Predikan i S:t Hans kyrka Femtonde söndagen efter Heliga Trefaldighet den 31 augusti 2008
Deuteronomium (Femte Mosebok) 4:29-31 * Filipperbrevet 4:10-13 * Lukas 10:38-42
V
arför ska vi be?
Jesus' svar i dagens evangelium är att bön tar
bort oro och bekymmer. Marta slet och släpade,
hon gjorde diakoni, står det ordagrant, och det är
en sak, Jesus klandrar inte henne för det, men
Marta gjorde sig oro och bekymmer och det var
alldeles i onödan. Jesus, som en gång sade att
Han är mitt ibland oss som tjänare/diakon (Luk
22:27) och en annan gång att den som är stor
bland oss skall vara de andras tjänare/diakon
(Mark 10:43) och som alltså håller tjänandet och
diakonin högt, sade att Maria valt det goda delen,
den enda nödvändiga, och att den bra gärna ska
vara den goda delen också för Marta, då slipper
hon sin oro och sitt bekymmer.
Maria bad. Det är det goda delen, den enda
nödvändiga i en kristen lärjunges livshållning, den
som inte heller ska tas ifrån oss så länge vi lever.
Konkret satt Maria vid Jesu fötter och lyssnade till
Hans ord. Det är bön, det är till och med själva
kärnan i bön: att sitta vid Jesu fötter, att alltså vara
i Hans närhet, att lyssna till Honom och ta emot
från Honom. Att bedja är endast att begära, att
själviskt ropa: Giv mig, Herre giv! Att bedja är att
komma Gud så nära att Han blir livet i vårt eget liv
(svenska psalmboken nr 213, vers 1).
Också när vi ber och ropar i förbön är själva
grundhållningen i bönen att sitta vid Jesu fötter,
lyssna och ta emot. Förbön är mer än bara att låta
sina önskningar bli kända för Gud (Fil 4:6-7). Det
är värt att ta till sig och framför allt att öva sig i. På
samma sätt handlar Bibelläsning i första hand inte
om att få nya kunskaper utan i första hand om att i
läsandet vara hos Jesus, sitta vid Hans fötter och
lyssna till Honom som lever och talar idag. Och när
vi tar emot sakramenten är det som sker framför
allt att vi är hos Jesus och tar emot goda gåvor av
Honom.
Det finns förstås andra aspekter på bön, Bibelläsning och det sakramentala livet och på hur vi
förhåller oss till dem, men the basic, det grundläggande är just att medvetet sitta hos Jesus, lyssna
och ta emot.
Detta, det enda nödvändiga, tar inte bort engagemanget i världen, vår diakoni eller vårt ansvar
för andra eller i samhället eller annat viktigt som vi
fejar med. Tvärtom, hör bön och arbete ihop. Marta
och Maria var syskon, och det kan vi förstå också
bildligt: bön och arbete hör ihop som två systrar
hör ihop. Ora et labora heter bön och arbete på
latin och det uttrycket är gammal och välkänt i hela
den världsvida kyrkan.
Nu ska jag göra en liten utvikning och berätta
från Europaresan i somras att just sambandet
mellan bön och arbete tillhör det som föll över oss
gång på gång. Med Europaresan menar jag den
resa som ett 24-tal människor från Landeryds församling gjorde till ett antal platser i Europa under
början på sommaren. Och vare sig vi då mötte
munkar och nunnor eller hederligt kyrkfolk i vanliga
församlingar eller andra, så strök de alla under att
bön och arbete hör ihop. Ett exempel: I en av
Roms stadsdelar med många hemlösa och utslagna finns en grupp människor som troget och
uthålligt bryr sig om trasiga människor – och de
gör det medvetet förknippat med gemensam bön.
De ber först en rikt utformad aftonbön tillsammans
och gör därefter sin sociala insats. Bönen är inget
påklistrat eller något man gör pliktskyldigast utan
ena benet i deras församlings liv och verksamhet,
medan det praktiska slitet är det andra. Sambandet mellan bön och arbete är livsviktigt.
Och det är på allvar. Mer bön ger bättre arbete.
Bra arbete kräver bra bön. Utan bön blir det inget
vidare arbete, utan mest oro och bekymmer.
Jesus kallar Marias del för den goda delen. Det
är gott att be, visste Maria. Det nära umgänget
med Jesus är njutbart; det är gudagott att vara hos
Jesus.
Ibland känns det tungt. Det beror ibland på att
vi håller fast vid en synd som Gud vill att vi ska
släppa, ibland på att Gud använder trögheten i sin
fostran, ibland på vår egen andliga tröghet, ibland
på onda makters dåliga inflytande. Det finns anledning att ta trögheten på allvar; faran är att den
får oss att sluta att be och hålla oss från den stimulerande, inspirerande och ljuvliga närheten till
Jesus. Det är aldrig Guds egen avsikt, ty den goda
del som Maria hade funnit, den att be, den skall
aldrig tas ifrån oss, lovade Han ju. Och ytterst –
eller djupast – är det gott att vara hos Jesus.
Och oro och bekymmer viker. Slitet och släpet
försvinner inte. Men oron. Ty allt förmår vi genom
Honom som är med oss när vi ber, Han som ger
mig kraft (dagens epistel).
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
