Socialt entreprenörskap och idrott Jesper Fundberg & Mikaela Färnqvist Utgångspunkten för denna text är ett antal seminarier på Idrottsvetenskapliga institutionen under hösten/vintern 2014-­‐2015 där begreppet socialt entreprenörskap diskuterats och tolkats. Det har handlar om högre seminarium, föreläsningar i kursen Entreprenörskap inom sport och upplevelseindustrin och öppet seminarium där verksamheten KIOSK varit i fokus. Vi vill med denna text förtydliga hur vi ser på begreppet entreprenörskap, och begreppets relation till idrott, men också lyfta några kritiska frågor om hur begreppet kom att ta plats och utvecklas i akademin. Entreprenörskap i den dagliga kontexten är ett mångtydigt begrepp och det har fått många olika betydelser. Ibland talar man om att en person är entreprenöriell i mening att hen är företagsam och får saker och ting gjorda. Begreppet har också en innovativ innebörd där en entreprenöriell person betraktas som kreativ och idérik. Ser vi till begreppets användning i ekonomiska tidskrifter och bland politiker tycks begreppet entreprenörskap ofta vara förknippat med företagsetablering – en entreprenör är någon som startat ett företag (finns även andra begrepp som till exempel intraprenör, dvs. någon som startat/gjort något innovativt inom en redan befintlig verksamhet). I vår dagliga kommunikation kan vi ibland vara lite slarviga med våra begrepp, vilket återspeglas i att olika människor lägger olika innebörd i begreppen entreprenör och entreprenörskap. Som vetenskapligt ämne måste begreppen dock vara något mer distinkta. Nu visar det sig att det inte är helt enkelt att finna entydiga definitioner på entreprenören och entreprenörskap ens inom vetenskapen. Entreprenörskap som vetenskapligt forskningsfält är multidisciplinärt, vilket också lett till att olika discipliner valt att definiera begreppen på olika sätt. Entreprenörskap är inte detsamma för en sociolog som för en nationalekonom, där av välkomnar vi Petersson forskning och ser detta underlag som en bra och viktig start för det idrottsvetenskapliga fältet att diskutera om en definition behövs specifikt inom idrotten och vad den i sådant fall skulle innebära. Som vidare underlag till diskussion från den vetenskapliga kontexten ställer vi oss frågan: Vad är entreprenörskap? Enligt Johannisson & Madsen (1997) är en entreprenör någon som har: "förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter". Det handlar alltså om kreativitet, göra nytt, agera och bryta mönster. Men, i definitionen finns också ett viktigt inslag: skapa resurser – dvs en vinst. Detta följer den kapitalistiska logiken som Marx beskriver i sitt klassiska verk “Kapitalet”. Här fokuseras på ägandeförhållande: vem äger vad i form av resurser, produktionsmedel etc (och maktrelationer mellan dem som äger och dem som ägs), hur kapital kan ackumuleras och vad denna vinst ska användas till. Två begrepp som tydliggör olika ordningar är bruksvärde och bytesvärde. Det förra brukar ses som något som produceras för sitt eget värdes skull – jag tillverkar en plog för att plöja mark för försörja mig. Om jag istället börjar masstillverka plogar, anställer folk som var och en gör en specialiserad insats I den produktionskedja, och sedan säljer plogarna till alla andra som behöver plogar och gör en vinst i denna process kan vi istället börja tala om bytesvärde: arbetsdelning och vinst. Det innebär att vi kan förstå hur fördelning av makt och resurser uppkommer och reproduceras. Entreprenören är således en del av denna logik och följer dess logik. Hen hittar nya områden och kreativa lösningar I syfte att skapa vinst. Men så dök det nya ordet upp: social entreprenörskap. Vad skiljer det sig från entreprenörskap? Socialt entreprenörskap är entreprenörer med innovativa lösningar på samhällsproblem baserade på affärsmässiga metoder. Så inleds en beskrivning av social entreprenörskap. Inget nytt. Där ska skapas vinst. Men sedan förtydligas poängen med det nya begreppet. Likheterna mellan en "vanlig" entreprenör och en social entreprenör är stora. Sociala entreprenörer finns i alla sektorer i samhället, och de strävar som andra företag efter vinst. En vanlig skillnad är att vinsten oftast återinvesteras i det sociala företaget och i samhället i stället för att delas ut som vinst till aktieägarna. Socialt entreprenörskap är således vinstinriktat men inte vinstmaximerande för att använda Marx uttryck. Vi vill kommentera Petersons text och särskilt beröra verksamheten KIOSK. Vi håller med om att verksamheten rör sig i ett gränsland där nya och kreativa lösningar skapas. Vidare är det så att KIOSK är en verksamhet som använder idrotten som medel och inte som mål. Men KIOSK går inte med vinst – KIOSK verkar ha problem med att överhuvudtaget dra in ekonomiska medel. Vi har inga uppfattningar om varför eller om detta är rätt eller fel – men där faller begreppet socialt entreprenörskap som adekvat för verksamheten. KIOSK är innovativt, kreativt och gränsbrytande – men inte entreprenöriellt. En annan fråga vi vill passa på att lyfta är varför entreprenörskap överhuvudtaget studeras och används inom akademin – och hur vi ska förhålla oss till det. Vi lever i ett konsumtionssamhälle (Bauman 2007) där det handlar om att tillfredsställa varje begär på ett sådant sätt så att det inte kan annat än föda ett nytt begär. Vi ska hållas evigt otillfredställda. En metod i detta system är varufiering: att flytta saker, handlingar och aktiviteter som tidigare inte ingått i ett köp-­‐ och-­‐ säljsystem till detta system. Här ingår också akademin (vi köper och säljer timmar etc). och här ingår numera också idrotten (där kroppar och kroppsaktiviteter är på en marknad). Det som är intressant i detta system är att vi måste lära oss begär en mängd saker som vi tidigare inte begärt – eller ens (visste att vi) behövt (träningsredskap, drycker, tillskott, aktiviteter, PT). Det är så systemet går runt. Det kan kallas macromarketing: som ”strukturerar människors tillvaro till konsumism” (Sannes 2007). Som människor blir vi varor i detta system – vi lär oss bli produkter – som kan köpas och säljas. Numera ska vi inom akademin ”producera anställningsbara, med rätt handlingskomptens, studenter till en marknad”. Ja, detta är buisness. Och, numera finns kurser i entreprenörskap på varje svenskt lärosäte. Vad ska då läras ut? På ett plan behöver säkert studenter lära sig spelet – tidens ekonomiska regler – där köp-­‐
och-­‐sälj ingår som viktig pusselbit. Hur ska de annars klara sig? Samtidigt är det varje anständigt högre utbildnings roll att också arbeta med kritiskt förhållningssätt: det som en gång hette bildning. I detta handlar det om att kritiskt förstå konsumtionssamhällets villkor, se dess diskurser och logiker och därmed skaffa sig förmåga att dekonstruera detsamma. Studenter behöver kunna systemet och se systemet. I utbildning behöver studenter både kunna se hur KIOSK kan fungera och utvecklas samtidigt som de bör kunna se hur det blivit möjligt och begärligt att uppfinna verksamheter som KIOSK (oavsett om verksamheten ”går runt” eller ej). Refrerenser: Bauman, Zygmunt (2007). Konsumtionsliv. Göteborg: Daidalos. Johannisson, B. & Madsén, T. (1997). I entreprenörskapets tecken. En studie av skolning i förnyelse. En utredning på uppdrag av Närings-­‐ och handels-­‐ departementet, Ds 1997:3. Stockholm: Fritzes. Landström, Hans, Löwegren, Marie (2009), Entreprenörskap och företagsetablering – från idé till verklighet. Studentlitteratur. Lund. Marx, Karl (2013). Kapitalet: Första boken. Lund: Arkiv förlag. Sanne, Christer (2007). Keynes barnbarn. En bättre framtid med arbete och välfärd. Stockholm.
