Predikan ”den gode herden” Algutsboda och Emmaboda kyrkor 10/4 2016
Det finns en sådan trygghet i de två texterna som vår mässa rör sig kring idag,
en sådan tillit och omsorg i orden. ”Han låter mig vila på gröna ängar”, ”jag känner
mina får, och de känner mig”. Vackra ord, vänliga ord, ord som ger lugn och stöd,
som man liksom kan luta sig mot. Gröna ängar, lugna vatten. Någon som känner
mig, som vill mig väl. I fantasin är jag där, får slå mig till ro i ett vackert
landskap och njuta av stillheten.
Men så skaver det till lite inombords. Det är ett hack i skivan, en disharmoni i
musiken. Är jag verkligen ett får? En del av en skock, där varje individ är
oerhört lik den andre? Låter jag mig verkligen ledas? Såhär i individualismens
tidevarv, där oberoendet och friheten hålls så oerhört högt, låter det lite
konstigt att leva sitt liv med någon slags herde som skall bestämma vart jag skall
gå och när det är dags att röra på sig. Det bestämmer väl ändå jag?
Ja, vi lever ju i en tid då vi nog inte vill tänka på oss själva som människor som
behöver ledning, som flockdjur så som fåren är. Vi vet väl själva vad som är bäst
för oss, vi kan väl göra egna val? Eller?
Samtidigt som individualiseringen har vuxit sig stark i samhället, så har dess
motsats också frodats, nämligen reklamen. Även om man försöker, så går det
inte att bli fri från reklam. Så fort man sökt på något på nätet, så dyker det upp
reklam för liknande produkter hela tiden i flödet, och den signalerar ”vi vet vem
du är och vad du behöver och vill ha”.
Visst kan det vara oerhört irriterande? Och lite obehagligt också, för jag kan
inte låta bli att tänka att den där riktade reklamen påverkar om än på ett
omedvetet plan. Jag är inte alls så fri som jag nog vill tro, det är inte alls min
egen fria vilja som gör att jag har på mig just de här skorna eller kör just den
där bilen. Reklamen målar upp en bild av vem jag borde vara för att passa in. Men
reklamens mål är inte att jag skall må bra eller utvecklas som människa, dess
enda syfte är att få mig att konsumera, något som vi alla vet inte kan skänka
livet varaktig mening.
Reklamen är som den lejde herden som Jesus berättar om i evangeliet, som
egentligen inte bryr sig om fåren utan bara söker sitt. Och om vi tänker efter,
så finns det nog andra krafter än reklamen i världen som påverkar oss på
liknande sätt.
Som utlovar lycka, men i själva verket vill använda oss för egna syften. Och när
man tänker på det, är det lätt att känna sig både stressad och lite lurad, det är
ingen behaglig insikt att göra.
Då finns bibeltexterna där som en motvikt. För den ledning som Jesus talar om,
och som psaltaren 23 talar om, det är något helt annat. Det ör en ledning som
inte söker sitt, som har vårt bästa för ögonen. Jesus säger ”jag ger mitt liv för
fåren”. ”Jag känner mina får, och de känner mig”. Fåren - vi - är Jesu ärende,
uppgift och mål. ”Ingenting skall fattas mig” - Gud vill skänka våra liv en helhet,
ett sammanhang, en grund att stå på. Frågan är väl om vi vågar släppa taget om
vår individualism och vår inbillade frihet och ta emot Guds ledning? Det är en
fråga som bränner till, men är väl värd att tänka på.
I arbetet med den här predikan ringde jag upp Malin på Långasjölamm för att
kolla lite hur det är med de där fåren. Är de lika oss egentligen? Malin berättade
att får har en extremt stark flockinstinkt, att de håller ihop och går åt samma
håll. Men samtidigt är de individer, de kan lyssna till sina namn och ha sina
egenheter var och en. De är inte alls så dumma som vi nog vill tro, utan istället
väldigt kloka och traditionsbundna.
Ganska lika oss, alltså. Men det var något annat som Malin sa som fick mig att
känna ”det här är viktigt” i jämförelsen mellan får och människor, hon sa: ”ett
ensamt får blir olyckligt”.
Det stämmer ju så väl in också på oss! Vi människor mår inte bra av att vara
ensamma. Vi behöver varandra, behöver gemenskaper där vi kan få vara oss
själva, vara de individer som vi faktiskt är med våra egenheter och olikheter.
Och vi behöver också gemenskap med Gud, som vill ge oss ledning och stöd i livet.
Ett ensamt får blir olyckligt. Och en människa som inbillar sig att hon inte
behöver någon blir lika olycklig.
Alltså: Hur är det med din självbild? Tänker du på dig själv som ett ensamt torn
av styrka, eller som en del av en större helhet? Får du, och vågar du vara dig
själv i dina olika gemenskaper? Vad är det som styr och leder dig i ditt liv? Är
Herren din herde? Vågar du lita på Guds ledning, på att Gud vill dig väl? Det är
några frågor väl värda att tänka på utifrån texterna idag. Amen.
