Predikan i S:t Hans kyrka Trettondedag Jul 2016
Jesaja 49:5-7 * Andra Korinthierbrevet 4:3-6 * Matteus 2:1-12
S
tjärntydarna noterade en intressant stjärnkonstellation – sannolikt att planeterna Jupiter och Saturnus möttes i fiskarnas stjärnbild – och
tolkade utifrån sina astrologiska kunskaper det
som ett budskap att den yttersta tidens världshärskare fötts i Palestina. Utifrån det vidtog de den
lämpliga men kostsamma åtgärden att bege sig till
den dåvarande härskaren i Palestina. Men det blev
fel. Med hjälp av Gudsfolkets överstepräster och
skriftlärda fick de dock reda på vad Guds Ord har
att säga om saken och vägledda av det ordet hittade de den yttersta tidens världshärskare, Jesus,
tillsammans med Hans mor Maria. Guds Ord är ju
våra fötters lykta och bästa stjärnan på vår stig (Ps
119:105). De fylldes av stor glädje, står det lite torrt
i vår översättning, de överfölls av en svårartat häftig glädje vore nog bättre. Undrar hur det yttrade
sig; dansade de eller skrattade eller sjöng; hur gör
egentligen stjärntydare vid ett lyckat projekt? De
föll på knä, står det i alla fall, och hyllade Jesus, de
gav guld, rökelse och myrra; myrra är förresten en
slags väldoftande parfym, fin nog att användas vid
bröllop. Sedan återvände de hem, men tog en
annan väg, för det sade den Helige Ande åt dem
att göra, och Honom lydde de på sin fortsatta
vandring genom livet.
Så kan det gå till när Gud handlar med människor.
Man ser en stjärna eller något annat, ett tecken,
ett gudomligt ingripande, ett skeende utöver det
vanliga, något som väcker intresse, förundran eller
nyfikenhet eller förfäran eller skräck, i alla fall något som måste undersökas och kollas. Det kan
vara något vanligt fast i ett förklarat skimmer, det
kan vara något alldeles oväntat. Det kan vara en
slags inre förnimmelse. Eller något robust kraftigt
som skakar om.
Man tolkar det utifrån de referenser man har;
med den kristna trons ögon kan referenserna vara
tokiga, som det där med stjärntecken, eller inte alls
relevanta eller kristerliga; det spelar tydligen
mindre roll. Man går till kyrkan, ”det nya Jerusalem”, för det ska ju det andliga och gudliga finnas.
Förhoppningsvis är kyrkan öppen, med präster och
andra Bibelkunniga som för det första hör och begriper vad man säger, även om det man säger är
konstigt eller politiskt farligt, och för det andra svarar inte vad man förväntar sig eller vad makthavarna vill utan vad Bibeln säger, även om det
oroar.
Man följer ljuset från Guds Ord, våra fötters
lykta. Man blir glad i djupet av sin själ, ty det ljuset
är ett gott ljus. Man finner Jesus, inte där man
trodde att man skulle hitta Honom, inte på något
fint eller särskilt religiöst ställe, utan i det mycket
enkla och nästan fördolda – i dopets vatten, i mässans bröd och vin, i Marias och Josefs och andra
vanliga människors sällskap, herdar, pensionärer
och andra. Man finner sin Frälsare och ”världens
ljus”, det som mörkrets makter inte har makt med.
Man finner Gud själv, Hans Son. Det är inte en
idyll eller bara något gulligt, ty Han är den som
besegrar djävulen och demonerna, synden, världens ondska och självaste döden. Han har det
eviga livet, den riktiga friden och den himmelska
saligheten, Han är själv pärleporten in i himlen.
Man faller på knä, om bara knäna tillåter, man
tillber, kanske dansar, skrattar och sjunger. Man
kommer med gåvor, det vill säga med sitt liv, sin
synd – att Han verkligen vill ta emot dem! – och
sina goda gåvor – dem har man ju egentligen fått
av Honom – kort sagt: ”allt för Jesu fot jag lägger,
allt vad jag här kallar mitt”. Och Han tycker att det
luktar gott som rökelse och bröllopsparfym och
Han finner mig dyrbarare än guld.
Man lyder rösten från himlen, alltså den Helige
Ande – och tar en annan väg vidare genom livet;
man är ju omvänd och går andra vägar än tidigare,
nu med himlen i sikte. Fast man återvänder till sin
vardag och lever sitt omvända liv där.
Så kan det gå till.
Man ser ljuset från evangeliet om härligheten
hos Kristus, skrev Paulus i episteln. Ljuset lyser
upp hjärtat så att kunskapen om Guds härlighet
som strålar från Kristi ansikte sprider sitt sken. Det
vill inte denna världens gud som försöker förblinda
förståndet. Det ska vi använda förståndet till att
röja undan. Och samtidigt öppna hjärtat, alltså det
andliga sinnet, för vad Gud och Jesus gör och har
gjort. Och vidta lämpliga åtgärder därefter.
Detta Guds nådeshandlande har som mål att
försona och frälsa oss och hela världen; en gång
ska alla falla på knä för Jesus och allas tungor en
dag bekänna Honom som herre; herdarna och de
vise männen har liksom visat vad det hela går ut
på. Gud låter stjärnor och annat vittna om Jesus.
Gud förväntar sig att den kristna kyrkan visar
vägen till Jesus och är med Maria vid Hans
krubba. När ljuset Jesus lyser i världens mörker blir
människor häftigt glada, inte nödvändigtvis på ytan
men i djupet av sin själ.
När Gud och Hans uppståndne Son skapar nya
himlar och en ny jord, behövs inte någon sol och
aldrig blir det natt, ty Jesus är dess lampa, som det
står (Uppb 21:23). Det är den yttersta konsekvensen av att Jesus är världens ljus, kom, låt oss tillbedja Honom.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
