BERÖM – BELÖNINGAR – BEKRÄFTELSE
En diskussion om beröm och belöningar,
och hur det går att förena (eller inte) med Ross W Greenes modell
Problemlösning i samförstånd (orig. CPS, Collaborative Problemsolving)
Ursprungligen tänkt som ett anförande vid CPS-nätverksträffen i Ängelholm april 2012
Inledning
Jag har i ungefär fem år nu dragit nytta av Ross Greenes idéer i mitt arbete som handledare för
pedagoger. Enkelt uttryckt kan man säga att Greens modell (CPS) lyckas med tre saker. Den ger
för det första (1) användbara förklaringar till dåligt anpassat beteende (i form av så kallade
eftersläpande förmågor och olösta problem), alltså orsaker till dåligt uppförande, som går att
arbeta med. Den preciserar också (2) hur och när det dåliga beteende uppstår, d v s vad det är i
situationen och stunden som utlöser beteendet (frustration). Förutom det, ger CPS-modellen (3)
ett svar på vad man kan göra för att hjälpa personer med problemskapande beteende. Det
betyder ett nytt sätt att bemöta och samtala med personen. Ett sätt som övar problemlösning
och tränar förmågor som just den personen behöver, men saknar, för att kunna fungera bättre i
samspel med andra (Plan B-samtalet).
En grundläggande tanke hos Greene är att barn (människor) vill uppföra sig väl. Och om de kan –
tillfället gör det möjligt och om de har förmågorna som krävs – så gör de det. Det leder till
slutsatsen att vi sällan behöver motivera någon att uppföra sig väl, barn (människor) är ju i regel
redan motiverade, de vill redan.
I detta sammanhang blir frågan om beröm och belöningar intressant. För visst finns det väl också
ett behov hos barn som uppför sig illa (och andra) att får bekräftelse när de gör något bra. Hur
och när kan vi alltså ge bekräftelse. Eller mer precist: Hur ska barnen kunna känna sig bekräftade?
En annan tanke av liknande slag - som jag själv ofta funderat på - är om det finns utrymme att
sammanföra t ex lösningsinriktade tankar med CPS. Frågan aktualiserades nyligen av Stefan
Görson föreståndare för Jag-kan-skolan1 i Täby, som i ett meddelande till CPS-nätverket ställde
frågan kring möjligheten att använda (delar av) CPS i sin lösningsinriktade skola. Görson syftade i
första rummet, om jag förstod honom rätt, att använda sig av Greenes förklaringar till dåligt
anpassat beteende (ALSUP). Alltså punkt (1) ovan.
Lösningsinriktade tankar t ex att se till det positiva, det som redan fungerar, det positiva
undantaget, stötta och förstärka det goda beteendet. Kan de komma i konflikt med Greenes
idéer?
Boken Hantera konflikter och förebygg våld tar upp idéer från många håll (Gordon, Greene,
Rosenberg, Hejlskov-Elvén m fl) och där skriver författarna Karin Utas Carlsson och Anette
Rosenberg Kimblad en hel del om belöningar och hur de bör eller kan utformas för att hjälpa barn
med problemskapande beteende. Det här följande resonemanget kan om man vill ses som en
kommentar till deras text.
***
1
Som namnet antyder har skolan en lösningsinriktad prägel. Skolan är inte bara inspirerad av Ben Furmans tankar utan använder även
hans metod Jag kan för att hjälpa eleverna att bygga lösningar liksom att lära och träna färdigheter.
© witting 2012
Det är kanske rimligt att först se efter hur Ross Greene själv uttrycker sig gällande belöningar/
konsekvenser:
”Konsekvenser… som kommer naturligt av omständigheterna, går inte att undvika (ett barn som
saknar sociala förmågor har inga vänner; barn som inte gör sitt skolarbete får dåliga betyg). Så
vanligen handlar frågan om formella konsekvenser.
Låt oss först göra klart att vi tycker formella konsekvenser är bra, men bara när de är effektiva. Vi
tror att formella konsekvenser är effektiva när det gäller två saker: (1) att ge barn undervisning/
information om elementära regler … och (2) att ge barnet en anledning att uppföra sig anpassat
(vi antar då givetvis att barnet inte redan är motiverat).”2
Greene avvisar belöningssystem ämnade en grupp elever eller en hel skola eftersom de ofta leder
till att just de barn som skulle dra nytta av belöningarna sällan är de som får belöning. Så kan ett
belöningssystem som syftar till bättre uppförande och ordning på en skola lätt missa sitt mål och
egentligen bara åstadkomma att de som redan uppför sig väl känner sig kompetenta och blir
bekräftade.3
Greene uppehåller sig mindre vid hur ett eventuellt individuellt utformat belöningssystem skulle
kunna fungera. Det är min tro att han menar att det respektfulla bemötandet i Plan B-samtalet,
med sin starka betoning på lyssnande och tro på elevens vilja att göra rätt gör yttre belöningar till
ett onödigt utanverk.
Beröm – belöning - bekräftelse
Jag vill trots Greenes tveksamheter ändå uppehålla mig vid frågan om det kan finnas tillfällen eller
sätt att berömma elever med dåligt anpassat beteende. Kan vi utforma belöningar och beröm på
ett sätt som kan hjälpa barn med dåligt anpassat beteende?
En avgörande punkt för mig är som sagt, att jag tror att barn behöver bekräftelse. Någon som ser
och är supporter till det goda beteendet. Hur kan i så fall berömmet se ut? Jag kommer ihåg ett
tillfälle då jag försökte men misslyckats kapitalt med att ge beröm.
En pojke (åk 5) som ofta var sur och lättirriterad hade en dag skött morgonen på resursskolan bättre
än han brukade. Han hade suttit på sin plats, ätit sin frukost utan att störa, svarat OK på tilltal, satt
sin disk i diskmaskinen och sedan gått lugnt och städat ut ur matsalen och till sitt rum. Efter
frukosten gick jag till hans rum och berömde honom för en fin start på dagen. Han svarade med att
be mig dra åt h-e.
En annan dag frågade jag honom om det fanns något sätt som jag kunde berömma honom på, som
fungerade för honom. Han svarade att jag kunde få säga något när skoldagen var slut och han satt i
sin taxi som skulle köra honom hem. (Kanske var det först då som han själv kunde vara säker på att
dagen inte skulle gå snett.)
Frågan hur ett beröm kan se ut för att fungera fick här ett delsvar. Alldeles uppenbart hade jag i
exemplet inte hade valt beröm vid rätt tillfälle.
2
3
Greene and Ablon: Treating Explosive Kids, s 215 (övers av förf)
Se t ex Greene: Lost at School, s 200
© witting 2012
Ett annan avgörande poäng är hur precist berömmet är. Att få beröm för något man vet med sig
att man gjorde/kan bra känns ofta uppmuntrande. På samma vis kan beröm utan precision falla
ganska platt. Att få positiv feedback för något man gjort mindre bra eller rent av varit slarvig med,
gör att man lätt ifrågasätter de som ger berömmet. Vad ger den här personen beröm för, har
personen ens sett vad man gjorde. Att få beröm för ”rätt sak” är alltså också viktigt.
En annan aspekt på beröm är att det så lätt blir betoning på bedömning, i värsta fall dömande. Att
agera domare är problematiskt på flera vis. Man tar på dig rollen av som den som vet, du lovar
och inger förhoppningar. Du förbinder dig kanske att göra komplicerade bedömningar då fler
personer ska bedömas och jämföras med varandra. Då uppstår lätt diskussioner om hur rättvist
och korrekt bedömningen, berömmet eller belöningen är. Vi hamnar långt ifrån vårt
ursprungssyfte att lyfta någon med positiv feedback.
Även om vi uttrycker oss väl och är noga med att inte döma någon, lyckas göra rimliga och
”rättvisa” bedömningar finns ytterligare en aspekt nämligen delaktighet. Hur kan eleven ta eget
ansvar om du är ”domaren” och hur stimuleras möjlighet för eleven att själv se vilka framsteg han
eller hon gör. Vi missar så att säga den metakognitiva aspekten. Eller samförståndet i
problemlösningen, som Greene kanske skulle säga.
Sin tveksamhet till berömmets och belöningarnas förträfflighet har Inbal Kashtan, projektkoordinator och utbildare vid Center for Nonviolent Communications (NVC), uttryckt bra.4 Hon
skriver: ”Vare sig jag berömmer eller kritiserar någons handling visar jag dem att det jag fokuserar
på är att bedöma dem…” och hon förklarar vidare att ”barn (och vuxna) lätt kan börja agera med
motivationen att få beröm, eller för att bli belönade…”
Att förmedla tanken att eleven/ungdomen/personen själv inte kan avgöra, utan att läraren,
mamma, pappa eller någon annan är den som vet bäst; det är inte lösningsinriktat, det är inte
samförstånd (CPS) och det är inte kommunikation befriad från makt (NVC).
Hur kan beröm och belöningar som fungerar, se ut?
Beröm eller belöningar behöver inte i sig vara av ondo, men de har sina begränsningar och
fallgropar. Att i samförstånd med en elev/person komma överens om vad som behöver göras,
vilket problem man jobbar med, vilken lösningar man prövar (CPS), och hur det styr om och hur
det eventuella berömmet ser ut – det kan mycket väl fungera. Eleven vet då själv, liksom läraren
hur berömmet passar ihop med framsteg som eleven gör.
Att med lösningsinriktade samtal strukturera en elevs tankar och önskan att fungera bättre är
utmärkt. Det leder kanske till att man sätter upp delmål på vägen. Att sedan agera supporter och
bekräfta en framgång kan vara en viktig del för att eleven ska orka kämpa vidare. Men precis som
med CPS förutsätter det att eleven känner sig delaktig i upprättandet av färdplanen och delmålen.
Med delaktighet undviker vi beröm vid fel tillfälle och för fel orsak. Vi använder inte heller beröm
eller belöningar för att sporra elever. Vi försöker inte motivera dem eftersom de redan är
motiverade.
4
Inbal Kashtan, Föräldraskap från hjärtat, s 53-54
© witting 2012
Ett ofarligt (?) slutord - Fira en framgång!
Att sätta upp belöningar vid ett mål (långt fram) leder i värsta fall till en stor anspänning och höjer
eleven och andras förväntan på att eleven ska lyckas. Att misslyckas då, när förväntningarna är
höga vet vi, tack vare Greene, är en stor riskfaktor för frustration och stark utlösare av dåligt
beteende!
Om vi istället för att motivera till en prestation eller till gott beteende, ser vikten och möjligheten
att bekräfta en elevs arbete eller ansträngningar hamnar vi i en mer rimlig situation. Då kan vi i
samförstånd med eleven konstatera när vi/eleven nått målet. Då kan eleven själv avgöra om och
när ett beröm är på plats. Vi undviker att vara domaren, den som vet bäst, utan intar en ödmjuk
hållning till eleven och bemöter honom eller henne utifrån sina förutsättningar.
Externa belöningar, yttre motivation kan alltså inte ha rollen av att ge kraft, göra möjligt eller
motivera - barn vill redan. Det är tillfredställande (och en belöning i sig) att lyckas, att klara
uppgiften. Men vi kan därutöver även ge beröm, det tror jag absolut. Vi kan tala positivt och
faktiskt också bekräfta en framgång med ord, leenden och kanske till och med kexchoklad.
Då ingår belöningen i en redan överenskommen, planerad rad av händelser likande den som just
Ben Furman har i sitt program.5 Även Annette och Karin poängterar just detta, de skriver också att
målet måste vara uppnåeligt, något som samtalet med eleven ska förvissa oss om. Här ligger
ingen motsättning till Greenes problemlösning i samförstånd, så vitt jag kan se.
Det är min tro är att man också någon gång då och då ensidigt kan överraska elever med att fira
framgång. Bara för att man själv känner för det.
***
Ibland kan det till och med vara bra att uppmärksamma människor bara för att de finns. Att få
höra till en grupp utan att det kopplas till uppförande eller prestation har en, för många elever
med dåligt anpassat beteende, nyhetens fräschör. Mina enstaka besök på min tidigare
arbetsplats, resursskolan i Eslöv, då jag ibland tagit med mig glass eller något godis till eleverna
utan någon särskild anledning har gett mig den tanken. Att det fungerar har förstärkts av att
samma elever långt senare kommit fram och tackat eller påmint om den där dagen då de fick
beröm för ”ingenting”.
Ängelholm i april 2012
och Lund i juli 2012
Karl Witting
/lärare och pedagogisk handledare i Eslöv/
5
Ben Furman berättar om belöningar i samband med ”Jag kan metoden”, se www.youtube.com (sökord: Ben Furman berättar)
© witting 2012
