Mot. 1975:2040
Il
Nr 2040
av herr Wijkman
med anledning av propositionen 1975:30 om energihushlllnlngen
m. m.
Under tidernas lopp har en del av den energi som via fotosyntesen bundits
i organiskt material undgått att frigöras i förbränningsprocesser och i stället
lagrats i form av kol , olja och gas. Det är inte särskilt långt tillbaka i tiden
som nybildningen av fossila bränslen var större än förbrukningen. l dag
är förhållandet det rakt motsatta. Människan förbrukar i accelererande takt
resurser som under årtusenden byggts upp.
Det framstår som uppenbart att mänskligheten på lång sikt inte kan fortsätta att ständigt öka resursuttaget Förutom att knapphet rent fysiskt inställer sig får vi räkna med en allt starkare negativ inverkan på miljön.
De klimatologiska konsekvenserna är där särskilt viktiga att studera.
Det för oss mest märkbara problemet vid den starkt ökade förbränningen
av fossila bränslen utgörs av att en motsvarande ökad mängd förbränningsprodukter anrikas i vår miljö. Vi upplever det vanligen som smogproblem
och förgiftningar av skilda slag. Genom allt effektivare reningsanläggningar
lyckas vi i dag undvika att släppa ut alla förbränningsprodukterna, men
det innebär på intet sätt att vi blivit av med gifterna.
Vid den tidsålder då nybildningen av resurser var större än förbrukningen
gällde rent allmänt att naturens kretslopp såg till att förbränningsprodukter
och avfall omvandlades till organiskt material via fotosyntesen. Då förbränningen av fossil nu kraftigt ökar, måste fotosyntesen också öka för
att vi på sikt inte skall dels fullständigt förbruka våra resurser, dels utveckla
veritabla avfalls- och giftpyramider i vår omgivning. Vi måste söka utnyttja
naturens naturliga förmåga att nybilda resurser och att ta hand om avfallsprodukter.
Endast en obetydlig del av all den energi som solen består oss med i
form av ljus omvandlas till biologiskt och kemiskt användbar form via
fotosyntesen. Orsaken till detta är främst att grönskan på jorden växer relativt
glest. Särskilt i världshaven är den biologiska produktionen per ytenhet
räknat mycket låg - tio till hundra gånger lägre än i en näringsrik sjö.
Orsaken till den låga produktionen i haven är främst bristen på närsalter,
särskilt fosfat och kväveföreningar. Eftersom algerna i världshaven redan
nu svarar för 70 % av all fotosyntes , är det intressant att spekulera i vad
enbart några procents ökning i utbytet skulle kunna betyda. En femprocentig
ökning skulle i stort sett motsvara hela vårt nuvarande uttag av fossila
bränslen.
Mot. 1975:2040
12
En riklig fdrekomst av närsalter stimulerar alltså algproduktionen. Samtidigt leder en snabb algproduktion i en sjö till syrebrist, vilket gör att många
alger dör och sjunker till botten. Där blir algerna fdremål fdr nedbrytning
genom bakterier. Även denna aktivitet fårbrukar syre, och då syret inte
längre räcker till börjar bakterierna nyttja andra elektronacceptorer, huvudsakligen sulfater om dessa finns tillgängliga. Då bildas svavelväte, vilket
är giftigt får allra högre djur.
Syrebrist och svavelvä teut veckli ng innebär dock inte att allt liv i vattnet
upphör. Tvärtom är den biologiska aktiviteten så hög i vattnet att syret
inte fårslår som elektronacceptor utan måste kompletteras med andra. Bakterierna nyttjar sulfater, nitrater, koldioxid och organiska ämnen. Därigenom
stegras omsättningen av organisk substans i vattnet, och resultatet blir organiska syror, metan , svavelväte, koldioxid , närsalter m. m. Detta kallar
vi i dagligt tal får miljöfdrstöring. l själva verket är det fråga om nybildning
av resurser samtidigt som i processen binds tungmetaller och andra gifter,
vilka vi i dag i stort sett låter vandra ut i näri ngskedjorna och anrikas.
Sammanfattningsvis kan man säga att män niska n i dag fårbrukar resurser
i accelererande takt men dess värre avstår från att utnyttja naturens kretslopp
får att ta hand om avfall och gifter. Vi motverkar därmed naturens system
får nybildning av resurser.
Eftersom djur och växter svarar får ca 90 %av vår totala energiomsättning
-olja, kol m. m. endast fdr 10 % - måste det vara en bakvänd politik på
sikt att fortsätta som vi gör. Vi borde samverka med naturen - inte som
nu motverka den.
Om vi kunde fä det naturliga kretsloppet att fungera effektivare - dvs.
producera mera - sk ulle hela frågan om tillväxt och res ursuttag komma
i ett helt annat läge. En ökad växtproduktion ger bättre chanser att fOrsö rja
miljarder svältande. En snabbare nybildning av sediment binder större mängder avfall och gifter, som vi annars måste satsa enorma belopp på att rena,
utan att vi fdr den skull blir kvitt fåroreningama.
Jag skall i detta sammanhang inte ytterligare fårdjupa mig i den rent
vetenskapliga sidan av de biologiska systemens sätt att fungera . Värt att
uppmärksamma är dock att löftesrik forsk ning på detta område fårekommer
på olika håll i världen. l Sverige fOrbereds sedan en tid ett forskningsarbete ,
benämnt Biologisk vattenrening, i samarbete mellan professor Hans Ljunggren och fil. lic. Staffa n Delin. Hittills har anslag icke beviljats, frcimst beroende på att intresset får denna typ av kombinerade projekt - kombi nerade
i bemärkelsen energi-miljövård -nybildning av resurser - varit lågt.
För mig framstår det som oundgängligen nödvändigt att metoder snabbt
ut vecklas. som ökar nybildningen av resurser och effektivt löser våra avfallsoch giftproblem .
Mot. 1975:2040
13
Det är beklagligt att i propositionen 1975:30 inte visas större intresse
får förslagen att söka utveckla biologiska system får bränsleproduktion.
Mot bakgrund av vad som anfårts hemställs
att riksdagen till forskning rörande biologiska energihushållningssystem anvisar ett anslag om 2 milj. kr. får budgetåret 1975176.
Stockholm den 9 april 1975
ANDERS WIJKMAN (m)
