tre människa synlig lyssna enkelt befrielse hand närvaro gemenskap dopet anden mer ser föra hopp säga in kyrkosyn tecken av biskop Martin Modéus brusten tro nåd livet rörelse olika utanför ut sprida jesus bärare samhället kors tar alltså roll par fattig kvar tecken glädje ena varandra alltid lyssnande bilder relation sammanhang församlingen långsiktigt fokus äkthet lite lyssnande brusten fly ihop yta kärlek hur vi var guds är? rike ser innehåll 3 4 6 8 14 18 19 Inledning Teckenmyller Själavårdande perspektiv Gudsrikets tecken Att vara ett tecken Avslutning Fotnoter inledning Ett långsamt, långsiktigt och lyssnande gräsrotsprojekt Med denna artikel kommer vi fram till en hållpunkt i det fyra år långa reflektionsarbetet om kyrkosyn som bedrivits i Linköpings stift, alltså om frågan vad det är att vara kyrka i vårt stift i vår tid. Under det första året arbetade vi med kyrkosyn i allmänhet, och det resulterade i ett häfte som hette just Kyrkosyn. Då ringade vi in tre områden som vi behövde arbeta vidare med. Det första huvud­området handlade om relationer, det andra om gudsrikesvisionen. De dokumenterades i artiklar. Nu har vi kommit till området tecken, alltså frågan om vad som gör kyrkan synlig. Denna artikel är en sammanfattning av vårens ”teckensamtal” i olika forum, och den är tänkt som ett underlag för samtal i för­ samlingarna i Linköpings stift. Dess syfte är inte att uppmana till ny verksamhet, utan att uppmuntra till reflektion kring det som finns i dag, både vad gäller praktisk verksamhet och de perspek­ tiv som styr våra sätt att tänka om kyrkan. Vi befinner oss i ett idéarbete, och syftet är att hjälpas åt att tänka framåt. I nästa fas av arbetet kommer jag att redigera samman de fyra artiklarna till mitt herdabrev, som kommer under våren 2016. Alla tidigare artiklar finns att ladda ned från stiftets hemsida. Processens långsiktighet och brokighet har gjort att många har varit med och gett inspiration i arbetet. Ibland har det varit for­ mella samtal och seminarier, ibland har lösa tankar visat sig vara mycket värdefulla. Många, många som jag mött under dessa år har på något sätt, ofta utan att veta om det, varit delaktiga, eftersom tankar och idéer som skymtat fram i samtal har gett mig nya perspektiv. Denna uttalade eller outtalade delaktighet är viktig, eftersom herdabrevet inte bara ska vara mitt utan vårt, ett tänkande som stiftet varit delaktigt i. Eftersom jag nu kommer att intensifiera arbetet med herdabrevet, på den grundval som dessa artiklar är, tar jag tacksamt emot alla synpunkter och reflektioner kring vad som står i artikeln. Synpunkterna har betydelse för inriktningen av stiftets framtida arbete. skicka dina synpunkter till biskopen [email protected] 3 teckenmyller Vilka tecken pekar mot Gud? Vad är det som gör kyrkan synlig? Vad är det som gör kyrkan kroppslig och förnimbar? Vad är det som gör att vi kan säga: här är kyrkan ”på gång” eller ”här finns kyrkan”? Det är det vi funderar över när vi samtalar om vilka kyrkans tecken är. Teck­ enfrågan landar alltså i vår vardagliga kyrkliga verklighet: vad är det viktigaste som gör kyrkan synlig? Ett annat sätt att säga det är kanske att fråga: hur röjer vi i bråten, så att kyrkan blir tydlig? Det kan ju tyckas vara enkelt. Det måste väl handla om ordet och sakramenten, och diakonin är väl självklar? Och musiken! Eller varför inte lyfta fram gudstjänst, undervisning, diakoni och mission? Är inte det kyrkoordningens bild av vad som är tecken? När man tänker efter ett slag så finns det ganska mycket som man kallar tecken. Kyrkobyggnaden tror jag många pekar ut som det främsta tecknet. Arbetsorganisationen och annonseringen och hemsidan är väl också en sorts tecken som gör kyrkan synlig? Om man frågar Luther så kunde han räkna upp sju tecken: det förkunnade ordet, dopet, nattvarden, förlåtelsen, ämbeten, bön och lovprisning samt korset.1 Fast det var inte alltid sju han nämnde. Det kunde vara tre, fem eller ibland tio. Det började enkelt, men man anar en viss röra. När jag funderat kring dessa utgångspunkter har ett antal bilder av vägskyltar susat förbi i huvudet. En är bilden av en sådan skylt man ibland stöter på ute i skogen, där det har gått en väg som nu försvunnit, men skylten är kvar. Tecknet är kristallklart, men 4 vägen finns inte kvar och inga människor heller. Är det så kyrkans tecken upplevs i dag? En annan bild handlar om ett teckenmyller, ett myller av skyltar som pekar åt alla möjliga olika håll. I mina mörka stunder har det också handlat om människor som sprungit åt alla möjliga håll, just eftersom skyltarna gett så olika budskap. Vi behöver kraft och riktning i kyrkans liv. Hur hittar vi det? Vilka tecken ska väg­ leda oss? Jag har själv många gånger genom mitt liv undrat vilka tecken jag kan lita på. Även om dessa bilder kan verka förvirrande så överväger de goda bilderna för mig. Kanske tänker jag då på pilgrimen som ser vägskyltarna, alltså tecknen, peka mot ett avlägset mål. Där borta finns det jag söker. Eller så är det skylten, tecknet, som påminner mig om källan vid vägen. Här, just här, finns det jag törstar efter. Tecken har med synlighet att göra, med möjligheter att uppfatta att något finns, att något händer, att något är på gång. Men teck­ en har också med riktning att göra, med rörelse och utveckling. Vi pekar åt ett håll för att kunna uppfatta något. varför ska vi tänka över tecken? • Tecknen kan hjälpa oss till urskiljning av vad som är av Gud i en komplicerad värld. • Tecknen ger oss redskap för att reflektera över vad som är viktigt för kyrkan att vara och göra. Vad är det allra viktigaste i allt detta? 5 själavårdande perspektiv Vägledning till livets källor Martin Luther är en av de personer i teologihistorien som talade om tecken. På ett sätt kan man säga att han presenterade teck­ nen som en sorts identifikationsmärken för kyrkan, men de är inte till för kyrkans egen skull. Poängen var att han ville hjälpa människor som sökte efter något man kan lita på, en vägled­ ning till hoppets och livets källor. Luther bekymrade sig om den människa som är i nöd, så för honom handlade kyrkans tecken om tröstens, nådens och evangeliets tecken. Tecknen är inte till för att förhärliga kyrkan utan för att förmedla upprättelse åt skapelsen, åt människan, åt tillvaron. Teologins fokus för Luther, bortanför kyrkostriderna, är själavård. Det är själens nöd och frågor, och människans livsbe­ hov, som blir teologi. Den viktiga frågan om tecknen blir då om de hjälper människor att hitta Kristus, kyrkan och församlingen. Luther är själavårdande, kanske framför allt för att han själv är en människa som behöver nåden. Jag tror det är i just detta själavårdande perspektiv som vi skall söka och finna tecknen och deras relation till kyrkan. I det själavårdande perspektivet kan vi se hur tecknen berättar om gudsriket och om befrielsens evangelium. Men vi behöver också förstå själavård i en vidare bemärkelse, för nåden och upprät­ telsen handlar om hela skapelsen. Hur ger vi upprättelse till ett träd som inte får ren luft? Vad betyder nåden för ett plågat och 6 nedsmutsat hav? Detta är frågor vi kan ställa oss när vi söker kyrkans och Gudsrikets tecken. göra evangeliet synligt När jag söker tecknen stiger människor fram, tillsammans med den plågade skapelsen. När jag tänker på bönen som tecken tän­ ker jag på den blinde tiggaren Bartimaios som ropar på hjälp,2 men jag tänker också på regnskogarna som ber om nåd. När jag tänker på måltiden som tecken så vill jag tänka på Sackaios som fick Jesus som middagsgäst trots att han var utstött,3 eller kan­ ske på bespisningsundret när Jesus använde människors hjälp för att mätta de hungrande.4 Det tror jag att Jesus vill göra även i dag i Syrien, i Irak och på andra ställen där människor lever i ut­ satthet. När jag tänker på dopet som tecken så tänker jag kanske på Israels folk som flydde genom vattnet från Egypten.5 Eller på kvinnan vid Sykars brunn som gav Jesus att dricka för att släcka hans törst.6 Eller på alla de människor för vilka ett glas vatten är det tydligaste tecknet på evangelium. Och så vidare. Vid ett tillfälle, när jag arbetade med denna text, satt jag på tåget. När jag tittade ut genom fönstret såg jag en mäktig regn­ båge. Regnbågen är ett av de första tecknen i bibeln, ett tecken på att Gud aldrig mer ska göra människosläktet eller de levande varelserna på jorden illa.7 För mig fungerar regnbågen som teck­ en. Varje gång jag ser regnbågen får jag en upplevelse av Guds kärlek som rör vid mitt hjärta. Det som håller samman alla dessa berättelser är att det är berättelser om befrielse, om en handlande Gud som använder jordiska medel och jordiska sammanhang för att visa sin nåd och för att upprätta människor. Tecken, i den betydelsen, är helt enkelt något som pekar på evangelium, och när vi letar efter tecken på kyrkan och gudsriket måste den grundläggande frågan vara: Visar detta tecken vägen till evangelium, eller stäl­ ler det sig i vägen? Den skillnaden är det livsviktigt för kyrkan att lära sig urskilja. Här är vi tillbaka till Luther i hans många brottningar med dåtidens kyrka. Traditioner och bruk som inte drev och tydlig­ gjorde evangelium ville Luther ta bort. Traditioner och bruk som räckte fram evangelium, de var tecken på kyrka, för det är bara evangeliet som ger kyrkan existensberättigande – evangeliet i ord, handling och toner, och på många andra sätt. Luthersk tro har en sorts avslappnad pragmatism när det gäller evangeliets förmåga att finna nya vägar och nya former, men luthersk tro är också militant när det gäller att bekämpa sådant som försöker få oss att tro att det finns gränser för Guds kärlek, när det gäller att bekämpa sådant som ställer sig i vägen för Guds kärlek. Ett aktuellt område där detta blir tydligt är frågan om sam­ könade relationer. Vår tro motiverar oss att tänka inkluderande om mänsklig kärlek. Vägledda av tron kan våra ögon öppnas för nya perspektiv, och vi kan se godhet och kärlek på platser där vi tidigare varit blinda. Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten, sa Jesus.8 På samma sätt är äktenskapet till för människan och inte människan för äktenskapet. Därför kunde svenska kyrkan år 2009 besluta att viga människor av samma kön efter att ha samtalat om frågan sedan 1950-talet. För att avgöra vad som är vad behöver vi öva oss i urskiljning. Eftersom världen förändras kan vi inte bara säga att en viss ord­ ning är god eller att ett visst tecken är värt att förkasta. Frågan är vad som driver befrielse. Vår uppgift är inte att rensa kyrkan från sådant vi inte gillar eller införa sådant vi gillar. Vår uppgift är att tydliggöra evangelium i ord och handling. För mig har urskiljningen mycket med bön och samtal att göra. Tecken talar ju olika till olika av oss. Vi behöver samman­ hang där vi kan brottas med våra olika upplevelser av tro och liv, där vi hjälps åt att hitta evangeliet i allt det som vi kan och vill uppleva som tecken. jesus och tecknen Denna hållning, att i varje läge peka på befrielsen, blir tydligast i Jesus, och i Jesus måste en kristen kyrka alltid ha sitt fokus. När Gud vill ge tecken, när Gud vill peka och visa så ger Gud en levande människa, Jesus Kristus. Han ger kött och blod åt det befriande verket. I Jesus Kristus har vi det centrala tecknet, det tecken som Gud har gett för att sammanfatta allt i himlen och på jorden, för att anspela på Kolosserbrevet.9 I vår tro bekänner vi Jesus vara sann Gud och sann människa. Det betyder att Gud har valt Jesus som tecknet framför alla. Han är tecknet på vem Gud är och han är tecknet på vem människan är. I honom sammanfaller tecken och verklighet, ord och handling. att samtala vidare om • Ser vi spåren av Jesus i världen? I vår medmänniska? • Låter vi Jesus bli synlig i församlingen? 7 gudsrikets tecken Det som bryter fram När Gud ger tecken pekar Gud på Jesus, men vad pekar Jesus själv på? Det finns nog bara ett fåtal bibelställen där Jesus talar om nå­ got som skulle kunna kallas för kyrkans tecken. Visst finns både dop, nattvard och kanske vigningstjänst antydda hos Jesus, men det mesta tyder på att Jesus var ointresserad dels av att organise­ ra sin verksamhet, dels av att tänka kring kyrkan som företeelse. Det finns en fallgrop, en risk, som jag tror går igenom hela teckenfrågan, nämligen risken att vi tittar mer på tecknet än på det som tecknet visar på. Vi riskerar att titta mer på kyrkan än på det som kyrkan är ämnad till, att tala mer om sakramenten än att leva livet som de ger. Vi tittar mer på hur vi ska organisera verk­ samheten än på det som verksamheten ska leda till. Tecknet tittar på sig själv, helt enkelt. Vi kan höra det där i påståenden av typen: vi måste skapa en positiv bild av kyrkan. Tecknet är ängsligt över hur det själv uppfattas i stället för att frimodigt peka på det som är dess ärende. Vårt ärende är inte att skydda vår självbild, utan att människorna ska ha liv, och liv i överflöd.10 Jesus predikade inte kyrkans närvaro utan Guds närvaro. Hans fokus var inte kyrkan utan gudsriket. När teologin genom historien ibland blandar ihop kyrkan och gudsriket behöver alla varningslampor visa rött. Kyrkan må vara Guds plan B, men det är gudsriket som är plan A. Poängen med tecknen är aldrig att 8 kyrkans ära och framgång eller viktighet och nödvändighet ska stå i centrum utan att Guds rike ska bli synligt. Förmodligen är det därför viktigare att söka efter gudsrikets tecken än efter kyrkans tecken. Då söker vi de tecken som hjäl­ per oss att identifiera att Guds verk är i rörelse, att Guds helande och uppbyggande kärlek bryter fram, tecknen på att destruk­ tionens makter bekämpas, att evangelium, i handling och ord, får utrymme och kan upprätta och befria. Då behöver vi leta i vidare kretsar än i kyrkoorganisationen. Jag tycker att jag möter det frambrytande gudsrikets tecken i mängder, och för min del behöver jag inte gå till några märk­ värdiga händelser eller underverk. En händelse som sitter djupt i mitt minne är hur jag en gång som tonåring var mycket ledsen. En kamrat stod bakom mig med handen på min axel, länge, kanske en timme. Inga ord, men mycket tröst – en glimt av Guds rike för mig. På så sätt är vardagen full av sådant som jag tolkar som gudsrikestecken. Det kan handla om enkla, spontana saker som ögon som möts, människor som står upp för det som är rätt och gott, en slant i en tom bägare, ett gott dagsverke på jobbet, ett förlåtelsens ord, ett enkelt delande. Guds rike finns, och Gud rör vid världen. Men fördärvets krafter rör också på sig, och visst finns det också någon sorts fördärvets tecken. Därför behöver vi tecken som säger emot, som firar det som ännu inte är synligt, som hjälper oss att se det gudsrike som ännu inte är helt förverkligat. Dessa är hoppets tecken, de som är särskilda för kyrkan, som kyrkan fått i uppdrag att gestalta. Först i detta står naturligtvis Ordet och sakramenten. Här har vi dopet, som påminner om döden och uppståndelsen genom vattnet. I nattvarden firar vi gudsrikets måltid; liv och död, ord och himmel i dopets porlande vatten, i några droppar vin och en liten brödbit. Diakonins tecken visar Guds verk i rörelse. Den är kyrkans kroppsspråk som hindrar oss från att bli inåtvända, och den är en spärr mot kyrklig självupptagenhet. Därför kallar vi diakonin barmhärtighetens tecken. Luther pekade också på förlåtelsens ord, på bönen och det delade lidandet och på vigningstjänsten som tjänare åt allt detta. Nyckeln till detta är i vår lutherska tradition Ordet, för­ kunnelsen av evangeliet, orden som ”betecknar”, som sätter namn på det som händer, ja, som låter det hända. Vi berättar för varandra i församlingen för att ge varandra hopp och vi berättar i världen för dem som ännu inte sett. Evangeliet är en sorts teckentydning som hjälper oss att göra det frambrytande gudsriket synligt, och det hjälper oss att se Guds befrielse också i våra egna liv. Många gånger har jag haft tårar i ögonen när jag hört befrielsens ord. De har inte bara berättat om befrielse, de har befriat. Alla sanna tecken pekar på evangeliet och det är evangeliet som får kropp i Jesus Kristus. Här sammanfaller tecknet och det som tecknet pekar på. tecknens genomskinlighet Kyrkans viktigaste uppgift beskrivs alltså bättre som att ”räcka tecken” än som att ”bedriva verksamhet”. Verksamhet är inte fel, men det är tecknen som är poängen, det viktiga i det viktiga. Här tror jag att vi behöver ta allvarligt på att Luther pekar på 10 så många olika sätt att tänka tecken, och det gör han ju för att han är så pragmatisk. Tecknen kan vara bilder och ord, hand­ lingar och påståenden, ackord och klanger, föremål och känslor, huller om buller. I ortodox teologi tänker man på världen som ett fönster genom vilket vi ser Gud, och det är ingen dum bild i det här fallet.11 Det gemensamma för tecknen är att de hjälper oss att se lite djupare. Ett tecken leder min blick en bit längre. Låt mig använda några bilder: Ett förstoringsglas, eller för all del en kikare, kan vara en för­ sta bild. Poängen är inte att jag ska titta på förstoringsglaset eller kikaren utan jag tittar igenom dem, och därmed ser jag något som jag inte skulle ha sett annars. En annan bild för tecknen skulle kanske kunna vara prismat. Det som är typiskt för glasprismat är ju att det plötsligt får det vanliga dagsljuset att skimra, det plockar fram färgerna som finns dolda i det vanliga dagsljuset. Kan man tänka så om teck­ nen; mitt i livet synliggör de Guds kärleks och Guds nåds många former och möjligheter. Tecken-prismat synliggör en skönhet som redan finns, en kärlek som Gud hela tiden ger. Ikonerna kan kanske vara en tredje liknelse för tecknen. Rätt uppfattade är de genomskinliga och genomsynliga på ett sätt som gör att vi ser Guds kärlek tydligare. Här kanske skillnaden mellan en idol och en ikon ger lite djup åt bilden. Ordet idol betyder ju ordagrant avgud. Idolen drar blicken till sig. Ikonen öppnar så att vi kan se djupare. Idolen, i betydelsen avgud, pe­ kar på sig själv, men ikonen pekar inte på sig själv utan på Gud. Här återkommer skillnaden på tecknet som pekar på sig själv och tecknet som pekar på saken. Bibeln tar vi emot som ett tecken som kan hjälpa oss till erfaren­ het av Gud, men den kan också användas för att föra vilse. Det tydligaste exemplet är att när djävulen prövade Jesus så var det bibelord han använde.12 En medveten reflektion över bibelsyn och bibelbruk är ett viktigt redskap i vår tro. Det räcker inte att hänvisa till Bibeln som man hänvisar till en lagtext. Bibeltex­ terna behöver tolkas på nytt i varje tid för att vi ska få syn på glädjen, befrielsen, äktheten och nåden. När Guds kärlek skiner igenom orden blir bibeltexterna tecken. Genomskinligheten är själva poängen. Vad som helst duger som tecken, bara det hjälper evangeliets ljus att framträda. Om vi får hjälp att se Guds kärlek och nåd, så är det ett tecken, och på detta sätt kan allt i tillvaron bli ett tecken. Gud talar genom allt. I fåglarnas sång kan jag höra den oändlige och mitt i vim­ let av människor som skyndar till jobbet ser jag en återspegling av Skaparens kärlek. Poängen med tecknet är att vi ser igenom det, och att det hjälper oss att se något mer än bara naken verklighet. Det gör något med det vi ser. Vi ser inte tillvaron neutralt utan tolkat. Här kan vi återvända till det där med verksamheten. Frågan till all verksamhet behöver alltså vara om den bidrar till att syn­ liggöra Guds kärlek och nåd eller inte. korsets tecken Detta för oss till det som på sätt och vis är tecknet framför alla: korsets tecken. Korsets tecken är ett sammanfattande tecken som färgar alla de andra tecknen, det är det tecken som ligger till grund för vår kristna världsbild och Gudsbild. Ordet evangelium är lätt att säga, och vi vet alla att det kan bli munnens bekännelse och ibland rentav ett tecken på glät­ tighet, typ, vi kör en lovsång till så blir allt bra. Men vi lever i en trasig värld, sårad och fylld av lidande. Som kristna väljer vi korsets perspektiv. Det betyder att vi aldrig någonsin kan bortse från lidandet, titta åt andra sidan eller tänka bort världens brustenhet när vi talar om Gud. Då står korset där och krånglar till det och tvingar oss att se världen som den är. Men korset be­ rättar också om att det är just i lidandet som Gud är, för det är på Jesu kors Guds djupaste kärlek avslöjas. Jag vet själv var min egen nöd är, och korset berättar att där är också Gud. I alla tider har det funnits en härlighetsteologi som menat att man kunnat se Guds handlande framför allt genom den mänsk­ liga framgången. Framgång har setts som ett bevis på Guds närvaro, motgång som ett bevis på Guds frånvaro. Luther gick till storms mot detta och myntade begreppet korsteologi. 13 Han menade att det tvärtom är genom korset som vi förstår både tillvaron som den är och hur Gud handlar i världen. Men vad betyder detta? Så här förstår jag det: Skapelsen är korstecknad i många bemärkelser. Vi lever i en sårad skapelse som älskas av en sårad Gud. Hela bibeln vittnar om en Gud som är indragen i skapelsens smärta både genom att vara djupt engagerad och genom att ha utlämnat sig i Kristus. Korset är alltså en påminnelse om att Gud är här, mitt i smär­ tan. Korset är också en påminnelse om hopp, för korsets tecken pekar också på den tomma graven. Bildligt talat står det ett kors mitt i varje sammanhang. Om vi inte ser korset stå där som ett tecken i tillvarons alla samman­ hang ser vi inte världen på ett sant sätt. Ett gott tecken förskönar inte och slätar inte över utan visar oss att livet är korsmärkt. Detta synliggörande av det brustna blir tydligare och tydligare ju närmare Kristushandlingarna och Kristusberättelserna vi kom­ mer. Och just där kommer påsken. Korsets tecken är ett sorts sammanfattande tecken för tillvaron. Det är ett tecken på att vi är människor mitt i det mänskliga. Att vi är älskade, sårbara, syndare, förlåtna, komplexa och ambiva­ lenta, trasiga, fragmentariska och otillräckliga, mitt i en bräcklig skapelse som också är sårad. Och att det är i detta som Gud finns med. Korstecknet betyder mycket för mig, och jag använ­ 11 der det ofta. Gång på gång får jag påminna mig om att Gud finns mitt i mitt liv, också där det inte hänger ihop. svagheten som tecken Korset innebär att vi alltid behöver räkna in svagheten när vi reflekterar kring vad det är att vara kyrka. Vi påminns om det genom att sårbarhet och trasighet hela tiden finns närvarande i de centrala tecknen. Vi kan se det här mönstret i tecken efter tecken: när vi ser på brödet i mässan så ser vi att det är brutet. Dopets vatten är vattnet som både släcker törsten och som hotar att dränka oss. När vi tittar på ordet så ser vi att det är mångty­ digt och i behov av tolkning, det stör och rubbar våra cirklar. Församlingen är den ofullkomliga skaran som tröstar varandra – men som ofta inte ens kan hålla sams. Bönen är både glädje och kamp med våra förströdda sinnen. Så ser livet ut. Under våra samtal i stiftet om tecken har det blivit tydligt att frågan om svaghet och styrka är besvärlig. Svagheten är central i kristen tro, men inte som någon sorts ideal. Om vi resonerar så kan det till och med bli förtryckande, där idealet blir att lida mycket och att de som lider mer är mer värda. Eller att de som lider ska göra det med glädje och uppfatta det som en Guds gåva. Det är inte denna sorts korsteologi jag tror på. Det glorifi­ erade lidandet är farligt och förtryckande. Men korset beskriver en verklighet som vi inte kan gå förbi och som vi inte får gå förbi. Människan är skapad kraftfull, med möjligheter, förmågor och resurser, javisst, men också, och kanske oftare än vi vill se, sårad, sårbar och otillräcklig. Det är in i detta spänningsfält mitt i livet som Paulus talar om en alternativ styrka, den som växer ur svagheten, som hämtar kraft ur svagheten. Min nåd är allt du behöver, säger Gud till Paulus, som ju konstaterar att: i svagheten blir kraften störst.14 Det är det som försoningen handlar om. Jag blir medveten om mina tillkortakommanden, och jag vet att jag ändå vilar hos 12 Gud. Min synd är försonad, och jag behöver inte lamslås av skulden, men tack vare försoningen behöver jag inte längre blunda för den. Då kan jag använda mina resurser fullt ut. Jag behöver inte låtsas, inte spela någon jag inte är. Det finns en skillnad mellan identitet och image som jag tror har med detta att göra. Identitet handlar om vem jag är, fullt ut, utan förbehåll, och människan är både och – både rättfärdig och syndare, som Luther skulle säga. Image, däremot, handlar om vem jag försöker vara, bilderna vi människor så ofta försö­ ker skapa av oss själva för att framstå i god dager. Maskerna. Försoningen ger oss möjlighet att leva i denna värld där vi inte kommer undan skuld och tillkortakommanden. Försoningen gör att jag kan vara trygg i identiteten, med allt vad den innehåller av skuld och brist, och jag behöver inte fundera så mycket över imagen. Därför är svagheten i sig ett tecken. Där nöden finns kan nåden bli insläppt. Detta med korset som tecken tror jag är en av de stora utma­ ningarna i alla andra tecken. När Jesus själv talar om detta så gör han det genom att peka på vetekornet som ett sorts tecken. Vetekornet dör och något nytt kan växa ur det.15 Styrkan kom­ mer överraskande, av nåd, ur svagheten. Jag tror alltså det är viktigt att inte ställa styrka och svaghet emot varandra, men i kristen tro hör de ihop på ett sätt som inte är så vanligt. Guds styrka manifesteras genom ett barn i en krub­ ba. Jesu makt fullkomnas genom det han kallar upphöjelse – alltså korsfästelsen.16 Vi är tecken också genom vår styrka, men styrkan växer ur svagheten. Detta är vetekornets lag, vetekornets tecken, om man så vill. 13 att vara ett tecken Från brukare till bärare Det finns i gammal kristen tradition en föreställning om att också människor är tecken. Vi hör det i Jesu ord där han ber att vi alla ska bli ett för att världen ska tro.17 Vi hör det också där det står att människor sa att de kristna var omtyckta av hela folket,18 un­ derförstått att man därför kom till tro. När vi gör saker så betyder det något, det iakttas och tolkas både av mig själv och av andra. Vi kommer aldrig undan att bli betraktade som tecken. Men detta är inte utan vidare enkelt. Just här har människor i vissa kristna rörelser blivit pressade, ja knäckta, av kravet på att vara god för att världen ska tro, för att människor ska se Guds härlighet. Härlighetsteologin lyser lätt fram här. Och när man inte klarar av de stora kraven så får man låtsas. Imagen får företräde framför identiteten. Det är alltså i utmaningen att själv vara ett tecken som gär­ ningsrättfärdigheten, i vid bemärkelse, har sin grogrund, så vi befinner oss på minerad mark. Vi vet ju att när vi ber tillsam­ mans så hotar fromleriets risker. Erfarenheten visar att det lätt skapas elitdivisioner av kristna som beundras av hang-arounds. Å andra sidan så är det just genom föredömen och genom att vi lever vår tro tillsammans som tron lämnas vidare till andra människor och till nya generationer. Å ena sidan så behöver vi alltså tecknen för att se och stötta varandra. Å andra sidan säger Jesus att vi ska gå in i vår kam­ 14 mare och be.19 Han propagerar alltså för att fromheten ska vara dold så att den inte leder till högmod hos utövarna och missmod hos iakttagarna. Samtidigt säger han att vi ska synliggöra tron i världen och göra alla folk till lärjungar.20 Jag tror att en stor del av problemet ligger i föreställningen att tecknen måste vara hela för att duga. Återigen anar vi skillna­ den mellan härlighetsteologi och korsteologi, där härlighetsteo­ login tenderar att betona styrkan och förmågan i den frälstes liv, medan korsteologin ser och inser att hela skapelsen, också församling och kyrka och den som just nu kallar sig troende, är och förblir korsmärkta. Både som individer och som församling kan vi få för oss att vi bör vara klanderfria och bära hela världen. Då kommer imagen förr eller senare att vinna över identiteten, för denna perfek­ tionism orkar vi inte med. Men människan är korsmärkt och sårad, och allt vårt liv och vårt verk finns i livet under korsets tecken. Kanske är det viktigaste tecknet i dag att vila i vår otill­ räcklighet och se den som innesluten i försoningen. Detta ger oss också kraft att handla i otillräckligheten. Försoningen är en kraft till handling, inte en kudde att vila på i passivitet. Hand­ ling hör inte bara ihop med styrka. Framför allt hör handlingen ihop med nåden. Allt detta äger rum i världen, för kyrka är vi i världen, men jag tycker ibland att vårt vanliga sätt att tänka på relationen mellan församling och värld är helt bakvänt. Vi säger ”vi måste nå ut”, och avslöjar därmed att vår utgångspunkt i tänkandet är församlingsorganisationen eller församlingsgemenskapen. Då har vi alltså förlagt platsen för att vara kyrka i församlings­ hemmet eller på församlingsexpeditionen och inte i vår identitet som människor, som tillhöriga Gud, levande i världen, kyrka i världen. För mig är det tvärtom världen som är ”inne”. Detta är en av grunderna i den lutherska kallelsetanken. Det är i världen Gud har skapat oss att leva. Kallelsen är inte ett extrauppdrag till aktivism, vid sidan om det vanliga livet. Det är inte heller en organisations eller anställdas verksamhet. Kallel­ sen handlar om att leva det liv vi lever i vardagen i relation med de människor som finns runt omkring oss, nära och fjärran. Världen är ”teckenplatsen” framför alla, där växer gudsriket till. Kallelsen är inte ett tilläggsuppdrag utan en del av detta att vara människa, att tillhöra Gud. Saker behöver inte ha kristna etiketter för att bli värdefulla. När jag städar, komposterar eller är med mina barn är jag en lärjunge. Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den, utropar psalmisten.21 Vi är skapade och satta i värl­ den, inte i församlingshemmet. En konsekvens av detta blir att det alltid är i världen vi är kyrka tillsammans med ett myller av människor som vi inte känner. Och att vi aldrig kan kontrollera detta. Det säger ju sig självt, det som tillhör Gud kan inte kont­ rolleras av människor. Vi är kyrka inte primärt som organisation utan som människor som försöker leva och vittna om gudsrikes­ visionen med våra liv. Det är gott att tänka på att en oändlig mängd människor runt omkring i hela världen, av olika folk och religion och bakgrund, också står i detta förhållande till himmelens och jordens skapare. De är våra medsystrar och medbröder i den fantastiska kallelsen att vara människor i denna värld, att dela Guds kärlek till värl­ den, att stå sida vid sida med Gud som skapade medskapare. Kallelsen att vara kyrka i världen gäller oss alla. Det är det som vi i kyrkosynsarbetet har talat om med orden ”att gå från att vara brukare till att vara bärare”. Men ska man tänka luth­ erskt så handlar den förändringen inte om att göra något annat än det vi gör utan om att upptäcka att det är just bärare vi är. Det handlar inte om en förändring av min verksamhet utan av min självbild. Redan nu är jag en bärare. Gudsriket bryter fram; ser jag tecknen och ser jag mig själv som det tecken jag redan är, av nåd? Vi som vill framträda som kyrka har ett ansvar både att hjälpa människor att se att Gud verkar, och att aktivt ställa oss till förfogande. Gud älskar världen, och vi är kallade att dela Guds kärlek till världen i ord och handling. Vi är kallade att vara kyrka. församlingen, vi som samlas kring hoppets tecken För att rusta varandra att vara kyrka i världen behöver vi ibland kliva undan och stötta varandra. Ovan skrev jag att vi i kyrkan ofta vänder på ”ute” och ”inne” och betraktar församlingen som ”inne” och världen som ”ute”. Men om Gud har skapat oss i världen så är det väl världen som är ”inne”, den är ju vårt gemensamma hem? Världen är ”inne”, men ibland behöver vi ”gå ut” och samla kraft, vi församlas och blir församling. Vi inbjuds då att samlas kring de särskilda, synliga hoppets tecken: Ordet, dopet och nattvarden. Det är denna samling kring tecknen som gör oss till församling, inte att vi är bättre, starkare, mera trosvissa eller effektivare än andra. Det är teck­ nen i vår mitt som skapar församlingen. Det är Kristus i vår mitt som skapar församlingen, utan gränser mot omvärlden, men med ett tydligt centrum. Tillsammans brottas vi med livet och villkoren för vad det 15 är att vara kristen i dagens samhälle. Bedjande och sökande människor sjunger både kyrie och gloria. Detta är församling­ ens uppgift – vi församlas för att påminna varandra om Guds kärlek, hämta kraft och stödja varandra. Vi tolkar tecknen, och våra olika tolkningar kan befrukta varandra. Vår olikhet gör att vi förstår både liv och tecken olika, och det berikar. Vi är ingen sluten krets eller någon aktionsgrupp utan människor som samlas kring de särskilda hoppets tecken för att orka vara kyrka i världen där Gud har satt oss. Där handlar vi, där vittnar vi om Guds eviga nåd och trofasthet. Denna Guds nåd och kraft till handling lär vi alltså känna ge­ nom hoppets särskilda tecken: dopet och nattvarden, delandet av Ordet, den gemensamma bönen, delandet av tro och liv, lidande och glädje i öppen, kristen gemenskap där vi stöttar varandra. Gemenskapen är viktig, för det är tilliten till varandra som gör att vi vågar öppna oss i delande och bön. Här låter vi alla de tre grundrelationerna bli synliga: Gud, medmänniskan och hela skapelsen och oss själva. Församlingen är en ”teckenplats”, och jag tänker att gudstjänsten och kyrkobyggnaden är skattkistor som rymmer de andra tecknen. Och då kan man ju fundera över vad en låst kyrka ”tecknar”? Luther talar om tecken som förlåtelsen, bönen och lovsången och det delade lidandet. Han talar om det predikade ordet och om dop och nattvard. Här tonar bilden av en församling fram som inte bygger på gruppmedlemmarnas likhet eller gemensam­ ma bilder av tro och liv. Gruppen blir till av att bedjande och sökande människor församlas kring tecknen som på ett särskilt sätt pekar på Guds nåd. Det är detta som gör att gemenskapen kan vara öppen och välkomnande. Visst är det bra med kraft och styrka i församlingen, och vi ska vara stolta över allt gott som en församling i ”god trim” kan vara och göra, men församlingen tillhör också den fallna 16 skapelsen och behöver ibland lära sig att se sig själv som sårbar och som buren av Gud, som ett svaghetens tecken. Korset måste stå rest också mitt i församlingens tecken. I organisationer som söker effektivitet och resultat är det lätt att tro att det är styrkan och kompetensen som bygger försam­ ling, men också här behöver styrkan vara något som föds ur svagheten. Tittar vi närmare på våra verksamheter så tror jag vi kan se det lite här och var. Hur förhåller vi oss, till exempel, till de små gudstjänsterna eller till de där gudstjänsterna som inte är så snyggt designade? De som inte berättar om vår fram­ gång? Vad händer om vi i stället för att se dem som misslyck­ anden försöker se vad de vill berätta om Guds nåd och närvaro i svagheten? Kanske mår församlingen bra av att inte bara se sig som de starka som ska bära de svaga utan som människor som bär varandra och som hjälper till att bära i samhället med den kraft man har – ibland stor och ibland mindre stor. Till­ sammans behöver vi skapa en miljö där vi får vara människor, inte bara utförare. Poängen är inte att det inte är viktigt att göra ett bra jobb eller att våra arbetsorganisationer inte ska vara trimmade. Det hand­ lar om vår attityd till vad vi är och vår attityd till vad vi gör. Vi får inte tappa bort vår vetekornssjäl i allt det viktiga vi behöver uträtta. 17 avslutning Nöden är dörren till nåden Min nåd är allt du behöver säger Gud till Paulus, som drar slutsatsen att i svagheten blir kraften störst.22 Svagheten pekar på korset och korset pekar på Kristus. Vi ser det i vår vardag: familjer, vänskap och relationer är alla korsmärkta. Vi ser det i samhälle och värld. Vi ser det också i församlingen, den är inget fullkomlighetens reservat: diakonin är korsmärkt och sårad. Våra predikningar är det. Kyrkoorganisationen är det. Vigningstjänsten är det. Körerna och våra musikaliska presta­ tioner är det. Så är det i hela världen, och det är därför tecknen på Guds kärlek och nåd behövs. Hoppet ligger i att det just är i svag­ heten som vi kan se nåden som tydligast. Nöden är dörren till nåden. Det är på nåden som tecknen pekar, och där finns också kraften. 18 fotnoter 1 Martin Luther, Om koncilierna och kyrkan, Vasa 1994, s 167ff. 2 Mark 10:46–53 3 Luk 19:1–10 4 Luk 9:10–17 5 2 Mos 14:1–31 6 Joh 4:7–15 7 1 Mos 9:12–17 8 Mark 2:27 9 Kol 1:15–20 10 Joh 10:10 11 Kallistos Ware, The orthodox way, 1981, s 77. 12 Matt 4:1–11 13 Luther myntar begreppsparet i Heidelbergdisputationen. 14 2 Kor 12:9–10 15 Joh 12:24 16 Joh 3:14–15, 12:32–33 17 Joh 17:21 18 Apg 2:43 19 Matt 6:6 20 Matt 28:16–20 21 Ps 24:1 22 2 Kor 12:9–10 illustrationer: syster diesel framsidesbild: emanuel eriksson grafisk formgivning: emanuel eriksson tryckeri: lenanders grafiska ab svenska kyrkan, linköpings stift stiftskansliet box 1367 581 13 linköping [email protected] www.svenskakyrkan.se/linkopingsstift 013–24 26 00 M ÖMÄRK ILJ T 341827,1 TRYCKERI