Högkyrkligt monopol brutet

Ledare
Högkyrkligt monopol brutet
»På vems uppdrag? På vems mandat?«
N
ummer 6 av Svensk Kyrkotidning ägnades under våren till ett temanummer
om högkyrklighet. Det var inte redaktionens syfte att gå i bräschen för någon ”ny
högkyrklighet.” Vi ville istället visa på att den
högkyrkliga paljetten är betydligt mera färgrann
och mångfacetterad än vad man i förstone kanske tror.
Begreppet högkyrklighet har under lång tid varit
rerserverat för några som helt på eget bevåg tagit
på sig ansvaret att ”värna och vårda” ett kyrkans
arv som de själva dessutom fått tolka, definiera
och utforma efter eget huvud. Vad som ska anses
rymmas eller inte rymmas inom kyrkan har en
liten grupp företrädesvis äldre herrar ogenerat tagit på sig ansvaret för. På vems uppdrag? På vems
mandat? Det kan man stilla undra. I decennier har
dessa självpåtagna trons försvarare fått hållas utan
att deras definition av verkligheten fått i frågasättas. Högkyrkligheten som begrepp har försnävats
och hamnat i ett dödläge där de som från början
kände sig hemma blivit alltmera alienerade och
känt sig bortstötta. Besvikelsen har växt hos dem
som kanske under studenttiden fann en hemvist
i högkyrklighetens rika liturgi och gudstjänstliv
i samma takt som martyrskapets murar växt allt
högre kring högkyrklighetens självutnämda företrädare.
Responsen under våren och sommaren till redaktionen har varit mycket stor sedan temanumret publicerades. Till största delen har inläggen
varit positiva till redaktionens initiativ att ägna
högkyrkligheten ett helt nummer. Finns det något
som förenar kommentarerna till redaktionen så är
det just denna besvikelse över att svensk högkyrklighet verkar ha kommit in i en återvändsgränd.
Högkyrkligheten verkar ha fastnat i att ständigt
kritisera allt som kommer från Svenska kyrkans
centrala organ. Politisering, politisering och återigen politisering är det eviga mantrat. Samtidigt
verkar öppnandet av prästämbetet för kvinnor
vara en högkyrklig kvicksand som några av dess
företrädare aldrig kommer upp ur. Kom igen! Det
är dryga 50-år sedan beslutet togs. Svensk högkyrklighet måste väl vilja något mera än den eviga
SKT 16/2011
”ämbetsfrågan” och att ständigt skälla på kyrkokansliet i Uppsala.
Den tidigare biskopen i Strängnäs, Jonas Jonsons
inlägg (Svensk Kyrkotidning, nummer 11), var ett
välkommet inslag i debatten. De tankar han för
fram i sin artikel andas ett nytt fräscht tänkande.
Jonson stämmer in i de många röster som hoppas
på en högkyrklighet som är öppen, världstillvänd,
radikal och ”en kyrka som utan varje diskriminering rymmer kristendomens hela mångfald.”
Det ska också sägas att aKF i sina debattsvar under våren i Svensk Kyrkotidning avstått i från många
av de elakheter och den raljanta ton som några av
högkyrklighetens banerförare helt ogenerat fått
ägnat sig åt år efter år. Hur detta raljerande många
gånger gått helt överstyr och skadat många det har
det inte tagits någon hänsyn till. Biörn Fjärstedt är
tyvärr en av dem som under vårens debatt i Svensk
Kyrkotidning stormat fram i sedvanlig raljant ton
och talar om konspirationer och ormbon inom
Svenska kyrkan. Jag tror uppriktigt sagt att majoriteten av dem som läser sådana uttalanden bara
blir trötta. För sin egen självbevarelsedrift är det
nog bra om samtalstonen från dem som räknar sig
som högkyrklighetens vänner blir en annan. Tack
och lov har de som ger fortsatt näring till denna raljanta samtalston på sätt och vis straffat ut sig själva
och deras uttalanden ses närmast som lustifikationer i den kyrkliga debatten även om de själva inte
fattat det. Likaså har Fjärstedts tal om elitkristendom som något närmast nödvändigt och önskvärt
också fått många att uppgivet rycka på axlarna.
Det enda som finns att tillägga på den punkten är:
Vakna upp, vi lever på 2000-talet! Kom
ner från de höga hästarna och delta
i samtalet på samma villkor som
alla andra. Vi tänker i Svensk
Kyrkotidning fortsätta diskutera högkyrkligheten i Sverige. Decenniers monopol
på begreppet högkyrklighet är äntligen brutet.
GÖRAN LUNDSTEDT
303