Predikan i S:t Hans kyrka Trettondedag Jul 2016 Jesaja 49:5-7 * Andra Korinthierbrevet 4:3-6 * Matteus 2:1-12 S tjärntydarna noterade en intressant stjärnkonstellation – sannolikt att planeterna Jupiter och Saturnus möttes i fiskarnas stjärnbild – och tolkade utifrån sina astrologiska kunskaper det som ett budskap att den yttersta tidens världshärskare fötts i Palestina. Utifrån det vidtog de den lämpliga men kostsamma åtgärden att bege sig till den dåvarande härskaren i Palestina. Men det blev fel. Med hjälp av Gudsfolkets överstepräster och skriftlärda fick de dock reda på vad Guds Ord har att säga om saken, och vägledda av det ordet hittade de den yttersta tidens världshärskare, Jesus, tillsammans med Hans mor Maria. Guds Ord är ju våra fötters lykta och bästa stjärnan på vår stig (Ps 119:105). De fylldes av stor glädje, står det lite torrt i vår översättning, ”de överfölls av en svårartat häftig glädje” vore en mer korrekt översättning. Undrar förresten hur det yttrade sig; dansade de, skrattade eller sjöng; hur gör egentligen stjärntydare vid ett lyckat projekt? De föll på knä, står det i alla fall, och hyllade Jesus, de gav guld, rökelse och myrra; myrra är förresten en slags väldoftande parfym, fin nog att användas vid bröllop. Sedan återvände de hem, men tog en annan väg, för det sade den Helige Ande åt dem att göra, och Honom lydde de på sin fortsatta vandring genom livet. Så kan det gå till när Gud handlar med människor. Man ser en stjärna eller något annat, ett tecken, ett gudomligt ingripande, ett skeende utöver det vanliga, något som väcker intresse, förundran eller nyfikenhet, förfäran eller skräck, i alla fall något som måste undersökas och kollas. Det kan vara något vanligt fast i ett förklarat skimmer, det kan vara något alldeles oväntat. Det kan vara en slags inre förnimmelse – eller något robust kraftigt, kännbart i kroppen. Man tolkar det utifrån de referenser man har. Med den kristna trons ögon kan referenserna vara tokiga, som det där med stjärntecken, eller inte alls relevanta eller kristerliga; det spelar tydligen mindre roll. Man går till kyrkan, ”det nya Jerusalem”, för det ska ju det andliga och gudliga finnas. Förhoppningsvis är kyrkan öppen, med präster och andra Bibelkunniga, som för det första hör och begriper vad man säger, även om det man säger är konstigt eller politiskt farligt, och för det andra svarar inte vad man förväntar sig eller vad makthavarna vill utan vad Bibeln säger, även om det oroar. Man följer ljuset från Guds Ord, våra fötters lykta. Man blir glad i djupet av sin själ, ty det ljuset är ett gott ljus. Man finner Jesus, inte där man trodde att man skulle hitta Honom, inte på något fint eller särskilt religiöst ställe, utan i det mycket enkla och nästan fördolda – i dopets vatten, i mässans bröd och vin, i Marias och Josefs och andra vanliga människors sällskap, herdar, pensionärer och andra. Man finner sin Frälsare och ”världens ljus”, det som mörkrets makter inte har makt med. Man finner Gud själv, Hans Son. Det är inte en idyll eller bara något gulligt, ty Han är den som besegrar djävulen och demonerna, synden, världens ondska och självaste döden. Han har det eviga livet, den riktiga friden och den himmelska saligheten, Han är själv pärleporten in i himlen. Man faller på knä, om bara knäna tillåter, man tillber, kanske dansar, skrattar och sjunger. Man kommer med gåvor, det vill säga med sitt liv, sina synder – att Han verkligen vill ta emot dem! – och sina goda gåvor – dem har man ju egentligen fått av Honom – kort sagt: ”allt för Jesu fot jag lägger, allt vad jag här kallar mitt”. Och Han tycker att det luktar gott som rökelse och bröllopsparfym och Han finner mig dyrbarare än guld. Man lyder rösten från himlen, alltså den Helige Ande – och tar en annan väg vidare genom livet; man är ju omvänd och går andra vägar än tidigare, nu med himlen i sikte. Fast man återvänder till sin vardag och lever sitt omvända liv där. Så kan det gå till. Man ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, skrev Paulus i episteln. Ljuset lyser upp hjärtat så att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte sprider sitt sken. Det vill inte denna världens gud, som försöker förblinda förståndet. Det ska vi använda förståndet till att röja undan. Och samtidigt öppna hjärtat, alltså det andliga sinnet, för vad Gud och Jesus gör och har gjort. Och vidta lämpliga åtgärder därefter. Detta Guds nådeshandlande har som mål att försona och frälsa oss och hela världen; en gång ska alla falla på knä för Jesus och allas tungor en dag bekänna Honom som herre. Herdarna och de vise männen har visat vad det hela går ut på. Gud låter stjärnor och annat vittna om Jesus. Gud förväntar sig att den kristna kyrkan visar vägen till Jesus och är med Maria vid Hans krubba. När ljuset Jesus lyser i världens mörker blir människor häftigt glada, inte nödvändigtvis på ytan men i djupet av sin själ. När Gud och Hans uppståndne Son skapar nya himlar och en ny jord, behövs inte längre någon sol och aldrig blir det natt, ty Jesus är dess lampa, som det står (Uppb 21:23). Det är den yttersta konsekvensen av att Jesus är världens ljus, kom, låt oss tillbedja Honom. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen Niklas Adell, präst