Habiliteringen
BILAGA 1
Verksamhetsplan 2014
Bakgrund/Historia
Habiliteringsverksamheten är sprungen ur två rötter, dels omsorger om utvecklingsstörda och dels habilitering av barn med rörelsehinder. Insatserna till dessa två målgrupper samordnades i Dalarna under mitten av 1980-talet samtidigt som verksamheterna för barn/ungdomar respektive vuxna sammanfördes. Samordnad habilitering
byggdes upp på fem orter i länet. Målgrupperna har sedan dess utökats. Insatser ges
idag även till vuxna med omfattande rörelsehinder från tidig ålder och till personer
med neuropsykiatriska störningar.
Människor med olika former av funktionshinder har i alla tider särbehandlats, men på
olika sätt beroende på den rådande tidsandan. Under 1800-talets senare hälft rådde
en optimistisk syn på framtiden. På privat initiativ började ”idiotskolor” växa upp på
olika håll i landet och det kristna kärleksbudskapet tjänade som utgångspunkt för
arbetet. Mot slutet av 1800-talet började landstingen ta över verksamheterna. Under
början av 1900-talet kom en alltmer pessimistisk samhällssyn att göra sig gällande.
Personer med utvecklingsstörning eller andra funktionsnedsättningar skulle isoleras
från samhället. Man skapade stora institutioner där det rådde sträng disciplin, det var
inte längre tal om att bilda och utveckla den enskilde individen. Under
mellankrigstiden kom också rasbiologiska tankeströmningar att göra sig gällande.
Efter kriget anades en mer optimistisk samhälls- och människosyn. År 1944 kom den
första lagstiftningen om skyldighet att tillhandahålla utbildning för ”bildningsbara
sinnesslöa”. 1954 utvidgades lagen till att gälla även vård och omsorg även om ”de
obildbara” barnen och vuxna. Beteckningen sinnesslö ändrades då också till
”psykiskt efterbliven”.
Omsorgslagen som kom 1968 var en skyldighetslag som reglerade landstingens
ansvar att ta hand om personer med utvecklingsstörning. I denna lag tillförsäkrades
också alla barn rätt till undervisning. Den nya omsorgslagen från 1986 var en
rättighetslag som reglerade rätten till särskilt stöd utifrån social, medicinsk,
psykologisk och pedagogisk specialistkompetens. Den omfattade fortfarande en
begränsad personkrets men den tydliggjorde det allmännas ansvar för
utvecklingsstörda, som reglerades i hälso- och sjukvårdslagen, HSL, respektive
socialtjänstlagen.
I Dalarna fanns inom omsorgsverksamheten vårdhem för utvecklingsstörda vuxna
och barn/ungdomar i Hedemora (Haggården och Lillgården) och för vuxna i Mora
(Kox). Dessutom fanns en internatskola, Backa skolan, i Hedemora. Barn och
ungdomar med rörelsehinder omfattades inte av någon särskild lagstiftning utan
deras behov skulle tillgodoses inom den ordinarie sjukvården. För dessa barn fanns
en länshabilitering i Falun samt regioninstitutionen Folke Bernadottehemmet i
Uppsala. Under 70-talet öppnades också en förskola i Falun – Hästberg med två,
avdelningar en för barn med rörelsehinder och en för barn med hörselskada eller
dövhet. För barn med vissa andra typer av funktionsnedsättningar fanns nationella
institutioner.
2
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, som kom 1994 är en
utökad rättighetslag. Den reglerar insatser till samma målgrupp som Omsorgslagen,
men gäller även andra personer med omfattande funktionshinder. Habiliteringen fick
till uppgift att svara för både habiliterande insatser enligt hälso- och sjukvårdslagen
och råd och annat personligt stöd enligt LSS.
Genom ett avtal mellan Landstingsförbundet och Kommunförbundet genomfördes en
skatteväxling under mitten av 1990-talet då delar av omsorgerna kommunaliserades.
Det gällde t ex särskolorna, särskilda boendeformer och daglig verksamhet. Under
samma period gav statliga finansierings- och stimulansbidrag förutsättningar för ett
antal utvecklingsprojekt. Det ledde bland annat fram till inrättandet av Datatek och ITverkstad.
Behoven hos gruppen barn/ungdomar/vuxna med neuropsykiatriska störningar har
fordrat allt större del av enheternas resurser. För att tillmötesgå detta inleddes inom
respektive närsjukvårdsområde barn- och ungdomscentrumsamverkan med Barnoch ungdomspsykiatrin (BUP) samt Barnmedicin. För att utveckla samverkan mellan
BUH och BUP, genomfördes en genomlysning av insatser för barn med
neuropsykiatriska störningar (NP). Detta ledde fram till ett beslut om ett 3-årigt
projekt med en utredningsenhet som har till uppgift att stå för utredningar och
diagnostisering av barn och ungdomar 0-18 år med NP-frågeställning. Enheten
ansvarar för en fördelning av diagnosgrupper mellan BUP (Tourette syndrom och
ADHD) och BUH (autism och Asperger). Även samarbetet med vuxenpsykiatrin har
utökats, vilket lett fram till ett gemensamt vårdprogram för vuxna personer med
neuropsykiatriska störningar.
År 1997 integrerades förskolan Hästberg i Habiliteringsverksamheten. Hästberg blev
en specialpedagogisk enhet som kunde erbjuda stöd till förskolebarn med
hörselnedsättningar samt ge kompletterande insatser till barn med flerfunktionshinder
från hela länet. 2000 påbörjades ett utvecklingsarbete inom barnhabiliteringarna
utifrån föräldrars önskemål om intensivare insatser. Temaveckor utvecklades och
verksamheten gavs utrymme på Hästberg.
År 2000 påbörjade vuxenhabiliteringarna ett utvecklingsarbete Vuxkraft. Detta
banade väg för den förändrade organisation, som trädde i kraft september 2003 då
en länsövergripande Barn- och ungdomshabilitering (BUH) respektive
Vuxenhabilitering (VuH) bildades. 1 januari 2008 samorganiserades BUH och VuH
under en gemensam verksamhetschef.
3
Begrepp
Personer med funktionsnedsättning
Begreppet personer med funktionsnedsättning används enligt rekommendation av
Socialstyrelsens terminologiråd 2007. Funktionsnedsättning och funktionshinder är
inte längre synonymer och handikapp utgår. Definitioner:
Funktionsnedsättning: nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell
funktionsförmåga.
Funktionshinder: begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en
person i relation till omgivningen.
En viktig konsekvens är att funktionshinder inte är något som en person har utan det
är miljön som är funktionshindrande.
Brukare
Begreppet brukare används för barn, ungdomar och vuxna med
funktionsnedsättningar och som har behov av habiliterande insatser under en längre
tid. Personer med funktionsnedsättningar är inte sjuka, och därmed inte heller
patienter, men de kan vara hindrade i förhållande till samhällets tillgänglighet, sina
egna potentiella möjligheter och sin upplevelse av livskvalitet.
Benämningen brukare har vuxit fram under inflytande av debatten om det relativa
funktionshinderbegreppet. Socialstyrelsen påpekar i rapporten Samverkan i
re/habilitering - en vägledning, 2009 att benämningar direkt eller indirekt kan säga
något om en grundläggande människosyn. Patient leder gärna tankarna till en sjuk
person som ska behandlas och ordet klient kan symbolisera någon som befinner sig i
beroendeställning till en samhällelig institution. En brukare är däremot någon som
nyttjar och har möjlighet att påverka offentlig vård och omsorg.
Begreppet närstående används enligt Socialstyrelsens termbank fr o m 2004 för en
person som brukaren anser sig ha en nära relation till. Det kan vara en
familjemedlem, annan släkting, god man eller annan viktig person i nätverket kring
brukaren.
4
Ett urval av lagar och författningar som styr habiliteringsverksamheten
HSL, Hälso- och sjukvårdslagen
Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den
enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vård.
Hälso- och sjukvård skall bedrivas så att den uppfyller kraven på god vård. Detta
innebär att den skall
1. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och
behandlingen.
2. vara lättillgänglig.
3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet.
4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.
Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i
samråd med patienten.
Landstinget skall erbjuda habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för funktionshindrade.
Habilitering och rehabilitering samt tillhandahållande av hjälpmedel skall planeras i
samverkan med den enskilde och dokumenteras i en habiliteringsplan där
överenskomna och beslutade insatser ska framgå.
LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade
LSS började gälla 1994 och ersatte då Nya Omsorgslagen från 1986. Lagen ger
målgruppen rätt till 10 definierade insatser varav Landstinget ger en, rådgivning och
annat personligt stöd. Kommunerna ansvarar för de övriga nio insatserna.
Bärande principer i LSS är:
• Självbestämmande och inflytande
• Tillgänglighet
• Delaktighet
• Kontinuitet och helhetssyn
SOSFS 2005:12 Ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i Hälso- och
sjukvård
Föreskriften visar vilka krav som måste ställas på hur kvalitets- och
patientsäkerhetsarbete ska genomföras. Den poängterar att ansvaret för kvalitetsoch patientsäkerhetsarbetet ligger på såväl verksamhetens ledning som personal.
Föreskriften har inneburit att Habiliteringen har sett över och sammanställt alla sina
rutindokument, vilka ska vara kända och använda av all personal.
PSL, Patientsäkerhetslagen
Patientsäkerhetslagen började gälla 2011-01-01. Lagen reglerar bl.a. skyldigheter för
hälso- och sjukvårdspersonal, behörighetsfrågor samt tillsynsfrågor. I
5
Patientsäkerhetslagen finns också reglererat det som i allmänt tal kallas Lex Maria; 3
kap, 5-6 §§ och 6 kap. 4 §.
Den nationella handlingsplanen för handikappolitiken
”Från patient till medborgare” (Lindqvists nia) antogs av Riksdagen hösten 2000.
Planens övergripande syfte är att omsätta FN:s standardregler i praktiken, så att
delaktighetsperspektivet genomsyrar alla nivåer och verksamheter i samhället.
Under åren 2010-2015 är de nationella målen för handikappolitiken
• en samhällsgemenskap med mångfald som grund
• att samhället utformas så att människor med funktionsnedsättning i alla åldrar
blir fullt delaktiga i samhällslivet,
• jämlikhet i levnadsvillkor för flickr och pojkar, kvinnor och män med
funktionsnedsättning.
Enligt handlingsplanen ska det handikappolitiska arbetet särskilt inriktas på
• att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället för
människor med funktionsnedsättning,
• att förebygga och bekämpa diskriminering mot personer med
funktionsnedsättning,
• att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättning förutsättningar för
självständighet och självbestämmande.
ICF och ICF-CY
WHO´s internationella klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa,
ICF, och dess version för barn och ungdom, ICF-CY, utgör en referensram för allsidig
beskrivning av människors livssituation. Fokus riktas mot individers möjlighet till
delaktighet i viktiga livsområden. Inom Landstinget Dalarna infördes under 2011 ett
nytt gemensamt journalsystem grundat på ICF-CY’s struktur och gemensamma
terminologi.
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Reglernas syfte är att tillförsäkra människor med funktionsnedsättningar delaktighet
och jämlikhet. Reglerna är uppdelade i ett antal paragrafer som täcker de flesta
områden i livet. De omfattar sjukvård, rehabilitering, habilitering, stöd och service,
tillgänglighet och information. Viktiga delar rör utbildning, arbete, ekonomisk trygghet,
familjeliv, kultur, fritid och religion. Reglerna omfattar även forskning, politik,
lagstiftning, intresseorganisationer, kompetensutveckling hos personal och
samarbete mellan organisationer, myndigheter och nationer. Målet med reglerna är
att säkerställa att människor med funktionshinder har samma rättigheter och
skyldigheter som andra medborgare. Varje individ har lika värde och den enskildes
självbestämmande skall respekteras.
FN:s Barnkonvention
För Barnhabiliteringen gäller dessutom Barnkonventionen som syftar till att särskilt
bevara barns och ungdomars rättigheter. Barnets bästa ska alltid komma i första
hand. Artikel 23: ”Varje barn med fysiskt eller psykiskt handikapp har rätt till ett
fullvärdigt och anständigt liv som möjliggör dess aktiva deltagande i samhället.”
Barnkonventionen poängterar att familjen är den naturliga miljön för barnets
6
utveckling och välfärd samt att familjen är berättigad till vidast möjliga bistånd när det
gäller fullgörandet av ansvaret för omvårdnad och uppfostran.
Många andra lagar och förordningar styr och påverkar Habiliteringens
verksamhet som exempelvis:
• Förvaltningslagen 1986:223
• Offentlighets- och sekretesslagen, OSL, 2009:400
• Patientdatalagen, PDL, 2008:355
• Arbetsmiljölagen, AML,1977:1160
• Patientskadelagen, 1996:799
• Socialstyrelsens föreskrifter och riktlinjer
Landstinget Dalarnas vårdgaranti
Landstinget Dalarnas vårdgaranti innebär att en person med remiss skall erbjudas
kontakt inom en viss tidsperiod, vanligtvis tre månader, och få den behandling som
specialisten rekommenderar inom ytterligare en avgränsad tidsperiod. Om kontakt
inte kan erbjudas inom tre månader skall Landstinget informera personen om rätten
till vårdgaranti, ordna ny vårdgivare och ersätta personen för eventuella
merkostnader. Vårdgarantin kan inte åberopas om personen själv väljer
sjukhus/klinik med längre planeringstid än garantitiden.
För Habiliteringen innebär vårdgarantin
• att ett första samtal ska erbjudas inom 3 månader sedan fullständig remiss
registrerats.
• att beslutade habiliteringsinsatser ska påbörjas inom ytterligare 3 mån.
• att brukaren ska få hjälp till habiliteringsinsatser inom 3 mån någon
annanstans, om beslutade insatser inte kan erbjudas inom Habiliteringen i
Dalarna
• att väntetiderna kan bli längre om brukaren själv valt en annan habiliteringsenhet än den som Habiliteringen erbjudit
