All undervisning i kyrkan har sin grund i dopet, antingen som en uppföljning av
dopet eller som en förberedelse till dop. Ansvaret för att kopplingen mellan
döpande och lärande fungerar ligger först och främst hos den som döper, alltså
hos oss som församling och kyrka.
Vi står inför stora utmaningar när det gäller frågan om undervisningens roll och
betydelse i församlingen. På 1960-talet försvann kristendomsundervisningen
från skolan. I hemmen förekommer i stort sett ingen dopundervisning. Det
gemensamma gudstjänstfirandet krymper. Därmed har dopundervisningens
traditionella grundpelare försvunnit och det har uppstått ett tomrum.
Doppraxisen fungerar trots att dopseden är bruten och dopfrekvensen sjunker.
Vi vet hur vi ska göra när vi döper. Människor efterfrågar dopet. Men vi måste
hela tiden finna nya sätt för dopundervisningen som den fortsatta processen för
ett växande i tro och liv. Här ligger utmaningen i vår tid.
Genom hela kyrkans historia har vi haft ett behov av att förmedla kunskap om
tron och livet, både till den uppväxande generationen, till nya troende och till
dem som varit kristna under en lång tid. Därför har undervisningen alltid haft en
stark ställning inom kyrkan. Dopundervisning är hemspråksundervisning. Det är
att få ett språk för sin tro.
Undervisning kan ses ur två aspekter: dels att ge kunskap om evangeliet, och
dels som möjliggörande av erfarenhet av evangeliet om Jesus Kristus.
Berättelsen om Emmausvandrarna ger en bild av dessa två aspekter av
undervisning. Jesus är sig lik även efter sin uppståndelse. Han utgår från de två
lärjungarnas situation och börjar med att fråga. ”Vad är det ni går här och talar
med varandra om?” och när de fått redogöra för det fortsätter han att fråga: ”Vad
har hänt?” Sedan får de berätta sin historia och sätta ord på sina känslor. De är
sorgsna och uppskakade av det de fått se och höra. Därefter börjar Jesus förklara
sambanden i det som de har varit med om.
”Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som
står om honom överallt i skrifterna.”
”När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det
och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han
försvann ur deras åsyn.”
Lärjungarna får alltså dela sin erfarenhet med varandra och Jesus och därefter
får de kunskap om sambanden i det som de varit med om. När de sedan delar
bordsgemenskapen med Jesus öppnas deras ögon och de känner igen honom.
Hela skeendet är ett verk av den heliga Anden och detta säger något om Jesu
pedagogik. När Jesus undervisar, undervisar han om sig själv. Men den
teoretiska kunskapen är inte nog. Det måste till en personlig erfarenhet, en
erfarenhet av livet och Gud. Kunskap och erfarenhet hör alltså ihop. Så är det
med all undervisning.
Historiskt sett har tyngdpunkten i undervisningen legat på den teoretiska
kunskapen. Vi har lärt ut katekesen och förhört kunskaperna. Att kunna de rätta
svaren har varit ett mått på kristen tro. Idag, i vårt sekulära, postkristna samhälle
är det inte de rätta svaren som efterfrågas. Det finns en allmän skepsis mot alla
auktoriteter. Idag är det den individuella friheten att tänka och tro, som är den
viktigaste auktoriteten. Det är min individuella erfarenhet som är normgivande.
Det som är sant för mig, är sant för mig, och behöver inte vara sant för någon
annan. Min erfarenhet är min privata erfarenhet och den behöver inte vara
gemensam med någon annans. Man kan säga att det skett en förskjutning från
kunskap till erfarenhet och från sanning till mening. Frågan om vad som är sant
är idag underordnad frågan vad som ger mening. Samtidigt upplever många att
deras frågor och erfarenheter inte får plats inom teologins ramar och att deras
livsfrågor inte tas på allvar i mötet med kristen tro.
Den stora utmaningen för kyrkan är att i vår samtid möta människors personliga
erfarenheter av Gud på ett trovärdigt sätt, så att teologisk kunskap och personlig
erfarenhet hålls samman i en växelverkan.
”Alla är vi skapade av Gud, alla har vi erfarenhet av Gud, och därför har vi alla
något att berätta om Gud. Och när dessa berättelser möter kyrkans tradition – då
kan det bli väldigt bra.” (Martin Modéus)
För att kanske göra det något enklare kan man använda en liknelse:
Jämför skillnaden mellan att läsa om bigos (Polens nationalrätt) och att tillaga
bigos. Och att äta bigos! Jag har kanske ätit bigos, det vill säga jag har en
erfarenhet. Eller jag har hört talas om bigos, och hur gott det är. Erfarenheten
eller talet om bigos leder mig vidare så att jag vill förstå och lära mig vad bigos
är och hur man tillagar den. Jag behöver alltså kunskap. Jag kan söka upp någon
som har både kunskap och erfarenhet av tillagningen av bigos. Kunskap kan jag
också få genom att läsa recept. Men receptet är död kunskap ända tills jag
omsätter den i praktiken och lagar bigos. Och framför allt äter den! Erfarenheten
och kunskapen kan sedan delas i gemenskap med andra. Vi äter tillsammans och
gör då en personlig och gemensam erfarenhet - samtidigt. Den erfarenheten av
gemenskap är större än själva ätandet. Dessutom kan vi dela vår kunskap med
varandra, så att den förmeras och djupnar. Självklart vill vi sedan dela med oss
av det vi upptäckt om bigos förträfflighet så att vi bjuder in andra till
gemenskapen. Eller vi kanske öppnar en bigoskiosk på torget!
För att möta de utmaningar vi som kyrka, församlingar och enskilda står inför
tror jag satsningen på undervisning behöver innehålla tre aspekter:
1. Att öka kunskapen om den kristna trons innehåll.
Många av dem som arbetar i församlingstjänst har inte getts möjligheten att
tillägna sig grundläggande kunskaper i den kristna tron. Det finns ett
kunskapsunderskott som försvårar församlingens uppdrag och utmaning att
bedriva dopundervisning. Bristen på kunskap leder följaktligen till brist på
undervisning. Vi måste alltså stärka och rusta församlingens medarbetare att
kunna ge vidare kunskaper i kyrkans tro, lära och liv.
2. Att möjliggöra erfarenheter av tro.
Den personliga erfarenheten av tro, är förutsättningen för att kunskapen om den
kristna tron ska bli en autentisk, levd verklighet. Kanske är det autentiska
relationer som nutidsmänniskan längtar mest efter idag. Vår trovärdighet handlar
om det som är äkta, och det som är äkta bottnar i en personlig erfarenhet.
Annorlunda uttryckt: ” En god teologi ska kunna översättas till en levd
spiritualitet.” Församlingen bör vara den plats där de tre grundrelationerna till
Gud, medmänniskan och mig själv möts och hålls samman. Vi måste alltså
skapa möjligheter för församlingens anställda att dela, fördjupa och förankra
sina erfarenheter av tron.
3. Att tro och liv delas, växer och fördjupas.
Gud kallar varje människa in i en personlig gemenskap med sig själv. Av Gud
sänds vi ut på uppdrag. Sändningen är en följd av den relationen och uppdraget
är att dela sina erfarenheter med andra. Där tron är levande kan den inte tiga.
Det är när människor delar med sig av sina erfarenheter av livet tillsammans
med Gud, som den gemenskap vi kallar kyrkan växer. Gud har gett kyrkan
uppdraget att vara sänd. Därför måste vi stödja församlingen och enskilda, att
utifrån sina lokala och personliga förutsättningar, svara ja på kallelsen och delta
i Guds sändning i världen.
Utmaningen kan alltså sammanfattas i tre nyckelord: kunskap, erfarenhet och
delande.
Samtalsfrågor:
Hur kan kunskap, erfarenhet och delande berika varandra utan att det sker på
bekostnad av någon annan aspekt av tron?
