i fyllningarna sällan kunde skiljas från den omgivande sterilen har nedgrävningskanternas begränsningar i både plan och profil i många fall rekonstruerats utifrån stenmaterialet i fyllningarna.
Alla anläggningsbeskrivningar för gravar, både brand- och skelettgravar, inleds med en osteologisk bedömning
av individens ålder och kön i kursiv.
Anläggningsbeskrivningarna för skelettgravar är uppdelade i en arkeologisk och en osteologisk del. Den
senare innehåller bedömnigar av ålder och kön med motiveringar till bedömningarna samt uppgifter om
eventuella patologiska iakttagelser.
Fullständiga redogörelser för de osteologiska analyserna, inklusive mått och vikter, återfinns i arkivrapporten,
vilken har lagts in i AIS (Archaeological Information System).
De osteologiska beskrivningarna har färdigställts efter orginalanteckningar upprättade av osteologerna Maria
Jacobson, Monika Jansson och Katarina Lindau, och har kontrollerats av Dr Tarja Formisto.
Bedömningarna av de brända benen har genomförts av Monika Jansson, Katarina Lindau och Tarja Formisto, och har kontrollerats av Dr Tarja Formisto.
Skelettens orientering anges schematiskt som N-S eller Ö-V, den exakta orienteringen anges i grader om norr
(gon) utifrån en 360 gradig skala. I de fall då skeletten låg vridna har en uppskattning gjorts genom att dra
en axel som skär skallens mitt och en punkt mitt emellan fötterna.
Mått på anläggningar anges i meter med två decimaler. Mått på föremål anges i hela mm. Vikter anges i
gram med en decimal.
Djupangivelser i anläggningsbeskrivningarna anges från anläggningens absoluta toppmått till dess absoluta
bottenmått, även om det absoluta toppmåttet ibland ligger på en sten som sticker upp en bit över resten av
anläggningen. Då området plöjts under en längre tid har anläggningarnas övre delar plöjts ut, varför anläggningarnas ursprungliga djup skulle kunna räknas från markytan och ned till en anläggnings absoluta bottenmått. Den dåtida markytan kan antas ha varit ungefär densamma som dagens. Förmodligen har nivåskillnader i området jämnats ut under mångårig plöjning, dvs jord från högt belägna områden har förflyttats
ned i lägre belägna partier.
Planer och profiler presenteras i följande skalor:
Härdar, plan och profil
1:20
Stolphål, plan och profil
1:20
Brandgravar, plan och profil
1:20
Skelettgravar, plan och profil
1:40, skelettnivån dock i 1:20
På samtliga planer är norr uppåt.
280
Teckenförklaring
281
Härdar
Anläggning 1
HÄRD
Beskrivning
Marknivå var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,66 resp. 20,54 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,30 x
0,65 m stor och 0,12 m djup nedgrävning med fyllning av gråsvart lera med
kraftig svärtning av kol och stänk av bränd lera. Inga föremål påträffades i
anläggningen.
bottenmått var 20,64 resp. 20,54 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
0,6 x 0,8 m stor och 0,10 m djup nedgrävning med fyllning av brungrå
lera samt ett 0,02-0,05 m tjockt kollager i botten. Inga fynd påträffades i
fyllningen.
Anläggning 63
HÄRD
Beskrivning
Anläggning 8
HÄRDREST
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,20 m ö h. Anläggningens toppmått och
bottenmått var 21,00 m ö h resp. 20,94 m ö h. Anläggningen utgjordes av
en 0,60 x 0,80 m stor och 0,06 m djup med fyllningen av gråsvart lera med
inslag av kol och bränd lera samt skörbränd sten. Inga föremål påträffades i
anläggningen.
Marknivån var före avbaning ca 20,95 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,68 resp. 20,48 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,90
m stor och 0,20 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera med
enstaka kolstänk och stenar. I botten fanns ett tunt lager träkol. Inga föremål
påträffades i anläggningen.
Anläggning 75
HÄRD
Beskrivning
Anläggning 13
HÄRDREST
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,55 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,37, resp. 20,32 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
0,50 x 0,60 m stor och 0,05 m djup nedgrävning med fyllning av gråsvart
lera med inslag av sot och kol. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Marknivån var före avbaning ca 21,10 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,90, resp. 20,74 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
0,60 x 1,00 stor och 0,16 m djup nedgrävning med fyllningen av träkol, sot
och skörbränd sten. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 85
HÄRD
Beskrivning
Anläggning 49
HÄRD
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,80 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,40, resp. 20,28 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
0,56 x 0,80 m stor och 0,12 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun
lera och kol. Inga fynd påträffades i anläggningen.
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,64, resp. 20,46 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,8
m stor och 0,18 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera med
starka inslag av sot och kol. I nedgrävningens botten fanns ett 0,03 m tjockt
kompakt träkolslager. I östra delen av detta kollager fanns fragmentarisk keramik (F111).
Fynd
F111
Anläggning 56
HÄRD
Beskrivning
Markytan var före avbaning ca 21,15 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,96 resp. 20,75 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,60 x
0,80 m stor och 0,21 m djup nedgrävning med fyllning av lera med rikligt
med träkol, sparsamt med skärvig sten samt enstaka fragment av bränd lera.
Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 61
3 bitar svart keramik, vikt 4 g.
Anläggning 86
Marknivån var innan markavbaning ca 20,50 m ö h. Anläggningens toppoch bottenmått var 20,31, resp. 20,22 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
0,50 x 0,70 m stor och 0,09 m djup nedgrävning med fyllning av sotig
gråbrun lera med skärvig sten. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 87
HÄRD
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,80. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,60 resp. 20,46 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,64 m
stor och 0,14 m djup nedgrävning med fyllning av träkol, något enstaka
bränt ben (F127), bränd lera (ej tillvarataget) samt enstaka skörbrända stenar.
HÄRD
Beskrivning
HÄRD
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,60 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,40, resp. 20,34 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
0,42 x 0,54 m stor och 0,06 m djup nedgrävning. Fyllningen utgjordes av
ett kol- och sotlager med enstaka stenar. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Fynd
F124
F127
bränd lera, 0,5 g
brända ben, 0,1 g
Anläggning 88
HÄRDREST?
Beskrivning
Anläggning 62
HÄRD
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och
Marknivån var före avbaning ca 20,75 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,44 resp. 20,39 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,25
x 0,30 m stor och 0,05 m djup nedgrävning med fyllning gråbrun sotig lera.
Inga föremål påträffades i anläggningen.
282
Anläggning 91
Anläggning 125
HÄRD
HÄRD
Beskrivning
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,80 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,62, resp. 20,52 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
0,71 x 1,03 m stor och 0,20 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun
lera med inslag av kol och sot. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Marknivån var före avbaning ca 21,15 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,64 resp. 20,57 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,58
m stor och 0,07 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera med
inslag av kol. I anläggningen hittades ett fragment av bränd lera (F193).
Fynd
Anläggning 101
F193
HÄRD
bränd lera, 0,3 g
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,85 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,65 resp. 20,53 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 1,00
m stor och 0,12 m djup nedgrävning med fyllning av gråsvart kolbemängd
lera. Anläggningen omgavs i plan av en I anläggningen påträffades brända
(F126) och obrända (F125 och F131) ben. Vissa av benen har kunnat identifieras som svin.
Fynd
F125
F126
F131
obrända djurben, 57,0 g
ben, 2,7 g , svin
obrända ben, 6,8 g, svin
Anläggning 103
Anläggning 126
HÄRD
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,95 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,63 resp. 20,46 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 1,00
m stor och 0,17 m djup nedgrävning med fyllning av lera med inslag av sot/
kol som i anläggningens nedre del övergick i ett kompakt sot/kollager. Runt
hela anläggningen fanns i plan en ca 0,02 m bred sträng av bränd lera. I
anläggningen hittades ett järnfragment (F178), keramik (F180), bränd lera
(F182 och F 253) och brända ben (F199).
Fynd
HÄRDREST
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,72 resp. 20,62 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,40
x 0,60 m stor och 0,10 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera
med enstaka kolstänk. Inga föremål påträffades i anläggningen.
F178
F180
F182
F199
F253
järnslagg, 0,1 g
keramik, 4,0g
bränd lera, 0,5 g
brända ben, 1,2 g, obestämt
bränd lera, 8,5 g
Anläggning 128
HÄRD
Beskrivning
Anläggning 120
HÄRD
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,05 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,70 resp. 20,56 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,80
x 1,15 m stor och 0,14 m djup nedgrävning med fyllning av gråsvart sotig
lera. Ytligt i anläggningen påträffades enstaka brända ben (F454) samt en
tand av nöt och ett obränt ben (F453).
Anläggning 132
HÄRD
Beskrivning
Fynd
F453
F454
Marknivån var före avbaning ca 21,10 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,79 resp. 20,58 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,40
x 1,10 m stor och 0,21 m djup nedgrävning med fyllning av brungrå lera
och stenar. I anläggningens botten fanns ett tunt kol/sotlager. Inga föremål
påträffades i anläggningen.
Marknivån var före avbaning ca 20,80 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,61 resp. 20,46 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 1,10
x 3,50 m stor och 0,15 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera
med sotinslag samlat till fyra koncentrationer. Ett recent dike skar anläggningen i S. I anläggningen påträffades brända ben (F157 och F205) och
keramik (F204 och F600).
tand av nöt, obränt ben, 8,9 g
brända ben, 1,7 g
Anläggning 121
HÄRDREST
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,95 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,67 resp. 20,57 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,42
x 0,56 m stor och 0,10 m djup nedgrävning med fyllning av ljusgrå lera med
skörbrända stenar och inslag av kol och sot. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 124
Anläggningen skulle kunna tolkas som en eller flera härdar som plöjts ut.
Fynd
F157
F204
F205
F600
brända ben, 0,1 g
keramik, 25,0 g
brända ben, 0,3 g
keramik, 1,0 g
HÄRD
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,10 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,66 resp. 20,50 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,84
x 0,90 m stor och 0,16 m djup nedgrävning med fyllning av mörkbrun lera
i anläggningens övre del och ett skikt av kol i botten. I anläggningens S del
fanns en del skörbrända stenar. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 137
HÄRD
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,70 m ö h. Anläggningens topp-och bottenmått var 20,50 resp. 20,32. Anläggningen utgjordes av en 0,30 x 0,40 m
stor och 0,18 m djup nedgrävning med fyllning av sotig lera, enstaka stenar
och ett tydligt kollager i ytan. Inga föremål påträffades i anläggningen. Anläggningen skars på södra sidan av ett recent dike.
283
Anläggning 146
A168 kan tolkas som en härd/kokgrop som successivt har fyllts igen av använd och förbrukad skärvig/skörbränd sten.
HÄRD
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,47 resp. 20,33. Anläggningen utgjordes av en 0,47 x 0,72
m stor och 0,14 m djup nedgrävning med fyllning av gråsvart sotig lera och
skärviga skörbrända stenar. I anläggningen fanns enstaka brända ben, vilka
ej tillvaratogs.
Fynd
HÄRD
Marknivån var före avbaning ca 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 21,02 resp. 20,88 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,40
m stor och 0,14 m djup nedgrävning med fyllning av mörk, sotbemängd
lera med inslag av kol, samt skörbrända stenar. Sotinslaget var mer markant
mot botten av anläggningen. I anläggningen påträffades bränd lera (F273).
Fynd
bränd lera 6,0 g
Anläggning 168
sten med slipad yta, 0,06 x 0,10 x 0,11 m stor, 718 g
Anläggning 207
HÄRDREST
Marknivån var före avbaning ca 21,05 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,88 resp. 20,81.
Anläggningen utgjordes av en 0,60 x 0,70 m stor och 0,07 m djup nedgrävning med fyllning av sotig och kolinblandad lera. Inga föremål påträffades i
anläggningen.
Beskrivning
F273
F302
Beskrivning
Brända ben, 0,3 g, obestämt, ej tillvaratagna.
Anläggning 166
Fynd
Anläggning 248
Marknivån var före avbaning ca 21,05 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,80 resp. 20,70 m ö h. Anläggningen var 0,80 x 0,90 m
stor och 0,10 m djup med fyllning av träkol och skörbrända stenar samt ett
lager rödbränd lera i botten. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 259
HÄRD/KOKGROP
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,45 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 21,08 resp. 20,64 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,88
m stor och 0,44 m djup nedgrävning med en kompakt fyllning av skörbränd
sten. Utrymmet mellan stenarna bestod av lera med inslag av sot och kol. I
anläggningens botten fanns ett tunt koncentrerat skikt av sot och kol. I anläggningens mitt fanns ett mindre parti med rödbränd lera. I anläggningen
påträffades en knytnävsstor sten (F302) med slipad yta.
HÄRD
Beskrivning
HÄRD
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,80 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,62 resp. 20,51 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,48
x 0,58 m stor och 0,10 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera
och ett kraftigt kollager i botten. Inga föremål påträffades i anläggningen.
284
Gropar
Anläggning 2
0,50 x 0,40 m stor och 0,08 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun
lera. Inga föremål påträffades i anläggningen.
GROP
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,67 resp. 20,43 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,
88 x 1,16 m stor och 0,24 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera
med inslag av kolstänk. I fyllningen påträffades obrända ben (F85).
obrända ben, 2,6 g, obestämt
Anläggning 4
GROP
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,40 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,23 resp 20,07 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,58
m stor och 0,16 m djup nedgrävning med fyllning av lera. Inga föremål
påträffades i anläggningen.
Anläggning 17
GROP (RECENT)
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,70 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,36 resp. 20,20 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,68
x 0,81 m stor och 0,16 m djup nedgrävning med fyllning av lera med spridda
kolfläckar. I fyllningen påträffades tegelbitar, metallfragment (F194) och
obrända ben (F588).
Fynd
F85
Anläggning 117
Anläggningen bedöms på grund av tegelinnehållet vara recent. Fyllningen
verkar vara identisk med den naturliga lersterilen fast med inslag av kol.
Möjligen har en mindre grop grävts (i avsikt att ta lera ?) varefter jord från
det dåvarande topplagret, blandad med kol från någon närbelägen eld, återfyllt gropen.
Fynd
F194
F588
3 järnfragment, 17,5 g, 20 - 40 mm
obränt ben, 19,7 g
GROP
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 19,90 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 19,72, resp 19,62 m ö h. Anläggningen var ca 0,30 x 0,40 m
stor och 0,10 m djup med fyllning av lera. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 23
GROP
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,78 resp. 20,58. Anläggningen utgjordes av en 0,50 x 0,60
m stor och 0,20 m djup nedgrävning med fyllning av stenar samt sandig lera
med inslag av kol och bränd lera. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 30
Marknivån var före avbaning ca 20,70 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,41 resp. 20,24 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,43
x 0,46 m stor och 0,17 m djup nedgrävning med fyllning av mörkbrun
kolblandad lera som var lösare i kompositionen än den omgivande sterilen. I
anläggningen påträffades obrända djurben (F591). Den lösa leran i fyllningen
och de obrända djurbenen gör en recent datering trolig.
Fynd
F591
obrända djurben, bl a en käke av nöt, 39,4 g
GROP
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,05 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,81 resp. 20,71. Anläggningen utgjordes av en 0,40 x 0,60
m stor och 0,10 m djup nedgrävning med fyllning av brunsvart siltig lera. I
ytan fanns rikligt med kol och enstaka bitar bränd lera (ej tillvaratagna).
Fynd
bränd lera - ej tillvaratagen
Marknivån var före avbaning ca 21,10 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,76 resp. 20,60. Anläggningen utgjordes av en 1,22 x 1,52
m stor och 0,16 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera och enstaka skärviga stenar. Fyllningen var något mörkare mot anläggningens mitt.
I anläggningens S del framträdde en ca 0,22 m i diam. stor och några centimeter tjock mörkfärgning med något humösare fyllning. I anläggningen hittades brända ben (F230) och keramik (F231).
Fynd
F230
F231
brända ben, 0,5 g
keramik, 4,0 g
GROP
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,40 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,20 resp. 20,10 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,30
m stor och 0,10 m djup nedgrävning med fyllning av lera med inslag av
kolstänk. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 42
GROP
Beskrivning
Anläggning 127
GROP
Beskrivning
Anläggning 32
Anläggning 118
GROP
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,20 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 21,00 resp. 20,92 m ö h. Anläggningen utgjordes av en ca
Anläggning 135
GROP (MED RESTER FRÅN
METALLHANTERING)
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,75 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,45 resp. 20,22 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,55
x 0,65 m stor och 0,23 m djup nedgrävning med fyllning av brun lera med
inblandning av kol och enstaka stenar. I anläggningens botten var leran hårt
bränd. I anläggningen påträffades bränd lera (F190), 4 järnfragment (F189),
smidesslagg (F192) och fragmentariskt cigarrformat rör av sintrad lera (F191)
samt sintrat degelgods (F607).
285
Fynden tyder på att anläggningen kan ha använts vid någon form av metallhantverk. Anläggningens förhållandevis raka nedgrävningskanter skulle kunna
bero på att gropen grävts med metallspade, vilket skulle innebära en sen
datering.
Fynd
F189
F190
F191
F192
F607
4 järnbitar varav 2 platta fragment (en med spår av koppar
beläggning) med nitar och en spik utan huvud
bränd lera, 256 g
”blåsbälgsmunstycke” av sintrad lera, 165 mm lång, 83,7 g
smidesslagg, 945,2 g
sintrat degelgods (ej tillhörande röret), 35,0 g
Anläggning 136
GROP
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,60 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,33 resp. 20,13. Anläggningen utgjordes av en 0,62 x 0,75
m stor och 0,20 m djup nedgrävning med fyllning av brun lera med kol och
några större stenar. I anläggningen fanns keramik (F556) och tegel (F575).
Fynden visar klart att gropen är av sent datum.
Fynd
F556
F575
keramik med mörkröd engobering, 22,0 g
tegel
Anläggning 150
GROP
GROP
Beskrivning
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,70 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,32 resp. 20,15 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,50
x 0,70 m stor och 0,17 m djup nedgrävning med fyllning av svartbrun lera
med roströda inslag, små stenar och ett mindre järnfragment (ej tillvarataget).
Fynd
Marknivån var före avbaning ca 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,95 resp. 20,85 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 1,04
x 1,92 m stor och 0,10 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera. I
anläggningens västra del fanns en mindre nedgrävning (A163), tolkad som
ett stolphål. I anläggningen fanns sintrad lera (F235), slipstensfragment
(F239) och järnfragment (F248).
Fynd
Järnfragment, ca 4 mm långt-ej tillvarataget
Anläggning 143
Anläggning 144
F235
F239
F248
sintrad lera, 2,3 g
slipstensfragment, 3,0 g
järnfragment, 0,9 g
GROP (MED RESTER FRÅN
METALLHANTERING)
Anläggning 240
Beskrivning
GROP
Marknivån var före avbaning ca 20,80 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,46 resp. 20,20 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,60
m stor och 0,26 m djup nedgrävning med tre olika överlagrande fyllningar.
Överst fanns ett lager av gråsvart lera med fynd av brons (F213, F223), järn
( F225), kol och enstaka brända (F220) och obrända ben (F221), trä (F222)
samt mindre stråk av beige sand. Därunder fanns ett tunt lager av orange
sand som utgjorde en skarp gräns mellan ovan nämnda lager och ett lager på
anläggningens botten. Bottenlagret bestod av gråbrun lera med inslag av kol
och påminde starkt om det översta lagret. I det understa lagret fanns järnfragment (F224).
Beskrivning
Gropen har blivit fylld med material i olika omgångar, vilket syntes i profilen
som tre tydligt åtskilda lager.
Anläggning 243
Att anläggningen har med metallhantering att göra råder det ingen tvekan
om. En tolkning är att det rör sig om en grop där avfall har deponerats.
Förmodligen har det äldsta lagret fortfarande varit glödande när det hamnade på platsen, varför glöden kvävts med sand. Direkt under sandlagret
fanns rikligt med kol. Däremot har inte det deponerade materialat varit så
hett att den sterila leran i gropens botten blivit bränd.
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,71 resp. 20,36 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 1,20
x 2,30 m stor och 0,35 m djup nedgrävning med fyllning av mörkbrun
humusblandad lera med en handfull skärviga stenar, träkol, träfragment och
fem fragment av tegelsten, inget tillvaratogs.
Avfallet kommer snarare från en smedja än från ren järnframställning. Dels
fanns det en del järnbitar som verkar vara föremål (bl a ca 70 mm långa bitar
som kan vara punsar eller andra verktyg), dels förekommer det brons i fyllningen.
Tegelstensfragment - ej tillvaratagna
Fynd
Beskrivning
F213
F220
F221
F222
F223
F224
F225
brons med organiskt material, ca 10 fragment, 2,4 g
bränt ben, 3,5 g
obränt ben, 1,5 g
träfragment
brons, småbitar, 2 tenar + 3 (slagg-?)kulor, 1,2 g
järn, längsta fragm 70 mm, bl a en puns
järn, längsta fragm 70 mm, bl a en kniv, en holkförsedd krok och
en puns
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,76 resp. 20,54 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 1,00
x 1,06 m stor och 0,22 m djup nedgrävning med fyllning av humusblandad
lera och en handfull skärviga stenar. Inga föremål påträffades i anläggningen.
A240 låg 0,4 m NNV om brandgraven A234, men huruvida den har något
samband med graven är omöjligt att säga.
GROP (RECENT)
Beskrivning
Fynd
Anläggning 244
GROP (RECENT)
Markytan var före avbaning 20,70 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,48 resp. 20,13 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,80 x 1,60
m stor och 0,35 m djup nedgrävning med fyllning av humös lera, en aning
mörkare än den kringliggande sterila leran, samt ett antal mindre stenar. I
anläggningen påträffades glaserad keramik (ej tillvaratagen) samt en skärvig
sten med borrhåll (ej tillvaratagen), varför anläggningen bedöms som recent.
Gropen ligger i omedelbar anslutning till skelettgraven A239, och stör gravens sydvästra hörn. Störningen befanns dock vara obetydlig. Förmodligen
har gropgrävaren slutat gräva efter att ha stött på stenpackningen i gravkonstruktionen.
286
Fynd
att döma för ett barn. Men då inga direkta indicier finns blir detta bara ett
hypotetiskt antagande. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Glaserad keramik - ej tillvaratagen
Skärvig sten med borrhål - ej tillvaratagen
Anläggning 260
Anläggning 262
GROP
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,80 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,62 resp. 20,58 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,38
x 0,58 m stor och 0,04 m djup nedgrävning med fyllning av ljusgrå lera med
en sotfläck i anläggningens östra del. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 261
GROP
Beskrivning
GROP
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,74 resp. 20,58 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
0,20 x 0,70 m stor och 0,16 m djup nedgrävning med fyllning av kol- och
sotblandad lera samt enstaka stenar. I anläggningen påträffades enstaka
brända ben (ej tillvaratagna). Vid framrensningen påträffades också bitar
av bränd lera (F470).
Anläggningen saknar tydlig avgränsning och konstruktion. Dess samband
med den intilliggande brandgraven A253 är oklart.
Fynd
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,80 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,61 resp. 20,38 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,60
x 1,00 m stor och 0,23 m djup nedgrävning med fyllning av brungrå humös
lera och några mindre stenar utgörande en enskiktad stenpackning i anläggningens södra del. Anläggningens närhet till två skelettgravar, dess form och
stenpackning talar för att den skulle kunna vara en skelettgrav, av storleken
F470
287
bränd lera, 4,2 g, rensfynd
Stolphål
Anläggning 54
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,15 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,86 resp. 20,56 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,40
x 0,70 m stor och 0,30 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera
och några stenar. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 55
Fynd
F104
keramik, 4,0 g, rensfynd
Anläggning 67
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,15 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 21,03 resp. 20,70 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,30
x 0,68 m stor och 0,33 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera
med inslag av kol, samt stenar. I profilen syntes även färgningen efter stolpen. En antydan till stenskoning samt den relativt kraftiga stolpen pekar mot
en stolpe som kan ha haft en takbärande funktion. Inga föremål påträffades
i anläggningen.
Anläggning 57
plan, men i profilen framträdde det som en nedgrävning med tydligt avgränsad gråbrun fyllning som i kanten ned mot den sterila leran bildade en ljusare lins. Fyllningen var porösare än den omgivande leran. Vid framrensningen
hittades en keramikbit (F104) ytligt i anläggningen.
Marknivån var före avbaning ca 21,50 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 21,17 resp. 20,82 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,34
x 0,36 m stor och 0,35 m djup nedgrävning med fyllning av ljusbrun lera
och enstaka stenar. En obränd svintand (F121), ett bränt ben (F122) samt
små träfragment (F123) påträffades i anläggningen.
Fynd
F121
F122
F123
STOLPHÅL
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
svintand, obränd, 2,5 g
bränt ben, 0,1 g
träfragment
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,15 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,93 resp. 20,85 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,28
x 0,36 m stor och 0,08 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera
med inslag av kolstänk. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 58
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,20. Anläggningens topp och bottenmått
var 21,02 resp. 20,94 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,30 x 0,38 m
stor och 0,08 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera med enstaka
inslag av kolstänk. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 68
Marknivån var före avbaning 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 21,12 resp. 20,62 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,80 x
1,00 m stor och 0,50 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera med
inslag av större stenar. Profilen visar att stolpen lutat åt SO. Små träfragment
(F151) påträffades i fyllningen.
Fynd
F151
träfragment
Anläggning 69
Anläggning 59
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
STOLPHÅL
Marknivån var innan avbaning ca 20,95 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,81 resp. 20,75 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,20
m stor och 0,06 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera. Inga
föremål påträffades i anläggningen.
Marknivån var före avbaning ca 21,35 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 21,12 resp. 20,50 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,50
m stor och 0,62 m djup nedgrävning med fyllning av lera och stenar. I anläggningen påträffades bränd lera (ej tillvarataget), kol, små fragment av bränt
ben (ej tillvaratagna). I anläggningens botten fanns ett träfragment (F154). I
anläggningens övre del hittades ett flintfragment (F129) en sten med slipad
yta (F141), keramik (F130) och ett fragment av obränt ben (F587).
Anläggning 60
Fynd
Beskrivning
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,95 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,90 resp. 20,86 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
0,20 m stor och 0,04 m djup nedgrävning med fyllning av mörkbrun lera.
Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 65
F129
F130
F141
F154
F587
flinta, max längd 12 mm, vikt ca 1 g, mörk.
keramik, 1,0 g
sten med slipad yta, slipade ytans längd ca 50 mm, vikt 139 g, rosa.
träfragment
obränt ben, 0,1g
Anläggning 71
STENSÄTTNING MED
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,25 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,90 resp. 20,60 m ö h. Stensättningen var ca 0,80 x 1,25
m stor. I stensättningens norra del fanns en nedgrävning, 0,40 m stor i diameter och 0,12 m djup, tolkad som ett stolphål. Stolphålet syntes otydligt i
Marknivån före avbaning var 21.30 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 21.15, resp. 20.42 m ö h. Anläggningen var 0.50 x 0.70 m stor och
ca 0.73 m djup. Fyllningen bestod av gråbrun hård gryning lera som genom
sin sammansättning skilde sig från den omkringliggande leran. I fyllningen
fanns även stänk av bränd lera och kol. I anläggningens sydvästra del fanns
större och mindre stenar i nedgrävningens botten. Eventuellt kan anlägg-
288
ningen vara ett dubbelstolphål, men någon klar avgränsning mellan de båda
nedgrävningarna var inte urskiljbar. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 80
Anläggning 72
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,69, resp. 20,55 m ö h. Anläggningen var 0,24 x 0,28 m
stor 0,14 m djup. Fyllningen bestod av gråbrun lera med inslag av kol och
bränd lera, ett litet fragment av bränt ben, vilket ej tillvaratogs, påträffades
också.
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och och
bottenmått var 21,01 resp. 20,50 m ö h. Anläggningen utgjords av en 0,50
x 0,70 m stor och 0,51 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera
och sten. Omedelbart väster om anläggningen fanns ytterligare ett stolphål;
A102. De båda stolphålen var särskilda från varandra medelst ett fåtal stenar
som låg mellan anläggningarna, och förmodligen har utgjort stenskoning.
Huruvida stolparna stått samtidigt eller var för sig är svårt att se. Det östra är
ca 0,16 m djupare än det västra. Den Ö stolpen var mycket tydligare både i
plan som i profil. Om man skall följa antagandet att det som är yngst har
starkast färg, så är A72 yngst. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 73
STOLPHÅL
Beskrivning
Fynd
ett litet fragment av bränt ben - ej tillvarataget
Anläggning 81
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,71, resp. 20,55 m ö h. Anläggningen var 0,22 x 0,24 m
stor och 0,16m djup. Fyllningen bestod av gråbrun lera. Inga föremål påträffades i anläggningen.
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,15 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,96 resp. 20,48 m ö h. Anläggningen utgjordes av ett
dubbelstolphål. Det västra var 0,30 m stort i diameter och 0,48 m djupt.
Det östra var 0,22 m stort i diameter och 0,30 m djupt. Fyllningen i stolphålen bestod av gråbrun lera. Det västra stolphålet var rejält stenskott. Ytligt i
anläggningen hittades ett obränt djurben (F106) med sågmärke, en keramikbit (F110) samt ett litet träfragment (F112).
Anläggning 82
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,85 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,63, resp. 20,53 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
0,20 m stor och 0,10 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera med
enstaka kolstänk. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Fynd
F106
F110
F112
obränt djurben (nöt) med sågmärke, recent, rensfynd, 17,1 g
keramikfragment, 4,0 g
träfragment
Anläggning 76
Anläggning 83
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,80 m ö h. Anläggningens topp och bottenmått var 20,63, resp. 20,51 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,16 x
0,18 m stor och 0,12 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera.
Inga föremål påträffades i anläggningen.
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,70 resp. 20,60 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,28
x 0,40 m stor och 0,10 m djup nedgrävning med fyllning av brungrå lera. I
anläggningen påträffades keramik (F109).
keramik, 3,5 g
Anläggning 77
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,74, resp. 20,54 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
0,24 x 0,34m stor och 0,20 m djup nedgrävning med fyllning av ljusbrun
lera med enstaka stenar. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Fynd
F109
Anläggning 89
STOLPHÅL
Anläggning 92
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,90. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,68 resp. 20,08 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,34 x 0,36
m stor och 0,60 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera.
I anläggningen påträffades sintrad lera (F329).
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,78, resp. 20,70 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
nedgrävning, 0,20 m i diameter och 0,08 m djup med fyllning av brungrå
lera. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Fynd
F329
sintrad lera, 17,3 g
Anläggning 93
Anläggning 79
STOLPHÅL
Beskrivning
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp och bottenmått var 20,69 resp. 20,53 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,56 x 0,68
m stor och 0,16 m djup nedgrävning med fyllning av brungrå lera. I anläggningen låg en större sten på vars södra sida en mer gråaktig fyllning med
kolstänk iakttogs. Sistnämnda fyllning tolkas som hålet efter själva stolpen i
stolphålet. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,80, resp 20,64 m ö h. Anläggningen bestod av en 0,15 x
0,20 m stor och 0,16 m djup nedgrävningen med fyllning av kompakt brungrå lera. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 94
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,75 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,54, resp. 20,49 m ö h. Anläggningen bestod av en 0,20 x
289
0, 28 m stor och 0,05 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera.
Nedgrävningen var grund med flat botten, förmodligen utgör den botten på
ett stolphål eller möjligen ett stenlyft. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 95
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,75 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,54, resp. 20,45 m ö h. Anläggningen bestod av en 0,20
m stor och 0,09 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera. Inga
föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 106
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,71 resp. 20,60 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,45
x 0,60 m stor och 0,21 m djup nedgrävning med fyllning av sotig lera med
kolstänk och skörbrända stenar. Ytligt i anläggningen påträffades två små
tegelfragment. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Fynd
två små tegelfragment, rensfynd, ej tillvaratagna
Anläggning 107
Anläggning 99
Marknivån var före avbaning ca 21,35 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 21,06 resp. 20,68 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,38
x 0,50 m stor och 0,38 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun sotig
lera med enstaka kolstänk och ett par större stenar ställda på högkant. Ytligt
i anläggningen påträffades en keramikbit (F152).
keramik, mynningsbit, 2,0g
Anläggningen syntes ej ovan mark utan framkom vid maskinavbaning. Marknivån före avbaning var ca 20,95 m ö h och anläggningens topp- och bottenmått var 20,71 resp. 20,35. Stolphålet var rundat rektangulärt till formen i
plan och bestod av en stenpackning i ytan. Anläggningen var 0,6 x 0,5 m
stort och 0,36 m djup. I ytan av anläggningen hittades några fragment obrända
ben (F132). Anläggningen var tydlig både i plan och profil. A108 ligger i en
samling av andra stolphål och ett antal härdrester men någon struktur går
inte att utläsa av materialet. Det skulle kunna vara en stolphålsbotten men
lika troligt, om inte troligare är att det är en recent anläggning.
Fynd
F132
Anläggning 100
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,84, resp. 20,50 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
0,25 x 0,60 m stor och 0,34 m djup nedgrävning. I nedgrävningen fanns två
olika typer av fyllningar. Den övre innehöll mycket kol och sot och mycket
grus och småsten. Under detta kolrika lager fanns ett ljusare lerlager vilket
innehöll kolstänk och lite bränd lera. Inga föremål påträffades i anläggningen.
STOLPHÅL, STENSKOTT
Marknivån var före avbaning ca 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 21,01 resp.21,61 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,30
x 0,32 m stor och 0,40 m djup nedgrävning med fyllning av lera och enstaka
mindre stenar. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Omedelbart öster om anläggningen fanns ytterligare ett stolphål (A72). De
båda stolphålen var särskilda från varandra medelst ett fåtal stenar som låg
mellan anläggningarna, och förmodligen har utgjort stenskoning. Huruvida
stolparna stått samtidigt eller var för sig är svårt att se. Det östra är ca 0,16 m
djupare än det västra. Den Ö stolpen var mycket tydligare både i plan och i
profil. Om man skall följa antagandet att det som är yngst har starkast färg,
så är A72 yngst. Inga fynd påträffades i anläggningen.
Marknivån var före avbaning ca 20,85 m ö h. Anläggningens topp och bottenmått var 20,78 resp. 20,52 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,40 m stor
och 0,16 m djup nedgrävning med fyllning av sotig lera. I anläggningen
påträffades enstaka brända ben. Direkt norr om anläggningen låg en större
sten.
F128
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,85 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,78 resp. 20,32 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,50
x 0,60 m stor och 0,46 m djup nedgrävning med fyllning av lera och stenar.
Inga föremål påträffades i anläggningen. Direkt norr om anläggningen fanns
ytterligare ett stolphål (A111).
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmåt var 20,58 resp. 20,46 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,32
m stor och 0,12 m djup nedgrävning med fyllning av gråsvart lera. Inga
föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 110
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,95 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,66 resp. 20,47 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,25
x 0,30 m stor och 0,19 m djup nedgrävning med fyllning av brun lera med
skärvig sten och enstaka kolstänk. Inga föremål påträffades i anläggningen.
STOLPHÅL
Beskrivning
Fynd
Anläggning 108
Anläggning 109
Beskrivning
Anläggning 104
obrända ben, 0,7 g
STOLPHÅL
Beskrivning
Anläggning 102
STOLPHÅLSBOTTEN?
Beskrivning
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
Fynd
F152
STOLPHÅL
Anläggning 111
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,85 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,68 resp. 20,50 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,40
x 0,60 m stor och 0,18 m djup nedgrävning med fyllning av lera och en sten.
Omedelbart söder om A111 fanns ett djupare och stenskott stolphål (A108).
Inga föremål påträffades i anläggningen.
obrända ben
290
Anläggning 116
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,35 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 21,06 resp. 20,90 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,40
x 0,44 m stor och 0,16 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera.
Anläggningen täcktes i ytan av en större mörkfärgning som dolde ytterligare
ett stolphål (A68) omedelbart V om A116. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 142
STOLPHÅL?
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,95 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,63 resp. 20,45 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,32
m stor och 0,18 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera med sot
och kolstänk. A142 överlagrades av en större stenpackning (A14). Möjligen
kan A142 ha något samband med A14. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 151
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,86 resp 20 58 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,42
m stor och 0,28 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera med
inslag av sot, kol och bränd lera, en större samt några mindre stenar. Inga
föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 155
Anläggning 163
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,96 resp. 20,64 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,40
m stor och 0,32 m djup nedgrävning med fyllning av mörkbrun lera med
skärviga stenar och enstaka fragment av kol och bränd lera (F240).
Fynd
F240
Bränd lera, 13,5 g
Anläggning 180
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,83 resp. 20,65 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,20
x 0,22 m stor och 0,18 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera
och enstaka stenar. I anläggningen påträffades en nit med tillhörande nitbricka (F350).
Fynd
F350
nit och nitbricka av järn, 3,0 g
Anläggning 189
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,15 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,78 resp. 20,50 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,24
m stor och 0,28 djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera med inslag
av kolstänk och sotfläckar. Fragmentariska obrända ben påträffades dels i
ytan (F255) och dels i anbläggningens botten (F280).
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,67 resp. 20,15. Anläggningen utgjordes av en 0,40 m
stor och 0,50 m djup nedgrävning med fyllning av mörkbrun lera med inslag av kol och bränd lera (F352). I anläggningens södra del och botten låg
några stenar som förmodligen stöttat den förmodade stolpen.
Fynd
F352 Bränd lera, 7,3 g
Fynd
F255
F280
x 0,50 m stor och 0,50 m djup nedgrävning med fyllning av lera och sten.
Leran i fyllningen var omöjlig att skilja från den omkringliggande sterilen.
Inga föremål påträffades i anläggningen.
obränt ben, 0,1 g, rensfynd
obränt ben, 0,3 g
Anläggning 190
Anläggning 156
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,10 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 2,78 resp. 20,69 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,26
x 0,30 m stor och 0,09 m djup nedgrävning med fyllning av brunsvart lera.
Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 157
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
STOLPHÅL
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,60 resp. 20,24. Anläggningen utgjordes av en 0,36 m
djup nedgrävning vars begränsning var mycket diffus i plan. I plan syntes
dess storlek vara 0,40 x 0,50 m, men efter att anläggningen snittats
avtecknar sig en 0,70 m bred nedgrävning i profilväggen. Två olika
fyllningar kunde iakttagas; en gråbrun lera (markerande själva stolpen) i
anläggningens östra del, och en ljusare gråbrun lera i anläggningens västra
del. Högt upp i anläggningen låg några stenar som kan ha utgjort en
stenskoning åt den förmodade stolpen. Inga föremål påträffades i
anläggningen.
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,25 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,80 resp. 20,70 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,14
x 0,20 m stor och 0,10 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera
med inslag av sot. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 159
STOLPHÅL
Anläggning 191
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,69 resp. 20,58 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,20
m stor och 0,12 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera. Inga
föremål påträffades i anläggningen.
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,05 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,98 resp. 20,48 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,30
291
Anläggning 192
Anläggning 201
STOLPHÅL, STENSKOTT
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,70 resp. 20,48. Anläggningen utgjordes av en 0,32 x 0,46
m stor och 0,21 m djup nedgrävning med två olikfärgade fyllningar; gråbrun lera i anläggningens västra del (markerande själva stolpen) och en ljusare lera i anläggningens östra del. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Marknivån var före avbaning ca 20,75 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,57 resp. 20,41 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,40
x 0,46 m stor och 0,16 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera. I
anläggningens övre del fanns några stenar som kan ha tjänat som stöd till en
förmodad stolpe. I anläggningen påträffades en keramikbit (F340) och två
bitar sintrad lera (F341 och F342).
Anläggning 194
Fynd
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,76 resp. 20,52 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,46
x 0,64 m stor och 0,24 m djup nedgrävning med två olikfärgade fyllningar;
en gråbrun lera (markerande själva stolpen) i anläggningens västra del och en
fyllning av ljusgrå lera med inslag av mindre stenar vilka stöttat den förmodade stolpen, som eventuellt har varit lutande. Inga föremål påträffades i
anläggningen.
Anläggning 195
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,78 resp. 20,44 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,44
x 0,50 m stor och 0,34 m djup nedgrävning med två olikfärgade fyllningar;
en fyllning av gråbrun lera i mitten (markerande själva stolpen) omgiven av
en ljusbrunare lera med stenar som stöttat den förmodade stolpen. I anläggningen påträffades ett träfragment (F346).
Fynd
F346
träfragment
Anläggning 196
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
F340
F341
F342
keramik, 2,0 g
sintrad lera, 1,7 g
sintrad lera, 2,1 g
Anläggning 203
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före anbaning ca 21,40 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 21,12 resp. 20,91 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,44
m stor och 0,31 m djup nedgrävning med fyllning av lera med enstaka kolstänk, små fragment av bränd lera samt stenar. En del av stenarna var skörbrända, några av dem var ställda på högkant och har antagligen stöttat en
förmodad trästolpe. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggning 223
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,92 resp. 20,76 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,40
m stor och 0,16 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun, något sotig
lera och ett antal mindre stenar. A223 ligger omedelbart norr om en brandgrav (A181). Den för A223 och A181 gemensamma profilen tyder dock
inte på att de skulle ha något direkt samband. A223 antas istället ingå i en
konstruktion tillsammans med ett antal andra stolphål i undersökningsområdets norra del.
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,74 resp. 20,50 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,36
x 0,58 m stor och 0,24 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera
och enstaka stenar från en förmodad stenskoning. I anläggningen påträffades en keramikbit (F339)
Inga föremål påträffades i anläggningen.
Fynd
Marknivån var före avbaning ca 20,80 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,63 resp 20,40 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,30
x 0,46 m stor och 0,23 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun, lätt
sotig lera. I toppen av anläggningen påträffades en brodd (F445). Anläggningens djup och form tyder på att den kan vara ett stolphål. Anläggningen
låg dock ej i anslutning till andra stolphål, varför dess funktion är osäker.
F339
keramik, 1,0 g
Anläggning 198
STOLPHÅL, STENSKOTT
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,05 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,88 resp. 20,60 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,40
x 0,50 m stor och 0,28 m djup nedgrävning med fyllning av grå lera och ett
antal mindre stenar, vilka låg tätt packade i nedgrävningens södra del.
Anläggning 246
Fynd
F 445
järnbrodd, 7,9 g
Anläggning 264
Anläggning 199
STOLPHÅL
Beskrivning
STOLPHÅL
Beskrivning
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,78 resp. 20,65 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,40
m stor och 0,13 m djup nedgrävning med fyllning av mörkbrun lera med
inslag av sot och kol. I ytan låg två stenar. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Marknivån var före avbaning ca 21,00. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,86 resp. 20,58 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,25 x 0,30
m stor och 0,28 m djup nedgrävning med fyllning av grusblandad lera och
stenar. Inga fynd påträffades i anläggningen. Anläggningen låg intill brandgrav A149, plan och profil se A149.
292
Anläggning 265
STOLPHÅL
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,20. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,90 resp. 20,64 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,32 x 0,52
m stor och 0,26 m djup nedgrävning med fyllning av lera med inslag av sten,
obrända ben, tegel och bränd lera. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggningen låg intill brandgraven A152, plan och profil se A 152.
293
Skelettgravar
Anläggning 5
SKELETTGRAV
Ålder: Adultus (25-35 år)
Kön: Skelettets längd i graven: 150 cm.
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,70 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,64, resp. 20,04 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,40 x 2,30 m stor och 0,60 m djup nedgrävning med fyllning av lera och stenar. I anläggningens botten fanns en
stenkista bestående av kantställda stenar. Någon nedgrävningskant var ej synlig runt kistkonstruktionen. På kistans V långsida
saknades den nordligaste stenen men här iakttogs en 0,3 x 0,6 m stor och 0,2 m djup mörkfärgning med rundad botten. Denna
mörkfärgning tolkades som ett stenlyft. Alldeles under detta förmodade stenlyft låg sex mindre stenar, vilka tolkades som
fundamentsstenar till den större, numera försvunna stenen. Två större, delvis nedsjunkna, lockstenar vilade på de kantställda
stenarna, en över kistans S del och en över kistans mittparti, medan kistans N del saknade taklock.
I stenkistan låg ett dåligt bevarat skelett (F72) utsträckt på rygg med raka ben och armarna utmed sidorna. Skelettet låg orienterat i
N-S riktning med skallen i N (skelettorientering 336 gon). SÖ om skallen, alldeles under hakan låg ett stort antal små guldfoliepärlor (F30). Pärlorna har med största sannolikhet suttit uppträdda på ett halsband kring den gravlagdas hals. I midjehöjd på
skelettets vänstra sida låg ett kamhandtag av horn/ben (F70). Ovanför skelettets vänstra knä låg en lerpärla (F52) och ovanför dess
vänstra höft låg ytterligare en (F29).
I kistans N del saknades en sten på V sidan vilken dock kunde spåras i form av en rundad grop. Dessutom saknades taklock över
kistans N del. Stenarna kan ha tagits bort i samband med sentida jordbruksarbete. En annan förklaring kan vara att graven har varit
utsatt för plundring. Att man skulle ha plundrat graven utan att ta guldhalsbandet förefaller märkligt, men de flesta guldfoliepärlhalsband från skelettgravar från romersk järnålder har vanligtvis hittats tillsammans med föremål som fibulor och armband.
Kanske halsbandet varit dolt av nedfallen jord eller av underkäken vid det eventuella plundringstillfället.
Osteologisk bedömning
Ålder
Dental ålder: Adultus (25-35 år)
Fynd
F29
F30
F52
F70
F72
lerpärla, diameter 9 mm
guldfoliepärlor, 17 enkla, 20 dubbla och 11 trippla
+ ytterligare fragment
lerpärla, 16 mm lång
kamhandtag av horn/ben, 6,3 g
obrända ben, människa
Plan 1
294
Plan 2
Plan 3
295
296
Anläggning 7
SKELETTGRAV
Ålder: Adultus (25-35 år)
Kön: Man?
Skelettets längd i graven: 190 cm
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 21,23 resp. 20,40 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,45 x 2,80 m stor och 0,83 m djup nedgrävning med fyllning av lera och stenar. En tydlig nedgrävningskant kunde
iakttagas mellan den mörkbruna fyllningen och den ljusare omkringliggande sterila leran. Utmed anläggningens V sida fanns en oval
grop med en fyllning av ljus lera. Denna 0,22 m x 0,45 m stora och 0,04 m djupa grop tolkades som ett stenlyft. Ett annat förmodat
stenlyft kunde iakttagas i form av en utbuktning i anläggningens S kortända. Tre, kanske fyra (inkl. stenlyftet i SV hörnet) drygt
halvmeterstora stenar, två i vardera kortänden, tycks ha fungerat som täckstenar över den gravlagde. Förmodligen har också gravens
mellersta del täckts av liknande stenar. I övrigt har stenpackningen förmodligen bestått av mindre stenar som fallet är N om diket.
Anläggningens N del täcktes i ytan av en stenpackning av småsten som låg kring en större sten. NO om och i direkt anslutning till
stenpackningen fanns en oregelbundet rund, kol- och sotfläck, 0,9 m i diameter, med inslag av skörbrända stenar. N och NO om
denna låg ett femtontal spridda stenar som antogs vara utplöjda från ett ursprungligt läge ovanpå kol- och sotlagret. Denna anläggning dokumenterades separat som anläggning 8.
Tvärs över gravens mitt sträckte sig ett sentida, 0,3 m brett, igenfyllt dike med mjuk rödbrun lerfyllning. Den del av diket som
korsade graven var i ytan 0,5 m bred, detta skulle kunna förklaras med att en större sten lyfts ur vid dikesgrävningen, eller kanske att
bonden blivit nyfiken på de järnfragment (F45 och F58)) och obrända (F47) ben som dök upp, och därför rotat runt lite extra.
Diket var drygt 1,5 m djupt! (Dikets bottenmått 19,70 m ö h). Dikets botten var fyllt med ett 0,40 m tjockt lager sten och därpå
ett 0,20 m tjockt lager av slanor. Gravens botten hade ganska stora nivåskillnader - fotänden befann sig ca 0,14 m högre än gravens
lägsta punkt, som var läget för underarmarna alldeles intill diket. Att graven ”svackade” mot mitten torde vara en följd av att
partierna närmast diket dränerats på fukt så att lagren där komprimerats. I anläg gningens N kortsida fanns två större stenar som
täckte skelettnivån. I den S kortändan fanns en motsvarande sten samt ett förmodat stenlyft efter en dylik.
Dikesgrävningen hade förstört såväl stenpackning som delar av det underliggande skelettet, och i S hade det mesta av stenpackningens övre delar av allt att döma försvunnit vid plöjning. Det var dock tydligt att gravkonstruktionen aldrig innehållit särskilt mycket
sten.
I N fanns trärester med fiberriktning ungefär N-S under kortändens båda större stenar, samt en mörkfärgning med enstaka träfiberfragment längs Ö långsidan mellan diket och stenen. Tillsammans kan detta utgöra resterna efter ett kistlock. På nedgrävningens
botten låg ett skelett (F53) utsträckt på rygg med raka ben och armarna raka utmed sidorna. Skelettet låg orienterat i N-S riktning
med huvudet i N (skelettorientering 344 gon). Kraniet var vänt uppåt och något vridet mot Ö. Skelettet var komplett och relativt
välbevarat förutom de delar som försvunnit genom dikesgrävningen, m a o. bäckenet, lårbenens övre delar, underarmarnas nedre
delar samt händerna. Fragment av benen i dessa kroppsdelar påträffades i dikesfyllningen.
N och NV om kraniet fanns två hartstätningsringar (F59 och F60) samt obrända ben av svin (F54). Svinbenen låg så väl samlade att
de gav intryck av att ursprungligen ha legat i en behållare, kanske ett träfat som sedermera ruttnat bort. I gravens NV hörn fanns två
lansspetsar av järn (F55 och F56). De två lansspetsarna var placerade så, att deras skaft bör ha legat diagonalt över kroppen och slutat
invid vänster fot.
Mellan hälarna låg två skänkelsporrar av järn (F62). Mellan vänster arm och bröstkorgen återfanns ett eneggat svärd ( F61), med
fästet liggande i armhålan och eggen vänd mot kroppen. Svärdet som hade kapats av det korsande diket, var 0,08 m brett och
bevarat i en längd av 0,40 m. Att svärdet återfanns nedsjunket mellan bröstkorg och vänster arm, kan bero på att det varit fäst i en
kort rem över höger skuldra.
Inga sköldrester påträffades i graven, vilket är föga förvånansvärt då diket skär genom höftpartiet på den gravlagde, just där en
eventuell sköldbuckla kunde ha förväntats ligga. Dock hittades ett fragment av ett sköldbuckelbrätte (F108) i ploggången, bara en
meter öster om graven. Detta fragment härrör med största sannolikhet från anläggning A7. De enstaka små järnfragment (F58) som
tillvaratogs ur dikesfyllningen kan härröra antingen från en sköld eller från svärdet. För tanken om en sköld talar det faktum att flera
av järnfragmenten är tunna och svagt välvda, och att det enda direkt identifierbara fragmentet härrör från en avbruten nit med
bevarade rester av nitbrickan. Vid framrensningen påträffades keramik (F35) i toppen av anläggningen.
Osteologisk bedömning
Ålder
Dental ålder: Adultus (25-35 år). Visdomständerna var frambrutna och helt onötta i underkäken. I överkäken hade de inte brutit
fram.
297
Kön
Man? Baserat på kraniet: Vårtutskottet på tinningbenet (processus mastoideus) var relativt kraftigt.
Patolo gi
Osteofyter observerades på en halskota (corpus på vertebralis cervicales CIII- CIV). CV-CVII hade sned corpus. Detta skulle kunna
tyda på förslitningar av ryggraden.
Djurben
V om kraniet låg en samling djurben (F54), vilka betämdes till svin (Sus scrofa f. domestica). Sammanlagt påträffades sex revben
(costae), två kotor (vertebrae), ett strålben (radius), ett armbågsben (ulna), handrotsben (ossa carpi), mellanhandsben (metacarpalia),
tåben (phalanx) samt ett bröstben (sternum). Med hjälp av de ännu inte sammanvuxna epifyserna proximalt och distalt på armbågsoch strålbenen kunde svinets ålder bestämmas till max 3 1/2 år (Silver 1969, s283-302).
Fynd
F35
F45
F47
F51
F53
F54
F55
F56
F57
F58
F59
F60
F61
F62
F63
F108
keramik, 15,0 g, rensfynd
järnfragment, ett 40-tal små (>15 mm) tunna och plåtliknande, en 11 mm lång nit, förmodligen från en sköldbuckla, samt
en 48 mm lång svärdsspets
obrända benfragment, från diket
obestämbart träfragment
obrända ben, människa
obrända ben, svin
lansspets, 150 mm lång, 34 mm lång skaftrest
lansspets 132 mm lång, 33 mm lång skaftrest
obestämbart träfragment
järn/träfragment från diket, förmodligen rester av sköldbuckla
hartstätningsring, 90 x 150 mm
hartstätningsring, 100 x 130 mm
eneggat svärd, spetsen saknas, längd ca 40 cm
skänkelsporre
skänkelsporre
fragment av sköldbuckelbrätte av järn med två nitar med halvklotformiga förkopprade nithuvuden.
Plan 1
298
Plan 2
Plan 3
299
300
Anläggning 9
SKELETTGRAV
Ålder : Juvenilis (15 år ± 36 månader)
Kön: Skelettets längd i graven 155 cm.
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 21,23 resp. 20,62 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,60 x 1,84 m stor och 0,61 m djup nedgrävning med fyllning av stenar och lera. I nedgrävningens botten fanns en
kista av kantställda stenar. Några centimeter utanför kistan syntes en tydlig nedgrävningskant. Kistan täcktes av tre större lockstenar.
De två nordligaste lockstenarna hade flata ovansidor och undersidor. Den S lockstenen hade flat undersida men välvd ovansida.
I botten på stenkistan låg ett sammanpressat relativt dåligt bevarat skelett (F73) utsträckt på rygg, med raka ben och armarna utmed
sidorna. Skelettet var orienterat i N-S riktning med skallen i N (skelettorientering 340 gon). Fötterna stack ut utanför stenarna. Har
gravkonstruktörerna haft dåligt ögonmått, eller var graven egentligen avsedd för någon annan? Utrymmet mellan de kantställda
stenarna är i kistans övre del bara 0,10-0,15 m brett. De kantställda stenarna är lutade lätt inåt och visar på att kistan varit bredare
vid tiden för begravningen, men har sedan sjunkit inåt och pressat ihop skelettet. Den mellersta lockstenen har sjunkit djupt ned i
kistan och tryckt ned bäcken och lårben. Detta tyder på att utrymmet under lockstenarna ursprungligen ej varit jordfyllt. Inga
föremål påträffades i anläggningen.
Osteologisk bedömning
Ålder
Dental ålder: Juvenilis (15 år -+ 36 månader). Tänderna var obefintligt nednötta. Visdomständerna var ännu inte frambrutna.
Patolo gi
På åtminstone sex av sju återfunna framtänder och en hörntand (C sup dx) observerades emaljhypoplasier.
Fynd
F73
obrända ben, människa
Plan 1
Plan 2
301
Plan 3
Plan 4
302
Anläggning 21
SKELETTGRAV
Ålder: Infans II (12 år ± 30 månader)
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,83 resp. 20,48 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,50 x 1,00 m stor och 0,35 m djup nedgrävning med fyllning av stenar och lera. Anläggningen var välavgränsad i
plan av stenar och en mörkfärgning som löpte runt anläggningen. På nedgrävningens botten låg fragmentariska rester av ett skelett
(F1). Bäst bevarad var skallen som låg i anläggningens N del (skelettorientering 42 gon). Den gravlagde förefaller ha legat i
hockerställning på höger sida. Tänderna återfanns i relativt gott skick. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Osteologisk bedömning
Ålder
Dental ålder: Infans II (12 år ± 30 månader).
Fynd
F1
obrända ben, människa
Plan 2
Plan 1
Plan 3
303
Anläggning 22
SKELETTGRAV
Ålder: Infans I/II (1-9 år)
Kön : -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,95 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,76 resp. 20,26 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,50 x 1,10 m stor och 0,50 m djup nedgrävning med fyllning av stenar och lera. Några av de större stenarna har
utgjort lockstenar över nedgrävningen. På nedgrävningens botten låg en hartstätningsring (F7) samt tänder (F8 och F9). Tänderna
påträffades i nedgrävningens N del, vilket tyder på att den döde gravlagts i N-S orientering med skallen i N (skelettorientering
uppskattningsvis 346 gon).
Osteologisk bedömning
Ålder
Dental ålder: Infans I/II (1-9 år). Tänderna var fragmentariska och det som återstod var emaljhöljen och fragment från
mjölkmolarer. De bättre bevarade emaljhöljena identifierades som mjölkmolarer från överkäken (M1 sin, M2 dx). Tandkronornas
tuggytor (occlusalytor) var onötta. Materialet lämnar ingen information om tändernas rötter eller i vilket stadium rotbildningen
befann sig.
Fynd
F7
F8
F9
hartstätningsring 67 x 89 mm
obrända tänder, människa
obrända tänder, människa
Plan 2
Plan 1
Plan 3
304
305
Anläggning 25
SKELETTGRAV
Ålder: Adultus/Maturus (30-45 år)
Kön: Man?
Skelettets längd i graven: 178 cm.
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21, 05 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,82 resp. 20,11 m ö h. Anläggningen
bestod av en 1,50 x 2,70 m stor och 0,70 m djup stenfylld nedgrävning. Anläggningen syntes till en början som en näst intill
rektangulär ram av stenar och färgningar vilka tolkades som stenlyft. Ett enstaka stenlyft kunde också iakttagas i anläggningens mitt.
Sistnämnda stenlyft var betydligt djupare än övriga. På större djup visade det sig senare att också området innanför ”ramen” var
stenfyllt. Stenfyllningen var omkring 0,60 m djup och utgjordes av stenar av varierande storlek. En av de större stenarna (F42) var
försedd med 16 skålgropar. I gravens V del låg tre större hälliknande stenar. Dessa hade rasat in mot gravens mitt och har förmodligen fungerat som lockstenar.
I anläggningens botten, under lockstenarna låg ett dåligt bevarat skelett (F75) på rygg. Skelettet var orienterat i N-S riktning med
skallen i N (skelettorientering 340 gon). Vänster underarm var böjd in mot magen och var förskjuten ca 20 cm österut, medan
höger arm låg rak utmed kroppen. S om underkäken påträffades ett tiotal glaspärlor (F43) och en guldfoliepärla (F49). Den först
påträffade glaspärlan hittades ca 10 cm högre upp än de övriga och fick då ett eget fyndnummer (F37). Pärlorna har med största
sannolikhet suttit uppträdda på ett halsband som den gravlagde burit kring halsen. S om käken låg också en granulerad ”silverknapp”
(F44) med textilfragment. På ”knappens” baksida fanns tennrester vilket tyder på att den varit fastlödd på något annat metallföremål, förslagsvis den fibula (F71) som påträffades N om bäckenet. Invid fibulan låg också en nålbehållare (F28) som låg innesluten i trärester (även fibulan (F71) hade trärester på ovansidan), samt en bältesölja (F27). Av bältesöljans placering att döma skulle
den kunna ha suttit i ett bälte kring den gravlagdes midja.
Skelettet låg förskjutet mot nedgrävningens V sida som också var litet djupare än den Ö. Det högre partiet längs med gravens Ö
långsida har använts som en ”jordbänk” på vilken ett antal gravgåvor placerats. Nordligast i raden var en hartsklump (F33). S om
denna låg en hartstätningsring (F38). Därnäst låg ett stort antal keramikskärvor från en s k Gotlandskruka (F36) samt S därom
ytterligare en hartstätningsring (F40). Längst ned i S låg minst fyra obrända djurben (F39) samt en järnkniv (F32) med eventuella
rester av läder (F34). Samtliga fynd skulle kunna knytas till en måltid, varför ”jordbänken” skulle kunna liknas vid ett dukat bord.
Mellan skelettet och stenpackningen fanns spridda trärester, vilka skulle kunna härröra från ett trälock som legat som ett skydd mot
stenarna som lagts över den döde. Ett trälock som så småningom förmultnat skulle kunna förklara varför stenfyllningen rasat ned
och krossat både skelettet och gravgåvorna. Ett eventuellt trälock skulle kunna ha täckt hela graven, alltså inte bara skelettet utan
även den Ö långsidan med ”det dukade bordet”. Ett obestämbart träfragment (F41) från en av de större stenarnas undersidor
tillvaratogs.
Omedelbart utanför anläggningens SÖ hörn fanns en oval grund nedgrävning med fyllning av blågrå lera. I fyllningen fanns trärester
och tegelfragment, varför den bedöms vara recent.
Osteologisk bedömning
Skelettrester satt kvar på undersidan av flera stenar som lyftes upp från graven, bl a höger skulderblad (scapula) samt armbågs- och
strålben (radius och ulna). Utifrån avtrycket på stenen framgick det att armbågsbenet och strålbenet legat omlott, vilket innebär att
individen placerats med handflatan nedåt.
Ålder
Adultus/Maturus (30-45 år). Baserat på kraniet: Sutursynostos, sutura lambdoidea Fas II.
Dental ålder: 25-35 år
Kön
Man? Baserat på kraniet: Muskelfästet i nacken (protuberantia occipitalis interna et externa) var välutvecklat.
Djurben
Endast ett av djurbenen kunde identifieras och utgjorde diafysen av ett skenben (tibia) från får/get (Ovis ammon f. aries/Capra ibex
f. hircus).
Fynd
F12
F27
F28
F31
F32
F33
F34
keramik, 2,0 g
bältesölja av brons, 44 x 28 mm
nålhus av brons, innehållande järnnålar, 31 mm
bygelformat rembeslag av brons, 26 x 20 mm
kniv av järn, med rester av träskaft och träslida, 210 mm lång, 28 mm bred
hartsfragment, kärltätning, 64,5 g
hartsfragment, 0,1 g
306
F36
F37
F38
F39
F40
F41
F42
F43
F44
F49
F71
F75
F79
keramikkärl, sk Gotlandskruka, 480,0 g
glaspärla, ca 4 mm lång, randig
hartstätningsring, 180 x 230 mm
obränt djurben
hartstätningsring, diameter 160 x 180 mm
obestämbart träfragment
skålgropsförsedd sten, 0,39 x 0,52 x 0,59 m stor, 16 skålgropar
ca 10 glaspärlor, 4 mm långa, randiga
granulerad silverplatta, diameter 11 mm
guldfoliepärla, diameter 7 mm
fyra fragment av en bandformig fibula; bronsfjäder (9 mm), 2 släta silverbleck (29 och 9 mm) och ett ornerat förgyllt
silverbleck (8 mm bred, 21 mm långt)
obrända ben, människa
bandformigt bronsbeslag med nit, 29 mm långt
Plan 1
Plan 2
307
Plan 3
Plan 4
308
309
Anläggning 26
SKELETTGRAV
Ålder: Adult (18-79 år+)
Kön: Man
Skelettens längd i graven: 168 cm.
Beskrivning
Marknivån var före avbaning 21,06 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,88 resp. 20,15 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,00 x 2,40 m stor och 0,73 m djup nedgrävning med fyllning av sten och lera. Vid framrensningen framträdde en
cirkelformad kantkedja bestående av stenar och mörka fläckar (0,2-0,6 m stora) i anläggningens N del. Mörkfärgningarna snittades
och kunde tolkas som stenlyft. Innanför stencirkeln syntes en ringformad färgning, ca 0,10 m bred och 1 meter i diameter. Den
ringformade färgningen inneslöt ett område som både till färg och material avvek från omgivningen. Denna mörkfärgning visade sig
vara betydligt djupare (bottenmått 20,20 m ö h) än de omkringliggande förmodade stenlyften, och har tolkats som den igenfyllda
gropen efter en rest sten.
Under den ca 0,5 m djupa stenfyllning låg ett skelett (F76) utsträckt på rygg med raka ben och armarna utmed sidorna. Skelettet var
relativt välbevarat men mycket skört. Den högra handen låg under höger lårben. Skelettet låg orienterat i N-S riktning med skallen i
N (skelettriktning 010 gon). Skelettet låg förskjutet mot nedgrävningens Ö sida, med något uppdragna axlar och med smalbenen
tätt tillsammans som om de varit hopsurrade. Kanske har den gravlagde legat i en svepning.
I gravens N och S ändar låg två stora långsmala stenar, ”fotsten” och ”huvudsten”. På dessa två gavelstenar antas ett trälock ha vilat.
Detta lock har burit upp fyllmassorna av sten och lera så att de ej skulle ligga direkt på den gravlagde.
I gravens NV del, vid bålens vänstra sida, fanns två hartstätningsringar (F65 och F66). N om hartstätningsringarna låg två obrända
djurben (F64 och F68). Både djurbenen och hartstätningsringarna låg under ett par större flata stenar. Skelettet låg förskjutet mot Ö
nedgrävningskanten, förmodligen för att skapa utrymme för nyss nämnda gravgåvor. Vid höger lårbenshals låg en bältesölja av järn
(F69). Bältet bör ha suttit kring midjan och har kanske burit upp ett par byxor. Söljan låg i ett sådant läge att den gravlagde har
varit högerhänt, om det är han själv som satt på sig det.
Osteologisk bedömning
Ålder
Dental ålder: Adult (18-79 år+). Vissa av tänderna var mycket slitna.
Kön
Man. Baserat på kraniet: Muskelfästet i nacken (protuberantia occipitalis externa et interna) var markerat och vårtutskottet på
tinningbenet (processus mastoideus) var välutveklat.
Djurben
Graven innehöll obrända svinben (Sus scrofa f. domestica). De ben som identifierades var ett armbågsben (ulna) och ett strålben
(radius) samt handrotsben (ossa carpi). Eftersom den distala delen av radius hade en lös epifys, bedöms svinet ha varit yngre än 3 1/2
år (Silver 1969, s283-302).
Fynd
F3
F64
F65
F66
F67
F68
F69
F76
keramik, 5,0 g
obränt djurben, obestämt
hartstätningsring, 150 x 200 mm
hartstätningsring, 150 x 200 mm
kniv av järn, med rest av hornskaft och läderklädd träslida, 164 mm lång, 28 mm bred
obränt djurben, svin
bältesölja av järn, längd 50 mm, bredd 45 mm
obrända ben, människa
310
Plan 1
Plan 2
311
Plan 3
Plan 4
312
313
Anläggning 34
SKELETTGRAV
Ålder :Infans I (4-6 år + 24 månader)
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,60 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,45 resp. 20,10 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,00 x 1, 20 m stor och 0,35 m djup nedgrävning med fyllning av ljusbrun lera och stenar. I anläggningens NÖ del
påträffades ett antal tänder (F531). Tänderna var delvis belägna på en större flat sten i gravens N del. Anläggningens begränsning var
otydlig i både plan och profil och i gravens Ö del syntes inte någon begränsning alls. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Anläggningen utgör en ytligt anlagd skelettgrav som blivit utplöjd. Skelettet var i så dåligt skick att den gravlagda kroppens läge ej
kunde fastställas, men då tänderna låg i anläggningens N hälft är det högst troligt att den gravlagde legat i N-S riktning med skallen
i norr.
Osteologisk bedömning
Det enda som påträffades av den döde var fragmentariska, dåligt bevarade långa rörben, mjölktänder och tandanlag till permanenta
tänder. Mjölktänder fanns representerade från både under- och överkäke.
Ålder
Dental ålder: Infans I (4-6 år + 24 månader).
Fynd
F531
Obrända ben
Plan 1
Plan 2
314
Anläggning 35
SKELETTGRAV
Ålder: Adultus (20-30 år)
Kön: Kvinna
Skelettets längd i graven : 160 cm.
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,70 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,50 resp. 20,06 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,00 x 2,40 m stor och 0,44 m djup nedgrävning med ett tiotal kantställda, större stenar som bildade en rektangulär
kistram. Det SV hörnet och ett stycke av den västra långsidan saknade kantstenar, men i övrigt var kistramen relativt intakt. I den S
änden av stenpackningen låg gravens enda kvarvarande taklock. I övrigt fanns ett trettiotal dm-stora stenar spridda i och utanför
gravens S ände. Någon nedgrävningskant kunde inte upptäckas i anläggningens yta, men i ett område mitt i graven, omedelbart N
om taklocket, syntes en rundad mörkfärgning (diam. 0,4 m) vilken tolkades som stenlyft. Fyllningen innanför kistramen utgjordes
av brun till mörkbrun lerjord med enstaka kolstänk.
Ytligt i anläggningens mitt låg nio st djurtänder (F493). SV om stensättningen hittades ytterligare två djurtänder (F492 och F494).
Ytligt i resp. utanför graven hittades två järnfragment (F497 och F498) och SO om graven dessutom två st recenta hästskor (ej
tillvaratagna). Innanför kistramen låg ett skelett (F333) utsträckt på rygg med raka ben och armarna utmed sidorna. Skelettet låg
orienterat i N-S riktning med skallen i N (skelettriktning 350 gon). Av huvudet fanns blott underkäken kvar i ursprungligt läge.
Resten av kraniet påträffades i stället under taklocket i fotänden, där det låg krossat ovanpå underbenen. Armarna låg utefter sidorna
men delvis under höftbenen. Inga handben, och endast en liten del av fotbenen fanns bevarade. Knäskålen låg med baksidan uppåt.
I förhållande till kistramen var skelettet vridet en aning medsols, på så vis att vänster skuldra och höger underben låg an emot kistans
kanter. Skelettet hade dessutom en nivåskillnad på ca 0,13 m, med huvud- och fotänden lägre än bäckenpartiet, till följd av
tjälskjutning e dyl.
Mycket talar för att skelettgraven har blivit plundrad. Endast taklocket i fotänden fanns kvar, och bortsett från några järnfragment
fanns inga rester kvar av gravgåvor. Därtill kommer att kraniet och underkäken vid något tillfälle skiljts åt och att kraniet i stället har
hamnat i fotänden, ovanpå underbenen, och krossats under taklocket. Visserligen kan de försvunna taklocken (som torde ha legat
mycket nära markytan) ha blivit bortplöjda i sen tid, men kraniets läge kan svårligen förklaras på motsvarande sätt. Mera troligt är
att kraniet flyttats i samband med en gravplundring. En gravplundring som i så fall bör ha skett någon tid efter gravläggningen.
Förmult-ningsprocessen måste nämligen ha pågått en tid så att kraniet och underkäken har kunnat skiljas åt. Dock inte alltför lång
tid efter gravläggninen då kistan efter ett tag fyllts av lera som sipprat in.
Osteologisk bedömning
Ålder
Adultus (18-44 år). Baserat på kraniet: Öppen sutura sagittalis samt tunna skalltak.
Dental ålder: Adultus (20-25 år). På grund av det fragmentariska tandmaterialet har åldersintervallet utökats med fem år.
Kön
Kvinna. Baserat på kraniet: Vårtutskottet (processus mastoideus) på tinningbenet var litet, de övre ögonhålskanterna (margo
supraorbitalis) vassa och ögonbrynsbågarna (arcus superciliaris) ej markerade.
Fynd
F492
F493
F494
F497
F498
F517
F530
F533
djurtand, rensfynd
djurtand, rensfynd
djurtand, rensfynd
obestämbart järnfragment, 1,4 g, 15 x 7 mm, rensfynd
järnfragment, rensfynd, 1,4 g
frö (bränt)
obestämbara järnfragment, 9 st, 1,0 g, <15mm
obrända ben, människa
2 st recenta hästskor, ej tillvaratagna
Plan 1
315
Plan 2
Plan 3
316
Anläggning 45
SKELETTGRAV
Ålder: Maturus (35-64 år)
Kön: Man
Skelettets längd i graven: 186 cm.
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,40 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 21,32 resp. 20,30 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,60 x 3,00 m stor och 1,02 m djup nedgrävning med fyllning av brungrå lera med stänk av kol och bränd lera. I
gravens N ände var fyllningen hårdare, mörkare och innehöll fler stänk av bränd lera (F102). Delar av en nedgrävningskant kunde
observeras på ömse sidor om det NV hörnet, samt mitt på den Ö långsidan. Mer osäker var nedgrävningskanten i den S delen av Ö
långsidan. I övrigt syntes inga spår efter nedgrävningen.
I anläggningens botten fanns en stenkista av kantställda, huvudsakligen flata tunna stenar. Kistan var synnerligen välbyggd. Stor
omsorg hade lagts på valet av stenmaterial och konstruktionens utförande. I kistan låg ett relativt välbevarat skelett (F348) utsträckt
på rygg med raka ben. Höger arm låg utefter sidan, men under bäckenet. Vänster överarm hade hamnat en halv meter för långt ned
och dess nedre del låg under vänster bäckenhalva. Underarmens båda ben låg under ryggraden och nedre delen av överarmen och de
var vinklade ut från kroppen. Vid leden mellan höger över- och underarm påträffades två mellanhandsben. Under dem påträffades
totalt 13 handrotsben och en del revbensfragment. Omedelbart S om höger strålben låg 11 fingerben och emellan höger armbågsoch strålben låg ett handrotsben. Kraniet låg upp och ned, delvis under en av kistramens stenar, och underkäken som lossat fanns ett
stycke därifrån. Revben och ryggrad var också förflyttade men i mindre grad. Vidare hade vänster lårben vridits utåt ett halvt varv,
på så vis att lårbenshalsen pekade bort från bäckenet. Vänster underben liksom höger lårben låg i läge, men höger sken- och vadben
hade glidit isär i änden ned mot foten. Den ena knäskålen hittades mellan höger och vänster lårben. Den andra återfanns under
vänster vadben, där också ett fotrotsben hittades. Ytterligare fragment av mellanhandsben, handrotsben, finger/tåben samt tänder
påträffades spridda i fyllningen mellan stenarna i skärvstenspackningen. Skelettet låg orienterat i N-S riktning med skallen i N
(skelettorientering 330 gon).
Omedelbart under skelettet fanns en i huvudsak enskiktad skärvstenspackning. De flesta stenarna var ungefär lika stora och hade
lagts med de flata sidorna uppåt. Stenpackningen var något ojämn men har för modligen ursprungligen utgjort ett slätt ”stengolv” åt
den döde vid gravläggningen. Stengolvet låg 0,20-0,30 m högre upp än de kantställda kisthällarnas undersidor. Detta faktum ger oss
två tolkningsmöjligheter beträffande gravens konstruktion: 1/ man har grävt en enda, stor grop motsvarande gravens hela bredd,
därefter har sidoblocken ställts på plats och delar av den uppgrävda, sterila leran har återfyllts innan stenbädden lagts. 2/ man har i
anläggningens botten grävt smala rännor i vilka de kantställda stenarna sänkts ned.
Kistan täcktes av tre större lockstenar, vilka nådde nästan ända upp i markytan. Två av lockstenarna var förmodligen de båda
halvorna från en större spräckt sten. Kistans nordligaste fjärdedel var ej täckt av någon locksten, men en dryg meter NV om
anläggningen fanns ett större stenblock med flat ovansida. Detta är med stor sannolikhet en fjärde locksten som ursprungligen legat
över kistans N ände. Ytligt i anläggningen låg kring de större lockstenarna en mängd mindre stenar vilka skulle kunna vara
sönderplöjda rester efter en stenpackning som ursprungligen markerat graven ovan jord. I anläggningens N del, där den fjärde
lockstenen borde ha legat var det dock helt fritt från småsten.
Under lagret av småsten, och utanför kistramens hörn i N, framkom en störning i form av en 0,2x0,5 m stor och 0,04 m djup fläck
med kolstänk och recent tegel (F147) .
Vid rensningen framkom ytligt i anläggningens NV del en mindre koncentration av obrända ben (F156). Benen var fragmenterade
(1-2 mm stora). 0,02 m SV om denna benkoncentration påträffades ett enstaka bränt ben (F155). I anläggningens V kant fanns två
områden med kol och sot.
Graven var förvånansvärt tom. Spritt i fyllningen påträffades sex keramikskärvor i poröst gods av dålig kvalitet (F148 och F173),
samt enstaka fragment av harts (F179). Därutöver hittades ett järnfragment (F103) i gravens fotände. Vid framrensningen framkom
också ytligt i anläggningen en rund platt järnbit med siffran ”3”.
Sannolikt har graven varit ofylld, dvs kroppen fylldes inte över med jord vid begravningen,utan lockstenarna ensamma täckte den
döde. Den lerfyllning som nu överlagrade skelettet, måste under århundradenas lopp ha sipprat in mellan taklocken och kistramens
stenar och på så sätt undan för undan fyllt upp utrymmet inne i kistan.
Tre faktorer talar för att graven varit utsatt för plundring:
¤ Den nordligaste lockstenen har avlägsnats från anläggningen
¤ Delar av skelettet var rubbade ur sina ursprungliga lägen
¤ Det förefaller osannolikt att en grav av denna dignitet skulle vara helt utan fynd
Graven har öppnats och plundrats på sitt innehåll genom att den nordligaste lockstenen avlägsnats varefter man har kunnat sträcka
sig in efter och dra ut gravgåvorna, med händerna eller med hjälp av ett redskap, varvid skelettet blivit omrört. Det sätt på vilket
benen åkt isär och förmåtts lossna från varandra, antyder enligt osteologerna att förmultningsprocessen hunnit pågå en tid.
317
Vilka gravgåvor som bilagts den döde kan vi givetvis bara spekulera i - ett litet järnfragment (F103) från gravens fotände är vår enda
ledtråd - men det har uppenbarligen varit värt både möda och risktagande att plundra graven.
Osteologisk bedömning
Ålder
Maturus: (35-64 år). Baserat på kraniet: Sutursynostos, samtliga suturer uppvisar synostos endocranialt. Tabulae var tjocka i
förhållande till diploë.
Dental ålder: Adult (18-79+ år)
Kön
Man. Baserat på kraniet: Ögonbrynsbågarna (arcus superciliaris) var markerade och de övre ögonhålskanterna (margo supraorbitalis)
mjukt avrundade.
Fynd
F102
F103
F146
F147
F148
F155
F156
F173
F179
F348
bränd lera, 2,8 g
järnfragment, 3,0 g, 16 x 9 mm
rund järnplatta med siffran ”3”, recent, rensfynd
tegel, rensfynd
keramik, 2,0 g
bränt ben, 0,3 g, rensfynd
obränt ben, 0,1 g, rensfynd
keramik, 15,0 g,
harts, 0,4 g
obrända ben, människa
Efter en förfrågan från Västerås länsmuseum om möjligheten att återuppbygga graven i en permanent utställning på slottet eller i Vallby,
numrerades stenarna i kistan och kistbottnen och transporterades in till muséet.
Plan 2
Plan 1
318
Plan 3
Plan 4
319
320
Anläggning 48
SKELETTGRAV
Ålder: Infans I/II (7 år +- 24 månader)
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,30 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,13 resp. 19,81 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en rektangulär 0,60 x 0,90 m stor och 0,32 m djup nedgrävning med längdaxeln i Ö-V riktning. Nedgrävningen var till
stor del fylld med sten. Det fanns större stenar längs anläggningens kanter och i ”hörnen” men det fanns inga tecken på en medveten
konstruktion. Anläggningens S begränsning var omöjlig att bestämma, stenarna utgjorde för övrigt gravens enda tydliga begränsning. Under en stor sten i anläg gningens centrum verkade det finnas en rödaktig färgning vilken visade sig vara en del av den
naturliga lersterilen.
I V delen av anläggningens nedgrävning påträffades under stenlagret rester av obränt ben (F577), vilande direkt på lersterilen.
Benresterna var mycket fragmentariska. Kroppen hade nästan helt förstörts av lerjorden, skallen var den enda del som var någorlunda
bevarad. Denna togs upp i preparat. Bland stenarna i anläggningens övre delar påträffades ett obestämbart järnfragment (F100) och
några tegelbitar, vilka ej tillvaratogs.
Graven ligger en aning avsides från de övriga undersökta gravarna och är den västligaste som undersöktes under 1994.
Osteologisk bedömning
Totalt påträffades fragment av 32 tänder, vilka bestod av mjölk- och permanenta tänder. Förutom tänderna identifierades vänster
klippben (pars petrosa sin) samt ytterligare ett fragment av ett klippben.
Ålder
Dental ålder: Infans I/II (7 år - + 24 månader)
Fynd
F100
F577
obestämbart järnföremål
obrända ben, människa
tegelbitar, ej tillvaratagna
Plan 1
Plan 2
321
Anläggning 115
SKELETTGRAV
Ålder: Adultus (20-35 år)
Kön: Kvinna
Skelettets längd i graven: ca 150 cm
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,80 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,80 resp. 20,46 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,75 x 1,70 m stor och ca 0,66 m djup nedgrävning. I ytan påträffades en brodd av järn (F195), som förmodligen kan
ha samband med den väg som under historisk tid korsat undersökningsområdet intill A115. I anläggningens närhet påträffades
ytterligare två broddar (F169 & F185).
På anläggningens botten låg ett skelett (F212) utsträckt på rygg med raka ben och armarna utmed sidorna. Skelettet låg orienterat i NS riktning med skallen i N (skelettorientering 340 gon). Kraniets vänstra sida hade blivit krossad av tyngden från en 0,5 m stor sten
som. Underkäken var dock ej krossad. Vid vänster nyckelben låg en kam av horn/ben (F292). Kammen skulle kunna ha suttit i håret,
men kan också ha lagts dit lös. Skelettet täcktes till stor del av tre större lockstenar. Alla tre var eldpåverkade, vilket skulle kunna bero
på att man spräckt stenarna genom upphettning och avkylning för att få lämpliga lockstenar med flata undersidor. I övrigt bestod
nedgrävningens fyllning av lera och mindre stenar. I fyllningen påträffades en bit bränd lera (F229).
Tvärs igenom anläggningen löpte ett ca 0,25 m brett, recent dräneringsdike, vilket kapat bort skelettets bäckenparti. Höft- och
korsbenet, underarmarna, händerna och lårbenen var delvis borta. I dikets botten låg intakta tegelrör, uppskattningsvis 20-30 år
gamla. Den N lockstenen har förmodligen rubbats ur sitt ursprungliga läge och flyttats något norrut i samband med dikesgrävningen.
I nedgrävningens nedre del iakttogs en markant mörkfärgning kring skelettet. Fötterna låg dock utanför denna mörkfärgning. Med
tanke på att ar marna låg tätt intill kroppen skulle denna mörkfärgning kunna vara rester efter en organisk liksvepning. Runt hela
skelettet löpte en bandformig mörkfärgning som skulle kunna tolkas som rester efter en träkista. Ett litet järnföremål (F215) påträffades i SÖ delen av den avlånga, bandformade mörkfärgningen.
Osteologisk bedömning
Samtliga tänder (32 st) fanns representerade och var i god kondition.
Ålder
Adultus (20-35 år). Baserat på kraniet: Tabulae är tjocka i förhållande till diploë.
Dental ålder: Adultus (20-25 år).
Kön
Kvinna. Baserat på kraniet: Vårtutskottet (processus mastoideus) på tinningbenet är litet, de övre ögonhålskanterna (margo
supraorbitalis) vassa och ögonbrynsbågarna (arcus superciliaris) ej markerade. Skelettet är dessutom allmänt litet och gracilt vilket
förstärker det kvinnliga intrycket.
Patologi
På 23 av de 32 tänderna förekom tandsten i varierande grad. På två fram- och på två hörntänder fanns antydan till emaljhypoplasier,
vilket kan vara ett tecken på näringsbrist under uppväxtåren. På en av tänderna förekom en fristående, ca 3 mm x 4 mm stor
tandpårla.
Fynd
F169
F185
F195
F212
F215
F229
F292
järnbrodd, lösfynd i närheten av A115, 34 x 13 mm
järnbrodd, lösfynd i närheten av A115, 25 x 13 mm
järnbrodd, rensfynd, 30 x 13 mm
obrända ben, människa
järnten, 5 mm lång, obestämbar
bränd lera, 0,5 g
kam av ben/horn, 47 x 26 mm
322
Plan 2
Plan 1
Plan 3
323
324
Anläggning 139
SKELETTGRAV
Ålder: Adultus (25-30 år)
Kön: Kvinna
Skelettets längd i graven: 172 cm.
Beskrivning
Marknivån var cirka 20,80 m ö h före avbaning. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,60, resp. 19,76 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,40 x 2,70 m stor och 0,84 m djup nedgrävning med fyllning av lera och stenar. I nedgrävningens botten stod
kantställda stenar bildande en stenkista med utpräglade gavelstenar och två stora lockstenar över dess mitt. Fyllningen ovanpå de
stora lockstenarna bestod av lera och mindre stenar. I stenkistan låg ett förhållandevis välbevarat .skelett (F326) utsträckt på rygg
med raka ben och armarna utmed sidorna. Skelettet låg orienterat i N-S riktning med skallen i N (skelettorientering 350 gon).
Kraniet låg upp och ned med undersidan av underkäken blottad mot N. Vänster över- och underarm låg dold under en inrasad
kantsten. Skelettet låg på en nivå ca 20,00 m ö h, medan en del av de kantställda stenarna i kistväggen gick ned ca 0,25 m djupare.
Konstruktionen var uppenbart störd, större delen av dess Ö sida, särskilt den NÖ, verkade ha rubbats ur läge och tryckts in mot den
gravlagda och den ena av de två stora lockstenarna hade sjunkit ner och krossat delar av skelettet. Skelettets övre halva hade delvis
rubbats ur sitt ursprungliga läge.
Högt upp i fyllningen hittades en bit slaggat glas (F177), en mindre bit bränd lera (F206), ett fragment av bränt ben (F202) samt en
svintand (F265). Inget av dessa fynd kan knytas till graven.
I gravens NÖ del fanns en märkbar koncentration av kol och bränd lera i fyllningen. Inga föremål påträffades i anläggningen.
Skelettdelar hade uppenbarligen rörts om inne i graven, och stenar i stenkistan hade rubbats ur sitt ursprungliga läge. Inga föremål
påträffades i anläggningen. Detta skulle kunna tyda på att graven plundrats. Troligen har ingreppet skett från NO, de rubbade
stenarna samt mycket tydliga nedgrävningskanten på denna sida talar för en sådan tolkning. Ingreppet bör ha skett efter det att
kroppen förruttnat (vilket medger omflyttning av skelettdelar) men innan stenkistan helt jordfyllts (vilket skulle försvåra omflyttning
av delarna).
Osteologisk bedömning
Ålder
Adultus (25-35 år). Baserat på kraniet: Sutursynostos, sutura coronalis och sutura sagittalis uppvisar synostos endocranialt. Tabulae
var tjocka i förhållande till diploë.
Dental ålder: Adultus (25-30 år).
Kön
Kvinna. Baserat på kraniet: Varken ögonbrynsbågarna (arcus superciliaris) eller området ovanför näsroten (glabella) var markerade.
Skelettet var allmänt litet och gracilt, vilket förstärker det kvinnliga intrycket.
Patolo gi
På enstaka ländkotor (vertebrae lumbales) förekom Schmorl´s nodes, dvs små fördjupningar i corpus vertebrae. Dessa skulle kunna
vara orsakade av ryggradsförslitningar. Individen hade begynnande tandlossning i underkäken (mandibula).
Fynd
F177
F206
F265
F202
F326
slaggat glas, ca 20 x 20 mm, rensfynd
bränd lera, 9,0 g, rensfynd
tand av svin, rensfynd
bränt ben, 0,5 g, rensfynd
obrända ben, människa
325
Plan 2
Plan 1
Plan 3
326
Plan 4
327
Anläggning: 153
SKELETTGRAV
Ålder: Adultus (21-24 år)
Kön: Kvinna
Skelettets längd i graven: 170 cm
Beskrivning
Marknivån var innan avbaning ca 21,05 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,92, resp. 20,22 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,9 x 2,75 m stor och ca 0,70 m djup nedgrävning. Fyllningen utgjordes av lera och småsten samt fyra större
lockstenar. Den sydligaste av dessa stack nästan ända upp i den nuvarande markytan. Anläggningens nedgrävningsbegränsning var
oklar, den var tydlig först i botten av anläggningen. Ytligt i anläggningens mitt framkom bitar av svartbränd ganska grov keramik
(F237). Ett enstaka bränt ben (F294) påträffades även det ytligt i anläggningens N del.
På nedgrävningens botten låg ett relativt välbevarat skelett (F374) utsträckt på rygg med raka ben och armarna utmed sidorna. Att
döma av underarmarnas placering har den döde placerats med handflatorna nedåt.Kraniet låg på sidan med ansiktet vänt åt Ö.
Skelettet var orienterat i N-S riktning med skallen i N (skelettorientering 360 gon). Nedgrävningens Ö del var märkbart djupare än
den V delen där skelettet låg. Detta skulle kunna bero på att det där gjorts plats för en gravgåva av organiskt material som sedan ej
bevarats.
Omedelbart N om den döde låg två hartstätningsringar (F334 och F603)), ett antal djurben (F373) samt en järnkniv (F395). På den
dödes högra hand satt en fingerring av brons (F400) runt tumbenen. Vid den gravlagdes högra axel låg en kam (F399) av horn/ben.
I anläggningens S del påträffades en koncentration av brända ben (F331) från ytterligare en begravning (topp- och bottenmått 20,26
resp. 20,12 m ö h), vilken fick ett separat anläggningsnummer, A217.
Omedelbart N om anläggningen påträffades en mörkfärgning som från början tolkades som en egen anläggning (A160). Eventuellt
skulle det kunna vara ett stenlyft efter en rest sten som utgjort gravmarkering ovan jord.
Osteologisk bedömning
Höger hand har förmodligen varit knuten eftersom tummen återfanns mellan två mellanhandsben (mc I och II).
Ålder
Adultus (21-24 år). Baserat på det postkraniala skelettet: Crista iliaca (längst ut på höftbladet) höll precis på att växa samman med
resten av höftbladet (os ilium).
Dental ålder: 17-25 år
Kön
Kvinna. Baserat på det postkraniala skelettet: Incisura ischiadica major på höftbenen (os coxae) är öppet u-formade, sulcus
preauricularis är djupa och tydliga.
Patolo gi
På två av bröstkotorna (vertebrae thoracice XI och XII) samt på två av ländkotorna (vertebrae lumbales), förekom förändringar i
form av gropar i kotkropparnas centrum, s k Schmorl´s nodes. Två ländkotor uppvisade sammanpressade kotkroppar. Allt detta
skulle kunna tyda på förslitningar av ryggraden.
Djurben
Djurbenen bestämdes till nötkreatur (Bos primigenius f. taurus) och bestod av ett skenben (tibia), ett os malleolare, ett hälben
(calcaneus), ett språngben (talus), ett revben (costa) samt en kota (vertebra).
Fynd
F237
F294
F334
F373
F374
F395
F399
F400
F603
keramik, 51,0 g
brända ben, 0,1 g
hartstätningsring, 160 x 230 mm
obrända ben, nöt
obrända ben, människa
järnkniv, 107 mm lång, 18 mm bred, med rester av träskaft
kam av ben/horn
fingerring av brons
hartstätningsring
328
Plan 2
Plan 1
Plan 3
329
330
Anläggning 209
SKELETTGRAV
Ålder: Juvenilis (18-20 år)
Kön: Man
Skelettets längd i graven: ca.160 cm
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,10 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 21,04 resp. 20,12 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,05 x 2,65 m stor och 0,92 m djup nedgrävning med en kompakt fyllning av sten. I anläggningens botten låg ett
skelett (F388) utsträckt på rygg med raka ben och armarna tätt utmed sidorna. Skelettets sammanpressade läge skulle kunna bero på
att det legat i en svepning. Skelettet låg i Ö-V riktning med skallen i V (skelettorientering 286 gon). Skelettet var i mycket dåligt
skick, då det hade varit utsatt för stort tryck från de ovanpåliggande stenmassorna. Vid skelettets vänstra lårben låg två sporrar av
järn (F387). I midjehöjd på skelettets högra sida låg en bältesölja av järn (F418). Vid skelettets fötter låg ytterligare en bältesölja
(F432), en kniv (F431), en hartstätningsring (F430) samt ett antal obrända djurben (F433). Kniven låg placerad på en flat sten som
i sin tur låg delvis på och delvis innanför hartstätningsringen. En tolkning är att stenen legat som ett lock över det hartstätade
svepkärlet.
I anläggningens botten fanns grå-svarta streck som kan tyda på att skelettet har vilat på någon form av bädd t ex av ris eller kvistar.
Osteologisk bedömning
Skelettet var kraftigt skadat av stenlyft i samband med utgrävningen. Nästan hälften av kraniet följde med ett sådant stenlyft upp
och resten av det var krossat. De 32 tänderna var dock i god kondition.
Ålder
Juvenilis (18-20 år). Baserat på det postkraniala skelettet: Lårbenet (femur) var sammanvuxet proximalt vid ledkulan (caput femoris)
= äldre än, eller 18 år. Den distala epifysen var dock lös = yngre än, eller 20 år.
Dental ålder: 17-25 år.
Kön
Man. Baserat på det postkraniala skelettet: Incisura ischiadica major på höftbenen (os coxae) hade liten vinkel och arc composé var
enkel. Den vertikala diametern på lårbenshuvudet (caput femoris) var 48 mm (mått nr 19).
Patolo gi
På tre av tänderna förekom inte tandsten (M3:or). Övriga 29 tänder uppvisade dock tandsten i varierande grad. En liten tandpärla
satt på en M3:a. Emaljhypoplasier förekom, främst på hörntänderna (caninus), men även på framtänderna (incisivus). Detta kan
tyda på näringsbrist under uppväxtåren.
Djurben
Obestämda
Fynd
F387
F388
F418
F430
F431
F432
F433
F592
2 st sporrar av järn
obrända ben, människa
bältesölja av järn
hartstätningsring, 70 x 120 mm
kniv av järn, 165 mm lång, 20 mm bred
bältesölja av järn
6 st obrända djurben
bältesbeslag, med rester av läder
Plan 1
331
Plan 2
Plan 3
332
Plan 4
333
334
Anläggning 210
SKELETTGRAV
Ålder : Juvenilis (15 år + 36 månader)
Kön: Skelettets längd i graven: 132 cm.
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,10 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 21,04 resp. 20,32 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,76 x 2,75 m stor och 0,76 m djup nedgrävning med fyllning av lera, fyra större flata stenar samt ett antal mindre.
I anläggningens botten låg ett dåligt bevarat skelett (F521) utsträckt på rygg med raka ben och armarna tätt utmed sidorna. Skelettet
låg orienterat i Ö-V riktning med skallen i V (skelettorientering 306 gon). De större stenarna har ursprungligen legat som lockstenar
över nedgrävningen men har senare rasat ned, då den gravlagde och kanske också en bärande konstruktion av organiskt material
brutits ned. Vid den gravlagdes skalle påträffades en hartstätningsring (F520). I anläggningens botten fanns gråa streck av samma
utseende som i A209. Vid framrensningen hittades en slaggklump (F343) och en bit sintrad lera (F344). (Se också anläggningsbeskrivning för A209.)
Osteologisk bedömning
Ålder
Dental ålder: Juvenilis (15 år + 36 månader).
Fynd
F343
F344
F520
F521
hyttslagg, 24,4 g, rensfynd
sintrad lera, 7,7 g, rensfynd
hartstätningsring, 120 x 200 mm
obrända ben, människa
335
Anläggning 211
SKELETTGRAV
Ålder: Infant (6 månader + 3 månader eller 9 månader + - 3 månader)
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,05 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,85 resp. 20,30 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,90 x 1,34 m stor och 0,55 m djup nedgrävning med fyllning av sten och lera. I anläg gningen låg fragmentariska
rester efter ett skelett (F369). Skelettet låg i N-S riktning med skallen i N (skelettorientering 342 gon). Den gravlagde ligger inte
helt utsträckt utan verkar ha begravts med överkroppen lätt uppvinklad. Skelettet täcktes av två större lockstenar som sjunkit ned
och sluttade in mot anläggningens mitt. Möjligheten finns att det är tyngden från de nedsjunkna lockstenarna som givit skelettet
detta halvsittande läge. Den N lockstenen vilade på en kantställd sten i anläggningens N kortända. På anläggningens V långsida
fanns ytterligare en större kantställd sten på vilken de båda lockstenarna ursprungligen kan ha vilat. Lockstenarnas övriga sidor kan
ha vilat mot avsatser i nedgrävningskanterna, möjligen kan lockstenarna också ha burits upp av ett enkelt trälock. Ovanpå lockstenarna låg en del mindre stenar, varav några rasat ned mellan de två lockstenarna.
Ytligt i anläggningen påträffades en mynningsbit (F335) från ett keramikkärl, en slaggklump (F338) och små brända ben (F345 och
F347).
I den N delen syntes ett ganska väl avgränsat parti med mörkare och hårdare lera som till en början ansågs vara ett stolphål tillhörande en angränsande huskonstruktion N om anläggningen. Denna mörkfärgning mättes in som A212, men visade sig vara endast
några centimeter djup, varför det istället tolkas som ett till A211 tillhörande stenlyft.
Osteologisk bedömning
Spridda, knappt skönjbara fragment av kraniet låg tillsammans med tandanlag. Förutom tandanlagen framkom vänster klippben
(pars petrosa sinister) samt ett litet fragment som möjligen kom från en halskota (vertebra cervicale). Övriga ben gick endast att
bestämma utifrån deras läge i graven.
Ålder
Dental ålder: Infant (6 månader + 3 månader eller 9 månader + 3 månader). Åldersintervallen innebär att individen kan ha varit från
3 månader och upp till 12 månader. Se även Ubelacker´s tandschema i fig. xx.
Fynd
F335
F338
F345
F347
F369
keramik, mynningsbit, 3,0 g
sintrad lera, 20 x15 mm, 2,6 g
brända ben
brända ben
obrända ben, människa
Plan 2
Plan 1
Plan 4
Plan 3
336
337
Anläggning 216
SKELETTGRAV
Ålder: Adultus (25-35 år)
Kön: Kvinna
Skelettets längd i graven: 167 cm.
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,10 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,71 resp. 20,09 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,00 x 2,36 m stor och 0,62 m djup nedgrävning med fyllning av sten och lera. I anläggningens botten låg ett skelett
(F380) utsträckt på rygg med raka ben och armarna utmed sidorna, underarmarna var dock vinklade in mot bäckenet. Händerna låg
under bäckenet och axelpartiet var uppdraget mot kraniet. Höger lårbenskula låg vänd bort från leden. Skelettet var bitvis välbevarat,
medan andra delar var totalt förmultnade.Skelettet låg orienterat i N-S riktning med skallen i N (skellettriktning 26 gon). Det låg i
en stenkista och täcktes av fyra större lockstenar. Mellan den gravlagdes bål och vänstra arm låg en kam av horn/ben (F381). Vid
framrensningen påträffades keramik (F354 och F363), ett obestämbart järnfragment (F355), sintrad lera (F356 och F358), harts
(F362), bränd lera (F359) samt en brodd (F357).
Osteologisk bedömning
I anslutning till överkäken påträffades åtta permanenta tänder.
Ålder
Dental ålder: Adultus (25-35 år).
Kön
Kvinna. Baserat på kraniet och det postkraniala skelettet: Ögonbrynsbågarna (arcus superciliaris) var inte markerade. Hela skelettet
var litet och gracilt.
Fynd
F354
F355
F356
F357
F358
F359
F362
F363
F380
F381
keramik, 1 g, rensfynd
obestämbart järnfragment, 43 mm långt, 2,1 g, rensfynd
sintrad lera, 1,4 g, rensfynd
brodd av järn, 6,8 g, rensfynd
sintrad lera, rensfynd
sintrad lera , 0,8 g, rensfynd
keramik, 0,4 g, rensfynd
keramik, 9 g, rensfynd
obrända ben, människa
kam av horn/ben, 4,5 g
Plan 1
338
Plan 3
Plan 2
Plan 4
339
340
Anläggning 218
SKELETTGRAV
Ålder: Adultus (25-35 år)
Kön: Kvinna
Skelettets längd i graven:171 cm
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,15 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 21,04 resp. 20,30 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,70 x 2,00 m stor och 0,74 m djup nedgrävning. I anläggningens botten låg ett skelett (F561) utsträckt på rygg med
armarna längsmed kroppen. Skelettet var placerat i N-S riktning med skallen i N (skelettriktning 010 gon). Överkroppen var kraftigt
vriden åt Ö. Hela kroppen såg ihoptryckt ut och bäckenpartiet föreföll litet.Skelettet täcktes av tre större lockstenar, vilka var omgivna
av lera och ett antal mindre stenar. Skelettet låg så tätt under stenarna att delar av bäcken och vänster underarm satt kvar på undersidan av det mellersta stenblocket då detta lyftes med hjälp av grävmaskin. Det mellersta stenblocket, som täckte skelettets bäckenparti,
låg cirka 0,2 m lägre än de båda andra stora blocken. Ursprungligen bör det mellersta blocket ha legat på samma nivå som de övriga.
Detta kan motsvara det utrymme som kroppen fyllt upp innan den förmultnat. En alternativ förklaring är att den döde täckts över
med en planka eller annan konstruktion av förgängligt material och då detta givit vika har stenen följt med. De stora blockens
undersidor var ”avslagna” och väldigt plana. De mindre stenarna i ytan kan vara rester av en överbyggnad i form av en stensättning
eller ett röse.
Under skelettets vänstra axel stack ett mindre, obestämbart järnfragment (F424) fram. N om huvudet låg två hartstätningsringar
(F407 och F408). Deras ursprungliga former var svåra att avgöra eftersom de delvis hade vält och delvis vilade på en sten. V om
huvudet låg fyra obrända djurben (F562) samt en kniv (F409). På skelettets V sida, direkt under hakan framkom en ofärgad glaspärla
(F386). På V sidan av höger överarm hittades en mindre, linsformad hartstätningsring (F389). I anslutning till skelettets högra fot låg
en tåring (F426). Ö om skelettets vänstra fot låg en mycket välbevarad benkam (F385). Förutom dessa fynd iakttogs spridda, mindre
bitar av harts vid skelettets fotände, framför allt vid det vänstra benet. Ingen koncentration eller hartstätning kunde emellertid
iakttagas. Skelettets vänstra hand låg betydligt djupare än övriga kroppen. Vid den osteologiska analysen av kraniet, som tagits in i ett
stycke, hittades en bronspärla (F472) och en blå glaspärla (F483) under hakan. Endast 0,5 m öster om A218 låg ytterligare en
skelettgrav A219. Då leran i fyllningen ej gick att skilja från sterilen har nedgrävningarnas begränsningar ej kunnat fastställas utan bara
rekonstrueras utifrån fyllningarnas stenmaterial och skeletten. I den för A218 och A219 gemensamma tvärprofilen finns ingenting
som tyder på att de båda anläggningarna ligger i samma nedgrävning.
Osteologisk bedömning
Skelettet var relativt välbevarat. Att döma av strålbenens (radius) och armbågsbenens (ulnas) läge var den gravlagde placerad med
handflatorna nedåt.
Ålder
Adultus (25-35 år). Baserat på kraniet: Sutursynostos, sutura sagittalis et coronalis är delvis sammanvuxna endocranialt. Tabulae är
dessutom tjocka i förhållande till diploë.
Dental ålder: Adultus (20-30 år).
Kön
Kvinna. Baserat på kraniet: Hela kraniet var litet och gracilt. De övre ögonhålskanterna (margo supraorbitalis) var tunna och skarpa.
Ögonbrynsbågarna (arcus superciliaris) var inte markerade och inte heller området ovanför näsroten (glabella) var uttalat.
Djurben
Ett av djurbenen, ett överarmsben (humerus), bestämdes till får (Ovis ammon f. aries). Ett skulderblad (scapula), kotor (vertebrae) och
revben (costae), härrör troligen också från får.
Fynd
F385
F386
F389
F407
F408
F409
F424
F426
F472
F483
F561
F562
benkam, 22,1 g, mycket välbevarad, samtliga tänder kvar
glaspärla, ofärgad, längd 9 mm, diameter 8 mm
hartstätningsring diameter 42 x 79 mm, sannolikt deformerad av jordens tryck
hartstätningsring 104 x 136 mm
hartstätningsring 100 x 120 mm
kniv av järn, spetsen saknas, 106 mm lång, 22 mm bred
obestämbart järnfragment, ca 20 mm långt
tåring av järn, diameter ca 20 mm
bronspärla, 5 mm lång
glaspärla, blå, 8 mm lång
obrända ben, människa
obrända djurben
341
Plan 1
Plan 2
Plan 3
342
A218
A218
A219
A218
A219
343
Anläggning 219
SKELETTGRAV
Ålder: Adultus (25-35 år)
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,10 m.ö.h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,93 resp. 20,64 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,40 x 1,30 m stor och 0,29 m djup nedgrävning med fyllning av sten och lera. Graven var i Ö delen söndergrävd av
ett dräneringsdike. Även S delen av graven var bortgrävd, sannolikt har graven varit åtminstone en halvmeter längre. Störningen i S
delen har förmodligen uppstått i samband med recenta markarbeten.
I nedgrävningens botten låg fragmentariska rester av ett skelett (F563). Endast skallen och bröstkorgen fanns kvar. Ö om skallen låg
ytterligare benrester vilka ej har kunnat identifieras. Eventuellt är det den gravlagdes ena arm. Utifrån de bevarade skelettresterna att
döma har skelettet legat i N-S riktning med skallen i N (skelettriktning uppskattningsvis 356 gon). A219 låg endast 0,5 m öster om
skelettgraven A218. A219 ligger dock inte lika djupt som A218. Då leran i fyllningen ej gick att skilja från sterilen har
nedgrävningarnas begränsningar ej kunnat fastställas utan bara rekonstrueras utifrån fyllningarnas stenmaterial och skeletten. I den för
A218 och A 219 gemensamma tvärprofilen finns ingenting som tyder på att de båda anläggningarna ligger i samma nedgrävning. (Se
också anläggningsbeskrivning för A218.)
Osteologisk bedömning
Ålder
Dental ålder: Adultus (25-35 år). Sammanlagt hittades 11 tänder. De var kraftiga och relativt onötta.
Patologi
Emaljhypoplasier förekom på en fram- och hörntand vilket kan tyda på näringsbrist under individens uppväxtår.
Fynd
F563
obrända ben, människa
344
Anläggning 222
SKELETTGRAV
Ålder: Infans II/Juvenilis (12 år -+ 30 månader eller 15 år -+ 36 månader)
Kön: Skelettets längd i graven: ca 120 cm
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20.77 resp. 20.15 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,75 x 1,90 m stor och 0,62 m djup nedgrävning med fyllning av sten och svartbrun humös lera. I botten på anläggningen låg ett skelett (F429) utsträckt på rygg med raka ben. Den vänstra armen låg utmed sidan, den högra låg vriden inåt över
kroppen med handen över bäckenpartiet. Skelettet var orienterat i N-S riktning med skallen i N (skelettorientering 330 gon). I
anläggningen fanns fyra större stenar i ytan varav de två mer centralt liggande delvis står upp, lutade mot varandra och stödda av en
skoning av mindre stenar. Under stenarna låg ett avlångt ca 1.20 m långt stycke kolat trä, vilket skulle kunna utgöra resterna efter ett
trälock på vilket stenarna vilat. I ytan på anläggningen kom tre broddar av järn (F377, F378 och F379), vilka förmodligen ej har med
graven att göra. På denna nivå syntes även två grunda sotfläckar och ett stenlyft.
Osteologisk bedömning
Ålder
Dental ålder: Infans II/Juvenilis (12 år -+ 30 månader eller 15 år -+ 36 månader). Ålderintervallet innebär att individen kan ha varit
från 9 ½ år och upp till 18 år. Se även Ubelacker´s tandschema i fig. xx
Fynd
F377
F378
F379
F429
brodd, rensfynd, 4,2 g
brodd, rensfynd, 5,7 g
brodd, rensfynd, 8,0 g
obrända ben, människa
Plan 2
Plan 1
345
Plan 3
Plan 4
Plan 5
346
Anläggning 225
SKELETTGRAV
Ålder : Juvenilis (15 år - + 36 månader)
Kön: Skelettens längd i graven: ca 150 cm
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,10 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,84 resp. 20,48 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,80 x 2,00 m stor och 0,36 m djup nedgrävning med fyllning av grusig lera och sten. I mitten av anläggningen i
nivå med de översta stenarna låg ett tunt, runt träföremål (F382) med en diameter på ca 0,70 m.Träföremålet som låg ovanför
graven kan tillhöra graven eller vara recent. Det som tala för att det skulle vara recent är den bit av tegelliknande material som
hittades under träföremålet. Det som talar för att den skulle vara samtida med graven är dels placeringen mitt i anläggningen, dels
att träfragment återfanns under en av de större stenarna i nedgrävningens fyllning. Eventuellt skulle det kunna vara ett tunnlock, då
ett tunnband hittades bara några meter NV om anläggningen. A225 ligger också nära det stora igenfyllda grustaget A226.
I anläggningens botten låg ett skelett (F441) utsträckt på rygg, något på vänster sida, med raka ben och armarna utmed sidorna.
Benen låg tätt ihop och fötterna var vinklade utåt. Skelettet låg orienterat i N-S riktning med skallen i N (skelettorientering 348
gon). Benen, förutom ledändarna, i det postkraniala skelettet var i relativt bra skick medan kraniet var i sämre skick. Under skelettets
underkäke låg en bronsfibula (F443). Denna hade orsakat missfärgningar av både underkäken och tänderna. Vid vänster överarm
låg en benkam (F442) och vid höger överarm låg ett obestämbart järnföremål (ej tillvarataget). NV om huvudet återfanns två
hartstätningsringar (F448 och F449), NO om huvudet en kniv (F495). Tätt intill kniven fanns rester av ben eller horn så dåligt
bevarat att det inte gick att tillvarata. Ö om F495 hittades rester av obränt djurben (F466). A225 var en grund skelettgrav som låg
nära den nuvarande marknivån. Kanske har graven ursprungligen varit täckt av en mindre jordhög som senare plöjts bort. Skelettet
låg märkbart närmare markytan än flertalet av de övriga gravarna på Bastubacken. Troligtvis har den avlidna begravts i sina kläder då
fibulan var placerad på så sätt att den kan ha fäst ihop ett klädesplagg.
Vid framrensningen påträffades slagg (F413 och F440), bränd lera (F414) och tegelfragment (F467) ytligt i anläggningen.
Osteologisk bedömning
Ålder
Juvenilis (15-19 år). Baserat på det postkraniala skelettet: På lårbenshuvudet (caput femoris) var sammanväxning (fusionering)
påbörjad men ej avslutad. De distala epifyserna var ej sammanväxta = yngre än, eller 19 år. Skenbenets (tibia) proximala epifys var ej
sammanväxt = yngre än, eller 19 år.
Dental ålder: Juvenilis (15 år - + 36 månader).
Djurben
En bendel (distal del av metapod) kunde bestämmas till nötkreatur (Bos primigenius f. taurus): Benet hade en lös epifys = yngre än,
eller 3 år (Silver 1969). I övrigt fanns flera ossa longa och diafyser med metafysytor + lösa epifyser (tre-fyra st). Benen kunde dock ej
bestämmas till benslag eller art.
Fynd
F382
F413
F414
F440
F441
F442
F443
F448
F449
F466
F467
F495
runt träföremål med diametern 70 cm. Intaget som prep.
hyttslagg, 65,2 g
bränd lera, 1,5 g
hyttslagg, 4,5 g
obrända ben människa
obränd benkam utan tänder. 35 x 75 mm
bandformig fibula av brons
hartstätningsring 120 x 130 mm
hartstätningsring 120 x 130 mm
obränt djurben, nöt
tegel
järnkniv ca. 142 mm lång 19 mm bred, med rester av träskaft och läderslida
347
Plan 2
Plan 1
Plan 3
348
Anläggning 229
SKELETTGRAV
Ålder:Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,10 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,84 resp. 20,34. Anläggningen utgjordes av
en 0,82 x 1,86 m stor och 0,50 m djup nedgrävning med fyllning av lera och sten. Nedgrävningen var betydligt djupare i den N
kortändan. Några större flata stenar låg som taklock över ett skelett, vilket låg i anläggningens botten. De två nordligare stenarna låg
betydligt djupare än de andra. Sannolikt har de ursprungligen burits upp av en konstruktion av organiskt material. Den nordligaste
stenen lutade även kraftigt nedåt mot V, så att den nästan stod på högkant (se profil c-d, figur xx). Två kantställda stenar, en i vardera
kortändan, skulle kunna ha utgjort gavelstenar på vilka plankor eller mindre stockar vilat.
Under det sydligaste taklocket framträdde den gravlagdes skenben direkt efter ett stenlyft, medan det under det mittersta framkom
några centimeter längre ner. Skelettmaterialet var i mycket dåligt skick och kunde ej tillvaratagas. Höftpartiet och bröstkorgen bestod
snarare av benflisinblandad lera än ”rena” ben. Höftpartiets konturer kunde skönjas som en färgning. Underarmarna var också av
samma karaktär men med något större bitar kvar så att man kunde urskilja strålben och armbågsben. Där skallen och den övre delen
av bröstkorgen skulle ha funnits hade det nordligaste taklocket sjunkit ned till skelettnivån. I nedgrävningens NÖ hörn fanns vad som
skulle kunna tolkas som en starkt upplöst skalle.
Skelettet låg i N-S riktning med skallen i N (skelettorientering omkr. 358 gon). Skelettets fragmenteringsgrad och märkliga läge tycks
bero på att taklocken sjunkit ned från sitt ursprungliga läge. Det nordligaste takblockets tyngd kan ha tryckt ner fyllning och skelett
väsentligt. Skelettets ursprungliga nivå har antagligen varit densamma som den skenbenen ligger på (ca 20,52 m ö h) vilket också
bekräftas av att det förmodade skallfragmentet ligger på ungefär den nivån (ca 20, 48 m ö h). Mot V sluttar det kraftigt nedåt på
samma sätt som taklocket har lutat. Fynden kommer på en lägre nivå och deras läge i förhållande till det förmodade skallfragmentet
kan vara något svårförklarat.
En möjlig teori är att bålen förskjutits åt väster av det norra taklocket. Utifrån nedgrävningens storlek och det fragmentarisk skelettet
kan man anta att den gravlagde är ett barn, uppskattningsvis drygt en meter långt. De många småstenarna ovanför taklocken kan
indikera ett flackt röse eller en omgivande stensättning som markering ovan jord. I anläggningens norra del låg rester efter en träpinne/
käpp och en rostfärgning på ett större djup än skelettet. Dessa var i likhet med skelettet i ett uruselt skick och kunde ej tillvaratagas. I
anläggningens norra del fick man intryck av att den blivit skadad eller omrörd i ytan, då fyllningen där var något humösare.Vid
framrensningen påträffades ett bränt ben (F383). Dessutom påträffades där fynd av recent karaktär: järnbricka (F384), tegel, järnspik
(F394), halmstrån (ej tillvaratagna).
Osteologisk bedömning
Skelettmaterialet var i alltför dåligt skick för att någon som helst analys var möjlig att utföra.
Fynd
F383
F384
F394
bränt ben, 0,5 g, rensfynd
järnbricka 25 mm i diameter, 4,4 g, rensfynd
järn(spik/nit) 22 mm lång, rensfynd
trä(käpp/pinne) 240 x 15 mm, ej tillvarataget.
rostfärgning 100 x 20 mm, ej tillvarataget.
obrända ben, människa, ej tillvaratagna
Plan 1
Plan 2
349
Plan 3
Plan 4
350
Anläggning 235
SKELETTGRAV
Ålder: Infans I (18 månader + 4 månader)
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmåt var 20,70 resp. 20,25 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,30 x 1,40 m stor och 0,45 m djup nedgrävning med fyllning av mörkbrun lera som mot botten blev brungrå samt
ett antal mindre stenar. Stenarna var huvudsakligen koncentrerade till anläggningens N del. I anläggningens N ände påträffades ett
skallfragment samt tänder (F460), en kniv (F446) och två hartstätningsringar (F464 och F465). Strax S därom fanns ytterligare
obrända ben (F461). Vid framresning framkom två fynd av järntenar, vilka ej tillvaratogs då de bedömdes vara recenta.
Skelettet är alltför fragmentariskt för att dess orientering skall kunna fastställas, men då skallfragment och tänder påträffats i anläggningens N del är det rimligt att anta att skelettet legat i N-S riktning med skallen i N. Stenarna i anläggningen ger intryck av att ha
sjunkit ned mot mitten. Förmodligen har stenarna ursprungligen vilat på ett organiskt material som så småningom givit vika.
Osteologisk bedömning
Ett dåligt bevarat tandmaterial var det enda som togs till vara.
Ålder
Dental ålder: Infans I (18 månader + 4 månader).
Fynd
F446
F464
F465
F460
F461
järnkniv, 119 mm lång, 17 mm bred
hartstätningsring, 90 mm i diameter
hartstätningsring, 80 mm i diameter
obrända ben, tänder, människa
obrända ben
2 st järntenar, rensfynd, ej tillvaratagna
Plan 2
Plan 1
351
Plan 4
Plan 3
352
Anläggning 238
SKELETTGRAV
Ålder: Adultus (25-40 år)
Kön: Kvinna?
Skelettets längd i graven: ca 165 cm.
Beskrivning
Vid förundersökningen 1993 bedömdes anläggningen vara en 2,1x 3,0 m stor rektangulär stenpackning, A36, orienterad i Ö-V.
Alldeles S om A36 fanns två mindre stenpackningar, A37 och A38. Man förmodade att A36 var en enorm skelettgrav av samma typ
som A25. Vid en mer noggrann framrensning under slutundersökningen befanns A36 bestå av två parallellt liggande skelettgravar, 1,4
x 2,8 respektive 1,2 x 2,7 m stora, orienterade i N-S riktning. Mellanrummet mellan gravarna var endast 0,5 m brett. De två skelettgravarna fick anläggningsnummer A238 och A239. A36, A37 och A38 utgår.
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,70 resp. 19,95 m ö h. A238 utgjordes av en
1,20 x 2,70 m stor och 0,75 m djup nedgrävning. Utmed gropens kanter stod stora kantställda stenar vilka utgjorde väggar i en
stenkista. Dessa kantställda stenar bar samtidigt upp fyra stora täckstenar, vilka låg som lock över stenkistan. Uppe på och mellan de
fyra stora täckstenarna låg en del mindre stenar. De kantställda stenarna var avsiktligt formade eller utvalda med plana sidor. Även de
stora täckstenarnas undersidor var plana. Omedelbart under dessa låg ett skelett av en människa (F476). Det låg utsträckt på rygg med
raka ben och armarna utmed sidorna. Skelettet var tämligen krossat och i relativt dåligt skick. Kroppen låg på ojämnt underlag så att
kranium, höftparti och fötter befann sig på en betydligt högre nivå än bål och ben (kranium +20,36 möh, ben +20,16 möh). Vänster
underarm (radius och ulna) framträdde under vänster bäckenhalva. Höger lårben verkar ha utsatts för tryck utifrån och skjutits inåt.
Vänster lårben låg med baksidan uppåt. Fötterna återfanns mitt emellan sken- och vadben, troligen beroende på att fötterna legat på
en högre nivå och så småningom rasat nedåt. Skelettet låg högt upp i anläggningen (20,16-20,37 m ö h), orienterat i N-S riktning
med skallen i N (skelettorientering 340 gon). Kring underkäken påträffades ett tiotal guldfoliepärlor, (F305). Då skallen preparerades
fram av osteologerna hittades ytterligare två pärlor (F606), en silverfolie- och en guldfoliepärla. Vid högra axeln låg en bronsfibula
(F508). Under bäckenets högra del låg en armring av brons,(F489). Vid bålens högra sida låg ett obestämbart järnfragment (F554).
A238 är anlagd helt parallellt med A239. De börjar och slutar jämsides och ligger oerhört nära varandra. Detta talar för att de borde
vara anlagda samtidigt. Ingenting tyder heller på att den ena graven stör den andra. Den gemensamma tvärprofilen som lades över de
båda gravarna A238 och A239 i hopp om att kunna se eventuella nedgrävningsbegränsningar, gav inget resultat. Eventuellt skulle de
båda gravarna kunna ha haft en gemensam gravöverbyggnad i form av ett röse, då en stor mängd småsten låg på taklocken, framförallt
på A239. Detta eventuella röse skulle också kunna ha varit täckt av jord.
Den gravlagda i A238 har förmodligen begravts klädd i en mantel som hållits ihop av fibulan F508. Kring halsen har hon haft ett
halsband av guldfoliepärlor F503, och kring höger underarm en bronsring F489. Anmärkningsvärt är att även den gravlagde i
parallellgraven, A239, hade en armring av brons kring höger arm.
Vid framrensningen påträffades en djurtand (F475).
Osteologisk bedömning
Ålder
Adultus (25-40 år). Baserat på kraniet: Tabulae var tjocka i förhållande till diploë.
Dental ålder: Adultus (25-40 år).
Kön
Kvinna? Baserat på det postkraniala skelettet: Incisura ischiadica major på höftbenen (os coxae) var öppen och sulcus preauricularis
djupa. Lårbenshuvudena (caput femoris) var kraftiga. Mått nr 18 av caput femoris, 47 mm, tyder på man.
Fynd
F475
F476
F489
F503
F508
F554
F606
obränd djurtand, rensfynd
obrända ben, människa
armring av brons
guldfoliepärlor, 13 enkla och 5 dubbla
bronsfibula
järnfragment, 1,5 mm
1 silverfoliepärla och 1 guldfoliepärla
353
Plan 1
Plan 2
354
Plan 3
355
Plan 4
356
Anläggning 239
SKELETTGRAV
Ålder: Maturus (35-55 år)
Kön: Kvinna?
Skelettets längd i graven: ca 165 cm.
Beskrivning
Vid förundersökningen 1993 bedömdes anläggningen vara en 2,1 x 3,0 m stor rektangulär stenpackning, A36, orienterad i Ö-V.
Alldeles S om A36 fanns två mindre stenpackningar A37 och A38. Man förmodade att A36 var en enorm skelettgrav av samma typ
som A25. Vid en mer noggrann framrensning under slutundersökningen befanns A36, A37 och A38 vara två parallellt liggande
skelettgravar, 1,4 x 2,8 respektive 1,2 x 2,7 m stora, orienterade i N-S riktning. Mellanrummet mellan gravarna var endast 0,5 m
brett. De två skelettgravarna fick anläggningsnummer A238 och A239. A36, A37 och A38 utgår.
Marknivån var före avbaning 21,10 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,73 resp. 20,00 m ö h. A239 utgjordes av en
1,4 x 2,7 m stor och 0,73 m djup nedgrävning med fyllning av lera och sten. I nedgrävningens N del stod två kantställda hällar, en
på vardera sida om den gravlagdes bål. I resten av anläggningen var det tunna, mindre stenar staplade ovanpå varandra, en slags
kallmur, som utgjorde väggar i en stenkista, vilken kringgärdade den gravlagde, och bar upp 5 st större takhällar med flata undersidor. I anläggningens botten låg ett skelett (F539) utsträckt på rygg med raka ben och armarna utmed sidorna. Det låg orienterat i
N-S riktning med skallen i N (skelettorientering 340 gon). Skelettet var, sett i profil, svagt S-format liksom stenkistan, vilken hade
kollapsat på något sätt. Skelettet var fragmentariskt och i mycket dåligt skick. Hela kroppen var böjd i en svag båge med mitten av
kroppen åt V och huvud och fötter riktade åt Ö. Kraniet hade krossats och låg med ansiktet nedåt. Tio tänder låg samlade nedanför
kraniet och en satt kvar i kraniet. Av händerna fanns ingenting kvar men eftersom strålbenen korsade armbågsbenen är det troligt att
individen legat med handflatorna nedåt. Höger lårben var i det närmaste helt försvunnet, likaså de båda fötterna. Märkligt nog hade
vänster vadben hamnat på insidan (medialt om) av vänster skenben. På höger sida låg dock vadbenet normalt placerat. Skelettet låg
högt upp i anläggningen (20,25 - 20,45 m ö h). En del av skallen återfanns på undersidan av det norra taklocket. En armring av
brons (F490) låg kring skelettets högra handled. Anläggningens SV del var störd av en recent grop, A244.
A239 är helt parallell med A238. De börjar och slutar jämsides och ligger oerhört nära varandra. Detta talar för att de borde vara
anlagda samtidigt. Ingenting tyder heller på att den ena graven stör den andra.
Den gemensamma tvärprofilen som lades över de båda gravarna A238 och A239 i hopp om att kunna utröna deras inbördes relation
gav inget resultat. Inga nedgrävningsbegränsningar kunde iakttagas. Eventuellt skulle de båda gravarna kunna ha haft en gemensam
gravöverbyggnad i form av ett röse, då en stor mängd småsten låg på taklocken, framförallt på A239. Den gravlagda har, i likhet med
den gravlagda i A238, begravts med en armring av brons kring höger underarm. (Se också A238.)
Osteologisk bedömning
Ålder
Kraniet: Sutura sagittalis uppvisar synostos endo- och ectocranialt. Tjocka tabulae med relativt tjock diploë.
Dental ålder: Maturus (35-55 år).
Kön
Kvinna? Baserat på kraniet: Muskelfästena på nackbenet (protuberantia occipitalis externa) var inte markerade. De övre ögonhålskanterna (margo supraorbitalis) var avrundade. Vårtutskottet (processus mastoideus) på tinningbenet var litet.
Fynd
F490
F539
armring av brons
obrända ben, människa
357
Anläggning 242
SKELETTGRAV
Ålder: Adultus (25-40 år)
Kön: Man
Skelettets längd i graven: ca 170 cm
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,80 resp. 20,12 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,60 x 2,80 m stor och 0,68 m djup nedgrävning med fyllning av lera och sten. Ingen nedgrävningskant var synlig.
I anläggningens botten låg ett skelett (F480) utsträckt på rygg med raka ben och armarna utmed sidorna. Skelettet låg orienterat i N-S
riktning med skallen i N (skelettorientering 360 gon). Det postkraniala skelettet var i relativt gott skick. Händerna låg med utsträckta
fingrar och bör, p g a underarmsbenens läge, ha legat med handflatan nedåt. Kraniet var delvis krossat, värst på vänstra sidan, och var i
övrigt fragmentariskt. Tänderna var i god kondition.
Vid skelettets lårben låg två hartstätningsringar (F504 och F 505). Uppe vid skallen låg ett antal obrända djurben (F522) vilka var
relativt välbevarade. Intill skelettet återfanns två grenliknande stycken av vad som närmast var att betrakta som färgningar i leran (ej
tillvaratagna). Den ena av dessa gick under den gravlagdes bröstkorg. Då de upphittade styckena av vad som sannolikt var trä går så
långt utanför själva graven förefaller det troligt att de är rester av trädrötter eller liknande snarare än ursprungliga element i graven. I
anläggningens fyllning hittades en bit keramik (F435). Ingen nedgrävningskant var synlig. Skelettet täcktes av fyra större stenar som
framstod som ett slags takblock. Stenarna sträckte sig från strax över skelettnivå och ända upp i anläggningens yta, men ingen av dem
hade kontakt med skelettet.
Anläggningen hade störts av två ingrepp som ägt rum efter anläggandet av graven. Det första utgjordes av en 1,00 x 1,15 m stor och
0,50 m djup nedgrävning i anläggningens mitt. Gropen hade en tydlig nedgrävningskant och hade en fyllning av brunaktig jord som
skiljde sig från den omgivande leran. I fyllningen fanns också grus, ett sextiotal stenar av varierande storlekar samt en näst intill intakt
tegelsten. Gropens botten föreföll sluta strax över skelettet, men det kan inte uteslutas att de som grävt gropen trängt ända ner i själva
graven. I gropen hittades en bit bränt ben (F451) och en bit keramik (F481).
Det andra ingreppet bestod av ett 0,25 m brett och 0,65 m djupt recent dike som skar tvärs igenom skelettets nedgrävning varför de
övre (proximala) delarna av sken- och vadbenen saknades. Diket var V-format och i dess botten låg ett dräneringsrör av sektionsvist
lagda tegelrör, vilket föreföll ha en svag lutning österut. Dräneringsdiket hade skurit av skelettets båda ben ungefär mitt på skenbenen.
Fyllningen i diket bestod av blåaktig lera och var tydligt skild från både gropen och själva gravanläggningen.
Huruvida gropen i anläggningens mitt är en plundringsgrop är svårt att säga, om så är fallet kan gravens eventuella konstruktion ha
förstörts vid ett plundringsingrepp. Gropen kan också ha uppkommit vid konstruktionen av diket, i avsikt att flytta eventuella stenar
som låg i vägen. Om gropen och diket uppkommit vid samma tillfälle eller inte är svårt att säga på basis av föreliggande fakta. Med
tanke på att diket avtecknade sig som tämligen tydligt skärande gropen är det troligt att diket anlades efter gropen.
Osteologisk bedömning
Ålder
Kraniet: Sutura sagittalis et coronalis et lambdoidea var sammanvuxna endocranialt. Tabulae var tjocka i förhållande till diploë.
Dental ålder: Adultus (25-35 år). På grund av det fragmentariska tandmaterialet har åldersintervallet utökats med fem år.
Kön
Man. Baserat på kraniet: Ögonbrynsbågarna (arcus superciliaris) var kraftiga. De övre ögonhålskanterna (margo supraorbitalis) var
avrundade. Området ovanför näsroten (glabella) var markerat.
Djurben (F522)
Djurbenen bestämdes till nötkreatur (Bos primigenius f. taurus) och bestod av skenben (tibia), hälben (calcaneus), språngben (talus)
och ett os malleolare, alla från vänster sida. De låg anatomiskt riktigt i förhållande till varandra vilket tyder på att senor hållit ihop
benen vid nedläggandet. De övriga benen utgjordes av en knäskål (patella sinister), två bröstkotor (vertebrae thoracice) och fyra delar
av ett revben (costae). Det fanns även två svårbestämda benfragment, som också kan vara delar av revben från nötkreatur.
Åldersbedömning: Hälbenet (calcaneus, sin) hade en lös epifys på tuber calcanei = yngre än, eller 3 1/2 år (Silver 1969).
Fynd
F435
F451
F480
F481
F504
F505
F522
keramik, 3,0 g
bränt ben,
obrända ben, människa
keramik, 6,0 g
hartsring, 120 x 183 mm
hartsring, 220 x 230 mm
obrända djurben
358
Plan 1
Plan 2
Plan 3
Plan 4
359
360
Anläggning 251
SKELETTGRAV
Ålder: Maturus/Senilis (45-79+ år)
Kön: Man
Skelettets längd i graven: 181 cm
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,80 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,78 resp. 20,02 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,80 x 2,40 m stor och 0,76 m djup nedgrävning med en stenkista av kantställda stenar. Kistan täcktes av fyra större
lockstenar samt ett antal mindre stenar. I kistan låg ett skelett (F557) utsträckt på rygg med raka ben. Vänster arm låg med underarmen ovanpå bäckenet och vänster hand återfanns i bäckenöppningen. Kraniet hade roterat och låg med hjässan mot kroppen och
ansiktet åt NO. Strål- och armbågsben var anmärkningsvärt kraftiga. På höger sida låg armbågsbenet ytterst och korsade strålbenet.
Det bör tvärtom vara strålbenet som korsar armbågsbenet, men förmodligen har graven någon gång blivit störd vilket även det
roterade kraniet tyder på. Skelettet låg tätt sammanpressat i den vällagda kistkonstruktionen och var orienterat i N-S riktning med
skallen i N (skelettorientering 016 gon). Skelettet låg ca 0,20 m under lockstenarna, vilket kan motsvara det utrymme som kroppen
fyllt upp innan den förmultnat.
Osteologisk bedömning
Ålder
Maturus/Senilis (45-79+ år). Baserat på kraniet: Sutursynostos, sutura sagittalis et coronalis sammanvuxna ectocranialt. Diploë var
tjock i förhållande till tabulae.
Premolarer och incisiver var mycket slitna.
Kön
Man. Baserat på kraniet och det postkraniala skelettet: Ögonbrynsbågarna (arcus superciliaris) var kraftiga och framträdande. Hela den
proximala delen av armbågsbenet (ulna) var mycket kraftig. Underkäken (mandibula) gav ett kraftigt intryck med tvära vinklar, särskilt
vid angulae mandibulae. Lårbenshuvudets (caput femoris) vertikala diameter mätte 47 mm, vilket faller inom gränsvärdet för man?
Samtliga ben var kraftiga. Skelettets längd i graven talar för en man.
Fynd
F557
obrända ben, människa
Plan 2
Plan 1
361
Plan 3
362
Anläggning 252
SKELETTGRAV
Ålder: Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,80 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,81, resp. 20,10 m ö h. Anläggningen
bestod av en 1,20 x 2,20 m stor och 0,71 m djup nedgrävning med en stenkista av kantställda stenar. Anläggningen låg nästan uppe i
den nuvarande markytan och gav ett mycket sönderplöjt intryck. I kistan låg små stenar, tegelfragment (ej tillvaratagna) och rester av
relativt färsk halm blandat med obränt benmjöl (F558). Benmjölet visade sig vara resterna av ett mycket dåligt bevarat skelett.
Skelettet var nästan totalt upplöst, men några tänder (F514) samt delar av vänster lårben (F515) kunde tas in som preparat. Då
tänderna påträffades i kistans N ände kunde det fastställas att skelettet legat i N-S riktning med skallen i N (skelettorientering
uppskattningsvis 016 gon, då kistan är parallell med A 251). Inga föremål påträffades i anläggningen. En gemensam tvärprofil lades ut
för A252 och den intilligande A251, för att utröna deras inbördes förhållande. Inga nedgrävningsbegränsningar kunde iakttagas, varför
deras inbördes förhållande är oklart. I tvärprofilen framgår tydligt att A252 ligger betydligt ytligare än A251. Anläggningen har blivit
hårt åtgången av senare tiders plöjning. (Se också anläggningsbeskrivning för A251.)
Osteologisk bedömning
Benen var i alltför dåligt skick för att någon som helst bestämning kunde låta sig göras.
Fynd
F514
F515
F558
obrända tänder, människa
obränt lårben, människa
obrända ben, människa
tegelfragment - ej tillvaratagna
363
Anläggning 258
SKELETTGRAV
Ålder: Adultus (25-35 år)
Kön: Man
Skelettets längd i graven: 177 cm.
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,20 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 21,00 resp. 20,38. Anläggningen utgjordes
av en 0,92 x 2,52 m stor och 0,62 m djup nedgrävning med fyllning av humös lera och stenar. Vid framrensningen påträffades ett
bränt ben (F545). I anläggningens botten låg ett skelett (F538) utsträckt på rygg med raka ben. Armarna låg tätt intill kroppen med
underarmarna placerade under bäckenet. Skelettet låg orienterat i N-S riktning med skallen i N (skelettorientering 352 gon).
Skelettets hoptryckta form kan tyda på att liket svepts eller legat i någon form av kista.
De tre största stenarna föreföll utgöra ett slags lockstenar, de sträckte sig från strax över skelettnivå och upp i gravens yta och var
samtliga belägna i gravens S del. En antydan till stenkista kunde iakttagas invid skelettets V sida. Mellan den gravlagdes bröstkorg
och vänstra överarm låg ett eneggat svärd (F540). Vid höger skenben låg en kniv (F542). Vid skelettets fötter och skenben låg ett
antal obrända djurben (F547 och F548), tre hartstätningsringar (F543, F544 och F550) samt två obestämbara fragment av trä och
järn (F546 och F560). Mellan skelettets fötter låg ett par stolsporrar av järn (F573 och F574).
I fyllningen hittades tre bitar tegel (ej tillvarataget), en liten bit keramik (F529) och tre mindre hartsbitar (F532). De senare skulle
eventuellt kunna ha utgjort rester av en förstörd hartsring ovanför skelettets huvud.
Osteologisk bedömning
Ålder
Det postkraniala skelettet: Enligt epifyssammanväxningen var individen minst 20 år vid dödstillfället.
Dental ålder: Adultus (25-35 år).
Kön
Man. Baserat på det postkraniala skelettet och kraniet: Vinkeln vid incisura ischiadica major på höftbenen (os coxae) var trång och vformad. Vårtutskottet (processus mastoideus) på tinningbenet var kraftigt. De övre ögonhålskanterna (margo supraorbitalis) var
avrundade. Skelettet gav ett kraftigt intryck.
Djurben
De ben som var möjliga att bestämma härrörde från svin (Sus scrofa f. domestica): Ett strålben (radius) med epifysyta distalt samt lös
epifys. Ett armbågsben (ulna) med distal epifysyta. En phalanx II, en phalanx III, sesamben samt ett mellanfots-/mellanhandsben
(metapod) med distal epifys- och metafysyta. Epifysytorna på radius och ulna visar att svinet var yngre än 3-3 1/2 år (Silver 1969, s.
283-302).
Fynd
F529
F532
F538
F540
F542
F543
F544
F545
F546
F547
F548
F550
F559
F560
F573
F574
keramik, 2 g
harts, 3 bitar, 1,5 g
obrända ben, människa
eneggat svärd av järn, ca 40 cm långt
järnkniv 175 mm lång, 26 mm bred med rest av trähandtag och läderslida
hartsring, 92 x 127 mm
hartsring, 103 x 167 mm
brända ben, 0,1 g
obestämbart fragment av järn och trä, 35 x 5 mm
obrända djurben, svin
obränt djurben, svin
hartsring, 65 x 113 mm
harts, 5 cm, 0,8 g
beslag av järn, 3,5 x 1,0 cm, fastnitat på trä
stolsporre av järn
stolsporre av järn
364
Plan 2
Plan 1
Plan 3
365
Plan 4
366
Brandgravar
Anläggning 10
BENGROP
Ålder: Infans I, Adult
Antal ind: 2
Kön: kvinna
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,20 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,93, resp 20,76 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,86 x 1,10 m stor och 0,17 m djup nedgrävning med fyllning av brunaktig sandblandad lera samt stenar. Stenarna
utgjorde en oregelbunden, närmast rund formation där vassa, kantiga stenar var ställda på högkant. I anläggningen påträffades en
koncentration av brända ben utan inblandning av sot/kol. Benen låg samlade i ett avlångt ca 0,10 x 0,20 m stort område i anläggningens S del. Ett obestämbart bronsfragment (F77) påträffades i anläggningens SV del. Ca 0,4 m S om anläggningen fanns ännu
en koncentration med små spridda ben i ett tunt lager. Dessa kommer troligtvis ursprungligen från A10.
Fynd
F46
F77
brända ben, 999,6 g
obestämbart bronsfragment, ca 50 mm långt
Plan 1
367
Anläggning 12
BENGROP
Ålder : Juvenilis/Adultus
Antal ind: 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,98 resp 20,87 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,40 m stor och 0,11 m djup nedgrävning med fyllning av lera och stenar.
Stenarna var lagda i en rund koncentration. Anläggningen tycks vara den nedersta delen av en i övrigt bortplöjd grav, som
ursprungligen bestått av en cylindrisk, stenfylld grop. Rester av dess övre del återstår i form av utspridda stenar i östkanten.
Under en stenkoncentration i anläggningens V del fanns brända benfragment (F23) utan inslag av sot eller kol, spridda hartsfragment (F24) och sparsamt med bränd lera (F25). Den brända leran var rödbrun, men därutöver fanns även rikliga stänk av
roströd mjäla i färgningen, samt skörbrända småstenar.
Fynd
F23
F24
F25
brända ben, 25,1 g
hartsfragment, 4,0 g
bränd lera, 0,2 g
Plan 1
368
Anläggning 24
BRANDGROP
Ålder: Infans I
Antal ind: 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,05 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,89 resp. 20,39 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,86 x 0,89 m stor och 0,50 m djup stenfylld nedgrävning. I anläggningens botten, under stenfyllningen, låg en
koncentration av brända ben (F6) uppblandade med kol och sot. De brända benen låg i anläggningens Ö del. I anläggningens
centrum, utanför koncentrationen av brända ben, låg obrända djurben (F20). Dessa har alltså lagts ned separat vid gravsättningen
och har ej varit med på bålet. En hartstätningsring (F17) var placerad i anläggningens SV del. Denna påträffades under en sten,
varvid en del av ringen satt kvar under denna. Förmodligen har stenen varit locksten till det hartstätade kärlet. Keramik (F19)
påträffades på två ställen i anläggningen, dels i den Ö delen av benkoncentrationen, dels centralt i den N delen av anläggningen.
Fynd
F6
F17
F19
F20
brända ben, människa, 27,9 g
hartstätningsring, 11 x 18 cm
keramik, 68,0 g
obrända djurben, 1,0 g
Plan 1
Plan 2
369
Anläggning 29
BRANDGROP
Ålder : Infans II/Juvenilis
Antal ind: 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,06 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,85 resp 20,60 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,50 x 0,57 m stor och 0,25 m djup nedgrävning med fyllning av lera och fem mindre stenar, vilka låg samlade i
anläggningens NV del. I anläggningens botten låg en koncentration av brända ben (F81) och kol. I anläggningen påträffades också
hartsfragment och en bit ornerat ben (F84).
Fynd
F81
F83
F84
brända ben, 245,9 g
bränd lera, 3,8 g
ornerat ben, troligtvis från en kam, vikt 0,06 g, längd 7mm
Plan 1
370
Anläggning 31
BRANDGROP
Ålder : Juvenilis
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,84 resp. 20,36 m ö h. Vid
framrensningen av anläggningen antogs att det rörde sig om två separata konstruktioner och därför grävdes den till en början som
två anläggningar. Denna tolkning ändrades då de båda delarna växte ihop till en konstruktion. Anläggningen utgjordes av en 1,00 x
1,2 m stor och 0,48 m djup stenfylld nedgrävning. I anläggningens S del låg en stor täcksten placerad över den stensatta
nedgrävningen. I anläggningens S del, under täckstenen, låg ett lager av mindre stenar och under dessa en koncentration av brända
ben (F86) blandade med kol. De mindre stenarna hade delvis sjunkit ned i bengömman. Bland de brända benen påträffades en
ornerad bennål (F10) och två söljor (F15 och F80). Under de brända benen och kolet låg en järnkniv (F13), en del av en hartstätningsring (F16) och obrända djurben (F14). Knivens träskaft var fortfarande välbevarat och verkade inte vara eldpåverkat. Den
döde har förmodligen inte bränts på platsen, men den stora mängden träkol som förekom i graven tyder på att stora delar av bålet
lagts ned i graven.
Fynd
F10
F11
F13
F14
F15
F16
F80
F86
ornerad bennål, fragmentarisk, nuvarande längd 110 mm, 1,7 g
obrända djurben, svin, 10,0 g
järnkniv med rest av träskaft, 175 x 20 mm
obrända djurben
sölja av järn, 43 x 23 mm
fragment av hartstätningsring, 0,4 g
sölja av järn, tre fragment, största delen 34 mm
brända ben, människa, 1167,5 g
Plan 1
371
Plan 3
Plan 2
372
Anläggning 43
BRANDGROP
Ålder: Infans II/Adultus
Antal ind: 1
Kön: -
Beskrivning
Anläggningen framkom i samband med förundersökningen 1993 men grävdes ut först vid slutundersökningen. Marknivån var före
avbaning ca 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 21,13, resp. 20,79 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,60 x
0,80 m stor och 0,39 m djup nedgrävning. Graven var störd av ett dike som förmodas ha förstört halva anläggningen. Diket tömdes
på sin fyllning varigenom man fick en genomskärning av anläggningen. Fyllningen i själva graven bestod av gråsvart lera med med
kraftig inblandning av kol och enstaka brända ben (F596). En bit ner i fyllningen framkom en lager av mindre stenar. Det var dock
ingen skillnad på fyllningen under eller ovanför stenpackningen. Fyllningen var gråsvart med rikliga inslag av kol. Ett fynd av
keramik gjordes (F160).
Fynd
F160
F596
keramik, 0,5 g
brända ben, 2,4 g
Plan 1
Plan 2
373
Anläggning 44
BRANDGROP
Ålder: Adult
Antal individer : 1
Kön: Kvinna
Beskrivning
Anläggningen framkom vid avbaning under förundersökningen 1993, men undersöktes först i samband med slutundersökningen
1994. Marknivån var före avbaning ca 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 21,10, resp. 20,60 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 1,40 x 1,70 m stor och 0,50 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun sotfläckig lera. Bränd lera och
keramikskärvor påträffades fläckvis i hela fyllningen med en större koncentration (F163) i anläggningens S del. I den övre delen av
fyllningen framkom även en halvcirkelformad sträng av bränd lera i anläggningens NV del (planritning nr 2). I den övre delen av
fyllningen fanns ett koncentrerat och förhållandevis ytligt kollager (jämför med A123). Stenmaterialet runt och i kollagret var
skärvigt och skörbränt. Stenmaterialet i fyllningen var mycket varierat med större stenar ((0,30-0,60 m) i botten och mindre stenar
(0,05-0,30 m) högre upp i anläggningen ). En av stenarna i fyllningen befanns vara en halv knacksten (F211). Ett dike skar rakt
igenom den S delen av anläggningens N-S profil (A-C), vilket dock ej påverkat anläggningen synbart. I anläggningen påträffades
hartsfragment (F164 och F171), brända djurben (F165), sotiga brända ben (F166), samt en sölja av järn (F170).
Anläggningens mycket omfattande stenfyllning är anmärkningsvärd. Det kraftiga kollager som täckte anläggningen härrör från
aktiviteter som ägt rum efter gravsättningen. Kanske kollagret har någon form av anknytning till graven, t ex spåren efter en del av
begravningsceremonin. Anläggningen visar stora likheter med A123 som även den var delvis täckt av ett kraftigt kollager.
Fynd
F163
F164
F165
F166
F170
F171
F211
F570
F580
keramik, 24,0 g
harts, kärltätningsrest, 3,8 g
brända ben, svin, 1,0g
brända ben, 1267,7 g
sölja av järn, 27 x 40 mm
hartsfragment, 8,5 g
knacksten, halv, 336,1 g
bränd lera, 5,7 g
remändebeslag av järn, 14 x 50 mm
374
Plan 1
375
Plan 2
Plan 3
376
Anläggning 50
BRANDGROP
Ålder: Infans I
Antal ind: 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,20 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 21,02 resp. 20,94 m ö h. Anläggningen
utgjordes dels av en grund halvcirkelformad grop med en fyllning som bestod av skarpkantade 0,04- 0,18 m stora stenar, och dels av
en koncentration av brända ben (F105), kol och sot, vilka ligger på ömse sidor av ett 0,50 m brett dräneringsdike. S om diket fanns
de brända benen och N om diket resterna av stenpackningen. Den N om diket belägna stenpackningen kan utgöra resterna av en
större stenpackning som tidigare även täckt benkoncentrationen S om diket. Anläggningen ursprungliga storlek bör ha varit ca 0,50
x 1,00 m. Dess bevarade djup var 0,09 m.
Fynd
F105
brända ben, människa, 103,5 g
Plan 1
377
Anläggning 90
BRANDGROP
Ålder: Infans I, Adult
Antal ind: 2
Kön: Man?
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,10 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,78 resp. 20,54 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,65 x 1,10 m stor och 0,24 m djup nedgrävning med fyllning av lera med inblandning av kol och brända ben samt
enstaka stenar. I anläggningens Ö del låg en koncentration av sotiga brända ben. Bland de brända benen påträffades en benkam
(F118), en fibula (F119) samt ett trettiotal små fragment av genomskinliga glaspärlor (F120). I anläggningens omedelbara närhet låg
enstaka stenar vilka kan vara utplöjda från A90 eller den intilliggande A89.
Fynd
F117
F118
F119
F120
brända ben, 845,5 g.
kamfragment av ben/horn, brända, 2,5 g
fibula av brons, 27 mm lång
glaspärlor, fragmentariska, i genomskinligt glas (ca 30 st mycket små fragment).
Plan 1
Plan 2
378
Anläggning 122
BENGROP
Ålder: Infans I/II, Adult
Antal individer : 2
Kön: Kvinna
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,95 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,78 resp. 20,15 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,30 x 1,50 m stor och 0,63 m djup nedgrävning med fyllning av stenar och lera. I botten av anläggningen låg en
koncentration av brända ben (F188) utan inslag av sot eller kol. Bland de brända benen fanns en bränd svanskota från ett djur (mård
eller hund?) vilket tyder på att en päls kan ha följt de gravlagda på bålet. Över benkoncentrationen låg ett antal obrända djurben
(F572). Under två flata stenar i anläggningens S-V del låg tre hartstätningsringar (F274, F275 och F277) samt fragment av ytterligare
en hatstätningsring (F276). I anläggningens botten påträffades också keramik (F271) och ett obestämbart järnfragment (F272).
I gravens Ö del, intill bengömman, fanns ett lager bestående av kol, bränd lera samt sotiga brända ben. Detta lager tolkas som
nedkastade rester från kremeringsbålet.
I anläggningens övre del fanns en nedgrävning med fyllning av brun porös silt, vari glaserat rödgods (F187), en järnnit (F174), tegel
och enstaka brända ben (ej tillvaratagna) påträffades.
Gravskicket i A122 är liksom i A123 någon form av blandgravskick där en del av de brända benen har rengjorts och resten av dem har
lagts i graven tillsammans med resterna av gravbålet. Dessa båda anläggningar uppvisar även i mycket annat stora likheter bl a vad
beträffar utseende, fyndsammansättning och placering. De två personer som är nedlagda i graven har troligtvis bränts tillsammans
vilket har resulterat i att de brända benen blandats ihop.
Fynd
F174
F187
F188
F271
F272
F274
F275
F276
F277
F568
F572
järnnit, i recent nedgrävning
keramik, rödgods, 8,0 g, i recent nedgrävning
brända ben, 1256,6 g
keramik, 15 g
järnfragment, 35 mm, 3,7 g
hartstätningsring, hel, 70 x 100 mm
hartstätningsring, hel, 80 x 100 mm
hartsringsrest, 11,5 g
hartstätningsring, hel, 180 x 240 mm
bränd lera, fragment från en ugn ”ugnsfoder”, 10,2 g
obrända djurben
tegel och brända ben, i recent nedgrävning, ej tillvarataget
379
Plan 1
Plan 2
380
Plan 3
Plan 4
381
382
Anläggning 123
URNEBENGROP
Ålder: Adultus
Antal individer : 1
Kön: Kvinna?
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,95 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,78 resp. 19,96 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 2,00 x 2,00 m stor och 0,82 m djup nedgrävning med fyllning av lera och stenar. I den övre delen av anläggningen låg
stenmaterialet i huvudsak i anläggningens utkant medan ett skärvstensrikt kol/sotlager fanns centralt i anläggningen. En lins av lera låg
insprängd i en del av detta kollager. I anläggningens nedre del fanns ytterligare ett kollager med skörbränd sten. En större mängd
keramik (F269) påträffades i fyllningen.
Under stenpackningen i SV delen av anläggningen, låg en koncentration av brända ben (F286) utan inslag av sot eller kol, innanför
en hartstätningsring (F300). Intill låg ytterligare två hartstätningsringar (F311 och F312). Ovanpå och vid sidan av hartstätningsringarna påträffades obrända djurben (F279). Vid sidan av de hartstätade kärlen, i den S delen av graven, fanns ett lager innehållande
mycket kol/sot, bränd lera, små fragment av brända ben och förkolnade rester av lingon/blåbärsris. Detta lager utgör troligtvis resterna
från bålplatsen efter det att de större benen plockats ut och lagts i en benbehållare. I detta kol/sotlager påträffades ett avtryck som
avtecknade sig mot den ljusare, underliggande leran. Avtrycket hade formen av en människofot, med en storlek motsvarande ungerfär
36.
Tolkning
De brända ben som lagts ner i den hartstätade benbehållaren var fria från kol/sot och relativt stora. De hartstätade bikärlen och
benbehållaren placerades på botten av nedgrävningen. Efter att dessa placerats ut hälldes resterna av brandlagret ut vid sidan av dessa.
De brända benen var fria från aska och sot och låg tätt packade i det stora kärlet. Alldeles intill låg två mindre hartstätade kärl. Efter
det att dessa tre kärl placerats på nedgrävningens botten ströddes resterna av gravbålet (omkr 150 liter) ut vid sidan av dem. Lagret,
som sållades, innehöll inte speciellt mycket brända ben utan bestod till största delen av kol, sot och bränd lera. De förkolnade
lingonrisen som fanns i brandlagret kanske fungerade som en bädd åt de döda på bålet. Att gravbålet innehåller mycket bränd lera kan
vara ett tecken på att bålplatsen varit belägen på lermark. När, och i vilket skick, keramiken lades ner i graven är svårt att säga.
Troligtvis var den krossad redan när den lades i graven. Det ovan nämnda fotspåret härrör förmodligen från själva gravläggningen. Då
graven hade ett ansenligt djup var gravläggaren antagligen tvungen att stå med ena benet i graven vid nedsättandet.
Fynd
F269
F279
F285
F286
F300
F311
F312
F365
F569
keramik, 408,0 g
obrända ben, ko
sintrad lera, 0,2 g
brända ben, 1083 g
hartstätningsring, hel, 270 x 270mm
hartstätningsring, hel, 100 x 130 mm
hartstätningsring. hel, 100 x 180 mm
lingonris, bränt organiskt material
bränd lera, 3,4 g
383
Plan 1
Plan 2
384
Plan 3
Plan 4
385
Plan 5
386
Anläggning 130
URNEBRANDGROP
Ålder: Juvenilis
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningen topp- och bottenmått var 20,82 resp. 20,32. Anläggningen utgjordes av
en 0,50 x 1,00 m stor och 0,50 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera och stenar. I anläggningens botten fanns en
koncentration av brända ben (F198) utan inblandning av sot eller kol. Bland de brända benen fanns också keramik (F209) och
hartsfragment (F210). Utanför benkoncentrationen låg en kniv (F208).
Ett recent dike störde anläggningen i dess V kant. Enstaka brända ben (tillförda F198), keramik (tillförd F209) och en större bit tegel
(F181) påträffades i dikesfyllningen.
Omedelbart Ö om anläggningen fanns en 0,60 x 0,70 m stor och 0,08 m djup sot/kolfläck.
Fynd
F181
F198
F208
F209
F210
F594
tegel
brända ben, 1008,6 g, bengömman
järnkniv, två delar, 17+27 mm lång, 9 mm bred
keramik, 12 g
hartsfragment, 2,9 g
brända ben, 53,6 g. Enstaka ben påträffade i recent dike
Plan 1
387
Plan 2
388
Anläggning 131
BRANDGROP
Ålder: InfansI/II, Adult
Antal individer : 2
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,79 resp. 20,35 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,75 x 1,35 m stor och 0,34 m djup nedgrävning med fyllning av sotig lera och stenar. Stenarna låg huvudsakligen
koncentrerade till anläggningens S del. Under två täckstenar i anläggningens S del låg en koncentration av brända ben (F159) med
inslag av sot och kol. I utkanten av de brända benen låg en kniv (F242), ett obestämbart järnfragment (F256), en fragmentarisk
hartstätningsring (F257 och F259) och några obrända djurben (F597).
Anläggningen var störd i N delen av ett 0,25-0,40 m brett och 0,25 m djupt dike med fyllning av ljus gulbrun lera.Troligtvis har
bengömmans N del grävts bort vid dikesgrävningen. N om diket finns en fyllning av mörkare lera som skulle kunna vara den N delen
av graven vilken förmodligen kluvits i två delar av de korsande diket. I ytan i anläggningens NV del fanns ett ca 0,2 m djupt kollager.
Vid framrensningen hittades ytligt i anläggningen bränd lera (F158, F236 och F254) och glaserad keramik (F203).
Fynd
F158
F159
F203
F216
F236
F242
F254
F256
F257
F259
F597
bränd lera, 0,3 g
brända ben, 1926,9 g
keramik, glaserad, 5,0 g
bränd lera, 2,7 g
bränd lera, 2,5 g
järnkniv, 91 mm lång, 19 mm bred
bränd lera, 0,7 g
järn, obest, 37mm
fragmentarisk hartstätningsring, 0,9 g
hartstätningsrest, 1,4 g
obrända ben, 11,9 g
Plan 1
389
Plan 2
390
Anläggning 133
BRANDGROP
Ålder: Infans I
Antal individer : 1
Kön: BESKRIVNING
Marknivån var före avbaning ca 21,15 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,78 resp. 20,42 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,90 x 1,00 m stor och 0,36 m djup nedgrävning med fyllning av brungrå lera med inslag av bränd lera och kol, ett
antal stenar varav en knacksten (F266) samt keramik (F167). Keramiken låg dels i den övre delen av anläggningens centrum, dels
tillsammans med de brända benen. I den NÖ delen av anläggningens botten låg en koncentration av brända ben (F168) uppblandad
med sot och kol, keramik (F167) och bränd lera.
I mitten av anläggningen låg en flat rödfärgad sten som kan tänkas vara avsiktligt placerad som mittsten. Den skiljde sig från
omgivningen dels genom sin färg och dels genom sin placering.
FYND
F167 keramik, 34,0 g
F168 brända ben, 81,7 g
F266 knacksten, 620 g
Plan 1
Plan 3
Plan 2
391
Anläggning 145
BENGROP
Ålder: Maturus
Antal individer : 1
Kön: Kvinna?
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,05 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,84 resp. 20,62 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,60 x 0,74 m stor och 0,22 m djup nedgrävning med fyllning av lera och stenar. I anläggningens mitt fanns en
fragmentarisk hartstätningsring (F246) som täcktes av en flat sten (locksten). I anläggningens N utkant fanns under stenfyllningen
en koncentration av brända ben (F258) utan inslag av sot eller kol.
Omedelbart S om nedgrävningen fanns några stenar som skulle kunna vara rester efter en stenpackning som legat över graven. Vid
framrensningen av anläggningen hittades en bit bränd (F207) och sintrad (F217) lera, samt S om själva nedgrävningen smidesslagg
(F218 och F219).
Fynd
F207
F217
F218
F219
F246
F258
bränd lera, 1,9 g, rensfynd
sintrad lera, 2,0 g, rensfynd
smidesslagg, 4,2 g, rensfynd
smidesslagg, 25,9 g, rensfynd
hartsfragment från kärltätning, 11,1 g
brända ben, 846,7 g
Plan 2
Plan 1
392
Plan 3
393
Anläggning 147
BENGROP
Ålder: Adult
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,80 resp. 20,35 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,90 x 1,00 m stor och 0,45 m djup nedgrävning med fyllning av lera och stenar. I anläggningens S del fanns under
stenarna en koncentration av brända ben (F243) utan inslag av sot eller kol. N om benkoncentrationen fanns en kniv (F252), tre
hartstätningsringar (F260, F261 och F262) samt ett hartstätningsfragment (F241) som med största sannolikhet härrör från någon av
de tre hartstätningsringarna vilka hade deformerats av anläggningens stenpackning.
I anläggningens yta låg stenarna framför allt i ytterkanterna, medan dess centrum var stenfritt. I anläggningens nedre del var
stenfyllningen kompakt. En förklaring kan vara att hela gropen till en början varit fylld till brädden med sten, men att mittpartiet
sedan sjunkit ned då de hartstätade kärlen och deras innehåll brutits ned och eventuella luftfickor pressats ihop. En annan förklaring
kan vara att graven haft en klumpsten som legat i stenfyllningens svacka. En klumpsten som fungerat som gravmarkering ovan jord
och som skulle kunna ha plockats bort i samband med sentida odlingsarbete.
Fynd
F241
F243
F252
F260
F261
F262
hartsfragment, kärltätningsrest, 4,6 g
brända ben, 455,7 g
järnkniv, 76 mm lång, 17 mm bred
hartsring, 90 x 110 mm
hartsring, 8,4g
hartsring, 92 x 128 mm
Plan 1
Plan 2
394
Anläggning 149
URNEBENGROP
Ålder: Infant
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,86 resp. 20,58 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,65 x 0,95 m stor och 0,28 m djup nedgrävning med fyllning av grusblandad lera som främst genom sin komposition avvek från sterilen, någon färgskillnad kunde knappast iakttagas. I anläggningens SÖ del fanns ett keramikkärl (F226) och en
fragmentarisk hartstätningsring (F247). Keramikkärlet var placerat utanför själva stensättningen. Hartstätning hittades under och på
sidorna av en flat sten som antas ha legat som ett lock över det hartstätade kärlet. Under stenen fanns träfragment (F263) och en
järnkniv (F264), vilken ursprungligen kan ha legat i det hartstätade kärlet. I botten av lerkärlet fanns en koncentration av brända
ben (F227). Utanför krukan fanns ett bränt ben (F251) och ett järnfragment (F245).
I anläggningens N kant fanns ytterligare en nedgrävning (A264) som tolkats som ett stolphål. Stolphålets ålder och funktion är
oklar. Både i plan och profil skär stolphålet graven, varför stolphålet åtminstone kan sägas vara yngre än graven, hur mycket yngre
vet vi dock icke. Den förmodade stolpen skulle kunna ha utgjort en markering av graven ovan mark, men skulle också kunna härröra
från en senare boplats i området. Ingen av de båda teorierna är dock speciellt trolig. Skulle den förmodade stolpen ha varit en
gravmarkering borde den inte ligga så nära graven som den gör. Stolphålet ligger också en aning isolerat från de övriga stolphålen i
undersökningsområdets norra del.
Fynd
F226
F227
F238
F245
F247
F251
F263
F264
keramik, 886,0 g
brända ben, 28,9 g
bränd lera, 2,1 g
järnföremål, 2 st järntenar, 16 resp 10mm
fragmentarisk hartstätningssring, 13,0 g
brända ben, 0,1g
söndervittrat trä, mycket fragmentariskt
järnkniv, i två delar 26+75 lång och 20 mm bred
Plan 2
Plan 1
Plan 3
395
Anläggning 152
URNEBENGROP
Ålder: Infans I/II, Adult
Antal individer : 2
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,20 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,90 resp. 20,50 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,80 x 0,90 m stor och 0,40 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera, stenar och inslag av bränd lera. I
anläggningens SV del låg en koncentration av brända ben (F244) helt utan inblandning av sot eller kol. I benkoncentrationen fanns
fragment av en hartstätning (F250). I toppen på benkoncentrationen låg en bränd kam (F249) av ben/horn. I anläggningens östra
del fanns en ytlig sotfläck med inslag av obrända ben, tegel och bränd lera. Omedelbart N om A152 fanns en mindre nedgrävning
(A265)), vilken tolkats som ett stolphål ingående i en huskonstruktion i undersökningsområdets N del.
Fynd
F244
F249
F250
F373
F374
F395
F399
F400
F603
brända ben, 1391,7g
benkam, bränd, 14,3 g
hartsfragment, kärltätningsrest, 0,9g
obrända ben, nöt
obrända ben, människa
järnkniv, 107 mm lång, 18 mm bred, med rester av träskaft
kam av ben/horn
fingerring av brons
hartstätningsring, 130 x 180 mm
Plan 1
Plan 2
396
397
Anläggning 161
BRANDGROP
Ålder: Juvenilis (15-24 år)
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,20 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 21,03 resp. 20,56 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,00 m stor och 0,47 m djup nedgrävning med fyllning av mörkbrun lera samt rikligt med sten i anläggningens
utkanter, dock var anläggningens SV del helt utan sten.
I anläggningens Ö del påträffades en koncentration av brända ben (F301). Bland de brända benen fanns en kam (F314) av ben/horn
och fragment av en nål av samma material. Båda var brända och starkt fragmenterade. De brända benen låg på en större flat sten som
sluttade in mot anläggningens mitt. De brända benen täcktes delvis av ytterligare tre mindre, flata stenar med skarpa brottytor. Dessa
tre stenar visade sig ha god passning med varandra och har ursprungligen utgjort en större flat sten som täckt de brända benen.
I anläggningens stenfria centrum har med stor sannolikhet en rest sten/klumpsten stått. De kvarvarande stenarna i anläggningen har
utgjort packning kring denna förmodade resta sten/klumpsten. Sannolikt är det då denna större sten avlägsnats från anläggningen som
den flata sten på vilken de brända benen låg har rasat in mot anläggningens mitt.
Fynd
F301
F314
F315
F605
brända ben, 1133,1g
kam av ben eller horn, bränd, 30,9 g
nål av ben eller horn, 1,4 g
brända frön
Plan 2
Plan 1
398
399
Anläggning 162
BENGROP
Ålder: Adult
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,92 resp. 20,58 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,70 x 1,00 m stor och 0,30 m djup nedgrävning med fyllning av lera, en aning mörkare än den omgivande sterilen,
samt ett antal stenar. I anläggningens S del fanns en koncentration av tätt sammanpackade brända ben (F288). Dessa låg utanför den
egentliga stenpackningen, där endast enstaka spridda brända ben förekom. Ytligt i anläggningen fanns enstaka fragment av bränd lera
(F319). Stenarna i anläggningen skulle kunna utgöra resterna av en stenpackning som täckt gravgömman.
Fynd
F288 Brända ben, 300,9g
F319 Bränd lera, 0,4 g
Plan 1
400
Anläggning 164
URNEBRANDGROP
Ålder: Adult
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 21,10 resp. 20,36 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 2,80 x 2,80 m stor och 0,74 m djup nedgrävning med två olika fyllningar; i anläggningens mitt en mörkbrun, grusig
lera med mindre stenar, i anläggningens ytterkanter en ljusare kompaktare lera med större stenar.
I fyllningen i anläggningens mitt låg recent järnskrot, tegel, keramik (F368), bränd lera, obrända ben (F371 och F372), hartsfragment (F310) och stenkol, samt fläckar av sot/kol. Mellan stenarna fanns luftfickor som ytterligare förstärkte fyllningens omrörda
karaktär.
Den ljusare kompaktare leran i anläggningens ytterkanter skulle eventuellt kunna vara den ursprungliga fyllningen.
I anläggningens botten låg ett större stenblock med spår efter borrning och sprängning. Detta stenblock antas vara en ursprungligen
rest sten som fungerat som markering ovan jord.
I anläggningens södra del låg en koncentration av brända ben (F303). De brända benen låg högt upp i anläggningen och låg delvis
på det stora stenblocket.
A164 låg intill den befintliga banvallen. Med största sannolikhet är det i samband med järnvägsbygget som graven blivit störd och
omrörd. Den förmodade resta stenen kan också ha sprängts sönder i samband med senare tiders jordbruksarbete.
Fynd
F303
F310
F368
F371
F372
brända ben, 766,4g
bränd lera, 2,8g
keramik, 80,0g
obrända ben, 2,4 g
obrända ben, 0,7 g
tegel-ej tillvarataget
stenkol-ej tillvarataget
bränd lera-ej tillvarataget
recent järnskrot-ej tillvarataget
401
Plan 1
402
403
Anläggning 167
BRANDGROP
Ålder : Juvenilis/Adultus
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 21,16 resp. 20,86 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,70 x 0,90 m stor och 0,30 m djup nedgrävning med fyllning av lera och sten. Det stora flertalet stenar var
skörbrända. I anläggningens norra del låg en koncentration av sotiga brända ben (F582) blandade med träkol. Under stenpackningen, strax utanför bengömman, påträffades en kniv (F313) och en hartstätningsring (F316) i anläggningens SV del.
Hartstätningsringen hade blivit deformerad av stenarna, men kärlet hade antagligen varit ovalt med måtten 80 x 150 mm. Att
kniven, liksom det hartstätade svepkärlet, påträffades utanför bengömman kan tyda på att de ej varit med på bålet.
Fynd
F313
F316
F582
järnkniv, 149 mm lång, 19 mm bred
hartsring, 100 x 150 mm
brända ben, 769,1 g
Plan 1
404
Anläggning 169
BENGROP
Ålder: Infans I-II, Adult
Antal individer : 2
Kön. -
Beskrivning
Markytan var före avbaning ca 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 21,00 resp. 20,42 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,30 x 1,30 m stor och 0,58 m djup nedgrävning med fyllning av brun grusblandad lera i anläggningens övre del och
en gulbrun grusblandad lera i anläggningens botten. På anläggningens V sida låg en större mängd sten. Enstaka tegelfragment (F304
och F364), enstaka brända ben (F305) samt enstaka keramikfragment (F281, F306 och F370) påträffades i fyllningen. I anläggningens S del låg en koncentration av brända ben (F353) i ett utrymme mellan två kantställda stenar. Utrymmet mellan stenarna uppgick
inte till mer än 0,03-0,04 m. I anläggningens mitt låg en mindre stenpackning av tätt sammanfogade stenar. En mindre mängd
brända ben låg också i anslutning till denna stenpackning, vilka tillfördes F533. Dessutom påträffades brända ben (F305) i fyllningen i ett stenlyft i anläggningens NV hörn.
Omedelbart SV om anläggningen fanns ytterligare en nedgrävning A188, ca 0,80 x 0,90 m stor och 0,30 m djup, vilken tolkas som
ett stenlyft efter en större sten (klumpsten/rest sten) vilken skulle kunna ha utgjort en markering för A169 ovan jord. I gropen fanns
en rejäl stenskoning. I fyllningen påträffades enstaka brända ben (F325). Anläggningen låg intill den befintliga banvallen och har
sannolikt skadats i samband med järnväggsbyggnationen på 1870-talet.
Fynd
F281
F304
F305
F306
F307
F325
F353
F364
F370
keramikfragm, 1,0 g
tegel
brända ben, 0,4 g
keramik, 4,5 g
järnspik, 22 mm, rensfynd
brända ben, 0,6 g
brända ben, 1013 g
tegel 50 x 40 x 70 mm
keramik, 1,0 g
Plan 1
405
Plan 2
Plan 3
406
407
Anläggning 181
BRANDGROP
Ålder : Infans I, Infans II/Juvenilis
Antal individer : 2
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp och bottenmått var 21,00 resp. 20,28 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,00 m stor och 0,72 m djup nedgrävning med stensatta kanter. Fyllningen bestod av lera och mindre stenar.
Nedgrävningen täcktes av ett större stenblock kring vilket en närmast triangulär stenpackning hade lagts. Den stora mittstenen låg
endast någon centimeter under den nuvarande markytan. Under det stora stenblocket som fungerat som ett lock över nedgävningen,
fanns ett 0,04 m tjockt lager av ”seg” lera vilken antas ha runnit ned med regnvatten och fyllt ut ett där befintligt tomrum.
Under det stora stenblocket låg några obrända djurben (F391), enstaka brända ben och små hartsfragment. I anläggningens botten,
under de obrända djurbenen, låg en koncentration av brända ben (F392) och en hartstätning (F393) som hade formen av ett L. Om
det från början varit ett runt kärl som blivit ordentligt tilltryckt eller om svepkärlet ursprungligen haft en kvadratisk form är svårt att
säga.
Flera brända benbitar var rostfärgade, något järnföremål påträffades dock icke i graven. Några stenar i anläggningens norra utkant
antogs till en början vara utplöjda från den triangulära stenpackningen, men visade sig senare utgöra en separat anläggning (A223).
A223 har tolkats som ett stolphål ingående i en större stolphålskoncentration och har förmodligen ingenting med A181 att göra.
Fynd
F391
F392
F393
obrända djurben, 25,9 g, svin
brända ben, 452,9 g
hartsring, troligen fyrkantigt kärl, 7,9 g
Plan 1
408
Plan 3
Plan 2
409
Anläggning 184
BRANDGRAV
Ålder: Adult
Antal individer : 1
Kön: Man
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,78, resp. 20,38 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,8 m stor och 0,40 m djup nedgrävning med fyllning av lera. I anläggningens S del låg ett kompakt lager med
brända ben (F321). Under de brända benen fanns kol och bränd lera (F375). Vid framrensningen påträffades ytligt i anläggningen
enstaka brända ben (F318), ett järnfragment (F320) och spjälkad keramik (F376). Centralt i anläggningen fanns en 0,40 x 0,60 m
stor och 0,16 m djup mörkfärgning som omgavs av en krets av mindre stenar. Denna mörkfärgning har tolkats som spår efter en
borttagen större sten, eventuellt en klumpsten eller rest sten som utgjort en markering ovan jord.
Fynd
F318
F320
F321
F375
F376
brända ben, 2,1 g, rensfynd
järnfragment, ø=7mm, rensfynd
brända ben, 1407,8 g
bränd lera, 0,3 g
keramik, 5,0 g, rensfynd
Plan 1
410
Anläggning 197
BRANDGROP
Ålder: Infans I
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,15 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,78 resp 20, 54 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,4 m stor och 0,16 m djup nedgrävning med fyllning av gråsvart lera med inslag av kol och enstaka stenar. Centralt
i anläggningens botten vid en mindre stensamling låg en koncentration av brända ben (F323). Förmodligen var gravens övre del
skadad av det sentida åkerbruket, då enstaka spridda brända ben syntes redan efter maskinavbaningen. En glaspärla (F322) påträffades då fyllningen vattensållades.
Fynd
F322
F323
glasfragment, sintrade, 7 st
brända ben, 52,13 g
Plan 1
411
Anläggning 215
BENLAGER
Ålder: Infans I/II, Adult
Antal individer : 2
Kön: Man?
Beskrivning
Den ursprungliga marknivå var svår att rekonstruera eftersom anläggningen låg under banvallen, men den torde vara ca 21,20 m ö
h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,95 resp. 20,81 m ö h. Anläggningen utgjordes av en 0,4 m stor och 0,14 m djup
nedgrävning med fyllning av brun humös lera. I anläggningen fanns ett lager med brända ben (F336). De brända benen var inte
sotiga, men enstaka kolbitar förekom i benlagret. Anläggningen var kraftigt störd av den befintliga banvallen. Dessutom var
anläggningens S del bortgrävd av ett dike som skar genom benlagret. Eventuellt kan anläggningen ha begränsats av en stenkrets av
mindre stenar ca 0,1-0,2 m i diameter. Sådana återfanns i den norra, mindre störda delen av anläggningen. Omedelbart V om
anläggningen fanns rester av en staketstolpe som sannolikt ingått i ett staket som gått parallellt med järnvägen. Ca 0,15 m från
benlagret fanns en större (0,5 m i diameter) sten. Denna kan eventuellt ha tjänat som gravmarkering i form av en rest sten. Anläggningen låg ca 1,0 m ifrån den stora resta stenen A165 men det är ovisst om de båda anläggningarna har något samband.
Fynd
F336
brända ben, 757,2g
Plan 1
412
Banvall
413
Anläggning 217
BRANDGROP
Ålder: Maturus
Antal individer : 1
Kön: Kvinna,
Beskrivning
A217 är en 0,4 x 0,2 m stor koncentration av brända ben (F331) som låg i skelettgraven A153. Benkoncentrationen hade topp och
bottenmåtten 20,26 resp. 20,12 m ö h, och låg omedelbart Ö om skelettets vänstra skenben. Tillsammans med de brända benen
påträffades ett par bitar keramik (F366) och en kam av ben/horn (F360).
Det fanns ingen synlig nedgrävningskant eller mörkfärgning som indikerade en sekundär nedsättning. Förmodligen är brandgraven
anlagd samtidigt med skelettgraven, eftersom någon nedgrävning i densamma ej kunde konstateras och skelettets vänstra skenben
syntes helt orubbat av de brända benen. Det förefaller osannolikt att en nedgrävning efter det att kroppen förmultnat skulle kunna
ske utan att skelettet påverkades. (Se också anläggningsbeskrivning för A153.)
Fynd
F331
F360
F366
brända ben, 989,9 g
kam av ben/ horn, 5,6 g
keramik, 6,6 g
414
Anläggning 221
URNEBENGROP
Ålder: Infans II/Adult
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,70 resp. 20,58 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,00 x 1,40 m stor och 0,12 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrungrusig lera. I anläggningens norra del fanns
ett 0,70 m stort och 0,10 m djupt sotigt område. Under och runt en 0,20 m stor flat sten i anläggningens S del fanns en koncentration av brända ben (F458) med inslag av hartsfragment (F459). I anläggningens östra del låg en koncentration av mindre stenar.
I anläggningens N del fanns en större kolfläck. Anläggningen har förmodligen skadats vid plöjning, då brända ben och hartsfragment
låg i ytan. Den mindre stenkoncentrationen kanske är rester efter en mer omfattande stenpackning som skulle kunna ha täckt eller
t o m markerat anläggningen ovan jord. Sotfläcken i anläggningens N del skulle kunna vara spår efter eldaktiviteter i samband med
gravsättningen, eller kanske delar av likbålet som lagts ned i gropen.
Fynd
F458
F459
F604
brända ben, 68,8g
hartstätningsrest 2,3 g
förkolnat frö
Plan 1
415
Anläggning 228
BRANDGROP
Ålder: Infans II /Juvenilis
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Markytan var före avbaning ca 20,80 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,72 resp. 20,30 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,00 x 1,20 m stor och 0,42 m djup nedgrävning med fyllning av lera och mindre stenar. Stenarna låg i anläggningens
botten och utkanter och lämnade ett stenfritt parti i mitten. Detta stenfria parti har tolkats som tomrummet efter en bortplockad
större sten (klumpsten/rest sten) som skulle kunna ha markerat graven ovan jord. De kvarvarande mindre stenarna har förmodligen
utgjort skoning till denna förmodade större sten. I anläggningens N del fanns tre koncentration av brända ben (F434)vilka antogs
utgöra en ursprunglig bengömma. Bland de brända benen återfanns en fibula (F423) och en fragmentarisk kam (F427). Utanför
bengömman låg en kniv (F422), dess placering skulle kunna tyda på att den ej varit med på likbålet.
Fynd
F422
F423
järnkniv i 3delar, saknar tånge, 17mm breda och 22, 31och 34 mm långa delar
bandformig fibula av järn, 31 mm lång, med silverinläggningar
Plan 1
Plan 2
416
Plan 3
Plan 4
417
Anläggning 230
BRANDGROP
Ålder: Juvenilis/Adultus
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,70 resp. 20,66 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,50 x 0,60 m stor och 0,04 m djup nedgrävning. I anläggningens N del fanns en koncentration av brända ben (F410)
med inslag av sot och kol. I anläggningens S del fanns en ansamling av bränd lera, kol, sot och enstaka brända ben. Bålresterna bör
fortfarande ha varit mycket heta vid gravsättningen eftersom leran i anläggningens S ände var hårdbränd.
Fynd
F410
F595
brända ben, 341,2g
kam av horn/ben, 1,6 g
F427
F434
F584
F585
F586
F602
bränd benkam i 4 st fragment, 35 mm lång, 21 mm bred och 3 mm tjock, 2,6 g
brända ben, 585,1 g
glasfragment, koboltblått
glaspärla, turkos, 3 x 5 mm
sintrat glas (från pärla?)
förkolnade fröer
Plan 1
418
Anläggning 231
BRANDGROP
Ålder: Infans II, Adult
Antal individer : 2
Kön: Man
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,10 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,82 resp. 20,72 m ö h.. Anläggningen
utgjordes av en 0,40 x 0,80 m stor och 0,10 m djup nedgrävning med fyllning av lera med kolfläckar, brända ben (F452), bränd lera
(F511) och keramik (F593). A231 utgör troligen botten av en sönderplöjd, ursprungligen större anläggning.
Fynd
F452
F511
F593
brända ben, 893,5 g
bränd lera, 13 g
keramik, 1,0 g
Plan 1
419
Anläggning 234
BRANDGROP
ålder: Juvenilis/Adultus
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,74 resp. 20,52 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,38 x 0,46 m stor och 0,22 m djup nedgrävning med fyllning av mörkbrun, sotfärgad lera med enstaka fragment av
bränd lera, enstaka små skärviga stenar samt brända ben (F420) med inslag av sot/kol. Benen koncentrerades till anläggningens botten
och var tätt sammanpackade. Nedgrävningens karakteristiska trattform skulle kunna härröra från en ursprunglig benbehållare av
något organiskt material, men det troliga är ändå att bålresterna lagts direkt i en grävd grop.
Ca 0,4 m NNV om A234 framkom en 1,00 m stor och 0,19 m djup nedgrävning (A240) med fyllning av mörkbrun humusblandad
lera och en handfull skärvsten. A240 innehöll inga fynd och inte heller någon bränd lera eller kol och sot. Huruvida den har ett
samband med graven är svårt att säga. Här kan ha stått en rest sten som tjänat som gravmarkering. Det kan också vara en recent
lertäktsgrop som råkat hamna nära graven.
Mellan brandgraven A234 och ovanpå gropen A240 fanns vidare ett femtontal kringspridda skärvstenar, som ev. kan ha utgjort en
ursprunglig stenpackning till graven.
Fynd
F420
brända ben, 46,4 g
Plan 1
420
Anläggning 236
BRANDGROP
Ålder: Fetus (ca 5-7 mån), Infans I/II, Adultus
Antal individer : 3
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,10 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,85 resp 20,56 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,80 m stor och 0,29 m djup nedgrävning med fyllning av sten, kraftigt sotig lera och rikligt med kol. Stenmaterialet
var till stor del skörbränt och placerat så att ett fritt utrymme skapades i mitten av anläggningen. Det förekom brända ben (F474)
spritt i hela anläggningen men de var koncentrerade till dess mitt. I anläggningens V del påträffades tre hartstätningsringar (F468,
F471 och F485). I anläggningen påträffades även en nål av järn (F519) och en fragmentarisk kam (F501) av ben/horn. Då de
skörbrända stenarna i graven var sotiga med bitar av brända ben fasttryckta utmed sidorna är en möjlig tolkning att stenarna varit med
på gravbålet.
Fynd
F468
F471
F474
F485
F501
F502
F519
hartstätningsring, 140 x 180 mm
hartstätningsring, 160 x 160 mm
brända ben, människa, 1609,3 g
fragmentarisk hartstätningsring, 11,5 g
kam av ben/horn, bränd, 6,2 g
hartsfragment, 3,5 g
nål av järn i 3 delar, sammanlagd längd ca 880 mm lång
Plan 2
Plan 1
Plan 3
421
Anläggning 245
BRANDGROP
Ålder: Adult
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,60 resp. 20,24 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en ca 1,00 x 1,20 m stor och 0,30 m djup nedgrävning med fyllning av lera och en koncentration av sten i V delen. I
anläggningens botten låg en koncentration av brända ben och (F439) och kol, men redan i ytan låg rikligt med brända ben och kol.
SÖ och S om nedgrävningen fanns ytterligare två stenkoncentrationer, vilka har tolkats som rester efter en sönderplöjd, ursprungligen
cirkulär, stenpackning som kan ha utgjort en markering ovan mark. Den rekonstruerade stenpackningens diameter uppgår till 2,40 m.
Fynd
F439
brända ben, 98,9 g,
Plan 1
422
Anläggning 247
BRANDGROP
Ålder: Adult
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,05 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,84 resp. 20,62 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,80 m stor och 0,22 m djup nedgrävning med fyllning av sten (en del skärvig) och sotbemängd lera. Centralt i
anläggningen, under stenarna, låg en koncentration av brända ben (F450) blandad med kol, men redan i ytan påträffades en del
brända ben, vilka tillfördes F450. Utanför benkoncentrationen påträffades en liten keramikbit (F510). Vid sållning av de brända
benen framkom två förkolnade fröer (F578). Anläggningens SÖ del var jämförelsevis stenfattig, kanske denna del var mer skadad än
resten av anläggningen. Omedelbart N om anläggningen påträffades en härd (A248).
Fynd
F450
F510
F578
brända ben, människa, 354,4 g
keramik, 1,0 g
2 st förkolnade frön
Plan 1
423
Anläggning 249
BENGROP
Ålder: Juvenilis (15-24 år)
Antal individer:1
Kön: Kvinna?
Beskrivning
Marknivå var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,78 resp. 20,54 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 1,20 m stor och 0,24 m djup nedgrävning med fyllning av mörkbrun lera och ett femtiotal skärviga knytnävsstora
stenar. Mot bottnen i anläggningens NV hälft var fyllningen betydligt mörkare och innehöll sot samt kolfragment i stor mängd. Ytligt
i anläggningens Ö ytterkant fanns en oval, 0,2-0,3 m stor, tydlig koncentration av brända ben (F 455). I profil syntes benkoncentrationen som en 0,03-0,07 m bred, avsmalnande ”gång” med tätt sammanpackade brända ben utan någon inblandning av jord
e.dyl. I plan ett stycke ned i anläggningen, var benkoncentrationen närmast triangulär och sluttade nedåt mot N. Bengömmans form
och koncentration kan tyda på att det ursprungligen funnits en benbehållare av något organiskt material såsom en tygpåse, läderpung
e.dyl. I bottnen av benkoncentrationen påträffades en enstaka bit träkol, men i övrigt saknades såväl kol som sot bland de brända
benen. Bålrester i form av kol och sot fanns däremot i relativt riklig mängd i området V om och utanför själva bengömman. Omedelbart V om benkoncentrationen låg en hartstätningsring (F473) samt fragment efter ytterligare en (F456).
I V skars anläggningen av ett sentida, 0,15 m grunt, dike som löpte i NNV - SSO riktning .
Fynd
F455
F456
F457
F473
brända ben, 1284,8 g
hartsring, 90 x 150 mm
keramik, 2,0 g
hartsring, 90 x 150 mm
Plan 1
424
Anläggning 250
BENGROP
Ålder: Adult
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,71 resp. 20,56 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,40 x 1,00 m stor och 0,15 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera och ett mindre antal stenar. I anläggningens S del låg en koncentration av brända ben (F452). De brända benen låg ytligt, mycket koncentrerat och var rena utan inblandning av kol/sot. Utanför själva bengömman påträffades några keramikskärvor (F463). NV om själva nedgrävningen fanns spridda
sotfläckar och enstaka stenar vilka förmodligen plöjts ut från själva graven. De skulle också kunna vara rester av en mer omfattande
stenpackning som markerat graven ovan jord.
Fynd
F462
F463
brända ben, 732,7 g
keramik, 9,0 g
Plan 1
425
Anläggning 253
BRANDGROP
Ålder: Adult
Antal individer : 1
Kön: Kvinna
Beskrivning
Markninvån var före avbaning ca 20,00 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,74 resp. 20,50 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,90 x 1,10 m stor och 0,24 m djup, delvis stensatt nedgrävning med fyllning av lätt grusblandad lera med ganska
riklig kolförekomst. I anläggningens SV del fanns en koncentration av sotiga brända ben (F469) med inslag av kol. En del av de
brända benen var så pass oförstörda att näst intill hela ben fanns i bengömman. Under och omedelbart Ö om benkoncentrationen låg
två hartstätningsringar (F484 och F486) och några obrända djurben (F491, F499 och F500). I fyllningen fanns också två mindre
koncentrationer av brända ben (F487 och F488). N om själva nedgrävningen fanns ett större sotlager och enstaka spridda stenar. Det
är dock osäkert om detta är en del av själva gravkonstruktionen.
Fynd
F469
F470
F484
F486
F487
F488
F491
F499
F500
brända ben, 1145,8 g
bränd lera eller lerklining, 1st
hartsring, 100 x 108 mm
hartstätningsring, 130 x 150 mm
brända ben, 2,9 g, människa
tandfragment, 2,6 g, människa?
obränt djurben
obränt djurben
obränt djurben (ej tillvarataget)
Plan 1
426
Plan 3
Plan 2
427
Anläggning 254
BRANDGROP
Ålder: Adultus
Antal individer : 1
Kön: Kvinna?
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,70 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmått var 20,50 resp. 20,02 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,60 x 0,90 m stor och 0,48 m djup nedgrävning med fyllning av lera och sten. I anläggningens botten låg en
koncentration av sotiga brända ben (F534), brända sädeskorn (F535), rester efter ett hartstätat kärl (F536) och fragment av en bränd
ben/hornkam (F537). I fyllningen fanns rikligt med kol och sot. Benkoncentrationen täcktes av en större sten, alltså en locksten.
I anläggningens övre del fanns ett antal delvis kantställda stenar, vilka antas ha utgjort fundamentstenar till en rest sten/klumpsten som
markerat graven ovan mark.
Fynd
F534
F536
F537
brända ben, 653,6 g
hartsfragment, 27,2 g
kamfragment med punktcirkelornamentik, 6,2 g
Plan 1
Plan 2
428
Anläggning 257
URNEBENGROP
Ålder: Juvenilis/Adultus
Antal individer : 1
Kön: -
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,70 m ö h. Anläggningens topp- och bottenmåttet var 20,55 resp. 20,28 m ö h. Anläggningen
utgjordes av en 0,52 x 1,32 m stor och 0,27 m djup nedgrävning med fyllning av gråbrun lera och spridda mindre stenar. Vid
framrensningen påträffades spridda brända ben (F527) och bränd lera (F513 och F 528) ytligt i anläggningen. Centralt i anläggningen
fanns en koncentration av brända ben (F525) utan inslag av sot/kol, vilka omgavs av en fragmentarisk hartstätningsring (F549). Runt
om och under bengömman fanns rikligt med bränd lera (F524). SV om graven påträffades ett kol och sotlager med inslag av brända
ben (F526) som eventuellt skulle kunna ha plöjts ut från anläggningens centrala delar.
Att de brända benen låg koncentrerade innanför hartstätningsfragmenten tyder på att benen ursprungligen varit placerade i ett
hartstätat svepkärl. Stenarna i ytan av anläggningen kan utgöra resterna av en stenpackning som ursprungligen täckt bengömman.
Fynd
F513
F524
F525
F526
F527
F549
F566
F576
F565
sintrad lera, 25,0 g, rensfynd
bränd lera, 244,3 g
brända ben, 687,8 g
brända ben, 1,4 g
brända ben,rensfynd, 0,2 g
fragmentarisk hartssring, vars ursprungliga storlek ej gick att fastställa, 19,6 g
bränd lera, 0,8 g, sållfynd
järngragment, 11 mm
keramik, 4,0 g
Plan 2
Plan 1
429
Plan 3
430
Övriga anläggningar
Anläggning 11
Fynd
ANNAN ANLÄGGNING
F145
F149
F150
F567
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,30 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 21,11 resp. 20,78 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
1,00 m stor och 0,33 m djup nedgrävning med en ytlig stensamling. I
anläggningens botten fanns några kolstänk. Vid framrensningen
påträffades ett fragment av bränt ben (F21). Detta skulle kunna vara
utplöjt från någon intilliggande brandgrav. Anläggningens funktion är
oklar.
Anläggning 84
bränt ben, 0,4g
Anläggning 15
STENPACKNING
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,90 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,69, resp. 20,49 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
ca 2,5 x 4,5 m stor stenpackning. Det är svårt att få en begränsning av
anläggningen i S, då den ansluter till en större stenpackning som
eventuellt kan ha med den äldre järnvägsbyggnationen att göra.
Alternativt kan det vara en del av en större fristående stenpackning.
Packningen bestod av ett lager sten utan någon synbar nedgrävning. Två
fynd påträffades, en hästskosöm (F175) och en järnbrodd (F176).
Hästskosömmen kom på ca 0,15 m djup i stenpackningen och brodden
påträffades i det övre lagret på ca 0,06 m djup.
Anläggningen är svårtolkad. En gammal väg har bevisligen gått precis V
om anläggningen. Åtminstonde en del av stenpackningen härrör från
denna väg. Eventuellt har stenpackningen haft en stabiliserande
funktion till vägen. Den stenpackning som ansluter i S, har en
sträckning på ca 15 m i Ö-V riktning och ligger parallellt med
järnvägen. Inga fynd påträffades som talar för att stenpackningen
markerar en grav. Fynden pekar snarare mot en användning som väg.
Fynd
F175
F176
RECENT NEDGRÄVNING
Beskrivning
Fynd
F21
keramik, 1,0 g
brända ben, 0,1g
keramik, 0,5 g
keramik, glaserad, 0,1g
tegelsten - ej tillvaratagen
Marknivån var före avbaning ca 20,60 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,32 resp. 20,14 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
1,50 x 8,00 stor och 0,18 m djup nedgrävning med fyllning av
brunsvart humös lera. I anläggningen påträffades enstaka små stenar, en
bit kvarts (ej tillvaratagen) och ett obränt djurben (ej tillvarataget). I
anläggningen påträffades också halvmultnade halmstrån, vilka visar på
att nedgrävningen är sentida.
Fynd
en bit kvarts - ej tillvaratagen
ett obränt djurben - ej tillvarataget
Anläggning 97
RECENT NEDGRÄVNING
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,60 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,25 resp. 20,05 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
2,0 x 10,2 m stor och 0,20 m djup nedgrävning med fyllning av
mörkbrun lera. I fyllningen påträffades ett obränt djurben, vilket ej
tillvaratogs. Genom nedgrävningen gick ett recent dike, 0,26 m brett
och 0,19 m djupt med fyllning av ljusbrun lera. Anläggningens form
och storlek visar på en sentida datering.
Fynd
Obrända djurben - ej tillvaratagna
hästskosöm, 5,7 g
järnbrodd, 4,6 g
Anläggning 138
Anläggning 51
RECENT NEDGRÄVNING
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,80 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,68 resp. 20,25 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
1,00 x 3,90 m stor och 0,43 m djup nedgrävning med fyllning av lera
och stenar. I anläggningen påträffades enstaka brända ben (ej tillvaratagna) vilka skulle kunna komma från en hypotetisk förstörd brandgrav i
närheten. I anläggningens botten påträffades ett fragment av en tegelsten
varför anläggningen bedöms vara recent.
Fynd
enstaka brända ben - ej tillvaratagna
fragment av en tegelsten - ej tillvarataget
STENSÄTTNING
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,05 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,74 resp. 20,60 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
0,60 x 0,80 m stor och 0,14 m djup enskiktad stenpackning utan
synliga nedgrävningskanter. Många av stenarna var skärviga. Inga
föremål påträffades i anläggningen. Straxt NV om anläggningen
påträffades vid framrensningen, bränd lera (F183).
Fynd
F183
F184
bränd lera, 8,6 g
brända ben, 0,5 g, obstämt
Anläggning 165
REST STEN?
Beskrivning
Anläggning 52
RECENT NEDGRÄVNING
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,81 resp. 20,42 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
0,80 x 3,52 m stor och och 0,39 m djup nedgrävning med fyllning av
lera och stenar. I anläggningen påträffades ett fragment av bränt ben
(F149) och keramik (F145, F150 och F567). Sistnämnda (F567) var
glaserad. I anläggningens botten hittades dessutom en tegelsten (ej
tillvaratagen) varför anläggningen bedöms som recent.
Marknivån var före avbaning ca 21,20 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 21,20 resp. 20,40 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
1,80 x 1,90 m stor och 0,80 m djup nedgrävning med fyllning av lera
och stenar av varierande storlek. I anläggningens mitt låg ett stort
stenblock (1,00 x 1,00 m), vars ovansida var avslagen (förmodligen
söndersprängd). I anläggningens yta låg en del skarpkantad sten, vilken
tolkas som bortsprängda delar från det större blocket.
Åt S kunde inte någon nedgrävningsbegränsning konstateras. Därför
431
Anläggning 22
torvades ytterligare mark av åt detta håll. Eftersom anläggningen låg i
omedelbar anslutning till banvallen kunde detta emellertid endast ske i
begränsad omfattning. I detta område påträffades en bengömma (F336)
i närheten av en större sten, A215. Denna anläggningen skulle
eventuellt kunna ha med den stora resta stenen A165 att göra.
Beskrivning
I botten av nedgrävningen hade större stenar snedställts för att stötta
den större stenen och andra stenar i fyllningen. Dessa utgjorde de största
stenarna i fyllningen och återfanns framförallt i Ö kanten av anläggningen. S sidan av nedgrävningen hade helt klätts med mindre stenar ca
0,1 m stora i en mycket tät och sammanhängande stenpackning. Även i
botten av nedgrävningen förekom sporadisk stenklädnad, dock ej lika tät
som i S kanten.
Nedgrävningens botten kunde fläckvis urskiljas som ett något mörkare
lager med enstaka mycket små stänk av sot och träkol. Det framkom
emellertid inte tillräckligt mycket koncentrerad träkol för att räcka till
ett kolprov.
Marknivån var före avbaning ca 20,50 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,36 resp. 20,08 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
1,00 x 1,60 m stor och 0,28 m djup nedgrävning med fyllning av lera
med enstaka kolfläckar. Leran var mjukare i konsistensen än den
omgivande sterilen. I ytan låg en mängd mindre stenar, bland vilka
recenta metallbitar (ej tillvaratagna) och recenta djurben (F589)
påträffades vid framrensningen. Gropen kan inte på grundval av fynden
kallas en avfallsgrop. Stenlagret antyder att gropen möjligen med avsikt
täckts över, varför är oklart. Möjligen har man tagit lera eller dylikt i
hålet och senare har det fyllts med jord från den dåvarande markytan.
Gropens datering och funktion är osäker.
Fynd
F589
I toppen av anläggningen påträffades enstaka brända (F297-F300) och
obrända ben (F293 och F296). De framkom alla i områden med
sekundärt uppslängd sprängsten ovanpå det stora stenblocket. Benen
kommer från minst två olika individer. Eventuellt kan det ha funnits
såväl en brandgrav som en skelettgrav i anslutning till den resta stenen.
Dessa kan ha skadats då stenen sprängdes i luften.
obränt ben
Anläggning 224
RECENT GROP
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens toppmått
var 20,76 m ö h. Anläggningen framkom som en ca 1,20 m lång
stensträng vid avbaning med maskin. Anläggningen framkom vid
avbaningen som en samling av större stenar. Då recenta fynd som glas,
ståltråd, spik, djurben, trärester och delar av ett tunnband påträffades i
anläggningen grävdes den ej till botten. A224 ligger i direkt anslutning
till A226 och antas vara en mindre utvidgning från denna. De trärester
och tunnband som påträffades i A224 skulle kunna komma från den
svagdrickafabrik som legat på Vändle gård i början av 1900-talet. De
stora stenblock som fanns i fyllningen kan vara stenar som flyttats från
åkern, och det är möjligt att vi i denna anläggning återfinner några av de
takblock och resta stenar som saknats i gravarna i undersökningsområdet.
Anläggningen snittades med korsprofil i ungefär N-S och Ö-V. En extra
profil lades i ett senare skede för att visa nedgrävningens stenskoning.
Fynd
F293
F296
F297
F298
F299
STENSÄTTNING/GROP
obrända människoben, 1,4 g
obrända ben, 0,2 g
brända ben, 0,5 g
brända ben, 0,3 g
brända människoben, 1,9 g
Fynd
Anläggning 202
REST STEN
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,40 m ö h. Anläggningen utgjordes av
en 0,44 m hög äggformad sten
(F579) som stod på högkant. Stenens topp- och bottenmått var 21,14
resp. 20,70 m ö h.
Stenen var inte omgiven av någon synlig nedgrävningsfyllning. Men
formen (jämnt äggformad) och dess placering (på högkant i steril lera
där ingen större sten med dylikt utseende naturligt förekommer) tyder
på att det rör sig om en avsiktligt placerad sten. Kanske en hörnmarkering eller annan konstruktionsdetalj tillhörande en näraliggande
grav som skulle kunna ha störts i samband med järnvägsbygget (A202)
låg endast 3 m från den befintliga banvallen.
Fynd
F579 äggformad sten, 0,44 m hög och 0,33 m bred
Anläggning 21
RECENT GROP
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 20,60. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,30 resp. 20,04. Anläggningen utgjordes av en 0,70 x
1,00 m stor och 0,26 m djup nedgrävning med fyllning av lera och
enstaka stenar. I anläggningen låg tänder av nöt (ej tillvaratagna), varför
anläggningen antas vara sentida. I närheten fanns ytterligare en grop
(A16) med recenta skelettdelar av nöt.
Fynd
tänder av nöt-ej tillvaratagna
glas, ej tillvarataget
ståltråd, ej tillvarataget
spik, ej tillvarataget
djurben, ej tillvarataget
trärester, ej tillvarataget
delar av ett tunnband, ej tillvarataget
Anläggning 226
RECENT GROP
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,00 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,85 resp. 19,80 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
ca 7 x 8 m stor och 1,05 m djup nedgrävning med fyllning i två olika
lager. Överst i anläggningen framkom ett stenbemängt upp till cirka
0,55 m tjockt lager med svartbrun humös lera. Jorden var lucker och
föreföll vara omrörd. I detta lager fanns en vikingatida stridsyxa (F419),
förhistorisk keramik (F438) och en malstenen (F437). Lagret innehöll
även tegel, glas, spik, porslin och andra recenta föremål, vilka ej
tillvaratogs. Under detta första lager framkom ett cirka 0,3 m tjockt
lager med gulbrun kompakt lera. I detta lager förekom spridda linser av
grus samt några stenar upp till 0,4 m i diameter. Lagret innehöll
emellertid betydligt mindre sten än det föregående lagret. Den sterila
bottnen utgjordes av lera med inslag av grus och småsten, och skiljde sig
därigenom från resten av undersökningsområdet där sterilen utgjordes
av ren lera.
Enligt muntlig uppgift från Roland Vändlegård (den nuvarande
lantbrukaren på Vändle gård) hade platsen tidigare tjänat som grustag.
Detta skulle ha skett då hans far eller farfar brukade gården. Alla
arkeologiska iakttagelser stödjer markägarens uppgifter rörande grustäkt
på platsen. Sannolikt har man efter grustäckten fyllt igen gropen med
fyllnadsmassor och sten från annat håll. En del av stenarna skulle kunna
vara bortplockade gravmarkeringar i form av klumpstenar och resta
432
Fynd
stenar från gravfältet. De arkeologiska fynden saknar därmed kontext.
Den vikingatida stridsyxan skulle kunna härröra från en bortschaktad
vikingatida grav uppe från Vändlegårdens tun. I sammanhanget kan
nämnas att det, 1904 lämnades in ett antal vikingatida fynd till SHM,
vilka hade påträffats vid Vändle gård (SHM 16 212*). Malstenen skulle
kunna komma från boplatsområdet i slutundersökningsschaktets norra
del.Vid själva profilen har man schaktat bort allt grus men i andra delar
av anläggningen återstod grus i botten av gropen.
F390
F396
F397
F398
F401
F402
F403
F404
F405
F406
F411
F412
F608
*SHM 16 212: Doppsko av brons till huggkniv, bitar av skifferbryne,
del av spännbuckla, en yxa, 6 st pilspetsar, 2 st spjutspetsar samt en
svärdsknapp. ”Funna vid odlingsarbete kring urnor på Vendle”.
Fynd
F419
F437
vikingatida stridsyxa av järn
malsten
tegel, glas, spik, porslin och järnprylar, recenta, ej tillvaratagna.
slagg, 20,6 g
hyttslagg, 269,3 g
hyttslagg, 181,1 g
hyttslagg, 500 g fyra bitar
tegel, 42,8 g
tegel, 403,3 g
hyttslagg, 476,5 g
hyttslagg, 388,8 g
tegel, 1468,1 g
hyttslagg, 318,2 g
slagg, 784,4 g
hyttslagg, 410,3 g
bränd lera, 205,4 g
Anläggning 232
STENSAMLING
Beskrivning
Anläggning 227
RECENTAVFALLSGROP
Beskrivning
Marknivån var före avbaning ca 21,05 m ö h. Anläggningens topp- och
bottenmått var 20,80 resp. 20,55 m ö h. Anläggningen utgjordes av en
1,60 x 2,50 m stor och drygt 0,33 m djup nedgrävning med fyllning av
lera, skärvig sten, grusliknande småsten, spridda kolbitar och tio större
slaggstycken (F390, F396, F397, F398, F402, F403, F404, F406, F411
och F412), samt två fragment av bränd lera (F401 och F405). Längst
ned i bottnen, precis under stenlagret hittades mindre stycken av vad
som såg ut att vara relativt recent trä. Då inga mindre slaggbitar hittades
är det inte speciellt troligt att gropen använts för metallframställning/
bearbetning, snarare är den en avfallsgrop där sten och slagg dumpats.
Vid maskinavbaning påträffades tre större stenar som gavs
anläggningsnummret 232. Stenarna troddes först vara associerade med
den närbelägna brandgraven A231 (se plan). Stenarna täckte ett 81 x 41
cm stort område och den största av dem stack ner 23 cm i den sterila
leran. De två övriga stenarna stack ner 6-8 cm i sterilen och befann sig
annars i huvudsak på lersterilen. Inga fynd gjordes och inga prover togs
Anläggningen utgörs av tre stenar i gränsen mellan ploglagret och
lersterilen. Den största stenen har pressats rejält ner i leran. Ingen
relation med A231 kunde påvisas varför anläggning A232 är av oklar
tillkomst och funktion. Troligen är det stenar från ploglagret som helt
enkelt vid plöjning pressats ner i lerunderlaget.
433
434
Bilaga 2
Anläggnings- och fyndlista
435
436
437
438
439
440
441
442
443
444
Bilaga 3
Uppskattning av kroppslängder på de
undersökta skeletten
445
Uppskattning av kroppslängder på de undersökta skeletten
Jonas Wikborg
A
tt utifrån de påträffade skelettresterna uttala sig om kroppslängder kan minst sagt sägas vara diskutabelt,
inte minst med tanke på Bastubackenbenens dåliga bevaringstillstånd, vilket omöjliggjorde exakta mät
ningar i mätlåda. Sannolikheten att man i framtiden skulle påträffa ett stort äldre järnålders- skelettmaterial i perfekt kondition i Västmanland är inte stor. De hitintills påträffade skeletten i området är som regel
rejält urlakade eller upplösta och krossade, alltefter fyndmiljö och gravkonstruktion. Ett försök, som måhända
kan ses som mer statistiskt än osteologiskt, att uppskatta kroppslängder för de gravlagda på Bastubackengravfältet har trots allt gjorts. Större skelettmaterial från äldre järnålder i området har tidigare bara påträffats vid
Åsen, Kolbäcks sn (Linderoth 1968 och Magnusson 1974). Då skelettmaterialet från Kolbäck var alltför fragmentariskt för att tillåta en osteologisk analys är Bastubackenmaterialet alltså den kanske viktigaste källan vi har
om den äldre järnålderns befolkning i området.
Det kan inte nog betonas att uppmätningarna av skeletten och de enskilda långa rörbenen är mycket osäkra då
bevaringsförhållandena på platsen ej varit speciellt gynnsamma för benmaterialet. I tabellform presenteras
uppmätningarna från fältundersökningarna, dels som mått av kroppslängd in situ och dels som mått på några av
de långa rörbenen. Utifrån de erhållna måtten har sedan uppskattningar av kroppslängder gjorts efter Trotter
och Gleser (1952 och 1958). För de osteologiskt könsbedömda vuxna individerna har tabellerna för vita kvinnor
resp män använts. Skelettet från A5 var ej möjligt att könsbedömma osteologiskt, men då gravgåvorna utgjordes
av kam och guldfoliepärlor är den arkeologiskt könsbedömd som kvinna. Utifrån de erhållna kroppslängdsuppskattningarna har ett medelvärde för varje individ samt för de båda könen beräknats i dataprogrammet
microsoft Excel. De statistiska resultaten presenteras i tabellform och som diagram, dessutom illustreras
standardavvikelserna för varje individ som stapeldiagram.
Den hypotetiska medellängden blir för kvinnor 162,9 cm och för män 176 cm. Dessa medellängder bygger på
mätningar som tidigare nämnts är förbundna med flera osäkerhetsfaktorer varför de ej får anses som exakta.
Kvinnan i A5 är rejält kortare än övriga kvinnor, liksom mannen i A7 är betydligt längre än de övriga männen.
Dessa två påverkar medellängderna förhållandevis mycket, då det statistiska underlaget är litet - tio kvinnor och
sju män. Resultatet visar på en spridning inom grupperna som för kvinnor ligger samlad inom intervallen 148,3
och 175,3 cm och för män mellan 166,3 och 192,5 cm, vilka kan ses som minimi-, respektive maximilängder
för de båda könen. Kroppslängderna ligger något lägre än dagens medellängder och är fullt jämförbara med
beräkningar gjorda på samtida danskt material där medellängderna för kvinnor ock män ligger kring 162 respektive 175 cm (Sellevold, Hansen och Jørgensen 1984).
446
Standardavvikelse
10,0
9,0
Avvikelse (cm
8,0
7,0
6,0
5,0
4,0
3,0
2,0
1,0
7
45
251
258
242
26
209
25
238
153
218
139
239
35
216
115
225
5
0,0
Anläggningsnummer
200
200
190
190
180
180
In situ
Femur I
Femur II
170
170
Tibia I
Tibia II
160
160
150
150
Humerus I
Humerus II
Medel, individ
140
140
130
130
120
120
Medel, man
447
7
45
251
258
242
26
209
25
238
153
218
139
239
35
216
115
225
5
Medel, kvinna
Anläggning In situ
Femur, I
Femur, II
Tibia, I
Tibia, II
Humerus, I
Humerus, II
M edel, individ
Standardavv.
Kön
5
150
-
-
29/146
30,5/149
-
-
148,3
2,1
K*
225
159
40/153
41/155
35/163
36/166
28/152
30,5/160
158,3
5,2
K
115
160
-
-
34/160
36/166
29/155
-
160,3
4,5
K
216
154
44/163
44/163
34/160
37/169
29/155
33/169
161,7
6,0
K
35
157
44/163
-
-
-
30/159
33/169
162,0
5,3
K
239
-
40/153
-
36/166
38/172
28/152
33/169
162,4
9,3
K
139
172
46/168
47/170
33,5/159
34,5/162
29,5/157
-
164,7
6,2
K
218
171
43,5/162
45/165
39/174
40/178
30/159
32/165
167,7
6,8
K
153
170
48/173
50/178
32/154
33/157
35/176
35,5/178
169,4
10,0
K
238
-
48/173
48/173
38/172
42/183
-
-
176,0
5,2
K
209
168
42/161
42/161
35,5/168
35,5/168
32/169
32/169
166,5
3,6
M
26
168
42/161
44,5/167
34,5/166
40/179
32,5/171
33/172
169,1
5,6
M
242
174
43/164
50/180
36/169
41/182
32/169
-
173,0
7,0
M
258
177
48,5/177
49/178
39/177
-
32/169
33/172
175,0
3,6
M
251
180
46/171
48/176
38/174
38/174
33/172
36/181
175,7
3,8
M
45
-
47/173
-
40,5/181
-
-
-
177,0
25
178
-
-
-
-
-
-
178,0
4,6
M
7
190
-
-
45/192
47/197
39/191
-
192,5
3,1
M
448
M
Bilaga 4
Fornlämningslista
449
Tortuna sn
Raä nr.
19
”Lundboaberg” eller ”Tingshällarna”, stenvallssystem, VSV därom en skålgropsförekomst
33
rund stensättning, 10 m diam.
34
”trefaldighetskälla”
35
rund stensättning, 7 m i diam.
36
skelettfynd vid avloppsgrävning 1958-59, kolerakyrkogård?
38
skålgropsförekomst?
39
runstensfragment, inmurat i sakristians vägg
41
stensträng, ca 80 m lång
42
gravfält, 2 rösen (10 m i diam.), 27 rundas stensättningar (4-6 m i diam.), 1kvadratisk stensättning samt en stensträng,100+25
m lång
43
2 resta stenar
44
2 högar, 6 resp. 7 m i diam.
45
gravfält, 1 hög (6 m i diam.), 4 runda stensättningar, 3-6 m i diam.
62
hällristning och skålgropar
66
rund stensättning, 6 m i diam.
67
skålgropsförekomst
68
skålgropsförekomst
69
4 skålgropsförekomster
70
2 skålgropsförekomster
71
gravfält, 5 runda stensättningar, 5-8 m i diam.
72
skålgropsförekomst
73
3 stensättningar, 6, 14 resp. 20 m i diam.
74
hög?, 9 m i diam.
75
5 skålgropsförekomster
76
skålgropsförekomst
77
skålgropsförekomst
78
2 runda stensättningar, 4 m i diam.
79
2 skålgropsförekomster
80
rund stensättning?, 6 m idiam.
81
2 skålgropsförekomster
82
gravfält, 2 högar (8 resp. 9 m i diam.) och 3 runda stensättningar, 4-7 m i diam.
130
gravfält, 10 runda stensättningar, 5-8 m i diam.
131
hög?, 8 m i diam.
141
skålgropsförekomst
171
rund stensättning 5 m i diam. kantställd klumpsten?
177
stensträng, ca 60 m lång
178
rund stensättning, 5 m i diam.
181
lösfynd bestående av bl. a doppsko, bryne, spännbuckla, yxa, 2 spjutspetsar, 6 pilspetsar (SHM 12 612:1-8)
183
uppgift från 1865 (SGU-kartan) om en hög, området är idag bebyggt med villor
184
skärvstenshög, 8x18 m
185
uppgift från 1865 (SGU-kartan) om högar, området är idag bebyggt med villor
186
grav, uppg. om hög
188
grav, uppg. om hög
216
skärvstenshög, ca 10 m i diam.
219
skålgropsförekomst
223
ingen uppgift får ev. strykas
225
stensträng, ca 120 m lång och en oregelbundet rektangulär terassering, 6x10 m stor
228
hällristningar, 4 skepp samt skålgropsförekomst
229
Dompta gamla bytomt, enligt trad. övergiven i samband med digerdöden
230
skålgropsförekomst
231
skålgropsförekomst
232
skålgropsförekomster
233
skålgropsförekomsert
234
skålgropsförekomster
235
skålgropsförekomster
236
skålgropsförekomst
237
skålgropsförekomster
247
röjd yta? oreg. oval 6x20 m, antydan till terasskant
248
närmast rund stensättning, 15-18 m i diam.
Björksta sn
131
212
440
hög, 15 m i diam., hög?, 7 m i diam. samt skålgropsförekomst
rund stensättning, 6 m i diam.
vadställe
450
Bilaga 5
Brandgravstyper
Karta över hur brandgravarna på Bastubacken fördelade sig mellan olika brandgravstyper.
451