Predikan i S:t Hans kyrka Femtonde söndagen efter Heliga Trefaldighet den 31 augusti 2008 Deuteronomium (Femte Mosebok) 4:29-31 * Filipperbrevet 4:10-13 * Lukas 10:38-42 V arför ska vi be? Jesus' svar i dagens evangelium är att bön tar bort oro och bekymmer. Marta slet och släpade, hon gjorde diakoni, står det ordagrant, och det är en sak, Jesus klandrar inte henne för det, men Marta gjorde sig oro och bekymmer och det var alldeles i onödan. Jesus, som en gång sade att Han är mitt ibland oss som tjänare/diakon (Luk 22:27) och en annan gång att den som är stor bland oss skall vara de andras tjänare/diakon (Mark 10:43) och som alltså håller tjänandet och diakonin högt, sade att Maria valt det goda delen, den enda nödvändiga, och att den bra gärna ska vara den goda delen också för Marta, då slipper hon sin oro och sitt bekymmer. Maria bad. Det är det goda delen, den enda nödvändiga i en kristen lärjunges livshållning, den som inte heller ska tas ifrån oss så länge vi lever. Konkret satt Maria vid Jesu fötter och lyssnade till Hans ord. Det är bön, det är till och med själva kärnan i bön: att sitta vid Jesu fötter, att alltså vara i Hans närhet, att lyssna till Honom och ta emot från Honom. Att bedja är endast att begära, att själviskt ropa: Giv mig, Herre giv! Att bedja är att komma Gud så nära att Han blir livet i vårt eget liv (svenska psalmboken nr 213, vers 1). Också när vi ber och ropar i förbön är själva grundhållningen i bönen att sitta vid Jesu fötter, lyssna och ta emot. Förbön är mer än bara att låta sina önskningar bli kända för Gud (Fil 4:6-7). Det är värt att ta till sig och framför allt att öva sig i. På samma sätt handlar Bibelläsning i första hand inte om att få nya kunskaper utan i första hand om att i läsandet vara hos Jesus, sitta vid Hans fötter och lyssna till Honom som lever och talar idag. Och när vi tar emot sakramenten är det som sker framför allt att vi är hos Jesus och tar emot goda gåvor av Honom. Det finns förstås andra aspekter på bön, Bibelläsning och det sakramentala livet och på hur vi förhåller oss till dem, men the basic, det grundläggande är just att medvetet sitta hos Jesus, lyssna och ta emot. Detta, det enda nödvändiga, tar inte bort engagemanget i världen, vår diakoni eller vårt ansvar för andra eller i samhället eller annat viktigt som vi fejar med. Tvärtom, hör bön och arbete ihop. Marta och Maria var syskon, och det kan vi förstå också bildligt: bön och arbete hör ihop som två systrar hör ihop. Ora et labora heter bön och arbete på latin och det uttrycket är gammal och välkänt i hela den världsvida kyrkan. Nu ska jag göra en liten utvikning och berätta från Europaresan i somras att just sambandet mellan bön och arbete tillhör det som föll över oss gång på gång. Med Europaresan menar jag den resa som ett 24-tal människor från Landeryds församling gjorde till ett antal platser i Europa under början på sommaren. Och vare sig vi då mötte munkar och nunnor eller hederligt kyrkfolk i vanliga församlingar eller andra, så strök de alla under att bön och arbete hör ihop. Ett exempel: I en av Roms stadsdelar med många hemlösa och utslagna finns en grupp människor som troget och uthålligt bryr sig om trasiga människor – och de gör det medvetet förknippat med gemensam bön. De ber först en rikt utformad aftonbön tillsammans och gör därefter sin sociala insats. Bönen är inget påklistrat eller något man gör pliktskyldigast utan ena benet i deras församlings liv och verksamhet, medan det praktiska slitet är det andra. Sambandet mellan bön och arbete är livsviktigt. Och det är på allvar. Mer bön ger bättre arbete. Bra arbete kräver bra bön. Utan bön blir det inget vidare arbete, utan mest oro och bekymmer. Jesus kallar Marias del för den goda delen. Det är gott att be, visste Maria. Det nära umgänget med Jesus är njutbart; det är gudagott att vara hos Jesus. Ibland känns det tungt. Det beror ibland på att vi håller fast vid en synd som Gud vill att vi ska släppa, ibland på att Gud använder trögheten i sin fostran, ibland på vår egen andliga tröghet, ibland på onda makters dåliga inflytande. Det finns anledning att ta trögheten på allvar; faran är att den får oss att sluta att be och hålla oss från den stimulerande, inspirerande och ljuvliga närheten till Jesus. Det är aldrig Guds egen avsikt, ty den goda del som Maria hade funnit, den att be, den skall aldrig tas ifrån oss, lovade Han ju. Och ytterst – eller djupast – är det gott att vara hos Jesus. Och oro och bekymmer viker. Slitet och släpet försvinner inte. Men oron. Ty allt förmår vi genom Honom som är med oss när vi ber, Han som ger mig kraft (dagens epistel). Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen Niklas Adell, präst