Födda att representera Gud,
på spaning efter en teologisk människosyn i vår tid
Föreläsning 8
Unika varelser
Relationalitet genom ord och möten
Torsdag 26 januari 2017
Inledning
I den här föreläsningsserien om en teologisk människosyn i vår tid har vi ägnat
den mesta tiden att tala om relationen mellan Gud och människa, hur Gud och
människa hänger ihop. Oftast har bibeln fått utgöra källan till de utsagor vi
kunnat göra. Ibland har medeltida konst och litteratur fått bidra med några
pusselbitar och ibland moderna teologer och tänkare. Det är viktigt att påpeka att
vi spanar efter en människosyn, den är i ständig förändring, och några absoluta
och definitiva påståenden kan vi aldrig göra.
De bibliska berättelserna försöker skapa klarhet i tillvaron. Det är gudsvinden,
ruah elohim, som talar det levande skapelseordet, dabar, och som därigenom
åtskiljer ljus från mörker, och vi kan se tydligt och lära oss något mer om
skapelsen. Gudsvinden skapar också människan, till man och kvinna, till sin
avbild och likhet. Det är fråga om en till stor del jämbördig relation mellan Gud
och människa, eftersom människan i sin tur ska förvalta skapelsen, hon ska i sin
tur skapa klarhet.
Relationen mellan Gud och människa uttrycks med andningen och utgår från
Guds livmoder, rehem, som också är barmhärtigheten själv. När Gud andas
skänks mening åt materien som får liv i sin egen rätt. Jag har betonat att vi är
vår andning och att vi är vår kropp. Denna kropp som andas är kallad till
gudomliggörande. Vi får del av Guds andning, ruah, och Paulus talar om att vårt
mål är att bli en soma pneumatikon, en kropp fylld av Guds ande. Det hebreiska
ruah motsvaras av grekiskans pneuma i Nya testamentet.
På vilket sätt kan dessa ursprungsberättelser bli förebilder för våra relationer?
Relationerna oss människor emellan i ett samhällsbygge liksom relationerna
mellan allt som lever? Det är de två frågorna som vi ska fördjupa i de närmaste
föreläsningarna. Människans förmåga till relationer, hennes relationalitet, är
grundläggande för hennes existens, för alla levande varelsers existens. Utan den
andre blir vi ingenting. Vi kan helt enkelt inte överleva.
I den här föreläsningen ska vi närma oss relationaliteten genom betydelsen av
ord i vid bemärkelse och av möten i engelskans begrepp encounter. Det är i
mötet och utbytet med den andre som vi kan tränga djupare in i livets mening
1
och skapa klarhet i vår tillvaro. Att vara ensam är inte att vara stark, snarast
utlämnar det individen åt mörker och förvirring. Vi kommer hela tiden att
återvända till det som jag betonade i den tredje föreläsningen, nämligen vikten
av att bli Paulus medmimare av Kristus. Mimen är grundläggande för all
mänsklig utveckling, för att bli en unik person. Begreppet person antyder här en
människa som blir till genom sina relationer, som blir den unika individ som hon
är ämnad att bli. Mimen är avhängig av att vi möter andra som tilltalar oss. De
bibliska berättelserna är fyllda av sådana möten som ska inspirera oss till nya
och unika möten i vår tur. Behovet av relationer uttrycks genom de så kallade
teologala, eller teologiska, dygderna: tro, hopp och kärlek. De är inte specifikt
judiska eller kristna, snarast allmänmänskliga och allmänreligiösa. De behövs i
all synnerhet i vårt politiska liv. Avslutningsvis nämner jag några tankar om tid
och processer inspirerade av påven Franciskus och som vi kommer att fördjupa
än mer i nästa föreläsning.
Den unika personen
Det kan tyckas lite motsägelsefullt att börja tala om oss som unika personer när
betoningen ska ligga på relationalitet. Ändå är ingen ansvarsfull, fri och mogen
relation möjlig om inte den enskilda människan är sig själv och upptäcker sin
egen unika kallelse, sin egen unicitet. Den filosofiska riktningen som kallas för
personalism och vars moderne grundare är fransmannen Emmanuel Mounier,
1905 – 1950, ser på människans kallelse i tre steg.1
Personalismen byggde på det antika grekiska dramat som de tidiga kristna
författarna hade tagit hjälp av för att formulera treenigheten som begrepp. I det
grekiska dramat använde sig skådespelaren av en mask framför ansiktet för att
visa på sin identitet och roll, en så kallad persona. Rollen bekräftades inte av
honom själv utan av en motspelare som reagerade på masken. Aktörerna
skapade således varandras karaktärer. De fick sin identitet och kallelse av den
andre i ett möte och i en dialog. En och samma skådespelare kunde också
använda sig av olika masker, spela olika roller och ändå vara samma person
något som fick ligga till grund för att utveckla den kristna treenighetsläran. Den
lämnar vi nu och tar ett raskt kliv fram till Emmanuel Mounier.
Mounier menade att människan fick sin identitet och kallelse i tre steg, blev en
person, blev sin unika kallelse. Under vår tidiga uppväxt upptäcker vi vilka vi är
och vad vi vill vara genom betydelsefulla möten med de vuxna som omger oss,
alltifrån våra föräldrar, nära släktingar, lärare och kamrater. Jag tillåter mig att
berätta om min egen kallelseväg här. Under min uppväxt fram till vuxen ålder
1
Mounier, Emmanuel, Ecrits sur le personnalisme, Seuil, 2000
2
var jag helt övertygad om att jag skulle bli lärare. Jag var lärare redan innan jag
började skolan och undervisade mina lekkamrater om allt mellan himmel och
jord, och när de inte ville leka elever, så hade jag alltid en påhittad klass framför
mig! I skolan tyckte jag att de flesta lärarna var dåliga pedagoger och försökte
ibland tala om för dem hur skulle göra istället! Det var inte så populärt och hade
knappast någon framgång. Så äntligen tycktes målet ha kommit nära när jag
började på lärarhögskolan och skulle förbereda mig på att undervisa i latin och
franska i verkligheten. Då hade jag redan ändrat på de flesta litteraturlistorna på
universitetet och krävt muntliga tentamina på de böcker jag själv ville läsa. På
lärarhögskolan var man förstås positiv till mitt kritiska tillvägagångssätt och min
glädje i att undervisa. Men när jag var som gladast och mest framgångsrik kom
smällen. Jag kan återkalla scenen precis när som helst. På avslutningsfesten
dansar jag med skolans ”grand old man” och den verklige nestorn i fransk
metodik och han ser allvarligt på mig och säger: ”Du kommer aldrig att
undervisa i mer än några år max. Du kommer att göra helt andra saker i livet.”
Jag var övertygad om att han inte var riktigt klok, men oj så rätt han fick! Inte
för att han kunde ha drömt om att jag skulle bli ordenssyster och teolog, han
tänkte nog mer på en politisk bana, någon egentlig karriär i skolvärlden leder
inte så långt.
Det här var mitt första steg. Det gav mig en nödvändig grund, en möjlighet att
söka vidare, en oväntad öppenhet för något mer och djupare. Att hitta sin unika
kallelse i livet är en fråga om relationer, om att lyckas och misslyckas, om att
öva sig i att gå en outforskad väg, även om jag nu hade både karta och kompass.
Det andra steget handlar om att medvetet öva sig i att relatera till en ständigt
föränderlig värld med karta och kompass i hand, det vill säga i medvetenhet om
sin grundkallelse. För de allra flesta människor är denna grundkallelse att leva i
något slags partnerskap.
Kallelsen är nu inte given en gång för alla utan i ständig utveckling. Jag är på
väg att bli unik. Under detta andra steg valde jag att bli dominikan vilket innebar
nya fördjupningar även om de också relaterade till mitt första steg att bli en
vuxen och mer definitiv kallelse. Det andra steget hade också ett avgörande
moment. När jag skulle avlägga mina livsbeständiga löften sade min
novismästarinna att nu stod jag på den högsta trampolinen och skulle dyka ner i
ett hav där jag egentligen inte visste om det fanns något vatten. Världen, kyrkan,
dominikanorden, allt var i ständig förändring och jag måste hoppa ut i denna
osäkerhet om jag ville bli predikarsyster.
Det var mitt andra steg att bli en unik person med en unik kallelse. Målet är att
verkligen bli predikarsyster i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Då och
först då är jag unik och är min kallelse. Det tredje steget är att vara ”mästare” i
det jag är och förmedla till andra den erfarenhet jag uppnått och leda andra till
3
att göra sina unika erfarenheter, inte att be dem göra mina. Det kan tyckas som
en fulländning. Men om jag skulle stanna där kommer jag att förlora min
unicitet och kallelse. Nu väntar det tredje hoppet ut i det okända – och jag menar
inte döden och det fysiska livets avslut.
Det tredje kallelsesteget är något mycket svårare än så. Det är att dra sig tillbaka
från den aktiva scenen. Det är att gå ner från maktens tron, och då menar jag inte
nödvändigtvis konkret makt, utan mer inflytande och aktivt liv, och istället
beträda vishetens tron, den åldrade människans klokskap och ständiga närvaro.
Det här kanske låter attraktivt men är det som vi oftast har allra svårast med. Att
vara vis handlar om att vi måste lämna vår roll, vår modell, av att vara lärare
eller predikarsyster, bakom oss. Nu har nästa generation tolkningsföreträdet i
hur man är det ena eller det andra. Livet har gått vidare. Om jag verkligen är
min kallelse och en unik person vågar jag acceptera dessa förändringar utan att
bli bitter och utan att längta tillbaka. Då och först då blir jag verkligen del av en
levande tradition, av en hel gemenskap, av mänskligheten som sådan. Jag har
givit tillbaka, förmedlat, min lilla pusselbit av kunskap och erfarenhet, som jag
byggt på de gåvor och erfarenheter jag haft förmånen att få ta emot av tidigare
generationer och som jag utvecklat i relation till andra i min tur. Sedan återstår
bara att lämna den sista mosaikbiten till mänskligheten och gå in i evigheten.
Människan som unik person med en unik kallelse måste ha åtminstone en
motpart som kan spegla den hon är och ska bli, den som förmedlar personens
unika individualitet och livsväg. Vi blir helt enkelt inte till utan åtminstone en
relation.
En person som reflekterat mycket över livskallelsen och beskrivit den som en
resa är Dag Hammarskjöld. Han talar om resan som går på okänd mark och
därför behöver ”Vägmärken”, som hans postuma bok heter. Han myntade de
kända orden ”Den längsta resan är resan inåt” redan i en anteckning år 19502
och den 3 december 1960 skrev han följande:
”Vägen,
du skall följa den.
Lyckan,
du skall glömma den.
Kalken,
du skall tömma den.
Smärtan,
du skall dölja den.
Svaret,
du skall lära det.
2
Hammarskjöld, Dag, Vägmärken, Albert Bonniers förlag, 1963, fjärde upplagan 1994, s 49
4
Slutet,
du skall bära det.”3
Sista skedet i vår livskallelse är att bära en tomhet som är en fullhet. Men
Hammarskjöld var på något sätt medveten om livskallelsens smärta redan i unga
år. Den allra första notisen i Vägmärken, som han skrev som ung vuxen i 20 –
25 årsåldern, visar på den smärta som det innebär att följa och utveckla vår
unika kallelse men också på den andliga mognad som Hammarskjöld påvisade:
”Vidare drives jag,
in i ett okänt land.
Marken blir hårdare,
luften mer eggande kall.
Rörda av vinden
från mitt okända mål
skälva strängarna
i väntan.
Alltjämt frågande
skall jag vara framme,
där livet klingar ut –
en klar enkel ton
i tystnaden.
Leende, öppen, omutlig –
kroppen behärskad och fri.
En man som blev vad han kunde
och var vad han var –
ständigt färdig att samla allt
i ett enkelt offer.
Imorgon skola vi mötas,
döden och jag -,
Han skall stöta sin värja i en vaken man.
Men hur svider ej minnet av var stund
jag svindlade bort.”4
3
Hammarskjöld, Dag, Vägmärken, Albert Bonniers förlag, 1963, fjärde upplagan 1994, s 162
4
Hammarskjöld, Dag, Vägmärken, Albert Bonniers förlag, 1963, fjärde upplagan 1994, s 11
5
Nu går vi tillbaka till bibelns skapelseberättelser. I den första berättelsen säger
Gud att ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss” (v 26a) och i vers
27 läser vi att ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade
han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” Vi får här tre jämbördiga
parter. Vi kan föreställa oss de tre som aktörer på en scen. Det finns inga speglar
så för att se avbilden måste mannen se på kvinnan och kvinnan på mannen. Gud
finns där men syns inte i vanlig bemärkelse, Gud är en skapande gudsvind. Det
är bara i jämbördigheten som de här två personerna kan bli sig själva. Om den
ena eller andra börjar se på den andre med förakt, nedlåtande, som något mindre
värt, så har den personen kränkt Gud själv. Det är endast i den jämbördiga
uppskattningen av den andre som en verklig kallelse kan ta form och bli unik,
som relationen verkligen räknar med Gud som en tredje part. Gud är så att säga
själva relationaliteten.
Hur är det då med mannens och kvinnans jämbördighet i den andra
skapelseberättelsen? Gud visar sig nu som krukmakare och formar först en
jordavarelse, ”människan” som sådan, ”då formade Herren Gud människan av
jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en
levande varelse” (1 Mos 2:7). Jordavarelsen blev ändå inte någon succé eftersom
den inte riktigt lyckades fullt ut relatera till de andra skapade varelserna som
krukmakaren formade. Alltså, Gud gör om jordavarelsen genom att försänka den
i en total dvala, en extas, ett tillstånd som står utanför skapelsen. Krukmakaren
formar nu en man och en kvinna, en ish och en ishshah. Ish utbrister: ”Den här
gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna skall hon heta, av man
är hon tagen” (1 Mos 2:23). Utropet, som är språkligt svårt, måste förstås mot
bakgrunden av redaktörens tidigare konstaterande om jordavarelsens besvikelse
inför de skapade varelserna som krukmakaren frambringat. I vers 20b läser vi
”Men han (jordavarelsen) fann inte någon som kunde vara honom (den) till
hjälp.” Uttrycket ”vara någon till hjälp” bör egentligen översättas med en vis-àvis, en jämbördig partner, någon att spegla sig i, alltså ”jordavarelsen fann inte
någon som var den jämbördig”. Krukmakaren hade misslyckats och började
därför om. Och nu utropar ish ”ben av mina ben, kött av mitt kött”. Observera
att det är då och först då, som den könsdifferentierade mannen blir till, det vill
säga när han ser ishshah. Kvinnan är på sätt och vis först i den lyckade
skapelsen, för det är genom ishshah som ish blir en person. Han känner igen sig
i henne, och vi får förmoda hon i honom. Det sista ledet i uttrycket, ”kvinna
skall hon heta, av man är hon tagen”, är en ordlek på de hebreiska orden ish och
ishshah. Återigen har vi att göra med en jämbördig relation precis som i den
första skapelseberättelsen.
Sedan kommer den lite överraskande versen ”Det är därför en man lämnar sin
far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett” (1 Mos 2:24).
Redaktören ger genom den här versen ett slags livsregel till oss, för att vi ska bli
6
de vi är menade att bli. Utvecklingsprocessen kan kallas för separation och
differentiering. För att bli det vi ska bli måste vi lämna det vi varit, vi måste
vidga relationerna annars kommer vi bara att bli en kopia av något. Även om det
i texten bara står att mannen bryter upp från sin föräldrageneration, så gör
logiskt sett även kvinnan det. De bryter båda upp för något okänt och
oförutsägbart. De känner inte varandra men ska lära känna varandra, den andre,
och på så sätt utveckla sin egen unicitet och kallelse. Vår kallelse är att bli
annorlunda än våra föräldrar.
Den franska bibelvetaren Anne Soupa påpekar att uttrycket ”bli ett”, eller i 1917
års översättning ”varda ett kött”, har tolkats som en sammansmältning av parets
två kroppar. Den hebreiska textens betydelse är snarare att varje part blir ”ett
kött”, det vill säga en unik individ i förhållande till sitt biologiska
föräldraursprung.5 Att den kyrkliga traditionen åberopat denna vers, liksom
Matteus felaktiga tolkning av densamma, när Jesus säger ”Vad Gud har fogat
samman får människan alltså inte skilja åt” (Matt 19:6), som ett förbud mot
skilsmässa är endast en grov förvanskning av textens betydelse.
En viktig slutsats som vi ska dra av skapelseberättelserna är att varje person är
en unik individ och att personens kallelse och unicitet blir till i mötet med den
andre men också i en separation från sitt biologiska ursprung, sin biologiska
familj. Det finns heller inget specifikt kvinnligt eller manligt, endast mänskligt.
Människan är också intimt förbunden med den skapande gudsvinden och kallad
att bli gudomliggjord i och genom just sin specifika kallelse. Ett intressant svar
som Lukas lägger i Jesu mun är när en kvinna i mängden hörs ropa ”’Saligt det
moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.’ Men han
(Jesus) svarade: ’Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det’”,
Luk 11:27-28. Här låter Lukas Jesus uppmana åhörarna att bryta upp från den
biologiska bindningen och istället bli unika personer genom Guds ord. Återigen
betonas separationen som ett viktigt led på vägen att bli en vuxen person.
Mimen
I den tredje föreläsningen kom jag in på Paulus uppmaning att vi ska mima
Kristus. Att mima låter inte som att bli unik, bli sin egen. Men inget kan vara
mer fel. Paulus vill att vi ska bli Kristus var och en på sitt sätt. Återigen handlar
det om att bli unik, sin egen kallelse. När Paulus i Filipperbrevet och 1
Korinthierbrevet skriver ”Bli mina medmimare” (Fil 3:17 och 1 Kor 4:16) eller
”Mima mig liksom jag mimar Kristus” i 1 Kor 11:1 så handlar det om att
gestalta the Christic paradigm så att jag själv blir trovärdig utifrån den person
5
Soupa, Anne, Dieu aime-t-il les femmes?, Mediaspaul, Paris, 2012, 2e 2013, s 34
7
jag själv är.6 Jag underströk att mimen aldrig betyder att härma någon eller
något, då blir vi bara en kopia av något annat. Mimen är alltid unik och därför
måste den födas i min kropp, i mitt sinne, efter mina förutsättningar.
Relationen med Kristus, den uppståndne, ska på sikt förvandla Paulus till
Kristus själv, han ska bli det han är döpt till, kallad att bli, nämligen Kristus. Det
är inte fråga om en intellektuell förståelse utan något som sker i Paulus hela
kropp, i hans kött. Det är ett pågående mimande av Kristus ända till dess att
gesterna och förhållningssättet helt förvandlar Paulus själv till Kristus. Det är
den relationen som Paulus vill förmedla till andra människor, och han bereder
vägen för nya möten med, och ett nytt mimande av, den uppståndne, av Gud
själv. Till skillnad från evangelierna så berättar inte Paulus något om Jesu liv,
handlingar och förkunnelse. Istället utgår han från sin egen tid och situation. Det
handlar definitivt inte om vad Jesus skulle ha gjort här och nu. Det är
ointressant. Det viktiga är vad du och jag gör här och nu, hur vi låter det kristna
paradigmet utvecklas och få den form, de gester, som det behöver för att bli
trovärdigt i samtiden. Det är vi som är Kristi kropp, vi som är Guds ständiga
människoblivande, det som i klassisk teologi kallas incarnatio continua. Det är
heller inte Lagen eller en troslära som kan skänka Paulus den yttersta meningen
med livet, utan bara tron uttryckt genom handling, genom hans kropp och
konkreta liv. Tro är inte att tro på utan att skapa mening genom att själv vara
den uppståndne här och nu, det vill säga att förmedla hopp och konkret visa på
kärlek. Det handlar om att vara i sin ödmjukhets medelpunkt, i vår livmoder, där
livet föds på nytt.
De teologala dygderna
Finns det då några redskap, hjälpmedel att bli sin kallelse, en unik person och att
mima Kristus? Och då menar jag redskap som kan fungera för alla människor att
skapa mening i livet och som kan vara en hjälp i den sociala gemenskapen och
sammanhållningen, i samhällsbygget. Traditionellt har man talat om de så
kallade teologala dygderna liksom om kardinalsdygderna. Till detta vill jag
lägga profeten Mikas grundhållning i livet. De teologala, eller teologiska,
dygderna är som jag tidigare sade tro, hopp och kärlek, och vi ska återkomma
till dessa. De fyra kardinalsdygderna är prudentia (klokhet), temperantia
(måttfullhet), justitia (rättfärdighet) och fortitudo (mod, själsstyrka). Begreppet
kommer från latinets cardo som betyder gångjärn på en dörr, det som övriga
moraliska dygder kan hängas upp på. De ska vägleda hela vårt sociala beteende.
6
Det engelska uttrycket christic paradigm låter sig inte översättas till svenska och det « kristna paradigmet » är
det närmaste man kan komma. Det används av flera teologer och här kan nämnas Sallie McFague och Raimon
Panikkar bland de som utlagt begreppets betydelse på lite olika sätt.
8
Min gissning är att de troligen kommer att få en framträdande plats i den
politiska diskursen framöver för att bemöta den protektionistiska, rasistiska och
faktamissbrukande politik som tycks ha fått fotfäste lite varstans. Tills vidare
lämnar jag dessa men återkommer till dem i en senare föreläsning. Profeten
Mikas grundhållning handlar om att vandra i ödmjukhet, det vill säga att inte
jämföra sig, i rättfärdighet med den bibliska betydelsen av överflödande
generositet och i kärlek som handlar om en ömsint uppmärksamhet eller en
uppmärksam ömsinthet mot sin medmänniska.7
Vad innebär de teologala dygderna, tro, hopp och kärlek, i dag? Är de gångbara
i ett samhälle som präglas av vinstmaximering, maktdemonstrationer och lögn,
eller förlåt, alternativa fakta, heter det visst nu? Först skulle jag kalla dessa
dygder för allmänmänskliga eller allmänreligiösa. Tro, hopp och kärlek är
meningsbärande för alla oavsett religiös eller kulturell tillhörighet. Personligen
anser jag dem också grundläggande för ett politiskt ansvar och engagemang.
Tro, hopp och kärlek förutsätter att människan relaterar till något som är större
än henne själv och som går utöver tid och rum, utöver ett här och nu. De utgår
också ifrån att människan är en relationell varelse, en person, som blir unik och
blir sin kallelse i och genom medmänskliga relationer.
Att hopp och kärlek är något allmänmänskligt är inget kontroversiellt. Men hur
ska vi tolka ”tron”? Vad är det att tro ur ett allmänmänskligt perspektiv? Enklast
kan det uttryckas som att ”ha tillit”, att leva i tillit till livet självt. Att du och jag
finns till här och nu och relaterar till varandra och till vår omgivning i stort har
mening i sig och det är min kallelse som människa att utforska vad denna
mening är. Det är att vara hängiven verkligheten självt och våga se den precis
sådan den är i all sin grymhet och skönhet. Att tro är inte ett tillstånd, utan en
handling, det är att våga engagera sig i den verkligheten som är min, vilket
omedelbart ger mig ett ansvar. Att tro är att påverka, att smutsa ner sina händer,
att inte dra sig undan de som är mina gelikar, det vill säga att inte dra sig undan
någon enda människa som jag möter. Att tro är att i samspel våga låta sig
förvandlas av verkligheten och den andre, och att själv våga påverka och
förändra. Vi blir sårade och sårar, vi skadar och helar, vi river ner och bygger
upp, och mitt i denna tvetydighet finner vi en mening med livet, vi tror.
Tron kräver en realistisk grundhållning i en materiell tillvaro. Den är varken
pessimistisk eller optimistisk, utan just realistisk. Där en pessimistisk syn tar
över blir vi förlamade, vi resignerar och backar helt enkelt ut ur verkligheten.
Hänger vi oss åt optimism riskerar vi att leva i en drömvärld av fantasier och vi
blir oförmögna till att lösa problem och bidra till verkliga förändringar. Ett
7
Jfr Mika 6:8
9
förhållningssätt byggt på tro, tillit och hängivenhet leder däremot till realistiskt
skapande, till handlingar som både bryter sönder förtryckande sociala mönster
och normer och samtidigt bygger upp nya relationer. Att tro är att kunna
förundras över det som sker likaväl som att få andra att förundras i sin tur. Hela
bibeln är full av berättelser som bottnar i realistiskt skapande som leder till
förändringar i och förvandling av samhällets normsystem alltifrån profeternas
symbolhandlingar till det som sker runt Jesu person. Som exempel kan vi ta
kvinnan i kapitel sju i Lukasevangeliet som bryter alla sociala normer när hon
väter Jesu fötter med sina tårar, kysser dem och torkar dem med sitt hår och
därmed utmanar farisén Simons bristande gästfrihet och kylslagna beteende. De
sista orden i berättelsen är just ”Din tro har hjälp dig. Gå i frid!”8
Att tro är att också kunna avläsa en djupare innebörd i tillvaron än den som bara
ger sig till känna för ögat. Här tänker jag omedelbart på Karin Boyes dikt ”En
målares önskan” som antyder denna trons blick på de materiella tingen:
Jag ville måla ett ringa grand
av slitnaste vardag, så nött och grått,
men genomlyst av den eld, som förmått
all världen att springa ur Skaparns hand.
Jag ville visa, hur det vi försmå
är heligt och djupt och Andens skrud.
Jag ville måla en träsked så,
att människorna anade Gud!
Om tro är att hängivet engagera sig i ett realistiskt skapande, att aktivt beblanda
sig med tillvaron, så måste också denna tillit och tro vila i ett hopp. Realism
förutsätter att vi verkligen har fog för att kunna hoppas på förändringar. Att
hoppas är att erkänna att vi har förmågan att gå utöver vårt förnuft, att det finns
något mer än det som omedelbart är för handen.
I teologiska termer handlar tro och hopp om omvändelse, på grekiska metanoia,
att gå utöver sitt förnuft. Omvändelse är inte fråga om en spektakulär
syndabekännelse, utan en perspektivförändring. Det handlar om att bedöma och
avläsa nuet och tolka historien i relation till horisonten i fjärran från en ny
synvinkel. Vi har väl alla erfarenhet av att ha promenerat i en helt främmande
stad där vi plötsligt blir osäkra när vi ska gå samma väg tillbaka hem igen. Det
ser helt enkelt annorlunda ut när vi tar ut riktningen från en ny utgångspunkt. Att
hoppas innebär att våga se nya sidor av tillvaron och hos de människor som vi
tror att vi känner. Att hoppas är att tillåta förändringar att ske, även när det
skulle vara bekvämast för oss om de inte ägde rum. Inget är så svårt som att
8
Luk 7:36 ff
10
erkänna att våra motståndare och fiender kan ha rätt i någon fråga och att de är
allmänt hyggliga människor. Hoppet ligger inte i att de ska omvända sig, utan att
jag ska se andra sidor hos dem, se dem ur ett annat perspektiv, och därmed
bemöta dem på ett nytt sätt.
Kärlek som en dygd har liksom hoppet att göra med vår blick på och för den
andre, den som är annorlunda än jag. Eftersom begreppen kärlek och att älska är
språkligt nedslitna och svåra att använda krävs en förklaring. Det handlar inte
om känslor eller förälskelse utan mer om en ömsint eller omsorgsfull
uppmärksamhet på varje medmänniska som jag möter. Att kunna ställa frågan
”vem är du?” och att verkligen lyssna på svaret, att se svaret i den andres ögon.
Att som profeten Jesaja uppmanar oss till, att känna igen den andre som del av
mitt kött och blod, att vi tillhör samma mänskliga familj (kapitel 58). Ett sådant
igenkännande påkallar mitt ansvar och eventuellt min konkreta insats för att den
andres värde och värdighet ska upprätthållas och respekteras. Det påkallar mitt
politiska ansvar. Vi kan säga att utropet ”kött av mitt kött, ben av mina ben” är
en grundläggande politisk utsaga liksom grundläggande för de mänskliga
rättigheterna.
När vi talar om dygd handlar det om relationer och möten människor emellan.
En dygd är meningslös om vi ser oss som isolerade individer. Den måste alltid
utövas mellan åtminstone två personer för att ha någon betydelse. Både de
teologala och kardinalsdygderna är ett slags kallelse till det vi ska bli som
fulländade människor. Vi kan återknyta till Paulus VI:s ord i encyklikan
Populorum Progressio: ”Människan är verkligen inte norm för allt: tvärtom,
först när hon går utöver sig själv förverkligar hon sig själv, med Pascals ord:
L’homme passe infiniment l’homme – människan är oändligt större än
människan”.9 Genom de teologala dygderna blir vår fulländning en möjlig och
realistisk målsättning redan här och nu och platsen för detta är i våra mänskliga,
och inte minst politiska, relationer.
Möten
Parafraseringen av profeten Mika 6:8 kan låta ungefär så här: ”Du skall vandra i
ödmjukhet, rättfärdighet och kärlek.” Men dessa tre uppmaningar kräver en
ordentlig utläggning. När bibeln talar om ödmjukhet så är det fråga om en
uppresthet hos individen. Vi kan förstå det ödmjuka förhållningssättet genom att
återgå till Dag Hammarskjöld. I anteckningen 29 juli 1959 skrev han:
”Ödmjukhet är motsatsen till självförödmjukelse i lika hög grad som till
självförhävelse. Ödmjukhet är att icke jämföra sig.” Om vi inte ständigt
9
Paulus VI, Populorum Progressio, Om Folkens Utveckling, § 42
11
jämförde oss med andra så skulle vi lättare bygga gemenskaper utan avund och
självhävdelse. Återigen handlar det om att vila i sin ödmjukhets medelpunkt, i
sin livmoder, rehem, i Guds barmhärtighet.
Biblisk rättfärdighet har inget som helst med rättvisa att göra. Rättfärdighet
pekar på Guds överflödande generositet, barmhärtighet och villkorslös
förlåtelse. Vi kan påminna oss Jesu ord i Bergspredikan: ”Om någon vill
processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om
någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med
honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av
dig”, Matt 5:40-42. Att vandra i rättfärdighet i dag kan vara att ge tid åt
varandra, och kanske också åt sig själv, att finnas där för sin medmänniska.
Och så var det kärleken igen. Bibelns kärlek handlar mer om omsorg, ömsinthet
och uppmärksamhet. Själv väljer jag att omskriva det som att vandra i en ömsint
uppmärksamhet och en uppmärksam ömsinthet gentemot de människor jag
möter. Vi är kallade att konkretisera Guds smekning av mänskligheten.
Relationalitet förutsätter möten mellan individer och över alla tänkbara gränser.
Det finns ett överraskningsmoment i mötet, vi lär känna något nytt och
annorlunda om vi är öppna, om vi lyssnar och ser utan skygglappar och färgade
glasögon, utan förutfattade meningar. Vi har säkert alla erfarenhet av att ha fått
en ny insikt om något, att den kommer helt oanmäld, inte sällan i drömmen, i en
slummer, i ett helt avspänt tillstånd. På samma sätt har många vetenskapsmän
vittnat om hur deras revolutionerande lösningar på problem eller nya
uppfinningar bara funnits där en dag. De förutsätter ett enträget arbete, men det
är ”kopplingen” mellan några faktorer som plötsligt finns där som utgör själva
lösningen. Här är vi aldrig ensamma. Ingen kan helt åberopa sina vetenskapliga
framgångar på sig själv. Nya insikter kommer alltid i möten och genom dialog.
Här kan vi säga att datatekniken och globaliseringen blivit ovärderliga redskap
för just dessa ”sammanbindningar” och oplanerade möten.
Påven Franciskus ger oss några grundvillkor för en allomfattande relationalitet i
skapelsen. Han hävdar att tid och processer har företräde framför rummet liksom
att verkligheten som sådan har företräde framför idéer och mänskliga ideologier
som nästan alltid begränsar tillvaron och utövar makt. Att tid och processer har
företräde framför rummet innebär att vi kan arbeta i ett tempo som inte kräver
omedelbara resultat och vinster, vi kan tillåta oväntade förändringar i våra planer
som i sin tur på sikt kan leda till nya och oväntade resultat. I dokumentet
Evangelii gaudium skriver han: ”Principen inbjuder oss att acceptera spänningen
mellan fulländning och begränsning, och så prioritera tiden i sig själv. Ett av de
fel som vi ibland kan lägga märke till i sociopolitiska sammanhang är att man
12
föredrar rummet och makten framför tid och processer.”10 I rummet har vi
kontroll och utövar makt, kanske maktmissbruk. Tid och processer däremot
lever sitt eget liv och kan aldrig kontrolleras.
Verkligheten har också företräde framför våra idéer och ideologier. Påven
skriver i Evangelii gaudium ”Idéer som är frikopplade från verkligheten ger
upphov till verkningslös idealism och nominalism, som på sin höjd kan
klassificera och definiera, men absolut inte påkallar någon handling. Det som
kallar oss att agera är att se på verkligheten med vårt förnuft.”11 Och i relation
till Guds Ord som antagit kött och fortsätter att anta kött skriver han ”Att inte
omsätta ordet i handling, att inte göra det verkligt, är att bygga på sand, att helt
och hållet förbli i en idévärld och att sluta i en andefattig och ofruktsam
självupptagenhet och gnosticism.”12
För att bli vår kallelse, vår unika personlighet, måste vi relatera, möta andra
människor som kallar oss, ger oss vårt namn. Varje människa är därmed en
samhällsvarelse som blir till i och genom handling. Vårt relationella, det vill
säga sociala, förhållningssätt grundar sig på de teologala dygderna liksom på de
bibliska uppmaningarna till ödmjukhet, generositet och ömsint uppmärksamhet.
Tiden, processer, förnuft och verklighet har i själva relationaliteten människor
emellan företräde framför slutna rum, maktsfärer, idéer och ideologier.
Förhoppningsvis lever vi en inkarnerad, förkroppsligad tro, ett realistiskt hopp
och en konkret omsorg om varandra. Då och först då kan vi bli vår unika
kallelse.
Sr Madeleine Fredell OP
10
Evangelii gaudium, § 223 (Francis, Evangelii gaudium, Apostolic Exhortation, St Paul’s Publishing, London,
2013)
11
Evangelii gaudium, § 232
12
Evangelii gaudium, § 233
13
