Markus 14.12-26
Har du varit med om det som Jesus är med om den här kvällen i Jerusalem? Du är
tillsammans med vänner. Sammanhanget är festligt, någon har förberett och ansträngt sig för
er skull. Det pratas och skrattas runt omkring dig. Det är som det brukar i sällskapet.
Men du är ensam. Du vet något som de andra inte vet. Du bär på en kunskap som de andra
inte delar.
Kanske är det ett svårt besked du fått. Ett samtal från läkaren. Eller kanske står du inför ett
smärtsamt vägval. Kanske någon har gjort dig väldigt illa. Eller så är det bara de där tankarna
som du tror att ingen annan har, det där som du grubblar på som du säkert är ensam i världen
om.
Jesus sitter där, eller mer korrekt, ligger där, tillsammans med sina vänner, och är ensam
fastän han är mitt ibland dem.
Skärtorsdagen handlar om ensamhet och utsatthet. Den kommer tydligt till uttryck i
Getsemane, där lärjungarna somnar ifrån Jesus, trots att de ser hur han våndas.
Men den kommer också till uttryck i den här scenen där allt till synes är som vanligt, men
ändå inte. Det är ofta på det sättet vi konfronteras med vår existentiella ensamhet. Den går
inte att se utanpå.
Men det finns tre saker i evangelietexten som jag ser som motkrafter till den ensamhet som
vill förlama oss.
”Sannerligen, en av er kommer att förråda mig”
Jesus sätter ord på det svåra – så gott det nu går. Med all respekt för dessa bröder i det
förflutna, jag tror inte de begrep vad han menade. Men de är plötsligt uppmärksamma och
fattar i alla fall att inte allt är som vanligt.
Det är inte enkelt att göra sig sårbar, och vi behöver inte och ska inte berätta allt för alla. Men
Jesus är bland sina närmaste vänner, och till dem väljer han att säga precis som det är.
Det är en utmaning för oss alla som Jesus vänner att skapa den sortens gemenskap som
hjälper oss alla att göra oss sårbara, att våga tala sant om livet även när det är svårt.
Jesus och hans vänner skulle äta tillsammans. Påskmåltiden var planerad och förberedd. Detta
att äta tillsammans är ett tecken på gemenskap som är kulturöverskridande. Vi bjuder in
människor i våra liv genom att bjuda på något ätbart. Varför det är så vet jag inte - kanske för
att det är något konkret och påtagligt.
Jesus går ett steg längre än så. Där han sitter med sina vänner så ger han den måltid som de
delar ytterligare en dimension; han är inte längre bara en del av gemenskapen kring bordet
utan han blir brödet och vinet i måltiden så att alla som får del av den också får del av honom.
Brödet och vinet är också i kväll ett konkret tecken på att vi får höra ihop med honom.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt för oss själva att bekämpa den ensamhet som är en del
av hela människosläktets förbannelse. Men det finns en som brutit den förbannelsen: Jesus
Kristus. Hans död visar oss hur mycket det krävdes för att göra det. Men han gjorde det, och
han kommer till oss på måltidens konkreta sätt, för att bekräfta sin gemenskap med oss. Den
gemenskapen ger oss också ett oupplösligt band till varandra. ”Brödet som vi bryter, är
en delaktighet av Kristi kropp. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av
ett och samma bröd!”
I slutet av dagens text så kan vi läsa: ”när de sjungit lovsången gick de ut till Olivberget”.
Varför var det viktigt att berätta att de sjungit lovsången? Det var en del av
påskmåltidsfirandet och hade kanske kunnat inkluderats i att det berättas att de åt den
tillsammans. Kanske är det för att förmedla till oss att det finns ord som gör skillnad i en
människas liv.
Det finns en berättelse om en tysk soldat som under andra världskriget hade en uppgift som
höll på att göra honom tokig. På en avlägsen och mycket hemlig flygplats skulle soldaten 8
timmar varje natt, i en nästan mörk flyghangar, gå en sträcka på 100 meter. Från
hangardörren, fram till flygplanet som var svagt upplyst och sedan vända och gå tillbaka 100
meter in i mörkret. Om och om igen, 8 timmar varje natt, vecka efter vecka – han höll på att
bli tokig. Men så kom han plötsligt på att han kunde fästa en bok på flygplansstjärten. Han
kunde självklart inte stå där och läsa, sånt passar sig inte, men han kunde under de fyra
sekunder som det tog att göra halt på stället och förbereda vändningen, läsa två strofer av en
dikt. De två raderna kunde han memorera och sedan bära med sig in i mörkret. Detta befriade
honom. Det som förut var meningslöst och tomt blev plötsligt fullt av innehåll. Han bars av
meningsfulla ord då han vandrade in i mörkret – det gjorde all skillnad i världen.
Det här är ingen bild. Det har verkligen hänt och vi vet att det var ord av den tyske
romantikern Friedrich Hölderlin som soldaten läste (och att soldaten så småningom blev
teologiprofessor och översättare av Nya Testamentet).
Jesus var också på väg in i mörkret. In i ett ensamhetens och smärtans mörker och ett mörker.
Han tog också med sig ord in i mörkret.
Vi vet vilka ord som Jesus sjöng den där gången. ”Lovsången” är nämligen namnet på några
av psaltarens psalmer som alltid sjöngs och sjungs vid den judiska påsken. ”Herren är min
kraft och mitt värn, han blev min räddning” och ”Detta är dagen då Herren grep in” var ord
som han tog med sig in i Getsemane. Också på korset vet vi att han gör psaltarens ord till sina:
”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”
Det är inte alltid vi kan formulera våra egna känslor, tankar och frågor till ord. Det är inte
heller alltid så enkelt att uttrycka sin tacksamhet. Men vi kan få kliva in i ord som är uttalade
för oss och åt oss och vila i det som är sagt.
Lite så tänker jag att orden och symbolerna i påskens gudstjänster får tjäna oss. Vi kan inte
förklara allt, men vi kan leva med i det. Och när vi firar gudstjänsterna tillsammans så blir vi
en del av en stor gemenskap som sträcker sig över tidsmässiga och geografiska gränser.
Nu får vi, med Guds löften som utgångspunkt, lita på att vi inte är ensamma och utlämnade i
ett kallt och hårt universum. Istället för att vända oss bort från Gud, får vi vända oss till Gud i
bön och bekännelse.
