Kingdom of Heaven
050527
Medieforskaren och Mellanösternexperten Jack G. Shaheen publicerade 2003 boken Reel Bad
Arabs: How Hollywood Vilifies a people. Han diskuterar den populärkulturella
föreställningen om araben som fienden nummer ett i Hollywoods 100-åriga historia. Shaheen
sammanfattar filmdukens kliché som etsat sig fast som en slitstark karikatyr i västerlandets
medvetande: araber är brutala mördare, motbjudande våldtäktsmän, religiösa fanatiker,
dumsluga oljemiljardärer och kvinnoförtryckare.
När jag gick till Biopalatset i Borlänge centrum för att se Kingdom of Heaven hade jag inte
särskilt höga förväntningar. Jag var dock nyfiken på regissören Ridley Scott, som i Gladiator
(2000) hade gjort en mångbottnad och komplex berättelse förlagd till antikens värld. Vad
ville han tematisera genom att återvända till historisk tid, nu till korsfarartiden på 1180-talet
och med en pretentiös titel som Kingdom of Heaven.
Med Jack Shaheens perspektiv i bakhuvudet överraskades jag av det positiva porträtt vi fick
se av Saladin, en av islams stora historiska gestalter, korsfararnas formidable utmanare på
1100-talet inom den muslimska världen, för evigt ihågkommen i otaliga arabiska städer med
en huvudgata uppkallad efter hans namn. I filmens dramaturgiska konflikt mellan det kristna
västerlandet och Islams hus - Dar al Islam – problematiserar Ridley Scott det nedärvda och
reflexmässigt hjältedefinierade väst och beskriver istället en annan historia där kristna
krigshetsare, ryggradslösa biskopar och korrupta korsfarare var dom som drev den tillfälliga
freden mot krig och kollaps. I Kingdom of Heaven är det istället muslimerna som har den
verklige ledarkaraktären på sin sida, en magnifik och civiliserad Salladin.
Ridley Scotts film innehåller nutidspolitiska associationer som är helt ofrånkomliga i vår
samtid. Vi minns George Bushs ordval i hans spontana reaktion på attacken mot World Trade
Center. Den amerikanske presidenten använde instinktivt korstågsretoriken i sitt första och
direkta upprop om kriget mot terrorismen. Det togs snabbt tillbaka och formuleringarna
förändrades. Detta var inte ett krig mellan kristendom och Islam. Men den underliggande
laddningen i korstågsmetaforen etablerades omedelbart och utgör idag en realitet i mångas
politiska världsbild och verkar som en underliggande mytologisk bild av det kristna
västerlandets relation till den muslimska arabvärlden. Den kristne ädlingen mot de otrogna
muslimerna. Se exempelvis hur Runar Sögaard illustrerar ett klumpigt fördomsfullt och
antimuslimskt tänkande.
Därför är det så intressant att Ridley Scott går rakt in i korsfararepokens historiska och
mytologiska realiteter och vrider om lansen i detta komplex. Mycket berättigad kritik har
riktats mot Orlando Blooms bleka porträtt av en modern sökare med ridderliga ideal i denna
religionernas korsväg. Trots att han är i händelsernas centrum i filmens klimax så förblir han
dimensionsfattig och skymmer betydligt intressantare karaktärer. Här finns på båda sidor
ledare som brottas med pragmatiska cyniker och religiösa hetsare om hur en politiskt och
religiös kompromiss ska hanteras mellan de kristna korsfararnas kungadömen och det
muslimska riket.
I filmens 1180-tal håller Jerusalem fortfarande ihop i en ömtålig balans som tillåter en fredlig
samexistens mellan olika religiösa anhängare, kristna och muslimer. Kungadömet Jerusalem
fungerar som en hemvist för människor av mångahanda denominationer ”a Kingdom of
Heaven” och kriget hålls på avstånd genom välavvägda överenskommelser mellan den svårt
leprasjuke kristne kungen Baldwin IV och Saladin. Men freden och samexistensen utmanas
och undergrävs aktivt av destruktiva ledare. Ridley Scott har lagt ner stor möda på att
beskriva detta som resultatet av en kristen aggressionspolitik. Den sjuke kungens bräckliga
balans torpederas effektivt av maktlystnad och huvudlös arrogans hos den kristne
tronpretenden Guy de Lusignan och hans blodtörstige befälhavare Reynhold. Genom
provokationer och räder mot försvarslösa arabiska karavaner där värnlösa människor slaktas
väcks Salladins vrede. Den religiösa fanatismens förblindelse framträder i sin fulla vidd där
lockelsen av en kortsiktig seger skymmer den pågående undergången.
En påkostad Hollywoodfilm om korsfarartiden skulle lätt kunna utgöra en samtidsprovokation
för en redan hårt belastad relation mellan kristna och muslimer i vår tid. Men Ridley Scott har
uppenbarligen ett ärende med sin film år 2005. Han har samarbetat med den islamiske
historikern och filmkritikern Hamid Dabashi som rådgivare för att undvika att
filmproduktionen ofrivilligt skulle förmedla djupt rotade provästliga attityder. Det har i
arabvärlden annars funnits en rädsla att filmen skulle innehålla antiarabiska attityder och öka
oron i den arabiska världen och innebära ytterligare en kulturell och symbolisk kränkning av
Islam utöver dagens politiska realiteter med amerikanska förhörsledares skändningar av
Koranen som dagsaktuella exempel.
Men mottagandet av filmen har varit mycket positiv. Middle East Times skriver i en översikt
att arabiska kritiker hyllar Kingdom of Heaven. Den egyptiska kritikern Deana Elimam
noterar hur Hollywood lyckats bryta med standardbilden av muslimen som den blodtörstige
vilden. Ett par kritiker går sedan in på själva temat om religion och politik som den
libanesiske författaren Amin Maalouf som konstaterar att filmen motsätter sig religiös
fanatism. Och i en kommentar som borde göra Ridley Scott varm om hjärtat lyfter den
egyptiske filmkritikern Tarek Al Shenawy fram filmens syfte som ett helande av skador och
sår, inte ett fördjupande av dom. Någon är dock kritisk mot att filmen inte ger någon
förklaring till varför Saladin samlar muslimerna och så småningom kör ut korsfararna och ger
själv svaret. ”Korsfararna kom långt bort från väst och gjorde människor till slavar i sitt eget
land.” Uppenbarligen fungerar också det mycket värdiga och respektingivande porträttet av
Saladin. Kritikern Matein Khalid beskriver utförligt sin enorma fascination för Islams kanske
allra främsta historiska hjältekaraktär. Och han gläds åt att Saladin som han haft med sig som
personlig idol sen barnsben fått en sådan magnifik gestaltning i Kingdom of Heaven.
Hur Kung Baldwins och Saladins andliga vision egentligen såg ut får vi aldrig veta men hur
ser den visionen ut idag? Man skulle önska att Ridley Scott vågade gå på djupet kring
karaktärer som bär upp en gemensam idé om ett samhälle som tillåter etnisk och religiös
mångfald. Vilka dimensioner av religion kan fungera harmonierande i ett möte mellan
kulturer och trosinriktningar och vilka utgör en direkt fara för framtiden?
Tomas Axelson, Lärare i medie- och kommunikationsvetenskap Högskolan Dalarna
Boktips: Jack G. Shaheen, (2003). Reel Bad Arabs: How Hollywood Vilifies a people.
Moreton-in-Marsh: Arris
