tre
människa
synlig lyssna enkelt befrielse hand närvaro
gemenskap dopet
anden
mer
ser
föra
hopp
säga
in
kyrkosyn
tecken
av biskop Martin Modéus
brusten
tro
nåd
livet rörelse
olika
utanför
ut
sprida
jesus
bärare
samhället
kors
tar
alltså
roll
par
fattig
kvar
tecken
glädje
ena
varandra
alltid lyssnande
bilder relation
sammanhang
församlingen
långsiktigt
fokus
äkthet
lite
lyssnande
brusten
fly
ihop
yta kärlek
hur vi var guds är?
rike
ser
innehåll
3
4
6
8
14
18
19
Inledning
Teckenmyller
Själavårdande perspektiv
Gudsrikets tecken
Att vara ett tecken
Avslutning
Fotnoter
inledning
Ett långsamt, långsiktigt och
lyssnande gräsrotsprojekt
Med denna artikel kommer vi fram till en hållpunkt i det fyra år
långa reflektionsarbetet om kyrkosyn som bedrivits i Linköpings
stift, alltså om frågan vad det är att vara kyrka i vårt stift i vår
tid. Under det första året arbetade vi med kyrkosyn i allmänhet,
och det resulterade i ett häfte som hette just Kyrkosyn. Då ringade
vi in tre områden som vi behövde arbeta vidare med. Det första
huvud­området handlade om relationer, det andra om gudsrikesvisionen. De dokumenterades i artiklar. Nu har vi kommit till
området tecken, alltså frågan om vad som gör kyrkan synlig.
Denna artikel är en sammanfattning av vårens ”teckensamtal” i
olika forum, och den är tänkt som ett underlag för samtal i för­
samlingarna i Linköpings stift. Dess syfte är inte att uppmana till
ny verksamhet, utan att uppmuntra till reflektion kring det som
finns i dag, både vad gäller praktisk verksamhet och de perspek­
tiv som styr våra sätt att tänka om kyrkan. Vi befinner oss i ett
idéarbete, och syftet är att hjälpas åt att tänka framåt.
I nästa fas av arbetet kommer jag att redigera samman de fyra
artiklarna till mitt herdabrev, som kommer under våren 2016.
Alla tidigare artiklar finns att ladda ned från stiftets hemsida.
Processens långsiktighet och brokighet har gjort att många har
varit med och gett inspiration i arbetet. Ibland har det varit for­
mella samtal och seminarier, ibland har lösa tankar visat sig vara
mycket värdefulla. Många, många som jag mött under dessa
år har på något sätt, ofta utan att veta om det, varit delaktiga,
eftersom tankar och idéer som skymtat fram i samtal har gett
mig nya perspektiv.
Denna uttalade eller outtalade delaktighet är viktig, eftersom
herdabrevet inte bara ska vara mitt utan vårt, ett tänkande som
stiftet varit delaktigt i. Eftersom jag nu kommer att intensifiera
arbetet med herdabrevet, på den grundval som dessa artiklar är,
tar jag tacksamt emot alla synpunkter och reflektioner kring vad
som står i artikeln. Synpunkterna har betydelse för inriktningen
av stiftets framtida arbete.
skicka dina synpunkter till biskopen
[email protected]
3
teckenmyller
Vilka tecken pekar mot Gud?
Vad är det som gör kyrkan synlig? Vad är det som gör kyrkan
kroppslig och förnimbar? Vad är det som gör att vi kan säga:
här är kyrkan ”på gång” eller ”här finns kyrkan”? Det är det vi
funderar över när vi samtalar om vilka kyrkans tecken är. Teck­
enfrågan landar alltså i vår vardagliga kyrkliga verklighet: vad är
det viktigaste som gör kyrkan synlig? Ett annat sätt att säga det är
kanske att fråga: hur röjer vi i bråten, så att kyrkan blir tydlig?
Det kan ju tyckas vara enkelt. Det måste väl handla om ordet
och sakramenten, och diakonin är väl självklar? Och musiken!
Eller varför inte lyfta fram gudstjänst, undervisning, diakoni och
mission? Är inte det kyrkoordningens bild av vad som är tecken?
När man tänker efter ett slag så finns det ganska mycket som
man kallar tecken. Kyrkobyggnaden tror jag många pekar ut som
det främsta tecknet. Arbetsorganisationen och annonseringen och
hemsidan är väl också en sorts tecken som gör kyrkan synlig?
Om man frågar Luther så kunde han räkna upp sju tecken:
det förkunnade ordet, dopet, nattvarden, förlåtelsen, ämbeten,
bön och lovprisning samt korset.1 Fast det var inte alltid sju han
nämnde. Det kunde vara tre, fem eller ibland tio. Det började
enkelt, men man anar en viss röra.
När jag funderat kring dessa utgångspunkter har ett antal bilder
av vägskyltar susat förbi i huvudet. En är bilden av en sådan skylt
man ibland stöter på ute i skogen, där det har gått en väg som
nu försvunnit, men skylten är kvar. Tecknet är kristallklart, men
4
vägen finns inte kvar och inga människor heller. Är det så kyrkans
tecken upplevs i dag?
En annan bild handlar om ett teckenmyller, ett myller av skyltar
som pekar åt alla möjliga olika håll. I mina mörka stunder har det
också handlat om människor som sprungit åt alla möjliga håll,
just eftersom skyltarna gett så olika budskap. Vi behöver kraft
och riktning i kyrkans liv. Hur hittar vi det? Vilka tecken ska väg­
leda oss? Jag har själv många gånger genom mitt liv undrat vilka
tecken jag kan lita på.
Även om dessa bilder kan verka förvirrande så överväger de
goda bilderna för mig. Kanske tänker jag då på pilgrimen som ser
vägskyltarna, alltså tecknen, peka mot ett avlägset mål. Där borta
finns det jag söker. Eller så är det skylten, tecknet, som påminner
mig om källan vid vägen. Här, just här, finns det jag törstar efter.
Tecken har med synlighet att göra, med möjligheter att uppfatta
att något finns, att något händer, att något är på gång. Men teck­
en har också med riktning att göra, med rörelse och utveckling. Vi
pekar åt ett håll för att kunna uppfatta något.
varför ska vi tänka över tecken?
• Tecknen kan hjälpa oss till urskiljning av vad som är av Gud i
en komplicerad värld.
• Tecknen ger oss redskap för att reflektera över vad som är viktigt
för kyrkan att vara och göra. Vad är det allra viktigaste i allt detta?
5
själavårdande perspektiv
Vägledning till livets källor
Martin Luther är en av de personer i teologihistorien som talade
om tecken. På ett sätt kan man säga att han presenterade teck­
nen som en sorts identifikationsmärken för kyrkan, men de är
inte till för kyrkans egen skull. Poängen var att han ville hjälpa
människor som sökte efter något man kan lita på, en vägled­
ning till hoppets och livets källor. Luther bekymrade sig om den
människa som är i nöd, så för honom handlade kyrkans tecken
om tröstens, nådens och evangeliets tecken. Tecknen är inte till
för att förhärliga kyrkan utan för att förmedla upprättelse åt
skapelsen, åt människan, åt tillvaron.
Teologins fokus för Luther, bortanför kyrkostriderna, är
själavård. Det är själens nöd och frågor, och människans livsbe­
hov, som blir teologi. Den viktiga frågan om tecknen blir då om
de hjälper människor att hitta Kristus, kyrkan och församlingen.
Luther är själavårdande, kanske framför allt för att han själv är
en människa som behöver nåden.
Jag tror det är i just detta själavårdande perspektiv som vi
skall söka och finna tecknen och deras relation till kyrkan. I det
själavårdande perspektivet kan vi se hur tecknen berättar om
gudsriket och om befrielsens evangelium. Men vi behöver också
förstå själavård i en vidare bemärkelse, för nåden och upprät­
telsen handlar om hela skapelsen. Hur ger vi upprättelse till ett
träd som inte får ren luft? Vad betyder nåden för ett plågat och
6
nedsmutsat hav? Detta är frågor vi kan ställa oss när vi söker
kyrkans och Gudsrikets tecken.
göra evangeliet synligt
När jag söker tecknen stiger människor fram, tillsammans med
den plågade skapelsen. När jag tänker på bönen som tecken tän­
ker jag på den blinde tiggaren Bartimaios som ropar på hjälp,2
men jag tänker också på regnskogarna som ber om nåd. När jag
tänker på måltiden som tecken så vill jag tänka på Sackaios som
fick Jesus som middagsgäst trots att han var utstött,3 eller kan­
ske på bespisningsundret när Jesus använde människors hjälp för
att mätta de hungrande.4 Det tror jag att Jesus vill göra även i
dag i Syrien, i Irak och på andra ställen där människor lever i ut­
satthet. När jag tänker på dopet som tecken så tänker jag kanske
på Israels folk som flydde genom vattnet från Egypten.5 Eller på
kvinnan vid Sykars brunn som gav Jesus att dricka för att släcka
hans törst.6 Eller på alla de människor för vilka ett glas vatten är
det tydligaste tecknet på evangelium. Och så vidare.
Vid ett tillfälle, när jag arbetade med denna text, satt jag på
tåget. När jag tittade ut genom fönstret såg jag en mäktig regn­
båge. Regnbågen är ett av de första tecknen i bibeln, ett tecken
på att Gud aldrig mer ska göra människosläktet eller de levande
varelserna på jorden illa.7 För mig fungerar regnbågen som teck­
en. Varje gång jag ser regnbågen får jag en upplevelse av Guds
kärlek som rör vid mitt hjärta.
Det som håller samman alla dessa berättelser är att det är
berättelser om befrielse, om en handlande Gud som använder
jordiska medel och jordiska sammanhang för att visa sin nåd
och för att upprätta människor. Tecken, i den betydelsen, är
helt enkelt något som pekar på evangelium, och när vi letar
efter tecken på kyrkan och gudsriket måste den grundläggande
frågan vara: Visar detta tecken vägen till evangelium, eller stäl­
ler det sig i vägen? Den skillnaden är det livsviktigt för kyrkan
att lära sig urskilja.
Här är vi tillbaka till Luther i hans många brottningar med
dåtidens kyrka. Traditioner och bruk som inte drev och tydlig­
gjorde evangelium ville Luther ta bort. Traditioner och bruk som
räckte fram evangelium, de var tecken på kyrka, för det är bara
evangeliet som ger kyrkan existensberättigande – evangeliet i
ord, handling och toner, och på många andra sätt.
Luthersk tro har en sorts avslappnad pragmatism när det
gäller evangeliets förmåga att finna nya vägar och nya former,
men luthersk tro är också militant när det gäller att bekämpa
sådant som försöker få oss att tro att det finns gränser för Guds
kärlek, när det gäller att bekämpa sådant som ställer sig i vägen
för Guds kärlek.
Ett aktuellt område där detta blir tydligt är frågan om sam­
könade relationer. Vår tro motiverar oss att tänka inkluderande
om mänsklig kärlek. Vägledda av tron kan våra ögon öppnas för
nya perspektiv, och vi kan se godhet och kärlek på platser där vi
tidigare varit blinda. Sabbaten blev till för människan och inte
människan för sabbaten, sa Jesus.8 På samma sätt är äktenskapet
till för människan och inte människan för äktenskapet. Därför
kunde svenska kyrkan år 2009 besluta att viga människor av
samma kön efter att ha samtalat om frågan sedan 1950-talet.
För att avgöra vad som är vad behöver vi öva oss i urskiljning.
Eftersom världen förändras kan vi inte bara säga att en viss ord­
ning är god eller att ett visst tecken är värt att förkasta. Frågan
är vad som driver befrielse. Vår uppgift är inte att rensa kyrkan
från sådant vi inte gillar eller införa sådant vi gillar. Vår uppgift
är att tydliggöra evangelium i ord och handling.
För mig har urskiljningen mycket med bön och samtal att
göra. Tecken talar ju olika till olika av oss. Vi behöver samman­
hang där vi kan brottas med våra olika upplevelser av tro och
liv, där vi hjälps åt att hitta evangeliet i allt det som vi kan och
vill uppleva som tecken.
jesus och tecknen
Denna hållning, att i varje läge peka på befrielsen, blir tydligast
i Jesus, och i Jesus måste en kristen kyrka alltid ha sitt fokus.
När Gud vill ge tecken, när Gud vill peka och visa så ger Gud en
levande människa, Jesus Kristus. Han ger kött och blod åt det
befriande verket.
I Jesus Kristus har vi det centrala tecknet, det tecken som Gud
har gett för att sammanfatta allt i himlen och på jorden, för att
anspela på Kolosserbrevet.9 I vår tro bekänner vi Jesus vara sann
Gud och sann människa. Det betyder att Gud har valt Jesus som
tecknet framför alla. Han är tecknet på vem Gud är och han är
tecknet på vem människan är. I honom sammanfaller tecken och
verklighet, ord och handling.
att samtala vidare om
• Ser vi spåren av Jesus i världen? I vår medmänniska?
• Låter vi Jesus bli synlig i församlingen?
7
gudsrikets tecken
Det som bryter fram
När Gud ger tecken pekar Gud på Jesus, men vad pekar Jesus
själv på?
Det finns nog bara ett fåtal bibelställen där Jesus talar om nå­
got som skulle kunna kallas för kyrkans tecken. Visst finns både
dop, nattvard och kanske vigningstjänst antydda hos Jesus, men
det mesta tyder på att Jesus var ointresserad dels av att organise­
ra sin verksamhet, dels av att tänka kring kyrkan som företeelse.
Det finns en fallgrop, en risk, som jag tror går igenom hela
teckenfrågan, nämligen risken att vi tittar mer på tecknet än på
det som tecknet visar på. Vi riskerar att titta mer på kyrkan än på
det som kyrkan är ämnad till, att tala mer om sakramenten än att
leva livet som de ger. Vi tittar mer på hur vi ska organisera verk­
samheten än på det som verksamheten ska leda till. Tecknet tittar
på sig själv, helt enkelt. Vi kan höra det där i påståenden av typen:
vi måste skapa en positiv bild av kyrkan. Tecknet är ängsligt över
hur det själv uppfattas i stället för att frimodigt peka på det som
är dess ärende. Vårt ärende är inte att skydda vår självbild, utan
att människorna ska ha liv, och liv i överflöd.10
Jesus predikade inte kyrkans närvaro utan Guds närvaro.
Hans fokus var inte kyrkan utan gudsriket. När teologin genom
historien ibland blandar ihop kyrkan och gudsriket behöver alla
varningslampor visa rött. Kyrkan må vara Guds plan B, men det
är gudsriket som är plan A. Poängen med tecknen är aldrig att
8
kyrkans ära och framgång eller viktighet och nödvändighet ska
stå i centrum utan att Guds rike ska bli synligt.
Förmodligen är det därför viktigare att söka efter gudsrikets
tecken än efter kyrkans tecken. Då söker vi de tecken som hjäl­
per oss att identifiera att Guds verk är i rörelse, att Guds helande
och uppbyggande kärlek bryter fram, tecknen på att destruk­
tionens makter bekämpas, att evangelium, i handling och ord,
får utrymme och kan upprätta och befria. Då behöver vi leta i
vidare kretsar än i kyrkoorganisationen.
Jag tycker att jag möter det frambrytande gudsrikets tecken
i mängder, och för min del behöver jag inte gå till några märk­
värdiga händelser eller underverk. En händelse som sitter djupt
i mitt minne är hur jag en gång som tonåring var mycket ledsen.
En kamrat stod bakom mig med handen på min axel, länge,
kanske en timme. Inga ord, men mycket tröst – en glimt av Guds
rike för mig. På så sätt är vardagen full av sådant som jag tolkar
som gudsrikestecken. Det kan handla om enkla, spontana saker
som ögon som möts, människor som står upp för det som är rätt
och gott, en slant i en tom bägare, ett gott dagsverke på jobbet,
ett förlåtelsens ord, ett enkelt delande. Guds rike finns, och Gud
rör vid världen.
Men fördärvets krafter rör också på sig, och visst finns det
också någon sorts fördärvets tecken. Därför behöver vi tecken
som säger emot, som firar det som ännu inte är synligt, som
hjälper oss att se det gudsrike som ännu inte är helt förverkligat.
Dessa är hoppets tecken, de som är särskilda för kyrkan, som
kyrkan fått i uppdrag att gestalta. Först i detta står naturligtvis
Ordet och sakramenten. Här har vi dopet, som påminner om
döden och uppståndelsen genom vattnet. I nattvarden firar vi
gudsrikets måltid; liv och död, ord och himmel i dopets porlande
vatten, i några droppar vin och en liten brödbit.
Diakonins tecken visar Guds verk i rörelse. Den är kyrkans
kroppsspråk som hindrar oss från att bli inåtvända, och den är
en spärr mot kyrklig självupptagenhet. Därför kallar vi diakonin
barmhärtighetens tecken. Luther pekade också på förlåtelsens
ord, på bönen och det delade lidandet och på vigningstjänsten
som tjänare åt allt detta.
Nyckeln till detta är i vår lutherska tradition Ordet, för­
kunnelsen av evangeliet, orden som ”betecknar”, som sätter
namn på det som händer, ja, som låter det hända. Vi berättar
för varandra i församlingen för att ge varandra hopp och vi
berättar i världen för dem som ännu inte sett. Evangeliet är en
sorts teckentydning som hjälper oss att göra det frambrytande
gudsriket synligt, och det hjälper oss att se Guds befrielse också
i våra egna liv. Många gånger har jag haft tårar i ögonen när
jag hört befrielsens ord. De har inte bara berättat om befrielse,
de har befriat.
Alla sanna tecken pekar på evangeliet och det är evangeliet
som får kropp i Jesus Kristus. Här sammanfaller tecknet och det
som tecknet pekar på.
tecknens genomskinlighet
Kyrkans viktigaste uppgift beskrivs alltså bättre som att ”räcka
tecken” än som att ”bedriva verksamhet”. Verksamhet är inte
fel, men det är tecknen som är poängen, det viktiga i det viktiga.
Här tror jag att vi behöver ta allvarligt på att Luther pekar på
10
så många olika sätt att tänka tecken, och det gör han ju för att
han är så pragmatisk. Tecknen kan vara bilder och ord, hand­
lingar och påståenden, ackord och klanger, föremål och känslor,
huller om buller. I ortodox teologi tänker man på världen som
ett fönster genom vilket vi ser Gud, och det är ingen dum bild i
det här fallet.11 Det gemensamma för tecknen är att de hjälper
oss att se lite djupare. Ett tecken leder min blick en bit längre.
Låt mig använda några bilder:
Ett förstoringsglas, eller för all del en kikare, kan vara en för­
sta bild. Poängen är inte att jag ska titta på förstoringsglaset eller
kikaren utan jag tittar igenom dem, och därmed ser jag något
som jag inte skulle ha sett annars.
En annan bild för tecknen skulle kanske kunna vara prismat.
Det som är typiskt för glasprismat är ju att det plötsligt får det
vanliga dagsljuset att skimra, det plockar fram färgerna som
finns dolda i det vanliga dagsljuset. Kan man tänka så om teck­
nen; mitt i livet synliggör de Guds kärleks och Guds nåds många
former och möjligheter. Tecken-prismat synliggör en skönhet
som redan finns, en kärlek som Gud hela tiden ger.
Ikonerna kan kanske vara en tredje liknelse för tecknen. Rätt
uppfattade är de genomskinliga och genomsynliga på ett sätt
som gör att vi ser Guds kärlek tydligare. Här kanske skillnaden
mellan en idol och en ikon ger lite djup åt bilden. Ordet idol
betyder ju ordagrant avgud. Idolen drar blicken till sig. Ikonen
öppnar så att vi kan se djupare. Idolen, i betydelsen avgud, pe­
kar på sig själv, men ikonen pekar inte på sig själv utan på Gud.
Här återkommer skillnaden på tecknet som pekar på sig själv
och tecknet som pekar på saken.
Bibeln tar vi emot som ett tecken som kan hjälpa oss till erfaren­
het av Gud, men den kan också användas för att föra vilse. Det
tydligaste exemplet är att när djävulen prövade Jesus så var det
bibelord han använde.12 En medveten reflektion över bibelsyn
och bibelbruk är ett viktigt redskap i vår tro. Det räcker inte att
hänvisa till Bibeln som man hänvisar till en lagtext. Bibeltex­
terna behöver tolkas på nytt i varje tid för att vi ska få syn på
glädjen, befrielsen, äktheten och nåden. När Guds kärlek skiner
igenom orden blir bibeltexterna tecken.
Genomskinligheten är själva poängen. Vad som helst duger
som tecken, bara det hjälper evangeliets ljus att framträda. Om
vi får hjälp att se Guds kärlek och nåd, så är det ett tecken, och
på detta sätt kan allt i tillvaron bli ett tecken. Gud talar genom
allt. I fåglarnas sång kan jag höra den oändlige och mitt i vim­
let av människor som skyndar till jobbet ser jag en återspegling
av Skaparens kärlek. Poängen med tecknet är att vi ser igenom
det, och att det hjälper oss att se något mer än bara naken
verklighet. Det gör något med det vi ser. Vi ser inte tillvaron
neutralt utan tolkat.
Här kan vi återvända till det där med verksamheten. Frågan
till all verksamhet behöver alltså vara om den bidrar till att syn­
liggöra Guds kärlek och nåd eller inte.
korsets tecken
Detta för oss till det som på sätt och vis är tecknet framför alla:
korsets tecken. Korsets tecken är ett sammanfattande tecken som
färgar alla de andra tecknen, det är det tecken som ligger till
grund för vår kristna världsbild och Gudsbild.
Ordet evangelium är lätt att säga, och vi vet alla att det kan
bli munnens bekännelse och ibland rentav ett tecken på glät­
tighet, typ, vi kör en lovsång till så blir allt bra. Men vi lever i
en trasig värld, sårad och fylld av lidande. Som kristna väljer vi
korsets perspektiv. Det betyder att vi aldrig någonsin kan bortse
från lidandet, titta åt andra sidan eller tänka bort världens
brustenhet när vi talar om Gud. Då står korset där och krånglar
till det och tvingar oss att se världen som den är. Men korset be­
rättar också om att det är just i lidandet som Gud är, för det är
på Jesu kors Guds djupaste kärlek avslöjas. Jag vet själv var min
egen nöd är, och korset berättar att där är också Gud.
I alla tider har det funnits en härlighetsteologi som menat att
man kunnat se Guds handlande framför allt genom den mänsk­
liga framgången. Framgång har setts som ett bevis på Guds
närvaro, motgång som ett bevis på Guds frånvaro. Luther gick
till storms mot detta och myntade begreppet korsteologi. 13 Han
menade att det tvärtom är genom korset som vi förstår både
tillvaron som den är och hur Gud handlar i världen. Men vad
betyder detta? Så här förstår jag det:
Skapelsen är korstecknad i många bemärkelser. Vi lever i en
sårad skapelse som älskas av en sårad Gud. Hela bibeln vittnar
om en Gud som är indragen i skapelsens smärta både genom att
vara djupt engagerad och genom att ha utlämnat sig i Kristus.
Korset är alltså en påminnelse om att Gud är här, mitt i smär­
tan. Korset är också en påminnelse om hopp, för korsets tecken
pekar också på den tomma graven.
Bildligt talat står det ett kors mitt i varje sammanhang. Om vi
inte ser korset stå där som ett tecken i tillvarons alla samman­
hang ser vi inte världen på ett sant sätt. Ett gott tecken förskönar
inte och slätar inte över utan visar oss att livet är korsmärkt.
Detta synliggörande av det brustna blir tydligare och tydligare ju
närmare Kristushandlingarna och Kristusberättelserna vi kom­
mer. Och just där kommer påsken.
Korsets tecken är ett sorts sammanfattande tecken för tillvaron.
Det är ett tecken på att vi är människor mitt i det mänskliga. Att
vi är älskade, sårbara, syndare, förlåtna, komplexa och ambiva­
lenta, trasiga, fragmentariska och otillräckliga, mitt i en bräcklig
skapelse som också är sårad. Och att det är i detta som Gud
finns med. Korstecknet betyder mycket för mig, och jag använ­
11
der det ofta. Gång på gång får jag påminna mig om att Gud
finns mitt i mitt liv, också där det inte hänger ihop.
svagheten som tecken
Korset innebär att vi alltid behöver räkna in svagheten när vi
reflekterar kring vad det är att vara kyrka. Vi påminns om det
genom att sårbarhet och trasighet hela tiden finns närvarande
i de centrala tecknen. Vi kan se det här mönstret i tecken efter
tecken: när vi ser på brödet i mässan så ser vi att det är brutet.
Dopets vatten är vattnet som både släcker törsten och som hotar
att dränka oss. När vi tittar på ordet så ser vi att det är mångty­
digt och i behov av tolkning, det stör och rubbar våra cirklar.
Församlingen är den ofullkomliga skaran som tröstar varandra –
men som ofta inte ens kan hålla sams. Bönen är både glädje och
kamp med våra förströdda sinnen. Så ser livet ut.
Under våra samtal i stiftet om tecken har det blivit tydligt att
frågan om svaghet och styrka är besvärlig. Svagheten är central
i kristen tro, men inte som någon sorts ideal. Om vi resonerar
så kan det till och med bli förtryckande, där idealet blir att lida
mycket och att de som lider mer är mer värda. Eller att de som
lider ska göra det med glädje och uppfatta det som en Guds
gåva. Det är inte denna sorts korsteologi jag tror på. Det glorifi­
erade lidandet är farligt och förtryckande. Men korset beskriver
en verklighet som vi inte kan gå förbi och som vi inte får gå
förbi. Människan är skapad kraftfull, med möjligheter, förmågor
och resurser, javisst, men också, och kanske oftare än vi vill se,
sårad, sårbar och otillräcklig.
Det är in i detta spänningsfält mitt i livet som Paulus talar om
en alternativ styrka, den som växer ur svagheten, som hämtar
kraft ur svagheten. Min nåd är allt du behöver, säger Gud till
Paulus, som ju konstaterar att: i svagheten blir kraften störst.14
Det är det som försoningen handlar om. Jag blir medveten om
mina tillkortakommanden, och jag vet att jag ändå vilar hos
12
Gud. Min synd är försonad, och jag behöver inte lamslås av
skulden, men tack vare försoningen behöver jag inte längre
blunda för den. Då kan jag använda mina resurser fullt ut. Jag
behöver inte låtsas, inte spela någon jag inte är.
Det finns en skillnad mellan identitet och image som jag tror
har med detta att göra. Identitet handlar om vem jag är, fullt
ut, utan förbehåll, och människan är både och – både rättfärdig
och syndare, som Luther skulle säga. Image, däremot, handlar
om vem jag försöker vara, bilderna vi människor så ofta försö­
ker skapa av oss själva för att framstå i god dager. Maskerna.
Försoningen ger oss möjlighet att leva i denna värld där vi inte
kommer undan skuld och tillkortakommanden. Försoningen gör
att jag kan vara trygg i identiteten, med allt vad den innehåller
av skuld och brist, och jag behöver inte fundera så mycket över
imagen. Därför är svagheten i sig ett tecken. Där nöden finns
kan nåden bli insläppt.
Detta med korset som tecken tror jag är en av de stora utma­
ningarna i alla andra tecken. När Jesus själv talar om detta så
gör han det genom att peka på vetekornet som ett sorts tecken.
Vetekornet dör och något nytt kan växa ur det.15 Styrkan kom­
mer överraskande, av nåd, ur svagheten.
Jag tror alltså det är viktigt att inte ställa styrka och svaghet
emot varandra, men i kristen tro hör de ihop på ett sätt som inte
är så vanligt. Guds styrka manifesteras genom ett barn i en krub­
ba. Jesu makt fullkomnas genom det han kallar upphöjelse –
alltså korsfästelsen.16 Vi är tecken också genom vår styrka, men
styrkan växer ur svagheten. Detta är vetekornets lag, vetekornets
tecken, om man så vill.
13
att vara ett tecken
Från brukare till bärare
Det finns i gammal kristen tradition en föreställning om att också
människor är tecken. Vi hör det i Jesu ord där han ber att vi alla
ska bli ett för att världen ska tro.17 Vi hör det också där det står
att människor sa att de kristna var omtyckta av hela folket,18 un­
derförstått att man därför kom till tro. När vi gör saker så betyder
det något, det iakttas och tolkas både av mig själv och av andra.
Vi kommer aldrig undan att bli betraktade som tecken.
Men detta är inte utan vidare enkelt. Just här har människor
i vissa kristna rörelser blivit pressade, ja knäckta, av kravet på
att vara god för att världen ska tro, för att människor ska se
Guds härlighet. Härlighetsteologin lyser lätt fram här. Och när
man inte klarar av de stora kraven så får man låtsas. Imagen får
företräde framför identiteten.
Det är alltså i utmaningen att själv vara ett tecken som gär­
ningsrättfärdigheten, i vid bemärkelse, har sin grogrund, så vi
befinner oss på minerad mark. Vi vet ju att när vi ber tillsam­
mans så hotar fromleriets risker. Erfarenheten visar att det lätt
skapas elitdivisioner av kristna som beundras av hang-arounds.
Å andra sidan så är det just genom föredömen och genom att
vi lever vår tro tillsammans som tron lämnas vidare till andra
människor och till nya generationer.
Å ena sidan så behöver vi alltså tecknen för att se och stötta
varandra. Å andra sidan säger Jesus att vi ska gå in i vår kam­
14
mare och be.19 Han propagerar alltså för att fromheten ska vara
dold så att den inte leder till högmod hos utövarna och missmod
hos iakttagarna. Samtidigt säger han att vi ska synliggöra tron i
världen och göra alla folk till lärjungar.20
Jag tror att en stor del av problemet ligger i föreställningen att
tecknen måste vara hela för att duga. Återigen anar vi skillna­
den mellan härlighetsteologi och korsteologi, där härlighetsteo­
login tenderar att betona styrkan och förmågan i den frälstes
liv, medan korsteologin ser och inser att hela skapelsen, också
församling och kyrka och den som just nu kallar sig troende, är
och förblir korsmärkta.
Både som individer och som församling kan vi få för oss att vi
bör vara klanderfria och bära hela världen. Då kommer imagen
förr eller senare att vinna över identiteten, för denna perfek­
tionism orkar vi inte med. Men människan är korsmärkt och
sårad, och allt vårt liv och vårt verk finns i livet under korsets
tecken. Kanske är det viktigaste tecknet i dag att vila i vår otill­
räcklighet och se den som innesluten i försoningen. Detta ger
oss också kraft att handla i otillräckligheten. Försoningen är en
kraft till handling, inte en kudde att vila på i passivitet. Hand­
ling hör inte bara ihop med styrka. Framför allt hör handlingen
ihop med nåden.
Allt detta äger rum i världen, för kyrka är vi i världen, men
jag tycker ibland att vårt vanliga sätt att tänka på relationen
mellan församling och värld är helt bakvänt. Vi säger ”vi måste
nå ut”, och avslöjar därmed att vår utgångspunkt i tänkandet
är församlingsorganisationen eller församlingsgemenskapen.
Då har vi alltså förlagt platsen för att vara kyrka i församlings­
hemmet eller på församlingsexpeditionen och inte i vår identitet
som människor, som tillhöriga Gud, levande i världen, kyrka i
världen. För mig är det tvärtom världen som är ”inne”.
Detta är en av grunderna i den lutherska kallelsetanken. Det
är i världen Gud har skapat oss att leva. Kallelsen är inte ett
extrauppdrag till aktivism, vid sidan om det vanliga livet. Det är
inte heller en organisations eller anställdas verksamhet. Kallel­
sen handlar om att leva det liv vi lever i vardagen i relation med
de människor som finns runt omkring oss, nära och fjärran.
Världen är ”teckenplatsen” framför alla, där växer gudsriket
till. Kallelsen är inte ett tilläggsuppdrag utan en del av detta att
vara människa, att tillhöra Gud. Saker behöver inte ha kristna
etiketter för att bli värdefulla. När jag städar, komposterar eller
är med mina barn är jag en lärjunge.
Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som
bor i den, utropar psalmisten.21 Vi är skapade och satta i värl­
den, inte i församlingshemmet. En konsekvens av detta blir att
det alltid är i världen vi är kyrka tillsammans med ett myller av
människor som vi inte känner. Och att vi aldrig kan kontrollera
detta. Det säger ju sig självt, det som tillhör Gud kan inte kont­
rolleras av människor. Vi är kyrka inte primärt som organisation
utan som människor som försöker leva och vittna om gudsrikes­
visionen med våra liv.
Det är gott att tänka på att en oändlig mängd människor runt
omkring i hela världen, av olika folk och religion och bakgrund,
också står i detta förhållande till himmelens och jordens skapare.
De är våra medsystrar och medbröder i den fantastiska kallelsen
att vara människor i denna värld, att dela Guds kärlek till värl­
den, att stå sida vid sida med Gud som skapade medskapare.
Kallelsen att vara kyrka i världen gäller oss alla. Det är det
som vi i kyrkosynsarbetet har talat om med orden ”att gå från
att vara brukare till att vara bärare”. Men ska man tänka luth­
erskt så handlar den förändringen inte om att göra något annat
än det vi gör utan om att upptäcka att det är just bärare vi är.
Det handlar inte om en förändring av min verksamhet utan av
min självbild. Redan nu är jag en bärare. Gudsriket bryter fram;
ser jag tecknen och ser jag mig själv som det tecken jag redan
är, av nåd? Vi som vill framträda som kyrka har ett ansvar både
att hjälpa människor att se att Gud verkar, och att aktivt ställa
oss till förfogande. Gud älskar världen, och vi är kallade att dela
Guds kärlek till världen i ord och handling. Vi är kallade att
vara kyrka.
församlingen, vi som samlas kring hoppets tecken
För att rusta varandra att vara kyrka i världen behöver vi ibland
kliva undan och stötta varandra. Ovan skrev jag att vi i kyrkan
ofta vänder på ”ute” och ”inne” och betraktar församlingen
som ”inne” och världen som ”ute”. Men om Gud har skapat
oss i världen så är det väl världen som är ”inne”, den är ju vårt
gemensamma hem? Världen är ”inne”, men ibland behöver vi
”gå ut” och samla kraft, vi församlas och blir församling.
Vi inbjuds då att samlas kring de särskilda, synliga hoppets
tecken: Ordet, dopet och nattvarden. Det är denna samling
kring tecknen som gör oss till församling, inte att vi är bättre,
starkare, mera trosvissa eller effektivare än andra. Det är teck­
nen i vår mitt som skapar församlingen. Det är Kristus i vår
mitt som skapar församlingen, utan gränser mot omvärlden,
men med ett tydligt centrum.
Tillsammans brottas vi med livet och villkoren för vad det
15
är att vara kristen i dagens samhälle. Bedjande och sökande
människor sjunger både kyrie och gloria. Detta är församling­
ens uppgift – vi församlas för att påminna varandra om Guds
kärlek, hämta kraft och stödja varandra. Vi tolkar tecknen, och
våra olika tolkningar kan befrukta varandra. Vår olikhet gör
att vi förstår både liv och tecken olika, och det berikar. Vi är
ingen sluten krets eller någon aktionsgrupp utan människor som
samlas kring de särskilda hoppets tecken för att orka vara kyrka
i världen där Gud har satt oss. Där handlar vi, där vittnar vi om
Guds eviga nåd och trofasthet.
Denna Guds nåd och kraft till handling lär vi alltså känna ge­
nom hoppets särskilda tecken: dopet och nattvarden, delandet av
Ordet, den gemensamma bönen, delandet av tro och liv, lidande
och glädje i öppen, kristen gemenskap där vi stöttar varandra.
Gemenskapen är viktig, för det är tilliten till varandra som gör
att vi vågar öppna oss i delande och bön. Här låter vi alla de
tre grundrelationerna bli synliga: Gud, medmänniskan och hela
skapelsen och oss själva. Församlingen är en ”teckenplats”, och
jag tänker att gudstjänsten och kyrkobyggnaden är skattkistor
som rymmer de andra tecknen. Och då kan man ju fundera över
vad en låst kyrka ”tecknar”?
Luther talar om tecken som förlåtelsen, bönen och lovsången
och det delade lidandet. Han talar om det predikade ordet och
om dop och nattvard. Här tonar bilden av en församling fram
som inte bygger på gruppmedlemmarnas likhet eller gemensam­
ma bilder av tro och liv. Gruppen blir till av att bedjande och
sökande människor församlas kring tecknen som på ett särskilt
sätt pekar på Guds nåd. Det är detta som gör att gemenskapen
kan vara öppen och välkomnande.
Visst är det bra med kraft och styrka i församlingen, och vi
ska vara stolta över allt gott som en församling i ”god trim”
kan vara och göra, men församlingen tillhör också den fallna
16
skapelsen och behöver ibland lära sig att se sig själv som sårbar
och som buren av Gud, som ett svaghetens tecken. Korset måste
stå rest också mitt i församlingens tecken.
I organisationer som söker effektivitet och resultat är det lätt
att tro att det är styrkan och kompetensen som bygger försam­
ling, men också här behöver styrkan vara något som föds ur
svagheten. Tittar vi närmare på våra verksamheter så tror jag
vi kan se det lite här och var. Hur förhåller vi oss, till exempel,
till de små gudstjänsterna eller till de där gudstjänsterna som
inte är så snyggt designade? De som inte berättar om vår fram­
gång? Vad händer om vi i stället för att se dem som misslyck­
anden försöker se vad de vill berätta om Guds nåd och närvaro
i svagheten? Kanske mår församlingen bra av att inte bara se
sig som de starka som ska bära de svaga utan som människor
som bär varandra och som hjälper till att bära i samhället med
den kraft man har – ibland stor och ibland mindre stor. Till­
sammans behöver vi skapa en miljö där vi får vara människor,
inte bara utförare.
Poängen är inte att det inte är viktigt att göra ett bra jobb eller
att våra arbetsorganisationer inte ska vara trimmade. Det hand­
lar om vår attityd till vad vi är och vår attityd till vad vi gör. Vi
får inte tappa bort vår vetekornssjäl i allt det viktiga vi behöver
uträtta.
17
avslutning
Nöden är dörren till nåden
Min nåd är allt du behöver säger Gud till Paulus, som drar
slutsatsen att i svagheten blir kraften störst.22 Svagheten pekar
på korset och korset pekar på Kristus. Vi ser det i vår vardag:
familjer, vänskap och relationer är alla korsmärkta. Vi ser det
i samhälle och värld. Vi ser det också i församlingen, den är
inget fullkomlighetens reservat: diakonin är korsmärkt och
sårad. Våra predikningar är det. Kyrkoorganisationen är det.
Vigningstjänsten är det. Körerna och våra musikaliska presta­
tioner är det.
Så är det i hela världen, och det är därför tecknen på Guds
kärlek och nåd behövs. Hoppet ligger i att det just är i svag­
heten som vi kan se nåden som tydligast. Nöden är dörren till
nåden. Det är på nåden som tecknen pekar, och där finns också
kraften.
18
fotnoter
1 Martin Luther, Om koncilierna och kyrkan, Vasa 1994, s 167ff.
2 Mark 10:46–53
3 Luk 19:1–10
4 Luk 9:10–17
5 2 Mos 14:1–31
6 Joh 4:7–15
7 1 Mos 9:12–17
8 Mark 2:27
9 Kol 1:15–20
10 Joh 10:10
11 Kallistos Ware, The orthodox way, 1981, s 77.
12 Matt 4:1–11
13 Luther myntar begreppsparet i Heidelbergdisputationen.
14 2 Kor 12:9–10
15 Joh 12:24
16 Joh 3:14–15, 12:32–33
17 Joh 17:21
18 Apg 2:43
19 Matt 6:6
20 Matt 28:16–20
21 Ps 24:1
22 2 Kor 12:9–10
illustrationer: syster diesel
framsidesbild: emanuel eriksson
grafisk formgivning: emanuel eriksson
tryckeri: lenanders grafiska ab
svenska kyrkan, linköpings stift
stiftskansliet
box 1367
581 13 linköping
[email protected]
www.svenskakyrkan.se/linkopingsstift
013–24 26 00
M
ÖMÄRK
ILJ
T
341827,1
TRYCKERI
