Språkhinder i sjukvården

Språkhinder i sjukvården
Maria Torrillas
FoU-trainee
Uppsats nr 10
Juli 2009
Förord
Detta arbete är resultatet av en litteraturstudie som genomförts av Maria
Torrillas, sjuksköterska i hemsjukvården i Fosie stadsdelsförvaltning.
Arbetet är genomfört under Marias tid som FoU-trainee på FoU Malmö.
Att vara trainee innebär att man arbetar på FoU Malmö en dag i veckan
under ett halvår. Personal inom vård och omsorg får ledigt från sitt
ordinarie arbete för att kunna fördjupa sig inom något område som är
viktigt för den egna arbetsplatsen. Ämnet kan vara en fråga eller ett
problem som diskuterats på arbetsplatsen, eller något som den anställde
själv funderat på. Fördjupningen sker genom att den anställde får tillfälle
att söka litteratur som rör det valda ämnet. Litteratursökningen
genomförs med hjälp av en handledare på FoU Malmö, samt med en
introduktion på Stadsbiblioteket om hur man kan söka information via
Internet.
Aktiviteten FoU-trainee syftar till att öka de anställdas intressen och
möjligheter att följa utvecklingen av den forskning som bedrivs inom
vård och omsorg. Målet är att stödja Malmö stads långsiktiga arbete med
kvalitets- och kompetensutveckling inom detta område.
Varje trainee redovisar sin studie i en uppsats. Uppsatserna publiceras i
en serie enklare publikationer. De publicerade uppsatserna har olika
ambitionsnivåer. Syftet med publiceringen är att ge personalen på den
egna arbetsplatsen och andra intresserade möjlighet att ta del av litteraturstudien.
Maria har från första stund med både entusiasm och nyfikenhet tagit sig
an arbetet med att skriva en FoU-uppsats. Hon har visat att hon är
självgående då det gäller att söka litteratur och kan analysera och reflektera över sitt material. Som handledare har det varit särskilt roligt att följa
Marias skrivprocess, där det skett en stor utveckling från de första
försiktiga meningarna till den självständiga slutdiskussionen. Efter att
perioden som FoU-trainee var avslutad fick jag under två dagar följa med
Maria i hennes jobb som sjuksköterska i hemsjukvården. Rollerna var då
ombytta och Maria guidade mig – ett härligt avslut med
erfarenhetsutbyte på båda håll!
Jenny Malmsten
Koordinator
FoU Malmö
1
Innehållsförteckning
Förord....................................................................................................................... 1
Innehållsförteckning................................................................................................2
Inledning ..................................................................................................................3
Syfte och frågeställningar ........................................................................................4
Bakgrund..................................................................................................................5
Lex Maria Avvikelse ..............................................................................................................6
Händelseförlopp ....................................................................................................................6
Konsekvenser av språkhinder ..................................................................................7
Ur sjuksköterskeperspektiv ..................................................................................................8
Ur patientperspektiv..............................................................................................................9
Ur organisationsperspektiv.................................................................................................10
Metoder för att överbrygga språkhinder................................................................ 10
Professionell tolk .................................................................................................................10
Anhörig som tolk.................................................................................................................12
Tvåspråkiga kollegor som tolk...........................................................................................13
Översättningsredskap..........................................................................................................14
Andra metoder .....................................................................................................................15
Enstaka ord.......................................................................................................................15
Kroppsspråk, beröring och att rita .......................................................................................16
Slutdiskussion ........................................................................................................ 17
Diskussion av metoder för att överbrygga språkhinder .................................................18
Likvärdig vård för alla?........................................................................................................19
Referenser .............................................................................................................. 21
2
Inledning
I mitt arbete som sjuksköterska i hemsjukvården i Fosie stadsdelsförvaltning möter jag en varierad patientgrupp. Det är främst äldre, med viss
förekomst av yngre patienter. Vissa har det socialt välställt och andra
lever i utanförskap. Några är svårt sjuka medan andra har mindre besvär.
Det finns de som pratar svenska och de som delvis eller inte alls kan
prata svenska. I mitt möte med patienter strävar jag efter att bemöta och
behandla alla så rättvist som möjligt, att alla ska få samma förutsättningar
till en god vård, oavsett bakgrund.
Att arbeta i en mångkulturell stadsdel med stor variation av nationaliteter och språk, kan innebära svårigheter kring den verbala kommunikationen på grund av språkskillnader.
Det kan då bli problem om jag som sjuksköterska till exempel inte
kan förmedla information till patienten och denne inte heller kan förmedla sina frågor eller funderingar till mig. Det uppkommer ibland svåra
situationer där kommunikationen brister med missförstånd som följd, i
vissa fall kan detta leda till irritation mellan patient och sjukvårdspersonal. Trots att kroppsspråket utgör en stor del av kommunikationen har
det verbala språket en stor roll när information ska framföras. Jag tycker
det är viktigt att vi inte glömmer att varje människa är en unik individ
och inte låter den kulturella bakgrunden skugga individen. Jag tycker att
kommunikation är en viktig del för att patienten ska få en god och säker
vård, där patienten kan vara delaktig. Jag har valt att inte fördjupa mig i
kulturella aspekter utan i språkhinder som kan uppkomma i sjukvården.
Mitt intresse för ämnet kommunikation och mångfald har växt fram
efter några genomgångna kurser inom ämnena. Det hela startade med en
utbildning på IMER, Internationell Migration och Etniska Relationer, på Malmö Högskola. Vidare fortsatte jag genom att gå utbildningen Lärande,
kommunikation och förändringsarbete på Malmö Högskola. Dessa knöt jag
samman genom att gå Studiecirkelledarutbildning inom Kompetensstegen
FoU i Malmö Stad. Mitt mål var att hålla studiecirklar inom ämnet mångfald och etnicitet främst för hemtjänstpersonal. När jag gavs möjlighet att
fördjupa mig ytterligare genom FoU-trainee kändes ämnet givet.
Då jag hade läst dessa kurser började jag kritiskt granska hur jag
arbetar i situationer där jag inte kan kommunicera via språket. Till viss
del försökte jag även se hur mina kollegor handlar i samma situationer.
Jag ställde mig frågan om vi gör några skillnader i vården mellan svenskspråkiga och icke svenskspråkiga patienter. Blir vi som sjuksköterskor
begränsade till de sjukvårdande uppgifter vi ska utföra eftersom vi inte
kan kommunicera verbalt? Utesluter vi saker som förebyggande information till patienten, råd eller möjlighet för patienten att vara delaktig i
3
sin vård? Riskerar vi att göra en felaktig bedömning genom att inte
kunna kommunicera verbalt?
På min arbetsplats har personalen en stor idérikedom när det gäller
att hitta metoder för att underlätta kommunikationen med icke svensktalande patienter då det förekommer språkhinder. Vi försöker förmedla
oss genom kroppsspråk, anhöriga samt försöker lära oss enstaka ord på
patientens språk. Jag har även sett hur personalen använder sig av små
språkkort där enstaka ord skrivs på patientens språk. Det finns från
personalens sida en stor vilja att söka vägar för att gynna kommunikationen och för att öka förståelsen mellan patient och personal. Trots detta
leder det sällan till att tolk beställs. Vi som sjuksköterskor måste ställa oss
frågan varför vi inte bokar tolk när vi ska ha samtal med patienten, så
som läkarna gör inom primärvården. Anser vi att informationen vi ska
förmedla till våra patienter inte är viktig nog?
Syfte och frågeställningar
Syftet med litteraturstudien är att ta reda på om språkhinder inverkar på
kvaliteten av vården. För att ta reda på detta utgår jag från följande frågeställningar:
 Kan sjukvårdspersonalen ge denna patientgrupp likvärdig
information jämfört med svensktalande patienter?
 Vilka konsekvenser kan uppstå då språkhinder föreligger vid vård
av patienter?
 Vilka metoder finns för att överbrygga språkhinder?
 Borde sjukvården upprätta rutiner kring förhållningssätt vid
språkhinder?
 Metod
För att få en större kännedom och kunskap inom området började
jag söka och läsa litteratur rörande språk och kommunikation samt ta
tillvara på den kunskap jag fått från kurser jag tidigare genomgått. Jag har
även varit på studiebesök på Språkservice för att få information om hur
deras verksamhet fungerar. Jag fick ta del av utbildningsmaterial som används vid utbildningen för professionella tolkar samt material för kompletteringsutbildning inom sjukvård. Jag har även haft kontakt med Socialstyrelsen som försett mig med information om Lex-Maria ärenden där
språkhinder har varit en del i avvikelsen.
Vidare började jag söka efter artiklar om språkhinder mestadels genom Internet och huvudsakligen på sökmotorn Google Scholar men
4
även i databaserna ScienceDirect, SpringerPub, PubMed och EBSCO
Host.
Jag har använt mig av följande sökord: språkbarriär, språkhinder,
kommunikation, information och kombinerat med orden sjuksköterskor,
vård, hemsjukvård, konsekvenser, tolk. Vidare har jag även sökt med
engelska sökord för att få en större bredd. Sökorden gav mig många
träffar men trots detta fann jag en brist i träffarna rörande hemsjukvården och svenska vetenskapliga artiklar inom området. Många av artiklarna var studier på sjukhus utanför Sverige. Urval gjordes utifrån de
första 30 träffarna. Det fanns ett flertal träffar som inte kunde användas.
Artiklar som riktade in sig främst mot omvårdnadspersonal valdes bort
och även de artiklar som hade tyngdpunkten på kultur. Artiklar som
fördjupade sig i språkskillnader inom sjukvården och konsekvenser av
dessa prioriterades i urvalet.
Jag har använt mig främst av vetenskapliga artiklar från Sverige,
England, Canada, Australien och USA. Jag anser att artiklarna kan vara
användbara trots att de inte är svenska samt att erfarenheterna från andra
länder med längre invandringshistoria kan ge en mer nyanserad bild.
I texten använder jag mig av ordet språkhinder som jag definierar på
följande sätt; med språkhinder menar jag att det finns ett hinder i den
verbala kommunikationen mellan patient och personal inom sjukvården
på grund av språkliga skillnader. Begreppen patient och vårdtagare kommer jag att använda som synonymer i texten. Även personal och sjuksköterskor kommer användas som synonymer.
Bakgrund
Sverige har under de senaste åren haft en stigande invandring. Befolkningsmängden i Malmö stad den 31 december 2008 visar på 286 535
invånare varav 29 procent är födda i utlandet. Det finns ibland dessa 179
länder representerade inklusive Sverige och därmed en stor variation av
språk (SCB, 2008). Frågan om språkhinder och kommunikation är därför
särskilt aktuell i en stad som Malmö.
Människan har ett primärt behov att kommunicera som märks redan
hos det nyfödda barnet. Behovet av kommunikation måste tillfredställas i
olika former under hela livet för att ge en fullvärdig psykisk, social och
kulturell utveckling. Kommunikation är en överföring av information
mellan människor, djur eller apparater såsom datakommunikation.
Kommunikation kräver dels ett språk eller en kod i vilken informationen
uttrycks, dels ett fysiskt medium genom vilken informationen överförs.
Den vanligaste formen av mänsklig kommunikation är interpersonell
kommunikation som sker direkt mellan människor. De latinska benäm-
5
ningarna communica´tio - ömsesidigt utbyte, commu´nico - meddela, commu´nis - gemensam (Nationalencyklopedin, 2009) kan ge oss en förståelse
för innebörden av ordet. Det är något som genom ett gemensamt och
ömsesidigt utbyte ska meddelas. Det är viktigt att vi tar hänsyn till att
båda parterna ska kunna förmedla sig för att på så sätt kunna kommunicera.
Som sjukvårdspersonal har vi en skyldighet att följa Hälso- och sjukvårdslagen där målet är en god hälsa och vård på lika villkor för hela
befolkningen. Enligt § 2b i Hälso- och sjukvårdslagen har patienten rätt
till individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de
metoder för undersökning, vård och behandling som finns (SFS 1982).
Det står även skrivet i förvaltningslagen 8§ att ”När en myndighet har att
göra med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörseleller talskadad, bör myndigheten vid behov anlita tolk” (SFS 1986).
Forskning visar att kommunikationen mellan patient och personal
inom sjukvården är grunden för en god och välfungerande vård, där personal via språket får tillgång till patientens livsvärld (Yeo, 2004). Sjukvårdspersonal bör ha i åtanke att människan har ett primärt behov av att
kommunicera, speciellt i en stad som Malmö där det talas många olika
språk. Det är viktigt att försöka aktivt arbeta för att förbättra kommunikationsmöjligheterna där språkhinder föreligger.
Lex Maria Avvikelse
Socialstyrelsen får vid felbehandlingar in anmälningar enligt Lex-Maria
från sjukvården. Jag kommer nedan i korthet att beskriva ett patientfall
där språkhinder var en del av orsaken till felbehandlingen. Fallet ”Beslut i
Lex Maria-ärende avseende omhändertagande på akutmottagning av
patient som hade ätit svamp” är hämtat ur Socialstyrelsen Regionala tillsynsenhet i Malmö (Socialstyrelsens Dnr. 41-8628/2008).
Händelseförlopp
En asiatisk kvinna som plockat och ätit två olika sorters svampar kände
sig efter några timmar illamående och kräktes. Kvinnan, som inte pratade
någon svenska alls, uppsökte akutmottagningen tillsammans med sin
dotter. Dottern tolkade och förde patientens talan. Patienten redogjorde
för sina magbesvär och sjuksköterskan informerades om att patienten
ätit svamp. Sjuksköterskan försökte klargöra vilken typ av svamp som
ätits och uppfattade av dialogen att det var två sorters ofarlig svamp,
vilket hon informerade patienten och dottern om. Patienten blev kort
senare sämre och togs in på ett undersökningsrum och sjuksköterskan
bedömde att patienten borde undersökas av läkare. Senare beslöt sig
patienten och dottern för att återvända hem och avvakta i några timmar.
Patienten återkom dock senare och det konstaterades att hon ätit lömsk
6
flugsvamp. Patienten behandlades på intensivvårdsavdelningen men
skadan på levern var så stor att patienten avled efter en vecka.
I rapporten från Socialstyrelsen tas flera orsaker till händelsen upp
så som brister i arbetsrutiner och undersökningsrutiner men även dokumentationsrutiner och brister i kunskap om svampförgiftning. Jag kommer fördjupa mig i de brister som enligt rapporten rör kommunikation
och språksvårigheter.
Det står i rapporten att sjuksköterskan fått en felaktig uppfattning
om vilken svamp patienten ätit och därför inte bedömde situationen som
allvarlig. Dottern misstänkte att den ena svampen var en giftsvamp. Sjuksköterskan verkar inte ha uppfattat patientens symtom. Patienten kände
sig dålig, kräktes många gånger och var rädd. Sjuksköterskan uppfattade
aldrig dottern och mammans oro. Akutmottagningen som berörs i fallet
menar att de enligt regelboken ska anlita en utomstående godkänd tolk
och att anhöriga inte bör användas som tolkar. Det går förstås inte att
utesluta att sjuksköterskan hade förstått situationen bättre om hon fått
tala med patienten genom en professionell tolk. Om anhöriga talar tillräckligt god svenska brukar denna akutmottagning nöja sig med det.
Sjuksköterskan uppfattade att dottern inte talade så bra svenska men att
det ändå gick att göra sig förstådd. Det går inte att utesluta att en del av
kommunikationsbristen kan ha berott på språkförbistring, svårigheter
från båda håll att förstå nyanser i språket.
Några av de åtgärdsförslag som framkommer i rapporten gällande
kommunikation och språk är att öka medvetenheten om betydelsen av
rak och tydlig kommunikation. I detta fall hade inte patient och anhörig
förstått att en läkarundersökning var planerad. Det framkom även att
akutmottagningen borde se över rutiner för användning av tolk och
telefontolk. Socialstyrelsen konstaterar att kommunikationssvårigheter
varit en bidragande faktor i denna Lex-Maria anmälan men dock inte den
enda faktorn till händelseförloppet. Denna händelse visar på de konsekvenser som kommunikationsbrister kan leda till i vården. I nästa kapitel
kommer jag därför att fördjupa mig i konsekvenser av språkhinder.
Konsekvenser av språkhinder
Det känns aktuellt att fundera över vilka konsekvenser som uppkommer
av att sjuksköterskan inte kan kommunicera med patienten i en vårdsituation. Kommunikationsproblem påverkar sjuksköterska, patient och
organisationen, inte bara en av parterna. Jag kommer därför i detta avsnitt presentera konsekvenser som kan uppkomma av språkhinder utifrån dessa tre perspektiv, för att synliggöra allas inverkan och påverkan.
7
Ur sjuksköterskeperspektiv
Kommunikation mellan vårdgivare och patient är en förutsättning för att
kunna ge en god vård. Enligt Fioretos (2002) ska sjuksköterskan tillsammans med patienten planera vården och ge fortlöpande information om
bland annat pågående behandling. Genom kommunikation bygger sjuksköterskan upp en relation och ett förtroende. Då patienten har bristfällig eller helt saknar kunskap i det svenska språket försvåras vårdmötet
(Fioretos, 2002). När vi inte kan kommunicera med patienten ställs vi
inför en svår situation. Detta visar även Hultsjö & Hjelm (2006) i sin
studie, där det framkommer att personal inom sjukvård upplever det
problematiskt att inte kunna kommunicera med patienten på grund av
språkhinder. Det orsakar problem i informationsutbytet mellan personal
och patient. Sjuksköterskorna känner att de inte kan informera patienterna om deras valmöjligheter i samband med behandlingar (Hultsjö &
Hjelm, 2006). Detta bekräftas i en annan studie där sjuksköterskorna
upplever att den svåraste situationen är då patienten inte alls kan tala
språket och då sjuksköterskan ska förklara komplicerade förlopp för patienten (Cioffi, 2003). Språkhindret gör situationen ytterligare mer komplicerad då svår information ska ges vid akuta åtgärder (Cioffi, 2003;
Hultsjö & Hjelm, 2005).
Som sjuksköterska har jag ställt mig frågan om språkhindren ger
konsekvenser på kvaliteten av vården vi ger till patienterna. Att så är
fallet styrks i flera studier som visar att sjuksköterskor inom akutvården
tycker att språkhinder har en negativ påverkan på vårdkvaliteten och att
det är en stressfaktor i deras arbete (Bernard et al., 2006; Cioffi, 2003;
Hultsjö & Hjelm 2005). Personalen upplever kommunikationssvårigheter
som frustrerande både för dem själva och för patienterna. De är oroliga
över kvalitén av vården som ges samt de begränsningar och konsekvenser som språkhinder kan innebära i olika situationer som vid bedömningar (Cioffi, 2003). Sjuksköterskorna upplever stress av att inte kunna
kommunicera med patienterna i det dagliga arbetet på grund av språkhinder. De kan på grund av detta bland annat inte trösta eller bedöma
smärtnivå korrekt och har svårighet att ge information kring basal omvårdnad, uppföljning av vård och behandling som patienten erbjuds
(Bernard et al., 2006).
Studier visar också att sjuksköterskor uttrycker oro gällande kommunikationen med patienter som delvis eller inte alls kan tala samma
språk, över vilka konsekvenser detta kan medföra (Gerrish, 2001; Hultsjö
& Hjelm, 2005). En annan studie visar även att det finns en oro för att
patienten på grund av språkhinder ska missuppfatta information kring
diagnos, behandling och behandlingsmetoder samt eventuella biverkningar (Richardson, Thomas & Richardson, 2006) Det finns en oro över
de konsekvenser bristande kommunikation på grund av språkhinder kan
innebära (Gerrish et al., 2004)
8
Som vi kan se visar flera studier att sjuksköterskor upplever det som
problematiskt att vårda patienter med språkhinder. Sjuksköterskor
känner sig frustrerade och stressade över att inte kunna kommunicera
med patienten och menar att det har negativ inverkan på vårdkvalitén.
Det finns en oro över att patienten kan få felaktig information och
bedömningarna försvåras. Det borde med denna kännedom vara en
förutsättning för sjuksköterskor att kunna kommunicera med patienten
för att kunna ge en god och säker vård.
Ur patientperspektiv
Kommunikationsproblem mellan personal inom sjukvården och patienter kan leda till att vårdtagaren inte får adekvat behandling och att en felaktig diagnos ställs samt att den holistiska vården uteblir. Konsekvensen
kan bli att patienten med språkhinder förlorar tilltron till sjukvården
(Fioretos, 2002). Vidare kan kommunikationssvårigheter göra det svårt
för patienten att förstå information om sin diagnos, behandling och
prognos vilket kan skapa oro, osäkerhet och otrygghet. Patienten har inte
heller samma möjlighet att ställa frågor om information som getts om sin
sjukdom och behandling, vilket kan upplevas som frustrerande. Vid
språkhinder får patienten oftast bara besked om något är bra eller dåligt
men ingen ytterligare information av personalen. Konsekvenserna av
språkhinder kan vara att patienten tror sig vara allvarligt sjuk och på
grund av kommunikationssvårigheter inte blir medveten om sitt tillstånd.
Det finns inte heller någon möjlighet för patienten att berätta om sitt
tillstånd för personalen (Gerrish et al., 2004).
När vi som sjuksköterskor i vårt dagliga arbete utför en insats, ger vi
samtidigt mycket information till patienten. Det kan röra sig om förebyggande eller lindrande åtgärder patienten kan vidta. Jag har uppmärksammat att denna information oftast ges till patienter utan språkhinder,
vilket även lyfts fram i Gerrish’s (2001) studie som beskriver patienter
med såromläggning med språkhinder respektive utan språkhinder. I de
fall då patienterna inte har ett språkhinder gör sjuksköterskan regelbundna bedömningar av smärtnivå, ger råd kring sårvård, hygien och diet. Det
finns även utrymme för att diskutera andra frågor eller funderingar som
patienten vill lyfta. Där språkhinder finns ges lika god sårvård men utöver detta ges begränsad förebyggande vård och information. Det är viktig information som inte förmedlas mellan patient och sjuksköterska
under besöket. Det är svårt för sjuksköterskan att ge råd eller göra korrekta bedömningar även fast sjuksköterskan försöker underlätta kommunikationen via teckenspråk (Gerrish, 2001).
Det är viktigt att vi bär med oss målen för Hälso- och sjukvårdslagen
och att vi ständigt strävar efter att uppnå en god hälsa på lika villkor för
alla. Vi bör se till helheten hos alla patienter och inte enbart fokusera på
9
den sjuka delen och på att behandla den. Vi måste genom kommunikation få en delaktig patient som är välinformerad om sin situation och
därför inte behöver känna oro, otrygghet eller misstro till sjukvården.
Ur organisationsperspektiv
Sjukvården ska ge en god och säker vård av hög kvalitet men för att
kunna göra detta måste resurserna läggas på rätt behandlingar, undersökningar och åtgärder. I Hultsjö & Hjelmers studie framkommer det att
personal från larmcentralen åkte ut på akuta utryckningar som sedan
visade sig inte vara akuta. Grunden till detta är språkhinder då den sjukvårdspersonal som tar emot samtalet på larmcentralen inte kan göra en
korrekt bedömning av situationen (Hultsjö & Hjelm, 2006). Vidare visar
forskning att språkhinder leder till längre sjukhusvistelse, fler labbprover,
färre uppföljande besök, mindre förståelse av läkarens förklaringar, att
patienterna är mindre nöjda med vården (Yeo, 2004) samt fler besök på
akutmottagning (Yeo, 2004; Gerrish, Chau, Sobowale & Birks, 2004).
Patienterna söker inte heller sjukvård såvida de inte har allvarliga problem (Gerrish et al., 2004). Detta leder till att vårdkostnaderna blir högre
och vården blir dessutom mindre effektiv (Hultsjö & Hjelm, 2005; Yeo,
2004). Även ur ett organisationsperspektiv kan vi således se att språkhinder har betydelse, både för effektivitet och kostnader.
Metoder för att överbrygga språkhinder
Mot bakgrund av ovanstående kapitel om vilka konsekvenser språkhinder har för vården, vill jag gå vidare med att visa vilka metoder som
finns för att gynna kommunikationen och förståelsen mellan patient och
personal. Genom en god kommunikation kan vi öka kvalitén på vården
vi ger till våra patienter och minimera missförstånd och felbedömningar
som kan ske på grund av kommunikationshinder.
Professionell tolk
Min erfarenhet av beställning av tolk är att den oftast görs då patienten
ska till läkaren men sällan utnyttjas av sjuksköterskorna vid vård av
patient. Jag har under min tid inom hemsjukvården aldrig beställt en
professionell tolk utan har endast varit i kontakt med tolk i samband
med vårdplaneringar. Detta framkommer också tydligt i en rapport av
Björngren Cuadra (2008) där ingen av sjuksköterskorna i studien använt
sig av professionell tolk i sitt arbete inom hemsjukvården i en stadsdel i
Malmö. Några hade erfarenhet av användning av tolk i andra sammanhang, som vid vårdplanering på sjukhus. Att tolk inte tillkallas i hemsjuk-
10
vården är delvis en sorts praxis och delvis en följd av sjuksköterskornas
egna ställningstaganden. Bakom beslutet ligger också ekonomiska överväganden, dessa menar Björngren Cuadra (2008) måste ses i relation till
gällande lagstiftning i förvaltningslagen SFS 1986:223.
Det är viktigt att vi informerar patienter med språkhinder om deras
rättigheter utifrån förvaltningslagen, då studier visar att det finns en del
patienter som inte vet att det finns tolkar att tillgå i kontakt med sjukvården. Det finns även de patienter som vet att tolk finns att tillgå men
som inte kan förmedla detta önskemål på grund av språkhinder. Detta
leder ofta till att någon närstående istället tolkar (Gerrish et al., 2004).
Bättre tillgänglighet till tolk påverkar kvalitén av vården som ges till
patienter med språkhinder (Cioffi, 2003).
I en studie av Bernard et al., (2006) studeras olika verktyg för att
överkomma språkhinder, det var bland annat användande av tolk. Det
framkommer en tydlig skillnad vid användning av professionell tolk
mellan läkare och sjuksköterskor. Studien visar att 19 procent av sjuksköterskorna använde sig av professionell tolk och 25 procent av telefontolkning. Bland läkarna använder 72 procent professionell tolk och 40
procent telefontolkning. Sjuksköterskor och läkare kunde i studien välja
mer än en metod (Bernard et al., 2006).
Det är viktigt att använda sig av professionell tolk vid fördjupade
diskussioner så som detaljerad hälsohistoria, samtal angående behandlingsalternativ eller förberedande åtgärder inför operationer. Detsamma
gäller vid diskussion kring prognos, samtal kring patientens sociala förhållande och då samtycke ska inhämtas från patienten inför exempelvis
en undersökning osv. (Bernard et al., 2006).
En studie av Cioffi (2003) gjord i Australien, visar att tolkservice
fungerar bra när det gäller ett vanligt förekommande språk, men tillgången till tolk försvårades när det gällde mindre vanligt förekommande
språk. Det kan även vara svårt att få en tolk till sitt förfogande under helger och nattetid. Även fast sjuksköterskorna uppskattar tolkservicen så
finns det begränsningar i form av tid vid varje tolkningstillfälle samt
rimlig mängd av information som kan ges till en patient per tolkningstillfälle. Det kan även finnas begränsningar beroende på patientens förtroende och upplevelse om vad som faktiskt blir översatt av det som sägs
(Cioffi, 2003). I Björngren Cuadras (2008) studie berättar en sjuksköterska hur hon upplevde att tolken blev privat i tonläget och att tolken glömde sin yrkesroll. Det lyfts också fram en osäkerhet kring översättningens
kvalitet, vem man ska titta på och svårighet att hålla tråden i samtalet.
Det upplevs dock som positivt att någon utifrån tolkar så att patienten
får sagt sin mening (Björngren Cuadra, 2008).
Jag känner igen problematiken som tas upp i studierna och ser därför hur viktigt det är att vi informerar våra patienter om tolkens roll och
tillvägagångssätt i början av samtalet. Sjukvårdspersonalen kanske också
11
har ett behov att få information och utbildning i samarbete med tolk för
att uppnå bästa resultat. Många sjuksköterskor i den engelska studien av
Gerrish et al (2004) saknade kännedom kring tolkservicens tillgänglighet
och var osäkra på hur de kunde tillgå tjänsterna. Det fanns även en osäkerhet kring vilken utbildning personal från tolkservice hade och sjuksköterskorna var oroliga över om patienterna skulle känna förtroende för
att tolken höll sekretessen (Gerrish et al., 2004).
Personal beskriver den begränsade tillgången till tolk som ett problem men även svårigheter då tolken ofta ska beställas två dagar i förväg.
Oftast är hembesök av distriktssköterska och förstagångsbesök av en
mer brådskande karaktär och därför kan de inte förlita sig på att tolk
finns tillgänglig. Tolkservice upplevs som otillräcklig och många sjuksköterskor förlikar sig med detta istället för att försöka förbättra tolkservicen (Gerrish et al., 2004). Cioffi (2003) menar att det ur ett rättviseperspektiv är grundläggande med tillgång till tolk för respektive språk
inom rimlig tid, så att tillfredställande kommunikation kan ges i vården
till patienten. Sjuksköterskorna använder sig av telefontolk vid akuta
situationer när det inte är möjligt att få en tolk på plats till patienten omgående. Personalen upplever dock att det är svårt att hålla en trevägskommunikation som telefontolkning innebär (Cioffi, 2003). Det framkommer i studierna att personalen tycker det är svårt att arbeta tillsammans med tolk och det kan möjligen vara en anledning till att tolk inte
används i lika stor utsträckning som andra metoder.
Anhörig som tolk
I sjukvården har patienten oftast någon närstående kring sig och det kan
uppkomma situationer då dessa används som tolk på ett oaktsamt sätt.
Personal måste trots språkhinder hålla sekretess och även försäkra sig
om att informationen som ges förmedlas med god kvalitet till patienten.
Björngren Cuadra (2008) lyfter fram hur sjuksköterskor i sitt arbete inom
hemsjukvården använder sig av anhöriga som ett hjälpmedel för att ta sig
runt svårigheten att prata med sin patient. Om det finns en svensktalande anhörig har denna ofta en roll som kontaktperson och kontaktas av
hemsjukvården vid behov eller svårigheter. Flera av sjuksköterskorna i
studien har erfarenhet av att använda anhöriga som tolk. Den anhörige
kan ibland även tolka per telefon, då telefonluren skickas mellan patienten och sjuksköterskan (Björngren Cuadra, 2008). Flera studier styrker
att personal inom sjukvård ofta använder sig av familjemedlemmar vid
tolkning eftersom de ofta är lättillgängliga (Gerrish, 2001; Gerrish et al.,
2004; Cioffi, 2003; Richardson et al., 2006).
En studie visar att anhörigtolk används trots att arbetsplatsen har en
policy som säger att familj inte ska tolka i mötet mellan sjuksköterska
och vårdtagare (Cioffi, 2003). Detta framkommer även i Björngren
12
Cuadra (2008) där sjuksköterskorna i den svenska studien påpekar att
sjuksköterskor enligt lag inte får lov att använda sig av anhöriga som tolk
utan det ska vara någon utifrån som inte kan vända informationen hur
som helst (Björngren Cuadra, 2008).
Gerrish et al., (2004) menar att genom att låta anhöriga tolka till
patienten lägger personalen ett stort ansvar och förtroende på den tolkande anhörige. Dock upplever personalen en oro vid användandet av
anhöriga, särskilt unga barn, för hur detta kan äventyra patientens integritet och konfidentiella uppgifter. Det finns även oro för om det kan påverka familjerelationen negativt (Gerrish et al., 2004). Detta styrks i en
annan studie som visar att sjukvårdspersonalen har svårigheter med att
lita på grannars och släktingars översättning. Personalen fick en känsla av
att inte allt som sades översattes till patienten (Hultsjö & Hjelmer, 2006).
Det kan även handla om att den anhörige inte alltid uppfattar de medicinska meddelande som personalen vill framföra (Gerrish, 2001). Richardson et al., (2006) menar att familjemedlemmar och vänner i allmänhet
inte ska användas för att tolka, eftersom ämnen som diskuteras kan vara
komplexa och innehålla känslig information för den anhörige eller om
patienten (Richardson et al., 2006).
Konsekvenserna som kan förekomma när närstående tolkar är att
patienten för att skydda sin integritet avstår från att berätta känslig men
viktig information till vårdgivaren, då patienten inte vill att anhöriga ska
ha kännedom om detta. Det kan vara extra känsligt om den som översätter är av motsatt kön eller ett barn (Richardson et al., 2006; Gerrish et
al., 2004). Personalen kanske då inte får ta del av viktig information, vilket kan leda till att patienten inte får rätt behandling eller åtgärd (Gerrish
et al., 2004).
Bernard et al (2006) visar i en studie som är gjord i USA att 59 procent av sjuksköterskorna använder sig av familj och vänner som tolkar
medan 52 procent av läkarna använder sig av familj och vänner, då de
ska översätta till spansktalande patienter (Bernard et al., 2006). Liknande
resultat ger en engelsk studie av asiatiska patienter som förstår lite eller
ingen engelska. I denna framkommer att familjemedlemmar översätter i
60 procent av fallen. I de fall då patienten pratar lite eller ingen engelska
använder sig sjuksköterskorna främst av anhöriga för tolkning snarare än
professionell tolkservice (Gerrish 2001).
Tvåspråkiga kollegor som tolk
Utifrån min egen erfarenhet som flerspråkig, dvs. svensk-, spansk- och
engelsktalande, kan jag berätta om mina upplevelser. Gentemot mina
kollegor är jag en tillgång som kan finnas som en hjälp när kommunikationen brister på grund av språkskillnad. Jag kan bli tillfrågad att göra
hembesök för att till exempel förklara en ny medicinsk utrustning eller
13
insats. De patienter jag mött har framfört en positiv återkoppling av mitt
hembesök då vi kunnat kommunicera på samma språk. Det finns dock
tillfällen då jag upplever att trots att jag pratar mitt hemspråk flytande, så
är mina kunskaper inom medicinska termer inte på samma nivå som när
jag talar svenska. Detta kan nog förklaras med att jag gjort min utbildning och arbetat i Sverige och därför inte utvecklat terminologin på spanska eller engelska. Jag kan se mig själv som användbar i många situationer för att gynna kommunikation, men anser dock att utbildad professionell tolk ska användas vid mer fördjupade diskussioner för att kunna
ge en god kvalitet av tolkningen.
En studie från USA av Bernard et al., (2006) visar att 81 procent av
sjuksköterskorna använder sig av tvåspråkiga kollegor kontra 56 procent
av läkarna, för att överbrygga språkhinder (Bernard et al., 2006). I Björngren Cuadras (2008) studie framgår det att sjuksköterskorna ibland tillfrågar kollegor att tolka, oftast då de ska samtala om något mer specifikt
med patienten. Det kan även vara personal från hemtjänsten som bistår
med tolkhjälp (Björngren Cuadra, 2008). Tvåspråkiga kollegor är lättillgängliga och en frekvent hjälp vid tolkning. De tvåspråkiga sjuksköterskorna upplever att informationen de kan ge är till fördel för patientens
vård. Kommunikation mellan tvåspråkig personal och patient kan klargöra patientcentrerade företeelser som ger en mer enhetlig vård. Den
tvåspråkiga personalen kan även fungera som förmedlare vid komplicerade och emotionella situationer. Patienterna upplever det som ångestdämpande att ha vetskapen av att det finns personal som de kan kommunicera med. Det är rimligt att påstå att anställning av tvåspråkig personal som en resurs bidrar med ökad enhetlighet i vården. Det framkommer att sjuksköterskorna upplever att kvalitén av vården som patienterna ges är beroende av den hjälp de fick både från tolk och tvåspråkiga
kollegor med tolkningen (Cioffi, 2003).
En konsekvens vid användande av tvåspråkiga kollegor kan vara att
patienten väntar till skiftbyte där den tvåspråkiga personalen arbetar för
att kommunicera. Sjuksköterskorna beskriver en oro över dessa situationer och kan se risker med att fördröja kommunikationen. De tvåspråkiga
sjuksköterskorna uttrycker att det kan vara komplicerat att kommunicera
med patienter på grund av dialekt och för att samma ord kan ha olika
betydelser. De tvåspråkiga sjuksköterskorna oroade sig också över
kvalitén på deras översättning och hade behov av rutiner kring förhållningssätt vid tolkning (Cioffi, 2003).
Översättningsredskap
En annan metod som jag har funnit är FAST – Focused Accessible Spanish
Translator, ett översättningsredskap som utformats i USA för att underlätta kommunikationen med de spansktalande patienterna. Redskapet är
14
utformat som fickformat, 128mm x 77mm. FAST är inte utformat för att
ersätta den professionella tolkservicen utan som ett komplement. Vanliga
fraser och frågor översatts från engelska till spanska. Komplexa fraser
och ord undviks eftersom den icke spansktalande personalen inte skulle
förstå svaren patienten ger. Ett FAST-redskap utformades till sjuksköterskor med 42 fraser och en annan till läkare med 51 fraser (se bilaga 1,
hämtad ur Bernard et al., 2006). I studien ombes sjuksköterskor respektive läkare att ange vilken metod de använt sig av för att överbrygga
språkhinder. Under den sjumånaders långa studieperioden använder 53
procent av sjuksköterskorna redskapet FAST och 36 procent av läkarna
använder sig av FAST. Det framkommer även att sjuksköterskorna och
läkarna tycker FAST är ett användbart redskap i deras dagliga arbete. De
upplever även en minskning av stress i kommunikationen med spansktalande patienter. Det är främst sjuksköterskorna som såg en nytta av att
använda sig av FAST (Bernard et al., 2006). Denna metod kan vara ett
bra komplement till tolk i det dagliga arbetet med patienten. Den kan
även utvecklas och göras i flera språk.
Andra metoder
I sjukvården används flera olika metoder för att överbrygga språkhinder
mellan personal och patient. Utöver tidigare nämnda: professionell tolk,
anhörigtolk, tvåspråkiga kollegor samt översättningsredskap, presenteras
nedan ytterligare några metoder.
Enstaka ord
I Björngren Cuadras (2008) studie berättar en sjuksköterska att hon upplever att hon klarar sig med en begränsad vokabulär av några centrala ord
och uttryck på patientens språk. Detta eftersom patienten i de flesta fall
fått en mer grundläggande information på vårdplaneringen och oftast
fått förklarat för sig vad sjuksköterskan ska utföra vid sitt hembesök. Till
följd av att sjuksköterskan lärde sig några enstaka ord, som att säga god
dag, upplevde sjuksköterskan att patienten blev glad och det blev en form
av positivt utbyte mellan sjuksköterska och patient. Genom att sjuksköterskan lär sig ett par ord på patientens språk, ger denne uttryck åt att
vilja förstå patienten, vilket skapar en ömsesidig kvalitet i relationen
(Björngren Cuadra, 2008). Detta framkommer också i en annan studie
där sjuksköterskor lärde sig några enstaka ord på vissa språk för att
underlätta kommunikationen. Genom att lära sig några ord på patientens
språk upplevde sjuksköterskan att det gynnade deras relation (Cioffi,
2003).
15
Kroppsspråk, beröring och att rita
Vidare framkommer i Björngren Cuadras studie att en sjuksköterska uttrycker att ”man kan komma långt med kroppsspråk”. Sjuksköterskan
ger ett exempel inför blodprovstagning, hur hon pekar på armen och
säger vi ska ta blodprov och klappar sig på armvecket. Ett annat exempel
som ges i studien är att en sjuksköterska frågar om patienten har smärtor
genom att lägga armarna i kors över bröstet och spänna ansiktsdragen.
En sjuksköterska berättar om en patient med svåra smärtor som i deras
möte pratar sitt språk och sjuksköterskan sitt. Under mötet är det viktigt
att på något vis röra henne och titta henne i ögonen och hitta sätt att
bekräfta henne. Kroppsspråket kan ses som en tillgång i kommunikationen men kan också vara en källa till missförstånd. Några sjuksköterskor ritar för att göra sig förstådda. Block och penna ses som ett instrument för att förklara ett arbetsmoment eller för att framföra något som
är för svårt att få fram genom en gest (Björngren Cuadra, 2008).
Arbetsbördan för sjuksköterskorna är påfallande högre vid användandet av metoder för att överkomma kommunikationshinder så som att
ordna och arbeta med tolkservice och tvåspråkiga kollegor (Cioffi, 2003).
Detta framkommer också i Björngren Cuadras (2008) studie som visar
att då språkhinder förekommer behöver sjuksköterskan extra tid avsatt
för dessa patientmöten (Björngren Cuadra, 2008). Det kan ta längre tid
att bygga upp en relation men om vi kan gynna relationen genom att lära
oss några ord på ett annat språk borde detta inte vara ett hinder utan
snarare ses som en resurs. Detta kan ge mycket i den fortsatta vården av
patienten.
16
Slutdiskussion
När jag började skriva hade jag som syfte att ta reda på om språkhinder
hade någon inverkan på kvaliteten av vården. Jag har uppmärksammat
svårigheter kring kommunikation inom sjukvården och även fått kännedom om att sjukvårdspersonal från andra länder identifierar samma
problem. Detta gör att jag kan se hur personal i andra länder arbetar med
språkhinder inom sjukvården.
Eftersom antalet invandrare i Sverige årligen stiger måste vi sträva
efter att sjukvården på ett professionellt sätt kan lösa språkhinder som
uppstår, för att kunna ge en god och säker vård. Kommunikation är en
viktig kärna för en välfungerande vård, detta gäller inte enbart i de fall
där språkhinder finns, utan i alla möten mellan människor. Utan den
verbala kommunikationen blir informationen som förmedlas ganska
knapphändig. Genom att kunna uttrycka oss med ord får vi ett annat
djup i kommunikationen och genom att både använda kroppsspråk och
verbal kommunikation minimerar vi riskerna för missförstånd.
I socialstyrelsens statistik framkommer att över 70 procent av alla
Lex-Maria anmälningar avser händelser rörande kommunikation. Dessa
anmälningar innefattar alla patienter och personal, oavsett språksvårigheter. Detta ger oss en bild av att även då vi pratar samma språk, finns det
risk för brister i kommunikationen. Därför kan vi förstå att detta försvåras ytterligare när vi inte delar samma språk.
När patienten inte pratar samma språk som personalen uppkommer
ett språkhinder där vi som sjukvårdspersonal måste förhålla oss till situationen utifrån gällande lagstiftning. All sjukvårdspersonal har en skyldighet att följa Hälso- och sjukvårdslagen, där målen är en god hälsa och
vård på lika villkor för hela befolkningen. Målsättningen är en bra grund
att arbeta utifrån, men det finns fortfarande mycket som måste förbättras
och utvecklas för att kunna uppnå dessa mål till fullo. I Hälso- och sjukvårdslagen § 2b lyfts det också fram att patienten har rätt att få information gällande sitt hälsotillstånd, vård och behandling, individuellt anpassad. Jag ställer mig frågan: Använder vi oss av rätt metoder i alla lägen
för att kunna ge patienten individuellt anpassad information?
När vi inte kan kommunicera på grund av språkskillnader kan detta
leda till att patienter får svårt att förmedla hur de känner sig, ställa frågor
eller förstå information om sin sjukdom, prognos eller behandling. Detta
kan i sin tur leda till onödigt lidande för patienten och en begränsning av
vårdtagarens individuella behov. Personalen får i sin tur inte samma möjligheter till information om patientens upplevelser, behov och symptom.
Personalen kan få sämre förutsättningar att ge god vård, vilket gör att
risken för felbedömning ökar.
17
I förvaltningslagen 1986:223 står det ”När en myndighet har att göra
med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller
talskadad, bör myndigheten vid behov anlita tolk”. Ordet bör ger utrymme för tolkning och diskussion. Är detta en rekommendation eller ett
påbud? Lagen säger ingenting om att professionell tolk måste användas.
Jag tycker att vi alla bär ett ansvar för att den information vi förmedlar är
av god kvalitet och förvissar oss om att patienten uppfattar den givna
informationen. Vi som sjukvårdspersonal måste kanske i högre utsträckning börja se riskerna med att inte kunna kommunicera fullt ut.
Diskussion av metoder för att överbrygga språkhinder
Det finns ett flertal metoder som personal kan använda sig av för att
utjämna språkhindren mellan personal och patient. Utifrån det jag läst i
artiklarna, upplever jag inte att det finns någon metod som är helt
problemfri - metoderna kan utvecklas och förbättras. De är användbara i
olika situationer, en metod lämpar sig bättre vid ett specifikt tillfälle och
en annan metod vid ett annat läge. Vad sjuksköterskor använder sig av
för hjälpmedel för att kommunicera beror nog till stor del på den bedömning varje enskild sjuksköterska gör, beroende på situationen det
gäller. Frågan är om det också finns faktorer som får oss att inte använda
vissa metoder för att överbrygga språkhinder, såsom ekonomiska skäl
eller bekvämlighet. Tycker vi att vården fungerar utan att kunna förstå
varandra och föra en dialog? Jag kommer inte besvara dessa frågor utan
vill väcka en tanke och öppna upp för möjlighet till diskussion.
Jag tycker att det är viktigt att vi inom sjukvården tar tillvara på den
idérikedom som finns hos personal när det gäller att lösa kommunikationssvårigheter. Oftast löser viss kommunikation sig om personalen lär
sig några ord på patientens språk och på så sätt visar personalen en
lyhördhet för patientens situation. Det finns även de som använder sig
av kroppsspråk eller ritar. Det är viktigt att ha i åtanke att då ges utrymme för tolkning, som i sin tur kan leda till missförstånd beroende på hur
patienten tolkar det. Om patienten inte uppfattar budskapet kan detta
leda till otrygghet för patienten. Det är viktigt att vi inser när det finns
behov av att använda sig av andra metoder. Fastän människan till stor
del kommunicerar via kroppsspråk så anser jag att det även behövs en
muntlig dialog. Genom kroppsspråk kan vi möjligen uppfatta situationen
i stort, men kan vi uppfatta nyanser? Om vi inte kan kommunicera på
grund av språkhinder kan vi gå miste om viktig och detaljerad information.
Tvåspråkiga kollegor belyses också i litteraturen och det framkommer både positiva och negativa följder. Fördelarna med tvåspråkig personal är att de oftast är lättillgängliga och att det är ångestdämpande för
patienten att det finns tvåspråkig personal att tillgå. Denna metod tycker
18
jag är mycket användbar vid många situationer och kan underlätta vårdarbetet avsevärt. När vi använder oss av tvåspråkig personal bör vi dock
ha i åtanke att dessa inte har någon tolkutbildning och kanske inte heller
någon vårdutbildning. Det kan därför vara viktigt att använda sig av
denna metod med försiktighet och kanske inte vid till exempel bedömning av ett sjukdomstillstånd.
I alla studier framkommer det att användning av anhöriga som tolkar
i största utsträckning ska undvikas, men ändå visar litteraturen att många
använder sig just av anhöriga eftersom de oftast finns tillgängliga. Det
finns säkert tillfällen då anhöriga är användbara men vi måste göra en
riskbedömning och en analys om huruvida det är den rätta metoden för
just det tillfället. Genom att använda oss av anhöriga finns risken att
informationen inte når fram till patienten så som vi önskar. Än viktigare,
vi måste även tänka på sekretessen och patientens integritet.
Denna risk finns även vid användandet av professionell tolk. Men till
skillnad från anhörigtolk och tvåspråkiga kollegor så har professionella
tolkar utbildning och i vissa fall även specialisering inom sjukvård, vilket
jag fick kännedom om vid mitt studiebesök på Språkservice. Professionella tolkar är också bundna av sekretess. I litteraturen framkommer en
stor skillnad i användandet av tolk mellan sjuksköterskor och läkare. Jag
anser att sjuksköterskor måste bli bättre på att använda tolk och veta när
det är befogat att beställa tolk, såsom vid mer avancerade hembesök
alternativt bedömningar där det behövs en fördjupad kommunikation
med patienten. I nuläget saknas det dock rutiner som sjuksköterskorna
kan fatta sina beslut utifrån och som kan ge personalen en trygghet i sina
beslut.
Likvärdig vård för alla?
I litteraturen framgår att det saknas kunskap och skriftliga mallar för de
olika metoder personalen kan använda sig av för att överbrygga språkhinder. Därför menar jag att en grundläggande förutsättning för sjukvårdsarbete med patienter med språkhinder, bör vara god kunskap i hur
personalen ska gå till väga i mötet med patient där språkhinder förekommer. Personalen måste ha kännedom om vad varje metod innebär och
vid vilka situationer metoden bör användas respektive inte användas. Det
finns även behov av utformande av riktlinjer och ett utarbetat instrument
som personalen kan använda sig av.
Om det finns språkförbistringar kan detta leda till att personalen inte
kan bedöma en patients tillstånd korrekt och därför remitteras patienten
till läkare eller sjukhusvård. Flera studier visar att detta leder till högre
vårdkostnader. Förhoppningsvis kan vi undvika onödiga inremitteringar
genom att använda oss av metoder för att överkomma språkhinder.
Genom att lösa språkhindren blir personalen troligtvis tryggare och
19
behöver inte oroa sig för att det ska bli fel i behandlingen eller i informationen som förmedlas till patienten. Patienten får i sin tur god vård och
individuellt anpassad information med större möjlighet till delaktighet.
Jag upplever att det finns stora möjligheter till förbättring vid användning av tolk, men det kräver ett förbättrat samarbete mellan tolkservice och sjukvården och en större kännedom om varandras verksamheter. Att sjukvården och tolkservice har ett aktivt samarbete där tolksamtalen utvärderas för att förbättra kvalitén tror jag är viktigt. Om det
finns en förståelse för varandras verksamheter ger detta även ett ökat
ömsesidigt förtroende. Jag tror säkert att vi kan komma långt med
kroppsspråk men frågan är om vi inte kan komma längre med patientens
egna ord och medverkan. Vi vet inte hur varje enskild patient vill ha sin
vård och behandling om vi inte frågar, vi måste kommunicera verbalt för
att få kännedom om detta. På så sätt kan vi även öka delaktigheten hos
patienter med språkhinder.
Vilken metod som ska användas måste styras av sjuksköterskan utifrån varje enskilt fall, tillfälle och situation. Personalen måste dock ha
fullgod information om ett flertal metoder för att kunna använda sig av
rätt metod vid olika situationer. För att besvara min frågeställning om
sjukvården bör upprätta rutiner kring förhållningssätt vid språkhinder så
är mitt svar: Absolut! Genom att skapa tydliga riktlinjer vet samtlig personal i sjukvården vad som gäller och kan med den informationen göra
en riktig bedömning och erbjuda patienten korrekt hjälp för att förstå
information som sjuksköterskan ska ge. Det kan ses som en kvalitetssäkring för såväl personal som patient och bör vara en del av vår strävan att
erbjuda likvärdig vård åt alla.
20
Referenser
Bernard, A.C., Summers, A., Thomas, J., Ray, M., Rochich, A., Barnes,
S., Boulanger, B. & Kearney, P (2005). Novel Spanish translator for
acute care nurses and psysicians: usefulness and effect on practioners
stress. American Journal of Critical Care, 14, 545-550.
Björngren Cuadra, C. (2008). Variationens Spektrum – en studie av
sensibilitet, tillit och vårdetik i hemsjukvården. FoU rapport 2008:6, Malmö
Högskola.
Cioffi, J. (2003). Communicating with culturally and linguistically diverse
patients in an acute care setting: nurses’ experiences. International Journal of
Nursing Studies, 40(03), 299-306.
Fioretos, I. (2002). Patient som kulturellt objekt: en närläsning av tre
läroböcker för sjukvårdspersonal (s. 147-180). I: Magnússon, F. (red)
Etniska relationer i vård och omsorg. Lund: Studentlitteratur.
Gerrish, K. (2001). The nature and effect of communication difficulties
arising from interaction between district nurses and South Asian patients
and their carers. Journal of Advanced Nursing, 33(5), 566-574.
Gerrish, K., Chau, R., Sobowale, A., & Birks, E. (2004). Bridging the
language barrier: the use of interpreters in primary care nursing. Health
and Social care in the Community, 12(5), 407-413.
Hultsjö, S., & Hjelm, K. (2005). Immigrants in emergency care: Swedish
health care staff’s experiences. International nursing review, 52(4), 276-285.
Nationalencyklopedin. Kommunikation. Hämtad 2009-05-29, från:
http://www.ne.se/school/sok/kommunikation
Richardson, A., Thomas, V.N., & Richardson, A. (2006). “Reduced to
nods and smiles”: Experiences of professionals caring for people with
cancer from black and ethnic minority groups. European Journal of Oncology
Nursing, 10(2), 93-101.
SFS (1982). Hälso- och sjukvårdslag 1982:763. Hämtad 2009-04-03, från:
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?bet=1982:763&nid=3911
21
SFS (1986). Förvaltningslagen 1986:223. Hämtad 2009-04-03, från:
http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=1986:223
Socialstyrelsens Regionala tillsynsenhet i Malmö, Byråredaktör Lars
Rahm, Beslut i Lex Maria-ärende avseende omhändertagande på akutmottagning av
patient som hade ätit svamp, Socialstyrelsens Dnr. 41-8628/2008.
Statistiska centralbyrån. (2008). Sveriges befolkning, kommunala jämförelsetal,
31/12/2008.
Hämtad 2009-04-03, från:
http://www.scb.se/Pages/ProductTables____25795.aspx
Yeo, S. (2004) Language barriers and access to care. Annual review of
nursing research 22, 59-73. New York: Springer.
22
Bilaga 1
A
Focused Accessible Spanish Translator
ICU Nurse/Enfermera de UCI
General/Greetings
General/Saludos
Commands
Ordenes
Hello.
My name is ______.
I’m your nurse.
The tube in your throat helps
you breath.
Can you breath?
Hola.
Mi nombre es ______.
Yo soy su enfermers(o).
El tubo en su garganta lo (a)
ayuda a respirar.
¿Puede respirar?
Medications
Medicamentos/Medicinas
Are you in pain?
Yes.
No.
Show me your pain.
This is pain medicine.
This is medicine to relax.
Enseñeme dos dedos.
Mueva los dedos de los pies.
Apriete mi mano.
Abra la boca.
Abra los ojos.
Tosa.
Relájese.
Pare (no más).
No jale eso.
No se mueva.
Detenga esto abajo de su
lengua.
Comforting
Consolamiento
This is a suppository.
This is oxygen.
¿Tiene dolor?
Si.
No.
Enseñeme en dónde le duele.
Esta es medicina para el dolor.
Esta es medicina para
relajarlo(a)
Este es un sopositorio.
Este es oxígeno.
Show me 2 fingers.
Wiggle your toes.
Squeeze my hand.
Open your mouth.
Open your eyes.
Cough.
Relax.
Stop.
Don’t pull that.
Be still.
Hold this under your tongue.
Procedures
Procedimientos
I will take care of you.
You are in the hospital.
You are OK.
You had surgery.
Try to sleep.
Are you cold?
Do you need us to contact
family/friend?
Yo lo(a) cuidaré.
Usted está en el Hospital.
Usted está bien.
Usted tuvo cirugía.
Trate de dormir.
¿Tiene frío?
¿Necesita que le hablemos a
alguien de su familia/
amigo(a)?
Deme el número telefónico.
Lo siento.
Gracias.
Adiós.
We are going to roll you to the Lo vamos acostar de lado.
side.
We are going to bathe you. Lo vamos a bañar.
Le tengo que sacar sangre
I have to draw blood now.
ahora.
You will feel a needle/pain. Sentirá la aguja/dolor.
Lo(a) voy ha aspirar.
I am going to suction you.
You have a tube/catheter in Usted tiene un tubo/sonda en
your bladder.
su vejiga.
Do you need a bed pan?
¿Necesita una bacinica?
B
Focused Accessible Spanish Translator
ICU Nurse/Enfermera de UCI
Focused Accessible Spanish Translator
Surgeon/Cirujano
General/Greetings
General/Saludos
Hello.
I’m doctor ______.
Do you speak English?
Is there someone with you
that speaks English?
Hola.
Soy el/la doctor(a)______.
¿Habla Inglés?
¿Hay aguien con usted
quien hable Inglés?
Assessment
Evaluación
Can you breathe?
Are you in pain?
Yes.
No.
Show me your pain.
Getting worse?
Getting better?
Have you had fever?
Have you vomited?
Are you hungry?
Can you feel this?
Does this hurt?
Do you drink?
Have you ever had an alcohol
withdrawl?
¿Puede respirar?
¿Tiene dolor?
Si.
No.
Enseñeme en dónde le duele.
¿Empeora?
¿Mejor?
¿Ha tenido calentura?
¿Ha vomitado?
¿Tiene hambre?
¿Siente esto?
¿Le duele esto?
¿Toma bebidas alcohólicas?
¿Ha dejado de tomar bebidas
alcohólicas?
¿Tuvo algún sintoma como el
de abstinencia?
Lo(a) voy a examinar.
Por favor quitese su ropa.
Enseñeme dos dedos.
Mueva los dedos de los pies.
Apriete mi mano.
Abra la boca.
Abra los ojos.
Necesito examinar su recto
con mi dedo. Lo siento.
¿Tiene alérgia a alguna
medicina?
¿Está tomando alguna
medicina?
I am going to examine you.
Please remove your clothing.
Show me 2 fingers.
Wiggle your toes.
Squeeze my hand.
Open your mouth.
Open your eyes.
I need to examine your rectum
with my finger. I’m sorry.
Are you allergic to any
medicines?
Are you on any medications?
Give me the phone number.
I’m sorry.
Thank you.
Goodbye.
Focused Accessible Spanish Translator
Surgeon/Cirujano
Rounds
Visitas del (de la) doctor(a)
Are you better?
Are you worse?
I’m going to take this off.
I’m going to put this in your
wound.
This will hurt.
Can you walk?
Lie still please.
Cough.
Take a deep breath in and
out.
Infection.
Have you been passing gas
normally?
¿Está mejor?
¿Está peor?
Le voy a quitar esto.
Voy a poner esto en su
herida.
Esto va a doler.
¿Puede caminar?
No se mueva por favor.
Tosa.
Respire profundo. Adentro y
afuera.
Infección.
?Ha hechado plumas? Lo
normal para usted.
Preparing for
Surgery/Procedures
Preparándose para la
Cirugía/Procedimientos
Do not eat or drink.
You need surgery.
Today/tonight/tomorrow.
You will die without surgery.
Have you ever had surgery?
No coma ni tome liquidos.
Usted necesita cirugía.
Hoy/en la noche/mañana.
Usted morirá sin la cirugía.
¿En alguna ocasión lo(a) han
operado?
Le voy a dar un
sedante/calaante.
Esta es medicina para el
dolor.
Pase/Trague.
Yo lo(a) ayudare/nosotros
lo(a) ayudaremos.
Por favor.
Gracias.
Adiós.
I’m going to sedate you.
This is pain medicine.
Swallow.
I/we will help you.
Please.
Thank you.
Goodbye.
Focused Accessible Spanish Translator for nurses (A) and for physicians and surgeons (B). Each 2-sided card is small enough to fit
in a shirt pocket.
©Copyright 2003, Andrew C. Bernard.
STADSKONTORET
FoU Malmö
205 80 Malmö
Telefon 040-34 10 00
www.malmo.se/fou