■■ klinik & vetenskap nya rön
[email protected]
Medelhavskost utan frukost
ger lägre glukosvärden
autoreferat. Jämförelser mellan
Lågfettkosten hade en näringsfördelning som sedan länge varit den rekommenderade i de nordiska länderna. Lågkolhydratkosten innehöll en relativt låg
andel kolhydrater (ca 20 energiprocent)
och en hög andel fett (ca 50 energiprocent). Medelhavskosten var komponerad med endast en kopp svart kaffe till
frukost och hela energiinnehållet till
lunch med vin som måltidsdryck. Kaloriinnehållet i de tre menyerna, för frukost och lunch tillsammans, var likvärdigt. 21 patienter med typ 2-diabetes
rekryterades. Under tre olika testdagar
fick de äta frukost och lunch från de ingående kosttyperna. All mat lagades av
en dietist och patienterna åt i sällskap
med studieledarna. Blodprov togs sammanlagt sex gånger under varje testdag.
Blodglukos, blodfetter, insulin och GIP
(glucose-dependent insulinotropic peptide) analyserades.
Lågkolhydratkosten gav påtagligt lägre
blodsockerstegringar efter måltid men
en trend till högre triglyceridvärden
Foto: Colourbox
lågkolhydratkost och lågfettkost vid diabetesbehandling har nästan uteslutande avsett förändringar av olika riskmarkörer som studerats i fastande. I en
ny koststudie vid Linköpings universitet på patienter med kost- eller tablettbehandlad diabetes undersöktes i stället de mer akuta metabola effekterna av
tre olika koster; lågkolhydratkost, lågfettkost och medelhavskost.
Medelhavskost gav låga glukosvärden.
jämfört med lågfettkosten, samtidigt
som lågfettkosten inducerade högre insulinstegringar än vad man fick av lågkolhydratkosten. Inga signifikanta skillnader kunde ses avseende HDL- eller
LDL-kolesterol vid samma jämförelser.
Ett intressant resultat var att medelhavskosten inte gav högre blodsockervärden än lågfettkosten efter lunch,
trots skillnaden i energiinnehåll vid
lunchen. En förklaring kan vara den
kraftiga stegringen av GIP som leder till
ökad insulinutsöndring.
Resultaten talar för att lågkolhydratkost jämfört med lågfettkost har en
mindre belastande effekt på de insulinproducerande betacellerna vid diabetes. Trenden till höga nivåer av triglycerider efter måltid med lågkolhydratkost
skulle kunna utgöra en riskfaktor, men
å andra sidan har i flera studier visats
lägre faste-triglyceridvärden vid intag
av lågkolhydratkost jämfört med lågfettkost. Författarna har tidigare redovisat en studie med de långsiktiga effekterna av lågfett- och lågkolhydratkost
(Guldbrand et al, Diabetologia 2012).
Att den energirika lunchmåltiden med
medelhavskost gav likvärdig glukosnivå
efter lunch jämfört med lågfettkosten
ger anledning att ifrågasätta om det är
riktigt att vid diabetes äta flera mindre
måltider under dagen. Huruvida den
gynnsamma effekten av medelhavskosten berodde på den stora måltiden i sig
som frigör GIP, de specifika näringsämnena eller vinet är en fråga som kräver
ytterligare forskning.
Hans Guldbrand
distriktsläkare, doktorand,
Vårdcentralen Lyckorna, Motala
Fredrik Nyström
professor, Endokrinmedicin,
Universitetssjukhuset, Linköping
Fernemark H, Jaredsson C, Bunjaku B, Rosenqvist
U, Nyström FH, Guldbrand H. PLoS One. Epub 27
november 2013. doi: 10.1371/journal.pone 0079324
Risk för prematur födsel efter obesitaskirurgi
Barn till kvinnor som genomgått obesitaskirurgi löper större risk att födas
prematurt och att vara små för gestationstiden (SGA; small for gestational
age), enligt en studie från Karolinska
institutet som publiceras i BMJ.
Antalet obesitaskirurgiska ingrepp
har ökat kraftigt i Sverige det senaste
decenniet, och en majoritet av dem som
opereras är kvinnor. Resultat från
mind­re studier har antytt att näringsbrist till följd av obesitaskirurgi kan
hämma fostertillväxt.
En populationsbaserad matchad kohortstudie genomfördes, baserad på
svenska hälsodataregister, i syfte att
undersöka hur genomgången obesitaskirurgi hos modern påverkar ris80
LKT1403s80_81.indd 80
ken för prematuritet (<37 veckor), SGA,
barn stort för gestationstiden (LGA;
large for gestational age), intrauterin
fosterdöd och neonatal död (0–27 dagar
efter födseln). I studien ingick 2 562
barn födda 1992–2009 vars mödrar genomgått obesitaskirurgi, och för varje
barn upp till fem kontroller vars mödrar
inte opererats, matchade för bland annat BMI och ålder.
Hos barn till obesitasopererade kvinnor sågs en ökad risk för prematuritet
(oddskvot [OR] 1,7, 95 procents konfidensintervall [KI] 1,4–2,0) och för SGA
(OR 2,0, 95 procents KI 1,5–2,5). Dessa
riskökningar kvarstod då kontrollgruppen ändrades till barn till kvinnor som
uppfyllde indikationen för obesitas­
kirurgi (BMI ≥35 respektive 40, två kohorter). Kvinnor som genomgått obesitaskirurgi hade en minskad risk för
barn stora för tiden (OR 0,6, 95 procents
KI 0,4–0,7). Risken för intrauterin fosterdöd eller neonatal död var opåverkad.
Resultaten bör vägas mot att fetma i
sig är en riskfaktor vid graviditet och
förlossning. Författarna föreslår att
graviditet efter obesitaskirurgi betraktas som riskgraviditet.
Ebba Lindqvist
AT-läkare, doktorand, Karolinska institutet
Roos N, et al. BMJ. 2013;347:f6460.
läkartidningen nr 3–4 2014 volym 111
2014-01-09 15:03
Fysisk aktivitet
kan minska risken
för Crohns sjukdom
Fysisk aktivitet kan minska risken för
att utveckla Crohns sjukdom men inte
för ulcerös kolit, enligt en studie från
Harvard som publiceras i BMJ.
Studien är en prospektiv kohortstudie som baseras på 194 711 deltagare i
Nurses’ health study I och II, två grupper av amerikanska kvinnliga sjuksköterskor som följts sedan 1976 respektive
1989. Syftet med föreliggande studie var
att undersöka en eventuell koppling
mellan fysisk aktivitet och risk för inflammatorisk tarmsjukdom, det vill
säga ulcerös kolit och Crohns sjukdom.
Studiedeltagarna har vartannat år sedan 1984 respektive 1989 och fram till
2010 fyllt i hälsoformulär, inkluderande
frågor om fysisk aktivitet. De fysiska
aktiviteter studiedeltagarna ägnade sig
åt kodades efter förmodad energiförbränning enligt MET-skalan (metabolic
equivalent task), och multiplicerades så
att man för varje individ erhöll ett visst
antal MET-timmar per vecka.
Risken för att utveckla Crohns sjukdom sjönk med nivån av fysisk aktivitet
(P för trend = 0,02). Fysiskt aktiva kvinnor, med 27 eller fler MET-timmar per
vecka, hade 44 procents minskad risk
för att utveckla Crohns sjukdom jämfört med stillasittande kvinnor med
mindre än 3 MET-timmar per vecka
(riskkvot 0,56, 95 procents konfidensintervall 0,37–0,84). Fysisk aktivitet
minskade däremot inte risken för ulcerös kolit (P för trend = 0,46).
Studien är en observationsstudie och
har vissa begränsningar, varav en uppenbar är den snävt selekterade patientgruppen (kvinnliga sjuksköterskor).
Dock har valideringsstudier visat att
kohortens incidens av inflammatorisk
tarmsjukdom och prevalens av riskfaktorer såsom rökning och högt BMI är
jämförbara med incidens och prevalens
i den övriga amerikanska befolkningen.
Ebba Lindqvist
AT-läkare, doktorand,
Karolinska institutet, Stockholm
Khalili H, et al. BMJ. 2013;347:f6633.
läkartidningen nr 3–4 2014 volym 111
LKT1403s80_81.indd 81
Lägre risk för prostatacancer
vid behandling med
5-α-reduktashämmare
autoreferat. Två randomiserade
studier har visat att 5-α-reduktashämmare (5-ARI) minskar risken för pros­
tatacancer. I Prostate cancer prevention trial (PCPT) studerades finasterid,
och i Reduction by dutasteride of prostate cancer events (REDUCE) studerades dutasterid. I bägge studierna var
risken för lågmaligna tumörer (Gleasonsumma 2–6) i biopsier lägre bland
män som tog 5-ARI, medan risken för
högmalign cancer (Gleasonsumma
8–10) var något högre. Det betyder antingen att 5-ARI ökar risken för högmalign cancer, eller att de underlättar dia­
gnosen av små fokus av högmalign cancer i en prostata som krympt på grund
av behandling. Huruvida förekomsten
av högmalign cancer på biopsi ökar risken för prostatacancerdöd har hittills
inte undersökts.
I fjol publicerades en långtidsuppföljning av PCPT. Efter 18 års uppföljning
fann man ingen skillnad i totalöverlevnad mellan män som fått finasterid eller
placebo. Totalöverlevnaden efter tio år
för män med högmalign cancer var 73
procent i finasteridgruppen och 74 procent i placebogruppen. Men eftersom
sänkt prostatacancerdödlighet i screeningstudier inte påverkat totaldödligheten är det inte rimligt att tro att en
måttlig påverkan av 5-ARI på prostatacancerdödligheten skulle påverka totaldödligheten annat än om effekten vore
mycket stor.
Indikationen för 5-ARI är nedre urinvägssymtom på grund av godartad pros­
tataförstoring. Vi undersökte därför
risken för prostatacancer i en fall–kontrollstudie av män som behandlades
med 5-ARI på grund av urinvägssymtom i Prostate cancer database Sweden
(PCBaSe) 2.0.
Vi inkluderade 94 procent av alla män
som fått prostatacancer i Sverige 2007–
2009; till dessa valdes ålders- och länsmatchade kontroller. Totalt inkluderades 26 735 fall och 133 671 kontroller.
Vi fann en minskad risk för prostatacancer bland män som tog 5-ARI: oddskvot (OR) 0,89 (95 procents konfidens­
intervall [KI] 0,84–0,94). Risken minskade med ökande exponeringstid, OR
0,72 (95 procents KI 0,59–0,89) för
pros­
tatacancer bland män som tagit
5-ARI mer än tre år. Samma mönster
Foto: SPL/IBL
Illustration: Colourbox
■■ klinik & vetenskap nya rön
Prostatacancer.
»Sammanfattningsvis
fann vi en minskad risk
för lågmalign prostatacancer och ingen ökad risk
för högmalign cancer
bland män som behandlades med 5-ARI på grund
av urinvägs­symtom.«
sågs för Gleasonsumma 2–6 och 7, men
risken minskade inte med ökande exponeringstid för Gleasonsumma 8–10: OR
0,96 (95 procents KI 0,83–1,11) för 0–1
års exposition, OR 1,07 (95 procents KI
0,88–1,31) för 1–2 år, OR 0,96 (95 procents KI 0,72–1,27) för 2–3 år och OR
1,23 (95 procents KI 0,90–1,68) för mer
än 3 års exposition.
Sammanfattningsvis fann vi en minskad risk för lågmalign prostatacancer
och ingen ökad risk för högmalign cancer bland män som behandlades med
5-ARI på grund av urinvägssymtom.
Baserat på tidigare studier framstår
5-ARI som ett gott behandlingsalternativ för män med urinvägssymtom på
grund av prostataförstoring, då man tidigare visat att de ger god symtomlindring och minskad risk för prostataoperation och en gynnsam bild nu påvisas
då det gäller risken för prostata­cancer.
David Robinson
med dr, urologi och andrologi,
Umeå universitet och
urologienheten i Jönköpings län
Pär Stattin
professor, urologi och andrologi,
Norrlands universitetssjukhus, Umeå
Thompson IM Jr, et al. N Engl J Med. 2013;369:60310.
Robinson D, Garmo H, Bill-Axelson A, Mucci L,
Holmberg L, Stattin P. BMJ. 2013;346:f3406.
81
2014-01-09 15:03
