Förlorad och återfunnen
Vem är förlorad? Syns det utanpå?
Kan vi genom att titta på varandra avgöra om någon är förlorad eller
inte? Vad betyder det förresten att vara förlorad när vi möter ordet i våra
teman och texter?
Jag tror att vi har lätt för att med den beteckningen beskriva våra yttre
omständigheter. Om vi har lyckats eller misslyckats i vårt samhälle –
karriärmässigt, materiellt eller socialt.
Kanske är det liknelsen om den förlorade sonen som fövrirrat våra
föreställningar om det en aning. Men det är ju inte hans olyckliga
ekonomiska och sociala omständigheter som gör honom förlorad. Han
var lika förlorad för sin far medan han ännu stod på toppen av sin
framgång, levde flott och omgav sig med beundrare.
Idag är det borttappade fåret som står i fokus i liknelsen. Och vad ska vi
säga om det? Ja, i våra söndagsskoleberättelser om det här fåret så brukar
det ofta få bli lite bångstyrigt och missanpassat i flocken. Men Jesus
säger faktiskt ingenting om det. Bara kort och gott att det kommit bort.
Och om vi fortfarande inte fattat galoppen så kanske bilden av det
borttappade myntet hjälpa oss på spåret. Ett mynt kan inte göra karriär.
Ett mynt kan inte ha mer eller mindre social status. Det är värt lika
mycket vare sig det ligger i börsen eller i gruset på marken.
Det är precis likadant med oss människor. Vi har samma värde för Gud
vare sig vi är utfattiga, totalt misslyckade på arbetsmarknaden och
uteslutna ur människors gemenskap eller har ett högstatusyrke, många
vänner och är samhällets hjältar.
På samma sätt kan människor i båda kategorierna vara förlorade eller
återfunna. Och det finns liksom bara antingen eller. För vårt utgångsläge
är att vi är förlorade.
I det här sammanhanget innebär det att vår relation med Gud är trasig,
präglad av det mönster som råder i den här världen alltsedan de första
människornas brott med Gud.
Även om vi i teorin vet att det är vad det handlar om så tror jag att vi lätt
glömmer bort det. Fort är det gjort att vi börjar tänka som fariséerna och
de skriftlärda – tänker att oss är det ordning på, vi är minsann på rätt sida,
medan de där andra, på livets skuggsida är förlorarna. För det är just vad
som händer – vi börjar tänka i termer av förlorare i stället för förlorade.
Och det är stor skillnad mellan de båda orden. En som är förlorad kan bli
hittad. Men om man är förlorare måste man vinna för att bli något annat.
Och det är ju det som så många av oss misslyckas med. Hur vi än
försöker så når vi aldrig de önskvärda resultaten. Vi är fast i de ständig
nederlagen. Vi blir aldrig några vinnare.
Andra av oss lyckas faktiskt rätt hyfsat om vi får säga det själva. Och
med det börjar tanken att vi är vinnare istället för återfunna gro. Men i så
fall är vi också lurade: Gud har ingen specialfil för lyckade människor,
ingen kvalgräns som gör att över den nivån behöver vi ingen räddning.
Lever vi gemenskap med Gud beror det på att Gud funnit oss.
Det är som Paulus skriver i episteltexten; Gud bevisar sin kärlek till oss,
genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.
Människor i vår tid som upplever en dragning till andliga frågor kallar
sig gärna sökare. Jag tror att för många är det viktigt att rubricera sig just
så, för att markera en ödmjukhet inför livets stora frågor. Man tycker sig
inte kunna göra anspråk på att säga ”så här är det”. Men samtidigt så
medför det, kanske helt oavsiktligt, men dock, en förskjutning i fokus på
vems initiativet är när det gäller vår relation till Gud.
Idag talar vi mer sällan om att människor är sökta av Gud. Ändå så står
det med utgångspunkt i bibels ord så tydligt klart att det just det hon är –
”lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det
borttappade tills han hittar det”?
Så definierar också Jesus i ett sammanhang sitt uppdrag i världen:
”människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och
rädda det”.
Det är inte några enstaka individer som är särskilt illa ute i samhällets
ögon som det handlar om då. Gud letar efter var och av oss med samma
frenesi som herden söker efter det borttappade fåret i öknen. Också den
som ser ut som en vinnare i omvärldens ögon behöver bli funnen av Gud.
Det är en sanning som jag tror vi behöver få djupt inpräntad i oss och
dela mer med varandra. För det blir lätt att såväl vi själva, som människor
runt omkring oss, tittar på ytan och tycker att mycket av vår tro verkar
handla om präktighet och beteendemönster. Det är en frestelse också för
mig och andra i min situation, att tänka när vi tillexempel förbereder en
gudstjänst att det är bara de gamla vanliga som kommer. De som varit
med på 200 liknande gudstjänster och vet vad som kommer att sägas och
kan alla psalmer. Alla ser lika prydliga och välartade ut. Men det där är
som sagt var bara ytan. Även om vi ser välartade ut så finns det en annan
verklighet inom oss och den har vi med oss hit.
Någon brottas med skuldkänslor för något man vet med sig att man gjort
alldeles galet. En annan kämpar med tvivel. En tredje bär på en tung
sorg. Ytterligare någon oroar sig över sitt barn som har det obeskrivligt
svårt. Och så vidare.
Ytterst få av oss upplever att våra liv är så hela och problemfria som vår
yta kanske ger sken av.
Det betyder för många av oss att de påminnelser vi får om Guds kärlek
och omsorg, uttryckt i Guds ord, i sång och i bön är ovärderligt.
Förlåtelseordet kan förvandla vår vecka. En tillsynes alldeles ordinär
gudstjänst betyder kraft för ännu en tid. Det som sker när vi är
tillsammans inför Guds ansikte är på riktigt, på allvar. Även om vi ser
likadana ut på utsidan när vi går hem som när vi kom hit!
Men lika viktigt som det är för oss att komma ihåg att den som ser ut som
en vinnare i livet är beroende av Gud är det att komma ihåg att den som
ur ett samhällsperspektiv verkar vara en förlorare är lika högt älskad och
värderad av Gud.
Att Jesus en gång berättade liknelsen om det förlorade fåret – och myntet
och sonen föranleddes ju av en specifik situation. Människor som inte var
väl sedda av samhällsetablissemanget på Jesu tid sökte sig till honom.
Jesus bejakade med självklarhet deras längtan och delade deras liv, vilket
väckte anstöt hos den andra kategorin.
Jesus är densamme idag, och hans kärlek till människor likaså. Också
idag älskar han dem som stör våra normer, inte ser ut eller beter sig på ett
önskvärt sätt.
En stor utmaning för oss är att fundera över varför det är så att de
människor som uppfattar sig själva så inte tycks känna sig hemma i
kyrkan. Jag säger inte att det är så överallt, men i väldigt många
sammanhang tycks det vara så.
Vi behöver rannsaka vår egen syn på människor. Vad är våra
medmänniskor värda för oss? Vad formar vår människosyn? Är vi som
så stora delar av vårt samhälle präglade av föreställningar om vinnare och
förlorare? Mer eller mindre värda? Vi tillhör en Gud som offrat sitt eget
liv för människors skull – hur är det med oss? Vi som är återfunna är
kallade att vara Jesus efterföljare. Om han kom för att söka de förlorade
så betyder det att också vi är kallade att vara sökare i den bemärkelsen.
Vad innebär det rent konkret för dig och för mig?
Att en människa kan gå förlorad är måhända ett otidsenligt uttryck, en
otidsenlig föreställning. Men jämfört med de annars så vanliga sättet att
värdera våra insatser är det oerhört befriande eftersom det innebär att vår
ställning inför Gud inte hänger på våra prestationer utan på vad Gud gjort
för oss.
Kanske är det en rädsla hos oss att vara just otidsenliga som gör att vi
generellt sett som tonat ner talet om att vara förlorad. Men det är ett
strategiskt misstag som heller inte för oss i den riktning vi vill. För ju
mindre vi talar om vårt beroende av Gud, ju mindre vi nämner om att vi
är återfunna syndare desto mer framträder den andra sidan av
verkligheten ibland oss; den där ytan som påminner om präktighet och
självtillräcklighet.Och det är inte bara en företställning. Jag tror också att
det faktiskt är så att ytan blir viktigare i ett sammanhang där nåden
kommer på undantag. Fokus kommer mer att hamna på beteendemönster.
Det handlar nädvändigtvis inte om samma ideal idag som för 50 år sedan
– men likväl kommer det att handla mycket om våra värdeingar, inte
Guds. Och ju mindre vi är medvetna om vårt eget behov av Guds nåd,
detsto mindre nåd har vi att komma med i mötet med andra människor.
Låt oss därför verkligen ta till oss det som är dagens evangelium och säga
med profeten Mika: vilken gud är som du!
Gud är en gud som kommer till oss och söker oss och gör det förrän vi
frågar efter honom.
